Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Några barn leker med en hund och jag är sjuk, Catharina?

      När vi var små hände det då och då att storasyrran och hennes kompis övertalade mig och tvillingsyrran att busringa.

      Med ynklig röst ringde vi till någon i grannskapet och frågade om mamma var där. Det var hon förstås inte. Då frågade vi med ännu ynkligare röst om de visste vart mamma var, vilket de förstås inte gjorde. Här brukade jag eller tvillingsyrran snyfta lite och kanske börja låtsasgråta och envist fråga om det var säkert att mamma inte var där. Ofta brukade den vi ringde till vid det här laget fråga vad vi hette, eller vad vår mamma hette, men vi fejkgrät nu så mycket att vi inte orkade svara.
      Sedan antar jag att vi började fnissa så mycket att vi blev tvungna att lägga på luren.
      Kul, tyckte vi som gick i förskolan, och jättekul tyckte syrran som var äldre. Grannarna tyckte nog inte det. Eller som en dam, som bodde mitt emot oss i villaområdet, sa:
      – Jag ser er genom fönstret och det är inte snällt det ni gör nu.
      Man kan tro att det avskräckte oss från fortsatta busringningar. Men icke. Många år senare skulle vi systrar ta upp tråden igen. Det var nämligen så att syrrans kompis, hon som vi hade busringt med, hade träffat en fransman. Det var lite struligt det hela, han var egentligen upptagen, och hennes föräldrar tyckte att hon borde avsluta det.
      Så vi fick idén att ringa hennes föräldrar och låtsas vara fransmannens arga fru. Min tvilling läste franska på gymnasiet, och genom henne hade jag snappat upp en och annan fras, till exempel ”jag är sjuk” och den mycket användbara meningen ”några barn leker med en hund”. (Jag vill inte ens skriva ut meningarna på franska, eftersom jag är säker på att det skulle bli fel!)
      – Några barn leker med en hund och jag är sjuk, Catharina? sa jag alltså i en frågande ton på någon slags franska och försökte att låta arg. Och ehm… fransk.
      Det blev viss förvirring i andra änden, ingen förstod franska och de försökte förklara på engelska att Catharina inte var där. Sen sa de hej då.
      Fem minuter senare ringde de upp.
      – Har ni kul, eller?
      Det var förmodligen inte första gången vi busringde till dem. Och kanske inte sista heller…