• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Märkt för livet

      Turning Torso, originalet.
      Foto: Johan Nilsson / TT

      Klockan är 11.20 och jag sitter i ett sterilt rum i väntan på att få komma in till hudläkaren. Jag är 42 år nu och sådana här besök kommer bli alltmer frekventa. Det har jag accepterat.
      Namnskylten på dörren gör mig dock orolig. För det första så är det ett kvinnonamn. Ett namn som för tankarna till Grabbarna Grus på Ayia Napa, ett namn som utan att passera ”Gå” absolut vittnar om ungdomlighet. Jag kommer från Hässleholm. Jag är tunnhårig. Jag lever i samboskap. Förnedring är alltså inget nytt för mig, men i de här lägena föredrar jag att få träffa en riktigt oattraktiv, gärna äldre, man. Hade jag fått välja hade jag helst velat träffa Dr. Träskmannen i dag, inte en 25-årig, kvinnlig, dermatolog.

      Anledningen är att jag, dagen till ära, ska beställa nya tabletter mot håravfall och dessutom, fråga mig inte hur, har upptäckt att jag fått ett födelsemärke på ett lite känsligt ställe. Eller för att tala klarspråk: jag har ett födelsemärke i mellangården, klockan nio mellan pung och rövhål, som snart ser ut som Turning Torso. Det har tydligt växt, sedan jag senast stretchade naken i min ensamhet.
      Dörren öppnas och där står hon, vänlig, men mycket riktigt ung. Väl inne river jag av plåstret och berättar om Turning Torso och min önskan att få ett nytt recept flintpiller utskrivet. Hon ber mig lägga mig på britsen. Jag tar av mig byxor och skjorta och hon börjar metodiskt titta på födelsemärken. Hon kan sitt jobb. Det är tydligt och kaninpulsen är borta nu. Hon vill dock ha fler uttalanden och går iväg för att hämta en kollega. Hon stänger dörren varsamt. Under tiden ligger jag kvar och studerar min medelåldriga torso där under takbelysningen. Jag slås av tanken att det är ett under att jag lyckats fortplanta mig.

      In kommer en äldre man och ännu en kvinna. Jag får åter berätta om mitt, lilla problem. I grenen, ni vet. Snart får jag order om att vända mig om på magen. Jag snurrar runt och biter mig i underläppen. Jag vet ju vad som är på väg att hända.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Mycket riktigt. Plötsligt känner jag ett ryck i min boxerkalsong. Tyget står som ett segel ute på stormigt hav. Min lever-Calzone är blottad för alla som vill se. Tre par ögon tittar in i min baconrosett. Och när jag får panik så öppnar jag alltid humordörren i hopp om att komma fly. Jag tittar över axeln och säger: ”Jag ber om ursäkt. Kan ni verkligen äta lunch efter det här?”
      Ingen reaktion. Trion tittar istället stint ner på sensationen mellan mina ben.
      Jag ger nu upp. Det hela får ha sin gång. Nästa gång ska jag dock ta entré om någon vill se min skapelse, men nu handlar det bara om överlevnad. Jag tittar ner i britsen och tänker på momsen som jag ska betala in för firman i eftermiddag.
      Efter undersökningen har jag problem att titta någon i ögonen. Jag vandrar tillbaka till kontoret. Min kalsong återfår snart sin ursprungliga form. Men jag är märkt; på både kropp och i själ.

      Ordens makt

      Efter studenten tog jag med det snaraste sommarjobb som stabbläggare på ett av Korsnäs AB:s trävaruföretag i Bomhus utanför Gävle. Meningen var att slita ihop pengar till en flygresa till Mallorca lite längre fram på sommaren.
      En stabbe visade sig vara ett upplag av bräder, staplade för torkning i ett väl ventilerat skjul, stort som en flygplanshangar. Bräderna anlände per järnvägsvagn till brädgården och togs om hand av ett arbetslag om fyra man. För varje tömd godsvagn inhöstade jag och mina tre stabbläggarkamrater  var för sig 25 kronor – den gången en inte helt oansenlig summa pengar för en kontantlysten yngling.
      Mina tre arbetskamrater hette kuriöst nog Kvist, Bladh och Blom. Kvist hade vi visserligen bytt till oss från en annan grupp eftersom vi tyckte att namnet passade så bra ihop med en Bladh och en Blom. Mina tre arbetskamrater befanns vara särpräglade personligheter, var och en på sitt vis.
      Bladh var energiknippet i vårt lag. Han bar bräder som i ett rus, stönande av ansträngning och med stirriga ögon. Utmed halsen framträdde senor spända som fiolsträngar.
      Bräderna lades tre till antalet i en bunt som vi hivade upp på höger axel och sedan bar de femtio, oändligt dryga meterna från godsvagnen in i torkskjulet. Fast Bladh skulle naturligtvis vara värst och la fyra bräder på sin axel.
      En stabbläggare gick att känna igen på just sin högeraxel. Tyngden av brädbuntarna fick musklerna att växa till så att de bildade nästan som en puckel. Samtidigt försköts hela skuldran uppåt till i höjd med örsnibben, stabbläggaren blev med andra ord asymmetrisk. Att Bladh arbetat länge som brädstaplare syntes på lång väg.
      Blom var Blads raka motsats och rent ut sagt en slöpåse. Så fort tillfälle bjöds smet Blom in mellan ett par brädstaplar i torkskjulet, och där ställde han sig osolidariskt med händerna på ryggen och lät tiden gå.
      Kvist, slutligen, pratade mest hela dagen, om vad minns jag inte, dock arbetade han samtidigt. En speciell sak med Kvist var att han hade uppfunnit ett alldeles nytt ord som han svängde sig med i olika böjningsformer och sammanhang. Ordet var ”perpendera”, och Kvist hade upptäckt dess närapå obegränsade användbarhet.
      På lunchrestaurangen i Bomhus hörde jag honom i rådslag med köksmästaren:
      – Vad perpenderar du idag?
      En ögonlocksmuskel ryckte nervöst på köksmästaren medan han begrundade frågan. Det gick lätt att föreställa sig hans tankar:
      ’Perpendera’??  Måste vara ett finare ord för ’rekommendera’.
      Trygg med sin tolkning svarare köksmästaren:
      – Isterbandet för den kräsne, fläsklägg för storätaren.
      En dag tog Kvist mig avsides och frågade lågmält:
      – Kan du perpendera mej en tia till månadsskiftet?
      Under en paus i brädbärandet vände sig Kvist till laget med en annan fråga:
      – Vet ni vad Karl 12:e gjorde det första han hade korsat gränsen till Turkiet efter nederlaget vid Poltava.
      Nej, det visste ingen. Kvist upplyste oss.
      – Han perpenderade sina kragstövlar.
      Vi skrattade hjärtligt utan att förstå varför. Men ingen ville ge intryck av att vara alltför dum eller obildad för att inte fatta poängen.
      En dag inställde sig Kvist hos brädgårdens förman och arbetsledare, en lomhörd äldre man med ansiktsdrag som alla pekade nedåt. Hans namn var Persson.
      – Du ville prata med mej, sa Kvist och stoppade kepsen innanför blusen.
      – Det stämmer. Sätt dig…Hm…Du trivs med ditt arbete?
      – Det vore för mycket sagt.
      – Och familjen mår väl? Allt går sin gilla gång.
      – Det är att ta i om man tar i beaktande av att jag inte har någon familj.
      – Bra… Hrm… Det har kommit till min kännedom att Kvist har använt en av företagets sidlastare för en utflykt med goda vänner till Furuviksparken. Det är i så fall regelstridigt och ett ganska grovt tjänstefel. Hur vill Kvist förklara sig på den här punkten?
      – Det äger sin riktighet att jag använt en av företagets truckar, sa Kvist. Men avsikten var inte att besöka Furuvik utan att bedriva perpenderingar av skogsbeståndet för företagets räkning. Att Furuviksparken råkar ligga på samma ort är en ren tillfällighet och ingenting som jag kunde ändra på i en hast.
      Förmannen drog sig upprepade gånger i den nedhängande underläppen, sedan sken han upp och utbrast.
      – Jamen dåså. Det ställer ju saken i en helt annan dager, inte sant. Min uppgiftslämnare tycks ha varit ute i ogjort väder. Men Kvist kan räkna med mitt fulla stöd i den här saken. Vårt företag vill som bekant uppmuntra egna initiativ bland de anställda.
      Förman Persson sköt en blanktummad bleckdosa tvärs över skrivbordet.
      – Ta gärna en snus, Kvist, och lycka till med prepend- nå, med vad det är ni håller på med. Jag ber om min hälsning till frun och småttingarna!

      Dalslands vackra kanal

       

      Foto: Christer Wik

      Mitt barndomshem låg på en liten höjd invid en liten sjö, som är en del av Dalslands kanal.
      Där lärde jag mig simma, och när M/S Storholmen kom forsande ute på sjön, skyndade jag nerför backen, kastade av mig kläderna, slängde mig i sjön och inväntade de ljuvliga svallvågorna. Men Storholmen var i min barndom inte enbart förknippad med bad; jag fick också kliva ombord och åka med några gånger – hela vägen från Köpmannebro till Bengtsfors. Det tog en hel dag, och mot slutet var jag nog lite mätt på slussandet, men visst var det ett riktigt äventyr för en unge på femtiotalet att åka båt på Dalslands kanal. Och lunchen ombord smakade fantastiskt!

      Båttrafiken utgjordes på den tiden mest av ett par turbåtar, lastfartyg på väg till något av alla de pappersbruk som fortfarande var i drift samt bogserbåtar med timmermosor på släp. En och annan motorbåt puttrade väl förbi vackra sommardagar, men jag kan inte tänka mig att turisttrafiken var lika tät som den är i dag, och några gästhamnar kunde jag nog inte ge båtägarna tips om, då jag sommarjobbade vid kanalen 1967. Jag var Håveruds allra första turistvärdinna, och några gånger varje dag guidade jag turister längs slussarna och akvedukten. Många tyckte att det var både spännande och lite läskigt att gå på den plåtränna som akvedukten utgör, men mest var de imponerade – med rätta tycker jag, för visst visar den prov på enastående ingenjörskonst! På den tiden var Håveruds akvedukt Sveriges enda, medan den nu har fått sällskap av två andra längs Göta kanal. Ingen av dem kan dock på något vis konkurrera med Håveruds – vare sig när det gäller snille eller skönhet!
      Som vuxen har jag också åkt Dalslands kanal flera gånger både med turbåt och egen skuta, vilket är en upplevelse som jag rekommenderar alla båtägare att tacka ja till. Den är minst lika vacker som Göta kanal och slussandet är bra mycket enklare. Det enda negativa är att slussbassängerna inte är tillräckligt djupa för de större segelbåtarna.

       

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Dalslands kanal är ingen grävd kanal utan består av ett system med sjöar – den ena vackrare än den andra – som binds samman av slussar. Man kan övernatta i sanslöst vackra naturhamnar, om man inte lägger till i någon gästhamn – alla med sin speciella karaktär och charm. Mina favoriter är nog Upperuds och Håveruds gästhamnar – inte enbart för att de är belägna i min hembygd utan också för sin skönhet och sina begivenheter – till exempel Dalslands konstmuseum med ett otroligt vackert läge. Och promenaden mellan de två gästhamnarna är ljuvlig!
      Dalslands kanal firar sitt 150-årsjubileum i år. Varför inte ta en båttur på kanalen eller åtminstone en liten omväg och svänga av från 45:an mot Upperud och Håverud, när du är på väg söderut i bil? Om du inte seglar dit i egen båt förstås. Det tänker vi göra. Igen!

      De vackra broarna i deltastaden

      Bild tagen under bygget av Tingvallabron 1934-35. Bron var klar att tas i bruk den 6 juli 1935. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Broar är nästan alltid vackra. Det ligger i deras natur. De spänner över vatten och skapar en arkitektonisk form mitt i ett landskap.
      Bågbroarna över Klarälven från 1930-talet är mina favoriter. Kanske klappar mitt hjärta lite extra för Jakobsbergsbron från 1929 mellan Karlstad och Hammarö. En bro som var väldigt viktig för Hammaröborna då den byggdes och som är ett tidigt exempel på de nya funkisbågbroarna.
      Karlstads kommun förvaltar just nu 86 broar, både stora och små. Eftersom staden ligger i ett stort delta finns behov av många broar. Klarälvsdeltat är Sveriges största aktiva delta nedanför fjällkedjan och älven har hela åtta förgreningar ut i sjön. Sediment som älven drar med sig omformar hela tiden marken. Sandgrundsudden har helt skapats av det som älven dragit med sig och Gubbholmen bildades först efter att Östra bron byggdes, av de massor som stannat till i lugnvattnet efter stenbron.

      Västra bron först
      De första broarna vi känner till var mycket enkla, precis som vägarna från början bara var stigar. Där det var grunt lade man några stockar, stenhällar eller byggde spångar. Eller så vadade man helt enkelt över. Vid Väse Ve öster om Karlstad finns en runsten som markerat ett gammalt vadställe. Var det lite djupare vatten var det nödvändigt med en flotte eller färja.

      Timmerbråte vid Klarabron 1947. Foto: Alice Rhodiner/Värmlands Museum

      Man tror att den första riktiga bron i Karlstad var den Västra bron, som gick från den gamla hamnen (vid dagens residenstorg) över till Klara och att den byggdes runt tiden för stadens grundande 1584. Sedan dröjde det till 1648 tills den första versionen av Östra bron stod klar. Båda broarna var byggda i trä, som de flesta på den här tiden. Stenbroar ansågs inte behövas eftersom det inte var så mycket trafik. Att bygga en stenbro var dessutom ett tungt arbete som krävde särskild kunskap. Men 1752 kom en kunglig förordning om att broar på allmän väg måste byggas i sten. Värmland fick en särskild brobyggarmästare, Aron Bryngelsson. Han efterträddes snart av Anders Jacobsson, som vid bara 27 års ålder blev brobyggmästare till den i dag unika Östra bron.

      Älvens smycke
      Gamla stenbron, som vi ofta kallar den, är verkligen Karlstads stolthet och landmärke och stolt har man nog alltid varit över den här vackra bron. Sveriges längsta stenbro med sina tolv valv. Tänk att den har stått där sedan slutet av 1700-talet och fortfarande är en av stadens stabilaste broar. Ordentligt byggt och oerhört vacker i alla skiftande årstider och väder. Nu har bron dessutom fått en kvällsbelysning i valven och håller man lite koll kommer man kunna se att den byter färg beroende på vad som händer i stan, pride, rosa bandet med mera.
      Bron är 168 m lång och byggdes under åren 1761–1797 och är därmed den äldsta bevarade bron i Värmland. Stenen i bron hämtades främst från Lamberget, men troligen användes sten även från Rudsberget och Svinbäcksberget, eftersom det var så stora mängder som behövdes. Bron har länge varit skyddad som fornlämning, men efter en ändring av kulturmiljölagen måste nu en fornlämning vara ”varaktigt övergiven” och det stämmer ju inte med en bro som det åker bussar på. Så nu ska den istället få skydd som byggnadsminne.

      Kungen togs bort
      En stor renovering genomfördes 1956, samt förra året, då det i stort handlade om att ta vara på den betongfyllning man gjort på 1950-talet. Just i dagarna konserveras de minnesstenar som finns på mitten av bron. På en av dem finns Gustaf IV Adolfs och landshövding Nils Nilsson Silverskölds namn inhuggna sedan brons invigning 1797. Men tittar man noga kan man se att kungens namn skrivits på ett annorlunda sätt än resten av texten. Namnet togs nämligen bort under en tid och högs senare in på nytt. Det var regeringen som 1811 sände ut ett direktiv om att den före detta kungens namn skulle raderas från alla offentliga monument och byggnader, så tavlan var tom under många år.

      Terese Myrin, byggnadsantikvarie och krönikör

      Äldsta broläget
      Vid residenstorget och över till Klara byggdes (vad man vet) den första riktiga bron i Karlstad, vid tiden för stadens grundande 1584. Då låg hamnen precis här, centralt i staden och stadsdelen Klara var mest landsbygd men hade viktiga vägar in till staden. 1786 ritades en ny träbro av samme brobyggmästare som till Östra bron, Anders Jacobsson, och för uppförandet stod stadens egen mångsysslare C. J. Heublein som fick den färdig 1798. Träbron gjorde sitt jobb ända fram till 1944 då dagens bro stod klar. Under året är det dags för förstärkning av bron och då kommer samtidigt originalräcket återskapas och belysningen flyttas till sitt ursprungliga läge.

      Funkisbron
      1934–35 byggdes Tingvallabron över till Sundsta. Det är en riktigt fin bro i funktionalistisk stil med enkla rena valv och runda pelare. Precis under de här åren på 1930-talet byggs också de flesta husen på Sundsta, allt i samma funkisstil. Från början var bron öppningsbar för större båtar. Nyligen har den öppningsbara delen (som finns vid brofästet på Tingvallasidan) åskådliggjorts då plywoodskivorna som täckt brosidorna tagits bort. Nere i brofästet finns ett spännande maskinrum med kugghjul och annan mekanik för att kunna öppna bron.

      Under högar av pogs och pins

      Foto: Maja Suslin / SCANPIX

      Solskenet strilar genom björkarnas yrvakna lövverk. Därunder ligger en solkatt i bakhåll; redo för att kasta sig efter grenarnas skuggor.
      Jag betraktar scenen genom fönstret och ler lite sådär mysigt som Ernst Kirchsteiger. Plötsligt väcks jag ur mitt dagdrömmande av att en småfågel skallar den pollenfläckiga rutan. Den tröttnade väl säkert på mitt fåniga flin. Jag tyckte mig nästan kunna höra den nynna på Wake up av Rage Against The Machine. Med handen på hjärtat får jag erkänna att sådana här djupa betraktelser av sommarens ankomst har varit en bristvara i mitt liv den senaste månaden.
      Medan andra njutit av solskenet har jag bläddrat igenom tusentals gulnade sidor i gamla församlingsböcker, husförhörslängder och folkräkningar. Släktforskningen har blivit en drog som hämmar mitt intag av D-vitamin. Spegeln kan inte riktigt avgöra om jag är en vampyr eller en insnöad arkivarie som nu tagit sina första stapplande steg ut i samtidens ljus. Detta är dock ingen isolerad händelse. Min fallenhet för besatthet (det låter ju inte alls obehagligt) har funnits sedan barnsben. Ena månaden gjorde jag en djupdykning i hajar för att nästa ägna mig åt postmodern filosofi. Inga tvära kast här inte.

      Jag har fortfarande kvar den där boken om egyptisk kultur och mytologi på 500 sidor som kostade min mamma lika många kronor. En dyr investering i ett flyktigt intresse.
      Men informationen finns fortfarande lagrad i hjärnan. Någonstans. Under alla högar av hockeybilder, pogs och punkiga pins. Jag är en mental hoarder. Jag förmår mig inte att kasta bort något. Inte ens värdelöst vetande. För vem vet, jag kanske får användning av det jag vet någon gång.

      Tim Sterner, krönikör

      Det får mig att tänka på filmen Limitless där en medioker författare får tillgång till all information han någonsin fångat upp tack vare en experimentell drog. Den påminner mig alltid om att vi är vandrande uppslagsverk. Jag vet inte varför jag vet att staden Johanngeorgenstadt vid tysk-tjeckiska gränsen har drygt 4 000 invånare. Jag vet inte heller varför jag vet att det går drygt 25 människoår på ett hamsterår eller varför jag vet att jag vet att jag vet. Men jag hyser förhoppningar om att jag någon gång ska få användning av allt vetande och att jag då får kompensation för alla missade soltimmar. Jag kan åtminstone glädjas åt att släktforskning är en av de vettigare ursäkterna jag haft för att sitta inomhus en solig dag. Hajar och faraoner kan få en delad andraplats. Snart har jag rett ut alla trassliga grenar i mitt släktträd så att solskenet kan tränga igenom dess krona, precis som genom björkarnas lövverk utanför det pollenfläckiga fönstret.

      Dags att förbereda trädgårdslandet

      Nu är det vår på riktigt! Den värme som kom för bara ett par veckor sedan satte verkligen fart på växtligheten, så nu är det bråda dagar för alla oss trädgårdsälskare. Räfsar man i rabatterna ser man att både pioner och iris har kommit upp och plantorna i växthuset och på fönsterbrädan börjar bli rejält kraftiga. Kanske behöver de skolas om ytterligare en gång innan det är dags att flytta ut dem på friland? Lossa lite försiktigt på en planta och kika efter i krukan om den verkar vara full av rötter. I så fall är det bra att plantera om och ge den mer jord att utvecklas i. Står plantorna väldigt tätt, så att bladen stöter emot varandra, flytta isär dem en aning för att ge varje planta mer luft och ljus.

      Foto: Cata Portin / SvD / SCANPIX

      Tomaterna, chilin och melonerna kommer jag låta stå kvar i växthuset i år, med förra årets kalla sommar i minnet, för i år vill jag inte stå med halvmogen frukt och fundera på om komposten ska få den eller om man ska koka marmelad och chutney av alltihop. Däremot all kål; grön-, vit- och rödkål, pak choi och kålrabbi har fått åka ut på avhärdning i drivbänkar, sedan ett par dagar tillbaks. Den här behandlingen, som kallas avhärdning gör att plantorna blir mer motståndskraftiga när de väl kommer ut i trädgårdslandet, där både vind, sol och kyla kan gå hårt åt dem under den första tiden. Ser man bara till att täcka över dem med fiberduk i drivbänken så klarar de sig fint ute dygnet runt. Duken skyddar bladen från att brännas i solen på dagen, plus att den fungerar som ett täcke mot nattkylan.
      Frösådderna av ruccola, sallat, lök och sommarblommor får dock stå kvar inne i växthusvärmen ytterligare i några veckor för att bli stora och starka. Har du mycket sniglar i din trädgård, kan det vara bra att låta ruccola och annan småbladig sallat som till exempel maché, stanna kvar i växthuset så länge det finns plats där, förslagsvis i en lång fönster- eller balkonglåda, för där kommer sniglarna inte åt den. På så vis kan du gå och klippa så mycket du vill ha, och se den ta sig om och om igen, eftersom den stimuleras av att bli nerklippt och på så vis sätter fart med ny tillväxt. Egenodlad sallat smakar så mycket mer och pesto på egen ruccola slår väl det mesta, eller hur?

      Foto: Jessica Gow / TT

      Även om det ännu är lite tidigt för sådd och plantering på friland, med några få undantag som bondbönor och sockerärtor, kan det vara bra att förbereda även där. Oavsett jord, krävs alltid någon form av gödsel för såväl trädgårdsland som rabatter. Speciellt grönsaksodling tar mycket näring ur jorden och den måste tillbaks dit på något sätt, därför är gödsling en viktig del i trädgårdsarbetet. Jag grävde ner rejält med kompost i pallkragarna i höstas, som en slags grundgödsling. Har du inte gjort det kan det vara bra att fylla på med näring nu. Stallgödsel i någon form är det vanligaste, men jag vet många som gödslar med gräsklipp som de täcker landen med. Vilken metod du än väljer så höjer gödslet jordens mullhalt, vilket är bra för både grönsakerna och för jorden. Du kan se om din jord är mullrik på färgen – ju mörkare desto bättre. Luckra slutligen jorden genom att kratta fina såbäddar och ta bort ogräs om det redan hunnit komma upp.

      Foto: AP Photo/dpa, Arno Burgi

      Om bara några dagar lär björkarna ha skaffat musöron och körsbärsträden och magnolian kommer stå i full blom. Även om det så här års är svårt att slita ansiktet från solen, så vänd blicken neråt och upptäck alla vilda vårperenner. Vitsippa, lungört och gullviva blommar för fullt i markerna nu. Näpet så det förslår och små glädjespridare utan att ett enda spadtag varit nödvändigt.

      Inget rum för känslor

      Foto: Isabell Höjman / TT

      För två år sedan tyckte jag att döden började kännas mer lockande än att fortsätta leva. För bara två år sedan led jag av svår ångest, och var så trött att jag önskade att allt kunde få ett slut.
      Varför känner jag mig isolerad och rädd? Varför har jag alltid hög puls och ont i magen? Är det bara jag som känner så här? Vi tror det, för ingen pratar om det. Inte på riktigt. Inte i vardagen. Vi pratar om det på ett högre plan. Politikerna ska ta krafttag och ger myndigheter pengar för att utföra diverse åtgärder. Arbetsplatser skriver handlingsplaner för att minska stressen. Och så långt är allt bra. Felet är att vi inte pratar om det med varandra. Vänner emellan, inom familjen, på arbetsplatsen och i skolan. Trots att media rapporterar om det mer än någonsin är psykisk ohälsa fortfarande skamfyllt och ett obekvämt ämne. Psykisk ohälsa ska sopas under mattan och läka av sig självt. “Vila lite så ska du se att det går över”, säger man och ger en klapp på axeln. Tänk om det vore så enkelt.
      Jag lider av psykisk ohälsa. Det syns inte på mig och märks oftast inte om du möter mig en helt vanlig torsdag ute på stan. Jag klarar av allt som jag klarade innan jag blev sjuk och kan leva i stort sett som jag vill. Jag är skämtsam, glad, tränar på hög nivå, jobbar heltid, är spontan och levnadsglad. Det innebär dock inte att jag mår bra hela tiden. Jag blir lätt trött, nedstämd och blir stressad av sådant som är otydligt.
      Tecknen på psykisk ohälsa finns där om man tittar noga. Tyvärr vågar inte så många göra det. Vill vi verkligen höra svaret när vi frågar en annan människa hur den mår? Jag tror inte det. I så fall skulle vi inte känna att vi behövde ljuga och säga att allt är bra, för att skona andra från att prata om något så jobbigt som känslor. Och skulle någon mot förmodan våga säga att den inte mår bra, vet vi inte hur vi ska reagera.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Det som drev mig in i utmattning och psykisk ohälsa var stress, press, förväntningar och berg av undertryckta känslor. Det i kombination med min vilja att alltid vara stark och göra allt perfekt kastade till slut in mig i ett mörker jag inte trodde kunde finnas inom mig. Jag tror att många hamnar i psykisk ohälsa för att det inte finns rum för känslor idag. Det är där det felar, för vi måste börja vara ärliga om vår smärta, hur obekväm den än är. Vi måste börja prata om det som skaver och gör ont, och sluta tro att psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet.
      Och det viktigaste av allt. Vi måste börja lyssna på riktigt. När vi frågar någon hur den mår måste vi våga höra svaret oavsett hur mycket det skaver, och sedan vara beredda på att hjälpa.

      Bergsbestigning

      Knappt hemkommen från klubben gav Bertie Wooster till ett hojtande.
      – Jeeves, är du där!? Säg inte att du gått ut när jag just kommit hem!
      Hushållets butler, Jeeves, skyndade ut i tamburen för att hjälpa sin arbetsgivare med att få av sig rocken och galoscherna.
      Tio minuter senare satt de tillrätta i vardagsrummet, där elden sprakade gemytligt i den öppna spisen. Bertie svepte sin cocktail och fyllde nervöst på glaset med en ny omgång Old Fashonad.
      – Jeeves, sa han, kommer du ihåg resan vi gjorde till Grönland för två år sedan?
      – Omtumlande, Sir, sa Jeeves och gned förstulet vänsterhanden med det  köldskadade långfingret – ett minne från just den resan.
      – Exakt, Jeeves. Då minns du säkert också, fortsatte Wooster, att jag störde mig på isbjörnarna som kom dräglande efter något ätbart så snart vi lämnade hotellet. Allt som stod oss till buds var en brådstörtad reträtt tillbaka in på hotellet.
      – Yes Sir, sa Jeeves. Deras påflugenhet var en daglig prövning.
      Bertie nickade ivrigt.
      – Och som de luktade. Den där osnygga pälsen som  de envisades med att lufsa omkring i.
      – Definitivt Sir, sa Jeeves. En beundransvärd iakttagelse. Jag föreställer mig hur en pälsrengöring skulle hälsas med bifall från öns turistnäring.
      Det som nu lockar mig är ett ställe så till den grad fritt från lortbjörnar att en del äventyrare sägs ska sakna dem,  haha!
      – Haha, ekade Jeeves.
      Wooster fyllde för tredje gången sitt glas , hans betjänt däremot avböjde. Wooster harklade sig högtidligt och sa.
      – Vi ska bestiga Mount Everest, Jeeves. Varken mer eller mindre. Vad säger du om det?
      Utan att  med en min röja sina tankar tömde Jeeves sitt glas till ungefär hälften, sedan sa han.
      – En beundransvärd  ide’, Sir. Jag utgår självfallet ifrån att ni skämtar!
      – Ingalunda, Jeeves. Brukar jag skämta?
      – Inte som jag kan påminna mig, Sir.
      Jeeves torkade sig i pannan med en nystruken linnenäsduk. Sedan sade han.
      – Får jag påminna om att det vi talar om inte rör sig om någon behändig liten söndagspromenad med spatserkäpp och en vårblomma på kavajslaget. Glöm inte, Sir, att den antydda alptoppen råkar vara världens högsta berg…
      – Det vet jag fuller väl, sa Wooster. Men ni är ju en man i sina bästa år och vid en avundsvärt robust vigör, något man vid gud inte kan beskylla mej för, haha. Men var förvissad om att mina tankar följer dig hela vägen, upp såväl som ner. Därutöver blir det mitt personliga bidrag att upprätta vårt basläger nedanför berget. Anskaffning av packåsnor, som sägs vara genuint arbetsskygga. Och någon måste ju ta sig an allt detta kostsamma stök med mat och dryck, Jeeves. Jag tänker mej dessutom att vi ska fira nedkomsten med fyrverkerier i en omfattning som kommer att lysa upp hela den åbäkiga bergskedjan. Påminn mej om att inte glömma kortvågsradioutrustningen för kommunikation. Plåster mot de ofrånkomliga fotblåsorna. Förlust av en eller annan tå får vi räkna med.
      Här hördes ett svagt kvidande från Jeeves. Han drack ur det sista i sitt glas, sedan reste han sig ceremoniellt.
      – Vad gör du?! frågade Wooster.
      – Jag går för att packa mina tillhörigheter, Sir. Kort sagt: jag säger upp mig! Bestigandet av världens högsta och mest nedskräpade berg måste rimligen överstiga vad man kan begära av en butler med mina kvalifikationer.
      Wooster satt förstummad, häpen över sin betjänts frispråkighet. Hans blinkningar röjde intensiv tankearbete, och ett beslut såg dagens ljus.
      – Äsch, jag skämtade bara, Jeeves. Att ni skulle överge mig ingår inte i min världsbild. Vi glömmer Mount Everest med sina överfulla papperskorgar och oset från gatuköken. Hur skulle jag nånsin klara mej utan er, Jeeves? Jag som på egen hand inte ens kan knyta en smokingfluga! Tanken svindlar! Nej Jeeves, vi vänder blad och besöker min moster Sofrine på godset Hamton Marsh.
      – Very good, Sir, sa Jeeves. Och jag tar gärna ett halvt glas till.

      Hotet från hotellfrukosten

      Foto: Leif R Jansson/ TT

      På lördagen hade vi mött våren i Göteborg, jag och lilla familjen. Spårvagnen passerade Avenyn och vi log unisont mot livet för en stund. En stund senare fick min pojke äntligen se hajarna på Universeum och jag var genuint lycklig över att få vara med om det här.
      Euforin försvann dock när söndagsmorgonen tog vid. Gårdagens lövtunna vårjacka hade gjort mig till ett förkylt vrak och samtidigt passade pollensäsongen på att sparka mig rakt på skiljeväggen. Sedan blev det ännu värre. Vid hotellfrukosten förvandlas vi nämligen alla i grunden, till det sämre. Människosläktet är som värst när det vankas gratis frukost. Det är något som är direkt osympatiskt med nyvakna människor som dessutom är giriga och egoistiska. Nattgruset i ögonen, en raggardusch av lättja och sedan få valuta för sina pengar – till vilket pris som helst. Det gör mig skör.
      Den här gången hängde smockan i luften redan borta vid leverpastejen. En farbror, marginellt yngre än sköldpaddorna på Galapagosöarna, trängde sig oblygt förbi där jag stod i kön. Jag gjorde tydliga fnysljud med min pollenhärjade näsa, men han brydde sig inte. Hans beteende färgade av sig på mitt. Jag markerade genom att sträcka mig efter saltgurkan alldeles intill honom. Men han parerade genom att rotera ett halvt varv och lyckades därigenom blockera min väg. Skamset gick jag tillbaka till min plats.
      Jag satte mig bredvid min kvinna. Hennes bricka gjorde mig om möjligt ännu mörkare. Hennes bricka var utsökt i vanlig ordning; fruktcocktails, smoothies med färgglad topping och frallor med till synes sedan länge planerade kombinationer. Min egen tallrik ser däremot alltid ut som om Skogaholmslimpa kraschlandat i en charkdisk.
      Min vårnaiva eufori var som bortblåst och jag beslöt mig där och då för att bli som alla andra. Jag må vara reumatiker, men jag är nästan två meter lång och väger närmare 100 pannor – även jag kan vara osympatisk med lätthet. Jag halsade tre glas äppeljuice direkt vid maskinen. Jag halvträngde mig vid brieosten och rafsade åt mig de finaste apelsinklyftorna mitt framför nästan på tioåringar. Jag var nu en i mängden. Jag lät mig inte ens bekymras över mitt myntinkast därbak när jag något senare lutade mig framåt mot äggröran.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag minns första gången som jag var på hotell med min käresta. Hon hånar mig än i dag för att jag tog med mig en egen handduk till det där spa-et i Sunne. Sex år har gått sedan dess och för varje hotellfrukost blir jag en sämre medmänniska. Nu vill jag ha bonusnätter och croissanter till jag mår illa. Jag armbågar mig fram till pannkakorna alltmedan fotfolket plockar undan mina halvuppätna tallrikar. Jag är mätt, bortskämd och fördomsfull.
      Och jag tänker på hur mina vänner ute på Hammarö har det, varje helg.

      Hur skulle jag kunna låta bli?

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Nej, inte kan jag skriva ännu en krönika om våren och lättnaden över att vinterhelvetet äntligen är slut?
      Inte heller kan jag väl tjata om krokusfloder och scillamattor och sädesärlor en gång till? Och visst måste det för länge sen vara färdigtuggat om gåssträck och islossning och öppet vatten? Men vad ska jag då skriva om, när våren just nu är solen i mitt universum? När nästan allt jag gör, knyter an till våren?
      Nu vill jag städa. Och på något mystiskt vis njuter jag av det, även om startsträckan är lång. Det starka, obarmhärtiga aprilljuset, som ännu inte har mildrats av trädens lövmassor, avslöjar alla skavanker i vårt hem. Så fram med dammsugare och trasor och rengöringsmedel och polermedel! Svisch, svisch! Hejåhå! In i minsta skrymsle, in i minsta vrå! Rent blir det. Blankt. Fräscht. Luktar gott. Och på morgnarna släpar jag mig upp ur sängen med svårartad träningsvärk i muskler som inte har använts på ett bra tag.
      Nu vill jag ta promenader, vilket inte på något vis är unikt för våren, men vinterns ganska förfärliga och samtidigt nödvändiga pliktpromenader har ersatts av ljuvliga strövtåg med sylvasst skärpta sinnen: där har blåsipporna kommit, där ett svanpar, där tittar årets första pestskråp upp, och där sjunger koltrasten – vackert, djärvt ekvilibristiskt! Mestadels går jag ensam, men på söndagarna har jag numera sällskap av ett barnbarn, och våra promenadsamtal rör sig om allt från böcker till gamla släktingar. Och så tittar vi på islossning och blommor och fåglar och annat vårigt.
      Nu vill jag vara ute på balkongen. Den har västerläge, och när solen lyser blir det varmt där, stundom lite väl varmt, och då är det parasoll som gäller. Att sitta utomhus under ett parasoll utan att frysa är ju bara helt gudomligt, och där utanför i parken hör jag barns lek och dunkandet av en boll som dunsar ner från basketkorgen. När jag reser mig upp och tittar ut över parken ser jag soldyrkande människor på filtar, längre bort är det ett picknickgäng, och när det är vernissagefredag myllrar vår gata av folk som är ute för att mingla och titta på nya utställningar, kanske rentav köpa ett konstverk. Stan lever upp igen, och den bästa stadsdelen, härliga Herrhagen, visar sin allra finaste sida den här årstiden.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu vill jag träffa folk, ställa till med fest, sippa rosé på uteserveringar, njuta av solglitter i vatten, av fontäners plaskande och av den explosion av liv och skönhet som naturen bjuder. Jag målar tånaglarna röda och plockar fram sandalerna, och oj, vilka bleka fötter! Men härligt att få vifta med tårna i den varma solen!
      Och nejdå, inte skulle den här krönikan handla om våren, absolut inte, men när jag tittar på den lilla vitsippsbuketten som står här på bordet, undrar jag bara: Hur skulle jag kunna låta bli?

      Skäggets återkomst

      Interiör från rak- och frisersalong med adress Kungsgatan 16 på en bild tagen runt 1920. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      Låt oss prata om skägg. Låt oss prata om att det är 1800-talsskäggen som har återkommit och med dem de barbershops som senaste tiden öppnat i Karlstad. Låt oss burra ner oss i skägghistorien!
      På 1800-talet var det modernt med skägg. Stora skägg. På fotografier ser vi välformade omhändertagna skägg på ståtliga herrar. Det är dock lätt att gissa att det även vandrade en del ovårdade skägg på Karlstads gator, särskilt med tanke på hygiennivån i övrigt. 1889 byggdes Sockerslottet med badrum och då var det en lyxig nyhet som de flesta bara kunde drömma om. Vatten fick hämtas i pumpar på olika ställen i staden, eller i älven. Badrum med toalett inomhus var inte att tänka på för de flesta förrän på 1940-talet när folkhemsbygget satte igång med ökad standard för alla.
      I vilket fall, män har kanske alltid vårdat sina skägg. Arkeologer har hittat flintaverktyg från stenåldern som troligtvis använts som rakblad. Genom historien, (så även idag), har skägg använts för att markera status och identitet. De romerska slavarna under antiken tvingades bära skägg när det var modernt att vara rakad. Men när det sedan blev inne med skägg, fick de raka sig. Ett mycket synligt tecken som skiljde dem i status och klass.
      Men 1800-talet är den längsta sammanhängande period närmast i tid då de flesta män anammade trenden att skapa ansiktsfrisyrer. Under 1700-talet var mustaschen ett kännetecken för soldater, vilket spred sig gradvis bland civila unga män. Polisongerna däremot, var mode hos den franska revolutionens män och användes av européer som ansåg sig radikala. Till Sverige kom polisongerna via sjöfarten där grosshandlare i Göteborg tog sig an det europeiska modet.
      Men det var konstnärer, vetenskapsmän och journalister som startade den riktigt stora vågen av skägg här i Sverige och framåt 1860 syns skägg på de flesta män, vilket också är tydligt på bilderna i Värmlands Museums bildarkiv. Arbetare hade ofta buskiga mustascher eller enkla helskägg medan överklassen hade mer ordnade och kreativa frisyrer. Uppfattningen var att skägg var bra för hälsan och skyddade mot sjukdomar i lungor, hals och tänder.

      Gustaf Fröding

      Så kom 1900-talet och flera faktorer bidrog till att de flesta manshakor blev slätrakade mer eller mindre ett helt århundrade. I det moderna samhället som växte fram började skägg anses ohygieniskt. År 1907 gjordes ett experiment i Frankrike där en ung dam fick kyssa en man utan skägg och en man med skägg. När man tog prover från hennes läppar visade det sig att den skäggige mannen hade fört vidare en ”svärm av otäcka mikrober”… Detta beskrivs i ”Skäggboken” av Naver, Thorsson och Bergstedt som kom ut 2013 (en bok som i sig är ett tecken på skäggets återkomst). Här hemma skulle ”lortsverige” bort, så under mitten av 1900-talet koncentrerade vi oss fullt ut på hygien och effektivitet i det moderna land som skulle byggas. Även om studier i dag har visat att rakade kinder har fler bakterier än skäggiga så var det information som inte hade kommit fram än. En modern man var slätrakad och det växte fram ett mansideal där ungdomen hedrades. Energi, disciplin och lagarbete förknippades med ett rakat ansikte i motsats till en auktoritär patriark med skägg.
      Sen kom första världskriget, vilket blev den riktiga dödsstöten för skäggen. Gasmasken, som var ett måste för alla hundratusentals män i de europeiska skyttegravarna, slöt inte tätt mot ett skägg. Redan år 1901 hade amerikanen King Camp Gillette fått patent på det utbytbara rakbladet och han försåg nu den amerikanska militären med 3,4 miljoner rakhyvlar. Gillette marknadsförde flitigt idén om den moderne och framgångsinriktade mannen, som självklart hade en nyrakad haka.

      Terese Myrin, Värmlandsantikvarien.

      Det dröjde fram till 1970-talet innan skägg, och även de långa polisongerna kom tillbaka. Flera skägg odlades då för att markera att man stod utanför normen, som hippies eller vänsterskägg. Yuppieåldern på 1980- och 90-talen var renrakade tider, förutom kanske lite George Michael-stubb. Men vad har hänt nu de senaste åren? Jo nu ser vi de stora skäggen igen, och det är verkligen 1800-talsskäggen som fått en återkomst och med dem en marknad för barberarsalongerna. Jag har använt en bild av Gustaf Fröding, (som hade sina stiliga perioder) från Värmlands Museums bildarkiv. Varsågod! Den går att ta med sig till barberaren och säga ”Jag vill ha ett skägg som mannen på bilden” och det kommer ligga helt rätt i tiden!

      Nyckeln till alla rum i mig

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      För drygt tre år sedan nämnde jag i en krönika att min barndomsdröm var att bli arkeolog. Jag ville gräva upp vår historia och skapa en bättre inblick i det som lade grunden för samtiden.
      Innan min farfar gick bort gav han mig ett set med verktyg. Jag använde dem för att göra arkeologiska expeditioner på bland annat mormors bakgård, till hennes stora förtret. Man hade kunnat tro att trädgården invaderats av sorkar och mullvadar, men det var bara jag.
      Någon arkeolog blev jag dock aldrig. Men jag fick fortsätta mitt grävande som journalist. Min nyfikenhet inför det förflutna var faktiskt en av anledningarna till att jag sökte mig till just Karlstads-Tidningen. Jag drogs till de historiska nedslagen och jämförelserna med nutiden.
      Det förflutna är ovärderligt för att kunna få ett grepp om både samhällets utveckling och sin personliga utveckling. Man ska inte stirra sig blind i backspegeln, men jag tror att vår bakgrund är en nyckel som kan öppna många inre rum och få våra perspektiv att expandera.
      Med det sagt kan jag avslöja att jag äntligen börjat släktforska. Det är något jag velat göra i många år, men det har känts så stort och svårgreppbart. Min släkt har många lösa trådar på båda sidor. Förhoppningsvis kommer jag under den här processen kunna knyta ihop några av dem och upptäcka släktingar som jag inte visste att jag hade.
      Ju äldre jag blir, desto större behov känner jag av att analysera min identitet och söka ett större sammanhang. Jag ser det även som en rejäl insättning på mitt vuxenkonto. Om det är något som genererar en avsevärd mängd vuxenpoäng så är det väl ändå släktforskning?
      När jag skriver denna krönika har jag precis bekräftat en beställning på DNA-prov med syftet att göra en grundläggande kartläggning av vem jag är. Hur splittrad är jag egentligen? Vilka byggklossar formar mig? Jag tillhör inte de som tror sig vara 100 procent av något.

      Tim Sterner, krönikör

      Det finns forskning som visar att den moderna människan har funnits i omkring 300 000 år. Att samtliga förfäder ska ha kommit härifrån känns inte särskilt troligt. Jag skulle nog påstå att det är en omöjlighet. Mitt blod är en cocktail som blandats under mycket lång tid.
      Som värmlänning lär man väl ha en hel del finskt och norskt i sig. Baserat på mitt efternamn antar jag att det finns en tysk anknytning också. Jag har även fått berättat att jag har en koppling till valloner.
      I övrigt består min karta av väldigt många tomrum som jag hoppas kunna fylla. Det får tiden utvisa. Jag lyckades övertala min sambo att beställa ett DNA-test också. Man kan ju hoppas på att resultaten inte visar ett släktskap. Det hade varit en intressant vändning. Det kanske visar sig att jag hela tiden grävt min egen grav.

      Jan Hölster 

      Som så ofta om somrarna i yngre dar slog jag mig ner i solgasset utanför  marinans klubbhus. Satt så en stund och betraktade båtarna. Då får jag se en av klubbens veteraner komma lunkande upp från bryggorna.
      Mannen hette (och heter fortfarande) Hölster och var en gammal bekant. Vad som direkt stack mig i ögonen var den tjockt bandagerade högerhanden.
      – Får man slå sig ner, sa Hölster efter att ha satt sig med ett melodiskt klirr från öronringarna.
      – Vad har hänt med din hand? frågade jag.
      Hölster lotsade med visst besvär in en portion snus i munnen, det gjordes med fel hand, men till sist fick han laddningen på plats.
      – I ett svagt ögonblick hade jag lovat bygga en snickarbod till barnbarnen, sa han. Dessvärre ville det sig så illa att jag under arbetets gång råkade prestera ett rejält felslag med hammaren mot högerhanden. Det drabbar mej som vanesnusare extra hårt eftersom just högerhanden är den som används vid en korrekt snushantering.
      Hölster höll upp bandaget framför sig och betraktade det fientligt.
      – Vad du ser här, sa han, är resultatet av ett brott på två av mellanhandsbenen efter träffen med hammaren.
      – Illa, sa jag, men hur gick det med snickarboden?
      – Det ‘bidde’ ingen snickarbod som far min skulle ha uttryckt det, sa Hölster.
      – Så vad ‘bidde’ det?
      – På lite håll påminde den mest om en hundkoja, fortsatte Hölster, och tanken på att skaffa hund slog rot i familjen. Till våren blev vi således med hund, och efter mycket rådslående hade vi bestämt oss för en mellanschnauzer. Hans namn är Bravo. 
      Under tiden jobbade jag vidare med snickarboden/hundkojan, och en sak är då säker: det gick åt rasande mycket virke. Jag sågade och gick an, provade och försökte på nytt. Lade till och drog ifrån. Massor av spik och skruv hanterades.
      Hölster flyttade nu över snuset till munnens babordsida. Sedan sa han med en ofrivillig grimas.
      – Jag har aldrig funnit mig väl tillrätta med verktyg, det har jag efter min pappa. Men till sist ansåg jag ändå kojan i det närmaste redo för inflyttning, och ungarna och hunden var inte sena att att krypa in på prov, detta således innan jag ännu hunnit ombestyra golvet… Hunden var lika snabbt ut igen, besviket gläfsande över bristen på komfort. Barnbarnen följde snart efter.
      Till sist blev det min tur att inspektera byggnadsverket.
      Hjälpt av påskjutande kroppsarbete från familjen klämde jag mig in i kojan… Sittande bland myror och annat småkryp redovisade jag mina intryck för familjen utanför. Ganska snart fick jag de första känningarna av den uppträngande vätan underifrån. Samtidigt började representanter för trädgårdens myrstack ansätta mig som lovligt byte och utan att min suveräna överlägsenhet i storlek generade dem det minsta.
      Blöt om byxbaken och attackerad av myrorna blev jag ganska snart klar över att detta projekt knappast skulle resultera i vare sig snickarbod eller hundkoja. En tanke bland flera var att göra om hundkojan till en mjärde, ett lömskt och burliknande fångstredskap med trattformade ingångar som lockar fisk att simma in utan förstånd på hur den skall ta sig ut igen. Förslaget röstades bort av familjen. Till sist enades vi om att förvandla den eländiga skapelsen till en sump, således en lådliknande förvaringsplats för fångad fisk fram till dess att den tillagas.
      Hölster tystnade och satt en stund och betraktade inåtvänt en förbipasserande skogsmyra.
      – Hur slutade historien, frågade jag till sist.
      Hölster bedömde vindriktningen och deponerade sedan en mäktig loska bakom bänken.
      – Vi fick praktiskt taget aldrig någon fisk, sa han, så vi drog upp sumpen på land och lät den sluta sina dagar som ett välbehövligt bidrag till vinterns vedförråd.

      Äntligen är april här!

      Foto: Erlend Aas / Scanpix

      Trots att vintern inte riktigt vill släppa taget om oss än och snön ligger kvar lite här och var i trädgården så känns våren i luften. Ljuset är tillbaks och dagarna är längre. Äntligen är det dags att rå om trädgården litegrann, kika runt på vad som hänt där under vintern och tänka igenom vad som behöver förnyas eller tas om hand lite extra i år. Börja med att räfsa ihop gamla löv och sopa kvistar från altanen, ställ fram några utemöbler till en kopp kaffe i solen och om du har ett växthus, är det aldrig fel att vårstäda där också. Kanske har en ruta dukat under för snön och behöver bytas ut? Att bättra på stommen i trä eller järn med lite ny färg är också bra att göra nästan varje år och lättast att göra nu när det är tomt på växter. Sist men inte minst, gå över rutorna med fönsterputs en vända, så att växthuset är helt redo för en ny säsong. Lite pyssel som sagt, men det är mödan värt. Växthuset är just nu den ultimata platsen för de tidigaste frösådderna. Tomaterna, kronärtskockan och paprikan som jag sådde i slutet av februari har vuxit till sig rejält, så de har fått större krukor och mer jord att växa i. Om de står för varmt inomhus kan de lätt bli lite gängliga, så under dagens ljusaste timmar flyttar jag ut dem i växthuset, där det är lagom svalt och därför perfekt för att skapa kraftiga plantor. Man får bara inte glömma att ta in dem till kvällen.
      Trädgårdens buskar kan också behöva lite omvårdnad. Det gäller främst de buskar som blommar sent på säsongen, som till exempel perovskia och lavendel. De kan ofta se lite rufsiga ut så här års och behöver en omgång med sax eller sekatör. Så snart man ser att det börjar komma upp nya skott är det dags. Att klippa ur buskar gör att det kommer nya friska skott, man vitaliserar plantan och den blir på så sätt tät och frodig. Däremot, buskar som hägg och syrén som blommar tidigt, kan man låta vara tills dess att blomningen är över. Vill du ha en hel lång rad av lavendelplantor till en framtida kant eller en rabatt, så passa på att ta sticklingar när du ändå klipper ner den. Det är det bästa sättet att få massor av växter helt gratis. Även att byta med vänner och bekanta är roligt och inspirerande. Själv har jag tagit lavendel, rosmarin, några olika pelargoner och jätteverbena.

      Malin Lundquist, krönikör.

      Att ta sticklingar är verkligen inte svårt om man bara följer några enkla regler; Skotten du klipper av ska inte vara mer än fem till tio centimeter. Ta bort de nedersta bladen och eventuella blommor, eftersom de tar energi från plantans rotbildning. Fyll en kruka med en blandning av ekologisk planteringsjord och sand eller pimpsten. Då får du en porös jord där det är lätt för sticklingen att bilda rötter. Sedan är det bara att vattna och ställa dem i ett ljust och varmt läge för att de ska sätta fart. Enkelt, eller hur?

      Vårstädning av trädgård eller balkong – ja, hur man vill skapa lite vårkänslor så här års, är så klart upp till var och en. Det enklaste sättet att smygstarta våren är ändå att ta in några kvistar forsythia från trädgården, sätta dem i varmt vatten och vänta på att de slår ut. Addera några krukor med lökväxter från butiken också – pärlhyacint, kungsängslilja, narcisser eller små tête-à-tête. Bara att välja och vraka. Vips, så är det vår inomhus!
      Ps. Glöm inte att gräva ner lökarna ute i trädgården när de har gjort sitt inomhus, så fortsätter de att komma år efter år.

      Öppet brev till mina kompisar

      Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

      Det har varit tufft ett tag. Det har gjort ont. Jag har gråtit. Varit arg. Frustrerad. Och sorgsen.
      Jag vet att det inte alltid är lätt att vara min vän. Ibland stänger jag av, stänger in och motar bort. Det är ångesten, nedstämdheten och mitt ibland för stora behov av att vara ensam. Vissa dagar är jag svår att nå och därför svår att läsa av. Du undrar vad det är jag går igenom, om det kanske hänt något. Det finns dagar när jag bara vill vara hemma, för mig själv och inte prata med en enda människa.
      Jag är långt från den bästa vän man kan ha. Därför vill jag tacka för att just du stannar med mig, speciellt när jag inte förtjänar din vänskap. De minnen vi skapat är jag evigt tacksam för. Tack för att du kan se de tårar och rädslor som gömmer sig bakom min sprallighet och kaxighet.
      När det blåser upp till storm finns du där och lyssnar och pratar med mig. När jag inte tror att jag kan fortsätta står du bredvid mig och visar att jag visst kan det. Jag är rädd att bli för mycket, tjatig och patetisk. Då säger du att det är okej. Jag får vara allt det med dig.
      Du kommer hit och sitter med mig en kväll. Du checkar av hur jag mår varje dag. Du lyssnar till allt jag har på och utanför hjärtat, och har tålamod med alla mina övertänkta tankar.
      Tack för den vänskap jag får men kanske inte alltid förtjänar. Tack för att du är ärlig, uppriktig och aldrig lindar in saker. Du säger det jag behöver höra och i slutändan är det alltid det som gör skillnad.
      Jag kan utan tvekan säga att jag är en bättre och klokare person tack vare dig. Vår vänskap har fått mig att inse att hur tufft jag än har det kommer det alltid finnas människor där som uppmuntrar mig och beundrar mig för min styrka och mitt mod.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Tack för allt du gjort och allt du kommer göra. Tack för all uppmuntran. Tack för alla sms och samtal de dagar jag själv aldrig skulle orkat plocka upp telefonen och söka kontakt. Tack för att du är ett ljus som lyser över mig när jag inte kan vara hel. För att du talar om för mig att det aldrig är mig det är fel på, ända tills jag börjar tro på det. Du får mig att känna att jag alltid räcker till.
      Tack för att du talar om att det är okej att vara sårbar och känslosam. Tack för att du ser mig som en människa och inte definierar mig genom samhällets förväntningar. Tack för att du aldrig dömer. Tack för att du påminner mig om vem jag är när jag själv inte vet. Tack för att du växer med mig.
      Tack för att du har de rätta orden, men också för att du vet när tystnad är det jag behöver som mest.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se