Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Joyce Carol Oates och Kim Thúy – om klassresor och kulturkrockar

      Har de något gemensamt dessa två författare? Jo, en hel del. Båda delar erfarenheten av att tvingas anpassa sig till nya miljöer. Oates gör en klassresa och Thúy möter en helt ny kultur som krockar med familjens traditioner, en verklighet många av våra flyktingar får uppleva. Medan Oates är otroligt produktiv och mångordig är Thúy sparsmakad och kortfattad. Den första har skrivit många böcker medan den andra precis kommit ut med sin tredje bok på svenska. Jag vill varmt rekommendera båda till läsning.
      Jag kände bara till Oates ungdomsböcker innan jag råkade läsa en mycket positiv recension av hennes nyutkomna självbiografi – Det förlorade landskapet; en författares uppväxt, och blev nyfiken.
      Vad kunde hon ha för bakgrund?
      Oates är född i staten New York, i det lilla samhället Millersport. Hon växte upp på morföräldrarnas lilla gård. De var ungrare och pratade knappt någon engelska alls. Fadern med judiskt påbrå, en stilig, begåvad man, tillverkade verktyg på en fabrik och modern hjälpte till att sköta gården. Den lilla Joyce var ett älskat barn och sällan har jag läst en författare som så lovsjunger sina föräldrar.
      Livet på gården innebar hårt arbete, inkomsterna var knappa. Alla fick hjälpa till. Man pratade inte mycket i familjen och det är först i vuxen ålder som Joyce får ta del av hemligheterna man så omsorgsfullt hållit dolda för henne. Men ett vaket barn ser ju och undrar över mycket. Den lilla flickan visade sig vara studiebegåvad och genom föräldrarnas hårda arbete och ett stipendium lyckas hon ta sig till sitt första college och därefter vidare fram till en doktorsexamen i litteratur.
      Det var ingen dans på rosor för en blyg flicka från underklassen att dela studentkorridor med de mer välbeställda, självsäkra kamraterna. Ett stort problem var också sömnlösheten som förföljt henne sedan barndomen. Och aldrig trodde hon att hon skulle bli gift, något de flesta bland kamraterna hade som mål i livet.
      Oates tycks ha oerhört lätt för att skriva. Hennes prosa bara löper över sidorna, lättflytande!
      Och det hon berättar är så intressant och gripande att jag nu får stor lust att läsa hennes romaner för att se vilka spår av hennes erfarenheter jag kan känna igen från memoarerna.
      Kim Thúys bok Vi är ljuvlig rent grafiskt liksom de två föregående Ru och Man och mycket välskriven, en utsökt prosa. Kanske känner jag ändå att författaren upprepar sig något från de tidigare böckerna. Ännu en gång rör det sig om en vietnamesisk kvinna som i tjänsten återvänder till sitt hemland. Även denna gång återfinns detaljer från familjens flykt, som hon berättat om i första boken. Hon beskriver de fruktansvärda förhållandena i flyktinglägret i Malaysia där båtflyktingarna väntade på sina asyltillstånd. Familjen välkomnas i Kanada och om första tiden där skriver Thúy mycket i Ru, som är uttalat självbiografisk.
      Intressant är att läsa om könsskillnaderna i den vietnamesiska kulturen och de krockar som uppstår när en kvinna vågar bryta med konventionerna. Här finns fantastiska porträtt av starka kvinnor medan de uppburna männen gör ett blekare intryck.
      Trots mina små invändningar är boken mycket läsvärd, framför allt för dem som ännu inte upptäckt Kim Thúy.