• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • IT-strul, stress och flow

      Foto: Bertil Ericson/Scanpix

      Alltså, jag älskar verkligen min telefon och min dator och tycker att mejl och sms är fenomenala sätt att kommunicera. IT-systemet vi har på jobbet blir bättre och bättre och underlättar mitt arbete. Det är enklare att få kontakt med människor och att arbeta på distans är inte längre bara en möjlighet utan en självklarhet för många, som mest sitter framför en datorskärm.
      Men det finns tillfällen då all den här tekniken har negativa effekter på mig och många andra. Då menar jag inte bara det att jag alltid är nåbar eller att jag är beroende av sociala medier.
      Nej det finns något som jag tycker är mycket värre som ger mig både blodtryckshöjning och ont i kroppen, och det är när tekniken krånglar.
      Jag läste någonstans att en anställd i snitt lägger cirka 30 minuter per dag på att handskas med IT-strul. Det blir två och en halv timme i veckan, tio timmar i månaden och över hundra timmar om året.
      Är det verkligen rimligt? Det innebär ju inte bara att företag förlorar pengar och att vi går miste om effektiv arbetstid utan det påverkar ju också våra kroppar genom att stressa och skapa frustration.
      Hur ofta är man inte inställd på att jobba hårt och fokuserat men möts av ett tekniskt fel som man inte kan göra något åt? Varje dag skulle jag vilja säga. Ibland flera gånger om dagen. Och så den oro som uppstår för att något tekniskt fel eventuellt ska uppstå, fast det inte gjort det än, men man är förberedd för man vet ju aldrig så det är lika bra att lägga tid på att oroa sig också.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Jag vet inte hur många gånger jag suttit framför datorn med stigande puls och skenande irritation över att internet är lika långsamt som på den tiden vi hade modem. Jag vet inte hur ofta jag högt säger till datorn att året är 2018 och att inte klara att öppna ett word-dokument på mindre än trettio sekunder inte är acceptabelt. Jag känner hur det kryper inuti huvudet på mig och min andhämtning bli häftigare och häftigare. Är det något jag inte ska behöva vänta på i den tid vi nu lever i så är det väl ändå att all teknik ska bestämma sig för att fungera.
      Ibland kan jag vara inne i ett flow och ha en sådan där djup koncentration att det känns som att jag kan sitta hur länge som helst och skriva på en text eller jobba på en trycksak.
      Men så hänger sig datorn eller så bestämmer sig internet för att tappa kontakten och då är det kört. Allt mitt fokus är borta och jag sitter med knutna nävar och funderar på vem jag ska skylla min olycka på.

      Ingen aning!

      Foto: Jessica Gow / SCANPIX

      Det är den tiden igen. När klockan ringer är det fortfarande mörkt utanför fönstret. Skogaholmslimpa, fil och en ost som mest påminner om backhoppartävlingen i Garmisch-Partenkirchen. ”Gapa som ett lejon så borstar vi tänderna”. Ömsom mutor, ömsom hot flyger genom huset. Skalbyxor, fleeceunderstället och fuskollen ska letas fram. Vägen från trotsig son på parkettgolvet till att Michelingubben sitter i sin vagn är fem minuter lång och lika många mörka tankar bred. 25 grader i tamburen, minusgrader utanför och jobbiga tankar om att dagarna som går ser likadana ut däremellan. Sedan frihetskänslan när de gamla hjulspåren ändå passeras till slut och vi är på väg mot förskolan igen. Logistikångest byts mot framtidshopp.
      Min son fyller fyra nu. Det brukade vara en evighet när jag var liten. Det var skillnaden mellan oskuldsfulla raster med innebandy och möten med de tuffa killarna i rökrutan. Det var tiden mellan övningskörning och upprop i en annan stad. Det var längtan till nästa fotbolls-VM. Nu när man är pappa är fyra år ingenting längre. För fyra år sedan var han en tomatröd nyfödd i ett bylte. Nu är han min värld och tiden innan honom är mest fragment som ter sig mer och mer främmande för varje föräldramöte som passerar.
      Han är en egen tänkande varelse nu, en mini-Magnus som vi varje dag skapar minnen för. Han förstår humor och referenser i hans lilla värld. Och den insikten slår undan benen på mig ibland. Som när jag i ett försök att småprata frågar ”vart ligger dagis?”. Och han svarar ”ingen aning”, och gapskrattar eftersom vi har gått här hundratals gånger. Han förstår att det är knasigt. Och när jag tittar på honom snurrar han så där lurigt med ögonen som jag brukar göra när jag skojar med honom.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Väl framme lämnar jag av honom och beger mig mot jobbet. Sedan börjar ett mänskligt haveri som jag knappt upplevt tidigare. Jag har musik i öronen och jag antar att det gör min patetik något förmildrande, men faktum kvarstår: Jag börjar lipa som ett barn. Det går inte att stoppa. Tårarna rinner och jag vet inte riktigt varför – bara att det är skönt, en positiv gråtattack. Det kanske är tacksamhet, kärlek och på grund av vetskapen att jag får vara pappa till pojken jag nyss lämnat av? Jag antar det, men det förtäljer inte historien. Jag vet bara att det hände och att kemiska processer tog över showen för en stund. Sedan ringer telefonen och jag blir abrupt påmind om vardagen igen. Jag ursäktar mig med att jag måste snyta mig samtidigt som jag skärper till mig igen och återfår fattningen. Bluffen verkade gå hem, men jag avslöjade mig själv.
      Insikten så här några timmar senare är åtminstone lite klarare är lip-gate under promenaden. Dagarna må se likadana ut och det gör ingenting. För vad hade jag gjort utan honom? Vad hade jag varit utan de här dagarna? Vad hade mitt liv varit utan de här stunderna? Ingen aning.

      Missljud från parketten

      För en tid sedan läste jag i ett av Fiskeriverkets Info-blad om en inplantering  av så kallad ädelfisk i sjön Ottaren.  Helst valde man fjällröding. Men allt vad lokalbefolkningen får i sina nät är tydligen de obligatoriska mörtarna och braxenpankorna. Kanske att en eller annan liten ensamstående sik slank med.
      Någon, får vi också veta, har grabbat tag i en jättelik gädda som låg och flöt upp och ner. Anledningen visade sig vara en röd badboll som den glupska varelsen överrumplat och lyckats svälja. Av detta kan vi knappast dra annat än nedslående slutsatser rörande gäddors förståndsgåvor. Men fiskar är nog överlag en aning korkade, antar man, och jag erinrar mig vad min farbror – förre bogserbåtskaptenen och fritidsfiskaren Valdemar Borg – en gång skrev i sin loggbok:
      Kan inte räkna till hundra
      eftersom jag är en flundra
      utifall någon  skulle undra
      Kapten Borg som bodde i Gävle gjorde sig således inga överdrivna föreställningar om fiskarnas tankeliv. Däremot kände han till att de ingalunda saknar hörsel. Något som måste bidra till deras dokumenterade intresse för musik, särskilt om den framförs på piano och i ett livligt tempo. Kaptenen visste också att dra fördel av denna fallenhet hos våra matfiskar. Han skaffade sig en transistorradio, till vilken anslöts en högtalare innesluten i vattentät plast.
      Med ekan pallrade sig kaptenen ut till vattnen öster om tätorten Bönan. Där sänkte han ner högtalaren i vattnet, och snart nog hade ljudvågorna dragit till sig ett musikälskande stim av lekmogen strömming. Ett stycke djupare ner under båten cirkulerade som i trans en skara abborrar och en och annan torsk kring den magiska musikspridaren. Fångsterna blev betydande.
      Möjligen hade metoden sitt största värde vid fångst av tonfisk, brukade kaptenen vitsa i glada vänners lag. Tonfisk bör ätas med stämgaffel, brukade han skämtsamt tillägga.
      Själv uppfattade sig kaptenen som i det närmaste omusikalisk. Men där var min farbror fel ute, som det skulle visa sig.

      En försommar på tidigt femtiotal for kapten Borg till Stockholm för att se sig om i huvudstaden. Med sig hade han sin hustru Emma. Här bör inskjutas att kaptenen var en grovt tillyxad karl med mäktig bringa och basröst som en av bogserbåtarna i Gävle hamn.
      Kaptenen besvärades en del av ett bångstyrigt temperament med en benägenhet att alldeles bäras iväg av sina känslor. Hans vana vid opera och andra storstadsmärkvärdigheter var obefintlig.
      Väl installerade på ett hotell i Stockholm hade fru Borg lyckats övertala maken att göra henne sällskap på kvällens föreställning av Tristan och Isolde. Operachefen själv, Set Svanholm, sjöng Tristan, Birgit Nilsson hade sin bästa tid som Isolde.
      Motvilligt men mån om familjesämjan hade kaptenen följt med till operan. De intog sina platser på parketten, förspelet förtonade och ridån hissades. Sedan hade operan sin gång, och kapten Borg sov lugnt vid hustru Emmas sida.
      Lagom till andra aktens slut vaknar han och får med bestörtning uppleva hur Melot drar sitt svärd mot Tristan – som obegripligt nog väljer att inte försvara sig!
      När tredje akten börjar ligger Tristan utsträckt under en lind, dödligt sårad. Trogne vännen Kurvenal vårdar honom efter förmåga, alltmedan en vallpojke spelar vemodigt på sin skalmeja. Från och med nu följer kaptenen handlingen med vaket intresse. Allt är ju så sorgligt däruppe på scenen, och min farbror berörs  av den smärta som Tristan upplever och som både han och orkestern så vältaligt skildrar.
      Emellertid har också kapten Borg ett medicinskt problem.

      Åbäkigt skapt och utrymmeskrävande åt alla håll har han inte funnit sig väl tillrätta i sin fåtölj. Den känns erbarmligt trång och åtsittande som vore stockholmarna ett släkte av dvärgar. Blodkärlen i kaptenens hans ben är hårt åtklämda mot stolskanten, och det uppstår syrebrist i musklerna. Mitt under ett av Tristans klagorop händer det: kaptenen drabbas av kramp i vänsterbenet!
      Var och en som upplevt benkramp vet vad som gäller: Musklerna drar sig häftigt samman, och den åtföljande smärtan är icke att beskriva! Kaptenen överväger som hastigast situationen. Att bli sittande skulle bara förvärra krampen. Men av erfarenhet vet han vad som alltid hjälper: att helt enkelt sträcka ut benet!
      En utsträckning framåt är tyvärr inte att tänka på eftersom fåtöljen framför tar emot. Att helt enkelt lämna parketten låter sig icke göra av praktiska skäl. Återstår att resa sig!
      Kvidande vecklar kapten Borg upp sig i sin fulla längd. Han knyter nävarna och hans ansikte är förvridet.
      Det inträffade hade inte gått obemärkt förbi. Tvärtom drog det omedelbart all uppmärksamhet från stackars Tristan och hans bekymmer under linden. Uppskakade ansikten vreds från alla håll mot den storvuxne mannen som så oväntat och inte helt olikt en valross skjutit upp ur parkettens publikhav.
      Tristan själv häver sig på armbågen för att se vad som är på färde, glömsk av den replik som partituret föreskriver.
      Just då öppnar kapten Borg sina ögon, och ett stort leende av lättnad klyver helskägget: benkrampen har släppt!
      Han ser sig yrvaket omkring och antar att han förväntas säga något. Så han vänder sig upp mot den sårade Tristan på scengolvet och teaterviskar:
      – Pröva doktor Munthes fetbladsliniment!

      Småpyssel inför vintern…

      Foto: Robin Haldert / TT

      November är här vare sig vi vill det eller ej. Naturen förbereder sig för vintern och det gör även vi.
      Jag gör mitt bästa för att mota mörker och kyla med att tända levande ljus, ta in nyponkvistar och laga mat som värmer i både mage och sinne. Det finns tid för eftertanke och man kan unna sig att ta det lite lugnare nu när trädgården inte pockar på samma uppmärksamhet som tidigare. Tänka igenom vad som gått bra och vad som kan förbättras, vad man vill ta med till nästa år och vad som kan uteslutas.
      Förr i tiden hade barnen potatislov från skolan, då släktens all potatis skulle tas upp. Att dagens höstlov spenderas på ett helt annat sätt vet vi alla. Många reser till solen för att lagra energi inför vintern, men att ta ledigt för att vara hemma är faktiskt inte heller så dumt. Nu finns det massor att pyssla med och allt blir mer lustfyllt om man inte känner pressen att hinna med allt utöver vardagens stress. Man får tid att förbereda sig inför vintersäsongen, skörda det sista utomhus, leta trattkantareller i skogen och umgås med familjen.

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Den här tiden på året är det många som lyser upp trappen med en halloweenpumpa. Det kan vara svårt att skära ut ögon och mun om man inte har en vass kniv men så länge det blir hål som det lyser ur ska man vara nöjd. Plus att det blir en soppa eller en paj av innanmätet, bara en sån sak. Pumpa och vintersquash är fantastiska grönsaker att odla. Lättskötta, ger riklig skörd och så vansinnigt goda. I år satte jag sorten ’Blue Kurl’ som är ljust blågrå i färgen, gult fruktkött och med nötaktig smak. Ugnsrostad med vitlök och örter, toppad med brynt smör och fårost och lyckan är gjord. Trots sitt hårda skal är vintersquash och pumpor väldigt känsliga, så håll koll på frostnätterna om du fortfarande har dem kvar ute i landet. Jag har redan skördat mina och låtit dem ligga framme i rumstemperatur, för att låta det hårda och ätliga skalet utvecklas på bästa sätt.

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Förutom en och annan oktoberaster och några tappra höstanemoner, är det inte mycket till blommande växter kvar i trädgården. Därför är det fint att låta pumpan vid entrén få sällskap av några krukor med ljung och alunrot. Även prydnadskål är given hemma hos mig, som den kålälskare jag är. Den är otroligt vacker och finns i en mängd varianter.
      På tal om kål; är det något som tål frost så är det just den. Kylan bekommer den inte nämnvärt och så här års får de ju även vara ifred från fjärilslarven. Grönkålen och den lika pampiga släktingen purpurkål, som är mörkt lila låter jag stå kvar till snön kommer. Perfekt att gå och plocka av så snart man vill göra en soppa, en grön smoothie eller chips. Min spetskål kommer jag däremot skörda snart. Spetskål är lite mjällare än vitkål och av sorten ’Wheelers Imperial’ gör jag gärna en grönsakswok, medan kusinen ’Kalibos’ är svagt rödaktig och blir till en fint rosa coleslaw. Riv i en rödbeta för lite extra krut i färgen om du vill.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Det är inte bara vi som behöver värme och god mat för att orka med årstiden, även småfåglarna vill ha sitt. I mitt plommonträd har jag hängt upp ett litet fågelbord och fyllt det med solrosfrön, som går åt i en väldig fart. Talgbollar är också uppskattat av fåglarna och de kan du faktiskt lätt göra själv av smält kokosfett eller ister, som blandas ihop med solrosfrö och majs, och hälls upp i formar för att stelna. Glöm inte att lägga ner ett snöre i formen så du har något att hänga upp dem i.
      Även om kylan gör det lätt att stanna inomhus och kura, är det sällan som luften är så frisk och klar som den är nu. En sväng med krattan, en tur med hunden eller en löprunda i spåret är mina bästa tips till er för att tanka D-vitamin och frisk luft. Värmer också bra innanför västen, kan jag lova.

      Den årliga helvetesvandringen

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Nyss var det brittsommar. Nyss tog jag mina promenader utan jacka. Nyss var det åter tillräckligt varmt för att äta middag ute på balkongen – och dessutom getingfritt! Nyss flödade honungssolen milt och vackert över grönska och lövsprak. Nyss kunde jag stilla nätter höra fontänens vatten leka och känna den ljumma nattluften strömma in från det halvöppna fönstret. Nyss var det brittsommar…
      Sen kom hösten tillbaka. Vackerheterna singlade ner på marken och lade sig i prasslande drivor, solskenet blev vasst och klart, och mellanjackan åkte på. Det var inte längre någon sommarvärme men ganska många plusgrader, och fortfarande värmde solen i lä. Den ena vackra dagen avlöste den andra, och jo, då står man ut och njuter av färgerna och plusgraderna.
      Men så tog det slut. Plötsligt tog det slut. Hand i hand med omställningen till normaltid och mörka kvällar kom kylan. Och snön – visserligen i en kortvarig men icke desto mindre intensiv snöyra. På sina ställen låg snöeländet kvar i små fula, vita stråk dag efter dag i den förlamande kylan. Hösten var hotad och vintern här på sin första visit. Alldeles för tidigt. Ja, vintern kommer alltid för tidigt. Enligt mig kan den gärna utebli helt.
      För att överleva klädde jag mig i tjocka, varma dunkappan med kapuschong och trädde vantar på händerna. Men långkalsongerna fick vänta trots att de egentligen behövdes. Och nu var det verkligen inte roligt längre. Vackert? Njae, inte direkt – men ändå mindre fult än vinterns beigegråbeiga avslutning. Gräset var ju fortfarande grönt och ett och annat gult löv fladdrade på kala grenar. Men vackert?

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Som den auktoritära härskare Bore är, visade han musklerna rejält och ställde till med ett riktigt oväder som avslutning på säsongens premiärbesök. Under natten till tisdagen föll snön; marken och taken täcktes av denna vita, otrevliga och onödiga materia, innan temperaturen steg, snöandet ersattes av regn och eländet började smälta bort. Plusgraderna segrade – men kanske för sista gången den här hösten. Och Bores budskap var kristallklart och gick inte att vare sig missförstå eller bortförklara.
      Den långa årliga helvetesvandringen har härmed inletts – en oändlig räcka mörka, kalla dagar som ligger framför oss med isiga vägbanor, inställda promenader, förlamande trötthet, godissug, olust och tristess. Det är hög tid att mobilisera all kraft och allt motstånd som går att uppbringa genom att förbanna, förneka, ignorera eller helt enkelt förlöjliga Bore och hans dumma påhitt. Om fyra och en halv månad är det vårdagjämning. Och då kan Bore hälsa hem! Det gäller bara att orka dit…

      Vi bygger katternas rike

      Foto: AP Photo/Jens Meyer

      Det känns som att jag bor i en vadderad cell av wellpapp. Mängder av kartonger är staplade uppåt väggarna. Man skulle kunna tro att jag och min sambo blivit hoarders, men allting är ett resultat av god framförhållning.
      I början av december går nämligen flyttlasset från Lamberget till Rudsberget. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det.
      Det har gått sex år sedan jag flyttade senast. Det är ganska lång tid, men inte tillräckligt lång för att glömma hur jävlig processen är.
      Det där talesättet om att resan är destinationen stämmer inte i det här fallet. Det är inte det minsta kul att flytta. Det roliga tar vid först när allt är på plats. Innan dess väntar bara blod, svett, tårar och tandagnisslan. Jag lär få skaffa bettskena innan detta är över.
      Några som dock gläds åt själva flyttprocessen är våra två katter. De befinner sig i himmelriket just nu. Relationen mellan katter och lådor är ganska välkänd. Om du låter dem välja mellan en lyxig kattsäng för 500 spänn och en begagnad banankartong så väljer de alltid det spartanska alternativet.
      De lever därmed en drömtillvaro medan vi lever i kaos. Samhällets kontraster i liten skala. Det som gynnar någon åsamkar lidande för någon annan.
      Medan katterna parkourar sig fram mellan kartongtaken betraktar jag spektaklet från marknivå och önskar att jag kunde ha samma lekfulla attityd gentemot vardagen.
      Någon måste ju dock ta ansvar och styra upp allting. Den rollen faller i det här sammanhanget på människan, men det vette katten om inte katterna skulle vara bättre ledare i en samhällskontext.
      En Cornish rex eller Maine coon skulle troligen vara vassare regeringsbildare än de mänskliga alternativen.
      Katter har ett betydligt enklare system för att fastställa roller och hierarkier. De bara stirrar på varandra tills någon ger med sig. Ibland kanske det slits lite hår. Men det är fortfarande mer civiliserat än de politiska debatterna.

      Tim Sterner, krönikör

      Våra katter får nöja sig med att regera över varsitt torn i kartongpalatset. Jag och min sambo är bara deras tjänare. Vi är slavarna som bygger deras pyramider. En sten i taget. Med ländryggssmärta som kompensation.
      Den egyptiska liknelsen hade fungerat bättre om de var av rasen Sphynx, men de är helt vanliga blandkatter som kostade oss 500 kronor styck.
      Men för katter spelar varken ekonomiskt värde eller ras någon roll. Det kanske är ännu en bra anledning till varför de skulle vara bättre ledare än människor. Det handlar helt enkelt om vem som är bäst på att stirra och burra upp sig.
      Det låter som att jag spånar på ett manus till Katternas Planet. Men det är ingen fiktiv berättelse. Det händer just nu. Katterna tar över världen utan att vi märker något. Vi har fullt upp med att bygga deras rike.

      Vålnaden i Mariebergsskogen

      Filmer nu för tiden är omtyckta tillhåll för vampyrer, zombier och andra skräckframkallande varelser. Vi hemmahörande här i Karlstad påminns i det sammanhanget om Kvarngubben, ett populärt spöke under sent 80-tal. Inte så sällan kunde man se en skymt av gengångaren i Mariebergsskogen. Helst uppehöll den sig i närheten av den gamla skvaltkvarnen ett stycke in i stadsparken.

      Men så med ens, under brittsommaren 2008, fördunstade gubben, för gott av allt att döma. Men här bör man kanske lägga märke till att försvinnandet skedde dagen efter det att gratisfestivalen Putte i Parken ägt rum i Mariebergsskogen. Det ligger då nära till hands att föreställa sig att det var musiken som skrämt bort gengångaren.
      Men hör och häpna. I september 2017 visade sig Kvarngubben igen, liksom tidigare aldrig i helfigur utan glimtvis, suddigt och snabbt försvinnande.
      Min nyfikenhet reagerade, och en onsdagskväll begav jag mig till parken. Flera promenadvägar förde in i skogen och jag valde en som ledde fram till skvaltkvarnen: en flärdfri liten knuttimrad byggnad, vars hjul en gång hade satts i rotation av strömmande vatten.
      I sin ungdom hade kvarnen malt åt skogsbönder i Lekvattnet i Torsby kommun. Den siste mjölnaren hette Lars Magnusson och det antogs att det var den mannen som i våra dagar gjorde sig påmind som Kvarngubben. Av vilken anledning Lars mjölnare gick igen var det ingen som riktigt visste.
      Jag drog med handen över de fårade gamla kvarnstockarna. En känsla för det förgångna hade jag utvecklat redan som ung, och jag promenerade ofta omkring i parken och begrundade de gamla byggnaderna. De föreföll stå i samklang med alla de äldre svenska ord som bara i undantag används i dag.
      Bytta och bunke. Understundom. Spankulera. Moloken. Vederstyggelse. Aftonrodnad…
      Ord mättade på uttryck och liksom sidenlena på ytan genom den dagliga nötningen i förfluten tid.

      Jag behövde vila benen och satte mig på en av bänkarna vid tjärnen strax intill skvaltkvarnen. Osynliga småfåglar pep försynt från träden, i övrigt rådde tystnad och ett kvällsdunkel som föreföll utsöndras från de allvarsamma granarna runt kvarnen. Jag kände hur mitt huvud sjönk mot bröstet…
      En stund senare slog jag upp ögonen och hajade till. Bredvid mig på bänken satt Kvarngubben!
      Lite obestämd i konturen visserligen men gubben lika fullt, med sitt skråpuksansikte och de ålderdomliga klädpaltorna, just så som han beskrivits av Ockulta Sällskapet.
      Vi satt ett tag utan att röra oss, jag med hjärtklappning, kvarngubben hopsjunken och töcknig. Till sist bröt jag tystnaden.
      – Ursäkta, men är det med mjölnare Magnusson personligen jag har nöjet –
      Kvarngubben lät höra ett svagt väsande, som jag tolkade som ett jakande. Jag fortsatte.
      – Jag sitter här och funderar på om man inte kunde använda någon av byggnaderna här i skogen för att inrätta ett språkmuseum för den kulturminnesmärkta äldre svenska ordskatten. Samlingen kan ju förvaras digitalt utan behov av vidlyftiga utrymmen.
      Så vad skall museet innehålla? Den frågan får andra besvara, men rimligen bör där finnas en avdelning med synonymer. Ta för exempel de många varianterna av det ärkesvenska ordet snaps:
      Sup, jamare, nubbe, dram, tuting, besk, pärla, jäkel, färdknäpp, hutt, geting, pilleknarkare, gök, klämtare. Med flera.
      Hästen, människans följeslagare genom tiderna, förekommer i uppemot ett 30-tal synonymer. Vi återfinner således en hel flock av hästord som lämnat den nutida språkhagen men fått en fristad i Språkmuseet.

      En annan avdelning bör förhoppningsvis ägnas språkfel av olika slag, således språkgrodor, tryckfelsnissar med flera. Ur den roliga boken Stilblommor och grodor av Albert Holmkvist har jag hämtat några exempel.
      ”Syftningsfel kan ibland ställa till med de mest förfärande tragedier. I en roman (okänt vilken) kunde man en gång läsa: Sedan grevinnan läst brevet lutade hon huvudet i händerna och slängde det med avsky i elden…
      En knipslug och retsam kanalje är tryckfelsnissen, livligt verksam i all slags text. Ibland råkar grodan ställa till det ordentligt. Här ett ruskigt exempel hämtat ur en dagstidning:
      ”Efter en framgångsrik turné i utlandet återvände den svenske lutsågaren”
      Dagen därpå försökte man rätta felet: Lutsångaren Sven Scholander beskrevs i går av Tryckfelsnisse som lutsågare. Skulle naturligtvis vara lustångare”.
      En joggare passerade på skogsvägen, och jag följde henne ett ögonblick med blicken. Men jag ville få fortsätta min utläggning om Språkmuseet och vände mig på nytt mot Kvarngubben – men där fanns inte längre någon på bänken förutom jag själv. Framlidne mjölnaren Magnusson var upplöst och försvunnen så som vålnader har för vana så snart man försöker komma dem lite närmare in på livet.

      Ett kaosartat tillstånd

      Foto: Pontus Lundahl / SCANPIX

      Det ligger saker överallt. Jeans, t-shirts, sandaler, proteinbars, laddare, smycken, påsar med snabbkaffe (nej kaffet är aldrig bra utomlands), ett par vantar, pass, väskor, mer kläder, tandkräm, sminkborttagning, träningskläder, sneakers och hörlurar. Mitt i allt står jag med händerna för ansiktet, redo att brista i gråt.
      Så här ser det alltid ut när jag ska resa. Ett kaosartat tillstånd som pyser lite av ångest. Ju mer jag tittar på högen med kläder och skor desto mer rörigt blir det inuti mitt huvud. Jag hade ju en plan. En tydlig packningslista som jag skulle hålla mig till. Inget utöver det som står på den skulle få följa med. Ändå ligger hela min garderob framför mig på golvet. Ja till och med kläder jag inte använt på flera år.
      Hur ska jag få med mig allt jag behöver? Det är ju inte så att jag ska på vildmarkssafari eller vandra genom djungeln i två veckor. Jag ska till en storstad. Med butiker som har typ allt som finns hemma. Jag kan ju för tusan köpa mig en helt ny garderob om jag vill när jag kommer ner. Även om jag innerst inne vet detta, smyger sig paniken på och jag vill skrika rakt ut. Om jag inte tar med den här tröjan, ja då kan du vara säker på att jag kommer stå där i utlandet och verkligen önska att jag hade just den tröjan med mig.
      Senast skulle jag resa i jobbet. Och vara borta i över två veckor. En weekend kan alla packa inför, men en resa till andra änden av jordklotet med aprilväder och okänd terräng? Det är inte helt lätt. Men mitt i kaoset försöker jag hålla mig till några enkla regler. Tänker att även du kanske kan få nytta av dem någon gång. Så varsågod:

      Erika Bergkvist, krönikör.

      1. Välj ut kläder du kan kombinera i oändlighet. Jag kör ofta på en färgskala så att jag kan ha alla t-shirts och alla byxor ihop, till exempel.
      2. Lägg småsaker som mediciner, laddare och viktiga papper i resefodral, det håller bättre ordning i väskan.
      3. Ta med plastpåsar att lägga till exempel smutstvätt i, så vet du vilka kläder du har att röra dig med.
      4. Skaffa reseförpackningar av alla badrumsprodukter. Jag lovar att du inte behöver den stora schampoflaskan med dig (om du inte ska vara borta i flera månader vill säga).
      5. Ha ett extra ombyte med i handbagaget om du ska resa långt eller länge. Jag lägger alltid ner en t-shirt, deodorant, tandborste och en hudkräm. Då kan jag åtminstone känna mig fräsch under resan.
      6. Nej, du behöver inte sju par skor med dig. Var hård här. Skor väger mycket och tar enormt mycket plats. Och du, packa aldrig nya skor. Det är bara upplagt för skoskav och ånger.

      Blickar framåt

      Jag är 40+ nu. Det är vad det är, halvlek, tid för reflektion – och urinvägsinfektion. Sentimentalt dravel blandas med genuin avundsjuka gentemot kidzen. Tankar om slutet knackar på axeln. Vissa hävdar att livet blir bättre efter 40. Jag antar att dessa personer bortser från inkontinens, parmiddagar, öron- och näsbehåring, momsredovisning, varannan-vecka-tillvaro, Lars Norén-stämning vid högtider, urinering under vargtimmen och vänner i spandexkläder som siktar på ”klassikern”, och gärna pratar om det; högt och länge.
      Min sambo sade nyligen: ”Du får inte dö före mig.” Det var kärlek och existentiell svindel i en och samma mening. Ibland tänker jag att om jag skaffar en till knodd snart så kommer jag vara 61 år när det barnet tar studenten. Det är ogreppbart (sic) och jag googlar plötsligt MC-körkort, halstatueringar och örnhalsband i desperation och i panik.
      Men om man höjer blicken lite så finns det såklart ljusglimtar. För varje år och urinläckage

      som går så bryr jag mig mindre och mindre om vad min omgivning tycker, det är i alla fall befriande. Detta har bland annat lett till att jag numera går runt i keps. Jag har alltid velat det, men aldrig vågat. Det ser ju så skönt ut, om än förrädiskt. En nackdel är såklart att en keps, i samma stund som den träs på, gör att man, utan att passera gå, ser ut att tappa 30 pinnar av sitt IQ-värde. Men inte heller det krusar min horisont längre.
      Mitt neandertalarhuvud sade nej till keps redan under högstadietiden. Huvudet är för stort, för köttigt – ekvationen går liksom inte ihop. Men en hagelstorm senare så satt den ändå där på plats. Jag är som sagt sambo och därmed van vid förnedring, men att känna hagel som studsar mot min kala fontanell är till och med för mycket för mig. Jag krängde därför på mig min gamla pokerkeps i tamburen. Det kändes som att jag förlöstes igen, så trångt var det. Det sprängde över pannloben när jag lunkade iväg mot förskolan. Tankarna kom. Vem är jag? Behöver jag sugklocka för att få av kepsen igen?
      Till slut kom vi fram och jag tog min son i handen. Tillsammans gick vi in i kapprummet och det dröjde inte länge förrän blickar riktades mot mitt huvud. Föräldrar och barn gick, på ren instinkt vad det verkade, och ställde sig tätt intill tygpåsarna och galonbyxorna längs väggarna. Människohavet delade sig. Det var som om jag var Keps-Jesus som nu hade anlänt till Röda Havet. Det var förståeligt och en aning kränkande, men stunden hade kommit då funktion vann över high fashion och en osläckbar låga hade tänts uti mitt bröst. Kepsen var här för att stanna.
      Nu har den och jag till fullo kommit ut ur garderoben. Jag fortsatte nämligen att använda den i samband med föreskolelämningarna. Vi tog sällskap på golfbanan, sedan till ICA. Därefter gick vi på lunchmöten och släktmiddagar tillsammans. Nu är vi inte rädda längre. Vi växte ihop – och sakta men säkert gick vi tillsammans ut i världen. Medelåldern är på många sätt en besvärlig tid, men med min nya favorithuvudbonad känns det ändå helt ok att titta framåt.
      Den ger mig liksom inget större val. Och jag älskar den för det.

      På äldre dar

      Det anses bortom allt tvivel att Beethoven fullbordade nio symfonier. Varken mer eller mindre, försåvitt vi håller oss till färdigkomponerade verk. Mindre känt är kanske att B. trots betydande ohälsa lyckades påbörja ytterligare en symfoni innan han gick ur tiden 1827. I komponistens bostad två trappor upp i ett hyreshus i norra Wien påträffar vi också en sekreterare, Anton Schindler, som fanns tillhanda rörande sådant där hushållerskan saknade mästarens förtroende.

      På Schindler ankom till exempel att på pricken klockan nio tända i den öppna spisen. Att sedan, och inte utan viss motstånd, väcka kompositören och få honom något så när på fötter, kammad och rakad. Schindler var dessutom anförtrodd den grannlaga uppgiften att tillaga frukosten, bestående av en fransk omelett, ett krus rödvin och en ”balja” starkt kaffe, att serveras i sängen.
      – Min hushållerska klarar inte en så grannlaga uppgift, brukade tonsättaren muttra. Omeletten bränner hon vid och hennes kaffe försätter mej ofelbart på dåligt humör vilket går ut över arbetet.
      – Opp och hoppa, ropar Schindler en vårdagsmorgon 1826 och drar ifrån gardinerna.
      – Här kommer frukosten och ett brev från gode vännen von Breuning.
      – Och du bara pratar och pratar, grumsade Beethoven. Ge hit brevet.
      Schindler himlar beskäftigt med ögonen och lägger ifrån sig peruken på ett av bostadens tre klaverinstrument. Sedan kastar han ner några rader i det samtalshäfte där besökare skriver ner vad man har att säga till den stendöve kompositören. Schindler överlämnar brevet och Beethoven arbetar sig pustande upp i halvsittande. Genast kommer Schindler ilande med en stor och sedan allt för länge otvättad kudde som han skjuter in under tonsättarens huvud med den vildväxande hårbusken. Beethoven trär på sig brillorna och högläser med rostig röst:
      Käre vän och stormästare
      Greve Waldstein och jag och några till ur Wiens aristokrati önskar högaktningsfullt beställa en ny symfoni av er, helst något inte fullt lika överväldigande som den nionde. Önskemål om ett skäligt förskott ställer vi oss självfallet välvilliga till”.

      Sen följer ännu ett svassande avsnitt, men det hoppar vi över. Sist i beställningen kommer några intressanta rader. Hör själva: ”Dock tror vi med all respekt för ert snille att Era oöverträffade symfonier skulle vinna på att kortas en smula. Åtminstone så mycket att vi lyssnare inte försmäktar i aristokratins ovädrade salonger. Er senaste symfoni, den nionde, var med förlov sagt så ansträngande både på längden och tvären att min stackars hustru fick gå till sängs med blixtrande huvudvärk – –

      Här slängde Beethoven ifrån sig Breunings beställning med ett ilsket fnysande. Sedan gav han sin vrede fria tyglar.
      – Så vad begär man dessa yttersta dagar? Vill man ha mej, Ludwig van Beethoven, att skriva lättsymfonier för en publik med åsneöron? Och varför inte med inlagda pauser för födointag och försäljning av förfriskningar, puder och parfymer… Och när ska du lära dig att inte läsa mina privatbrev!
      En vårdagsmorgon något halvår framåt i tiden har Schindler med sig sin son Ludwig (uppkallad efter kompositören) så att pojken kan få hälsa på den berömde mannen. Pojken omtalas som en oroligt kringkilande och försigkommen krabat i femårsåldern.
      Med detta redovisat är allt sagt som behöver sägas inför vad som följde. Schindler återfinns i köket upptagen med tonsättarens hushållsekonomi. Under tiden får sonen fatt i utkasten till den påbörjade tionde symfonin, slarvigt inproppat i en skänk full med räkningar från kopister, korrespondens med musikförläggare och andra dokument. Tultande med notpappren i båda händerna pallrar sig krabaten fram till den öppna spisen. Där kastas partitursidorna på elden och pojken ser kisnande av förtjusning hur elden kastar sig över pappersarken med de nerklottrade nottecknen. När nästan allt blivit aska springer han ut i köpet.
      – Kom pappa, kom och titta hur papprena brinner…

      Schindler förfäras. Han störtar in i vardagsrummet och fram till den öppna spisen. Där bevittnar han hur symfoni nummer tio (åtminstone början av den) går upp i rök. Vit i ansiktet får han fatt i pojken och bestraffar honom med vad som räknas som musikhistoriens mäktigaste örfil. Den sänder pojken tvärs över golvet, galltjutande hela vägen nedför trapporna och in i husets mangelbod där han grävde sig in i högen med tvätt. Här bör inskjutas att pojken har en för åldern kännetecknande benägenhet att överdramatisera sina missöden.
      Beethoven hör naturligtvis ingenting av pojkens gallskrik men efterlyser grälsjukt sin frukost.
      Schindler skriver i samtalshäftet, med tårar fallande ner över orden så att de späder ut bläcket. Häftet finns bevarat och vi kan läsa det avslutande ordbytet mellan Beethoven (B) och hans hjälpreda Schindler (S). Tonsättarens ord saknas naturligtvis, men med hjälp av Schindlers nedtecknade rader kan vi på ett ungefär föreställa oss replikskiftet.
      S– Det har hänt en fruktansvärd olycka!
      B – Seså seså, lugna sig nu bäste Schindler.
      S – Min son har…jag hann inte ingripa!!…
      B – Ingripa mot vad, um Gottes Willen…? Se här, låna min näsduk och sansa er innan jag blir ordentlig arg!
      S – Tionde symfonin, pojken tog partituret…eldens rov…
      B (kastar av sig täcket) – Vad är det ni säger..?!
      S – Nejnej, inte pojken, partituret med tionde symfonin, storverket som hela Wien väntar på!
      B (avfärdande, i det han sjunker tillbaka ner i bädden) – Jasså den. Ingen skada skedd, jag läste häromdagen igenom vad jag komponerat. En bråkdel av första satsen, hela scherzot. Idel oanvändbart! Donnerwetter, jag får lägga av med symfonierna. För övrigt har jag alltsammans i huvudet, och där får det stanna. Eftervärlden kan ju få kalla det ‘Beethovens Ofullbordade’…

      En fin trädgård är som en lottovinst

      Foto: Jessica Gow / TT

      Björkarna på tomten börjar fälla sina löv, naturen sprakar i höstfärger och det doftar vanilj av tobaken utanför växthuset. September har bjudit på otroligt vackra höstdagar med både sol och värme. Att då ta tillvara på ljuset utomhus genom att ta en kopp kaffe i solen, kratta, klippa och städa i rabatter, växthus och redskapsbod är verkligen ett perfekt sätt att tillbringa en fin helgdag.
      Som jag nämnde i min förra krönika har jag köpt hus. Även om jag inte har flyttat in ännu, har jag kunnat vara i trädgården. Att som i mitt fall få ta över en trädgård med både träd, buskar och perenner är lite som att vinna på lotto. Det kommer bli ett år att ta sig an någon annans livsverk och att med stor försiktighet gå igenom och utforska vad som gömmer sig i rabatter och planteringar runt om på tomten. Att förra ägaren älskade sin trädgård är tydligt, så nu är det upp till mig att förvalta det som redan finns, men också att förnya med varsam hand och skapa något eget. Jag har hittat spår av en köksträdgård med bärbuskar och örter som legat i träda sedan 70-talet. En tid då många köksträdgårdar grävdes igen på grund av alla billiga, importerade grönsaker som dök upp i mataffären. Långt ifrån dagens tänk med närodlat och ekologiskt. Att iordningställa köksträdgården får dock vänta till våren.
      Det som däremot fått lite omvårdnad redan nu är några magnolior och tre fruktträd som jag hoppas ger både vacker blomning och frukt nästa år. Trots att jag vet att det finns gott om rådjur på tomten, tänker jag försöka mig på att sätta ner tulpanlökar och nu är det hög tid att få dem i jorden. Jag brukar sätta var tredje lök upp och ner, vilket gör att man får en fördröjd blomning på just de lökarna och därför får njuta extra länge av färgprakten. Sorten ’La Belle Epoque’ är en favorit som blommar med vackert fyllda blommor som går i aprikosrosa på en botten av glödande gult. En annan sort jag gillar är ’Havran’, en ekologisk mörkt rödviolett tulpan som gör sig väldigt fin tillsammans med tidigt vitblommande perenner.
      Har du frostkänsliga krukor är det bra att städa ur och ställa undan dem nu, så de inte spricker när kylan kommer på allvar. Diska även ur plastkrukor som du sått och planterat i, så att det inte följer med några växtsjukdomar till nästa år. Hygienen är a och o för att klara sig undan både skadedjur och svampangrepp på plantorna. Samma sak med växthuset – städa därför ur där också. Jag har dock basilika, tomater och massa chili kvar så jag avvaktar lite med det tills allt är skördat.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      På tal om chili – årets skörd går nog till historien. Grenarna är verkligen proppfulla. Chili kan ju inte konsumeras i samma mängd som tomater så det gäller att vara lite innovativ vad gäller lagring. Jag torkar endel av skörden genom att klippa av dem vid sina fästen, blandar gula ’Hot lemon’ med röda ’Hellfire’, som jag sedan trär en sytråd igenom. Det blir en lång och dekorativ svans att hänga upp i fönstret för torkning. Jag tänker också pickla min chili. En klassisk 1-2-3-lag med ättika, socker och vatten. Gott att ha som tillbehör till texmex-middagarna i höst, men också som topping i soppor eller andra rätter där du vill ha lite hetta.
      Lite extra värme lär behövas nu när vi går in i oktober, höstmånaden framför alla andra. Skörda allt du har kvar ute innan frosten tar det och bjud in familj och vänner på skördefest, värmer i både kropp och själ och rundar av odlingsåret på bästa sätt om du frågar mig.

      Tålamod på hårda prov

      Foto: Isabell Höjman / TT

      Tålamod är inte min bästa gren, även om det har blivit bättre med åren. Men jag borde verkligen jobba med den otålighet jag känner när jag är sjuk. Sånt som sjukdom har jag verkligen inte tid med! Och jag avskyr att be andra om hjälp. Kan själv. Har alltid kunnat själv. Men till och med jag måste acceptera att krämpor och sjukdomar sannolikt blir fler ju längre jag får leva. Jag har dock lite svårt att släppa den bild av den kärnfriska person, som jag föreställer mig att jag är – trots hörselnedsättning, artros, pollenallergi, eksem, och nu den senaste åkomman: benskörhet.
      När jag någon enstaka gång blir akut sjuk, sätts mitt tålamod på hårda prov – som i förra veckan. Det började med att jag frös. Det var ingen hejd på frysandet. Kylan kom liksom inifrån. Sen kom muskelsmärtan och huvudvärken, och här någonstans var det bara att kapitulera. Jag var sjuk. Nu var det sängen som gällde. Febernedsättande, smärtstillande piller. Vatten. Sömn. Mycket sömn.
      Ett par dagar fanns nästan inte. Äta? Glöm det. Byta sängen mot tevesoffan? Glöm det. Läsa lite i den där härliga boken jag lånade? Glöm det. Inget kunde få mig att lämna sängen bortsett från den nöd som inte har någon lag. Och det var ingenting i hela världen som förmådde engagera mig – än mindre intressera mig, eftersom det faktiskt var så att jag med största sannolikhet höll på att dö. Men jag hade ett par ganska intressanta feberfantasier; en av dem handlade om att jag sydde och sydde. Väskor eller necessärer. Och en blus. Det bara fortsatte och fortsatte, och för att få slut på all denna sömnad var jag till slut tvungen att lämna sängen några minuter för att få tag på verkligheten. Den gjorde ont och var snurrig.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag efter några dagar började piggna till och feberdimmorna skingrades, ville jag omedelbart göra saker. Rastlösheten kom som ett brev på posten, och jag vägrade lyssna på goda vänners förmaningar och uppmaningar om att ta det lugnt och inte gå upp för tidigt. Nejdå, upp och hoppa bara! Och där kom febern och värken som en kraftfull rekyl och golvade mig totalt. Sängen igen, alltså. Men nu var jag nog inte så sjuk längre. Jag kunde jag faktiskt inte sova mer utan låg där och hade riktigt tråkigt, medan otåligheten kröp i kroppen. Nästa dag orkade jag hålla den där härliga boken utan att få den på näsan, och det var nästan skönt att vara sjuk. En stund. Innan tålamodet tog slut igen. Men då var jag nästan frisk och kunde ta tag i mitt liv – dricka champagne och fira bröllopsdag till exempel. Bra mycket roligare – och godare! – än att ligga i sängen och yra!
      Och nu fylls jag av något, som jag tyvärr alltför sällan känner när livet rullar på i inkörda spår, nämligen tacksamhet. Jag ska nog försöka att träna på den känslan också – parallellt med tålamodsträningen!

      Den allra första frosten

      Foto: AP Photo/Scott Heppell

      Den allra första frosten. Det låter som titeln på en dussindeckare. Men det är faktiskt hämtat direkt från verkligheten.
      Svettig och lite lätt panisk vaknade jag upp mitt i natten. Elementet i sovrummet hade kickat igång, som en reaktion på höstens andedräkt mot fönstret.
      Jag kastade mig upp så snabbt att jag fick blodtrycksfall och famlade efter termostaten i mörkret. Jag tänker mig att jag förmodligen såg ut lite som Sean Connery i Dr. No då han upptäcker att någon placerat en giftspindel i sängen.
      När jag äntligen lyckats skruva av värmen slog jag upp fönstret och drog efter andan. I ljuset från gatlyktorna kunde jag se hur gräset gnistrade som en stjärnhimmel. Det var en välkommen syn.
      Jag har alltid sett mig själv som en sommarmänniska. Men efter årets sommar överväger jag att inte förnya mitt abonnemang på sommarsol.
      Jag får flashbacks från när jag och min sambo började prenumerera på dammsugspåsar. Vi gick definitivt plus på vuxenkontot men det uppenbarade sig snart ett problem.
      Vi gjorde inte av med påsarna tillräckligt snabbt. Vi fick fler än vi hann göra av med. Varje gång man öppnade städskåpet blev man överfallen av dammsugspåsar. Man stod där och fäktade med armarna som om man var omringad av fladdermöss.
      Det är samma sak med årets sommarvärme. Man fick mer sol än man kunde hantera rent logistiskt. Magasinet blev fullt. Man hoardade D-vitamin.
      Med mycket möda och stort besvär har vi nu äntligen tömt lägenheten på tung sommarluft för att i stället fylla utrymmet med lätt höstluft.
      Kylan är mer lätthanterlig. Om man fryser lite kan man alltid vira in sig i en filt eller ett täcke, men årets sommarvärme fanns det ingen flykt ifrån. Det fanns inget hopp om räddning.
      När det var som värst övervägde jag att flå mig själv och hänga huden på torkvindan bakom huset i väntan på svalka. Allt för att få en god natts sömn.

      Tim Sterner, krönikör

      När elementet nu väckte mig ur min slummer trodde min hjärna för en stund att september bara varit en dröm. Att jag vaknat till den hemska verkligheten där sommaren fortfarande råder.
      Jag känner en viss lättnad över att den senaste månaden inte varit en dröm. Att vi faktiskt är på väg mot kyligare tider. Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säga det.
      Nu känner man för att kasta sig i högarna av grenar som släppt under första höststormen och göra en kvistängel. Bara ligga där med armarna utsträckta under stjärnhimlen som reflekterar den gnistrande morgonfrosten.
      Nu har man drygt åtta månader på sig att hinna tröttna på kylan och återförälska sig i värmen. Men jag ska vara helt ärlig mot dig, Sommaren. Du har mycket hårt jobb framför dig för att vinna tillbaka mitt hjärta. Det räcker liksom inte med att muta mig med glass.

      Jag berättar för din skull

      Foto: Jessica Gow / TT

      Saker du inte ska säga till någon som lider av psykisk ohälsa:
      Släpp det bara.
      Allt sitter i huvudet, tänk bara på något annat.
      Sluta klaga.
      Jag har också varit stressad, men det gick över.
      Har du provat att vila?
      Du behöver inte den där medicinen.
      Se lite positivt på tillvaron.
      Det blir bättre.
      Typiskt tjejer att bli sjuka av stress.
      Om du slutar oroa dig så går det över.
      Terapi är för galna människor.
      Det är bara svaga människor som blir psykiskt sjuka.
      Allt känns bättre efter en god natts sömn.
      Du ser ju jättepigg ut.
      Det kunde varit värre.
      Fokusera på bra saker.
      Du som alltid verkar så glad.
      Alla har det stressigt ibland.
      Du är för känslig.
      Har provat yoga?
      Vill du ens bli bättre?
      Allt detta har jag någon gång fått höra från min omgivning. Ofta är det säkert menat i välmening, men lika ofta borde inte personen uttala sig. De flesta gånger jag fått höra något av det har jag inte orkat svara emot eller förklara. Jag hade velat säga att det inte går att släppa när man mår så dåligt, att det inte alls är något jag hittat på och att jag inte klagar utan bara försöker förklara hur jag mår. Jag ville säga att det inte går att vila eller sova bort, att jag inte alls är känslig, att jag provat allt och att det inte finns något jag önskar högre än att bli frisk.

      Den enorma okunnighet folk fortfarande uppvisar kring psykisk ohälsa och stress är oroande. Trots att vi de senaste åren fått läsa, höra och uppleva tusentals berättelser kopplade till ämnet så har folk fortfarande svårt att förstå. Vi har ännu inte sett slutet på en folkhälsosjukdom som gått ner så djupt i åldrarna att högstadieungdomar känner stress och har symptom på utmattning. Fortfarande möter jag okunnighet, brist på respekt och dålig förståelse. Sedan jag själv insåg att jag var sjuk av stress har jag pratat, skrivit och delat med mig av mig själv och mina erfarenheter.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Nu tar jag ännu ett steg som jag hoppas ska öka förståelsen. Jag ska berätta för alla som vill höra om min resa, mina erfarenheter och vad jag gjort för att bli frisk. Hur det är att leva med en utmattningsdepression bakom sig. Omvärldens reaktioner och förvånansvärda okunskap och okänslighet.
      Jag berättar för att andra som inte vågar eller vill ska bli förstådda. Jag berättar för att vi måste ändra samhällets syn på psykisk ohälsa, för att få arbetsgivare att tänka om, för att inte fler ska hamna där, för att vi inte ska gå under. Jag berättar för din skull och för min skull. Jag berättar för att jag orkar nu. För att jag beredd att ta mig an frågorna, hejaropen och de som misstror. Kan jag få en till att förstå så har jag lyckats, och kan jag rädda någon från att drabbas har jag åstadkommit något fantastiskt.

      Tropiskt

      Holger låg utsträckt på rygg på den blå flossamattan i vardagsrummet. Han blinkade
      några gånger för att fukta ögonen, sedan blev han lugnt liggande med händerna knäppta på magen. För att förströ sig iakttog han en fläck i taket som påminde lite grann om en av hans kusiner. Såvitt Holger kunde minnas hade han aldrig lagt märke till fläcken tidigare. Men å andra sidan går väl knappt någon omkring hemma och glor istadigt i taket.
      Vid sidan om sig hade Holger kryckkäppen och en ask med tabletter mot muntorrhet. Hans tankar återvände till de omskakande händelserna tidigare på förmiddagen.
      Men nu hördes ett kurrande läte från vägguret ovanför bokhyllan. Efter att ha harklat sig slog klockan tolv med en hes och åldrad klang. Knappt hade sista slaget förklingat så rasslade det i ytterdörrens lås, dörren slogs upp och Majbritt från hemsjukvårdenkom seglande in för fyllda segel, frodig och utstrålande sitt överskott av professionell munterhet.
      – Hallå-hallå Holger, här kommer tant Majbritt med sprutan – MEN GUD vad gör han där på golvet!? Han har väl inte gåttoch ramlat!?
      Skärrad vek sig Majbritt ner på knä bredvid Holger.
      – Hur är det fatt? Har Holger ramlat måste jag få veta, sa hon upprörd.
      – Nå, int har jag ramlat, invände Holger på sitt milt sjungande mål. Nejdå, men att jag tappa ju den hä asken med tablettera mot muntorrheten. Med denhä värmeböljan blir man ju som uttorkad däri munna. Och givet var ju att asken sku slinka in under skåpet. Nå, int kunde jag mobilisera vårdsektorn för en såndä småsak. Så jag tog mig ner på golvet, och efter lite lirkande med käppen fick jag fram tablettasken, såvar det problemet löst. Men det svåraste återstod ju, nämligen att veckla upp sej på föttera igen, det var knepigare än jag trodde. Å andra sidan behövde jag nog få ta igen mig en stund efter mina upplevelser på denhä morronpromenaden. Såjag blev allt kvar där jag låg, för jag visste ju att du snart sku komma.
      Majbritt satte sig i tevesoffan.
      – Nu måste jag få ett ärligt besked… Hur mår Holger egentligen.
      – Bra.
      – Bra? Så brukar den svara som inte vill tala om saken. Vart Holger yrslig innan han hamna på golvet? Har han ont någonstans?
      – Inte det ringaste. Men att nu måst jag få berätta om dehä som hände mej för ett par timmar sen.
      – Sätt igång, sa Majbritt och hjälpte Holger upp från golvet så att han kunde få sin insulindos och tabletterna mot det lite för höga blodtrycket, prostatabesvären och de sura uppstötningar.
      Holger berättade att han hade gått sin dagliga promenadvända. Och fastän klockan inte hunnit fram ens till halv nio visade termometern redan 24 grader när han gick hemifrån.
      – Huvalien ja, frustade Majbritt, den här tropiksommaren kommer folk att prata om länge.
      Holger hade knallat älven bortefter, in till centrum. Där köpte han lite färska grönsaker och vände sedan hemåt. Kommen halvvägs kände han för en paus och slog sig ner på en bänk utanför Älvparken. Så långt såg världen ut som han vant sig vid att se den.
      Som Holger satt där med kryckkäppen lagd över knäna fäste han sig vid ljud som från någon som rumsterade uppe i parken. Det var trädgrenar som knäcktes, buskar som undanröjdes. Plötsligt kom en fullvuxen elefant ut från vegetationen.
      Makligt skred den utför brinken på sina fyra stolpar till ben. Fläktade sig med de missklädsamma öronen medan den rafsade åt sig ett och annat knippe visset gräs på väg ner till vattnet.
      – Solsting, tänkte jag, sa Holger. Får skaffa mej en såndä tropikhjälm innan jag blir fullständigt bortblandadav denhä värmen. Sitter här och ser i syne mitt på blanka förmiddan.
      Fast när jag tänkte skarpare på saken insåg jag att det nog var på riktigt och ingenting jag satt å drömde. En stor och livs levande kluns till elefanthane hade uppenbarat sig framför näsan på mig, så var det bara. Han hade avsågade betar och var förskräckligt dammig, med hela kroppen fårad, veckad och skrynklad som om han slarvat alltför länge med nattsömnen. Rädd vart jag aldrig, och jag hade ju min kryckkäpp ifall han skulle gå till angrepp. Men han ägnade mig inte så mycket som ett ögonkast.
      – En elefant på våra breddgrader, sa Majbritt klentroget. Holger måtte ha blivit något till perplex.
      – Jodå. Fast egentligen inte, sa Holger. I takt med att klimatet blir allt varmare expanderar den tropiska faunan norrut, antagligen via någon av Simplontunnlarna däruppe i de schweiziska alperna.
      – Käranån, så det kan bli, sa Majbritt och himlade spefullt med ögonen. Vad hände sedan?
      – Jag blev sittande och tittade på medan handä elefanten fyllde sina inre utrymmen med vatten. Massor av vatten. Men till sist hade han tankat fullt. Då gick han fram till en papperskorg och lyfte på locket. Sedan stack han ner snabeln, rörde om och avslutade genom att blåsa till med sådant övertryck att skräpet sprätte långt ut på marken. Bland soporna fanns ett bananskal, som han stoppade i munnen. Sen stolpade han tillbaka upp i parken, och så var det med den saken. Själv satt jag kvar i förundran över att ha fått se ett så praktfullt exemplar från vår utökade djurvärld. För jag vill påminna om att andra nykomlingar har redan uppenbarat sig i Sverige. Exempelvis berättar ju vittnesgilla personer att de sett två pelikaner sittande på Stockholms stadshus, var och en med en nyss infångad stadsduva sprattlande i strupsäcken. Häromdagen visade tevenyheterna en tio meter lång knölvalkringsimmande i Östersjön. Snart lär den europeiska tvättbjörnen etablera sej i Sverige. Det här är sånt vi får vänja oss vid.
      – Hur gick det för elefanten, frågade Majbritt.
      – Det blev ett utbrott av röster och av människor i rörelse uppe i denhä parken. Plötsligt kom handä elefanten tillbaka ut mellan buskagen och häckarna av berberis och spirea. I följe hade han denhä gången en brokig skara av djurtämjare och annan personal från cirkus BRAWO som slagit upp sitt tält under natten. Där var dessutom två poliser. Någon eller några hade före mej observerat den kringströvande elefanten och ringt polisen som i sin tur larmade cirkusfolket.
      Och där slutade föreställningen för min del. Elefanten med uppvaktning avlägsnade sig under ordnade former längs älven, på väg tillbaka till cirkusens djurstallar, varifrån han hade lyckats rymma. Det sista jag såg av kolossen, som för övrigt hette Lotar, var den imponerande bakdelen med sin oförtrutet viftande svans. Jag tyckte mig se hur hela elefantkroppen småskakade – som om han gick där och skrattade i mjugg åt det spektakel han ställt till med.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se