Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Blev aldrig landshövding

      Hösten 1955 började jag som inackorderad gymnasist i Åmål. Jag var helt inställd på att bli lärare i svenska och historia. Jag läste mycket skönlitteratur och misskötte studierna i alla ämnen utom svenska och historia.
      På vägen mot universitetet kom så femton månaders plutonchefsutbildning. Det medförde vissa komplikationer, eftersom det visade sig att jag hade ”en ovanlig strategisk begåvning” som någon uttryckte det. Jag blev utsatt för stark övertalning att välja officersbanan: ”du blir minst överste!”. Kanske var det sant – jag hade ju ungefär lika höga betyg som den sedermera riksbekante översten Pellnäs.
      Men längtan till universitetet var starkare än alternativet sex månaders kadettskola i Halmstad. Även det förhållandet att min dåvarande flickvän redan studerade i Göteborg spelade säkert in.

      Allt rullar på med studierna ända till den dagen, då någon från studentkåren rekryterar mig till talesman för de som studerade ekonomisk historia. Därmed inleds en karriär, som gör mig till landets nog mest mångsidigt kompetente så kallad ”kårknutte” sju år senare. Några akademiska betyg togs inte under dessa år.
      Efter specialprojektet 1967 att här i Karlstad starta en studentkår hamnade jag i Stockholm som så kallad handläggare på Saco och AMS. Det var lite speciellt att sitta vid Bertil Östergrens och Bertil Olssons ”lägereldar”. Många tipsade att jag skulle bli en rekordung länsarbetsdirektör, men så fick jag se annonsen att man i Karlstad sökte en kultursekreterare – en helt ny tjänst.

      Så sökte jag den tjänsten och fick den efter en turbulent anställningsintervju, där arbetsgivarna blev oense inbördes om man hade rätt att fråga om jag hade partibok. Resten är sedan historia. Jag slutade som kulturchef 2001 efter 31 år.
      Så åter till min isländske dotterson Hjalte. Han dansar balett. Båda mina döttrar har varit Gundega-elever. Mina fyra isländska barnbarn dansar balett. Mitt svensk-norska barnbarn steppade en termin – sen blev det klättring!

      I min barndom fanns ingen barnbalett. Så en personlig bekännelse: jag kan inte dansa. Ett par gånger har faktiskt denna bristande kompetens betytt att jag tackat nej till ganska viktiga ordförandeuppdrag. Visserligen anser jag mig vara hyggligt socialt kompetent, men av ordföranden i en stor organisation krävs att man som värd ska kunna ta dansgolvet i besittning som den förste.
      Dumt att inte gå på en danskurs – javisst. Hade jag gjort det, så hade jag kanske blivit det som en del skojade om, när jag var yngre – nämligen landshövding.