Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Krönika: Slips väcker minnen

      Jag letade efter ett skohorn och hittade en gammal handflätad slips. Vilka minnen föder inte denna slips!
      Vintern 1952, de första dagarna i februari, drabbades gårdarna i min hembygd av en mul- och klövsjukeepidemi. På den tiden ansåg man att det bästa sättet att minska de negativa effekterna av epidemin var att alla smittade besättningar omgående avlivades och grävdes ner.
      Vi fick veta att vi skulle isoleras och inte få lämna gården. Det var dramatiska timmar med besök av veterinär och polis. En barrikad sattes upp med en stor skylt som angav att det var absolut förbjudet att besöka vår gård. Vi fick order att vid en alternativ väg sätta upp en balja med lut så att veterinären skulle kunna tvätta av sin gummioverall och sina gummistövlar efter besöket hos oss.
      En granngårds besättning smittades. Jag minns hur kusligt det var att höra hur massgraven grävdes. Jag minns det inte, men sannolikt var det utkommenderad militär som grävde. På kvällen fördes korna ut, avlivades och kastades ner i massgraven. Samtidigt en stor oro: är våra egna kossor också smittade? Kommer de också att dödas?
      Den vintern jobbade en gammal farbror åt oss i skogen. Han valde att bo kvar hos oss denna tid, då vi var isolerade. Innan isoleringen blev definitiv, åkte han hem och hämtade en gammal separator (den vi hade haft en gång i tiden hade blivit kastad). Under dessa dagar fick jag höra ljudet av separatorn, ett ljud så välkänt i svensk litteratur genom Harry Martinson.
      Den gamle mannen var en mycket mångsidig man. Han var bl.a. spelman av hög klass. Under kvällarna i isoleringen fick han några garner av mamma och med en egenhändigt tillverkad ”minivävstol” tillverkade han en vacker slips.
      Isoleringen hävdes. Våra kossor hade klarat sig. Ett annorlunda, ofrivilligt skollov hade det varit. Den totala isoleringen under två veckor förutom veterinärens dagliga besök känns fortfarande overklig. Slipsen är fortfarande fin, väl värd att använda. Tack, farbror Ivan!
      Jag minns en annan gång när vi hade ofrivilligt skollov. Det var när det var barnförlamning i bygden. Vi sa aldrig ”polio” på den tiden. Det är hemska minnen, när jag kommer ihåg hur jag gick och kände efter om jag var stel i nacken. Det sas vara ett första tecken på sjukdomen.
      Kontakterna med läsarna betyder mycket för mig. Häromsistens fick jag ett mejl som gjorde att jag kom ihåg något som jag förträngt. Under några år runt 10-årsåldern var jag rädd för att dö antingen av kallbrand eller av blodförgiftning. På bondgården fanns ju mycket som kunde infektera sår. Ingen fick veta något om denna ångest Jag hade läst om kallbrand i en gammal läkarbok, som fanns i bokhyllan. Rädslan släppte efter hand men jag minns fortfarande hur lycklig jag blev, när vi fick stelkrampssprutan i lumpen.

      / Kjell Fredriksson