• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • På väg mot Kebnekaise

      Det rasar stenar och grus runt omkring mig. Vi är på väg över första passet av tre mot Kebnekaise. På morgonen har vi haft en diskussion om vilken risknivå vi är beredda att ha och bestämde att om vädret är dåligt skall vi inte gå över. Jag inser nu att även om vädret är OK är inte underlaget det.
      Hela förmiddagen vandrade vi över blockig terräng, efter en kort lunchpaus fortsatte vi över ett vad och en glaciärvandring där stegjärnen bet fast i underlaget. Den fysiska ansträngningen i kombination med dryga 20 kg packning på ryggen tar nu ut sin rätt.
      Vår grupp på fyra har utökats med en grabb i 25-årsåldern som gärna ville gå över passet men inte utan sällskap. Han tar täten upp över berget. Nu ser jag honom ett tiotal meter upp där han stannat på en avsats. Berget har ändrat karaktär och i stället för instabila block och stenar är bergväggen brant och slät.
      Jag försöker att inte tänka på att om någon av oss tappar fästet handlar det om betydligt värre konsekvenser än ett brutet ben. Att vi är i radioskugga och att det definitivt skulle ta 5 timmar att nå en hjälptelefon har därför ingen betydelse.
      Vår 25-årige atlet spanar nu ned på oss och hojtar att vägen upp är för tuff. Han avråder oss att fortsätta. Vi bestämmer oss för att klättra nedåt för att hitta en alternativ väg upp.
      Adrenalinet och rädslan susar i min kropp. När vi tagit oss ned till en lägre nivå tar rädslan, eller om det är förnuftet, över och jag bestämmer mig för att jag inte vill gå över.
      Jag sätter mig ned och säger att jag är för rädd för att fortsätta. Vi hamnar i övertalningsförsök och diskussioner och jag får uppbåda all kraft för att inte falla för påtryckningarna. Vi vänder tillbaka. Det tar lång tid men till slut är vi nere på fast mark igen och hittar en fin tältplats. Vi har en vidunderlig utsikt över passet som så här på avstånd nästan ser inbjudande ut.
      I vardagens brus, med fullbokad kalender, uppdrag, möten, utmaningar, problemhantering och upplevelser är det lätt att tappa fotfästet på en mental nivå. Även om man bildligt talat sätter ner de höga klackarna i cement för att inte blåsa omkull. I situationer där livet inte är en självklarhet inser man vad som är viktigt.
      Under hela tiden uppe på berget var jag fokuserad på att komma hem. Hem till Kalle. Allt annat var oväsentligt. Det var en mäktig känsla när vi ett par dagar efter det att jag kom hem firade 20-årig bröllopsdag. Och lovade varandra ytterligare 20 år. Till att börja med.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se