• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Dysterkvisten

      Det går att sätta namn på den största dysterkvisten här i stan.
      Roland Gråberg.
      Telefonen ringde, och det föreföll som att till och med ringsignalen klingade mer olycksbådande än vanligt. Roland startade med att klaga över vädret och över att folk i våra etermedier inte längre känner genusreglerna i svenska språket.
      Jag kände redan hur mitt livsmod började anfrätas men prövade med att byta ämne.
      – Jag hörde en så rolig kulturdebatt i TV2 häromkvällen. En av deltagarna hade fått för sig att —
      – ”Rolig kultur”, avbröt Roland. Det har jag svårt att föreställa mig. Begreppet har ju förlorat all meningsfull innebörd, märker du inte det? Kultur kan idag betyda allt mellan en odling gula streptokockbakterier och operan ’Kärleken till de tre apelsinerna’ av Prokofjev. Snyter jag mig i fingrarna är det en kulturyttring. Har du ingenting att säga, sjung det. Är sången skral, höj rösten och krumbukta med kroppen. Det som förr kallades ploj visas idag mot inträdesavgift och kallas installation! Skandal betecknas som performance.
      Roland var just hemkommen efter en helgresa till Gotland, och jag ställde en avledande fråga.
      – Nå, vad tyckte du om vår egen Gran Canaria?
      – Vi åt en välsmakande spätta i Slite. Det kunde vi lika gärna gjort i Huddinge centrum.
      – Nu tänkte jag snarare på landskapet. Stränderna. Fossilen av armfotingar och trilobiter. Klapperstensfälten och alla de andra sevärdheterna. Ni besökte väl Lummelundagrottorna?
      – Jo, men poängen med de där håligheterna undgår mej. Däremot beundrar jag tunnelbanestationen i Hjulsta utanför Stockholm. Dit går du utan att någonstans smälla huvudet i droppande stenpiggar som hänger ner från taket.
      – Men nu målar du väl ändå fan på klippväggen…
      – Vad landskapet anbelangar, fortsatte Roland med dyster tillfredsställelse, så låg det försänkt i dimma båda dagarna. Min fru envisades med att vi skulle äta lunch i det gröna. Jaha, tänkte jag. Så vi rustade oss med mat och dryck och körde till de berömda havsbaden i Tofta. Men vid själva stranden gick inte att vistas eftersom där luktade skunk från den ilandflutna blåstången som låg och ruttnade ovanför vattenlinjen. I stället dukade vi upp picknickkorgen på en äng. Men se det borde vi inte ha gjort. Knappt hade vi tagit fram ostmackorna så började det regna. Stritt. Kan du se oss rusande huvudstupa in under det enda träd som fanns inom räckhåll, drällande servetter och smörgåspålägg efter oss… Nå. Under trädet satt vi sedan och åt upp vad som fanns kvar i lunchkorgen. Intill stammen hukade redan ett par blöta holländare i sällskap med en soptunna som luktade ungefär som tången som jag nyss beskrev.
      Gråberg tystnade, och jag kunde känna hur mitt blodtryck sjönk mot kritiska nivåer.
      – Men den gotländska blomsterprakten brukar ändå glädja de flesta, sa jag.
      – Du får inte glömma att jag är färgblind, sa Roland.
      – Men havet då, havet!!
      – Havet är en överskattad installation. Ärligt talat: vad möter blicken? Inte ett förbannat jota utöver en oöverskådlig massa vatten begränsad av en enahanda rät linje kallad horisonten.
      – Men du missade väl ändå inte tillfället att studera de märkliga raukarna, envisades jag hest.
      – Där hade vi otur igen. På vägen upp till Lojsta hed skymtade jag faktiskt svansen på ett av dessa halvvilda kritter, men det var också allt. Vi stannade och försökte smyga oss på dem, men naturligtvis gäckade de våra kameror.
      – Av vad du säger framgår att du förväxlat rauk och russ, sa jag. Rauken är en geologisk bildning som eroderats fram ur kalksten. Russen räknas som en gotländsk ponnyras… Och låt mig ärligt intyga, att aldrig någonsin har jag hört talas om någon som besökt Gotland med så klent utbyte! Nu ber jag dig på mina bara knän att rannsaka ditt minne. Något måste du i herrans namn ha upplevt som livade dina sinnen! Eller?
      – Som jag sa, sa Roland. Vi åt en utmärkt spätta på fiskrestaurangen i Slite.
      Vid det här laget hade mannens mörksyn tagit i det närmaste knäcken på mig.
      – Ja du, suckade jag modstulet. Livet är en brutal överraskning för oss alla. Så det är aldrig för sent att bryta samman, som min livläkare brukar påpeka. Ha en fortsatt taskig dag.
      – Det var så dags! Klockan är ju redan halv fem!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se