Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Min fantastiska väninna

      Nu har jag äntligen läst klart Min fantastiska väninna av pseudonymen Elena Ferrante. Jag glömde mitt exemplar på flyget och fick lov att köpa ett nytt när de inte hörde av sig från SAS hittegodsavdelning. Hoppas att den som hittade boken har fått en lika fin läsupplevelse som jag. Ferrantes bok har ju fått en enorm uppmärksamhet och höjts till skyarna av de flesta recensenterna och jag måste hålla med.
      Sällan har jag läst en så inträngande, naken, skildring av en uppväxt. Här förskönas ingenting. Berättelsen börjar på 1950-talet i fattiga kvarter i Neapel när Elena och Lila plötsligt blir vänner. Plötsligt, trots att de känt varandra sedan första klass och tävlat i alla sammanhang utan att någonsin ha pratats vid. Det är när de smyger uppför trappan till Don Achilles våning högst upp i hyreshuset som Lila tar Elenas hand och de blir oskiljaktiga. De ska kräva tillbaka dockorna som de, av elakhet, själva kastat ner i källaren. Och nu har den fasansfulle Don Achille tagit dem.
      Så här beskriver Elena Ferrante sin barndom ”Jag blir inte nostalgisk när jag tänker på vår barndom, den var full av våld. Allt möjligt hände i hemmen och utomhus, varenda dag, men jag minns inte att jag någonsin tänkte att det liv som vi fått på vår lott skulle vara särskilt dåligt. Det var som det var, och vi växte upp med vetskapen om att vi måste göra livet surt för andra innan de gjorde livet surt för oss”.
      Kring dessa två flickor myllrar det av människor och det är bra att boken inleds med en förteckning över alla de familjer och barn som figurerar i berättelsen.
      Flickorna följs åt i de lägre skolklasserna och Lila är den briljanta av de två. Deras lärare, fröken Oliviero, förmår Elenas föräldrar att låta henne fortsätta i läroverket, men hon lyckas inte övertyga Lilas pappa, skomakaren, om att Lila har läshuvud och borde få fortsätta att studera.
      I stället studerar Lila i smyg och läser vad hon kommer över i det lilla lokala biblioteket. Länge är hon Elena överlägsen i samtliga ämnen.
      Flickorna växer. Elena utvecklas tidigare och drar till sig pojkarnas blickar, medan Lila länge behåller sin spinkiga figur. När hon äntligen börjar utvecklas är det som en ros som slår ut och Elena kommer ohjälpligt i bakgrunden.
      När boken slutar är de båda sexton år och Lila har just firat bröllop med charkuterihandlarens son Stefano och Elena har börjat på gymnasiet.
      Vad är det då som gör denna bok så fascinerande? Är det att författaren låter allt som händer flickorna ta tid? Deras tankar och samtal får ta tid. Elenas avundsjuka på den fantastiska väninnan beskrivs – det är ju hon som är berättaren. Lila ses ju hela tiden med Elenas ögon. Jag tror att detta tävlande mellan nära väninnor är mycket vanligare än man vill erkänna för sig själv. Här avslöjas det. Så här övar sig flickor i nära relationer. De prövar varandra. Allt som sker runt omkring får mindre proportioner. Våldet, eländet, festerna, förälskelserna finns där som bakgrund men det är relationerna mellan flickorna som är navet och nerven i berättelsen.
      Och detta är bara första delen i en serie på fyra!