Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Rutten frukt i huvudskålen

      Vi är nu en vecka in i rötmånaden och jag börjar misstänka att inte ens hjärnan är förskonad denna period av intensifierad förruttnelse. Är det så här zombieapokalypsen börjar? Eller rör det sig bara om någon form av säsongsafasi?
      Det känns som att hållbarheten på mina tankar och ord är kortare än vanligt. Frukterna i huvudskålen har blivit utsatta för röta. Jag tänker ut intressanta saker att säga, men när tankarna väl lämnar min mun har de hunnit tappa sin hållfasthet och blivit substanslöst mos.
      Mitt ordförråd består för närvarande av halvtomma kartonger. Det mesta har blivit skämt och har därför fått kastas bort, till bananflugornas förtret. Jag är faktiskt lite förundrad över metaforen jag precis lyckades formulera. Den måste ha tillhört det som blivit kvar i förrådet.…
      Min oförmåga att tänka klart gör mig nästan lite illamående. När man livnär sig på skriftlig och visuell kommunikation är det en fördel att kunna vara expressiv. Utan den förmågan blir man lika oduglig som Kal-El blir i närheten av kryptonit. Krafterna bleknar.
      Skillnaden i det här fallet är dock att exponering är lösningen. I stället för att distansera sig från kryptoniten ska man utsätta sig för den, tvinga sig själv att kommunicera med andra människor. Om man drar sig undan och fastnar i tanken att man inte har något att säga så förvärras bara situationen.
      När man arbetar inom kommunikation kan man inte alltid sitta och vänta på att få inspiration. Ibland måste man tvinga fram orden. Det är som att försöka starta en maskin som inte varit i bruk under en längre tid.
      Det går trögt i början. Man spottar ur sig några halvhjärtade fraser. Efter ett tag märker man att det börjar flyta på. Maskineriet är uppvärmt och redo för produktion.
      Då gäller det att producera så mycket som möjligt, för man vet aldrig när tankarna återigen blir utsatta för röta. Det kan slå till när man minst anar. Mitt i en mening kan blicken fastna i tangentbordet; rinna ned mellan bokstäverna som oönskat kaffespill och klibba igen mekaniken.
      I takt med att jag formulerat den här krönikan har jag successivt rensat bort ruttna hjärnceller och ersatt dem med nya. Jag har slängt all rutten frukt som legat i huvudskålen och sedan fyllt utrymmet med något färskt.
      Förhoppningsvis håller det sig fräscht ett tag innan den inre rötmånaden gör sig påmind igen.

      Nu är det äntligen dags för läsning!

      I sommar gick en av våra finaste barnboksförfattare bort. Det var oväntat för oss läsare och en stor förlust. Jag menar förstås Ulf Stark. Ulf Stark fick sitt stora genombrott med ungdomsboken Dårfinkar och Dönickar på åttiotalet. Därefter har han skrivit många böcker för olika åldrar. Flera av hans böcker har filmats. Vem älskar inte ”Kan du vissla, Johanna?” som visas i TV varje jul? Jag skulle vilja rekommendera en bok av honom som kom för ett par år sedan, En liten bok om kärlek. I den berättar Stark om pojken Fred under några veckor före jul på 1940-talet. Freds pappa är inkallad. Både mamma som arbetar som spårvagnskonduktör och Fred som hjälper till att sälja julgranar längtar intensivt efter pappa. Stark fångar skickligt stämningar och miljön i Stockholm på den tiden och indirekt den oro svenskarna kände inför det pågående kriget i grannländerna. Boken passar som högläsning för barn från åtta år och jag tror att vuxna också skulle uppskatta Starks fina språk och den humoristiska handlingen.
      För tonåringarna vill jag föreslå två fantastiska böcker. Och bra tonårsböcker passar även för vuxna läsare. Prova gärna!
      Författaren Arnar Már Arngrímsson är isländare och för sin bok Noll Koll fick han Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2016. Den handlar om 16-årige Hannes under en lång sommar. Hannes är fast i ett internetmissbruk, kan man säga, han skolkar och låser in sig på sitt rum. Nu ska han tvingas att byta miljö och skickas till farmor långt ute på landsorten. Han installerar sig ytterst motvilligt i sina pappas gamla rum på den nedgångna gården. Farmor kräver att han ska hjälpa till att röja bland allt bråte som samlat sig sedan farfadern dött och anslutning till internet saknas. Hannes avreagerar sig i rapptexterna han i hemlighet skriver och småningom tar livet nya vändor, inte minst sedan han lärt känna granntjejen Marta.
      Den andra ungdomsboken heter Lögnernas träd och är skriven av engelska Frances Hardinge som också hon belönats med flera priser. Detta är en viktoriansk roman. Den tilldrar sig alltså i mitten på artonhundratalet. Faith är en begåvad 14-årig flicka med stor nyfikenhet och lust att lära men det är bara pojkar som räknas den här tiden. Allt ska satsas på lillebror, sexårige Howard. Familjen har hastigt packat det nödvändigaste i Kent och begett sig till Vane Island där viktiga utgrävningar pågår. Pappa är både pastor och vetenskapsman och han flyr för att undkomma en vetenskaplig skandal som orsakats av en av hans artiklar. Man diskuterar Darwins evolutionsteori om arternas uppkomst, tro och vetande. På Vane omkommer Faiths pappa och trots att allt tyder på självmord vet Faith att hennes pappa blivit mördad. Den spännande handlingen till trots njöt jag framför allt av den skickligt gestaltade tidsmiljön och beskrivningen av kvinnors situation i drottning Victorias konservativa Storbritannien.

      Ingen sommar utan en deckare (eller flera!)! I sommar har jag läst Eva Dolan. Jag började med andra delen i hennes serie om poliserna Zigic och Ferreira, Döda talar inte. Zigic är fjärde generationens invandrare från forna Jugoslavien och Ferreira andra generationens portugisiska. Båda väl anpassade till det brittiska samhället och samtidigt exempel på hur lång tid det kan ta att assimileras och godtas av ursprungsbefolkningen. Dolan beskriver just invandrarproblematiken i sina böcker, intoleransen, okunskapen och inte minst misären som de nyanlända tvingas leva i. Lantarbetarnas långa dagar på fälten dit de hämtas tidiga morgnar med bussar som också lämnar av dem som jobbat kvällsskift. Dolans böcker är fränare än de engelska deckare jag hittills tyckt om att läsa men välskrivna och aktuella. Roligt att läsa om spelet och skillnaden mellan den eftertänksamme kommissarien Zigic och den mer explosiva inspektören Ferreira. Dolan har hittills kommit ut med tre böcker på svenska, Den långa vägen, Döda talar inte och Efter din död.

      Avslutningsvis har jag läst Agneta Pleijels bok Doften av en man, som är en fortsättning på självbiografiska Spådomen som kom härom året. Jag läste Spådomen utan entusiasm, tyckte att hon ältade föräldrarnas relation lite väl mycket. Så råkade jag fastna för hennes egen uppläsning av boken i radio och fick en helt annan relation till texten. Nu levde den. Doften av en man behandlar tiden mellan 1960 och 1970, med lite blickar både framåt och bakåt. Det är tiden då hon studerar litteraturhistoria i Göteborg och så småningom börjar skriva, framför allt litteraturkritik. En utvecklande men inte lycklig tid. Hon tvivlar på sig själv, går in i den ena relationen efter den andra och upplever stor kärlekssorg. Det är en omtumlande tid också i Sverige med studentrevolter och politisk omvälvning inte minst i tidningsvärlden. Agneta avslutar med att beskriva sin tid som kulturjournalist på Aftonbladet och den manschauvinism som rådde där på 1970-talet. Och så föder hon sitt efterlängtade barn! Jag ser fram emot att få lyssna på hennes inläsning även av denna bok!

      Hon ska göra världen bättre

      Det är sommarlov för henne. Jag har en ledig dag. Vi sitter på min balkong på Bellevue i Karlstad och pratar om vad som upptar våra liv just nu, skrattar så vi kiknar och lyssnar till Taylor Swifts musik. Hon är 17 år, jag är 29.
      Vi träffades för första gången år 2014 och då som tränare och adept. Hon var 14 år och ett löparlöfte. Nu tre år senare ses vi inte på löparbanorna längre, för en av oss slutade att springa. Trots det har vi fortsatt att ses, och vi ringer varandra för att prata, gråta eller skratta. 00-talisten har blivit en av 80-talistens bästa vänner.
      Blandat med ungdomens oskuldsfullhet och ett djup som ibland förvånar mig, ser jag en klipsk och omtänksam ung tjej som kommer att bli en lika fantastisk vuxen. Det skiljer tretton år mellan oss, men sällan har jag träffat någon jag trivs så bra med.
      Hon är en av dem som föddes under det första året på det nya årtusendet, och hon ger mig hopp. I henne ser jag sådant jag önskar att framtiden bär i sitt sköte. I henne ser jag empati och öppenhet. Hon är mjuk, oerhört snäll, men också vetgirig och tuff. Jag bara längtar till den tid då hon och de andra 00-talisterna ska styra vår värld.
      Men jag vill inte att de ska tvingas växa upp för fort. De måste få vara unga en stund till. Jag hoppas att vi kan lära av det som sker nu och se till att lätta pressen, minska stressen och berätta för dem att det är okej att inte alltid lyckas. Vi som är födda på 70-, 80-, och 90-talen har format en tillvaro som stressar sönder oss. Den där stressen har redan börjat koppla greppet om dem också, men gör vi något nu kanske vi kan komma till rätta.
      Ungdomstiden är så mycket längre idag än för 20 år sedan. Innan vi pluggat klart, köpt bostad och rest färdigt är de flesta av oss närmare 30 år. Det är inget fel med det, men ibland skapar alla vägval och ovisshet en enorm stress man kanske inte kände förr när vägen redan låg utstakad.
      Som 80-talist är jag individualist, konfliktbenägen och ganska ombytlig, även om jag också identifierar mig med 90-talisterna som är världsvana och kreativa lyckojägare. 00-talisterna sägs istället vara målinriktade esteter, kollektivistiska, medmänskliga och egosolidariska. När jag tänker på det fylls jag av tillförsikt.
      Sommarkvällen är varm där på min balkong, och medan hon berättar om filmer jag måste se, tänker på framtiden. Hon är en av dem som kommer göra världen bättre tillsammans med sina gelikar, ett gäng som värnar om vård, välfärd och som dessutom vill att alla ska med.
      En del av mig vill skydda henne från livets besvikelser och från att bli vuxen för snabbt, medan en annan del bara vill att hon ska leva, ge sig ut och börja förändra världen.

      Robinson gör comeback

      Jag har aldrig ägt en kamera. När jag var 14-15 år planerade jag att köpa en kamera. Varje vår skickade jag efter prospekt på en Voigtländer, som var ett välkänt kameramärke då på 1950-talet. Jag läste om alla finesser som kameran hade, typ slutare 2.8. Något köp blev det aldrig. Mina pengar räckte inte till, för de gick åt för att prenumerera på Idrottsbladet och Rekord-Magasinet.
      Kanske var jag inte så bildinriktad. Jag är väl en typisk ordmänniska. Jag hade nog aldrig gjort en teckning, innan jag började skolan. Mina barn och barnbarn däremot är stora tecknare. Redan som treåringar gör de teckningar som är så bra att pappa och morfar spar dem och kanske sätter upp dem på anslagstavlan. Idag behöver man inga kameror för att ta fina foton. Minsta barnbarnet, Solveig, tog ett jättefint foto förra sommaren som treåring med en lånad mobil!
      Att det blåser förändringens vindar märks. Greens anrika fotoaffär på Drottninggatan i Karlstad läggs ner och där blir det barbershop. Färre kameror säljs, färre filmer framkallas och passfoton tas av polisen. Intresset för skägg och skäggprodukter ökar.
      Det är nu 20 år sedan vi upplevde den stora Robinsondebatten. 1997 sändes den första säsongen av Expedition Robinson. Harald Treutiger var programledare och de första sju åren sändes serien i SVT. Sedan har det blivit TV3, TV4 och nu senast 2015 i Sjuan. I höst kommer Robinson-programmet tillbaka efter några års uppehåll.
      Vid starten väckte den en enorm debatt, för och emot. I kulturdebatten kallades programmet ”fascist-TV” eller ”mobbnings-TV”. Motståndarna krävde att serien skulle läggas ner omedelbart. Vad var det då som var så hemskt? Jo, upplägget att en deltagare skulle röstas ut varje gång. I början var det tuffa tävlingar, men efterhand blev det sociala och strategiska pakter som avgjorde vem som stod som segrare. Den förste vinnaren har fortfarande en plats i media. Säger Martin Melin dig något? Visst, Camilla Läckbergs förre man!
      Programmet har en kuslig historia. Den förste deltagaren som blev utröstad, åkte hem till Norrköping och begick självmord. Hans änka krävde att programmet skulle läggas ner, men så blev inte fallet.
      Tänk vad allt ändras. Idag är det utslagning som gäller i nästan alla underhållningsprogram typ Let’s dance och Mästarnas mästare. Det talas om att det svenska samhället individualiserats under de senaste årtiondena. TV-Robinson är en bra symbol för denna individualisering!
      Idag är ”öråd” ett ord som ibland används, när man ska få bort vuxenmobbning inom en organisation. Finns det ett ”öråd”, som väljer ut dem som ska mobbas, gäller det att lokalisera och oskadliggöra detta.

      Det sociala kanallivet

      När jag vaknar i dag skiner solen. Båten rör sig ganska mycket – inte på något obehagligt sätt utan mjukt och snällt. Förtöjningarna gnekar lite, men det har jag blivit van vid efter drygt två veckor ombord, så det ljudet stör mig inte heller. Det tar någon sekund innan jag kommer på var vi befinner oss; det blir lätt så när man byter hamn varje dag, men så minns jag gårdagen fantastiska seglats längs östgötakusten och in i Södertörns skärgård. Javisst ja, vi är i Nynäshamn!
      Efter nästan två veckor på Göta kanal har vi kommit ut på öppet vatten, och det känns som att vi har fått friheten åter. Att gå Göta kanal med sin båt är både mysigt, vackert och trevligt, men man kan inte påstå att valmöjligheterna är särskilt många eller stora; när slussporten i ena änden har slagit igen bakom båten, har man bara två val: fortsätta eller vända vid första möjliga tillfälle, vilket ju vore synd, eftersom kanalåkandet som sagt är en ganska trevlig upplevelse. Och dyr. Så det är bara att fortsätta. Om än något frihetsberövade
      Kanalfarande är en social företeelse. Man slussar tillsammans med några andra båtar och följs åt under en dag. Nästa dag kanske man får annat sällskap beroende på vid vilken tid man kommer iväg, men rätt som det är dyker den där båten från Holland upp igen, och nu hälsar man på varandra som gamla vänner, vilket gör att man får ganska många nya ”vänner” under en kanalresa.
      En av de roligaste händelserna under årets kanalresa hade sin upprinnelse i en bild, som jag la ut på facebook och som en för mig dittills obekant person såg och gillade. Båten på bilden – en vacker träbåt från Kungshamn – var hennes fars, varpå en livlig digital konversation utbröt mellan mig och henne.  Nästa dag hamnade vi i samma gästhamn som den här båten, och jag kunde glatt framföra hälsningar från dotter till far. Redan samma kväll knackade det på vår båt; där stod hon i egen hög person, och det kändes som att vi var gamla vänner! Och båten såg vi sedan än här, än där.
      I Söderköping lade en båt med finsk flagg till bredvid oss, och visst var det något bekant över den? När vi började prata med båtens besättning, visade det sig att de hade startat sin tur i Karlstad, där de hade köpt båten, och då trillade polletten ner; denna båt och vår har ju haft sin båtplats vid samma brygga, och maken kände mycket väl till förra ägaren! I samma hamn dök också ett par gamla bekanta från Hammarö upp, vilket ledde till både lunch ombord på vår båt och en trevlig, sen kväll ombord på deras. Och när man har kommit så långt som till Söderköping, känns det som att man känner halva hamnen!
      Men nu är vi anonyma igen; här känner vi inte en kotte. Det är både härligt och lite ensamt, men vem vet nya vilka bekantskaper vi kommer att göra bland kobbar och skär…

      Den kroniska eskapismen

      I dessa semestertider är det många som packar sina väskor och beger sig till andra länder där vädret inte är lika lynnigt. Men det är ju egentligen inte bara kopplat till väderförhållanden.
      Det grundar sig i något djupare, en eskapism som genomsyrar varenda cell. Man skulle kunna kalla det ett chartervirus. Det är ett kroniskt tillstånd som ligger latent i kroppen, och blossar upp rejält under sommarhalvåret. Vi börjar törsta efter exotiska vyer.
      Jag är en av många som lider av denna kroniska eskapism, en av alla som dreglar över andras semesterbilder på Instagram. Men under midsommar fick jag ett litet uppvaknande.
      Jag satt på ett länståg på väg mot Torsby för att fira med delar av min sambos familj. Utanför fönstret svischade landskapet förbi. Det var då det slog mig hur vackert Värmland faktiskt är. Man ägnar så mycket tid åt att stirra på charterbilder att man blir blind för skönheten runt omkring.
      Det finns så många platser på hemmaplan som jag aldrig sett. Nu menar jag alltså inte enbart lokalt eller regionalt utan även nationellt. Varför ägnar vi inte mer tid åt att lära känna vår närmiljö i stället för att ha chartersemester?
      Allt det här snacket om en kronisk eskapism är egentligen bara ett sätt för mig att slippa ta ansvar. För det är ju så vi gör. Vi hittar på bortförklaringar och skrubbar frenetiskt bort allt ansvar.
      Bort är ett nyckelord lika starkt förankrat i den svenska folksjälen som jantelagen och mellanmjölk. Vi söker oss gärna bort. Då syftar jag inte enbart på att söka sig bort geografiskt, utan även att söka sig bort från andra människor.
      Svenskar har extremt stora trygghetszoner, vissa större än andra. Somliga har trygghetszoner som sträcker sig till specifika landsgränser. Det kanske vore nyttigt för oss att avboka chartersemestrarna och utmana våra personliga gränser i stället.
      Man kan faktiskt göra många resor utan att röra sig en millimeter. Våra inre landskap är de mest förbisedda resmålen. Jag vet, att semestra i sig själv låter inte direkt lika lockande som en vecka vid Costa Brava.
      Herregud, man vill ju knappt se sig själv i spegeln, så att faktiskt se in i sig själv är inget man gärna tänker på. Att skymta sig själv i sommarkläder för första gången på ett år är som en scen ur Exorcisten. Vik hädan!
      Det går att komma bort från en fysisk plats och det går att komma bort från andra människor, men det går inte att komma bort från sig själv. Tanken blir mindre skrämmande om man ägnar mer tid åt att vara en turist i sig själv. Våra inre landskap har både bra och dåliga kvarter. Det gäller att utforska båda för att känna sig själv.

      Klippas

      Hos frisörmästare Plym på Salong Klippet i Huddinge har man alldeles nyss öppnat, och golvet ligger blänkande nysvabbat. ’Plingeling’ signalerar dörrklockan, och in stiger redaktör Söderman för liten pratstund med klippning. Plym tillhör de människor som med betydande fallenhet odlar samtalet som umgängesform, gärna under samtidig yrkesutövning.
      Efter en stunds allmänt ströprat frågar Söderman om inte Plym bland alla huvuden som passerar revy på salongen stöter på en och annan knäppskalle. Plym bekräftar att så var fallet och börjar berätta om en man som någon av de sista dagarna i juli besökte salongen. En medelålders herre i mycket mörk kostym och grå slips.
      – Det skulle visa sig vara en man med enastående låg svansföring, om bilden tillåts, sa Plym. Jag hängde över honom skyddsklädet och satte igång. Efter en stund kom vi i samspråk.
      – Dig har jag inte klippt tidigare, sa jag. Är du nyinflyttad här i Huddinge?
      – Jo.
      – Var är du född?
      – I en taxi. Otur från första början, brukar jag tycka. Och det märkliga är att bristen på tur har följt mig troget som en pudel genom livet. I Folkskolan kallades jag Johansson.
      – Min svåger heter också Johansson, sa jag, det tar han med stort jämnmod.
      – Men jag heter i själva verket Hansson, sa kunden. Nu råkar det hampa sig så att jag hade min uppväxt i vad som brukar kallas Myggsumpmosse i Norrbotten. Där sa vi aldrig ja utan jo – utom vill säja i de fall då vi sa nej och det sa vi ofta. Kort sagt fick jag heta Jo-hansson fast det var fel och missvisande. Skoltiden minns jag som ett nödläge, men jag kommer ihåg att jag brast i skratt när fröken berättade om Stockholms blodbad. En företagsdoktor betecknade mig en gång som en genuin olycksfågel. Vill säga en person som genom en speciell disposition drar på sig fler missöden än folkgenomsnittet – aj! , klipp mig inte i örat om ni vill vara så tillmötesgående!
      – Förlåt. Där var bestämt oturen framme igen!, sa jag. Måste bero på att jag inte klipper olycksfåglar så ofta.
      – Vad skulle jag nu säga?, återtog kunden. Jo, som dibarn fick jag hela tiden mjölkstrålen i ögat, har min mor berättat. Det fick aldrig mina syskon, brukade hon också förnöjt påpeka. När magister Strudel ordnade med klassresa till Köpenhamn fick jag typiskt nog röda hund och kunde inte följa med. En annan iakttagelse jag gjort under årens lopp är att jag fått fler paraplyspröt stuckna i ansiktet än vad som betecknas som normalt. På vintern brukar istappar falla ner på trottoaren just där jag befunnit mig sekunderna innan, vilket strider mot Bernoullis sannolikhetsteorem.
      – Jag klipper rent kring öronen så får dessa spela en mer framträdande roll, sa jag avledande. Och olyckorna har bestått genom livet, säger du. Är du till exempel gift?
      – Har varit, men i längden fann jag äktenskapet innehållslöst som ett tömt påskägg. Min fru instämde för en gångs skull.
      Här gjorde kunden ett uppehåll för att hämta andan. Jag sträckte mej efter den sågtandade specialsaxen och sa.
      – Men nog har väl också du dina glädjestunder i livet om du tänker efter.
      – Jo för all del, sa kunden. Jag är ju en stor vän av hundar.
      – Det är inte jag. Dom skäller och dom drar i kopplet. Det skulle en häst aldrig göra, än mindre en hustru. Inte min i varje fall.
      – Du klagar över att hundar skäller, sa kunden. Mina skäller aldrig. Inte heller drar dom i kopplet. Dom är hur lugna som helst.
      – Verkligen. Hur många har du? frågade jag.
      – Inemot fyra hundra uppskattningsvis.
      – I en stadsvåning?!!!
      – Nej men på min arbetsplats.
      – Som är?
      – Kaknäs Djurkyrkogård.

      Håller andan tills jag blir blå

      Okej. Vi tar det en gång för alla. Fast vem försöker jag lura? Jag kommer säkert skriva en krönika om det här igen nästa år också. Hur som helst så vill jag lyfta problemet med sjuka kollegor. Alltså influensa eller förkylning.
      När jag ogenerat talar om för en kollega att den borde gå hem och lägga sig för att den är sjuk, tänker jag inte så mycket på hur synd det är om den. Nej, jag tänker på mig själv och alla andra på arbetsplatsen som kanske inte har lust att åka på en rejäl förkylning.
      Jag kan för mitt liv inte förstå varför man går till jobbet sjuk. Det gör mig så upprörd. Varför? Jo, för att det är respektlöst mot oss andra. Är man sjuk tycker jag det är en självklarhet att stanna hemma och vila. Och kom igen, det är väl egentligen ingen som frivilligt sitter i möten, surrar med kollegor eller ringer viktiga samtal samtidigt som man hostar upp sin egen lunga? Fast vad vet jag, jag går inte till jobbet sjuk.
      Det jag vill säga är; tänk ett steg längre. Om man går till jobbet med förkylning eller influensa, finns en ganska stor risk att smitta någon annan. Det är egoistiskt rent av att utsätta sina kollegor för bacillerna och risken att de ska bli lika sjuka. Om inte mer.
      Om en av mina kollegor kommer till jobbet och ser ut som sju svåra år finner man mig sittande blå i ansiktet för att jag hållit andan hela dagen. Man kan också se mig öppna dörrar med fötterna eftersom jag inte vill ta i handtag som den sjuke har tagit i. Okej, nu överdrev jag lite, men det är inte långt ifrån att jag går hem istället för den som kommer in sjuk.
      Barnen ska vi hålla hemma från dagis och skola när de är sjuka, men när vi kommer upp i ålder och börjar jobba slutar det att gälla. Då är det inte lika viktigt längre. Tydligen.
      Jag kan förstå att man tycker det är trist att bli hemma från jobbet och förlorad inkomst och allt det där, men är det så smart att smitta ner alla andra också? Dessutom gör man inte ett lika bra jobb när man är sjuk. Kroppen vill vila och få lugn och ro då. Du kanske har mycket att göra, men sanningen är ju den att arbetsuppgifterna finns kvar när du kommer tillbaka. Att bli sjuk hör liksom till, så jag tror ingen blir sur för att du stannade hemma och inte ringde klockan tre på onsdagen.
      Ja det här är en fråga som gör mig upprörd, men är det för mycket begärt att folk ska använda sitt sunda förnuft?
      Tack så mycket.
      /En som fick svininfluensan 2013

      Insändarfabriken

      – Hej! Du har kommit till Frans-Holger Lodenbrink. Jag är oanträffbar för tillfället, men lämna gärna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp så snart jag kan. Och vill!
      – Kan man verkligen lita på det?
      – Egentligen inte, om jag ska vara ärlig. Jag är en häpnadsväckande upptagen person i beaktande av min ålder.
      – Men tydligen inte värre än att pappa kan sitta därhemma och leka telefonautomat!
      – Man har ju inte roligare än man gör sig. Som du vet är jag fortfarande lika barnsligt förtjust i telefonskoj som han den där riksbekante Kalle Sändare. Vad har du på hjärtat?
      – Jag ville bara höra hur pappa har det.
      – Jag har det bra. Pensionen håller mig flytande, hälsan står bi. Man får bara passa sig för att intala sig att man blir förståndigare med åren vilket är en vanlig föreställning. Men det där är en missuppfattning, har jag förstått. Det är inte jag som blivit klokare, det är världen som har blivit dummare. Men visare blir man nog inte med åren, däremot blir man muntrare.
      – Hur menar pappa?
      – När jag var ung var jag håglös och osäker, minns jag. Under yrkesåren red mig framgångsdjävulen. Jag skulle minsann ta mig upp i ljuset och slå de andra av brädet. Nu är jag kvitt allt det där och har aldrig mått bättre.
      Jag hörde min far skrocka självbelåtet i telefonluren. Han har varit ’stötande och osolidariskt frisk’ i hela sitt långa liv, brukar han säga. Och nu på gamla dar förströr han sig med att skriva insändare. På en enda dag kan det bli ett par tre stycken som han skickar till dagstidningar, hemsidor och andra publikationer. Många kommer in, ty med åren har far vässat och förfinat en medfödd fallenhet för att retas.
      – Det är nämligen så redaktörerna vill ha det, förklarar far i telefonen. En bra insändare ska helst vara förargelseväckande, så att det sprakar till i spalten och blossar upp en debatt.
      Med Huddinge Varjehanda har far en överenskommelse om leverans av en tillspetsad insändare i veckan. Med särskilt nöje minns han en stump för en del år sedan som handlade om ungdomen.
      Ungdomarna var övervärderade i samma mån som vi äldre underskattas, skrev far efter att så att säga ha doppat pennan i arsenik. Och våra medier tillmötesgår beredvilligt de ungas självupptagenhet, utseendefixering och osunda strävan efter kändisskap.
      Så skrev alltså min far i sin insändare, oförskämt och avsiktligt provocerande. Han undertecknade sitt alster Frans Loden.
      – Du kan tro det blev ett rabalder, berättar far. En av de ursinnigaste replikerna sopade golvet med den ”okunniga reaktionären Frans Loden”. Den insändaren hade jag för säkerhets skull själv skrivit och undertecknat Holger Brink. Inlägget blev upptakten till en hård batalj mellan insändare mot och för ungdomens beteendemönster. Redaktionschefen ringde och tackade.
      I en insändare i en Norrlandstidning slog far fast att det inte existerar några normala människor. ”Normalitet” är bara en schablon som vi håller oss med för att någotsånär kunna bedöma graden av ”anormalitet” hos våra medmänniskor. Min far fortsatte sin analys med att beskriva en manlig kollega.
      Till synes var kollegan ett sannskyldigt monstrum av ’normalitet’. Han säger eller gör aldrig något iögonfallande. Vurmar för ingenting. Hyser lite lagom oantastliga och politiskt gångbara åsikter. Är utmanande tillfreds med livet. Med sin fru och deras tre skötsamma barn lever kollegan i en till synes oavbruten endräkt. Han är nöjd med sin lön och har till yttermera visso utmärkt fysisk hälsa. Mannen visar en irriterande fördragsamhet med allt och alla.
      Far hade i själva verket aldrig träffat en så onormal människa!
      – Debatten om normalitetsbegreppet höll i sig i över en vecka, fortsatte far.
      Och påminde sig sedan sin mest framgångsrika insändare hittills. Den om hundar. Fars insändare löd som följer:
      ” Hund och människa är två arter som bibehåller sin barnslighet livet ut. Båda gillar även som vuxna att leka, t.ex. med en boll eller en pinne. Människan föredrar i regel bollen eller en puck. Hunden är liksom sin urfader vargen en rastlös varelse med mycket spring i benen. När den kommer fram till TV-soffan och betraktar oss med ögonen gråtmilda av förväntan tänker den inte: ’O vad jag älskar min flockledare!’. Utan vad den väntar på är att det ska hände något hundkul. Kanske en långpromenad i rask takt med husse. En lekstund i trädgården med matte eller barnen vore också roligt. Liksom att få träffa andra hundar. Eller att åtminstone få komma ut och kissa några skvättar och nosa runt ett tag…
      En hund får aldrig äta sig tillnärmelsevis mätt, ty då skulle den bli smällfet.
      Hundens sex-liv är torftigt.
      ’Det är synd om människorna’, skrev Strindberg i Ett drömspel. Själv avskydde han hundar, annars hade han säkert skrivit: ’Det är synd om människorna och hundarna.’’
      Så långt exemplen på fars insändarstil.
      – Du kan tro hundtexten väckte återskall, sa far. Stadens hundägare kastade sig in i skarpa svaromål. Ja, aldrig i mitt skamlösa insändarliv har jag blivit så duktigt utskälld, skrockar far i telefonen… Nej min son, nu har jag inte tid med dig längre. Jag sitter mitt upp i en ny braständare. Där kommer jag att hudflänga det utbredda sluddrandet och snabbpratandet i SVR. Ett oskick som lämnar alla oss med nedsatt hörsel i sticket. Och vi är i storleksordningen hundratusentals abonnenter som också skulle vilja hänga med i teveprogrammen. Något i den stilen har jag tänkt mig, sa far.
      – Du är allt en bra elak gammal kverulant du, sa jag. Ha en snäll dag.
      – Kan jag inte föreställa mig, småskrattade far.

      Ragna Nybloms ”gonattönskan”

      Vilken är den viktigaste mediahändelsen i Värmland under 1900-talet? Naturligtvis en omöjlig fråga men intressant att fundera över. Min vän, den pensionerade journalisten Anders Ajaxson klipper till med: ”Det var när man startade TV-sändningarna från Blåbärskullemasten i Gräsmark.” Det var i augusti 1960 och därmed kunde nästan hela Värmland se TV, något som tidigare bara varit möjligt för Karlstadsborna. Sannolikt var provsändningarna framtvingade av OS i Rom! Till en början var jag lite skeptisk, men efterhand har jag blivit alltmer benägen att ge Anders rätt. TV:s roll i människors vardagsliv kan nog inte överskattas.
      Själv var jag en ganska loj TV-tittare under 1960-talet. Visst såg jag mordet på Kennedy. Det är ju en sådan händelse där alla minns var de befann sig, när de upplevde dramatiken.
      Jag ser inte längre några TV-serier, vilket gör att det är många frågor i ”Vem vet mest” som jag inte har en susning om svaret på. Tre TV-serier minns jag särskilt. Det var på den tiden, då tittarsiffrorna var mycket större än idag. Det är lite märkligt att i två av serierna var Sven Wollter en av huvudpersonerna. Detta är säkert förklaringen till hans stora popularitet idag. Rollerna som Gusten i Hemsöborna och Rasken gav honom en folklig förankring, som dolde hans vänsterextrema åsikter. Men alla tiders TV-upplevelse för mig är den danska serien Matador – jag kan förstå dem som ser om den serien varje år!
      Men TV kom att betyda mycket för mig på ett annat sätt. Hösten 1962 inköpte min far en TV-apparat och det kom att betyda oerhört mycket för honom. Han var då en drygt sjuttioårig änkling, som bodde ensam på sin gård. Nu fick han varje kväll i TV-rutan besök i sin kammare. Han blev en mycket aktiv tittare och han prenumererade t.o.m. på Röster i Radio/TV för att bättre kunna följa med.
      Programmen i den enda kanalen var svartvita och de slutade vid halv elvatiden på kvällen. Far blev nästan förälskad, åtminstone berättade han för mig att det var så skönt att gå och lägga sig, när hon, hallåan, sagt godnatt. Vem hon var? Ja, hon var verkligen både snygg och kunnig, det minns jag. Det var roligt att googla på henne nu, när jag skriver dessa rader och känna mig tillbaks till kammaren där i mitt barndomshem och förstå vilken betydelse Ragna Nyblom hade i min fars liv under ett årtionde för drygt femtio år sedan.
      Jag hittade kvittot på fars TV-köp den 22 oktober 1962. TV:n kostade komplett med antenn 1 445 kronor. Det motsvarar idag, om man beaktar penningvärdesförsämringen 15 470 kr. För den summan får man nu en ganska lyxig TV. Då, 1962, fick man en liten 17- tums mottagare för svartvitt.

      Den lidnerska knäppen

      Det var en kav lugn och ljummen söndagsmorgon. Solen nådde långt in i huset och trädgårdens igelkott hade gått hem och lagt sig efter att hela natten ha kalasat på daggmask. Fru Fagergran satt vid radion i vardagsrummet och hörde Mikael Samuelson sjunga ”Den första gång jag såg dig” av Birger Sjöberg. Så snart sången tystnat skruvade hon ner ljudet och vände sig till sin man som mixtrade med sin dator.
      – Rolf.
      – Hmm.
      – När såg du mig för första gången?
      Rolf Fagergran såg upp från datorn, aningen överraskad. Han tänkte efter och sa.
      – Det måste ha varit efter gråstarrsoperationen tvåtusenåtta. Dessförinnan minns jag dig som lite otydlig och blurrig i konturerna, liksom allt annat kring mig för övrigt. Numera ser jag dig med full skärpa, i varje fall rörande det yttre. Din inre person är fortfarande ganska suddig.
      – Måste du vara så förödande naturalistisk? sa fru Fagergran och skruvade häftigt upp ljudstyrkan på radion.
      ”DEN FÖRSTA GÅNG JAG TOG DIG UTI HANDEN”, röt Samuelson till så att kristallglasen skallrade i vitrinskåpet.
      Fru Fagergran som tagit på sig söndagsansiktet bytte till vardagsansiktet. Hon slog upp en halv kopp kaffe åt sig, stängde av radion och sneglade åt maken.
      – Vad håller du på med?.
      – Jag vidtar mina mått och steg, sa herr Fagergran och skruvade på något på datorns baksida.
      – ‘Mått och steg’. Som innebär vad då?
      – Att en vacker dag går jag till verket.
      – Men så sluta då att tala i gåtor, sa fru Fagergran alltmer irriterad.
      – Jag tänker be vårdcentralen remittera mig till en neurolog.
      – Usch så du skrämmer mej! Varför en neurolog?
      – Därför att i går kväll var det något som knäppte till.
      – Knäppte till? Det var väl oljepannan, som det brukar vara.
      – Nejnej, inne i huvudet på mej. Där liksom knäppte det till, förtydligade herr Fagergran.
      – Då var det säkert en ”lidnersk knäpp”, sa fru Fagergran muntert. Gratulerar. Du vet väl vad som hände sjuttonhundratalsskalden Bengt Lidner. Han befann sig i elvaårsåldern och beskrevs som en mycket medelmåttig person. Men så en dag fick han en smärtsam men övergående knäpp i huvudet. I fortsättningen blev pojken Lidner en högpresterande skolelev och, med tiden, en betydande poet och dramatiker. Den ’lidnerska knäppen’ hade visat sig vara en länk till oanade inre resurser.
      – Jag hade en gång en särpräglad kollega, sa herr Fagergran. Han fick en likadan knäpp som jag, men vi såg aldrig något uppsving för hans begåvning. Däremot började han samla. Inte på sådant som folk brukar ägnar sig åt, frimärken, tändsticksetiketter, trädgårdstomtar i keramik, älskarinnor och så vidare. Nej kollegan blev en samlare på strapatser och är så än idag. I hög stämning klamrar han sig uppför höga och åbäkiga berg, ju brantare desto bättre. Han har avverkat Klarälven paddlande uppströms från Karlstad fram till källflödena i Härjedalens fjälltrakter. Att paddla utför älven vore för fattigt på strapatser och ingenting som lockar kollegan. Han promenerar gärna runt några kvarter i stadsdelen Rud, men inte på fötterna som folk i gemen utan på händerna.
      Dagarna som följde gav herr Fagergran noga akt på sig själv, orolig för att någon påfrestande vurm skulle bryta fram, liknande den hos kollegan. Eller hade möjligen hans kreativitet tagit ett välbehövligt skutt uppåt? På prov påbörjade han en teaterpjäs om Beethoven och hans kontroverser med brorsonen Karl och pojkens mor.
      De första replikerna i dramat uppenbarade sig utan större besvär i en scen med brorsonen på besök hos kompositören i hans stökiga bostad i Wien.
      (” Vad är det för kråkfötter onkel Ludwig sitter där och plitar”? ”Hör inte vad du säger. Skriv ner din fråga i mitt konversationshäfte som ligger där på pianolocket”).
      Men efter den inledande ordväxlingen kom Fagergran inte vidare.
      – Hur går det med dramat? frågade hans fru vid middagsbordet.
      – Stopp i maskin, muttrade Fagergran och satte pekfingret mot pannan.
      – Glöm inte att du har tid hos tandläkaren i morron, påminde frun.
      Nästa dag infann sig Rolf Fagergran hos sin tandläkare för den årliga besiktningen.
      Doktorn förde in spegeln och såg sig omkring.
      – Ser man på, du har bitit sönder en jacketkrona i överkäken, sa han.
      – Alaalaal! sluddrade hans patient.
      Doktorn tog ut spegeln, och Fagergran satte sig upp och sa med återfådd talförmåga.
      – Då måste det ha varit jacketkronan som knäppte till! Och jag som har oroat mig flera dar över en ”lidnersk knäpp” med åtföljande personlighetsförändringar!
      Doktorn lade in en salivsug, sedan startade han borren.
      – Åsså gapar vi… Tack det räcker! Jag för in borren men stannar själv utanfötr, haha! Men från det ena till det andra: jag undrar om inte min dator fått en ’Lidnersk knäpp’. På vissa områden är den numera intelligentare än jag. Dessutom nyckfull och ibland utstuderat illvillig.
      – Alalalhh, sa Fagergran.
      – Slöörp, lät det från sugen.
      – Vi vet ju alla hur det ligger till med datorerna, fortsatte tandläkaren. Till skillnad från sina användare blir de undan för undan allt smartare. Till slut kommer det ödesdigra genombrottet.
      – AJ!
      – Ursäkta, tandnerven lever tydligen. Jag får borra lite varsammare.
      – Aaaallal.
      – Genombrottet, återtog doktorn, består i att en vacker dag blir datorerna så intelligenta att de uppnår så kallad ’kritisk massa’. I och med det får de ett medvetande, övergår således i ett sorts organiskt stadium och blir självständigt tänkande varelser. Efterhand tar de naturligtvis över internet och hela ruljansen. Har vi otur uppstår förr eller senare någonstans en superdator av det ondskefulla slaget. Ett digitalt monstrum som tillvinner sig världsherravälde och förslavar oss alla.
      – Sluurp! kommenterade salivsugen.

      Kanalsegling

      Kapten Snedwall och jag har gått Göta kanal flera gånger med våra båtar och klarat av det hela utan större missöden. Man brukar tala om Göta kanal som skilsmässodiket, vilket säkert kan avskräcka en och annan, men sanningen är den att det är kul att slussa och mycket avkopplande däremellan. Man glider fram i fem knop i de vackraste landskap: böljande fält, lummiga alléer, glittrande sjöar och vildaste sagoskog. Slussarna är många och ger upphov till många trevliga samtal med medslussare och nyfikna och vetgiriga åskådare. På kvällen lägger vi till vid en gästhamnsbrygga. Kanske tar vi en promenad eller ett dopp, innan det är dags för middagsbestyr, om vi inte slår på stort och äter på någon av alla restauranger, som finns längs kanalen.
      Vi har naturligtvis också gått Dalslands kanal flera gånger – fattas bara annat, då jag växte upp vid en av sjöarna i kanalsystemet och dessutom var Håveruds första turistvärdinna och guide i slutet av sextiotalet! Dalslands kanal är om möjligt ännu vackrare och mer avkopplande och definitivt mer avslappnad i sin attityd. Här färdas man inte i grävda kanaler utan på de vackraste sjöar mellan slusstationerna, och möjligheten att finna ett gudomligt nattkvarter är otaliga, även om man med segelbåt inte kan lägga till vid de där allra finaste ställena – de som man behöver kanot för att nå. Men gästhamnarna är trevliga och ligger vackert, och det där med att gå genom akvedukten i Håverud (som jag kunde allt om en gång i tiden!) i egen båt är en rent hänförande upplevelse som saknar motstycke – jag är salig varje gång – och den sommaren barnbarnen var med på Dalslands kanal, fick de sig noga inpräntat vilket makalöst och världsberömt byggnadsverk akvedukten är.
      Men i sommar blir det Göta kanal igen, eftersom vi har bestämt oss för att äntligen segla i Stockholms skärgård – helst större delen men åtminstone den södra. Vi ser fram emot att segla i Taubes farvatten, och det kommer säkert att bli en del nynnande och hummande mellan kobbar och skär: ”Vinden har somnat i båtarnas segel, ut över Baggensfjärdens spegel ” och ”Här Rose-Marie syns blåa Nämdöfjärden” och ”Vi gå till Utö för natten” och alla de andra oförglömliga visorna.
      Förra gången vi planerade att segla i Stockholms skärgård (jodå, vi har försökt förut) och till och med hade planer på Åland, hamnade vi i Sankta Annas och Gryts skärgårdar. Vindarna var fel och vädret dåligt, så det blev i stället en hel del harvande mellan Fyrudden och Harstena och så en tur ner till Västervik. Så kan det gå, när man är väderberoende.
      Men nu har vi en större och bättre båt med en bättre och nyare motor, och då kan naturligtvis inget stoppa oss, så det blir Utö och Baggensfjärden, medan vi håller babord och styrbord och rätt som det går – precis så som Taube skaldade.

      I och för sig

      – Sen finns ju dom som aldrig skräder orden, sa min gamle vän fotografen Viktor Berntsson, och han sa det med ett stänk av avundsjuka.
      Själv tillhörde Viktor de i anden vacklande. Betänkligheter föreföll ständigt ansätta honom. ”Mjaaä, här får vi se upp”, kunde han säga. ”I och för sig…” tillhörde hans favorituttryck. Liksom ”kan så vara, men vad är alternativet?”. Eller ”Saken kan också ses från andra hållet”. Allt framfört med det dröjande tonfallet hos den som besvärat sig med att tänka ett steg längre.
      En fördel med utlåtanden som de här är deras omfattande användbarhet, påpekade Viktor. Det må gälla valet av sovrumstapeter eller frågan om själens fortlevnad efter vårt frånfälle. Du håller igång ett samtal och höjer samtidigt kvaliteten på det. Den du diskuterar med tvingas att förtydliga sig och skärpa argumenten. Även mycket påstridiga personer kan få sin övertygelse naggad i kanten med en invändning av det här slaget, menade Viktor.
      – Men du riskerar förstås att framstå som glädjedödare, sa jag. Du ses som en som ifrågasätter andras tankegångar men saknar egna.
      – I och för sig, sa Viktor med ett inåtvänt leende.
      Han slog mer av päroncidern i sitt glas, kompletterade med några istärningar och berättade sedan följande:
      – Jag besökte för en del år sedan min syster i Stockholm för att reda ut en del familjeangelägenheter. En kväll står jag i garderobsavdelningen till en av stadens källarteatrar. Just den här teatern spelade gärna nyskrivna stycken med experimentellt eller fränt samhällskritiskt innehåll.
      Där stod jag nu i hård trängsel med den publik som just strömmat ut ur salongen för att återförenas med sina ytterkläder. Nummerbrickor blanka av handsvett sträcktes teleskopiskt över disken medan klädesplaggen hyvades i motsatt riktning; det var en brådska som om eld utbrutit.
      Någon fick i hastigheten fel rock eller en handske för litet. En annan tilldelades till sin överraskning en påse innehållande supe’mat och en flaska rödvin. Där stod en hopklämd kvinna med konstrik håruppsättning som fräste: ”här skulle min själ behövas kravallpoliser till häst!”
      Plötsligt går en tryckvåg genom publikmassan. Människor tvingas hårdhänt isär när en omfångsrik man banar sig väg fram till mig. Han hojtar glatt, och jag igenkänner en gammal kollega från min tid som journalist.
      Bernhard Hagberg var vid den här tiden krönikör i en av Åhle’n & Åkerlunds veckotidningar. Han hade gjort sig ett namn som åsiktsfabrik och elakt debattlejon. Mordiska rytanden skallade genom kvarteren kring Sveavägen.
      Bernhard hade sin oförgripliga mening om allt. Det vore honom således främmande att bespara mig och de kringstående sina synpunkter på kvällens föreställning.
      – Nå vad säger du om det här, då?, sa han sedan vi växlat handslag. Själv skulle jag beteckna pjäsen som en blamage i tre akter. Författaren vallar en fårskock av kliche’er och går vilse i vall, för att travestera Fröding. Ridån borde aldrig ha gått upp över huvud taget!
      – Beror kanske på vad man förväntat sig, försökte jag blidkande efter att ha uppfångat några ilskna ögonkast från ett yngre par strax bakom Bernhard.
      – Vad menar du? Ingen kan ju ha begripit mer än tio procent av vad som försiggick på scenen, fortsatte Holger med varsamheten hos en bison i en porslinsaffär.
      – I och för sig, mumlade jag och kände hur en våg av aggressiva invändningar var under tillväxt hos dem som stod packade omkring oss och som av allt att döma hade uppskattat pjäsen.
      Bernhard började nu svettas, och han frågade uppriktigt förvånad.
      – Så du tyckte detta var en stor teaterkväll, är det vad du försöker säja?!!
      – Jag? Nej, jag har inte sett pjäsen. Jag är bara här för att hämta min syster.

      Vädret vände sin kappa

      Efter regn kommer solsken, brukar man säga. Men i det här fallet visade sig vara tvärtom. En grå betonghimmel ligger tung över stan, och det känns sannerligen som att någon lagt ett lock över alltsammans. Luften känns kvav och syrefattig.
      Det är inte lätt att tänka klart under dessa förhållanden. Det blir molnigt även i huvudet. Vi har gott om växter i lägenheten numera, men det känns inte som att de bidrar med varken syre eller harmoni. De bara står där och skriker efter vatten. Ytterligare ett krav. Ytterligare en källa till stress.
      Jag antar att jag kan glädjas åt att ha hunnit absorbera gott om solsken innan molnen hopade sig. Vi låg på en filt i min mormors trädgård flera dagar i sträck, och tappade nästan greppet om verkligheten. Det kanske var bra att vädret vände sin kappa så att vi blev påminda om vardagen och alla måsten.
      Efter lite D-vitamin, kylbalsam och vätskeersättning försöker jag låtsas att jag har full kontroll, men molnen i hjärnan ställer till det. När man arbetar med information är det liksom en fördel om hjärnan faktiskt har kapacitet att lagra information, men just nu känns det ganska trångt.
      Nåväl. Jag får sitta här ett tag och hoppas att fläktarna blåser bort mina inre moln så att jag kan jobba obehindrat. Jag är dock rastlösheten personifierad.
      Jag funderar på att bygga en egen fidget spinner. Ni vet, de där snurrorna som är så populära just nu. Det känns som att hjärnan blir mer stimulerad om man faktiskt gör en från scratch i stället för att köpa en. Det kanske bara är inbillning. Min hjärna har som sagt svårt att tänka klart i nuläget.
      Men om valet står mellan att göra något eller att vänta så väljer jag det förstnämnda. För att citera First day of my life av Bright Eyes: ”I’d rather be working for a paycheck, than waiting to win the lottery.

      Fyra man i en båt

      Det var en njutbar septemberdag i början av 70-talet. Strax utanför Hammarön i Vänern låg en fritidsbåt för ankar. Den var en så kallad Pettersonbåt, vid pass åtta meter lång men knappt två meter på bredden. Kravellbyggd i välvårdad mahogny och försedd med ruff för obekväm övernattning.
      Ombord befann sig fyra man som satt där moltigande och orörliga som medlemmar av ett vaxkabinett. Var och en med metspö i handen och blicken stelhäftad vid flötet som av sjöbrisen försattes i en gäcksamt guppande dansrörelse.
      Äldst ombord och nybliven båtägare var bagare Gordon Berg. Bredvid honom befann sig ingenjören vid Värmlands spikfabrik Valdemar Nilsson; han bar overall, och upptill på den smalbrättade manchesterhatten sitter en reservkrok med tillhörande tafs fasthakad.
      På toften mittemot utbreder sig Arnold Nilson, redaktionschef på Värmlands Nyheter och en rutinerad metare. Hans kranium är runt och hårlöst som en badrumslampa. Vid sin sida har Arnold äldste sonen Bo, praktikant vid samma tidning. I en ryggsäck förvarade Bo sina ständiga följeslagare: skissblocket och en uppsättning fetkritor.
      Surfande på sjögången kom då och då hojtanden och hårda metalliska ljud från ett styckegodsfartyg , förankrat halvannan sjömil bort. De läste namnet Antwerpen på bogen, och bagaren uppskattade längden till ett 80-tal meter.
      – Det är ’Vänern-max’, påpekade han sakkunnigt. Slussarna sväljer inte större fartyg.
      Då lade Arnold undan sitt metspö.
      – Fler än jag som efterfrågar en öl?
      Utan att invänta svar klämde han sig in i ruffen – kröp sedan baklänges ut igen, nu med ett knippe flaskor från stuven för kylda livsmedel.
      De avbröt metandet för en stunds ölsvalka, och Arnold laddade sin briarpipa med en nypa fikondoftande Capstan. Han betade nytt på kroken och slängde i. Klämde sedan fast spöet under låret och knackade med pipskaftet på glasburken med mask.
      – Låt mej få sagt några ord om våra anspråkslösa kamrater här i burken, sa han. Daggmasken kan förefalla oansenlig och av försumbart intresse för bildade personer. Den bedårar oss inte genom sin charm, dess yttre är ofördelaktigt, och själva namnet mask efterlämna en fadd smak i munnen. Inte desto mindre, mina vänner, befattar vis oss här med en av jordens mest framstående aktörer. Med jorden menar jag då matjorden, humustäcket under våra fötter. Om detta skrev jag i våras några vördnadsfulla rader i en krönika, och händelsevis har jag med mig en kopia av texten. Vill ni höra?
      Återigen utan att invänta svar drog Arnold fram ett A4-ark ur innerfickan, lade från sig pipan och började läsa:
      Det sägs att om du under försommaren pressar örat mot marken kan du höra gräset växa…Pja. Fan tro’t, som Rellingen sa. Vad du till äventyrs uppfattar är nog snarare daggmaskarna, dessa våra tillbakadragna bröder i stoftet.
      Obekymrad om det ovanjordiska verkställer daggmasken vad på den ankommer. Den tänjer sig ätande genom myllan, halande kroppen genom den kanal den själv skapar. Öppnar på så vis väg för luft och vatten. Luckrar och blandar om allt i sin väg till bördig jordmån. En markförädlare utan like.
      Till daggmaskens förtjänster bör också räknas att den är ivrigt eftertraktad av metaren, igelkotten och alla lövskogens fåglar. Den vördas av odlaren, som vet att utan sin undre bundsförvant skulle han inte skörda så mycket som ett strå.
      Vad är då en mask mer närgånget examinerad? Tja, föga mer än en uträtad tarm, uppriktigt sagt, utfylld med vegetationsavfall som den bryter ner till näring åt spirande växter. Vad könslivet anbelangar visar sig daggmasken vara skapt som både hane och hona och håller alltid sams med sig själv. Blind och döv är masken ifrån födseln. Den har ingen hjärna värd namnet och än mindre några lungor eftersom den andas genom huden.
      Hur ser säkerhetsläget ut? Har daggmasken tänder till försvar, rivande klor eller giftkörtlar? Icke. Daggmaskens enda försvar är dess mångfald.
      Arnold H tystnade smått gripen av sitt ämne, och en meditativ stämning uppstod ombord. Men runt båten guppade fortfarande fyra röda korkflöten i böljegången, och som timmarna gick fick en och annan abborre uppleva en oplanerad luftfärd in över relingen.
      Efterhand blev utbytet klenare. Stackmolnen över Vänern var under tillväxt, och en regnskur kunde inte uteslutas. Det var hög tid för hemfärd.
      Draggen togs ombord, och Bo hukade sig tjänstvilligt över startveven. Schvungfullt drog han runt svänghjulet, och Albinmotorn svarade med några synkoperade Stravinskij-knallar. Bagaren slog sig ner vid ratten och vände stäven in mot Karlstads hamn.
      Då inträffade något utanför agendan. Motorn stötte ur sig några astmatiska rökpuffar och rådde med ett par sista kolvslag i moll, sedan stannade den!
      – Vad i hel…
      Bagarn öppnade akterluckan och skakade uppgivet på bensindunken.
      – Tom!
      – Urklantigt, stönade han. Jag borde naturligtvis ha kollat innan vi for! Men eftersom jag tankade fullt så sent som i förrgår tog jag för givet att – nån jäkel måste ha varit ombord och stulit soppa.
      – Har du händelsevis ett par paddlar ombord, frågade ingenjören sakligt.
      – Svar nej.
      – Så vad gör vi då?
      – Driver, sa bagarn dystert.
      Och det gjorde de. Med motorn utslagen hade Pettersson vänt sig tvärs vinden, häftigt vickande i sjögången. Med två man på vardera sidotoften och hållande sig hårt i relingen färdades sällskapet ömsom upp och ömsom ned, som på en gungbräda. Vinden hade gjort helt om och uppenbarade sig nu som illvillig landbris. Följaktligen drev de så sakteliga ut på Sättersholmsfjärden. I deras väg låg det tidigare omnämnda styckegodsfartyget.
      Som de närmade sig sågs tecken på viss oro ombord. Däcksfolk började samlas till en växande och alltmer intresserad publik utanför poopen, överbyggnaden längst akterut.
      Plötsligt kom ett hest vrål från fartygssirenen, sedan ytterligare två bölanden i rask följd. Budskapet kunde inte gärna missförstås: Försvinn!
      – Jajaja, skrek bagarn ilsket, jag hör! Men vad gör jag?!… Jo, nu vet jag!
      Han slank in ruffen och var snabbt tillbaka med ett en bok innehållande ’termer och begrepp till sjöss’. Från bildsidorna med signalflaggor valde han ut en i gult och blått och bad Bo rita av. Fem minuter senare kunde bagaren resa sig och visa upp flaggbilden med sin speciella innebörd för fartygsfolket. Några på poopdäck hytte med nävarna, andra brast i skratt.
      En halvtimme senare hade vinden fört dem fram till fartyget, och de lade sig försiktigt långsides med fyra fendrar uthängda. Två lejdare släpptes ut från poopdäck, och ett par man klättrade ner för att hjälpa till med att hålla ut motorbåten från fartygssidan.
      Bagaren tog sig uppför repstegen med den tomma bensindunken i en rem över axeln. En stund senare var han tillbaka med påfyllning, och de fyra tackade för sig. Albin drogs i gång och bagaren ställde på nytt kursen mot Karlstads inre hamn.
      – Jag trodde styckegodsfartyg drevs med diesel, sa Arnold inuti ett tobaksmoln.
      – Det gör dom också, sa bagaren, men där finns alltid diverse andra motorer ombord som går på bensin. Kaptenen var hygglig nog att sälja 25 liter. Dessutom kostade han på mig några allvarsord om adekvat sjömansuppträdande och om risken med att missbruka signalflaggor.
      – Vad betydde egentligen flaggbilden du visade?
      – ”Håll undan från mig. Jag manövrerar med svårighet”.