• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • En kärlekshistoria

      Foto: AP Photo/dpa, Daniel Bockwoldt

      Om bara elva dagar kommer något att förändras. Fast det vet jag inte då, när han ser på mig med sina blå ögon och ler det där leendet jag drömt så mycket om. Om bara elva dagar kommer jag märka att något inte är som det ska. Fast var det någonsin det?
      Sommaren 2010: Jag går in i rummet och känner det direkt. Känner honom. Det finns något där mellan oss, men han är för ung och jag är för rädd. Vi ses under en vecka den där sommaren och även om inget händer så rör han vid något inom mig. Något som jag sedan inte ska kunna glömma.
      Juni 2017: Han dyker plötsligt upp i mina tankar, där jag sitter på hotellrummet i ett allt för varmt Florens med min bästa vän, och väntar på att solen ska gå ner utanför fönstret. Jag letar upp honom på Facebook. Skickar en vänförfrågan och får svar inom tio minuter. Vi börjar prata. Ett samtal som ska pågå i nästan ett och ett halvt år innan vi ses igen.
      November 2018: Så är han äntligen där framför mig, i min stad. I min famn. Det är nästan som en dröm. Åtta år senare. Varför har vi väntat så länge? Hur kan något eller någon känns så bra. Så naturligt. Allt med honom är rätt. När vi skiljs åt ser han på mig, håller min hand, ler och säger skämtsamt, “ser det ut som att jag inte vill träffa dig igen?”. Nej, det gjorde det verkligen inte, men jag var ju tvungen att fråga.
      Elva dagar går, och så händer något. Jag känner det i hela kroppen. Sitter med hjärtat i handen, i en bil på väg genom Europa upp till Sverige och kan inte ta in det? Hela jag gör ont. Varför tog han plötsligt avstånd? Efter så många månader av kontakt. Längtan efter att ses. Allt verkade till en början som vanligt efter vårt möte. I elva dagar. Men så slutar han höra av sig. Det händer alltid mig tänker jag, och jag borde inte vara förvånad. Ändå kan jag inte tro att just han skulle göra så. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så fin. Han är väl ändå annorlunda? Eller är jag så förbannat naiv att jag faller för det varje gång? För lögnerna, bortförklaringarna och alla vackra ord. Kväver jag dem? Är jag dålig på något sätt? Är hela jag fel?

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Innerst inne visste jag kanske att han skulle försvinna. Att han skulle ghosta mig till slut för att han inte vågade säga sanningen. Han var bra i fantasin, ännu bättre i verkligheten. För bra? För att vara sann alltså. Skulle du tystna utan någon förklaring? Skulle du plötsligt ta avstånd från någon som du tycker om? Om svaret är ja, sluta. Du är en idiot. För vet du? Tystnaden är tortyr. Värre än alla hårda ord och sanningar i världen.
      För mig var det på riktigt. Det var viktigt. Han är viktig för mig. Men jag var kanske aldrig viktig för honom.

      Tid att fundera på årets uteprojekt

      Foto: Paul Kleiven / Scanpix NORGE / SCANPIX

      Jul- och nyårshelgerna har passerat och för somliga av oss är det fortfarande lediga dagar kvar. Det blir en slags vila, där det finns tid för eftertanke och återhämtning, som är välbehövligt för de flesta så här års. Ute vid fågelbordet däremot, där gråsparvar och domherrar trängs tillsammans med ekorrar för att äta sig mätta råder inget lugn. Glöm därför inte bort att ge de små liven vad de behöver, nu när det är kallt ute.

      När man får tid att ta det lugnt och bara göra det som man har lust till har jag, som säkert många med mig, en förmåga att planera för nya uteprojekt. Att kolla på nätet, men även i gammal och ny trädgårdslitteratur är otroligt kul och inspirerande. Det finns många roliga och snygga lösningar i form av växtstöd, kanter och fina stenläggningar. Av alla idéer blir jag nöjd om en eller två av dem blir verklighet, för krasst sett vet jag att när väl odlingssäsongen börjar, flyger tiden iväg och då är man glad om man hinner få ner allt i jorden i tid.

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Något som också kan sysselsätta mig i timmar under lediga mellandagar är alla frökataloger som kommit. I år tänker jag dock inte köpa så mycket frö som vanligt eftersom jag lovat mig själv att vänta ut min nya trädgård och se vad den har i blomväg. Vet att det är något magiskt, med tanke på att förra ägaren älskade sin trädgård och allt i den. Det kommer dock bli svårt att hålla sig för det finns en uppsjö av nyheter som jag får lust att prova. En citrongul solros med dovt vinröd mitt, ’Ms Mars’ och en ljusrosa luktärt, ’Spencer Anniversary’ står på önskelistan. Zinnia är en av mina favoritblommor och nu har det kommit en ny sort – ’Queeny Lime Orange’, som ser helt fantastisk ut i en färgkombination av orange, limegrönt och hallonrosa.

      Med mitt nya hus följde även en inglasad veranda, där jag nu i brist på växthus, kommer sätta en hel radda med tomater. Favoriten från förra året, ’Yellow Brandywine’ tänkte jag skulle få sällskap av nyheten ’Black Brandywine’, men även körsbärstomaten ’Sweet Aperitif’, som är ”en delikat smakbomb” enligt fröfirman får åka med i beställningen. Som många av er säkert vet, gifter sig tomat och basilika väldigt bra i en sallad, men de trivs faktiskt väldigt bra tillsammans redan under uppväxttiden. Plantera därför ner basilika runt dina tomater och du har både en vacker och en välmående krukkombination. Jag gillar den småbladiga basilikan och såg att det kommit en ny sort med namnet ’Aristotle’, som jag tänker testa.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Nyheter i all ära men jag tog en hel del frö från förra årets plantor, som också ska ner i jorden. Man ska inte glömma att de är lika bra, om inte bättre än nyinköpta frön. De är beprövade favoriter som du vet fungerar i din trädgård och som gav välsmakande frukt eller blommor som var vackra att se och dofta på. Jag försöker också i den mån det går att köpa ekologiskt frö, det vill säga frön som odlats på mark som inte besprutats med ogräsmedel eller gödslats med konstgjord handelsgödsel, och sedan under uppväxttiden behandlats med ogräsgifter eller svampdödande ämnen. Det är inte det lättaste i dagens frödjungel, men på senare år har många fröfirmor blivit bättre på att ta fram ett bra ekologiskt urval, så all heder åt de som försöker.

      Det är inte riktigt dags att börja så och plantera än, så om odlingsivern blir för övermäktig är groddar ett perfekt vinteralternativ. De kräver bara vatten och ljus för att gro och är proppfulla med nyttigheter, något som känns extra bra att få i sig efter helgernas frosseri. Testa mungbönor, linser eller quinoa – alla är snabba och lätta. En groddningsburk, vatten och några dagars tålamod är allt du behöver. Helt klart en bra och hälsosam start på 2019!

      Mina flygande hud-maracas

      Foto: Tobias Röstlund / SCANPIX

      ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”
      Känner ni igen den? Om ja, GUTÅÅÅR, kulturbroder! Om nej, bli inte rädda, jag kan inte heller något om finkultur. Raderna ovan är tyvärr den enda dikt av Tomas Tranströmer som jag kan recitera.
      Jag vet inte varför den fastnade. Jag antar att den gör något med mig, på ett dåligt sätt. När man är 42 år gammal så kommer nämligen tecknen på slutet, eller i alla fall påminnelserna, alltmer frekvent.

      Nyligen svimmade jag på väg till gubbkissen under vargtimmen. Jag hade ryggsmärtor och yrsel, kunde inte hålla mig kvar mot dörrhandtaget och segnade plötsligt ner på parkettgolvet som en sköldpadda. Jag vaknade av barnskrik i bakgrunden och min sambo som stod över mig och i panik frågade hur det var med mig, och undrade huruvida jag ville kissa i en kopp. Sedan dess har hon tittat på mig med en annan blick och jag försöker nu göra det så bra jag kan här hemma för henne för att hon inte ska lämna mig mot någon jävla 25-årig säsongare vid namn Lorenzo (eller nåt, det är inget jag har tänkt på).
      Jag har till exempel knappt några regler här hemma. Slog klockan precis år 1920, undrar ni? Regler? NEJ, men sluta misstolka allting.
      Ok, jag omformulerar. Jag har knappt några ÖNSKEMÅL här hemma. Jag är på gränsen till toffel, eller som jag själv urskuldar mig för att fungera: en modern man. Jag bor i ett hus som till 80 procent är fyllt av puderrosa prydnadskuddar, ljuslyktor och leksaker. Jag må vara ständigt lågenergiskt irriterad, men jag är ingen man. Vad är jag? Inte fan vet jag, jag skriver saker.
      Några saker är jag dock noga med:
      1. Hårborsten som min sambo använder, den som alltid ser ut som djuren som hittas vid sidan om motorvägen vid eftersök, ska inte ligga framme.
      2. Jag vill inte ha något i chokladfabriken vid älskog.
      3. Ingen studsmatta på min gräsmatta.

      Reglerna ovan behöver kanske inte motiveras, men vad gäller ”no go-studsmattor” så är jag en överbeskyddande person som inte vill att mitt kött och blod ska få ont (vilket i och för sig även gäller ”no-go-i-rumpa-regeln”).
      Trots detta, möjligtvis på grund av dåligt samvete, vill jag att min son någon gång skulle få uppleva att hoppa som en galning innan han flyttar hemifrån. Vi åkte därför till Yoump i Örebro – ett slags lekhus där nästan hela golvytan är täckt av studsmattor och trampoliner.

      Magnus Skoglund, krönikör och studsmattehatare.

      Jag hoppade. Och gillade. Sedan hoppade resten av kroppen. Först magen. Sedan slog min ena A-kupa emot min andra A-kupa, som två hud-maracas. Det gick otroligt snabbt, men jag kände den, KLATSCHEN. Sedan dess har jag varit skör – och skylt min kropp även inför familjen. Det har sagts förr och det blir mer och mer patetiskt för varje år och hål i livremmen som går: men nu är det dags att ta tag i fysiken.
      Vi ses ute på svajiga stavgångspromenader framöver.
      Gott Nytt Lårbenshals, kära läsare.

      Dagen efter

      Så här minns jag en företagsfest i yngre dar. Företaget bjöd på nyårskalas och där var tjo och där var tjim och tjolahopp så gusejförbarme! Som vanligt var där också en och annan som inte höll måttet. En skildring utan förbehållslös realism är ju numera inte gångbar. Vi vill därför varna känsliga personer, för här skall inte sparas på grova övertramp och de anskrämligaste pinsamheter. Missa inte det!!

      Strax före tolv dagen efter festen ringde telefonen, och jag svarade.
      – Tjena, de’ Rolle, hörde jag en stämma som bara med möda banade sig fram genom kollegans talorgan.
      – Jo jag hör det, sa jag. Hur mår du?
      – Fuktansvät. Het enket fuktansvät….Jag var på fest igår.
      – Jag vet, Rolle. Jag var själv där.
      – Var du!? Då kanske du kan bedöma ifall jag verkade ha roligt.
      – Åtminstone fram till kaffet och avecen, Rolle. Så långt var du på ett sprillans gott humör. Du skrattade praktiskt taget utan uppehåll, varför vet jag inte. Ett par gånger lämnade du bordet och hoppade upp på musikestraden för att avlösa Towa Carson. När hon vägrade lämna från sig mikrofonen började du steppa framme vid rampen. Vi gruvade oss en hel del för att du skulle trilla ner på golvet.
      – Shit! Du förstår, jag grips av en oemotståndlig lust att sjunga så snart jag fått några knappar i västen. Ibland steppar jag. Men av allt det här kommer jag ihåg väldigt lite, om jag ska vara ärlig. Däremot har jag några värmande minnesbilder från halvtimmen innan vi satte oss till bords. Alla log så obegripligt rart mot mig, minns jag. Inte fan visste jag att jag var så populär.
      – Tyvärr finns det en mer närliggande förklaring till fenomenet, sa jag. Alltså till varför du spred en sådan glädje i början av festen. Du knallade omkring i olikfärgade strumpor, Rolle. Den ena var röd, den andra nougatbrun.
      – Jag kan väl inte lastas för att jag råkar vara färgblind. Hur tycker du jag skötte mej under själva måltiden, bortsett från steppdansen?
      – Hyfsat, Rolle. I varje fall fram till när servitören kom med den ugnsstekta rådjurssadeln.
      – Vad hände!?
      – Du stötte med gaffeln i köttbiten och frågade, ganska snorkigt dessutom:
      ”Är det här verkligen mört?!”. Servitören uppskattade tydligen inte frågan, för han svarade: ”Vad då mört? Fisk av det slaget har vi inte ätit i Sverige sedan matransoneringen under andra världskriget.”
      – Shit! Det där kommer jag nog inte ihåg, sa Rolle. Däremot minns jag en del av vad som hände under dansen senare på kvällen. Jag var på väg upp på estraden igen för att dra några roliga historier. Bland annat den där om lille Sven som berättar för sin mamma att han besökt farfars grav i sällskap med sin farmor. ”Jasså du”, säger mamman, ”hur var det på kyrkogården då?” Sven svarar: ”Dom var döda allihop utom en som var uppe och krattade…”
      – Den historien gick vi tyvärr miste om, Rolle. Innan du nådde fram till micken trasslade du in dig i sladdarna till de elektriska instrumenten. Vi blev ganska skärrade av blixtarna från gitarrerna och keyboarden. För att inte tala om gnistorna som sprakade i håret på Towa Carsson. Hon lär ska ha blivit kruslockig på kuppen. Lika oförglömlig var naturligtvis kortslutningen i halva festsalen. Och den efterföljande kalabaliken. En del ringde efter en taxi, andra flydde ut i snösörjan på gatan i högklackade skor och med dom där fåniga små pappershattarna kvar på huvudet. Men jag kan lugna dig med att allt ställdes tillrätta så småningom. Proppar anskaffades och ljusen tändes. Men dig såg jag inte till då, vart tog du vägen, Rolle?
      – Äsch, jag satt ute i baren och snackade med chefens fru.
      – Det var inte dåligt! Vad kunde ni båda ha att tala om?
      – Om jag det visste!. Det här är verkligen illa, för vem vet vad allt jag kan ha hävt ur mej när jag kommit i det gråtmilda stadiet. Jag satt och snyftade mot hennes axelband, det vet jag däremot bestämt. Bandet var chockrosa och cirka två centimeter brett. Men varför grät jag? Ingen aning. Kanske anförtrodde jag henne att jag känt mej underskattad av chefen en längre tid…
      Men sen minns jag också hennes varma goda händer under mina armar när hon ledde ut mej ut på gatan. Oss emellan tror jag att vi var på väg att lämna firmafesten tillsammans!!
      – Mja, nu måste jag göra dig besviken, Rolle. Det var inte chefens fru som ledde ut dig till taxin utan garderobiären…
      – Det menar du inte!
      – Jo. Och du grät mot taxiförarens axel också innan ni kom iväg.
      – Shit! Du polar’n. Lova mej en sak. Hindra mej från att gå på nyårsfesten nästa gång. Med alla medel. Lova mej det!
      – Jag ska göra mitt bästa, Rolle.

      Vinterhatarens årskrönika

      Foto: Christine Olsson / TT

      År 2018 närmar sig sitt slut, och under mina dagliga promenader tänker jag mycket på hur det har varit. Om jag skärskådar mitt eget år ur vinterhatarens perspektiv, kan jag konstatera att det har varit ömsom vin ömsom vatten, både himmel och helvete.
      För mig är januari en av årets värsta månader. Den börjar med fest och fyrverkerier men övergår snabbt i en räcka glåmiga trista dagar, då man inte har något att se fram emot. Årets januari började i alla fall hyfsat med barmark och isfri älv. Men sen körde det igång med regn och snö och ännu mer snö och isknaggel och livsfarliga gångbanor. Usch!
      Februari har en god egenskap: den är kort, och det är väl allt. Men vår fyradagarsresa Vänern runt i rytande pinblåst, tvåsiffriga minusgrader, snörök, drivbildning som övergick i snöstorm var fantastisk, hur konstigt det än kan låta. Det hela var så fel för en vinterhatare så att jag bara kunde skratta åt det. Helt absurt!
      Ingen vår kunde siktas i ”vårmånaden” mars, utan vi fick en vit påsk, vilket enligt mig är vanligare än vit jul. Hela månaden var ett lågvattenmärke. Men i april kom våren med full kraft; vintern blev till sommar på några veckor, och det var svårt att hinna med, för allt skedde i en rasande fart – blomning, vårflod och fågelsång. Maj fortsatte att leverera. Livet var lättlevt, naturen gudomlig och badpremiären ljuvlig. Och så vart det juni och mer sol, mer bad, mer båt, roséprovning ombord, trädgårdsfester och en konfirmation i familjen. Hela månaden var som en enda långdragen sommardröm, om man bortser från midsommaraftonens väder som var som det brukar vara – blåsigt och kylslaget.

      Men sen kom värmen tillbaka, och juli bjöd på ännu en lång rad vackra varma dagar med perfekt väder för vår båtsemester i Vänern. Som vi seglade! Som vi badade! Och vilka kvällar! Nattdoppet vid Läckö slott kanske var sommarens höjdpunkt – vackert och mystiskt med det mäktiga slottet som speglade sig i det blanksvarta vattnet. Sommaren verkade aldrig ta slut; inte ens flera omgångar av åska och hård blåst i augusti knäckte den, utan den återkom med mer värme, många bad och fantastisk stjärnhimmel på nätterna långt in i september, då hösten äntligen började göra sig påmind med enstaka regnöverfall och hårda vindar.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Men ända in i oktober var det sandalväder och i mitten av månaden gjorde sommaren återbesök; det var ljuvligt och lite konstigt med sommarvärme i kombination med löv som singlade ner från träden i eftermiddagens långa skuggor.
      Höstens tristdel med mörker, mörker och ännu mer mörker kändes lång innan gråa november ersattes av glittrande festliga december – den enda vintermånad jag tycker om. Och ännu någon vecka får vi njuta av feststämningen, innan oxveckorna tar vid. Men först: klackarna och korkarna i taket! Gott nytt år!

      Oväntat besök

      Plats för dramat är Snättringe, en förort söder om Storstockholm. Det är sent på kvällen en septemberdag 1974. Glesa snöflingor faller rogivande som dun över villasamhället, och i huset Gräsvägen 24 sover Valle och Gudrun efter ett gemensamt träningspass på Avan Training Club.

      Plötsligt vaknar Gudrun. Hon föser håret från ansiktet och hasar sig upp i sittande. Lyssnar intensivt. Lämnar sedan sängen och barfotatassar över golvet fram till fönstret. Där för hon försiktigt gardinen åt sidan så att hon kan kika ut mellan spjälorna på persiennen.
      Hon sveper med blicken över gräsmattan fram till växthuset och de båda rönnbärsträden. Fortsätter spaningen förbi barnens klätterställning och bort till de tre soptunnorna i sitt förvar i andra änden av tomten. Där fastnar blicken.
      Gudrun gav ifrån sig en flämtning och återvände till sängen, tassande med små ljudlöst studsande steg.
      – Vakna Valle, vakna! väste hon och skakade sambon i axeln.
      Valle slog upp ögonen mitt i en snarkning.
      – Rrrr- va…Vadå, vad är det…?!
      – Där är någon med en hund! Fattaru…någon är vid soptunnorna! Jag hörde hur det skramlade.
      – Det är väl grannens katt, mumlade Valle halvsovande.
      – En katt skramlar inte. Inte heller går den på två ben och i sällskap med en storhund!
      – Kanske drömde du något, föreslog Valle.
      – Skärp dej nu, du måste ut och kolla…Annars ringer jag polisen!
      – Skulle jag gå dit och slå  ner killen, för det är naturligtvis en kille, kommer hans försvarsadvokado att påstå att jag använt mera våld än vad situationen kräver, och så buras jag in för misshandel medan killen går fri.
      – Skryt lagom!, sa Gudrun. Du törs bara inte!! För övrigt heter det advokat och inte advokado.
      – Skit samma! Så det är vad du tror om mej? Att jag inte törs! Med en arg fnysning kastade Valle undan sängkläderna, klev ur sängen och krängde morgonrocken över pyjamasen så att den statiska elektriciteten sprakade och gnistrade i fodret. Sedan gick han gick ut i köket och beväpnade sig med en stekpanna (Kitchen Craft, RoyalDesign).
      Måste du gå ut, sa Gudrun med plötslig oro. Vem vet, kanske bussar han hunden på dej. Och vad ska du med stekpannan till?… Nu ringer jag polisen!
      – Du gör såfan heller. Jag måste först ge killen en chans att förklara sej.

      Valle gick ut i tamburen och tände utebelysningen. Plötsligt badade verandan och hela trädgården i ljuset från ett uppbåd av seriekopplade lampor och strålkastare. Valle fortsatte ut på verandan, hållande stekpannan gömd bakom ryggen.
      Gestalten utanför soptunneförvaret blev obeslutsamt stående, tagen med överraskning. Det var mycket riktigt en man med en hund. Den senare kom omedelbart skuttande över gräsmattan, kärvänligt viftande på svansen. Det var en elegant hund med tät och blank svart päls.
      – Vad heter den? frågade Valle för att lugna ner situationen.
      – Parden? Do you speak english?
      – Yes, sa Valle. What do you do in our garden?
      – Jag ska förklara, sa inkräktaren med ett oväntat skratt.
      Han kom fram till verandan, kopplade hunden och  slog sig sedan ogenerat ner på en av verandans rottingstolar. Valle stirrade förbryllad på mannen. Det var något så häpnadsväckande bekant med honom.
      Gudrun hade hade följt händelseförloppet genom fönstret och kom plötsligt ut med en kappa slängd övet nattlinnet. Hon slog sig ner vid trädgårdsbordet men sa ingenting.
      – Min sambo, presenterade Valle. Men var vänlig förklara vad du gör i vår trädgård mitt i natten. Sedan undrar man ju också hur du klarar av att vara så på pricken lik president Nixon.
      Besökaren gav till ännu ett ihåligt skratt, kliade sig ovanför överläppen och slutade genast skratta.
      – Shit, utbrast han. Så det var därför du kände igen mej. Jag har tappat lösmustaschen. Den brukar annars vara fullt tillräcklig som förklädnad, eventuellt kompletterad med en hatt med vida brätten. Jag har tidigare ett par gånger besökt ert vackra land utan att bli igenkänd.
      Valle tappade hakan.
      – Så det är president Richard Nixon jag har äran att–?!
      – Expresident, noga taget, rättade Nixon honom. Som ni säkert känner till lämnade jag ämbetet för drygt en månad sedan. ’Watergateaffären’ och allt det där… Min lättnad efter avgången är obeskrivlig, believe me.
      – Kan vi gott föreställa oss, inflikade Gudrun. Nixon fortsatte.
      – Pat, min fru således, bestämde oss för att unna mej en rejäl semester på något lugnt ställe. Valet föll på Sverige, närmare bestämt hos min kusin här i Huddinge. Han heter Mick Holsen och är bankchef i centralorten. Meningen är att vi ska tillbringa ett par veckor tillsammans i fjällen.
      – Men i kväll har ni inte kommit längre norrut än till våra soptunnor, sa Valle med snabbt avtagande respekt. Och så detta med den egendomligt joddlande hunden…
      Nixon klippte nervöst med de trötta ögonen. Jag tror jag vet vart mustaschen har tagit vägen, sa han. Hunden här heter Basse och är inte min utan Micks. Det är en mycket speciell hund av rasen Basenji, vars mest påfallande kännetecken är att hundarna inte kan skälla. Däremot älskar Basse sin familj, dit den räknar även mig. Just när vi skulle gå ut passade hunden på att slicka mej om nosen, och utan att jag märkte det slickade han bort lösmustaschen. Det är vad jag tror. Kanske svalde han den.
      – Strange, sa Valle. Men vad gjorde Mr Nixon i trädgården?
      – Dit kommer jag nu, sa Nixon inte utan en viss munterhet. Kusin Mick har vissa akuta besvär med magen, så jag tog på mig uppgiften att kvällsrasta Basse.
      Hunden lystrade genast till sitt namn och flög upp på benen med ett joddlande läte.
      – Strax, Basse, vi ska strax gå, sa Nixon och fortsatte.
      – Jag var alltså ute och gick med hunden. Just när vi kommer förbi här kilar en råtta tvärs över gatan och in under häcken till er tomt. Basse reagerade instinktivt och kastade sig med våldsam kraft efter bytet. Kopplet slets ur min hand och försvann med Basse in genom häcken.
      Jag följde naturligtvis efter men valde grinden och hann lagom se hunden slinka undan in bland soptunnorna där han sniffade runt efter råttan. I samma veva tände du utebelysningen, så nu när ni vet allt om mina nattliga bestyr, kan jag kanske få fortsätta rasta hunden nu?
      Nixon stoppade handen i kavajfickan och fiskade fram en reservmustasch som han placerade under näsan. Sedan vände han sig till Valle.
      – Mr ex-presidenten återställd till Mr anybody. Jag vore tacksam ifall detta fick stanna oss emellan. Gud vet vilket rabalder som skulle uppstå ifall saken blev känd! Och jag är naturligtvis tacksam för att du avstod från att använda stekpannan som du håller gömd bakom ryggen! Good night.

      En härlig tid att vara offline

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      I sin julkampanj förklarar Telia att julen är en härlig tid att vara online. Sociala medier svämmar över med både glädje och saffranskryddat avund.
      Visst är det en händelserik period att ha hög närvaro i den digitala sfären, men jag tycker personligen att julen är en härlig tid att vara offline.
      Om det är någon gång på året som man borde koppla ur och koppla av så är det i juletider. All den tid vi ägnat åt att uppdatera våra sociala medier under året borde vi kompensera nu.
      Lägg ifrån dig din smartphone och greppa någons hand. Konversera med en närstående eller vän tvärsöver bordet i stället för att konversera genom en skärm.
      Det finns gott om tid efter jul att undersöka hur många som interagerat med dina inlägg. Du kommer säkerligen inte att missa något av större värde. Kanske några klagomål om Postnord och någon som ojar sig över att bussen kört fast i snön. Du klarar dig utan den negativiteten i ditt liv. Jag lovar.
      I början av månaden flyttade jag och min sambo till ny lägenhet. Under den processen fanns det inte så mycket tid till annat än att bära kartonger, packa ur kartonger, vika kartonger, slänga kartonger. Jag är så fruktansvärt less på kartonger!
      I flera dagar efter att vi kommit på plats lät jag bara datorn stå tyst i ett hörn. Veckorapporten från min smartphone upplyste mig om att jag minskat min skärmtid med 30 procent.
      Men då ökade den förvisso med 400 procent veckan innan. Hur kan man ens öka sin skärmtid med 400 procent? Det är ju nästan obscent.
      Det är inte konstigt att man blir mätt på att vara online när även normalläget är onormalt. Man ska inte kunna öka sin skärmtid med 400 procent på en vecka utan att märka det.
      Under julveckan ska jag sträva efter att minska min skärmtid med lika många procent som den annars ökar. Jag börjar nämligen bli lika less på sociala medier som jag är på flyttkartonger.

      Tim Sterner, krönikör

      Det har helt enkelt blivit för mycket under för lång tid. Jag behöver en intervention. Att fira jul hos mormor är lite som att lägga in sig på rehab för sitt skärmberoende.
      Hon är nämligen inte särskilt förtjust i att se smartphones på bordet. Man får liksom smyga in på badrummet för att ta sig en titt på Instagram.
      När man står där och swipar sig genom flödet så inser man hur sjuk man är. Man ser sig själv i badrumsspegeln med det där blåvita skenet i ansiktet och tänker ”vad fan håller jag på med?”
      Jag ska försöka dra ned på surfsmusslandet under årets julfirande. Min enda godtagbara ursäkt för att kolla telefonen ska vara att undersöka om min sambo hört av sig. Hon firar jul hos sin familj i Torsby, så vi har inget annat val än att kommunicera via mobilen.
      Men inga andra ursäkter duger. För julen är en härlig tid att vara offline.

      Vi behöver en mjukare värld

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      Det är inte okej att arbetsgivare fortfarande tar så lätt på arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Det verkar som att de flesta har hyfsat bra koll på den fysiska hälsan på arbetsplatsen, med ergonomiska redskap som stolar, tangentbord och ståmattor. Men den psykiska hälsan då?
      Jag vet att jag tjatar om det och ofta låter mina tankar kring ämnet spridas vitt och brett, men jag måste ju. Det går ju så långsamt. Vi ser inte psykisk ohälsa på arbetsplatsen som en arbetsskada, men det är ju precis vad det är. Många stressar sin hjärna så mycket att den slutar fungera. Utmattning är en sjukdom som gör att vi blir extremt stresskänsliga under en lång tid, och det är något väldigt många verkar ha svårt att förstå.
      Det är en utmaning att förklara hur man mår, vad som händer i kroppen och vad man behöver för att fungera. Vad som skulle göra det så mycket enklare var om människor runt omkring faktiskt lyssnade. Om arbetsgivare tog det på allvar, gjorde slag i saken och utbildade sig inom ämnet. Om inte de kan och förstår, vad har vi då för skydd mot att bli sjuka eller komma tillbaka till arbete efter en utmattning?
      Trots alla larm och alla berättelser om att vi stressar ihjäl oss slutar vi inte att pressa våra anställda. Vi skär ner, förväntar oss att människor ska orka mer, prestera mer och jobba tills vi rasar ihop i en hög på golvet. Det är ett sådant samhälle vi skapat. Skulle vi inte ligga så på gränsen i arbetsbelastning på många arbetsplatser med prestationen som högsta ideal, skulle inte så många vara sjuka av stress.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Jag skriker i högan sky. Berättar för alla som vill lyssna och försöker får de som inte vill lyssna att förstå. Vad annat kan jag göra? Trots att jag vet faran, att jag varit där nere och vänt så fortsätter jag att pressa mig själv till det yttersta. För det är så samhället ser ut. Jag kan göra vissa förändringar på mitt arbete och bli bättre på att ta hand om mig själv. Men i det långa loppet räcker inte det. För det är samhället som måste förändras. Arbetsgivarna som måste ta sitt ansvar. Synen på psykisk ohälsa måste bli ett annat och sättet vi arbetar på måste ändras. Vi orkar inte längre. Sveriges arbetsföra befolkning håller på att gå under. Och som vanligt står de flesta och ser på och verkar tänka att det kommer nya människor vi kan bränna ut. Det löser sig. För dem ja, men inte för oss som blir sjuka.
      Vi behöver en mjukare värld. Mer gemenskap, mer kärlek och mer vilja att lyssna till varandra. Vi behöver inte producera mer, tävla och prestera varje dag. Vi behöver medmänsklighet. Och ett sundare förhållningssätt till våra arbeten. Ska det vara så svårt?

      Pyssel under vintervilan

      Foto: AP/Michael Probst

      Merparten av allt växande har stannat upp och det råder stillhet och vila i trädgården. De få timmar vi har dagsljus räcker inte långt till att värma upp vare sig mark eller växter och minusgraderna kommer att dominera ett tag framöver. Men trots kyla och mörker finns det ändå någon tröst i att december är här och i att man har klarat av novembers regn- och grårusk. Nu går vi in i en tid med tända ljus, advent och känslan av att mörkret är på upphällningen, för snart vänder det ju mot ljusare tider igen.
      Så här års finns det inte mycket att göra i trädgården. Det kan dock vara klokt att vattna allt vintergrönt en sista gång om plusgraderna i helgen håller i sig, för sedan dröjer det ett tag till nästa gång. Se också efter så att inga redskap, som krattor och spadar råkat bli kvar ute. Får de komma in och ses över med en tvätt och en inoljning, håller de i många år till.

      Foto: Hans T Dahlskog/SCANPIX

      Passa även på att plocka med dig några gröna kvistar när du är ute. Det blir ett extra stämningsfullt adventsfika eller glöggmingel med en girlang av tuja- eller enkvistar i ett rött sidenband på bordet med alla ljus. Min trogna vän grönkålen blir fin i ett höganäskrus eller tillsammans med en servett och placeringskort. Kanske räcker det gröna även till en dörrkrans? En- eller granris, lingonkvistar, några nypon eller andra dekorativa frökapslar, som rysk marton är lätta att binda ihop.

      Låt också den ljuvliga doften av hyacint sprida sig. Kan man ha för många? Tror inte det. Jag har dem i glasvaser i olika höjd och modell utan vare sig jord eller mossa. Doften är för mig så förknippad med den här tiden på året att det inte blir någon jul utan dem. De rosa blir oftast tätast när de slår ut, men de vita är de vackraste om du frågar mig. Mina amaryllis i både rött och vitt är på gång upp, även om det nog dröjer någon dryg vecka innan de slår ut.

      Foto: Leif R Jansson / SCANPIX

      Till helgen kommer jag därför smygstarta med den finaste av dem alla, den aprikosfärgade amaryllisen ’Rilona’. Den är helt underbar som snittblomma tillsammans med några kvistar av lärk eller eukalyptus och kan stå sig ett par veckor om man har ett fint exemplar. Amaryllisen i kruka däremot, kan blomma hur länge som helst, beroende på antalet stjälkar. Innan klockorna slagit ut trivs den bäst om den får stå ljust i rumsvärme, gärna över ett element. När den börjar blomma, ställ den lite svalare så skjuter inte stjälken iväg i höjd och dessutom förlängs blomningen.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Jag är ingen vän av kyla, men visst vore det härligt om det blev vitt och frostigt nu när december ändå är här. Snön lyser upp i mörkret och vinterkänslan infinner sig lättare när termometern står på minus. Även naturen behöver en köldknäpp, dels för att knoppar inte ska slå ut för tidigt och dels för att vissa frön ska kunna gro. Frön styrs av hormoner, som i sin tur är beroende av den omgivande miljön. Hormonerna gör att fröet inte vaknar till liv mitt i vintern utan väntar in vårvärmen. Särskilt frön från perenner, som kommer från vårt kyliga klimat behöver den här typen av behandling, som även kallas stratifiering. Julen närmar sig med stormsteg, nyår likaså och innan du vet ordet av är det dags för det nya odlingsåret att ta fart. Nya fröer, plantor och jordplättar att ta sig an och om bara några månader är vi där. Men först vill jag önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år! Vi ses inpå det nya, gröna 2019.

       

      ”Ska vi ta en öl nån gång?”

      Sms:en på julafton blir färre och färre för varje år som går här i familjebubblan. Och snart är det dags igen; salt mat, Kalles Ankas jul, dans runt granen, konsert från Wien, överkonsumtion och tindrande barn i vuxna kläder. Och för alldeles för många en ensamhet som dånar ut i den stilla midvinternatten.
      Jag tänker på den ibland, vänskapen. Vi var ju ett gäng som höll ihop, kravlöst, under många år. Sedan hände något. Någon blev kär, en annan gjorde karriär. Vi andra blev kvar här. Livets gång tog oss in i nya sammanhang – och vi kunde inte vårda våra relationer längre. Ibland korsas våra vägar, men det är inte samma längre. Alltför ofta är skyddsvästen på och det hela utmynnar i en slags subtil kukmätartävling som börjar med karriärsnack och slutar med vaga löften om nästa tillfälle.
      Jag är inte bättre själv. De gånger som någon ny bekantskap har frågat ”ska vi ta en öl nån gång?” så har jag fått panik och lagt benen på ryggen, samtidigt som jag har uppskattat deras initiativ i det tysta. Men det går helt enkelt inte. Jag vill vara med de människor som jag har gått till krig med, som sällan är imponerade och som aldrig dömer. Och den inställningen kommer straffa sig.
      Mansfällan är nämligen allestädes närvarande och som kompensation håller jag kvar i de 4-5 vänner som klarat 20 års sållande. Vi umgås i sidled, där trivs vi bäst. Då slipper våra blickar mötas. Vi spelar golf, pratar känslor i bilen, och tittar på basket eller fotboll på tv:n. Vi är sociala i sammanhang. Och vid behov, när ingen ser men noga hör, portionerar vi ut det vi behöver studsa.
      Mot slutet av ungkarlstiden kunde jag ibland känna tryck över bröstet runt klockan 20.30 på helgkvällarna. Jag var lite för gammal för att gå ut på krogen och leva jävel. Och vägen till fredagsmys och slummer i soffan med en lika trött partner kändes lång och snårig. Och inte heller alltid så lockande. Jag var fast mellan två världar. När min bästa vän i samma veva skickade inbjudan till sitt bröllop i Italien låg jag länge och stirrade in i strukturtapeten. Sedan besökte jag tre kompisar under några timmar. Något annat var otänkbart. Det kändes som hjärtat rusade av tystnaden i min etta.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Min familj gör mig ibland tokig över att jag inte själviskt och kravlöst kan lägga upp min tid efter gamla mönster längre, men förutom kärlek ger de mig en riktning, en mening, och tämjer mina destruktiva lustar. Svensson-livet gör att jag aldrig riktigt hinner tänka efter och det är antagligen viktigare än jag ens vågar förstå. Det enda jag vet är att jag är lyckligt lottad och stunderna jag får med mig själv, som just nu när familjen har somnat och jag får en halvtimme framför datorn för mig själv, är som balsam för själen.
      Min nyår? Den kommer inte vara ensam, men väl mentalt i fred, med sambo i främmande stad. Och när raketerna tystnat och 2019 är här så ska jag bli bättre på att umgås i sidled med fler. Hoppas ni ställer upp, vi kommer nämligen behöva varandra i framtiden.

      Sorgens många ansikten

      Foto: AP Photo/Thierry Charlier

      November är den gråaste och mörkaste av alla månader. Jo, jag vet att december egentligen är mörkare, men den lurar oss med sitt glitter och sitt ljus och får oss att tro att det inte är så mörkt som det egentligen är. Och det är nog räddningen, för hur skulle vi annars orka ta oss igenom allt detta mörker?

      Men november glittrar inte även om somliga redan vid allhelgonahelgen hänger upp ljusslingor i sina trädgårdar och på balkonger. Enligt mig är det ganska besynnerligt att börja julfirandet redan i november, och inte hjälper det heller, för den månaden är tung av minnen. Genom ett par tragiska och alltför tidiga dödsfall är denna månad för alltid förknippad med sorg, och även om jag inte sörjer längre, finns det något i det fattiga, glåmiga novemberljuset som tynger.

      Sorg är ett vackert ord, men den är långt ifrån vacker. Sorg är vanmakt, våldsamt vanvett, vacklande vilsenhet, vitglödgad vrede. Sorg kan vara obarmhärtig, smärtsam, elak, missunnsam, avundsjuk, avgrundsdjup – och vemodig som den vita juninatten. Sorg är tusen frågor, som alla är desamma: Varför? Och – hur ska jag nu leva? Hur ska jag nu kunna leva? Varför ska jag leva? Varför? Varför? Varför?

      Sorg är att vakna på morgonen och inte förstå att det ofattbara har hänt. Sorg är att inte vilja lägga sig på kvällen av rädsla för sina egna tankar. Sina egna känslor. Sina demoner. Sorg är att en dag förvånas över att inte sörja – för att i nästa ögonblick och golvas av sorgens stenhårda käftsmäll. För varje gång reser du dig dock snabbare. Sorg är två steg framåt och ett, ibland två steg, tre steg tillbaka. Du kan inte förbereda dig för sorgen. Sorg förlåter eller förädlar inte, men den är en del av detta att vara människa.
      Sorgen kan te sig underlig. Du skrattar trots att – eller för att – du känner avgrundsdjupet inom dig, och du gråter, när omgivningen förväntar sig att du ska ”ta dig samman” och gå vidare. Men sorgen har ingen almanacka, ingen tidsplan, ingen agenda. Sorgen har många tillstånd. Sorgen har många ansikten. Sorgen har många uttryck.

      Men – sorgen har bara en väg. Rätt in. Rakt igenom. Och ut på andra sidan. Du kommer inte undan. Det finns inga genvägar. Sorg måste genomlevas. Har du tur, finns det andra som kan dela din sorg, men delad sorg är inte halv sorg. Delad sorg är delad sorg – inget annat. Men nog så trösterikt.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Sorg är ett blödande sår. Om du låter det blöda färdigt, läker det. Kräver inte kirurgtejp. Det kan gå upp, om du får en ny sorg nära inpå. Så småningom blir såret ett ärr, som kan klia och svida vid påfrestningar. Låt det klia. Låt det svida. Låt sorgen ockupera dig. Låt sorgen husera i dig. Låt sorgen hantera dig i stället för att låtsas hantera sorgen. Med tiden bleknar ärret. Sorgen har blivit ett minne.

      Hotellupplevelse

      En jämförelsevis trovärdig läsare skriver och berättar om ett sällsamt möte mitt i natten. Upplevelsen återges i det följande med mannens egna ord:
      Jag vaknade vid att en hand grep tag om min axel och skakade den.
      – Vakna!
      För att få en tydligare uppfattning om situationen tände jag sänglampan.
      Fönstret stod öppet, såg jag, och gardinen som var förd åt sidan rörde sig böljande i nattbrisen. Utanför skymdes sikten av trädkronorna i den anslutande parken, övernattningsplats för stadens skränande kajor.
      Vid sidan av min säng stod en man i träningskläder, och min sänglampa belyste ett ansikte glittrande av svett. En kommentar till personens närvaro kändes angelägen.
      – Hej, sa jag. Jag har åtskilliga vänner och räknar än fler bekanta, men dig känner jag inte!
      – Låt mig bara få vila mig ett ögonblick, sa mannen och damp ner på en av rummets stolar.
      Klippande med ögonen försökte jag bringa en smula ordning och samverkan mellan de tankar och den rädsla som for genom huvudet. Var han en tjuv, mannen som satt där och kastade sin skugga ut genom fönstret?
      Den yttre situationen gick att göra reda för. Jag var på turistbesök i Köpenhamn, ingenting konstigt med det således. Fler minnesbilder dök upp. Efter att ha checkat in på hotell Bodil på Carl Nielsengatan hade jag tagit hissen fem våningar upp. Väl där hade jag följt den anvisade korridoren och så småningom hittat rummet som jag bokat. Efter att ha installerat mig och duschat tog jag mig ner till hotellrestaurangen och åt en halstrad laxkotlett, åtföljd av ”en lille en” och två flaskor Påskebryg. Som avslutning jordgubbar med glass, kaffe med ett glas armagnac. På teven i hotellets lobby skakade David Attenborough hand med en surmulen bergsgorilla iförd vanvårdad päls. Jag tog mig upp till rummet och dröp omgående i säng.
      Mannen på stolen betraktade mig vaksamt. Av allt att döma hade han tagit sig in via fönstret. Men av vilken anledning?
      – Du anar inte vad som drabbade mig där ute på väggen mellan fjärde och femte våningarna, sa mannen som om han läst mina tankar.
      – Höjdskräck? gissade jag.
      – Långt ifrån, sa min gäst.
      – Polisen?!
      – Alls inte, sa mannen. Hicka. Befängt, inte sant. Men nu ber jag dej enträget att inte ringa polisen eller vad annat opåkallat du kan hitta på. Däremot vore jag betjänt av ett glas vanligt kallt vatten mot hickan. Och att få sitta här några minuter och ta igen mej.
      Min misstänksamhet ersattes vartefter av nyfikenhet.
      – Hur vore det med en kopp kaffe, frågade jag.
      – Mange tak, sa mannen glatt överraskad.
      Jag trädde en morgonrock över pyjamasen, mannen fick vatten att dricka och jag satte på kaffebryggaren. Tillsammans slog vi oss ner i köksutrymmet.
      Min besökare sammanfattade.
      – Jag förmodar du skulle sätta värde på en förklaring till min oplanerade härvaro. I så fall är det är något jag har en viss förståelse för. Alltså. Jag heter Jens Madsen, dansk till börden men framför allt fasadklättrare. Massmedia kallar mej gärna Spindeldansken, själv föredrar jag den mer seriösa beteckningen husbestigare. Men rimligt nog undrar du över vad som får mig att klättra omkring på ödsliga husväggar, trakasserad av hundratals kajor som får sin nattsömn spolierad.
      – Där slog du huvudet på spiken, sa jag.
      – Nåväl. Så här ligger det till. Där du ser en husvägg ser jag en utmaning, något jag måste uppför. För närvarande ligger jag i träning inför mitt nästa projekt. Jag har nämligen för avsikt att bestiga en av världens högsta byggnader: Taipei 101 i Taiwan, höjd 508 m, 101 våningar. Men till att börja med gäller det att avsluta den här klättringen på ett värdigt sätt. Det kunde lätt ha slutat alldeles galet. Hickan kom fullständigt överraskande, förstår du, och den hade sånär fått mig att tappa taget. Det var då jag upptäckte ditt halvöppnade fönster alldeles intill där jag befann mig. Heck!
      – Jag sover helst i frisk luft, förklarade jag.
      – Det behöver du inte be om ursäkt för, sa Spindelmannen. Kanske räddade det mitt liv. Har du hört talas om Alain Robert?
      – Nej.
      I våra kretsar räknas han som världsmästare i husbestigning. Min ambition är att omplacera honom till en hedrande andraplats.
      – Vad har du i påsen där vid remmen kring midjan?
      – Som husbestigare använder jag ingen hjälputrustning utöver ett par nävar talk som jag förvarar i påsen. Under klättrandet förlitar jag mig framför allt på händerna, som måste hållas torra för att inte slinta när jag tar mig uppför väggen via fogar, fönsterbleck och annat som går att gripa tag i. Heck!
      – Du är med andra ord en dansk husalpinist, sa jag och brast i skratt.
      Mannen instämde i skrattet.
      – Patetiskt, inte sant, sa han och ställde ifrån sig koppen efter att ha druckit ur det sista. Men vad annat står till buds i ett land som vårt? Danmark må ha sitt Tivoli och sina pillede rejer, men en fullblodsklättrare som mej har landskapet ingenting att erbjuda utöver en och annan liten bergknalle för mina barnbarn. Mitt fosterland är ’flad som en pandekage’ som vi säger på danska.
      – Ni har ju alltid Himmelbjerget på Jylland, invände jag hänsynsfullt.
      Mannen fnyste.
      – För en kräsen klättrare är det berget på sin höjd ett skämt. 173 meter. Ha! Dessbättre erbjuder ju den danska bebyggelsen ett alternativ även om fasadklättring egentligen är förbjuden numera på grund av de trafikstockningar som vållas av tillströmmande åskådare. Jag är som du lätt inser hänvisad till att sköta min träning med en viss diskretion, det vill säga nattetid. Fast även då uppstår problem. Det räcker med att jag vilar mig några minuter på ett fönsterbleck för att folk ska vakna och ringa polisen.
      – Hur tar du dej ner? frågade jag.
      – Samma väg som opp fast svårare. Men nu tror jag hickan har lagt sig. Tack för kaffet och ha en fortsatt lugn natt.
      Mannen öppnade fönstret på vid gavel och steg ut på fönsterblecket. Där fäste han med de yttre lederna på fingarna i gliporna mellan fasadens cementskivor. Sedan försvann han spöklikt ut på husväggen, på väg uppåt.
      Med ett rysande återvände jag till sängen men lät fönstret stå halvöppet för den händelse mannen skulle behöva ytterligare hjälp.
      Och mycket riktigt. En halvtimme senare vaknade jag av att fasadfklättraren satt på samma stol som tidigare.
      Än en gång tände jag lampan och inväntade tålmodigt en förklaring.
      – I natt är det som förgjort, sa fasadklättraren. Jag blev attackerad av en flock kajor. Oförskämdare varelse får man leta efter. Det blir nog att ta hissen ner… Heck!

      Med en fot i varje värld

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      En gammal släkting har dykt upp i ett protokoll över Karlstads lösdrivare från 1900-talets början. Jag har undrat när mitt grävande i släkthistorian skulle ge mig smuts under naglarna.
      Man får väl vara tacksam över att det inte gäller mord utan bara lite fylleri och otukt, eller ”i hög grad sedeslöst levnadssätt” som en av förseelserna lyder. Det kan man leva med.
      Om hon hade visat sig vara en Lizzie Borden så skulle jag ha lite svårare för att smälta informationen.
      Om vi skulle applicera den tidens lagar på dagens samhälle så skulle det bli trångt i finkan. Mycket av det som var osedligt då är normaliserat nu.
      Det känns betryggande att vi lever i en tid då en kvinna kan söka sexuella kontakter via Tinder utan att få en prick i registret och ett stigma på huden.
      Det här tugget om att det var bättre förr kan jag inte riktigt svälja. Man ärvde ofta sina föräldrars lott i livet och fick nöja sig med det.
      Man uppmuntrades inte att blicka mot horisonten och drömma. Livskvalitet fanns inte ens i vokabulären. Lidande var däremot understruket.
      Man härdades av livet på ett helt annat sätt då. Numera sätter man hörnskydd på alla vassa kanter i hemmet så att barnen inte skadar sig.
      Här gäller det dock att hitta en balans mellan då och nu. Man måste slå sig ibland för att lära sig hur man inte ska göra, och man måste tygla sina drömmar ibland för att få något gjort. Man ska inte ta för lätt på livet men man ska inte heller göra det svårare än nödvändigt.
      Det är en bra lärdom för både äldre, nuvarande och framtida generationer.
      Jag och min sambo diskuterade nyligen vad framtida generationer kommer säga om oss när de gräver i historien.
      Under sådana diskussioner återkommer jag alltid till en rad ur Navid Modiris fantastiska diktsamling Skrik om du brinner; ”hur ska någon minnas oss/ när vi lagras så labilt?”
      Kommer det över huvud taget att finnas några fysiska bevis för vår existens mer än en gravsten eller ett namnplakat vid minneslunden?

      Tim Sterner, krönikör

      Det finns en viss charm med att bläddra igenom gulnade dokument för att skapa sig en bild över hur människor har levt. En charm som kommande generationer inte kommer att uppleva. För allting lagras digitalt. Vi är ett serverhaveri ifrån historielöshet.
      Jag blev ganska nyligen ifrågasatt för att jag har en fysisk kalender som man fyller i med en sådan där, ni vet, penna.
      Jag är väldigt tacksam över att tillhöra en generation som är både analog och digital. Vi står med en fot i varje värld. Det gör att vi kan kombinera det förflutna med samtiden och skapa en balanserad grund att stå på.
      Om mina misstag kommer att finnas lagrade för eftervärlden så får det hellre stå att jag blivit dömd för sedeslöshet än historielöshet.

      IT-strul, stress och flow

      Foto: Bertil Ericson/Scanpix

      Alltså, jag älskar verkligen min telefon och min dator och tycker att mejl och sms är fenomenala sätt att kommunicera. IT-systemet vi har på jobbet blir bättre och bättre och underlättar mitt arbete. Det är enklare att få kontakt med människor och att arbeta på distans är inte längre bara en möjlighet utan en självklarhet för många, som mest sitter framför en datorskärm.
      Men det finns tillfällen då all den här tekniken har negativa effekter på mig och många andra. Då menar jag inte bara det att jag alltid är nåbar eller att jag är beroende av sociala medier.
      Nej det finns något som jag tycker är mycket värre som ger mig både blodtryckshöjning och ont i kroppen, och det är när tekniken krånglar.
      Jag läste någonstans att en anställd i snitt lägger cirka 30 minuter per dag på att handskas med IT-strul. Det blir två och en halv timme i veckan, tio timmar i månaden och över hundra timmar om året.
      Är det verkligen rimligt? Det innebär ju inte bara att företag förlorar pengar och att vi går miste om effektiv arbetstid utan det påverkar ju också våra kroppar genom att stressa och skapa frustration.
      Hur ofta är man inte inställd på att jobba hårt och fokuserat men möts av ett tekniskt fel som man inte kan göra något åt? Varje dag skulle jag vilja säga. Ibland flera gånger om dagen. Och så den oro som uppstår för att något tekniskt fel eventuellt ska uppstå, fast det inte gjort det än, men man är förberedd för man vet ju aldrig så det är lika bra att lägga tid på att oroa sig också.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Jag vet inte hur många gånger jag suttit framför datorn med stigande puls och skenande irritation över att internet är lika långsamt som på den tiden vi hade modem. Jag vet inte hur ofta jag högt säger till datorn att året är 2018 och att inte klara att öppna ett word-dokument på mindre än trettio sekunder inte är acceptabelt. Jag känner hur det kryper inuti huvudet på mig och min andhämtning bli häftigare och häftigare. Är det något jag inte ska behöva vänta på i den tid vi nu lever i så är det väl ändå att all teknik ska bestämma sig för att fungera.
      Ibland kan jag vara inne i ett flow och ha en sådan där djup koncentration att det känns som att jag kan sitta hur länge som helst och skriva på en text eller jobba på en trycksak.
      Men så hänger sig datorn eller så bestämmer sig internet för att tappa kontakten och då är det kört. Allt mitt fokus är borta och jag sitter med knutna nävar och funderar på vem jag ska skylla min olycka på.

      Ingen aning!

      Foto: Jessica Gow / SCANPIX

      Det är den tiden igen. När klockan ringer är det fortfarande mörkt utanför fönstret. Skogaholmslimpa, fil och en ost som mest påminner om backhoppartävlingen i Garmisch-Partenkirchen. ”Gapa som ett lejon så borstar vi tänderna”. Ömsom mutor, ömsom hot flyger genom huset. Skalbyxor, fleeceunderstället och fuskollen ska letas fram. Vägen från trotsig son på parkettgolvet till att Michelingubben sitter i sin vagn är fem minuter lång och lika många mörka tankar bred. 25 grader i tamburen, minusgrader utanför och jobbiga tankar om att dagarna som går ser likadana ut däremellan. Sedan frihetskänslan när de gamla hjulspåren ändå passeras till slut och vi är på väg mot förskolan igen. Logistikångest byts mot framtidshopp.
      Min son fyller fyra nu. Det brukade vara en evighet när jag var liten. Det var skillnaden mellan oskuldsfulla raster med innebandy och möten med de tuffa killarna i rökrutan. Det var tiden mellan övningskörning och upprop i en annan stad. Det var längtan till nästa fotbolls-VM. Nu när man är pappa är fyra år ingenting längre. För fyra år sedan var han en tomatröd nyfödd i ett bylte. Nu är han min värld och tiden innan honom är mest fragment som ter sig mer och mer främmande för varje föräldramöte som passerar.
      Han är en egen tänkande varelse nu, en mini-Magnus som vi varje dag skapar minnen för. Han förstår humor och referenser i hans lilla värld. Och den insikten slår undan benen på mig ibland. Som när jag i ett försök att småprata frågar ”vart ligger dagis?”. Och han svarar ”ingen aning”, och gapskrattar eftersom vi har gått här hundratals gånger. Han förstår att det är knasigt. Och när jag tittar på honom snurrar han så där lurigt med ögonen som jag brukar göra när jag skojar med honom.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Väl framme lämnar jag av honom och beger mig mot jobbet. Sedan börjar ett mänskligt haveri som jag knappt upplevt tidigare. Jag har musik i öronen och jag antar att det gör min patetik något förmildrande, men faktum kvarstår: Jag börjar lipa som ett barn. Det går inte att stoppa. Tårarna rinner och jag vet inte riktigt varför – bara att det är skönt, en positiv gråtattack. Det kanske är tacksamhet, kärlek och på grund av vetskapen att jag får vara pappa till pojken jag nyss lämnat av? Jag antar det, men det förtäljer inte historien. Jag vet bara att det hände och att kemiska processer tog över showen för en stund. Sedan ringer telefonen och jag blir abrupt påmind om vardagen igen. Jag ursäktar mig med att jag måste snyta mig samtidigt som jag skärper till mig igen och återfår fattningen. Bluffen verkade gå hem, men jag avslöjade mig själv.
      Insikten så här några timmar senare är åtminstone lite klarare är lip-gate under promenaden. Dagarna må se likadana ut och det gör ingenting. För vad hade jag gjort utan honom? Vad hade jag varit utan de här dagarna? Vad hade mitt liv varit utan de här stunderna? Ingen aning.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se