• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Jag får resa hem igen

      Erika Bergkvist, krönikör

      Polen januari 2011. Vi går bland taggtråd och tegel. Blickar ut över baracker och vakttorn. Området är enormt och vi går i flera timmar i snö och kyla. Berättelserna om fasa tar aldrig slut. Platsen är Birkenau.
      Vi står tätt intill varandra och ser in i montrar med glasögon, skor, leksaker och resväskor. Saker som togs ifrån människor som inte längre finns. Hår. Massor av avklippt hår. Jag vill titta bort men kan inte. Allt har fått samma ljusbruna färg. Aldrig förr har jag sett något sådant. Men där i Auschwitz visar man mig skärvor av så många liv. I en skog en bit utanför Chelmno finns inga spår längre. Bara ett plakat som talar om vad som hände där under andra världskriget. Vi står på mark där massgravar grävdes och fylldes med lik av nyss ihjälgasade judar.

      Ytterligare en skog någonstans i Polen. Vi står vid en jordkällare och får beskrivet för oss hur byborna vände sina grannar ryggen, tog ut dem i skogen och sköt dem. För att de var judar. En tredje skog, i en vacker glänta, kryssar vi mellan massgravar. Någon har satt upp små staket runt gravarna i vilka besökare hängt hälsningar, böner och gåvor. Ingen vet exakt hur många som ligger begravda där.
      School of terror i staden Rabka. Här tränades SS-män i prickskytte, ofta var det judiska barn som användes till övningar som gick ut på att skjuta mot rörliga mål. En bit av en mur längs en gata i Krakow. En markering som visar var ghettot fanns, den enda platsen judarna hade tillåtelse att vara på tills det var dags för den slutgiltiga lösningen. Boskapsvagnar som användes för att transportera människor. Jag har svårt att gå in. De är små, mörka och det drar kallt. Ingenstans att sitta. Inga fönster. Ingenting. Synagogan har blivit en besöksattraktion i en stad som inte har några judar kvar. Alla förintade.
      Vittnesmålet från en man som var där. I Auschwitz. En överlevare. Slag, sparkar, skrik, hunger, olidlig värme, köldskador, hårt arbete, psykiska besvär. Sedan saknad. Och sorg. Men också en vilja att berätta. Det gör ont. Bara ont.

      Kyla. Det är isande kallt i luften. Jag tänker att jag borde tagit mer kläder med mig. Det värker verkligen i kroppen. Trots att närmaste plats jag kan värma mig på är nära och jag inom bara ett par timmar ska få mat kan jag inte låta bli att klaga på kölden och hungern. Till natten kommer jag få sova i en varm säng, i säkert förvar på ett hotellrum. Och jag kommer att få resa hem igen.
      Den 27 januari varje år är det Förintelsens minnesdag världen över. Det får aldrig ske igen.

      Chans till nystart

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Nyårsdagen är här och trottoaren utanför vittnar om bomber och raketer som högljutt tog farväl av 2017.

      Den allra största bomben briserade dock, tyvärr stundtals ackompanjerad av en öronbedövande tystnad, redan för flera månader sedan, nämligen #metoo. De är många nu, kvinnorna som berättar att de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Den här gången i den absolut närmaste sfären, och det känns. Än starkare blir det eftersom många berättar med ett lite återhållsamt språk, ungefär som att de skrev en handlingslista, vilket i alla fall jag tyder som att övergreppen har blivit en normaliserad del av deras vardag. Och det är fan skandalöst.

      Det är ofta skönt att vara man. Vi tvekar inte på oss själva när vi får förfrågningar om krönikörsuppdrag. Tar vi ansvar känner vi oss lite duktiga. Vi kan gå in på möten, halvdant förberedda, och ändå vara så där sköna. Vi ligger inte sömnlösa på grund av prestationsångest och vi tar för givet att vinteroverallen till den lilla finns där på kroken i hallen när snön och kylan bestämmer sig för att komma. Och visst känner vi oss lite snyggare och mäktigare på det där vidriga grab-’em-by-the-pussy-viset när vi får uppmärksamhet från kvinnor? Det fick vi ju inte när vi stod vid skåpen i högstadiet och stammade intill den söta tjejen från parallellklassen.

      Det var längesen jag kände respekt för andra män. Jag kan tycka att de är duktiga och härliga att umgås med, men just respekten försvann för många år sedan. Jag har suttit i konferensrum med mäktiga män som bemästrar härskarteknik lika bra som alfabetet. Några öl senare, och på en bokstavligt talat mörkare plats, berättar han muntert om sin notoriska otrohet. Han må vara chef, men han är ingen man. Missförstå mig rätt. Undantagen finns såklart, men vi är påfallande ofta barn med varierande mognadsgrad.
      Jag är nästan två meter lång och har en kroppshållning som hade fått en neandertalare att än mer titta ner på sina egna fötter. Addera ett par terminalglasögon och jag är närmast filmiskt creepy. Varje gång jag går bakom en kvinna på folktomma platser så känner jag hennes ångest i mig. Att ens den känslan finns är vi alla skyldiga till, det är inte klokt. Men framför allt så kan vi vid olämpliga tillfällen sluta upp med ryggdunkningar i sandlådan och istället uppträda som de familjefäder som vi kan vara. Stäm inte upp till skratt när ”regeringen”-skämten kommer flygande på styrelsemötet eller vid fikabordet på bygget och kittla inte människors egon när de uttrycker tveksamma åsikter och värderingar som innerst inne inte överensstämmer med vad du egentligen står för. Och har blivit uppfostrad till.

      Vi måste alla försöka agera rätt. Du, vår omgivning. Och jag med. Med 2018 har vi en chans till nystart.

      En ostyrig kollega

      Under några omtumlande år på 1950-talet jobbade jag på pressföretaget Skrift&Bild i Stockholm.
      Verksamheten bestod i att förse landsortstidningarna med läsvärda texter och ett tilltalande bildmaterial. Vi var många i arbete, och från redaktörernas arbetsrum hördes dagarna i ända ett knitter och ett knatter som påminde om det ljud som uppstod när plåttaket över gårdens cykelställ utsattes för en ihållande hagelskur. Själv befann jag mig sedan ett halvår på ett volontärstadium men ansågs nöjaktigt förkovra mig undan för undan.
      Bland kollegorna minns jag särskilt en medelålders man som hette Stig Örjan Lorre men gick under namnet Solstickan. Något man genast fäste sig vid var mannens fysiska uppenbarelse: Solstickan var så mager att skelettet knäppte och knastrade när han kom halvspringande genom företagslokalerna med en  plastmugg  skvimpande pulverkaffe i handen.
      Vad hade mannen sysslat med innan han fick sin tillsvidareanställning på Skrift&Bild, ville vi veta. Redaktionschefen sänkte rösten.
      – Stig har suttit i fängelse en tid, sa han. Tråkigt kan man ju tycka, men mannen har sonat sitt brott och skall bemötas med samma respekt som oss övriga här på redaktionen. Fängelsetiden skall således inte mera föras på tal och detta är en order, som vi säger i Hemvärnet. I stället skall vi ta fasta på mannens meriter som handboksförfattare, fortsatte chefen. Mannen har som ni säkert vet gett ut en handbok om krämpor som rönt fina recensioner.
      Eftersom jag råkade ha en obemannad Halda i mitt rum fick jag Solstickan som rumskamrat. Något som oroade mig.
      Mina farhågor besannades, ja de överträffades. Solstickan pratade mer än han arbetade, för att inte tala om hur pinsamt insatt jag blev i mannens privatliv, sådant det utspelade sig under hans mångordiga telefonsamtal med hustrun. Hon föreföll ibland förstummad av makens utläggningar. Andra gånger var det Solstickan som hela tiden avbröts av sin hustru, då kunde det låta ungefär så här:
      – Ja, men det var ju du som – Skulle inte jag ha – men du fick ju – Nu förstår jag inte hur du – men du vill väl ändå inte påstå att –
      Ett grundläggande drag  hos min rumskamrat var således en motvilja mot tystnad. Antagligen uppfattade han den som hotfull och konspiratorisk. Ett effektivt sätt att hålla tystnaden på avstånd var att prata. Förutom fängelsetiden handlade telefonsamtalen om hans krämpor och bekymmer med grannarna. Ett återkommande ämne var också sonsonen Sture.
      – Pojken är i femårsåldern, alltså i den fas i livet då barn ställer de märkvärdigaste frågor, sa Solstickan. Mitt i en måltid frågade Sture: Farfar, varför knycker en del fåglar med huvudet när de går? Antagligen något nervöst, sa jag i  ett försök att komma undan svaret. En annan gång ville pojken veta hur stora svallvågor en blåval gör?
      En  dag föreföll Solstickan mindre pratsam än vad jag fått vänja mig vid. Han tände den ena cigarrcigaretten efter den andra medan han kastade uppfordrande blickar på telefonen, som om han förväntade sig en påringning. Ett par veckor  dessförinnan hade han berättat för oss att han väntade på besked rörande manuskriptet till en handbok nr två som han jobbat med under fängelsetiden.
      – Problemet, sa Solstickan, är att jag själv bedömer tvåan som  klart sämre än min första handbok. Antag att förlaget upptäcker det och refuserar nr två. Det skulle jag inte uthärda, så psykiskt instabil som jag blivit. Att inte tala om stelheten i nacken och flera andra krämpor  som boken kostat mig!
      Ett par veckor senare uppenbarade sig Solstickan försenad och präktigt berusad, därtill orakad och dyster. Han kastade sig ner på arbetsstolen utan att ta av hatt och rock. En sliten portfölj – den ständige följeslagaren – hamnade på golvet, likaså ett paket kryddskorpor.
      – Min fru har gått ifrån mig, mumlade han.
      – Var finns hon? frågade jag i brist på bättre.
      – Hos min svärmor i Huddinge. Det är där hon brukar vara när hon gått ifrån mig. Men du ska veta att efter ett tag kommer frugan hem igen, säkert som amen i kapellet. Så vem tror du jag fann i köket igår när jag kom hem från jobbet? Just det, min hustru. Gräddandes plättar som om ingenting hänt.
      Solstickan tände ytterligare en cigarrcigarett, askan lät han falla där det föll sig, vanligen på linoleummattan.
      – Stackars min lilla gumma, fortsatte han med en röst som rosslade av tjära och tillgivenhet. Hon har rätt! Jag är naturligtvis en omöjlig person att leva ihop med. Självupptagen och med vacklande karaktär. Utmärglad som ett hårt hopvikt paraply. Ser till att hamna i Kronobergshäktet för ekonomiskt fiffel. Så fruktansvärt klantigt…
      Tre dagar senare kom plötsligt en hysterisk signal från Solstickans telefon. Han slet till sig luren och lyssnade under sammanbiten koncentration samtidigt som ett leende gjorde sig allt bredare fram till dess att det hejdades av öronen.
      Rumskamraten slängde på luren, boxade mig triumferande i ryggen och hojtade.
      – Gratulera mej då, din grönfink!  Låt ljuda trumpeter och cymbaler! Hej och hopp!
      – Har du fått förlåtelse av din hustru? frågade jag, engagerad mot min vilja.
      – Bättre upp, det var Veronika från förlaget som ringde. Dom gillade mitt manuskript. Fattar du? Min handbok nummer två föreligger färdig på bokhandelsdiskarna lagom till julhandeln nästa år. Kommer att bli årets bragdbok…Förlaget räknar med att så gott som alla människor dras med krämpor, kundkretsen är således enorm… Kan du ens i din vildaste fantasi föreställa dig  vidden av min sociala återupprättelse!… Men du blir i vilket fall den förste  att få ett dedikationsexemplar som  som tack för att du stått ut med mig ut så lång tid. Fast nu går vi och äter julbord, det här måste ju för fan firas!… Förutsatt att du lånar mej en tusenlapp till månadsskiftet?

      Lämnar över stafettpinnen

      Detta är min sista krönika i Karlstadstidningen. Inte kunde jag tro då för nästan tio år sedan att det skulle bli nästan 150 krönikor.
      Jag fick erbjudandet att ”ta över stafettpinnen” som krönikör efter Ulf Karlsson och tyckte det skulle bli riktigt roligt att få ett stående skrivjobb under ett par år. Jag trodde jag skulle skriva engagerade, samhällsdebatterande krönikor – i min ungdom drömde jag om att bli ledarskribent. Men så blev det inte.
      Mina krönikor har blivit alltmer personliga. Nostalgi som också ger historisk kunskap! Mitt motto har varit ”Allt är inte snabbhet och kvantitet – långsamhet, reflexion och integritet är viktigare värden”. Mina krönikor har blivit en del av mitt memoarprojekt.
      Efterhand har det stilistiska blivit allt viktigare för mig. Det var verkligt roligt att jag som 78-åring utsågs till ”Årets debutant” av Föreningen Värmlandslitteratur för min bok ”Minnenas långrev”!

      Debutboken ”Minnenas långrev”, som kom 2015, var helt baserad på KT-krönikor. Den gav blodad tand, så i höst har jag gett ut tre böcker. ”Ny minneslångrev. Krönikor, tal, uppsatser, minnen” innehåller bl.a. en fiktiv intervju med Gustaf Fröding 2010 inför skaldens 100-årsdag och minnesvärda möten och händelser från min tid som kulturchef i Karlstad. ”Stadgenörden” är en annorlunda bok i föreningsteknik, baserad på min nästan femtioåriga verksamhet i olika funktioner inom föreningslivet. ”Författare okänd” är en samling aforismer, som har det gemensamt att författarna till visdomsorden är anonyma.
      Kontakterna med läsarna har betytt mycket. Jag vill verkligen tacka alla dem, de flesta för mig okända, som under årens lopp hejdat mig på gatan och tackat mig för den senaste krönikan. Något som glatt mig speciellt är när någon berättat att de brukar läsa mina krönikor för sina åldriga föräldrar! Sådant ger stimulans till fortsatt skrivande.
      Ett stort tack också till redaktörerna på KT – speciellt då Mats Zetterberg och Eva Dahl! Under årens lopp har journalisterna i KT:s redaktion kommit och gått – idag är väl jag den som varit verksam längst i ”KT-gänget”!

      Jag hoppas att Karlstads-Tidningen får leva vidare. Den nya redaktionsduon, Frida Jansson Högberg och Britta Staake, har verkligen rivstartat och gör en intressant tidning med en egen profil. Jag önskar dem och Karlstads-Tidningen lycka till!

      Alla läsare av mina krönikor under de gångna tio åren: tack för Er uppmuntran!

      Att leva som man lär

      Den uppmärksamma eller minnesgoda läsaren kanske har ett minne av att min förra krönika handlade om vådan av att inte använda broddar, när halkan slår till.
      Kanske kommer hen också ihåg att jag uppmanade, nej faktiskt beordrade läsaren att ta på broddar och hur jag framhävde min egen förträfflighet i frågan. Det var då, det. Nu sitter jag här och skäms, för visst ska man leva som man lär? Men skammen är kanske inte det värsta; nej, det är den gipsade armen. Ja, jag har fallit omkull och brutit handleden. Hade jag broddar? Nej. Borde jag ha haft broddar? Ja, uppenbarligen.

      Det var en härlig dag, och promenadunderlaget var perfekt – torrt, hårdfruset och halkfritt. Ett vackert ljus och älven som höll på att frysa till lockade till flitigt bruk av kameran, och jag njöt av att allt isknaggel nu var borta och av att kunna ta ut stegen ordentligt på min promenad. Mina tankar rörde sig kring julförberedelser och när jag skulle göra vad, och jag kände mig väldigt nöjd med att som pensionär ha gott om tid.
      Så skulle jag gå över den nyrenoverade och nyöppnade stenbron på väg hem till Herrhagen; jag började på höger sida, men som den präktiga (?) person jag är ville jag gå på rätt sida av vägbanan, och då jag siktade en buss längre bort skyndade jag på stegen.

      Och där låg jag! Det gick så fort så att jag nog inte förstod vad som hade hänt, och lika fort reste jag mig upp och nådde andra sidan, där jag satte mig på räcket och viftade förbi bussen som hade stannat. Då. Kände. Jag. Hur. Ont. Det. Gjorde. I. Handleden. Ajajaj! Ett par anläggningsarbetare som hade bevittnat dramat kom fram till mig och hörde sig för hur det hade gått och gick sen bort och inspekterade isfläcken, den förbannade, osynliga isfläcken på den nylagda, släta (alltför släta?) asfalten, medan jag stapplade hem, där jag vände i dörren, när jag hade inspekterat min handled. Den var svullen. Och den var sned.
      Det blev akuten och röntgen som bekräftade det jag hade misstänkt, och det blev en långdragen, smärtsam – trots lokalbedövning – procedur att dra rätt armen, och så gips på det. Där var det bara att glömma hela julplaneringen. Och jag tyckte väldigt synd om mig själv.

      Men jag är av naturen en positiv människa. Det är ju bara helt fantastiskt vad jag kan göra med en hand! Duscha med höger arm inplastad, borsta tänderna (det blev en ny eltandbosrte trots att jag inte gillar sådana; de är så stora!), lösa korsord, skriva inköpslistor, laga sådan mat som kräver endast en hand och en massa annat. Något, som är mycket nyttigt för en kontrollmänniska som jag, är att jag har tvingats släppa taget och överlåta en massa sysslor till mina närmaste. Och det ser faktiskt ut som att det blir jul i år också! Utan mitt julstök!

      Årets julklapp till mig själv? Ett par nya broddar! God jul!

      Och så var de bara fyra

      När dessa rader långsamt hamras ned är jag hyfsat nyligen hemkommen efter en helg i Göteborg, tillsammans med min sambo och min närmsta familj.
      Utöver packningen hade vi med oss tre syften; att umgås med min kusin som bor där, att shoppa och att besöka julmarknaden på Liseberg.
      Det sistnämnda är något som funnits på min mammas önskelista så länge jag kan minnas, och genom åren har hon lyckats sälja in det hos mig också. Min sambo har inte heller varit på julmarknaden tidigare och blev biten av idén.
      De personer i sällskapet som varit där tidigare valde dock att avstå. Av tio personer var vi slutligen bara fyra som klev på veteranspårvagnen mot Liseberg. Det låter som prologen i någon gammal deckare av Agatha Christie. Och så var de bara fyra. Mycket olycksbådande.

      I januari är det tio år sedan jag fick uppsöka akuten för vad som visade sig vara stressrelaterad ansiktsförlamning. I sviterna av det kom panikångesten som ett julkort på posten, och ett av uttrycken har blivit en släng av trängselfobi.
      Med det i åtanke känns det ganska idiotiskt att gå på Lisebergs julmarknad. Men jag bestämde tidigt att ångesten inte ska få tillåtelse att styra mitt liv och hålla mig tillbaka. Det bästa sättet att bearbeta en fobi är ju dessutom att utsätta sig för den.
      När vi kom igenom entrén blev vi först bländade av alla ljus. Det var verkligen som att komma in i ett sagoland. Tyvärr fanns det inte mycket utrymme för att ta sig fram till de olika marknadsstånden. Vi flöt liksom bara med i strömmen av människor.
      Vassa armbågar cirkulerade som hajfenor runt oss. Svettiga föräldrar pustade och svor medan de försökte bana väg genom människomassan med sina barnvagnar. Armbågssim ingår inte som ämne på simskolan, det är en teknik man bara kan lära sig i sådana här situationer.

      När vi först kom in på området var min sambo helt inställd på att hon skulle åka skridskor på isbanan, men när vi väl nått dit hade ambitionsnivån och benstyrkan dalat rejält. I stället segnade vi ned på läktaren och kände luften gå ur oss.
      Det var vid detta tillfälle jag förstod varför de andra i sällskapet valt att avstå. Visst fick man gott om julstämning under besöket, men trängseln gör att man inte vill göra det igen nästa år.
      Man måste liksom vänta några år så att de negativa aspekterna hinner blekna lite. Efter några år, när de ljusa minnena lyser starkare, kan vi kanske göra det igen.
      Jag ångrar inte beslutet att gå dit. Det är lite som att gymma, tänker jag. Det kanske känns lite kämpigt under tiden, men efteråt tänker man ju sällan: ”Fan också, varför tränade jag? Det var väl onödigt…” Det är inte alla erfarenheter som kommer helt smärtfritt, men alla hjälper en att utvecklas.

      När det lider mot jul…

      Det har kommit en hel del snö redan, trots att det bara är mitten av december. Jag har julkänsla.
      Hoppet om en vit jul lever, även om jag vet att chansen är liten. Ljusstakar och adventsstjärnor syns i många fönster. Och jag känner; ja! Nu är den bästa tiden på året här. När värme och ljus lyser inomhus, utomhus och inom oss. Det lider mot jul.
      Jag har alltid längtat till julen, till värmen, ute på landet, tillsammans med mina föräldrar. Det är jag evigt tacksam för. Och jag ser mig själv som lyckligt lottad.
      Tyvärr finns det många som inte längtar, som inte alls ser julen som mysig och ljus. De ser fylla, bråk, oro och ångest. De flesta som känner så är kanske barn, även om det finns vuxna som också går med en klump i magen. Högtider verkar vara vigda åt att dricka mer än vanligt för oss svenskar. Dessa berusningsdrycker vi håller så kärt, som är en sådan stor del av vår kultur men som också skapar så mycket kaos och lidande.

      Det är ironiskt att vi kallar julen för barnens högtid, när det finns vuxna som aldrig ens skulle överväga en vit jul. Varken för sin egen skull eller för sina barns.
      Alkohol är inte allt vi konsumerar i överflöd. Det köps också mat och prylar i ofantliga mängder. Vi äter och dricker tills vi är så mätta och fulla att vi inte kan stå upp. Vi sliter av pappret från ännu en julklapp som vi inte kommer minnas att vi fått, kanske inte ens ha nytta av. Den är bara något i mängden. Men det är just mängder vi vill ha. Av allt. Är det vad julen handlar om? Är det vad vila, högtid och familjesammankomster måste innehålla? Är det vad barnen vill ha?
      Att inte behöva vara ensam, ha husrum, värme, tid för varandra och lyxen att faktiskt ge någon en julklapp är väl ändå det viktigaste?

      För mig handlar julen mer än allt annat om att känna trygghet. Jag kritiserar inte något av det jag nämnt ovan per definition, snarare vårt förhållningssätt till julen, alkoholen, maten och presenterna. Ju mer desto bättre är vad som gäller, då högtider för varje år blir mer och mer en tävling, något att visa upp, skryta om, stressa över, överdriva och maxa så till den grad att vi till slut inte kan njuta av den. Det kanske är därför vi dränker våra sorger i konsumtion?
      Julen är en tid för eftertanke, ett tillfälle att rannsaka sig själv. Det må låta i trist i mångas öron, men om vi inte tar den tiden och ser våra egna brister och möjligheter har vi ingen rätt att anmärka på någon annans heller.
      Får jag önska mig något?
      Då önskar jag att fler får känna trygghet den här julen.

      Blev aldrig landshövding

      Hösten 1955 började jag som inackorderad gymnasist i Åmål. Jag var helt inställd på att bli lärare i svenska och historia. Jag läste mycket skönlitteratur och misskötte studierna i alla ämnen utom svenska och historia.
      På vägen mot universitetet kom så femton månaders plutonchefsutbildning. Det medförde vissa komplikationer, eftersom det visade sig att jag hade ”en ovanlig strategisk begåvning” som någon uttryckte det. Jag blev utsatt för stark övertalning att välja officersbanan: ”du blir minst överste!”. Kanske var det sant – jag hade ju ungefär lika höga betyg som den sedermera riksbekante översten Pellnäs.
      Men längtan till universitetet var starkare än alternativet sex månaders kadettskola i Halmstad. Även det förhållandet att min dåvarande flickvän redan studerade i Göteborg spelade säkert in.

      Allt rullar på med studierna ända till den dagen, då någon från studentkåren rekryterar mig till talesman för de som studerade ekonomisk historia. Därmed inleds en karriär, som gör mig till landets nog mest mångsidigt kompetente så kallad ”kårknutte” sju år senare. Några akademiska betyg togs inte under dessa år.
      Efter specialprojektet 1967 att här i Karlstad starta en studentkår hamnade jag i Stockholm som så kallad handläggare på Saco och AMS. Det var lite speciellt att sitta vid Bertil Östergrens och Bertil Olssons ”lägereldar”. Många tipsade att jag skulle bli en rekordung länsarbetsdirektör, men så fick jag se annonsen att man i Karlstad sökte en kultursekreterare – en helt ny tjänst.

      Så sökte jag den tjänsten och fick den efter en turbulent anställningsintervju, där arbetsgivarna blev oense inbördes om man hade rätt att fråga om jag hade partibok. Resten är sedan historia. Jag slutade som kulturchef 2001 efter 31 år.
      Så åter till min isländske dotterson Hjalte. Han dansar balett. Båda mina döttrar har varit Gundega-elever. Mina fyra isländska barnbarn dansar balett. Mitt svensk-norska barnbarn steppade en termin – sen blev det klättring!

      I min barndom fanns ingen barnbalett. Så en personlig bekännelse: jag kan inte dansa. Ett par gånger har faktiskt denna bristande kompetens betytt att jag tackat nej till ganska viktiga ordförandeuppdrag. Visserligen anser jag mig vara hyggligt socialt kompetent, men av ordföranden i en stor organisation krävs att man som värd ska kunna ta dansgolvet i besittning som den förste.
      Dumt att inte gå på en danskurs – javisst. Hade jag gjort det, så hade jag kanske blivit det som en del skojade om, när jag var yngre – nämligen landshövding.

      Förlorat fotfäste

      Den här tiden på året är det högsäsong för förlorade fotfästen. När vintern slår till, fylls akutmottagningarna med människor som har halkat, ramlat omkull och i bästa fall kommit undan med en fraktur – oftast i den handled som de reflexmässigt har tagit emot sig med. I värsta fall har man av någon anledning inte tagit emot sig. Då kanske inte ens akutsjukvården kan göra något…

      Att det blir halt åtminstone några gånger per vinter är väl knappast någon världssensation; oftast är det värre än så med halt väglag månader i sträck och då måste man göra det bästa av situationen, även om det bär en vinterhatare emot. Men inget bli bättre för att man vägrar ta reson, det är ju man själv som drabbas och får lida för sin egen dumhet. Så jag ber dig, nej, jag beordrar dig: Sätt på dig broddar, människa!
      Av någon för mig oförklarlig anledning är det många som inte vill använda broddar. Somliga anser (hur man nu kan få för sig sådana dumheter) att de är till bara för riktigt gamla människor och att man automatiskt åldras ett halvsekel, om man tar på sig ett par. Jag har till och med hört människor i åttioårsåldern broddvägra, för med broddar ”ser man så gammal ut”. Inte så smart precis. Ganska korkat faktiskt. Vid åttio är man gammal och borde ha lärt sig något om livet.

      Ett annat argument mot broddar är att de skulle vara fula. Det tycker inte jag. På en grov känga kan de nästan se lite coola ut. Men smaken är som bekant som baken, och om det nu skulle vara så att de inte är så estetiskt tilltalande – vad spelar det för roll? När hela vintern är förfärligt ful, så kan väl inte ett par broddar göra någon större skillnad?
      Det finns en mängd olika sorter. Jag köper mina på apoteket – sådana där som man spänner fast på klackar och hälar. De är ganska lätta att ta av, när man till exempel kommer in i en butik med ömtåligt golv. För dom ska av inomhus, om inte golvet är stenlagt. Det är faktiskt rent oförskämt på gränsen till kriminellt att trava omkring och lämna små hål efter sig eller rispa det tjusiga trägolvet.
      För en sån som jag, som är gravt beroende av dagliga och helst långa promenader, är halkan en grym fiende, och av rädsla för att falla spänner jag varenda liten muskel i kroppen, vilket ger en ömmande rygg och en fånig, trippande gångart som resultat. Då är broddarna mina bästa vänner – till stor hjälp vid både ishalka och osynlig elak blixthalka; jag kan slappna av och gå som en människa.
      Men när snön faller decimetervis, kanske till och med metervis, hjälper inga broddar. Då hjälper ingenting. Då råder katastrofläge med inomhusvistelse. Tills våren kommer eller åtminstone snöröjningen har kommit ikapp.

      En dimma av vinterandetag

      I frosten på en busskur har någon ristat in en uppmaning till alla flyktingar att åka hem. Det slår mig som en iskall bris i ansiktet att Sverige blivit väldigt kallt, i flera avseenden. Det är ingen ny observation, men ibland nyper det till lite extra i kinderna. Som en liten påminnelse om samhällets rapida nedkylning.

      Jag tänker på dikten Ishjärtat av Bruno K. Öijer där Sverige beskrivs som ett avlångt ishjärta där en ängel aldrig satt sin fot. Det är en dystopisk bild han målar upp, men dessvärre är det en ganska korrekt avbildning av den nuvarande verkligheten. Det är många hjärtan som tycks ha förfrusit i det här landet och snöänglar är de enda änglarna i sikte. De här tankarna bubblar alltid upp inom mig under den här tiden på året, när man kan se andetagen framför sig men inte människorna. Man fäller upp luvan och stänger ute alla andra. Folk blir en abstrakt massa som flyter förbi, en dimma av vintertunga andetag. Man stänger liksom av, släcker ned några funktioner i hjärnan för att kunna fokusera på att lättast ta sig från punkt A till punkt B. Vinter-effektivisering.

      Det är i detta frusna tillstånd man behöver bli påmind om allt som försiggår runt omkring en; alla processer som kollektivt bidrar till att vinter inte bara är en säsong, utan även en degenerativ sjukdom i folksjälen. Symptomen är att medkänslan och medmänskligheten sätts ur spel. Det leder till hat och missunnsamhet. Det leder till rasism, sexism, homofobi och en stelfrusen världsbild. Det finns en anledning till att vi förknippar kärlek, glädje och optimism med värme medan allt det onda är kopplat till kyla. Det har inget med årstider att göra. Man kan ha en soldränkt blomsteräng i bröstet mitt i vintern. Man måste inte låta sig smittas av kylan som andra utstrålar. Man måste inte absorbera andras negativitet. Man måste inte låta sina perspektiv färgas av någon annans förvridna färgseende och göra att man värderar människor olika baserat på hudfärg. Man måste inte ha misstänksamhet som förinställning i hjärnan när man bemöter andra människor.

      Man kan välja att vara öppen och ge människor en chans. Man kan välja att lyssna på andra människor och se det som en möjlighet till lärdom. Det innebär inte att man sviker ideal. Det innebär bara att man blir större som människa, att man ger utrymme för fler perspektiv. Vi är ämnade att utvecklas, inte att hamna i ett stelfruset tillstånd. Då hade vi lika gärna kunnat stanna i grottorna. Fäll ned luvan ett tag, se människorna omkring dig och allt som händer. Alienera inte dig själv och andra. Jag vet att du fryser, men det är ingen ursäkt. Dagen efter att jag passerade den där busskuren tog jag samma väg igen. Jag noterade då att någon frenetiskt skrapat bort det hatiska budskapet. Jag kände en värme långsamt sprida sig i kroppen, en försiktig optimism. E

      Varje person är en pusselbit

      Magi. Sång. Musik. Dans. Måleri. Lek. Landsbygd. Natur. Det var vad mina första år i skolan handlade om. Inte matte, svenska, idrott eller historia. Självklart hade jag alla de där ämnena också och någonstans mitt i all lek hann jag dessutom lära mig skriva, läsa, räkna och vara en bra kompis. De tre första åren av grundskolan gick jag i en landsbygdsskola, Segerstabyns skola som låg några mil utanför Karlstad. Den ligger där fortfarande, men i dag tjänar den som förskola. En bättre start på skoltiden hade jag inte kunnat få.

      Segerstabyns skola ligger på en halvö ute i Vänern. Omgiven av åkrar och skog. I klassrummet hade vi en blå matta där vi samlades varje morgon i en ring. Där tog vi fram just vår årskurs pussel, och varje elev hade en pusselbit. Vi lade dit vår pusselbit och såg om någon saknades. På det sättet var ingen någonsin glömd. Alla var alltid en del av tillvaron. Vi hade också ett blått skåp, stående framför den blå mattan. Om ena dörren stod på glänt visste vi att skåpet hade något att visa oss, något att berätta. Det kunde vara om en bokstav, ett djur, en konstnär eller något spännande från en annan kultur. Ibland trollade vi till och med fram dessa saker ur en hatt. Och så hade vi en lärare. Så klart. Den person som skapade den här världen. Som hade sitt alldeles egna sätt att lära ut. Som visste precis hur hon skulle få oss intresserade och som alltid gjorde lärandet så kul att vi inte förstod att vi faktiskt lärde oss saker.

      I Segerstabyns skola var djur, dans, skog, teater eller poesi lika viktigt som matte eller svenska. Vi lärde alltid genom att utforska, göra, skapa, sjunga och känna. Ibland önskar jag att varje arbetsplats hade ett blått skåp. Den magin tror jag de flesta av oss skulle må bra av att få ta del av lite oftare. Ibland önskar jag att vi var barn lite längre. Jag önskar att vi tog oss tid att tänka på den som saknas. Att livet fylldes av mer musik och sång. Att fler hittade ut till landet. Jag önskar att det fanns en blå matta där vi alla kan samlas ibland, i samförstånd och gemenskap. En plats där alla alltid är välkomna. J ag önskar att vuxenlivet kunde vara mer magiskt, att vi kan behålla den där känslan av att vi har kraften att skapa magi. Att vi alla hade en oas. Precis som Segerstabyns skola var för mig. En plats där allt kunde hända. Dit hela världen hittade, där influenser från Indien och Tibet letade sig in. Där måleri och poesi var lika viktigt som matematik. Ett ställe där varje barn och varje vuxen hade en naturlig plats.

      Yrkesvalets dilemma

      Vad ska du bli när du blir stor? Hur många gånger har vi inte ställt den frågan till barn och barnbarn. Egentligen finns ju bara ett bra svar – ”Det vet jag inte!” Fast frågan är intressant. För en sexåring kan den upplevas som att bli tagen på allvar. Det kan bli en fin diskussion över generationsgränserna. Nu i sommar har jag diskuterat framtidsplanerna med min sexårige isländske dotterson Hjalte. Han hade fyra framtidsyrken i sin planering: läkare, festfixare, grusförsäljare och bonde. Grusförsäljare är nog ett ganska ovanligt yrkesval, men det beror på att han var med sin mormor och tog hand om ett gruslass vid hennes sommarstuga. Att han skulle bli en bra bonde tror jag säkert efter att ha jobbat tillsammans med honom för ett par år sedan med att fylla igen potthål i vägen på landet.

      Hur kom det sig att jag blev det jag blev? Vilket yrkesval har jag gjort? Först var det naturligtvis att välja bort alternativet bonde, det vill säga att som ensamarvinge ta över släktgården. Här spelade säkert min fars inställning stor roll. Han såg kanske hur olämplig jag skulle ha blivit som bonde. Dessutom hade han en realistisk syn på det svenska jordbrukets framtid. Två upplevelser, när jag gick sista året i realskolan, var helt livsavgörande. Den ena kan jag förbanna än idag, den andra upplever jag som ett fint exempel på min klokskap. Jag var bara 17 år då. Utgångspunkten är att min familj helt saknade insikter i den akademiska världen. Därför fick jag ta alla beslut helt själv. Detta gällde då våren 1955 inför valet av gymnasieutbildning. Min far var vad man idag skulle kunna kalla ”barfotajurist”.

      Kanske skulle jag satsa på att bli jurist? Därför var det värdefullt att få tala med en tillrest studievägledare (jag tror från Juristförbundet). Snart kunde jag slå alla planer på en framtida juristkarriär ur hågen. Det var hemska saker om arbetslöshet och svält för jurister som jag fick höra! Den andra livsavgörande upplevelsen var något jag själv tog ansvaret för. Under de tidiga skolåren hade jag varit en riktig ”räknenisse”. Sedan blev det algebra och geometri och då blev det lite mer uppförsbacke. Så en dag har vi lektion i något som hette linearritning. Då som en blixt från en klar himmel inser jag att det är något som fattas – jag begriper inte ett smack, när det gäller kuber och cylindrar. Alltså aldrig den så kallade reallinjen utan latinlinjen. Det beslutet blev helt rätt. I nästa krönika ska jag berätta om vad bristande dansutbildning kan betyda i yrkeskarriären.

      Att sparka i lövhögarna…

      Så här långt ut på hösten är glädjeämnena få och nöjena i stort sett obefintliga. Inte kan man njuta av solen och den ljumma vinden, inte kan man ta sig något dopp i sjön. Uteserveringarna har bommat igen och monterats ned, och utomhustemperaturen kräver allt tjockare ytterplagg. Sommarens minnen bleknar i takt med solbrännan och humöret sjunker i takt med graderna. Inte heller blir jag på bättre humör av att butikerna redan ”lockar” med glögg och julbelysningar. I oktober! Det är på gränsen till kränkande för en höstdeppig person som är alltför medveten om att november inte är någon mysmånad utan något ska kämpas igenom, innan det kan vara dags för adventsmys och julförberedelser.

      Det är inte ens vackert längre; träd och buskar har sprakat färdigt och vackerheterna ligger på marken och blir allt blekare för var dag som går. Men om man nu skulle råka ha barnasinnet i behåll, kan man i alla fall roa sig med att prassla omkring i lövhögarna – ett av de få utomhusnöjen som sena oktober har att erbjuda. En mystisk air av romantisk filmkomedi svävar över denna enkla förströelse, där man för att uppnå maximal effekt kan ikläda sig någon form av tweed eller lammull med basker på huvudet och en halsduk nonchalant slängd runt halsen. Sen kan man ge sig hän i lövmassorna.

      Att jag är barnsligt förtjust i att sparka omkring i torra lövhögar kanske är en kompensation för det jag inte vågade göra som litet barn. Polio, eller barnförlamning som då var det vanligaste namnet på den fruktade sjukdomen, hade sina mest omfattande utbrott på sensommaren och hösten – kanske för att smittan spreds lättare, när människor efter sommarlov och semestrar åter samlades inomhus. Det var en ganska allmän uppfattning att smittan fanns i fallfrukt och vissna löv, och sådana enkla nöjen som att mumsa på ett nedfallet äpple eller tumla om i lövhögar var för många barn strängeligen förbjudna. Jag har inget minne av att denna föreställning fanns i mitt eget hem, men jag hade lekkamrater som kunde måla upp de hemskaste scenarier – så som bara barn kan.

      Och jag stannade utanför lövhögarna. Så kom den allmänna poliovaccinationen i slutet av femtiotalet, epidemierna upphörde och det var fritt fram att prassla i löven, vilket jag gjorde av hjärtans lust och har fortsatt med under hela mitt liv. Ja, jag vet, det är en barnslig sysselsättning men himla härlig, i synnerhet om man hittar riktigt prassliga högar som har vuxit sig stora efter en torr och blåsig vecka i slutet av oktober – alltså nu. Det finns de som menar att rikligt med nyfallen finkornig snö har samma effekt på sinnet. Det får stå för dem. Nej tack, inte för mig. Kalt och blött och otrevligt. Inte det minsta prassligt. Och vem vet vilka smittor snö kan tänkas härbärgera?

      Oktober är en zombiemånad

      Stapplar i motvind genom ett blaskigt Karlstad. Med jämna mellanrum halkar jag på våta höstlöv och glider fram några centimeter. Jag försöker hålla fast vid tanken att det är tidseffektivt, att jag tar mig hem snabbare. Stundtals glider jag så snabbt att det skapar en illusion av att ha medvind. På vägen hem tar jag vara på posten åt grannen som ligger vid en pool på Mallorca. Jag skrubbar kontrasten i mitt ansikte, som någon alternativ form av peeling. Självplågeri hör hösten till. Det är helt enkelt mer vedertaget att vara miserabel vid den här tiden på året. På samma sätt som våren symboliserar förnyelse är hösten förknippad med förruttnelse. Den förmultnande växtligheten bekräftar det.

      Dessutom är det snart säsongspremiär för The Walking Dead. Om det är något som bidrar till att stärka oktobers förruttnelsetematik så är det väl zombies. Bevisen är omöjliga att blunda för. Vi befinner oss på den dunklare delen av spektrumet, den gråsvarta halvan av färgskalan. Jag har förvisso inget emot det blaskiga höstmörkret egentligen, så länge jag slipper rulla runt i det. Om man betraktar det på avstånd med ett fönster som filter så känns det faktiskt ganska gemytligt. Kanske rent av lite vackert. En kopp té hade bidragit till den romantiserande bilden, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i té. Inte varm choklad heller för den delen. Jag är den där typen som köper isglass mitt under vintern. Men ändå. Jag kan ta en kopp té för tankens skull. Som ytterligare en dimension av självplågeri.

      Det mest effektiva sättet att plåga sig själv och komma in i rätt sinnesstämning för hösten är dock att ladda spellistan med tungsint musik. Gärna av låtskrivare med tragiska livsöden eller som inte längre finns bland oss. Det förstärker känslan. Jag tänker till exempel på Elliott Smith, Kurt Cobain, Lou Reed. Men det handlar inte bara om att vältra i smärta och misär, utan även att bli påmind om att det trots allt är ganska härligt att få känna och leva. Därför har jag rensat min musikaliska garderob och kastat alla låtar från sommarens soliga dagar. Bort med alla peppande klubbdängor. Ett album som blivit ett stående höstinslag för mig de senaste tio åren är Neon Bible av Arcade Fire. Med låtar som Intervention och Windowsill i hörlurarna känns det inte lika hemskt att stappla i motvind genom ett blaskigt Karlstad. Eller jo, det känns precis lika hemskt. Men det känns ganska bra på samma gång. Det är väl det som är essensen av hösten. Man både älskar det och hatar det.

      Kanske hade jag hittat bort

      Den ena boken efter den andra. De avlöser varandra. Under sommaren blir det alltid fler lästa än under resterande tid på året. För att vi är mer lediga och därmed har mer tid för avkoppling. Konstigt egentligen att säga att vi har tid för avkoppling under sommaren. Det borde vi ju ha annars också. Året runt. Tid. Tid för vila. Lugn. Ro. Tid för att göra sådant som får oss att koppla av. Och ner. Min bästa avkoppling är just böcker. Att läsa. Mitt förhållande till böcker är det längsta jag någonsin haft. En kärlek utan slut. Att försvinna in bland orden. Förlora mig i berättelsen och glömma det som finns omkring. När jag lärde mig läsa blev jag frälst. Då visste jag att jag hade hittat hem. Eller kanske hade jag hittat bort.

      Just nu ligger över tjugo böcker i en trave bredvid min läsfåtölj (ja, jag har en sådan), och väntar på att bli lästa. Det är egentligen för många i kö för att det ska kännas helt bra, men det blir så ibland. När jag går in i en bokhandel kan jag inte låta bli att köpa en bok, och sedan en till, och en till. Jag lägger lika mycket pengar på böcker som jag lägger på kläder varje år. Om inte mer. De är lika viktiga för att jag ska kunna leva som allt annat vi konsumerar. De är mitt andningshål. De är frihet. Därför känns det skönt att alltid ha en hög med outforskade världar att luta sig mot när syret tryter och omgivningen trycker på.

      Jag läser verkligen det mesta och kan njuta av allt från fakta till fantasy. Men stiger du in i mitt vardagsrum som är lika mycket ett bibliotek är en övervägande del av böckerna deckare, historiska romaner, romantisk spänning eller skildringar som beskriver andra världskriget. Det är sådant som fängslar mig mest. Jag minns titlar, författare och handlingar i böcker mer än vad jag minns något annat. Precis som att jag levt mer där än i verkliga livet. Ett hem utan böcker känns för mig naket och otryggt. Det verkar vara en plats utan själ. Min kärlek till böcker gör att jag omöjligt kan slänga dem, och att låna ut en av mina böcker är inget jag gör lättvindigt. Det är nästan så att jag funderar på att lämna ut lånekvitto, eftersom jag är så rädd att en bok inte ska hitta hem igen. Ja, som ni ser är böcker något speciellt för mig. Jag brukar skämtsamt säga att om det är något jag kommer vara ledsen över att inte få vara med om när jag inte finns längre så är det alla böcker jag inte kommer få läsa.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se