Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Den lidnerska knäppen

      Det var en kav lugn och ljummen söndagsmorgon. Solen nådde långt in i huset och trädgårdens igelkott hade gått hem och lagt sig efter att hela natten ha kalasat på daggmask. Fru Fagergran satt vid radion i vardagsrummet och hörde Mikael Samuelson sjunga ”Den första gång jag såg dig” av Birger Sjöberg. Så snart sången tystnat skruvade hon ner ljudet och vände sig till sin man som mixtrade med sin dator.
      – Rolf.
      – Hmm.
      – När såg du mig för första gången?
      Rolf Fagergran såg upp från datorn, aningen överraskad. Han tänkte efter och sa.
      – Det måste ha varit efter gråstarrsoperationen tvåtusenåtta. Dessförinnan minns jag dig som lite otydlig och blurrig i konturerna, liksom allt annat kring mig för övrigt. Numera ser jag dig med full skärpa, i varje fall rörande det yttre. Din inre person är fortfarande ganska suddig.
      – Måste du vara så förödande naturalistisk? sa fru Fagergran och skruvade häftigt upp ljudstyrkan på radion.
      ”DEN FÖRSTA GÅNG JAG TOG DIG UTI HANDEN”, röt Samuelson till så att kristallglasen skallrade i vitrinskåpet.
      Fru Fagergran som tagit på sig söndagsansiktet bytte till vardagsansiktet. Hon slog upp en halv kopp kaffe åt sig, stängde av radion och sneglade åt maken.
      – Vad håller du på med?.
      – Jag vidtar mina mått och steg, sa herr Fagergran och skruvade på något på datorns baksida.
      – ‘Mått och steg’. Som innebär vad då?
      – Att en vacker dag går jag till verket.
      – Men så sluta då att tala i gåtor, sa fru Fagergran alltmer irriterad.
      – Jag tänker be vårdcentralen remittera mig till en neurolog.
      – Usch så du skrämmer mej! Varför en neurolog?
      – Därför att i går kväll var det något som knäppte till.
      – Knäppte till? Det var väl oljepannan, som det brukar vara.
      – Nejnej, inne i huvudet på mej. Där liksom knäppte det till, förtydligade herr Fagergran.
      – Då var det säkert en ”lidnersk knäpp”, sa fru Fagergran muntert. Gratulerar. Du vet väl vad som hände sjuttonhundratalsskalden Bengt Lidner. Han befann sig i elvaårsåldern och beskrevs som en mycket medelmåttig person. Men så en dag fick han en smärtsam men övergående knäpp i huvudet. I fortsättningen blev pojken Lidner en högpresterande skolelev och, med tiden, en betydande poet och dramatiker. Den ’lidnerska knäppen’ hade visat sig vara en länk till oanade inre resurser.
      – Jag hade en gång en särpräglad kollega, sa herr Fagergran. Han fick en likadan knäpp som jag, men vi såg aldrig något uppsving för hans begåvning. Däremot började han samla. Inte på sådant som folk brukar ägnar sig åt, frimärken, tändsticksetiketter, trädgårdstomtar i keramik, älskarinnor och så vidare. Nej kollegan blev en samlare på strapatser och är så än idag. I hög stämning klamrar han sig uppför höga och åbäkiga berg, ju brantare desto bättre. Han har avverkat Klarälven paddlande uppströms från Karlstad fram till källflödena i Härjedalens fjälltrakter. Att paddla utför älven vore för fattigt på strapatser och ingenting som lockar kollegan. Han promenerar gärna runt några kvarter i stadsdelen Rud, men inte på fötterna som folk i gemen utan på händerna.
      Dagarna som följde gav herr Fagergran noga akt på sig själv, orolig för att någon påfrestande vurm skulle bryta fram, liknande den hos kollegan. Eller hade möjligen hans kreativitet tagit ett välbehövligt skutt uppåt? På prov påbörjade han en teaterpjäs om Beethoven och hans kontroverser med brorsonen Karl och pojkens mor.
      De första replikerna i dramat uppenbarade sig utan större besvär i en scen med brorsonen på besök hos kompositören i hans stökiga bostad i Wien.
      (” Vad är det för kråkfötter onkel Ludwig sitter där och plitar”? ”Hör inte vad du säger. Skriv ner din fråga i mitt konversationshäfte som ligger där på pianolocket”).
      Men efter den inledande ordväxlingen kom Fagergran inte vidare.
      – Hur går det med dramat? frågade hans fru vid middagsbordet.
      – Stopp i maskin, muttrade Fagergran och satte pekfingret mot pannan.
      – Glöm inte att du har tid hos tandläkaren i morron, påminde frun.
      Nästa dag infann sig Rolf Fagergran hos sin tandläkare för den årliga besiktningen.
      Doktorn förde in spegeln och såg sig omkring.
      – Ser man på, du har bitit sönder en jacketkrona i överkäken, sa han.
      – Alaalaal! sluddrade hans patient.
      Doktorn tog ut spegeln, och Fagergran satte sig upp och sa med återfådd talförmåga.
      – Då måste det ha varit jacketkronan som knäppte till! Och jag som har oroat mig flera dar över en ”lidnersk knäpp” med åtföljande personlighetsförändringar!
      Doktorn lade in en salivsug, sedan startade han borren.
      – Åsså gapar vi… Tack det räcker! Jag för in borren men stannar själv utanfötr, haha! Men från det ena till det andra: jag undrar om inte min dator fått en ’Lidnersk knäpp’. På vissa områden är den numera intelligentare än jag. Dessutom nyckfull och ibland utstuderat illvillig.
      – Alalalhh, sa Fagergran.
      – Slöörp, lät det från sugen.
      – Vi vet ju alla hur det ligger till med datorerna, fortsatte tandläkaren. Till skillnad från sina användare blir de undan för undan allt smartare. Till slut kommer det ödesdigra genombrottet.
      – AJ!
      – Ursäkta, tandnerven lever tydligen. Jag får borra lite varsammare.
      – Aaaallal.
      – Genombrottet, återtog doktorn, består i att en vacker dag blir datorerna så intelligenta att de uppnår så kallad ’kritisk massa’. I och med det får de ett medvetande, övergår således i ett sorts organiskt stadium och blir självständigt tänkande varelser. Efterhand tar de naturligtvis över internet och hela ruljansen. Har vi otur uppstår förr eller senare någonstans en superdator av det ondskefulla slaget. Ett digitalt monstrum som tillvinner sig världsherravälde och förslavar oss alla.
      – Sluurp! kommenterade salivsugen.