• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Tala är guld, tiga är trist!

      Jag är född i fel kultur. Det har jag varit medveten om ända sedan barnsben. Jag tillhör den högst diskriminerade och påhoppade gruppen ”vi som pratar fort och mycket”. För kvinnor är detta karaktärsdrag än värre, eftersom man då även riskerar att få stämpeln hysterisk, nervös eller, gud förbjude, dominant. I landet lagom ska man som kvinna helst bara vara glad, kåt och tacksam, som min lika snabbtänkta och snabbpratande väninna A-C brukar säga. Hon har en poäng. En slipsnisse med sövande lugn basröst kommer undan med i stort sett vilken dynga som helst, utan att bli ifrågasatt.
      I Italien eller Spanien däremot trivs jag som fisken i vattnet. Jag njuter när jag hör alla kulspruteliknande konversationer som utspelas på gator och torg, för att inte tala om sportjournalisternas hetsiga tv-referat. De tycks, liksom jag, kunna prata på såväl in- som utandning. I Italien är jag helt normal. Ingen har problem med att jag pratar fort och tar mig rätten att flika in med mina kommentarer när någon annan pratar. Det hör liksom till.
      Man förväntas avbryta, man förväntas delta aktivt och engagerat i samtalet i stället för att sitta tyst som en mussla och se överlägsen ut. Som den 60+ kvinna gjorde i lunchrummet på den tidningsredaktion där jag sommarjobbade för ett par år sen. Jag berättade målande om nåt roligt för en annan ung kvinnlig kollega och vi skrattade och hade roligt. Plötsligt utropar 60+ kvinnan, som satt ensam och sur vid ett annat bord och läste tidningen, ”Men lilla gumman som du pratar!”.  Underförstått, håll tyst! Jag blev så paff att jag för en gångs skull tappade talförmågan. Jag borde såklart ha kontrat något i stil med ”Ja, hellre det än att sprida dålig stämning med min blotta närvaro som du gör din gamla surkärring”.
      Med åren har jag utan större framgång försökt anpassa mig till omgivningens krav. Men samtidigt tänker jag att det väl inte är mitt fel att alla andra är så jädra tröga och långsamma! Varför är det nödvändigtvis alltid jag som ska vänta in istället för att andra kan öka tempot lite? Detta dilemma ställdes jag nyligen för på en anställningsintervju. De två cheferna, en 50+ kvinna och en 40+ man, sa knappt ett ord. Hon lät dessutom lika sövande som Kristina Lugn. Både verkade oengagerade/oförberedda, vilket resulterade i att jag tog över totalt. De sökte ju efter en självgående och driven person med idéer − och det gav jag dem. Med råge.
      En halvtimme in i samtalet, eller snarare monologen, frågar kvinnan om jag är nervös. Hon känner sig nämligen lite andfådd av mitt taltempo… ”Nej, JAG ÄR SÅ HÄR”, svarar jag lugnt. Jag fick inte jobbet, men hade enligt den andfådda chefen imponerat. Jag var ”intensiv, men hade en härlig personlighet”.
      Det har inte musslor!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se