• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Insyn från en apel 

      Ockulta varelser och andra kusligheter från världar bortanför vår invanda verklighet haft goda tider i dagens underhållningskultur. Här ett bidrag med starkt oroande slut…

      En varm kväll i skördemånaden september gick Urban Holm ut i sin trädgård försedd med  stege och en trädgårdssax med förlängda handtag. Innanför överläppen hade han installerat en färsk portion snus och kände sig upplagd för stordåd. I trädgården väntade sonen Sven rustad med en fjärilshåv och en plåtbalja.
      Fader Holm posterade sonen under tomtens apel, vars krona utfyllde trädgårdens halva luftutrymme. Sonens fick som uppgift att varsamt omänderta äpplena vartefter som hans far släppte ner dem från kronan.
      – Då kör vi, sa Holm, lutade stegen mot trädstammen och klättrade upp.
      – Ta det varsamt, farsan, sa sonen. Och säj mej en sak. Kunde vi inte låta trädet självt få släppa ifrån sig äpplena vartefter som de mognar? De sitter ju allt osäkrare så här års till dess att tyngdkraften drar ner dem.
      Fader Holm gav besked.
      – Äpplena mår bäst av att plockas för hand. Pass på, här kommer nummer ett!
      – Apropå naturlagar, sa sonen. Grannen till en av mina kompisar påstår att hans farsa fick ett trastbo i huvudet på försommaren. Med nykläckta ungar.
      – Hur gick det för de stackars fågelungarna, bekymrade sig fader Holm?
      Sonen svarade på nysvenska.
      – De tidigarelade sin premiärflight.
      Äpplena började nu dimpa allt tätare och Sven fick fullt upp att göra där han dansade  med sin håv runt den knotiga trädstammen. Snart hade han baljan full.
      – Pappa, måste vi ha ett äppelträd? Ingen av mina kompisar har något. En hund vore så  mycke häftigare. Du kan inte gosa med en apel i tevesoffan, det ser jag som en avgörande brist.
      – Å andra sidan slipper du gå ut med trädet bittida och sent eftersom det redan befinner sig ute. Det där har du nog inte tänkt igenom ordentligt, sa fader Holm som nu hunnit halvvägs upp i kronan. Han fortsatte skicka ner äpplen till dess att det bara återstod ett par stycken som inte gick att nå med saxen. Holm klättrade ytterligare två grenar upp och fick äpplena inom räckhåll, sonen fångade ett av dem men missade det sista.
      Fader Holm hade nu nått upp i höjd med sängkammaren på andra våningen. Fönstret stod på glänt, och därinne såg han sin hustru Emma sittande framför toalettbordet, intensivt upptagen med sitt utseende. Hon spärrade upp munnen för en kritisk inspektion av tänderna och tandköttet. Turen kom sedan till läpparna, som hon plutade ut för vidare behandling.
      – Vad sysslar du med! sa Holm utanför fönstret.
      Emma gav till ett litet rop.
      – Gud så du skrämde mig! Vad gör du i trädet?
      – Skördar äpplena, sa Holm. Men jag upprepar: vad sysslar du med??
      – Jag gör om mej. Som på teve fast tvärt om. Jag blir bara äldre hur jag än bär mig åt.
      – Bra, sa Holm godmodigt. Som du vet har jag en böjelse för kvinnor strax efter övergångsåldern. Det är det rart mormorsaktiga som är så tilltalande. Hela människan gör ett färdigt intryck. Och i ansiktet kommer rynkorna som vittnen om humor och livserfarenhet. Ögonen kisar av fav en mysande förnöjsamhet.
      Nu hade Holm den yngre hunnit klättra upp i trädet så att han kunde kika in över axeln på sin far.
      – Självbedrageri, sa sonen. I själva verket visar ni både tecken på medelåldersdepression. Den som brukar inställa sig i luckan mellan karriärens uttröttningssyndrom och åldersmelankolin. Men bot finns att få och boten heter hund. Allt fler behöver med åren en av dessa specialistutbildade omsorgshundar med vårdcertifikat.
      Fader Holm lämnade sonens förnumstigheter därhän. I stället vände han sig till sin fru och påminde.
      – Du har fortfarande inte förklarat varför du sitter där och gör dig fin mitt i veckan. Som om du skulle på fest!
      – Det är just precis vad jag ska, sa hans fru Holm. Även du och vår son står på inbjudningslistan. Det hela går ut på att fira ett silverbröllop. Vårt närmare bestämt. Vi har faktiskt varit gifta i 25 år. Något du alldeles glömt bort, inte sant?
      – Förefaller onekligen så, bekände Holm och mimade bestörtning och skam.
      – Det hela inträffar om en vecka, fortsatte fru Holm, och på villkor att ni inte kommer och stör mej när jag inventerar min festutstyrsel. Ett litet privat genrep med andra ord. Det borde ni också göra.
      En stund senare klättrade Holm och sonen ner ur äppelträdet.
      Samtidigt stängde fru Holm fönstret.
      När hon gjort det fällde hon ner persiennen.
      Sedan öppnade hon dörren till en av sina garderober och försvann in bland allt som hängde där…
      Ingen har sedermera hört av henne!
      Horror!

      Vänern – bäst om sommaren

      Foto: Hasse Holmberg/TT

      Minns du hur det var i vintras? Minns du att vintern aldrig verkade ta slut? Minns du hur svinkallt det var i både februari och mars? Det gör jag. Och jag minns makens och min ”vintersemester”, en resa Vänern runt, som vi länge hade planerat att göra för att få en uppfattning om hur våra sommarhamnar ser ut på vintern.

      Det var den kallaste resa jag någonsin har gjort – Norrbotten i januari inräknat – med många minusgrader, hård blåst och snörök över vägarna på Västgötaslätten, där vi tvingades vända ett par gånger på grund av drivbildningen. Uppe på Kinnekulle fick vi känslan av att vara långt uppe i svenska fjällen, när vi pulsade omkring i snödrivorna, men utsikten vid nedfarten var helst magisk. På Läckö hindrade pinblåsten oss från att ta oss ända ut på bryggan, och jag frös, frös, frös, trots varmaste dunkappan. Det kan naturligtvis tyckas märkligt att en vinterhatare som jag utsatte mig för allt detta, men jag tog det som en utmaning och var till slut tvungen att skratta åt det komiska och helt absurda i det hela. Och de tunga isblandade dyningarna i solglittret över Vänern ute vid Hjortens udde är en av mitt livs största skönhetsupplevelser – trots årstiden!

      Vi har fått riklig belöning för helvetesvintern, då Kapten Snedwall och jag nu seglar på

      tredje sammanhängande veckan i Vänern – en seglats som hittills mest har handlat om den vackra västgötadelen av sjön. Och som vi badar! Det är morgondopp och kvällsdopp och ett antal andra dopp däremellan. Det ljuvligaste hittills är nog nattdoppet jag tog med Läckö slott som mäktig fond. Förra året premiärbadade jag den tolfte juli – i år någon gång i maj, och doppen kan redan räknas i hundratal. Duscharna i gästhamnarna får inte många besök; sjövatten duger bra för att sköta sin hygien. Och när jag kommer upp ur vattnet soltorkar jag; ibland väntar frukost, ibland en kopp kaffe, och det har hänt att kapten kommer med ett glas rosévin medan jag fortfarande står på båtens badbrygga och låter vattnet rinna av mig.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Det är sagolika dagar till sjöss med långsam, loj segling. Ibland får vi ta till motorn, och det är bra det också om än inte lika tyst och rogivande. Det är sköna dagar i olika hamnar med bokläsning på mage på fördäck, vackra vandringar längs glestrafikerade landsvägar, besök i landsortskyrkor och hönsgårdar, beskådande av hällristningar och slottsträdgård, med får och änder och lamadjur och betagande koltrastsång, stadspromenader, goda middagar i sittbrunnen (inomhusmåltiderna är lätt räknade den här sommaren), och den ena solnedgången vackrare än den andra. Ibland ligger vi inblåsta, och då badar vi extra mycket och tar en rejäl långpromenad.

      Och med en sådan här sommar är jag nästan benägen att acceptera vintern. Men Vänern är utan tvekan allra, allra bäst om sommaren!

      Vi behövde goda nyheter

      Foto: Royal Thai Navy/AP

      De 13 har överlevt. Så lyder den hashtag som trendat på Twitter sedan morgonen den 3 juli. Det gäller det thailändska fotbollslaget Moo Pa som blivit instängda i grottan Tham Luang Nang Non efter att ett kraftigt monsunregn bröt ut den 23 juni.
      De tolv fotbollsjuniorerna och deras tränare hittades under eftermiddagen den 2 juli av brittiska dykare. Efter tio dagar.
      Jag har följt utvecklingen i både svenska och internationella medier sedan försvinnandet. Hållit tummarna. Inte enbart för deras familjer utan för oss alla. Vi behöver verkligen goda nyheter nu.
      Och det fick vi. Trots att jag började tvivla på att de överlevt efter så många dagar. Den brittiske dykaren John Valanthan fångade mötet med pojkarna på video. Den första frågan han fick var: ”vilken dag är det?”
      Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att vara isolerad i en mörk och fuktig grotta under tio dagar. Det måste vara helt fruktansvärt. Speciellt om man är i elvaårsåldern, som vissa av pojkarna är.
      Det är nog min största skräck. Att fastna i en grotta. Det enda jag kan tänka mig som vore värre är att bli levande begravd. Tanken på trånga utrymmen ger mig panikkänslor.
      Tyvärr lär pojkarna få ägna betydligt mer än tio dagar i grottan. Det finns bara två alternativ för att få ut dem. Endera så väntar man ut vattnet eller så får man dyka ut dem.
      Tanken på att först vara isolerad i tio dagar och sedan tvingas dyka en lång sträcka i grumligt vatten som liknas vid kallt kaffe. Jag hade knappt klarat det, och jag har passerat

      30.
      Jag skulle hellre vänta. Det lutar även mot att det blir lösningen för de modiga fotbollsjuniorerna och deras unge ledare.
      Oavsett hur det går i fotbolls-VM så är det underjordiska fotbollslaget Moo Pa de riktiga vinnarna. De har övervunnit en livshotande situation. De hade kunnat drunkna eller svälta ihjäl. Men de lever. Det är ett mirakel.
      Vi behöver ögonöppnare av det här slaget med jämna mellanrum för att verkligen uppskatta livet och det vi har.

      Tim Sterner, krönikör

      När jag gick till jobbet häromdagen drog jag in lite syre och kände tacksamhet för att jag fick andas frisk luft i stället för instängd grottluft.
      Man fick förvisso fortfarande en lätt stickande känsla i lungorna på grund av skogsbranden i Ekshärad. Men det känns onödigt att klaga.
      De 13 har överlevt. Och det ger mig hopp om att det finns hopp för oss alla. Livet är skört. Men vi kan inte hantera det som porslin.
      Vi måste leva fullt ut. Som om det inte fanns en morgondag. För det kanske det inte gör. Det gäller att underhålla den tanken utan att bli pessimistisk. Låt bara tanken ligga som ett frö i hjärnan. En påminnelse.

      Ta kontroll över övertänkandet

      Övertänkande. Det skulle kunna vara mitt andranamn. Nu råkar mitt andranamn vara Lisa, men om jag skulle få ett nytt baserat på ett personlighetsdrag så finns det ingen konkurrens alls om förstaplatsen. Jag är drottningen av övertänkande.
      Jag tänker alltid för mycket. På allt. Har alltid gjort och kommer antagligen alltid att göra. Ibland är det en bra egenskap, speciellt den analytiska förmågan som ofta kommer på köpet, samt att övertänkare har lätt för att sätta sig in i olika situationer. Jag har några tjejkompisar som också är mästare på att tänka på något så till den grad att vi till slut kartlagt varenda sak som skulle kunna hända. Bara för att vara förberedda på allt liksom. Tyvärr skapar dessa tankar en del oro kring vad andra tänker, tycker och känner. Finns det något tillfälle detta blir som allra värst och tydligast är det när vi har problem med en relation. Då får övertänkandet blomma ut i all sin prakt och nå oanade höjder.
      Tro inte att vi inte vet att det förstör för oss. Att nittio procent av det vi oroar oss för aldrig kommer att ske. Vi vet också att det bästa vore att fråga personen som får oss att övertänka vad den egentligen känner. Vi är fullt medvetna om att kommunikation är nyckeln till allt. Det är det som gör oss människor unika, för utan den stannar våra liv, ja hela världen upp. Detta borde ju dessutom jag veta som har kommunikation som profession, men när det kommer till känslor överger förnuftet även mig fullständigt. Då står jag där oförmögen att föra fram mer än en ljudkuliss i form av utdragna vokaler.
      Övertänkande kommer alltid ur brist på kontakt och eftersom det innebär att vi inte pratar med varandra. Vi antar saker utifrån till exempel ett sms, och istället för att fråga vad personen menar väljer vi att gissa oss till vad som pågår i dennes medvetande. Detta är inte bara dåligt för oss själva. Det är också dåligt för den vi antar saker om, eftersom vi ofta tror det värsta om dem. Vi lägger över vår osäkerhet och paranoida tankar på dem och förstör något som skulle kunnat bli bra. På grund av vår egen osäkerhet ifrågasätter vi andra när vi i själva verket borde ifrågasätta oss själva.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Om vi fortsätter att gissa vad andra tänker så kommer vi ha fel större delen av tiden. Och vi kommer stressa upp oss själva genom påhittade problem som gör livet svårare än vad det behöver vara. Jag känner att övertänkande måste få ett slut.
      Så från och med nu kan vi väl istället för att anta det värsta, ta ett djupt andetag och berätta för den andra personen vad som får oss att tänka så förbannat mycket. Och inse att det väldigt sällan är så farligt som vi tror.

      Problemet med polyesterligisterna

      Foto: Vegard Wivestad Grøtt / NTB scanpix / TT

      Våra vägar korsas varje dag längs Klarälvsbanan. Min son och jag, på väg till eller från förskolan, och motionscyklisterna, på väg till eller från helvetet.
      I tre år har jag stått med kaninpuls i första ledet och varit beredd på att slänga ner både mig själv och min pojke bland lupinerna i hopp om riskeliminering. Cyklisternas brist på hänsyn är stundtals spektakulär – deras utrustning likaså. Det är kolfiber där framme och titan därbak, och någonstans däremellan en kulmage som undrar vad som pågår. Det är tydligt att de, precis som jag, valt grillning före drillning. Många ser ut som en dromedar som dragit på sig en cykelslang.
      Elakt? Ja, för när de tidigare i morse, ännu en gång, susade förbi i 60-70 kilometer i timmen så upplevde jag en irritation som blandas med ren och skär rädsla för min sons välbefinnande. Det är inte deras barn som måste föras till akuten om och när olyckan är framme. För några sekunder kände jag att systemkollapsen i det här landet är nära. För några minuter ville jag förmedla de här känslorna till en större publik och addera ett swishkonto till ekvationen som plåster på såren.
      Ekorrhjulet har blivit alltmer påtagligt sedan jag fyllde 40. Svenssonlivet är trevligt, men jag vandrar bredvid en växande känsla av att jag borde engagera mig i något som betyder något, på riktigt. Muminland? Helvete, perkele, nej. Rädda Östersjötorsken? Blubb blubb. Valet? Nej, jag har det för bra. Och så rullar det på.
      När jag på kvällen åter vandrar över asfaltstungan så är jag ändå harmonisk igen. Solen steker och lilla familjen och jag ska gå ner och bada i Kroppkärrssjön. Jag hör snart det bekanta ljudet av en klunga som närmar sig. Min puls stegras åter. Även min kvinna blir defensiv och rycker till i min pojkes arm så att de nästan landar i diket.
      Jag vänder mig om. Följet är gult och lika sponsrade som Dogge. Jag ser snart att det är Team Rynkeby som är ute och tränar. När jag är som mörkast i sinnet saktar en trevlig man i täten ner och likaså resten av klungan. Hänsynsfullt glider de förbi oss.
      ”Världens snabbaste mamma”, säger han och vi ler allihop, både familjen och Team Rynkeby.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      En liten gest kan göra så mycket. Jag googlar febrigt. De ska tydligen cykla till Paris och tillbaka för att samla in pengar till barn med cancer och deras familjer. Och jag lär mig massor om mig själv. Man mår bättre när man visar varandra hänsyn, oavsett vilken agenda man har för dagen. Jag ska jobba med att få bort min lågenergiska irritation! Och jag tänker att svaret på min begynnande vardagsångest kanske just passerade framför mina ögon. Det är kanske där i lemmeltåget av funktionellt material som jag behöver vara för att få perspektiv. Och för att göra skillnad. Och för att få bort kulmagen.
      Men om en jävel till missköter sig så lägger jag ut en spikmatta i höjd med Ripstigen.

      1800-talets trädgårdar vid Älvgatan

      Sjötullen, hus med anor från 1700-talet. Låg längs Älvgatan bortanför järnvägsbron och revs ca 1970. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Att de vackra gårdarna längs Älvgatan är bland Karlstads äldsta byggnader vet nog många karlstadsbor. Vi är glada att de husen står kvar eftersom hela 95% av stadens byggnader brann ner 1865. Men hur såg det ut bakom husen, på gårdar och i trädgårdar?
      Eftersom de stora gårdarna låg precis i utkanten av staden var Länsmansgården, Doktorsgården, Flachska gården, Pihlgrensgården och Grevgården ett mellanting mellan borgargårdarna inne i stan och de mer herrgårdsliknande byggnaderna på landsbygden. På 1700- och 1800-talen hade de huvudentrén mot älven och några av dem hade tomter nästan ända ner mot Drottninggatan i söder (som före branden hette Hammarviksgatan). Här fanns plats för det som behövdes på en gård, som uthuslängor, stall och ladugård. Men det fanns också vackra trädgårdar!

      Gårdssidan på en ännu kvarstående villa på Älvgatan 71. Bilden tagen för dryga 100 år sedan. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Trädgårdarna bestod framför allt av fruktträd och odlingsytor. Självhushållningen var viktig och tomternas storlek möjliggjorde ett mindre jordbruk. I söder mot Drottninggatan, som då var gårdarnas baksida, fanns stall och vagnsbodar och Pihlgrensgården hade ett eget litet hönshus. Landshövdingegården som var den gård som låg närmast staden hade både handel, jordbruk och boskap inne på gården. Två av tre uthuslängor finns fortfarande kvar i kvarteret Almen. På 1800-talet innehöll de bland annat ladugård, höränne, loge, vedbod, tvättstuga, nattstuga, spannmålsmagasin samt under en period ett mindre brännvinsbränneri.
      Mellan 1858 och 1892 bodde familjen Pihlgren i ett av husen i kvarteret Gäddan, som sedan dess fått namnet Pihlgrensgården. Ett barnbarn till herr och fru Pihlgren, fröken Norberg, bodde i Stockholm som barn men fick komma till sina morföräldrar i Karlstad under somrarna. I Mats Ronges bok ”Det gamla Carlstad” finns hennes målande berättelse om hur det var i trädgården om somrarna.
      ”Jag känner aldrig doften av flox och kaprifolium, utan att morfars trädgård står upp för min inre syn. Rosor och vita liljor, reseda och convolvulus frodades där. Även jordgubbslandet spred lockande dofter. Mormor hade fått pris för sin trädgård och var stolt däröver.

      Gerda Forsgren på gårdssidan av dåvarande fastigheten Herrgårdsgatan 5 år 1905. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      På området närmast Varenius gård (Grevgården) växte höga lindar samt ett kolossalt, gammalt päronträd, varifrån små, små päron dråsade ned om höstarna. Därinne var mörkt och svalt i den s.k. parken och där kunde man vila ut på de gula trädgårdsmöblerna. På bordet växlade brickorna dagarna i ända: saftbrickor, kaffebrickor, punschbrickor, toddybrickor. Mormor gick sällan ut i staden, men sågs ofta i parken och någon gång i skymningen ute på en soffa under kastanjerna vid älvkanten. Morfar däremot tog ofta en aftonpromenad och återvände gärna med en del herrar, som han snappat upp i staden. Landshövding Gyllenram t.ex. eller någon av de glada ungherrarna ”Haaken, Eneström och Sjöholm” (fördelningsläkaren, lasarettsläkaren och komministern). Då bänkade man sig i parken. Ibland om förmiddagarna kom magister Gjörcke på besök, och många dagar gingo inte utan besök av karlstadsfruar. Detta livliga vardagsumgänge var något nytt för oss stockholmsbarn, men djupt uppskattat, då det gav anledning till otaliga saft- och kaffekalas med mycket ”dopp”. Härtill kom att kakorna i Värmland alltid voro dubbelt så stora som uppe i Stockholm.”
      De vackra växter som fröken Norberg beskriver var vanliga trädgårdsväxter vid den här tiden. Nyttoträdgården med sin odling av frukt, bär och grönsaker hade varit dominerande fram till senare delen av 1800-talet då intresset för blommor och prydnadsväxter ökade. Växtjägare skickades ut på jakt efter nya exotiska växter. Bättre transportmöjligheter med järnväg och ångbåt samt många nya plantskolor gjorde att nya växter snabbt spreds i landet.

      Älvgatan med Pihlgrensgården till höger på en bild från 1920-talet. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Vi kan tänka oss att det fanns kaprifol i trädgårdarna på Älvgatan. Den slingrade sig runt verandor och träd och doftade underbart om kvällen. Fram till 1930-talet var bersån i stort sett obligatorisk. Den var antingen rund eller fyrkantig med ena sidan öppen och vanligast var en syrenberså, men det kunde även vara lind, alm eller bok. Längst grusade gångar blommade flox, pioner, akleja och liljor.
      Som byggnadsantikvarie ser man till helheten runt husen när man gör en kulturhistorisk analys. Vad finns att förstå om miljön där människor bott eller verkat? Trädgårdarna kan även de berätta om tidens ideal och hur man levde. Men det är förgängliga spår på ett annat sätt än byggnaderna, trädgårdar är levande material som förändras över tid. De växer, sprider sig, förökar sig eller dör ut. Men ibland är faktisk trädgården livskraftigare än husen – hittar du en syrenbuske ute i naturen så kan du vara säker på att det en gång stått ett hus där!

      Ett historiskt undantag?

      Foto: Magnus Neideman / SvD / SCANPIX

      Ibland drabbas jag av svårartad svartsyn trots att jag i grunden är en optimistisk person. Detta kan ske när som helst, till och med den vackraste sommardag, och då hjälper ingenting. Det handlar inte om någon depression utan helt enkelt om att se verkligheten i vitögat, den förfärande och förfärliga politiska utveckling som vi kan bevittna i land efter land med allt starkare högerpopulistiska strömningar.

      Född i mitten av förra århundradet strax efter andra världskriget trodde jag länge att världen stegvis höll på att befria sig från auktoritära regimer. Nya stater bildades, och allt fler utvecklades i demokratisk riktning. Så såg det ut länge, men så började antidemokratiska krafter inte bara synas utan också med skrämmande hastighet att accepteras i många länder – och nu även här hemma. I Sverige med lång demokratisk tradition.

      Kanske har min generation utgjort det stora undantaget i den svenska historien – vi som fick skolgång och badrum och telefon. Vi som fick barnbidrag och skolmåltider. Vi som fick popmusik och jeans och tonårstid. Bibliotek och bio och musikfestivaler. Så fick vi studielån och universitetsutbildning. Fri abort och kvinnokamp och dagisplats till barnen. Facket och försäkringskassan. Kunskap och upplysning. Barnkulturaktiviteter och fritids och föräldrapenning. Semester och fritidshus. Mammografi och gynekologiska

      hälsokontroller. Jämställdhet och jämlikhet. En humanitär livsåskådning. Tron på alla människors lika värde. Och till slut pension – som dock blev lite mindre än vi hade hoppats och trott. Hela tiden skulle det bli bättre ur alla synvinklar – inte endast den materiella. Och allt tog vi för givet.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Visst fanns det rädslor. Atombomben. Kalla kriget. Världssvälten. Terrorismen. Det globala hotet mot miljön. Men de demokratiska staterna – gamla som nybildade – skulle väl ändå kunna möta svårigheterna tillsammans. Trodde vi. Trodde jag. Men tvivlar nu. Hur fort går det inte att rasera den demokrati och välfärd som tog decennier, sekler att bygga upp? Och hela tiden mal tankarna på om likheterna med trettiotalet, då demokratier jämnades med marken – genom statskupper eller på laglig väg genom allmänna val – som i Tyskland. Och när nu ett svenskt politiskt parti med rötter i nazismen är på väg att bli det största i årets riksdagsval, ryser jag både invärtes och utvändigt – så obehagligt är det. Det känns riktigt, riktigt läskigt.

      Trots att det ser mörkt ut, vill jag inte tro att jag tillhör historiens undantagsgeneration. Jag hoppas att det i framtiden kommer att finnas objektiv historieskrivning, som kan berätta om positiva vändpunkter som ledde fram till en ljus tid att leva i. Men det är bråttom; vi kan inte vänta på att någon annan ska fixa det hela. Det är det vi som ska. Nu. Innan det är för sent.

      Rabatten – stolthet eller gissel

      Foto: Jessica Gow / TT

      I denna ljuva sommartid är det lätt att bli förtrollad. Allt grönskar, blommar och doftar och gör vardagen så mycket vackrare.
      Hägg och syrén blommade nästan samtidigt i år, björkens musöron har bytts ut mot ett grönt täcke som fladdrar i vinden och solen – ja, den bara fortsätter att stråla.
      Så trots att jag är den som trivs bäst i köksträdgården och vurmar för våra ätbara växter, blir jag lite bortkollrad och förförd av all den blomprakt som lyser i varje hörn just nu. Därför tänkte jag att vi skulle prata lite om rabatten. En trädgårdsägares stolthet eller gissel.
      Att skapa en rabatt kan se lätt ut, man cyklar förbi trädgård efter trädgård med än den ena vackra, böljande rabatten efter den andra. Vissa vill ha sina rabatter i färgtoner, andra vill ha starka kontraster, några vill hålla sig till blad i olika gröna nyanser och några vill stoppa in så mycket de bara kan av sina favoriter oavsett färg eller form. Det sköna med det hela är att det är en själv som bestämmer. Man kan göra precis som man vill och har lust till. Nästan.

      Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

      För innan man börjar bör man ta reda på läget för rabatten; är det soligt, skuggigt eller väldigt blåsigt? Vad är det för jord; smuligt sandig eller tungt lerig? Att göra ett växtval utifrån rabattens naturliga förutsättningar, det vill säga vilka växter som kommer trivas på platsen är en bra start och som ger dig större chans att lyckas med din rabatt. Visst går det att ändra förutsättningarna i viss mån genom att bygga ett skyddande staket mot vinden och genom att jordförbättra i marken, men egentligen – är det inte bara skönt att ha en viss begränsning när man planerar och inte minst när man står i handelsträdgårdens hav av blommor och ska välja?
      För att få en fin kombination i din rabatt kan det vara bra att tänka på växternas former och växtsätt. Växter med frodiga blad, växter där själva blomman har en tydlig klot- eller flat form samt växter med spiror är tre pusselbitar som skapar en fin helhet bara du får ihop dem på rätt sätt. Att sedan fortsätta med ytterligare former blir lättare när man väl har satt grunden med dessa tre. Tänk till exempel funkians och daggkåpans rika bladverk som får bilda en bas, lägg därtill några rosenskäror eller pioner, som sedan får samsas med några spiror i form av silverax, stäppsalvior eller veronicor. Vill man, kan man sedan låta allt få vävas ihop med små nävor eller lite större trebladsspiror som kryper in emellan och vänslas med de andra växterna utan att ta över på något sätt.

      Foto Björn Lindgren / TT

      Även om jag tycker form går före färg så kan det vara bra att ha ett litet hum om vilken färgskala man vill ha i sin rabatt. Vill man skapa en lugn och skön plats att dricka sitt morgonkaffe på, kan färgerna få gå ton i ton, medan mer liv och rörelse trollas fram genom att till exempel låta små vita blommor som skuggbräcka eller tovsippor få dyka upp lite här och var i en rabatt som består helt av gröna blad. Riktigt effektfullt är att plantera in enstaka blommor som helt kontrasterar i färg mot de övriga i rabatten och som verkligen lyser upp.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Beroende på rabattens storlek kan det också vara bra att tänka in fler växter än perenner och sommarblommor. Ett träd gör mycket för helhetsintrycket, även buskar är fint. Båda två ger en höjd och en rymd till rabatten som inte perenner gör. Tulpanträd och katsura hör till några av mina favoriter.
      Jag hade också tänkt att skriva om stöden av björksly jag byggt till mina ärtor och bönor och om att första skörden av både sparris och spenat är smörslungad och uppäten, men det är som sagt lätt gjort att bli lite förförd av blomprakten just nu, därför får den spela huvudroll den här gången. För vem vill inte ha sin egna lilla värld av blommor utanför köksfönstret?

       

      Vuxendomen är ett straff

      Till slut har man bara katterna kvar att prata med… Eller? Foto: Drago Prvulovic / SCANPIX

      Det finns vissa syner man inte kan göra osedda. Som reflektionen i hallspegeln då man hasar förbi med dammsugaren iklädd enbart kompressionstights.
      Vid sådana tillfällen är det lätt att ställa sig själv frågan ”vem fan är jag ens?” För något år sedan hade ett gymkort varit ett lika troligt inslag i min plånbok som Batmans visitkort. Inte särskilt troligt alltså.

      Men nu tränar jag fyra dagar i veckan och har införskaffat träningstights som visat sig fungera oförskämt bra även vid hushållsarbete. Så kan det bli.
      Det blir dock aldrig så påtagligt hur mycket man förändrats som när man träffar en gammal vän. Häromdagen tog jag en fika med en kamrat från högstadiet.
      Vi har känt varandra i 18 år men har inte setts på drygt sex år. Tror vi. Tidsuppfattningen är en av de egenskaper som dessvärre inte förändrats till det bättre med åren.
      Det känns betryggande att jag minns hur vi lärde känna varandra i alla fall. Vi hade båda blivit svikna av våra respektive bästisar och råkade hamna bredvid varandra på en NO-lektion. Det slutade med att vi nästan blev utslängda för att vi hade för roligt.
      Tänk om det ändå kunde vara så enkelt att skaffa vänner efter 30. Att man börjar prata med en främling på roddmaskinen intill och helt plötsligt har en ny vän. Önsketänkande.
      Jag börjar misstänka att vuxendomen är ett straff som avtjänas i en isoleringscell där ytan ständigt minskar. Den sociala cirkeln krymper i takt med att man tappar kontakten med de man betraktat som sina vänner.

      Till slut sitter man där i sina kompressionstights och pratar med katter som en manlig motsvarighet till Catwoman. Vad mycket enklare livet hade varit om man var huskatt.
      Det var lättare att vara människa i ungdomen. Eller nja, det var ganska förjävligt ibland med alla hormonstormar, komplex och förväntningar. Men då fanns det åtminstone inte lika många sociala spärrar. Man blev vän med folk både hit och dit.
      Nu står man tryckt mot väggen i sociala sammanhang och försöker tänka ut strategier för hur man ska närma sig andra människor. Vuxna tänker alldeles för mycket. Vi gör allt så mycket krångligare än det behöver vara.
      På tal om att försvåra saker och ting så gjorde jag nyligen ett personlighetstest som konstaterade att min personlighetstyp är den mest sällsynta och utgör mindre än en procent av befolkningen.

      Jahapp. Som om det inte är tillräckligt svårt att hitta vänner på samma våglängd om man är normal. Varför blev jag en så krånglig jävel?
      Nåväl. Nästa gång jag passerar hallspegeln får jag väl helt enkelt låtsas att jag är min egen bästis trots att jag i själva verket är min största fiende.

      Det spökar

      Min kusin Rudolf i Gävle är oförbätterlig ungkarl och verksam i det kommunala. Sedan skoltiden håller vi kontakt och ser till att träffas när omständigheterna så tillåter. Efter en lunch på restaurang Skeppet går vi gärna en sväng genom Gamla Gefle på andra sidan ån. Båda tilltalas vi av det populära reservatet med dess sjuttonhundratalsbebyggelse och de smala kullerstensgränderna.

      Rudolf bor granne med ‘Snus-Majas hus’ på Övre Bergsgränd, numera kaffe’ men dessförinnan obebott. Det vill säga obebott av levande varelser men ett desto kärare tillhåll för gengångare!
      Senast  jag träffade kusin Rudolf var i slutet av juni förra året. Efter en rundtur i gammelstaden slog vi oss ner i hans vardagsrum, smuttande på var sitt glas rödvin. Ett fint gammalt bordsur med barometer höll oss sällskap från ett hörnbord.
       Hur har du det med grannarna? frågade jag.
       Du menar dom i Snus-Majas hus? Hur har jag det med vålnaderna? Bra. Bara bra, försäkrade Rudolf. Där pågick tidigare i våras någon form av rumsterande sammankomst på nätterna. Men inte så att spökerierna stör mig. Jag sover gott om nätterna och förlitar mej på havregrynsgröten.
       Kan du möjligen vara något utförligare?
       Jag talar om gröten som jag ställer ut på altanen på nätterna för att främja ett gott grannförhållande. På morgonen är skålen tom. Klentrogna kollegor tar för givet att det är råttorna som kalasat på gröten. Man hänvisar försmädligt till det faktum att gnagarna ökat såväl i bukomfång som till antalet.
      Helt klart, insköt jag, har vålnader och annat oknytt blivit allt aktivare under 2000-talet. Kusin Rudolf instämde och fortsatte sedan.

       Det allmänt ökade intresset har väckt liv i allehanda uppenbarelser från den Andra Sidan. I ett av husen närmast ån finns till exempel en fastighet där man kan höra en myling kvida under golvtiljorna i husets förrådsbod.
       Myling? frågade jag, obevandrad som jag är i den ockulta svängen. Kusin Rudolf visste desto mer.
       Mylingen är en gengångare av ett mördat och odöpt barn, svarade han. Men här i Gamla Gefle väcks till och med de normalt döda tingen till någon form av liv.
       Har du något exempel, undrade jag och fick en känsla av att det gamla bordsuret dämpade sitt kluckande för att inte gå miste om det som min kusin hade att berätta.
       Naturligtvis har jag exempel, sa Rudolf. Intill ån ett par kvarter härifrån har vi en övergiven fastighet som av någon anledning undsluppit grävmaskinerna i samband med stadsdelens restaureringar. Gården ägdes tidigare av en sotare med fru och barn, men bara för en kort tid, sedan flyttade familjen därifrån på grund av spökerierna i huset. Tomten omgärdas av ett nerklottrat plank med beklämmande ålderskrämpor. Brädor saknas här och var och hela skröpligheten lutar ömsom inåt ömsom utåt beroende på varifrån det blåser. Lägger man örat intill planket kan man till och med i dagsljus höra ett lågt kvidande och en hjärtskärande vädjan: ”Gör om mej!” Ännu bättre vore kanske att byta ut planket mot exempelvis ett spjälstaket.
       Märkligt, sa jag. Vad gör Gävlepolitikerna åt saken?
       Dessbättre har vi ett kommunalråd boende här i reservatet, svarade Rudolf. Han har lovat att kommunen ska titta lite närmare på de allt vidlyftigare ockulta fenomenen här i stadsdelen.

       Ett rutinerat besked, sa jag desillusionerat. Du har säkert lagt märke till att det gärna används av makthavare som vill ge intryck av engagemang och tillmötesgående. ” Vi ska titta på det där” försäkrar sådana personer när de avkrävs besked i något svårbemästrat ärende. Men i längden blir allt detta ”tittande” ansträngande för ögonen. Blåtonade ögonpåsar fördjupas, rynkor multipliceras.
       Vad sysslar du själv med? frågade jag retfullt. Gnetar du fortfarande med den där utredningen om gånghastighetens relation till graden av urbanisering eller om det var tvärt om! Sist vi råkades ansåg du dig ha hunnit ungefär halvvägs. Jag minns att du slog fast miljöns inverkan på vårt normalgående. Bosatta i storstäder snarast halvspringer från punkt A till punkt B försåvitt de inte tar bilen. I mindre städer förflyttar man sig i ett jämförelsevis makligt tempo och även här helst i bil. I norra Sverige, slutligen, framsparkar sig många fotgängare vintertid hållande i en sparkstötting, något vi sörlänningar betraktar som fusk. Eller så har jag missuppfattat alltihop…
       Jag ska be kommunalrådet titta på det, sa Rudolf.

      Hatkärlek till kallpratet

      Foto: AP Photo/Michael Probst

      Mänskliga brister, osäkerheter, barndomen, döden, lögner, vad som håller dig vaken om nätterna, rädslor och sådant som inte går att förklara. Det är saker jag vill prata om.
      Det som verkligen betyder något. Jag gillar människor med djup, som är lite galna, inte följer normen och inte alltid säger det som förväntas. Jag vill egentligen aldrig veta “hur läget är”. Nej, jag gillar inte kallprat.
      Som liten var jag väldigt blyg, och ville inte att man skulle se mig. Det enda ställe jag kunde stå ut med att folk tittade på mig var när jag stod på scenen och dansade eller sjöng. Som en sann introvert ville jag flyga under radarn i de flesta sammanhang. Jag tror det är därför det där med kallprat inte kom naturligt för mig.
      Eftersom jag inte ville synas som liten, bara vara med i utkanten och gärna sitta där i min egen lilla värld blev jag tidigt bra på att känna in stämningen i ett rum och att läsa av folk. Jag studerade kroppsspråk och ansiktsuttryck, lyssnade till tonlägen, tog in känslor och analyserade saker folk sa.

      Nu är läget ett annat. Jag har blivit grym på kallprat vilket vanligtvis är de extrovertas paradgren, men jag är bara bra på det till en viss gräns. Går det för långt blir jag lätt uttråkad. Härom veckan hämtade jag en föreläsare vid tågstationen i Karlstad för att köra denne till lokalen där föreläsningen skulle äga rum. Då insåg jag hur mycket jag ansträngde mig för att få personen att trivas. Nu kan jag lätt få folk att vilja prata med mig och känna sig bekväma i mitt sällskap. Om jag vill. Och utåt sett har jag färdigheter som gör att du lätt skulle kunna ta mig för en extrovert person. Jag tycker fortfarande inte om att prata strunt, men jag har övat så mycket på att vara social i olika sammanhang att jag klarar nästan vilka sammankomster som helst nu för tiden.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Men kallprat är så extremt förutsägbart. Kanske är det därför man gillar det. Själv känner jag mig instängd och fångad i en fälla där vi utbyter dödstråkiga artighetsfraser om dödstråkiga saker. Men jag gör det och kan ibland tycka att det är rätt skönt att falla tillbaka på, om det verkligen inte finns något att prata om. Då kan det vara ganska skönt att slänga fram en kommentar om den olidliga värmen vi haft på sistone.
      Jag älskar intressanta samtal, lever lite för att provocera och jag gillar att göra folk obekväma genom att vara för rak på sak. Det är ju när vi vågar göra det som något händer, som gnistor tänds och något värdefullt och spännande kan ta form.
      Och helt ärligt. Vem är intresserad av vädret eller en okänd människas barn? Egentligen?

      Märkt för livet

      Turning Torso, originalet.
      Foto: Johan Nilsson / TT

      Klockan är 11.20 och jag sitter i ett sterilt rum i väntan på att få komma in till hudläkaren. Jag är 42 år nu och sådana här besök kommer bli alltmer frekventa. Det har jag accepterat.
      Namnskylten på dörren gör mig dock orolig. För det första så är det ett kvinnonamn. Ett namn som för tankarna till Grabbarna Grus på Ayia Napa, ett namn som utan att passera ”Gå” absolut vittnar om ungdomlighet. Jag kommer från Hässleholm. Jag är tunnhårig. Jag lever i samboskap. Förnedring är alltså inget nytt för mig, men i de här lägena föredrar jag att få träffa en riktigt oattraktiv, gärna äldre, man. Hade jag fått välja hade jag helst velat träffa Dr. Träskmannen i dag, inte en 25-årig, kvinnlig, dermatolog.

      Anledningen är att jag, dagen till ära, ska beställa nya tabletter mot håravfall och dessutom, fråga mig inte hur, har upptäckt att jag fått ett födelsemärke på ett lite känsligt ställe. Eller för att tala klarspråk: jag har ett födelsemärke i mellangården, klockan nio mellan pung och rövhål, som snart ser ut som Turning Torso. Det har tydligt växt, sedan jag senast stretchade naken i min ensamhet.
      Dörren öppnas och där står hon, vänlig, men mycket riktigt ung. Väl inne river jag av plåstret och berättar om Turning Torso och min önskan att få ett nytt recept flintpiller utskrivet. Hon ber mig lägga mig på britsen. Jag tar av mig byxor och skjorta och hon börjar metodiskt titta på födelsemärken. Hon kan sitt jobb. Det är tydligt och kaninpulsen är borta nu. Hon vill dock ha fler uttalanden och går iväg för att hämta en kollega. Hon stänger dörren varsamt. Under tiden ligger jag kvar och studerar min medelåldriga torso där under takbelysningen. Jag slås av tanken att det är ett under att jag lyckats fortplanta mig.

      In kommer en äldre man och ännu en kvinna. Jag får åter berätta om mitt, lilla problem. I grenen, ni vet. Snart får jag order om att vända mig om på magen. Jag snurrar runt och biter mig i underläppen. Jag vet ju vad som är på väg att hända.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Mycket riktigt. Plötsligt känner jag ett ryck i min boxerkalsong. Tyget står som ett segel ute på stormigt hav. Min lever-Calzone är blottad för alla som vill se. Tre par ögon tittar in i min baconrosett. Och när jag får panik så öppnar jag alltid humordörren i hopp om att komma fly. Jag tittar över axeln och säger: ”Jag ber om ursäkt. Kan ni verkligen äta lunch efter det här?”
      Ingen reaktion. Trion tittar istället stint ner på sensationen mellan mina ben.
      Jag ger nu upp. Det hela får ha sin gång. Nästa gång ska jag dock ta entré om någon vill se min skapelse, men nu handlar det bara om överlevnad. Jag tittar ner i britsen och tänker på momsen som jag ska betala in för firman i eftermiddag.
      Efter undersökningen har jag problem att titta någon i ögonen. Jag vandrar tillbaka till kontoret. Min kalsong återfår snart sin ursprungliga form. Men jag är märkt; på både kropp och i själ.

      Ordens makt

      Efter studenten tog jag med det snaraste sommarjobb som stabbläggare på ett av Korsnäs AB:s trävaruföretag i Bomhus utanför Gävle. Meningen var att slita ihop pengar till en flygresa till Mallorca lite längre fram på sommaren.
      En stabbe visade sig vara ett upplag av bräder, staplade för torkning i ett väl ventilerat skjul, stort som en flygplanshangar. Bräderna anlände per järnvägsvagn till brädgården och togs om hand av ett arbetslag om fyra man. För varje tömd godsvagn inhöstade jag och mina tre stabbläggarkamrater  var för sig 25 kronor – den gången en inte helt oansenlig summa pengar för en kontantlysten yngling.
      Mina tre arbetskamrater hette kuriöst nog Kvist, Bladh och Blom. Kvist hade vi visserligen bytt till oss från en annan grupp eftersom vi tyckte att namnet passade så bra ihop med en Bladh och en Blom. Mina tre arbetskamrater befanns vara särpräglade personligheter, var och en på sitt vis.
      Bladh var energiknippet i vårt lag. Han bar bräder som i ett rus, stönande av ansträngning och med stirriga ögon. Utmed halsen framträdde senor spända som fiolsträngar.
      Bräderna lades tre till antalet i en bunt som vi hivade upp på höger axel och sedan bar de femtio, oändligt dryga meterna från godsvagnen in i torkskjulet. Fast Bladh skulle naturligtvis vara värst och la fyra bräder på sin axel.
      En stabbläggare gick att känna igen på just sin högeraxel. Tyngden av brädbuntarna fick musklerna att växa till så att de bildade nästan som en puckel. Samtidigt försköts hela skuldran uppåt till i höjd med örsnibben, stabbläggaren blev med andra ord asymmetrisk. Att Bladh arbetat länge som brädstaplare syntes på lång väg.
      Blom var Blads raka motsats och rent ut sagt en slöpåse. Så fort tillfälle bjöds smet Blom in mellan ett par brädstaplar i torkskjulet, och där ställde han sig osolidariskt med händerna på ryggen och lät tiden gå.
      Kvist, slutligen, pratade mest hela dagen, om vad minns jag inte, dock arbetade han samtidigt. En speciell sak med Kvist var att han hade uppfunnit ett alldeles nytt ord som han svängde sig med i olika böjningsformer och sammanhang. Ordet var ”perpendera”, och Kvist hade upptäckt dess närapå obegränsade användbarhet.
      På lunchrestaurangen i Bomhus hörde jag honom i rådslag med köksmästaren:
      – Vad perpenderar du idag?
      En ögonlocksmuskel ryckte nervöst på köksmästaren medan han begrundade frågan. Det gick lätt att föreställa sig hans tankar:
      ’Perpendera’??  Måste vara ett finare ord för ’rekommendera’.
      Trygg med sin tolkning svarare köksmästaren:
      – Isterbandet för den kräsne, fläsklägg för storätaren.
      En dag tog Kvist mig avsides och frågade lågmält:
      – Kan du perpendera mej en tia till månadsskiftet?
      Under en paus i brädbärandet vände sig Kvist till laget med en annan fråga:
      – Vet ni vad Karl 12:e gjorde det första han hade korsat gränsen till Turkiet efter nederlaget vid Poltava.
      Nej, det visste ingen. Kvist upplyste oss.
      – Han perpenderade sina kragstövlar.
      Vi skrattade hjärtligt utan att förstå varför. Men ingen ville ge intryck av att vara alltför dum eller obildad för att inte fatta poängen.
      En dag inställde sig Kvist hos brädgårdens förman och arbetsledare, en lomhörd äldre man med ansiktsdrag som alla pekade nedåt. Hans namn var Persson.
      – Du ville prata med mej, sa Kvist och stoppade kepsen innanför blusen.
      – Det stämmer. Sätt dig…Hm…Du trivs med ditt arbete?
      – Det vore för mycket sagt.
      – Och familjen mår väl? Allt går sin gilla gång.
      – Det är att ta i om man tar i beaktande av att jag inte har någon familj.
      – Bra… Hrm… Det har kommit till min kännedom att Kvist har använt en av företagets sidlastare för en utflykt med goda vänner till Furuviksparken. Det är i så fall regelstridigt och ett ganska grovt tjänstefel. Hur vill Kvist förklara sig på den här punkten?
      – Det äger sin riktighet att jag använt en av företagets truckar, sa Kvist. Men avsikten var inte att besöka Furuvik utan att bedriva perpenderingar av skogsbeståndet för företagets räkning. Att Furuviksparken råkar ligga på samma ort är en ren tillfällighet och ingenting som jag kunde ändra på i en hast.
      Förmannen drog sig upprepade gånger i den nedhängande underläppen, sedan sken han upp och utbrast.
      – Jamen dåså. Det ställer ju saken i en helt annan dager, inte sant. Min uppgiftslämnare tycks ha varit ute i ogjort väder. Men Kvist kan räkna med mitt fulla stöd i den här saken. Vårt företag vill som bekant uppmuntra egna initiativ bland de anställda.
      Förman Persson sköt en blanktummad bleckdosa tvärs över skrivbordet.
      – Ta gärna en snus, Kvist, och lycka till med prepend- nå, med vad det är ni håller på med. Jag ber om min hälsning till frun och småttingarna!

      Dalslands vackra kanal

       

      Foto: Christer Wik

      Mitt barndomshem låg på en liten höjd invid en liten sjö, som är en del av Dalslands kanal.
      Där lärde jag mig simma, och när M/S Storholmen kom forsande ute på sjön, skyndade jag nerför backen, kastade av mig kläderna, slängde mig i sjön och inväntade de ljuvliga svallvågorna. Men Storholmen var i min barndom inte enbart förknippad med bad; jag fick också kliva ombord och åka med några gånger – hela vägen från Köpmannebro till Bengtsfors. Det tog en hel dag, och mot slutet var jag nog lite mätt på slussandet, men visst var det ett riktigt äventyr för en unge på femtiotalet att åka båt på Dalslands kanal. Och lunchen ombord smakade fantastiskt!

      Båttrafiken utgjordes på den tiden mest av ett par turbåtar, lastfartyg på väg till något av alla de pappersbruk som fortfarande var i drift samt bogserbåtar med timmermosor på släp. En och annan motorbåt puttrade väl förbi vackra sommardagar, men jag kan inte tänka mig att turisttrafiken var lika tät som den är i dag, och några gästhamnar kunde jag nog inte ge båtägarna tips om, då jag sommarjobbade vid kanalen 1967. Jag var Håveruds allra första turistvärdinna, och några gånger varje dag guidade jag turister längs slussarna och akvedukten. Många tyckte att det var både spännande och lite läskigt att gå på den plåtränna som akvedukten utgör, men mest var de imponerade – med rätta tycker jag, för visst visar den prov på enastående ingenjörskonst! På den tiden var Håveruds akvedukt Sveriges enda, medan den nu har fått sällskap av två andra längs Göta kanal. Ingen av dem kan dock på något vis konkurrera med Håveruds – vare sig när det gäller snille eller skönhet!
      Som vuxen har jag också åkt Dalslands kanal flera gånger både med turbåt och egen skuta, vilket är en upplevelse som jag rekommenderar alla båtägare att tacka ja till. Den är minst lika vacker som Göta kanal och slussandet är bra mycket enklare. Det enda negativa är att slussbassängerna inte är tillräckligt djupa för de större segelbåtarna.

       

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Dalslands kanal är ingen grävd kanal utan består av ett system med sjöar – den ena vackrare än den andra – som binds samman av slussar. Man kan övernatta i sanslöst vackra naturhamnar, om man inte lägger till i någon gästhamn – alla med sin speciella karaktär och charm. Mina favoriter är nog Upperuds och Håveruds gästhamnar – inte enbart för att de är belägna i min hembygd utan också för sin skönhet och sina begivenheter – till exempel Dalslands konstmuseum med ett otroligt vackert läge. Och promenaden mellan de två gästhamnarna är ljuvlig!
      Dalslands kanal firar sitt 150-årsjubileum i år. Varför inte ta en båttur på kanalen eller åtminstone en liten omväg och svänga av från 45:an mot Upperud och Håverud, när du är på väg söderut i bil? Om du inte seglar dit i egen båt förstås. Det tänker vi göra. Igen!

      De vackra broarna i deltastaden

      Bild tagen under bygget av Tingvallabron 1934-35. Bron var klar att tas i bruk den 6 juli 1935. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Broar är nästan alltid vackra. Det ligger i deras natur. De spänner över vatten och skapar en arkitektonisk form mitt i ett landskap.
      Bågbroarna över Klarälven från 1930-talet är mina favoriter. Kanske klappar mitt hjärta lite extra för Jakobsbergsbron från 1929 mellan Karlstad och Hammarö. En bro som var väldigt viktig för Hammaröborna då den byggdes och som är ett tidigt exempel på de nya funkisbågbroarna.
      Karlstads kommun förvaltar just nu 86 broar, både stora och små. Eftersom staden ligger i ett stort delta finns behov av många broar. Klarälvsdeltat är Sveriges största aktiva delta nedanför fjällkedjan och älven har hela åtta förgreningar ut i sjön. Sediment som älven drar med sig omformar hela tiden marken. Sandgrundsudden har helt skapats av det som älven dragit med sig och Gubbholmen bildades först efter att Östra bron byggdes, av de massor som stannat till i lugnvattnet efter stenbron.

      Västra bron först
      De första broarna vi känner till var mycket enkla, precis som vägarna från början bara var stigar. Där det var grunt lade man några stockar, stenhällar eller byggde spångar. Eller så vadade man helt enkelt över. Vid Väse Ve öster om Karlstad finns en runsten som markerat ett gammalt vadställe. Var det lite djupare vatten var det nödvändigt med en flotte eller färja.

      Timmerbråte vid Klarabron 1947. Foto: Alice Rhodiner/Värmlands Museum

      Man tror att den första riktiga bron i Karlstad var den Västra bron, som gick från den gamla hamnen (vid dagens residenstorg) över till Klara och att den byggdes runt tiden för stadens grundande 1584. Sedan dröjde det till 1648 tills den första versionen av Östra bron stod klar. Båda broarna var byggda i trä, som de flesta på den här tiden. Stenbroar ansågs inte behövas eftersom det inte var så mycket trafik. Att bygga en stenbro var dessutom ett tungt arbete som krävde särskild kunskap. Men 1752 kom en kunglig förordning om att broar på allmän väg måste byggas i sten. Värmland fick en särskild brobyggarmästare, Aron Bryngelsson. Han efterträddes snart av Anders Jacobsson, som vid bara 27 års ålder blev brobyggmästare till den i dag unika Östra bron.

      Älvens smycke
      Gamla stenbron, som vi ofta kallar den, är verkligen Karlstads stolthet och landmärke och stolt har man nog alltid varit över den här vackra bron. Sveriges längsta stenbro med sina tolv valv. Tänk att den har stått där sedan slutet av 1700-talet och fortfarande är en av stadens stabilaste broar. Ordentligt byggt och oerhört vacker i alla skiftande årstider och väder. Nu har bron dessutom fått en kvällsbelysning i valven och håller man lite koll kommer man kunna se att den byter färg beroende på vad som händer i stan, pride, rosa bandet med mera.
      Bron är 168 m lång och byggdes under åren 1761–1797 och är därmed den äldsta bevarade bron i Värmland. Stenen i bron hämtades främst från Lamberget, men troligen användes sten även från Rudsberget och Svinbäcksberget, eftersom det var så stora mängder som behövdes. Bron har länge varit skyddad som fornlämning, men efter en ändring av kulturmiljölagen måste nu en fornlämning vara ”varaktigt övergiven” och det stämmer ju inte med en bro som det åker bussar på. Så nu ska den istället få skydd som byggnadsminne.

      Kungen togs bort
      En stor renovering genomfördes 1956, samt förra året, då det i stort handlade om att ta vara på den betongfyllning man gjort på 1950-talet. Just i dagarna konserveras de minnesstenar som finns på mitten av bron. På en av dem finns Gustaf IV Adolfs och landshövding Nils Nilsson Silverskölds namn inhuggna sedan brons invigning 1797. Men tittar man noga kan man se att kungens namn skrivits på ett annorlunda sätt än resten av texten. Namnet togs nämligen bort under en tid och högs senare in på nytt. Det var regeringen som 1811 sände ut ett direktiv om att den före detta kungens namn skulle raderas från alla offentliga monument och byggnader, så tavlan var tom under många år.

      Terese Myrin, byggnadsantikvarie och krönikör

      Äldsta broläget
      Vid residenstorget och över till Klara byggdes (vad man vet) den första riktiga bron i Karlstad, vid tiden för stadens grundande 1584. Då låg hamnen precis här, centralt i staden och stadsdelen Klara var mest landsbygd men hade viktiga vägar in till staden. 1786 ritades en ny träbro av samme brobyggmästare som till Östra bron, Anders Jacobsson, och för uppförandet stod stadens egen mångsysslare C. J. Heublein som fick den färdig 1798. Träbron gjorde sitt jobb ända fram till 1944 då dagens bro stod klar. Under året är det dags för förstärkning av bron och då kommer samtidigt originalräcket återskapas och belysningen flyttas till sitt ursprungliga läge.

      Funkisbron
      1934–35 byggdes Tingvallabron över till Sundsta. Det är en riktigt fin bro i funktionalistisk stil med enkla rena valv och runda pelare. Precis under de här åren på 1930-talet byggs också de flesta husen på Sundsta, allt i samma funkisstil. Från början var bron öppningsbar för större båtar. Nyligen har den öppningsbara delen (som finns vid brofästet på Tingvallasidan) åskådliggjorts då plywoodskivorna som täckt brosidorna tagits bort. Nere i brofästet finns ett spännande maskinrum med kugghjul och annan mekanik för att kunna öppna bron.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se