Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Det sociala kanallivet

      När jag vaknar i dag skiner solen. Båten rör sig ganska mycket – inte på något obehagligt sätt utan mjukt och snällt. Förtöjningarna gnekar lite, men det har jag blivit van vid efter drygt två veckor ombord, så det ljudet stör mig inte heller. Det tar någon sekund innan jag kommer på var vi befinner oss; det blir lätt så när man byter hamn varje dag, men så minns jag gårdagen fantastiska seglats längs östgötakusten och in i Södertörns skärgård. Javisst ja, vi är i Nynäshamn!
      Efter nästan två veckor på Göta kanal har vi kommit ut på öppet vatten, och det känns som att vi har fått friheten åter. Att gå Göta kanal med sin båt är både mysigt, vackert och trevligt, men man kan inte påstå att valmöjligheterna är särskilt många eller stora; när slussporten i ena änden har slagit igen bakom båten, har man bara två val: fortsätta eller vända vid första möjliga tillfälle, vilket ju vore synd, eftersom kanalåkandet som sagt är en ganska trevlig upplevelse. Och dyr. Så det är bara att fortsätta. Om än något frihetsberövade
      Kanalfarande är en social företeelse. Man slussar tillsammans med några andra båtar och följs åt under en dag. Nästa dag kanske man får annat sällskap beroende på vid vilken tid man kommer iväg, men rätt som det är dyker den där båten från Holland upp igen, och nu hälsar man på varandra som gamla vänner, vilket gör att man får ganska många nya ”vänner” under en kanalresa.
      En av de roligaste händelserna under årets kanalresa hade sin upprinnelse i en bild, som jag la ut på facebook och som en för mig dittills obekant person såg och gillade. Båten på bilden – en vacker träbåt från Kungshamn – var hennes fars, varpå en livlig digital konversation utbröt mellan mig och henne.  Nästa dag hamnade vi i samma gästhamn som den här båten, och jag kunde glatt framföra hälsningar från dotter till far. Redan samma kväll knackade det på vår båt; där stod hon i egen hög person, och det kändes som att vi var gamla vänner! Och båten såg vi sedan än här, än där.
      I Söderköping lade en båt med finsk flagg till bredvid oss, och visst var det något bekant över den? När vi började prata med båtens besättning, visade det sig att de hade startat sin tur i Karlstad, där de hade köpt båten, och då trillade polletten ner; denna båt och vår har ju haft sin båtplats vid samma brygga, och maken kände mycket väl till förra ägaren! I samma hamn dök också ett par gamla bekanta från Hammarö upp, vilket ledde till både lunch ombord på vår båt och en trevlig, sen kväll ombord på deras. Och när man har kommit så långt som till Söderköping, känns det som att man känner halva hamnen!
      Men nu är vi anonyma igen; här känner vi inte en kotte. Det är både härligt och lite ensamt, men vem vet nya vilka bekantskaper vi kommer att göra bland kobbar och skär…