• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Ett jobb – det är lösningen

      Det var 16 000 personer som slöt upp i Kärrtorp. Och vi var drygt 3 000 Karlstadsbor som manifesterade för mångfald sista söndagen i december. Det kanske är väldigt många. Eller så är det egentligen inte alls så många som vi lurats tro. I Stockholm med omnejd bor det ett par miljoner människor ändå var det alltså inte fler än 16 000 som gav sig ut till den södra förorten.
      Och även om 3 000 personer inte utgör mer än ett par procent av alla i och runt Karlstad som skulle kunna ha deltagit den där höstiga söndagen så är det inte antalet som bekymrar mig.
      Det bestående minnet, förutom hur långt tåget faktiskt var, är hur lika alla var. Det var medelåldersmänniskor i trendiga funktionskläder med 2,1 barn i precis lika fina och funktionella plagg.
      Och vi hälsade glatt på varandra, vänner, bekanta, kollegor och andra fotbollsföräldrar. För vi känner ju varann. Men var befann sig de som inte ser ut som oss? De som står för just den mångfald som vi säger oss omfamna och uppskatta. Människorna som tagit sig till vårt land och inte bara berikar (vägrar låta rasister sno det ordet) det kulturellt utan även bidrar till dess utveckling.
      Eftersom jag har den stora turen att vara vän med Andreas, Hanna, Karin och Susanne som arrangerade mångfaldsmarschen vet jag att de gjorde sitt yttersta för att få så många som möjligt att känna sig välkomna och delaktiga, och de gjorde det med den äran. Och detsamma gäller andra initiativ som tas för att öppna upp vårt samhälle, och det är tur att dessa engagerade människor finns, men vi måste också vara ärliga och inse att någonstans brister det.
      Problemet är inte huruvida ett tåg för mångfald är fyllt av världens alla färger eller inte. Nej, problemet är att det är så här det funkar på de flesta ställen i Karlstad. Det spelar ingen roll att vi har seminariedagar, konferenser och mer eller mindre ordnade mingel där vi diskuterar möjligheterna och potentialen i att folk från andra länder har flyttat hit. Eller som när vi sitter och konferensfikar och nickar hummande åt övertygelsen om vinsterna och lönsamheten med att ha arbetsplatser med människor med olika bakgrund. Det sker ju ändå inte någon förändring. Vi väljer ändå att anställa någon som vuxit upp där vi vuxit upp, bor på samma gata eller som pluggat i samma skola.
      Så om inte konferenser och kurser är lösningen, vad gör vi? Ska vi bjuda in de här andra svenskarna ännu mer, vara ännu trevligare och förstående? Nej.
      Det ska vi naturligtvis inte. De behöver exakt samma sak som du och jag. Ett jobb.
      Och jag tror inte en enda medelbegåvad svensk behöver gå någon mer kurs för att förstå det. Däremot måste någon gå i bräschen, visa vägen och öppna upp för andra människor än de som vi är mest bekväma med.
      Enda problemet med lösningen är naturligtvis att jag inte kommer känna mig lika unik, men det bjuder jag så gärna på.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se