Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Härlig läsning i höstmörkret

      Det var inte bara jag som blev förtjust i norrmannen Roy Jacobsens bok De osynliga som kom 2015. Nu har han skrivit en uppföljare, Vitt hav, och den är lika bra. Vanligen tycker jag inte att författare ska skriva uppföljare till succéböcker. Jag tycker att det är bättre att låta läsaren fantisera om fortsättningen, att låta läsarens leva i ovisshet om personernas öden. Här såg jag emellertid fram mot en fortsättning.
      I Vitt hav pågår nu andra världskriget. Norge är invaderat av tyskarna. De små städerna och byarna längs kusten utsetts för bränder, människor förflyttas, tyska skepp bombas av de allierade, maktförhållandena förändras allt eftersom kriget framskrider.
      Ingrid är under slutet av 1944 ensam på Barröy och drabbas av en omstörtande erfarenhet som för alltid förändrar hennes liv. Jacobsen skriver sinnligt. Man känner vinterstormarna som hotfullt växer till, värmen i köket medan de tjocka kläderna ångar torra, glöden på varmt skinn som skrubbas rent, kölden i fingrarna som drar in näten.
      Detta är en berättelse om kärlek, men inte bara om kärlek mellan man och kvinna utan också en ömsint kärlek till ett land och ett strävsamt folk, om nödvändigheten att värna de minsta och samtidigt fostra dem till ansvarstagande, ett credo för Roy Jacobsen. Här pjoskas inte!
      Jacobsens språk är både poetiskt och realistiskt. Han kan fläka torsk, han kan salta in sill, han kan ro i stormigt vatten. Han vet vad redskapen heter och hur de används. Det känns trovärdigt. Och Ingrid kommer man sent att glömma.
      Människorna i Anne Enrights bok Den gröna vägen är kanske inte lika lätta att älska. Kanske är de också lite mer verklighetstrogna än den urstarka Ingrid. Anne Enright skildrar en irländsk familj av idag men tar avstamp i 1980-talet när barnen är i tonåren, för att avsluta med ett julfirande i nutid när alla motvilligt är samlade igen. De samlas för att den krävande, manipulerande mamman förväntar sig det. Alla fyra barnen känner igen mekanismerna men kan inte värja sig mot moderns krav.
      Boken handlar om äldste sonen Dan, moderns älskling, som i det längsta kämpar emot sin läggning. Dan är homosexuell och sviker många partners innan han inser att den nuvarande sambon är den människa han verkligen vill leva med – bara det inte är för sent.
      Constance, den ansvarstagande äldsta dottern lever i ett lyckligt äktenskap där hon fortfarande är den självuppoffrande parten. Jag uppfattar ändå att hon är en lycklig människa, men det kanske beror på att jag har lättare att identifiera mig med henne. Emmet är världsförbättraren som ger sig ut i världen och inte slår rot någonstans. Slutligen porträtteras Hanna, nybliven mamma, alkoholiserad skådespelare.
      Anne Enrights språk anpassas till de olika individernas personligheter på ett suveränt sätt. Så här pratar de, så här tänker de. Det moderna Irland är ett europeiskt land vi kan känna igen oss i medan det på 1980-talet ännu visar tecken på det armod och de religiösa motsättningar det lidit av i århundraden.
      Till slut måste jag berömma båda översättarna. De har gjort ett fint arbete!