Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Här finns inga dåliga nerver

      För lite mer än ett år sedan brakade jag in i väggen. Det tog stopp. Trots att jag trodde att jag mådde bättre än någonsin. Kroppen ville inte mer. Vi som hamnar där är ofta bra på att lyssna på andra men inte på oss själva. Blundar för tecknen, både de psykiska och fysiska. Vi är starka och klarar allt.
      Sjukskrivningarna till följd av stress bara ökar enligt Arbetsmiljöverket. Det är det vanligaste att vara sjukskriven för idag, och trots att vi vet detta är det få arbetsgivare som tar det på allvar. Samhället gör det inte bättre genom att kalla antidepressiv medicin för “lyckopiller” och se oss som drabbas av depression och utmattning som svaga.
      Ha! Prova själv att vara helt tömd på serotonin och inte ha en chans att fylla på det på egen väg. Prova att inte orka gå upp ur sängen. Om du fortfarande vill kalla mina tabletter för lyckopiller så får det stå för dig. För mig handlar det om överlevnad.
      Det jag lärt mig under året som gått är att lyssna inåt. Lyssna mer på mig själv och öka förståelsen för min egen kropp. Inte tro att jag är starkast i världen. Ta hjälp.
      Skäms inte. Det kanske låter dumt, men var stolt. Att du hamnade där handlar snarare om enorm styrka och uthållighet. Trots att kroppen skrek nej fortsatte du med beslutsamhet framåt. Att hamna där är inget jag rekommenderar och inget alls att sträva efter, men det är absolut inget att skämmas för. Du ville ju bara klara av att leva. Få ihop alla delar. Det är inte klokt, men det är starkt.
      Jag är stolt över att jag tagit mig upp. Letat mig fram genom en snårig skog av känslor, stressorer och övningar.
      Jag förstår min kropp på ett helt annat sätt. Jag har lärt mig att lyssna på den. Ser samband mellan en dålig dag och min kropps reaktioner. Insett vad som får mig att må bra. Orsak och verkan har liksom fått en helt annan betydelse.
      Jag förstår varför det rycker i musklerna kring munnen, varför det hugger i hjärtat och varför jag inte klarar av en hög ljudnivå vissa dagar. Kroppen är så smart att jag ibland blir förbannad. Den har det senaste året visat sig vara mycket smartare än mig flera gånger. Och när den inte fått mig att lyssna har den tagit i ännu mer.
      Så att samhället fortfarande pratar om dåliga nerver och lyckopiller är pinsamt. Vi är minst lika starka som alla andra. Det handlar om att erkänna för sig själv och andra att man inte klarar allt själv. Inte leva i en drömvärld och trycka undan jobbiga känslor och händelser. Ta hand om dem, och väx med dem.
      Krönika. Erika Bergkvist

      Den främste författaren?

      På omslaget till min senast lästa bok, Komedi i moll, står det: ”Hans Keilson kan mycket väl vara den främste författaren du aldrig hört talas om”. Visst kan det vara så!
      Komedi i moll är en kort, finstämd roman. Man läser den fort. Man kan se den som en allegori över vårt liv här i väst. Var författaren verkligen så medveten när boken publicerades i Nederländerna 1947? Han hade då överlevt kriget och börjat arbeta som terapeut för krigstraumatiserade barn. Hans Keilson, som var av judisk börd föddes i Tyskland men tog sin tillflykt i Nederländerna 1936 och levde under en tid gömd hos en holländsk familj.
      Den tiden ligger säkert till grund för berättelsen om det unga paret, Wim och Marie, som med risk för sina liv, åtar sig att gömma flyktingen Nico. Sakta skapas rutiner för umgänget dem emellan och särkilt hemmafrun Marie månar om den tystlåtne och diskrete mannen. Så sker det som inte får ske. Nico drabbas av lunginflammation och avlider. Vad ska de göra av kroppen? Iklädd en av Wims pyjamasar viras Nico in i en filt och bärs ut i en park i närheten. Ingen ska kunna avgöra varifrån den anonyme mannen kommer.
      Lättnaden är stor innan Marie kommer på att deras tvättmärke sitter kvar på pyjamasen. Vad ska de göra? De måste fly innan polisen kommer dem på spåren. Det blir ombytta roller, men inte ens när de sitter instängda och sysslolösa i en annan stad kommer dessa unga välmenande människor i närheten av den ångest och fasa som red Nico under månaderna de bodde tillsammans.
      Keilmans bok översattes till engelska 2010 och sågs då som en litterär sensation, en stor upplevelse för den då hundraårige författaren!
      Igiaba Scegos roman Adua berör bara delvis samma problem, som Komedi i moll. Här skiftar perspektivet mellan en somalisk far, Zoppe, och hans dotter Adua. Vi får först följa den språkbegåvade Zoppes liv som tolk i Rom på 1930-talet för att ganska snart bekanta oss med hans vuxna dotter Adua många år senare i samma stad.
      Jag visste mycket lite om Somalia innan jag läste denna mustiga och välskrivna roman som också är historiskt intressant eftersom den berör Italiens kolonisering av Abessinien, nutidens Etiopien. Historien berättas med hoppande kronologi. Än är det Aduas liv som skildras, än är det Zoppe som är huvudpersonen.
      Grundtonen i berättelsen är sagoaktig och sorglig men det finns galghumor mitt i eländet. Dofter och färger i kombination med en sorts österländsk pragmatism gör berättelsen levande. Livet går vidare, trots allt. Svåra att läsa är de korta stycken som beskriver Aduas omskärelse och dess konsekvenser senare i livet.
      Intressant för oss är också den inställning till välfärden i Norra Europa som enligt boken faktiskt lockar unga somalier att söka sig hit i hopp om ett lättsamt liv.

      Dysterkvisten

      Det går att sätta namn på den största dysterkvisten här i stan.
      Roland Gråberg.
      Telefonen ringde, och det föreföll som att till och med ringsignalen klingade mer olycksbådande än vanligt. Roland startade med att klaga över vädret och över att folk i våra etermedier inte längre känner genusreglerna i svenska språket.
      Jag kände redan hur mitt livsmod började anfrätas men prövade med att byta ämne.
      – Jag hörde en så rolig kulturdebatt i TV2 häromkvällen. En av deltagarna hade fått för sig att —
      – ”Rolig kultur”, avbröt Roland. Det har jag svårt att föreställa mig. Begreppet har ju förlorat all meningsfull innebörd, märker du inte det? Kultur kan idag betyda allt mellan en odling gula streptokockbakterier och operan ’Kärleken till de tre apelsinerna’ av Prokofjev. Snyter jag mig i fingrarna är det en kulturyttring. Har du ingenting att säga, sjung det. Är sången skral, höj rösten och krumbukta med kroppen. Det som förr kallades ploj visas idag mot inträdesavgift och kallas installation! Skandal betecknas som performance.
      Roland var just hemkommen efter en helgresa till Gotland, och jag ställde en avledande fråga.
      – Nå, vad tyckte du om vår egen Gran Canaria?
      – Vi åt en välsmakande spätta i Slite. Det kunde vi lika gärna gjort i Huddinge centrum.
      – Nu tänkte jag snarare på landskapet. Stränderna. Fossilen av armfotingar och trilobiter. Klapperstensfälten och alla de andra sevärdheterna. Ni besökte väl Lummelundagrottorna?
      – Jo, men poängen med de där håligheterna undgår mej. Däremot beundrar jag tunnelbanestationen i Hjulsta utanför Stockholm. Dit går du utan att någonstans smälla huvudet i droppande stenpiggar som hänger ner från taket.
      – Men nu målar du väl ändå fan på klippväggen…
      – Vad landskapet anbelangar, fortsatte Roland med dyster tillfredsställelse, så låg det försänkt i dimma båda dagarna. Min fru envisades med att vi skulle äta lunch i det gröna. Jaha, tänkte jag. Så vi rustade oss med mat och dryck och körde till de berömda havsbaden i Tofta. Men vid själva stranden gick inte att vistas eftersom där luktade skunk från den ilandflutna blåstången som låg och ruttnade ovanför vattenlinjen. I stället dukade vi upp picknickkorgen på en äng. Men se det borde vi inte ha gjort. Knappt hade vi tagit fram ostmackorna så började det regna. Stritt. Kan du se oss rusande huvudstupa in under det enda träd som fanns inom räckhåll, drällande servetter och smörgåspålägg efter oss… Nå. Under trädet satt vi sedan och åt upp vad som fanns kvar i lunchkorgen. Intill stammen hukade redan ett par blöta holländare i sällskap med en soptunna som luktade ungefär som tången som jag nyss beskrev.
      Gråberg tystnade, och jag kunde känna hur mitt blodtryck sjönk mot kritiska nivåer.
      – Men den gotländska blomsterprakten brukar ändå glädja de flesta, sa jag.
      – Du får inte glömma att jag är färgblind, sa Roland.
      – Men havet då, havet!!
      – Havet är en överskattad installation. Ärligt talat: vad möter blicken? Inte ett förbannat jota utöver en oöverskådlig massa vatten begränsad av en enahanda rät linje kallad horisonten.
      – Men du missade väl ändå inte tillfället att studera de märkliga raukarna, envisades jag hest.
      – Där hade vi otur igen. På vägen upp till Lojsta hed skymtade jag faktiskt svansen på ett av dessa halvvilda kritter, men det var också allt. Vi stannade och försökte smyga oss på dem, men naturligtvis gäckade de våra kameror.
      – Av vad du säger framgår att du förväxlat rauk och russ, sa jag. Rauken är en geologisk bildning som eroderats fram ur kalksten. Russen räknas som en gotländsk ponnyras… Och låt mig ärligt intyga, att aldrig någonsin har jag hört talas om någon som besökt Gotland med så klent utbyte! Nu ber jag dig på mina bara knän att rannsaka ditt minne. Något måste du i herrans namn ha upplevt som livade dina sinnen! Eller?
      – Som jag sa, sa Roland. Vi åt en utmärkt spätta på fiskrestaurangen i Slite.
      Vid det här laget hade mannens mörksyn tagit i det närmaste knäcken på mig.
      – Ja du, suckade jag modstulet. Livet är en brutal överraskning för oss alla. Så det är aldrig för sent att bryta samman, som min livläkare brukar påpeka. Ha en fortsatt taskig dag.
      – Det var så dags! Klockan är ju redan halv fem!

      En snigel i Åmål

      Alla krönikörer har en relation till varm korv och korvkiosker. Jag såg häromdagen en helsidesannons för bensinfirman St1 med rubriken ”Gbg är 1st”! Det viktiga var hur många progressiva åtgärder St1 var först med, när det gäller miljöområdet, men annonsen toppades med följande fakta: ”Göteborg var först med en Halv Special”.
      Själv hamnade jag helt oförskyllt i varmkorvvärlden när jag köpte en Pucko häromsistens. (För den som inte vet det är Pucko en chokladdryck). Det var av ren nyfikenhet, för det var årtionden sedan jag drack Pucko. Då hörde jag en kamrat utropa: ”Är du inte klok! Kan du dricka Pucko utan att äta varm korv!”
      Jo, så var det nog – att man kombinerade Pucko med en varm korv. Sen utvecklade sig samtalet till regional varmkorvkunskap, för jag fick en fråga som jag absolut inte kunde svara på, nämligen ”Vet du vad en snigel är?” Nu vet jag, även om det finns följdfrågor som fortfarande återstår att klara ut för forskningen.
      Jo, snigeln är en varmkorv i bröd med en moskula ovanpå (= snigelns hus). Du kan beställa en snigel i Åmål och Säffle, kanske också i Köpmannebro, men inte i Karlstad. Vem som hittade på namnet och när det skedde vet jag inte.
      Annars kan jag avslöja ett tips. När jag förstår att man ifrågasätter min kunskap om Karlstads historia, då börjar jag berätta om Galischens korvkiosk och då märker jag att alla tvivel upphör.
      Jag har hela livet varit ordningsman. Det började i skolan och har sedan fortsatt. Idag försöker jag hålla undan skräpet i vår sopstation. Ibland är containern full. Den har fem inkastningshål. Ibland är det anarki vid containern. Alla de fem hålen är fulla med soppåsar och soppåsar står på marken till skatornas stora glädje. Snart sprider de påsarnas innehåll ut över området runt containern. Då griper ordningsmannen i mig tag i frågan. Snabbt ser jag till att vid varje hål kasta in en del soppåsar. På så sätt blir det utrymme för kanske 30-40 påsar i containern. Jag förstår verkligen inte varför man inte bara kan kasta in påsen någon meter i stället för att bara låta den ramla rakt ner vid hålet.
      Häromsistens när jag jobbade lite med skräpet vid sopstationen, träffade jag på två småflickor i 8-9-årsåldern som sade att de jobbat mot nedskräpning på vår gård och att de höll på att göra en teckning. Idag sitter den i vår hiss. Jag läser texten med glädje varje gång. ”Hej allihopa. Vi vill att ni inte slänger skräp. Så att miljön blir bättre. Släng inte cigaräter på marken och skräp”. Före ordet ”miljön” ett stort rött hjärta.
      Jag blir riktigt varm inombords. Återväxten av ordningsmän och ordningskvinnor känns tryggad.

      Naglar

      Fotvårdsspecialist Gudrun Berg lyfte varsamt upp fötterna ur baljan med ljummet såpvatten. Hon torkade torrt med en frotte’handduk och satte sedan ner fötterna på stödet framför behandlingsstolen. Fötternas ägare, förre redaktören Birger Söderman, vickade med någon svårighet på tårna.
      – Nå, vad tycker Gudrun? Själv ser jag numera inte så ofta mina två fortkomstledamöter. Den här kamraten skymmer sikten.
      Söderman klappade sig vänskapligt på magen.
      – Här är en liktorn som jag tänker ta bort, sa Gudrun efter att ha inspekterat redaktörens fötter. Höger stortå bör du nog gå till vårdcentralen med, leden är lite snedställd. Och så föreslår jag att du köper ett par ortopediska inläggssulor för att stötta upp fotvalven.
      – Ackja, mina stackars fotvalv! Dom säckade nog hop redan 1955. På min bröllopsdag närmare bestämt. Jag bodde och arbetade dåförtiden i Stockholm, men bröllopet gick av stapeln i Sigtuna. Efter vigseln i Mariakyrkan åt vi en brakmiddag på Stadshotellet tillsammans med släkt och vänner. Fram på natten blev festen allt yvigare, och i gryningen bar jag på allmän begäran min brud uppför trappan till vårt rum. Nu var min utvalda just ingen sylfid till det kroppsliga, så det var ingen lätt uppgift jag fått. Av allt att döma var det där i trappan jag förlorade mina fotvalv.
      – Jag hoppas äktenskapet inte tog skada, sa Gudrun och drog åt sig rullbordet med nagelsaxarna, pincetterna, filarna, pedikyrkroken och de andra verktygen. Nu börjar jag med att klippa dina tånaglar, sa hon, det var allt bra länge sen sist.
      – Jag kommer ju inte åt dem, klagade Söderman. Men medan du klipper ska jag passa på att hålla ett litet allmänbildande föredrag om naglar.
      Vi tar det från första början: redan de gamla grekerna hade naglar. Och före dem Homo erectus och de avlägsna förfäderna dessförinnan. Ser vi saken genom Darwins brillor visar det sig att naglarna är däggdjursklor som utvecklats till fredligare verktyg. Själv använder jag mina enbart till att klia mig, detsamma gäller säkert Gudrun och den övriga mänskligheten. Friska och icke avtuggade naglar kan också användas för att med en diskret skåra markera läsuppehåll i en bok. Vad gör du nu?
      – Skär bort en förhårdnad med skalpellen. Du har lite fotsvamp mellan de yttre tårna, men den botar du själv med salva som säljs på apoteket.
      – Ska bli, sa Söderman som hade kommit i berättartagen. Dåsigt bakåtlutad i stolen fortsatte han.
      – Det fanns en miniatyrmålare i Tyskland på 1700-talet som hette Bruno Mischnägel. Ingen skulle minnas den mannen om det inte vore för hans nagelmålningar. Med ytterst fina pensler framställda av morrhåren från näbbmöss målade han utsökta små konstverk på överklassens fingernaglar. Sina egna dekorerade han med tio avsnitt ur legenden om Den Helige Stefanos liv och himlafärd, och av det förstår vi att Mischnägel var lika skicklig som målare med vänster hand som med höger. Efter hans död 1784 tillvaratog man de tio naglarna och behandlade dem med balsamerande preparat. I våra dagar finns de att se i ett vitrinskåp i sakristian i domkyrkan i Magdeburg. Domens kyrkvaktmästare lånar gärna ut ett förstoringsglas till den som så önskar. Själv har jag inte sett naglarna, men min bror har besökt platsen.
      – Låter litegrann som en skröna i mina obildade öron, sa Gudrun och startade hornhudsslipen.
      – Det smärtar en gammal sanningssökare att höra att den svenska tvivelsjukan numera även drabbar konsten och naturvetenskaperna, sa Söderman med spelad harm.
      – Lever din fru? frågade Gudrun.
      – Det gör hon till min oförtjänta lycka.
      – Bed henne då att ge dina fötter en stunds massage emellanåt. Jag tror de skulle må bra av det. Gnid först in dem med massagekräm.
      En stund senare sa Söderman.
      – Gudrun möter säkert ännu fulare fötter än mina här på kliniken. Men vådorna av nagelbitning hoppas jag du slipper. Du känner förstås till oskicket att tugga på fingernaglarna. Bland moderna beteendeforskare ser man det som ett tecken på latent självkannibalism. Men låt mig påminna om en mycket berömd nagelbitare, nämligen den tidigare franske presidenten Charles de Gaulle. Hos oss äldre svenskar är han kanske mest känd för sitt yviga gestikulerande.
      – Jag tror jag såg honom på teve som barn, sa Gudrun och stängde av slipapparaten.
      – Då minns du säkert hur de Gaulles händer for och flaxade i rutan som om han satt under attack av en svärm bålgetingar. Var denna handaviatik ett uttryck för presidentens heta temperament? Till en del var det nog så, men huvudsyftet var ett annat: genom att hålla händerna i ständig rörelse hoppades de Gaulle att publiken aldrig skulle hinna upptäcka hur söndertuggade hans naglar var. Mannen var en notorisk nagelbitare redan under sin tid som tysk krigsfånge under första världskriget.
      Men innan vi skiljs vill jag också nämna ett exempel på nageltuggning som förefaller att ha drivits fullständigt överstyr. Jag tänker naturligtvis på Venus Milo, den berömda antika Afrodite-statyn. Hon saknar inte bara sina naglar, båda armarna har strukit med…Vad blir jag skyldig?
      – Trehundrafemtio. Plus en ursäkt för missfirmelse av gudinnan Afrodite!

      Evig ungdom

      Det talas en del om åldersdiskriminering i dessa dagar, och det är framför allt mer eller mindre kända och framgångsrika personer, som känner sig kränkta när de tvingas bort från sin anställning vid en så ”ringa” ålder som sextiosju. Och ja, det är tyvärr sant att gamla människor ofta förbises och negligeras och dessutom riskerar att vanvårdas när de behöver hjälp utifrån. Men det är väl ändå något helt annat än att bli avtackad på sin arbetsplats och gå i pension, när man är närmare åttio än femtio och faktiskt är rätt gammal.
      Märkte du att jag använde ordet ”gammal”? Inte ”äldre” eller någon annan förskönande omskrivning av den sista delen av våra liv. Och det är om denna benägenhet att blunda för att vi åldras, som den här krönikan handlar. För somliga människor tycks det vara fult att bli gammal; det tycks som att en persons värde ligger i hens yrkesstatus och i att vara aktiv i förvärvslivet eller åtminstone i föreningslivet. Att vara ung. Gammal finns inte. Bara ung. Det gäller att prestera. Alltid. Prestera ända ner i graven. Dö på sin post. Att efter ett långt yrkesliv ”bara” leva och äga sin egen tid duger liksom inte. Evig ungdom är det som gäller, och det är, menar jag, inget annat än en sorts åldersdiskriminering!
      Jag vill värna rätten att bli gammal och rätten att få vara gammal. Uttryck som att sjuttio är det nya femtio gör mig både förbannad och ledsen. Vad är det för skitsnack? Vilka värderingar ligger till grund för dessa idéer? Och hur reagerar en av arbete utsliten fattigpensionär på sånt trams? För inte är det hen, som till varje pris vill fortsätta jobba fram till sin dödsdag, den saken är klar.
      Nej, låt oss släppa och slippa kraven på evig ungdom! Låt oss vägra att lägga oss under kniven, vägra hårfärgning och tandblekning, vägra hurtiga jordenruntvandringar och drömmar om en ny vår. Jag vill vara de sextioåtta år jag är, åldras i lugn och ro, vara gammal ett tag innan jag dör och förhoppningsvis ha tid att förbereda mig för detta stora steg in i evigheten.
      Att vara gammal borde vara något fint – inte något man till varje pris måste dölja eller förneka eller gömma undan, och jag tänker, att man måste träna sig i att släppa prestationskraven och tillåta sig att åldras på ett klokt och värdigt sätt. Ålderdom handlar ju om ständiga förluster – av hörsel och syn, av rörlighet, tempo, hälsa och inte minst människor man älskar. Men den handlar också om erfarenhet, visdom och klokskap och i bästa fall om att försonas med livet som det blev och att förlåta sig själv och andra. Men för att uppnå detta krävs tid för tanke och reflektion, mod att möta sig själv och insikt om att och när det är dags att släppa taget och ge plats åt andra. Och nytt utrymme åt sig själv…

      Förväxlingar


      Så snart jag lyft blicken från sillbullarna fick jag syn på mannen vid beställningsdisken. Han vinkade ivrigt åt mitt håll. Efter att ha lämnat kassan nalkades han slalomgående mellan borden och kom fram till mitt bord. Ställde ner lunchbrickan, log brett och dunkade mig hjärtligt i ryggen. Jag hade så när fått sillbullen i vrångstrupen.
      – Tjänaretjänare broder, utbrast han. Det var sannerligen inte igår! Förödande hur åren har rusar iväg med dej,haha!
      – Dom gör så, ja, mumlade jag medan jag snabbinventerade personminnet. Men utan framgång. Inte för mitt liv kunde jag påminna mig ha träffat den här mannen tidigare.
      – Du misstycker inte om jag slår mej ner?
      Mannen som var en komplett främling slog sig ner på andra sidan bordet, knäppte upp kavajen och strålade mot mig över pyttipannan.
      – Gamle höhandlare, sa han rörd.
      – Jag har ett problem, bekände jag och doppade en sillbulle i korintsåsen. Jag kan inte placera dig. Känner vi verkligen varandra??
      – Haha! Precis dig lik. Samme oförbätterlige skämtare.
      – Värnplikten 53? Hälsinge regemente?
      – Haha!
      – Epidemisjukhuset, paratyfusepidemin 56??
      – ”Paratyfus”. Vad fan får du allt ifrån! Haha.
      – Nu vet jag. Du är Roland Larsson! Vi träffades på sextioårskalaset hos Bengt-Ingvar 1985 eller var det 86?
      Mannen med flatskrattet lade från sig kniv och gaffel.
      – Du skämtar alltså inte? Men detta blir allt dråpligare. Här sitter du med fem vidbrända sillbullar och menar på fullt allvar att du inte känner igen mig? Hahaha. Men vänta, nu förstår jag. Jag hade massor av hår på den tiden. Stort krulligt buskage, i dag återstår som synes bara några patetiska rester. Vackert silvergrå visserligen, men likafullt patetiska. Branog underviktig var jag också, fast det har jag ju fått bukt med som du kan se, haha.
      Nu klack det till i skallen på mig.
      – Visst hade du hornbågade glasögon dåförtiden, utropade jag förtjust över att äntligen ha löst identifikationen.
      Jag skrattade lättad, reste mig till hälften och skakade broderligt hand med mannen. Så som två gamla kollegor gör som oväntat stöter på varandra i världens vimmel.
      – Men jag får säja, Harry, att nog har du förändrats en hel del sen sist, och vid gudarna inte till det bättre, haha. Vad har du gjort av glasögonen till exempel? Men du kör kanske med kontaktglas. Och jag minns dej som betydligt mer, hur ska jag uttrycka det –
      Mannen som öppnat upp nedre delen av ansiktet för en laddning pyttipanna hejdade gaffeln halvvägs till munnen.
      – Stopp ett slag. Sa du inte ”Harry”?! Jag heter inte Harry. Inte på långa när, faktiskt. Så du känner fortfarande inte igen mig! Men Lasse, nu får jag tillstå att du börjar inge mig allvarlig oro. Att ha ett så nedsatt minne, redan. Själv glömmer jag aldrig ett ansikte, i varje fall inte ett som ditt, haha. Visserligen har du lagt dig till med skägg sen sist, ändå kände jag igen dig på direkten.
      – Jag är lessen, sa jag, men mitt förnamn är inte ”Lasse” utan Hans och ingenting annat. Jag kan visa mitt ID-kort om du inte tror mig. Så jag föreslår att vi avslutar det här bisarra samtalet med ett enkelt konstaterande: vi två känner inte varandra! Om det är att beklaga eller att vara tacksam för lär vi aldrig få någon klarhet i, och kanske lika gott så. Men jag hoppas pyttipannan smakade bättre än mina sillbullar!
      Mannen som i varje fall inte hette Harry bad om ursäkt och avslutade som hastigast sin måltid.
      Vi skildes under ömsesidig tillönskan om en bra dag.

      Ett försök att påskynda sommaren

      På andra sidan gardinen andas motorerna tungt, medan färskpressade solstrålar sipprar genom sömmarna och vidare ned i mitt glas. Efter vintermörkret lapar man i sig varenda droppe D-vitamin som vårsolen har att erbjuda.
      Vågar man prata om våren? Eller utmanar man ödet genom att utropa sin glädje över att termometrarna står på 25 plusgrader? Vintern har ju en tendens att känna av sådant och slå till när man minst anar.
      Men man kan märka av en markant skiftning. Folk börjar krypa ut ur sina trygga skal och blotta sina vintertrötta själar. Främlingar utbyter hoppfulla blickar, lätta nickningar och leenden.

      Jag och min sambo har köpt en kanariepalm som just nu sträcker på sina blad i sovrummets fönster. Det är troligtvis mest ett desperat försök att påskynda sommaren, och markera att kylan inte är välkommen längre.
      Våra katter är lite skeptiska när nya växter och ting dyker upp i hushållet. De går och inspekterar en längre tid. Jag tror att de ser lägenheten som deras, och att vi bara delar utrymmet. Helst skulle de säkerligen vilja vara delaktiga i alla inredningsfrågor. Men man måste ju dra gränsen någonstans.
      De verkar dock ganska nöjda just nu. De trängs i solskenet under palmen och spinner högt. Jag kan verkligen relatera till känslan. Jag skulle också spinna om jag kunde.

      När jag var hos frisören för ett tag sedan fick jag frågan om jag föredrog vintern. Jag har nog aldrig svarat på en fråga så snabbt. Verkligen inte! Jag är förmodligen så långt ifrån en vinterperson som man kan komma.
      Våren och sommaren har alltid varit mina årstider. Visst klagar man lite på värmen ibland, men det är ju bara tough love. Vi bor ju trots allt i Sverige. Det hör ju liksom till att man ska klaga. Speciellt i sociala medier. En digital suck.
      Men nu när jag sitter här vid köksbordet och lapar i mig solskenet så kan jag faktiskt inte förmå mig att klaga. Inte ens på motorerna som dränker ljudet av fågelkvitter.

      Sjösättning

      På Bönans Båtklubb utanför Gävle hade man jobbat hårt med att sätta dyrgriparna i sjön inför den stundande båtsäsongen. Mot slutet av dagen låg farkosterna lyckligt förtöjda längs bryggorna, smattrande med riggen och melodiskt kluckande med plastskroven. Det blev dags att packa ihop och åka hem.
      En ung man i slips och kontorskostym kom då in på klubbområdet. Efter att ha strosat ikring en stund frågade han efter klubbens ordförande och anvisades till klubbhuset. Där fann han en man med overall och ett friluftsansikte som föreföll skulpterat av hård motvind och överraskande regnbyar. Mannen satt hukad över pappersarbete i ett kontorsrum vars mest iögonfallande föremål var en jättelik och gissningsvis uppstoppad gädda monterad på väggen som om den varit klubbens grundare.
      – Hrrm, hälsade mannen i kostym och stack in huvudet genom dörröppningen. Jag söker klubbordförande.
      – Det är jag, sa overallmannen och sköt ifrån sig ett papper med klubbekonomi.
      – Mitt namn är Gran och det står jag för, fortsatte besökaren och slog an en skämtsam ton. Saken är den ser du att jag har gått och ärvt en vacker summa pengar efter far min. Plötsligt fann jag mig rustad att köpa vad försäjaren på Marinföretaget betecknade som en motorsnipa med ruff, eller om han möjligen sa muff?
      Klubbordförande sköt upp sina glasögon i håret och sa.
      – Ruff är nog vad han sa. Du har således redan köpt båten? Och nu vill du ha en båtplats kan jag tänka mej.
      – Alldeles på pricken, sa mannen i kostym. En stilig båt, vill jag påstå och en prydnad för din klubb.
      Ordförande kliade sig bekymrat i hårbotten, drog ner glasögonen på plats och sa.
      – Du är att gratulera till själva båtinnehavet, men du har agerat bakvänt, unge man. Båtar finns alltid att köpa men båtplatser är det ont om. Först av allt borde du ha försäkrat dig om ett ställe att ha snipan. Var har du den nu?
      – Jag band den vid ett cykelställ nere vid stranden utanför Marinföretaget.
      Klubbordförande sköt upp glasögonen i håret och sa med betydande skärpa i rösten.
      – Jag förutsätter att du skaffat dig kännedom om båtar och deras framdrivning och framför allt om det regelverk som gäller till sjöss.
      Glasögonen drogs ner över näsan.
      -‘Regler’ säger du, sa besökaren. Där rök den omtalande frihetskänslan som man sägs uppleva ombord på egen båt!
      Han lutade sig fram över bordet och fortsatte förtroligt och med dämpad röst.
      – Oss emellan vet jag knappt ett dyft om motorbåtar. Men det måtte väl vara ungefär som att ratta en av radiobilarna på Gröna lund bortsett från att man helst bör undvika att avsiktligt köra på på andra båtar, haha. Resten lär jag mig vartefter. I själva verket tycker jag inte om vatten i de avskräckande volymer som vi talar om här. Jag uppfattar vatten som en undanglidande och otillförlitligt medium. Helt klart förflyttar jag mig hellre på ett stillaliggande underlag, gärna asfalterat. Alla slås väl av att människan saknar fenor. Nog borde det ge en vink om att fasta land är vår naturliga vistelseort.
      Klubbordförande hade lyssnat med allt större förundran. Han sköt upp glasögonen i håret och sa.
      – Nu förstår jag inte. Om du så till den grad ogillar vatten, varför går du då och köper en ruffad motorsnipa?
      Mannen i kostym sänkte ytterligare rösten.
      – ‘Cherchez la femme’, som fransmännen säger. Betyder ‘Sök kvinnan’. Upphovet till mitt båtköp heter Barbro och är kvinnan som jag nyss blitt ihop med. Men den älskliga varelsen gjorde redan från början klart att hon inte kunde tänka sig en karl utan båt. Så jag är ju mer eller mindre tvungen att gå henne till mötes för att få behålla henne. Lite skämtsamt kallade jag henne Besättningen, men det tog hon inte väl upp.”Stopp och belägg”, sa hon och fortsatte. ”Det har länge varit på hög tid att införa lite jämlikhet i fritidsbåtarna. Innebär att ena dagen styr och ställer du som kapten ombord, men nästa utflykt blir med mej som kapten.”
      Här fann klubbordföranden måttet rågat.
      – Din ansökan om att bli medlem i båtklubben avslår jag blankt. Behåll för all del båten men bara på villkor att du och din Barbro inte använder den förrän ni gått en kurs i båtvett och navigation.
      Med det sagt satte klubbordföranden ner glasögonen på näsan och återvände bryskt till sitt pappersarbete.
      Här fann den unge mannen en lättnad i att lämna klubbhuset. På vägen mot grinden uppmärksammade han en Albin 25 som blivit kvar på land eftersom där återstod en del att göra innan båten kunde sättas i sjön. Ägaren låg på knä på fördäcket med en burk och en pensel framför sig.
      Mannen i kostym stannade och sa.
      – Och här byts till sommardäck, ser jag!
      Mannen på däcket stoppade penseln i burken med teakolja.
      – Du söker en båtplats kan jag förstå? sa han.
      – Ja, men här tycks det vara fullbokat. Dessutom måste jag och min sambo först genomlida en kurs i navigering.
      Mannen på fördäcket rätade på ryggen och sa.
      – Jag kan hyra ut en båtplats åt dej.
      – Verkligen! Var någonstans?
      – Över somaren kan du få ställa båten på min tomt i Snättringe, sa båtägaren. Hur vi gör till vintern får vi diskutera i höst.
      – Nu tror jag inte jag förstår hur du resonerar.
      – Det har blivit lite på modet i vissa klubbar att ha båten liggande mer eller mindre okörd vid bryggan under sommaren. Man nöjer sig med att sitta i godan ro i båten och ha det mysigt under kapellet. Självklart har man med sig mat och drycker. Inga överrumplande stormbyar eller motorstopp mitt ute på Jungfrufjärden. Och du slipper bry din hjärna med babord och styrbord och GPS-navigering och allt det där… vad nu, går du din väg!?

      Buffy slog in dörrar och visade att tjejer kan allt

      Det finns tillfällen som delar in våra liv i termer av före och efter. För mig är en sådan dag när tv-serien Buffy the Vampire Slayer gjorde intåg i mitt liv.
      Verkligen, en tv-serie?
      Låt mig förklara.
      Innan Herminone Granger, Katniss Everdeen och Daenerys Targaryen fanns Buffy Summers. Buffy var en blond, söt gymnasietjej som kaxigt förkunnade saker som; “I’m the thing monsters have nightmares about”. Det var något nytt, och precis vad jag som tonåring behövde. Hon satte ribban för starka kvinnliga karaktärer. Högt.
      För er som inte sett serien, handlar den om en tjej vars öde är att rädda världen från demoner och ondska. Hon är den utvalda. Hon är dråparen. Låter det löjligt? Det är det inte. Buffy, som spelades av Sarah Michelle Gellar, har banat väg för många av de serier vi ser och älskar idag. Serien var en föregångare inom komedi-, skräck- och high schoolgenren. Det var den första moderna serien med vampyrer, en kvinnlig hjältinna och kvick humor.
      Ytterligare ett exempel på att serien gått i bräschen är något som är självklart för oss idag. Det var under säsong sju, som Buffys bästis Willow Rosenberg använde sig av verbet “att googla”. Eller” to google” på engelska, och kort därefter blev det ett vedertaget begrepp.
      Den 10 mars var det 20 år sedan den kultförklarade tv-serien Buffy The Vampire Slayer, med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen, hade premiär i USA. I Sverige något senare som Buffy och vampyrerna. Detta var innan Netflix, och en tid då man tålmodigt fick vänta en hel vecka på nästa avsnitt. Sittande i soffan i föräldrahemmet, hade jag ingen aning om att jag lät mig uppslukas av en av de största föregångarna inom serier och film.
      Buffy förändrade mitt liv. Det finns ett före och ett efter. Där och då fick jag en förebild, en tjej som var annorlunda, och så orädd och smart att hon klarade allt. Hon brottades med känslostormar som vilken tonårstjej som helst, samtidigt som hon räddade världen och slog in dörrar både bokstavligt och mentalt. Trots att många senare försökt imitera detta framgångsrecept, finns det ingen som hittills lyckats lika bra. Skaparen av serien, Joss Whedon, sitter ohotad på tronen.
      Det har gått 20 år sedan vi möttes första gången. Buffy är fortfarande min första idol och fiktiva förebild. Vid några väl valda tillfällen varje år stoppar jag in en skiva i DVD-spelaren, sjunker ner i soffan och ser den första moderna hjältinnan förvandla vampyrer till aska.

      Intermezzo

      Dörrklockan hade hunnit ringa tre gånger innan Vendela Stilton tagit sig upp ur tevesoffan. Pustande förflyttade hon sig ut i tamburen och öppnade dörren till hälften. Utanför stod en man i mörkbrun ullrock. En ilsket brandgul halsduk var slarvigt virad i flera varv kring hans hals. På huvudet bar mannen en rundkullig mansmössa av lockigt fårskinn och med ett veck över hjässan.
      Besökaren öppnade munnen för att säga något men förekoms av Vendela som pekade på mannens huvudbonad.
      – Den där mössan…
      – Ja?
      – Min pappa hade en likadan, och jag minns att jag brukade sitta med den i knät och låtsa att den var en kanin. Tre gånger om dan fick den salladsblad att äta. Pappa tyckte inte om att jag lekte med hans mössa, så jag fick passa på medan han ”sov på maten”… Men här står jag och pratar. Vad gäller saken?
      Mannen sa.
      – Det gällde ett piano som skulle stämmas.
      – Piano? Ser jag ut som en som spelar piano? Jag med mina krumma fingrar.
      Hon sträckte fram händerna och visade.
      – Dessutom, fortsatte Vendela, har jag tappat intresse för pianosonater och dessa mördande etyder av Clementi, ifall han är bekant. Där satt jag i åratal och klirrade och tapplade tills att grannarna klagade över att instrumentet var så ostämt. Så vad gör en stackars krumfingrad kärring? Man ringer upp en pianostämmare, inte sant. I telefonkatalogens yrkesregister fann jag till min glädje en av allt att döma livslevande person av det slaget. Jag slog numret, och vad tror ni händer?
      – Knivig fråga, sa besökaren.
      – Jag fick telefonkontakt med vad som föreföll vara ett väsen uppstiget ur en gravkammare. Spökrösten påstod sig ha för avsikt att stämma mitt piano så snart ”tid och lägenhet tillät”. Med avskedsorden ”ha tålamod” försvann telefonspöket för alltid ur mitt liv. Drygt en månad senare drog jag slutsatsen att mannen gått ur tiden utan att dessförinnan ha hunnit stänga av sin automatiska telefonsvarare… Får jag ställa en personlig: har ni nån gång spelat piano?
      – Det har jag, sa mannen med krimmermössan.
      – Bra, sa Vendela. Då har ni förhoppningsvis starka fingrar.
      – Nåjavars.
      – Jag frågar, fortsatte Vendela, för jag är i akut avsaknad av en karl med starka nypor. Således en som kan skruva av locket på en burk skivade och inlagda rödbetor som jag köpt på ICA… Men här står jag fortfarande och kaskadpratar! Kom inom vetja, så bjuder jag på en kopp pulverkaffe. Medan du går i närkamp med burken kokar jag kaffevattnet, antagligen hinner jag också baka en sockerkaka innan du är färdig. De gick ut i köket. Där tog Vendela ut burken ur kylskåpet, och i en blink men inte utan plågade grimaser vred mannen av locket.
      – Den var grym, sa han flämtande.
      De slog sig ner vid köksbordet med var sin kopp kaffe, och Vendela sa.
      – Hur kunde du veta att jag haft telefonkontakt med en pianostämmare? Jag vill minnas att han hette något som jag tyvärr glömt.
      – Pianostämmaren i fråga råkade vara min far och hette Olof Jansson. Han gick bort för en månad sedan, och jag har övertagit hans kunder.
      – Och hans krimmermössa, inflikade Vendela slagfärdigt.
      – Alldeles precis, sa gästen. Att stämma ett piano lärde jag mig redan som barn. Men jag kände aldrig kallelsen att bli musiker. Vad jag däremot brinner för är att sälja mössor och hattar. Det är också precis vad jag numera sysslar med i lag med med några kompisar. Vi har startat ett litet företag på nätet och står rustade att möta den renässans för krimmermössan som är under uppsegling i trendmedvetna kretsar. Men innan jag går igång som affärsman vill jag avverka raden av ostämda pianon som min far så att säja lämnat efter sig. Jag ser det som en hederssak.
      En stund senare reste sig mannen från bordet, virade ytterligare ett varv av halsduken kring halsen och sa.
      – Tack för kaffet. Jag måste iväg. Men ge mej en tidpunkt så kommer jag förbi och stämmer pianot.
      – Pianot finns inte kvar, sa Vendela. En av min sons kompisar skulle gifta sig och avfirades här i lägenheten med en svensexa. Det blev en fest som heter duga, hundar i hela stadsdelen vaknade och började skälla i kör. Det hela slutade med att sällskapet drog ut pianot på balkongen och kastade ner det på bakgården, sjungande Nessun dorma av Puccini…
      – Fascinerande! sa mannen med krimmermössan. Det måste ha uppstått ett unikt och alldeles underbart klingande dissonant jättebrak. Inte undra på att hundarna vaknade… Beträffande problemen med konserverade livsmedel föreslår jag att damen tar kontakt med Förpackningsofferjouren. Där finns specialister på området, fingerstarka och vältränade personer, dessutom rustade med de verktyg som kan behövas för att befria livsmedel från sina förpackningar.

      Mellonostalgi

      Jag ser numera inte på melodifestivaltävlingarna, eller mello som det nu heter så där lite populärt. När barnbarnet Elvira (10) kom på besök blev det annorlunda. Hon hade sin mobil laddad med appar och melloinformation. Vi såg den sista kvaltävlingen. Visst måste man beundra alla fantastiska scenografiska effekter! Och Elvira röstade glatt på alla bidragen!
      Trots att jag är helt ointresserad och okunnig om schlagermusik, är jag duktig på att bedöma vilka som har chansen att vinna. Ett exempel på mina usla musikkunskaper är att jag aldrig är i närheten av att klara musikfrågorna i ”På spåret”. Jag tror att min enda poäng där var när jag en gång kunde Harry Brandelius!
      Denna kväll har jag alla rätt, det vill säga jag väljer rätt två låtar att gå vidare till finalen och jag väljer också ut de tre som blev helt utslagna. Ett annat exempel på min fingertoppskänsla är att jag direkt efter ett par takter visste att den finska gruppen Lordi skulle vinna hela Eurovision Song Contest 2006.
      När jag sitter där och ser Elviras stora intresse, så ser jag framför mig en annan flicka, också hon i tioårsåldern, som också sitter så där fastnaglad framför TV:n och ser Melodifestivalen. Hon heter Eva, och året är 1983. Hon är tillsammans med sina norska föräldrar på besök hos oss i Karlstad. De andra slötittar och pratar mest, medan Eva och jag följer tävlingen mycket koncentrerat. Så, efter bara ett par takter, skriker vi båda i mun på varandra ”Ni måste lyssna!” Jag minns att de då gör så, men det är bara Eva och jag som verkligen förstår att det vi upplever är att en blivande storstjärna föds.
      I sin knallgula byxdress och med sin ungdomliga (16 år!) charm tar hon publiken med storm. Hon vinner överlägset denna kväll och kommer senare trea i den stora europeiska tävlingen i München. Texten kommer kanske lite bort, men den är faktiskt aktuell än i dag – vilka schlagertexter är det efter 34 år?
      Sedan blir det stora rubriker i alla media – flickan i byxdressen är aktivt troende. Under de gångna 34 åren har hon fortsatt figurera i media. Sångkarriären har fortsatt och hon har sålt miljontals skivor.
      Jag har sett någonstans att just denna utsändning av Melodifestivalen från Palladiums scen i Malmö 1983 har bland de allra högsta tittarsiffrorna genom tiderna.
      Carola Häggkvist med ”Främling” var det vi hörde denna kväll, den 28 februari 1983. Sedan vann Carola Eurovisionstävlingen i Rom 1991 med ”Fångad av en stormvind” – men det är en annan historia.

      När kärleken tar slut

      Jag har dragit mig för att läsa de här två böckerna. Den ena, Århundradets kärlekskrig, av Ebba Witt Brattström, för att jag inte ville ta del av ett par kändisars privata konflikter – ville inte kika in genom nyckelhålet. Nu tyckte en väninna att jag borde läsa den. Den andra boken hade jag börjat läsa och sedan lagt ifrån mig flera gånger, för att åter igen öppna den efter några veckor. Äntligen har jag till slut också läst ut Geir Gulliksens omtalade bok, Berättelse om ett äktenskap och nu är det Din tur, kära läsare, att avgöra om vi delar samma känslor.
      Århundradets kärlekskrig är uppbyggd på samma sätt som Märta Tikkanens berömda bok, Århundradets kärlekssaga. Små korta stycken i dialogform blandas med citat ur kända författares verk. Detta är ett krig mellan två jämlika parter. Båda har orden i sin makt. Kvinnan känner sig trots det undervärderad och mannen är, enligt henne, en uppblåst, tillgjord översittare. Han kontrar med att hon har misslyckats, inte är tillräckligt bra och lider av karriäravund.
      Korta stunder anar man en möjlig försoning mellan dessa två, som älskat varandra trots allt, är möjlig, men den omintetgörs av kvinnans ständigt upprepade anklagelser. Och kanske har hon rätt. Han kanske är en hopplös mansgris, innesluten i sin upphöjda roll som bildningsikon. Kanske är hon avundsjuk, men det rättfärdigar inte det dussintal örfilar han utdelat. De kan aldrig rättfärdigas, tycker jag.
      Läs och tyck till! Boken är snabbläst och svår att lägga ifrån sig.
      Gulliksens bok, Berättelse om ett äktenskap väcker samma känslor hos mig som jag hade efter att ha läst Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande. Hur kan man, i det här fallet, vara så dum att man praktiskt taget uppmanar sin partner till en otrohetsaffär? För det är ju det som händer när man ger varandra full frihet och dessutom hela tiden ber partnern berätta om sina känslor för den nya bekantskapen. I början triggar Timmis förtroenden de äkta makarnas erotiska samliv och Jon och Timmi lever verkligen i ett varmt, kärleksfullt förhållande. De har två söner tillsammans och har redan tidigare brutit upp från var sitt förhållande när de förälskat sig i varandra. Timmi är läkare, men arbetar som utredare på ett departement och Jon är barnboksförfattare och hemmapappa. Hon är hans viktigaste kontakt med omvärlden men börjar alltmer tröttna på den rollen och söker omedvetet nya kontakter. En tillfällig bekantskap med en idrottsintresserad granne utvecklar sig till en oemotståndlig attraktion. Ett år senare krackelerar äktenskapet.
      Det är den smärtsamma vägen dit som Gulliksen så ingående skildrar. Vi får följa förloppet nästan dag för dag och som läsare ser du från början åt vilket håll det barkar. Samma frustrerande känslor hade jag för Anderssons bok, Egenmäktigt förfarande. Hur korkad får man vara?
      Samtidigt är det ju så att enbart skickliga författare kan väcka sådan frustration! Gulliksens bok är fint översatt av Urban Andersson.

      Fridykning


      Som barn tillbringade jag mina sommarlov hos mormor och morfar i det lilla fiskarsamhället Grönöbo i Upplands skärgård. Somrarna på den här tiden var som bekant mycket somrigare än i våra dagar. Solen lyste mest för jämnan, och tomaterna smakade mera tomat än vad de gör nu för tiden. Den dagliga matskeden torskleverolja, smakade däremot vedervärdigt men ansågs ofrånkomlig på grund av sitt rika innehåll av vitamin A och D.
      Till min femårsdag hade morfar snidat en käpphäst, på vilken jag red varv efter varv i hård galopp runt köksbordet. Vid bordet satt mormor och repade sockerärtor medan hon sjöng små ramsor för mig, till exempel:
      Rida rida ranka
      hästen heter Blanka
      Från källaren under våra fötter hörde vi serier av hammarslag…, plötsligt upphörde de och ersattes av en golvgenomträngande svordom av det slag som väckte min förtjusning men inte mormors.
      – Jestaligen, ropade hon, där slog han sig allt på tummen med besked!
      Morfar hade varit mejerist i Tierp, men hans håg låg i grund och botten åt ett annat håll – tekniken. Som pensionär drogs han som av en magnet ner i husets källare. Där hade han sin verkstad och där mixtrade han förnöjt med sina uppfinningar, smågnolande i sitt krusiga vita skägg och iförd ett arbetsförkläde av skinn. Bak örat satt en mätsticka.
      Just dessa dagar lade morfar sista handen vid en ny slags dykardräkt med hjälpmotor. Hans verksamhet föranledde invändningar från mormor.
      – Att du mot allt bättre vetande ska behöva gå sta och dränka dej på gamla dar!
      Men morfar lät sig inte modfällas, och en vacker dag tog han med sig mormor och mig ner i källaren för en demonstration. Där på arbetsbänken, mitt i all verkstadsbråten, låg mästerverket utsträckt till vårt beskådande. Själva dykardräkten var försedd med hjälm och diverse instrument samt simfenor för styrning. På ryggen var anslutet en motorenhet bestående av propeller och en liten batteridriven elmotor.
      Mormor anade det värsta och gjorde det inte utan orsak, för framgångarna i uppfinnarverkstaden hade genom åren växlat med åtskilliga missöden. Var det inte sår från verktyg och frätande vätskor så kunde det handla om blessyrer efter en oplanerad gasexplosion. Morfars arbete med en ”perpetuum mobile av andra slaget” hade förutom förlust i anseende bland traktens tekniker kostat honom ett lillfinger.
      En dag i september drog morfar sin nya skapelse ner till vattnet på en flakvagn. På bryggan stod mormor och jag och höll varandra ängsligt i handen. Att mormor oroades mer än vanligt märkte jag på hennes handsvett.
      Morfar krängde på sig dykardräkten med assistans av mormor och mig. Till sist spände han på sig drivaggregatet och behållaren med andningsluft. Med detta gjort var det klappat och klart för en första provtur. Mormor sa.
      – Bravo! Du har gjort en dykardräkt alldeles på egen hand och med propeller och allt… Nu går vi in och firar med en kopp kaffe och varsin ’holländare’ som jag handlat på konditoriet i Skärplinge.
      – Gör ni det, sa morfar, så får jag genomföra min första fridykning i lugn och ro.
      – Vadförslag, hojtade mormor. Du tänker dej väl inte ut på sjön med den där!?
      – Naturligtvis, varför skulle jag annars ha uppfunnit den? Maka på er!
      Morfar tog de första otympliga stegen ut i vattnet, nertyngd av all utrustning. Själv vart jag så rädd att jag sprang upp i huset och satte mig under köksbordet.
      Men mormor blev kvar och såg morfar försvinna bit för bit ner under vattenytan till dess att ingenting längre syntes av honom än några bubblor.
      Då slog hon sig ner på pollaren längst ut på bryggan, och där satt hon sedan och vaggade av och an med överkroppen. Utanför låg Grönöfjärden blank och utan tillstymmelse till någon morfar.
      Ett stycke ut reste sig ett skär med några flyttblock och en värkbruten martall längst upp. I säven utanför stenblocken ruvade sedan en tid tillbaka en svanhona sina ägg. Medan hon låg där vred hon spanande på huvudet eller rättade beskäftigt till någon av vingfjädrarna.
      Plötsligt störtar hon upp, väser med öppen näbb och kastar sig flaxande ut från bobalen. Samtidigt bryts vattenytan av en svart hjälm med glas. Alltmer kommer till synes, och morfar vacklar upp på strandremsan. Där sätter han sig på ett av stenblocken, hötter åt den väsande svanhonan och får samtidigt syn på mormor. Han ropar åt henne att komma.
      Mormor gick i ekan och rodde ditut, och inom kort var båda tillbaka i trygghet på bryggan. Där fick morfar den hjälp han behövde för att vränga sig ut ur den drypande dykardräken. Under tiden berättade han om sina submarina bravader.
      Till en början föreföll allt fungera som det skulle, och morfar hade tagit några simtag med fenorna. Luft från luftapparaten på ryggen strömmade ner i hans lungor med varje andetag, och utsikten genom hjälmglaset var anslående. Han såg spigg och löjor i vild flykt. En överraskad abborre skymtade i sjögräset. I det läget hade morfar startat elmotorn för en första tur ut på lite djupare vatten.
      På en gång förändrade sig situationen kapitalt. Så snart propellern börjat snurra tappade morfar kontrollen över ekipaget. Innesluten i sin dykardräkt av tjockt specialgummi färdades han i cirkel, voltade sedan som en tumlare och for slutligen in i säven nedanför svanboet. Först där fick han stopp på motorn…
      I och med den sjöturen satte morfar mer eller mindre punkt för sin verksamhet som uppfinnare. Beslutet underlättades av artriten, som krökte fingrarna på honom och gjorde det svårt att hantera verktygen.
      Ett antal år senare avled mormor, och morfar hamnade på ett hem för gamla i Älvkarleby. Jag besökte honom emellanåt och fick intrycket att han redde sig hyggligt där han satt i en öronlappsfåtölj med skinnklädsel. I en skål på förvaringsbyron intill uppehöll sig en röd och sysslolös guldfisk.
      – Så här sitter morfar, sa jag handfallet vid mitt första besök.
      – Jamen. Jag är som patiensen, jag går aldrig ut.
      – Men vad förströr sig morfar med?
      – Jag brukar ta dagen som den kommer. För det gör den ju fortfarande. Ibland går jag ut i sällskapsrummet och tittar på någon underhållning i teven. Fast den brukar jag snart tröttna på. Då är det mer givande att sitta här och småprata med guldfisken.

      Den klarnande april!

      April må vara kall. April må vara gråtrist. Och det må snöa i april; ja, jag hävdar (helt ovetenskapligt) att det snöar oftare på påsk än på jul. Men april är ändå en vårmånad – åtminstone i landets södra hälft – och livet så mycket mer lättlevt än för bara några veckor sedan. Det är ljuset. Det är plusgraderna. Det är kläderna – ajöss med mössor, kängor och halsdukar virade flera varv runt halsen. Och det är allt det där som händer i naturen – tranorna och gåssträcken och första sädesärlan. Blåsipporna och vitsipporna och första maskrosen. Häckar som grönskar och små löv som slår ut. Det händer nya saker varje dag, och fort går det. Naturen vackrar sig, och det tänker den hålla på med i ett halvår nu, tills löven faller och vi går in i det andra livet…
      Jag gillar påsken och jag gillar när den är sen som i år. Helgens religiösa innebörd är inget som jag fäster mig så mycket vid, men den där idén om Stilla veckan, i vilken vi befinner oss nu, är något jag gärna tar till mig för lite extra eftertanke och reflektion – extra påtagligt och viktigt efter fredagens illdåd i Stockholm och de kärleksmanifestationer som följde på detta.
      Ett av skälen till att jag tycker så mycket om påsken är, att det är en ganska kravlös helg – inte alls med så många måsten som vid jul eller nyår eller midsommar. Pyntandet inskränker sig till några konstiga påskkäringar som jag hänger upp och några lika konstiga trätuppar som jag ställer på ett bord. En gren av trollhassel i ett fönster, där jag hänger små träägg, en samling vackra porslinsägg i en skål, ett par kransar, och massor av påskliljor och tulpaner i olika vaser. Det är det hela. Går på nolltid!
      Påskmaten är också sådär lagom. Lax, lamm och ägg i olika former, en sparrispaj och en fräsch sallad, och så är min påsk gjord! Godiset vill jag helst avstå från, men en gul citronpaj med en hallonsås är inte fel. Och kanske vin till påskbordet i stället för öl och snaps. Fast å andra sidan är det ju så himla kul att sjunga snapsvisor, och det blir liksom inte samma schvung i sången, om man håller ett vinglas i handen i stället för ett litet snapsglas.
      Den norska traditionen med att läsa påskekrim är något jag har tagit efter de senaste åren. Det är precis rätt årstid att vältra sig i ond bråd död och andra hemskheter, då kvällen utanför är längtansfullt blå länge, länge, innan den mörknar. Men visst är det märkligt, att man tycker att kvällarna nu är så ljusa, när man med samma tider för solnedgång i augusti-september tycker att de är så mörka?
      April, påsk och ljuset som har återvänt – det känns hoppfullt. Ännu en vinter är över, och nu står de ljuvligaste naturupplevelser i kö för att glädja oss. Men kanske är det som allra bäst precis nu, när allt det där fantastiska ligger framför oss och bara väntar och som formulerades så här vackert i följande diktrader av Erik Axel Karlfeldt:
      Intet är som väntanstider vårflodsveckor, knoppningstider. Ingen maj en dager sprider som den klarnade april.
      Och därmed vill jag önska dig en glad påsk!