Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Ensam och själv

      September… Vardagen är här och sommarlovet är över. Men i år återvänder jag inte till arbetet efter sommaren, och det är första gången på trettioåtta år. Den gången var jag föräldraledig och hade fullt upp med ett litet barn, som krävde hela min uppmärksamhet. Nu är jag pensionär och gör som jag vill.
      Ensam hemma under dagarna. Ensam utan ensamhetskänsla, för är det något jag är bra på så är det att vara ensam. Jag trivs helt enkelt väldigt bra med mitt eget sällskap och sitter gärna under korkeken och luktar på blommorna – en suspekt syssla i vår tid, där den ideala människan är en extremt utåtriktad, minglande varelse med tusen järn i elden.
      Redan som litet barn tyckte jag om att vara ensam. Mina favoritsysselsättningar var att läsa – bok efter bok efter bok – och att rita timme efter timme, ark efter ark. Tidigt i livet började jag ta långa, ensamma promenader. Och på den vägen är det; jag går fortfarande helst ensam utan sällskap. Läser gärna bok efter bok.
      Ritar gör jag inte längre, men jag skriver och fotograferar desto mer. Ensam. Utan sällskap. Länge trodde jag att det var en psykisk defekt att ständigt söka ensamhet och avskildhet, men i dag har jag accepterat den introverta personlighet som jag delar med många andra; i detta är jag inte ensam!
      Men även om jag gillar att vara ensam, är jag inte så övertygad om att ensam är stark, som ordspråket säger. Till och med en enstöring som jag begriper att den ensamhet som är kopplad till isolering och utanförskap är en plåga och kan kännas som en förbannelse. Att inte ha någon i hela världen att dela glädje och sorg med, att vara helt hänvisad till sig själv, att uppleva att ingen frågar efter hur jag har det eller hur jag mår är naturligtvis svindlande ödsligt, för det är ju endast i samspel med andra som vi blir människor.
      Inte heller ordspråket ”Själv är bäste dräng” ställer jag upp på, då jag – om än motvilligt – har insett att saker och ting kan göras tillsammans med andra och på många olika sätt (även om just mitt brukar vara det bästa!) Men ordet själv har under de senaste åren börjat användas på ett nytt sätt. Ofta hör man att någon bor själv och reser själv, och man menar då att denna någon bor eller reser ensam utan sambo eller sällskap.
      De första hundra gångerna jag ställdes inför detta språkbruk, gick det rysningar av obehag genom hela mig; fortfarande känns det främmande och märkligt och låter ganska tokigt, men jag tror att vi alla snart har anammat det. Jag kan också se fördelarna med att vi äntligen i svenska språket får en skillnad mellan självvald ensamhet och oönskad – precis så som är fallet med engelskans alone och lonely.
      Fast det dröjer nog innan jag själv tar till mig detta!