• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Hellre arbetslös än alldeles död

      Jag tänker på döden. Varje dag. Det tycker somliga inte är särskilt sunt. Faktum är att jag skulle vilja prata mer om döden, men ingen vill prata med mig. Såna samtal gör en inte på bra humör direkt. Döden är tabu i vårt land. Kanske just därför är mitt favoritprogram på tv Akuten (som nu ersatts av Barnläkarna). Det är en fantastisk brittisk serie som sänts i ettan på söndagskvällarna, då min dödsångest brukar kulminera. I Akuten får man följa allvarligt skadade eller sjuka patienter och deras anhöriga. Ibland går det bra, ibland inte. Då gråter jag i soffan och tänker att jag måste värdesätta livet mer. Prioritera annorlunda. Göra verklighet av klyschan ”Leva som om varje dag vore den sista”.
      Döden är hemsk, obegriplig, sorglig och oundviklig. Fast döden ger mig samtidigt perspektiv. Den gör att jag inser att jag har viktigare saker att grubbla på än varför värmländska arbetsgivare än så nonchalanta att de inte svarar på spontanansökningar. Tanken på döden gör att jag förlåter informationschefen som inte återgäldar mina telefonmeddelanden. Hen har säkert annat att stå i än att svara på frågor om en utannonserad tjänst. Hen kanske har häcken full med att uppdatera statusen på Facebook, twittra eller lägga upp bilder på Instagram. Det är nya tider nu. Stressigt värre för de som har jobb. Jag vet det. Man ringer inte tillbaks till folk som söker en längre (det är bara sååå 90-tal), inte ens om man är en välbetald informationschef vars jobb är att informera.
      Tanken på att allt en dag tar slut, att mamma och pappa inte längre finns där, inte jag själv, inte min älskade, inte mina barn, inte mina vänner överskuggar allt. Den gör att jag i stället för att bryta ihop, får hysteriska skrattanfall av de blanketter jag får från a-kassan, Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. De vill ha kompletteringar, klargöranden och nya intyg. Den vänstra handen har inte koll på vad den högra gör men ändå ska de samordnas till varje pris, vilket gör att varje beslut tar 100 år. Och jag min idiot, kan inte låta bli att ifrågasätta, journalisten i mig kan bara inte kan knipa käft utan måste påpeka hur sjukt systemet är.
      Jag ringer till min mamma, också känd som ”Hulken”, och berättar om blankettcirkusen. Vi fnissar, vrålar ”de är fan inte kloka” och enas om att man borde spränga hela skiten och börja om från början. Kanske det enklaste vore att operera in ett chip på alla bidragstagare? En idé till de nya Moderaternas nästa valkampanj! Då kunde myndigheterna följa ens vardag hela tiden och vi kunde glädjas åt ett blankettfritt samhälle. Men det är klart, då skulle tusentals handläggare bli arbetslösa. Och det vore ju tråkigt för dem. Fast å andra sidan skulle de få massa tid till att tänka på döden, som jag.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se