Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • En förlust av ett vackert ljud

      Jag kan inte längre höra det, och det är trist på gränsen till sorgligt. Ett av mina favoritljud är borta för alltid, och jag saknar det häftigt och utan någon som helst måtta. Syrsornas gnirpande, det där ljudet som är så nära förbundet med varma sensommardagar och ljumma stjärngnistrande nätter kan jag alltså inte höra ens på mitt friska högeröra, och det är inte bara en förlust av ett vackert ljud som jag sörjer, utan också min egen förlorade ungdom och – ja faktiskt – medelålder.

      Men fortfarande finns det vackra ljud som jag hör och som jag passar på att njuta av så länge jag kan. Vatten är nummer ett – nästan som musik och i massor av olika variationer. Vågors rytmiska brus mot en strand – underbart att somna och vakna till ombord, liksom regnets försynta prasslande mot rufftaket. Det mäktiga dånet i ett vattenfall, det milda kvillrandet i en liten bäck och det allra stillsammaste porlandet i en liten springbrunn är fler exempel på de där vackraste ljuden. Mitt drömhus ligger vid havet med en liten fors utanför sovrumsfönstret och obruten horisont som utsikt. Med största sannolikhet kommer det att stanna vid en dröm. Men från mitt eget öppna sovrumsfönster kan jag så här års under tysta nätter höra vattnet spela i den lilla fontänen i Herrhagsparken…

      Koltrastens sång visar också otaliga prov på variation och ekvilibrism, men medan jag gärna vill tro att den jublande sången uttrycker ren och skär livsglädje, har den väl snarare med parning och något så krasst som revirmarkering att göra. Ett annat fågelläte som jag älskar är gökens rop – inte för dess skönhet, för det låter faktiskt riktigt illa, hest och falskt, om man hör det på nära håll, utan för att det är så starkt förknippat med min barndoms födelsedagar i mitten av maj. Gullvivor och äppelblom – medan ett stilla regn föll utanför det halvöppna fönstret. Och göken gol borti öster.

      Som den kattälskare jag är upplever jag en katts spinnande som ett ljuvligt ljud – för att inte tala om vilken rogivande effekt en spinnande katt i knät eller vid fotändan av sängen har. Och den dagen då jag inte längre vill eller orkar resa mer, ska jag ha en katt igen – en sån där som spinner så fort man tittar på den! Barnskratt, det svaga pysandet när man öppnar en flaska bubbel på rätt sätt, kräftors rasslande i mjärden och telefonsignalen, som man väntat på länge, länge, är för mig mycket vackra, njutbara ljud. Men kanske är ändå tystnaden det vackraste. Den finns nästan inte, och om den vid något sällsynt tillfälle infinner sig, blir den genast överröstad av min tinnitus. Så är det: inte kan jag höra syrsorna, och aldrig blir det riktigt tyst. Men koltrasten finns kvar. Och fontänens spelande i Herrhagsparken…

      Den bakterietid nu kommer

      Den där gnistrande höstkänslan börjar infinna sig, som stjärnstoft i luften omkring en. Men det kan ju också vara så att partiklarna är förkylningsbakterier. Det gäller att inte vara för godtrogen. Just nu behandlar jag alla i min omgivning som potentiella smittobärare. Minsta hostning på bussen får mig att rycka till och känna en sveda i bröstet. Alla snörvliga snorungar får det att bubbla i mina bihålor. Det enda man kan göra är att dränka sig i handsprit och hålla andan. Men man kan ju bara hålla andan under begränsad tid. Förr eller senare svimmar man, och då blir man helt utlämnad åt bakteriernas makter. Det är nog hög tid att bunkra upp med ingefära, citron och honung. Kanske lite vitlök också för säkerhets skull. Man kan aldrig vara för säker. Jag vet, jag låter som en äkta survivalist; en sådan där excentrisk prepper som ägnar sin tid åt att bunkra upp inför apokalypsen. Jag kanske borde införskaffa militärmundering när jag ändå håller på, som en slags symbol för kampen mot bacillerna.

      Jag skulle vilja påstå att jag har en hälsosam paranoia när det gäller säsongsåkommor som förkylning, influensa och vinterkräksjukan. Det sägs att man ska hålla sina vänner nära och sina fiender närmre. Men för närvarande finns det ingen nytta för de visdomsorden. Med lite modifiering kan det ju dock bli ett aktuellt motto. Håll dina vänner på avstånd och dina fiender på ännu längre avstånd. En vän kan smitta dig av misstag, medan en fiende kan hosta dig i ansiktet av ren illvilja. Kort efter att vågen med svininfluensa började dra in på allvar 2009 var jag på Arvikafestivalen. Alla smittors dröm. Mycket folk som trängs på samma plats. Mysigt.

      Jag minns att jag kände mig väldigt utsatt i den situationen. Jag tänkte på den där scenen i 28 veckor senare där viruset sprids som en löpeld genom folkmassan vid barrikaden. Nämen hejsan, Ångesten. Jag minns också hur landet delades av vaccinet som togs fram mot svininfluensan. Vissa vägrade att ta något så experimentellt, andra chansade. Jag tillhörde den senare kategorin. När jag i efterhand läste om bieffekter som narkolepsi och nervproblem fick jag dock i stället ångest över det. Även om jag slapp alla exotiska bieffekter så skulle jag nog tänka efter lite mer nästa gång. Hittills under förkylningssäsongen har jag klarat mig. Jag vet inte om det beror på att mina insatser är effektfulla, om jag har bra immunförsvar eller om jag helt enkelt bara har tur. Man kanske inte ska ifrågasätta så mycket. Jag tänker dock fortsätta med mina förebyggande rutiner för säkerhets skull. Man kan aldrig vara för säker.

      Trettio år och redo att rocka

      Om ett par veckor fyller jag trettio år. Det låter mycket. Eller det gjorde det när jag var 17 år. Då var 30-åringar närmast uråldriga, och hade med största sannolikhet levt samtidigt som Gustaf Vasa eller Snömannen. Nu när jag står inför att fylla trettio och i stället tänker att jag levt i tre årtionden låter det plötsligt mycket lite. Som alltid handlar det om hur man ser det.
      En insikt som jag välkomnat och omfamnat är att framgång ligger i betraktarens öga. För bara fem år sedan såg jag framgång som synonymt med karriär, pengar, prylar och makt. Det var det jag ville uppnå. Utan att låta alltför pretentiös vill jag påstå att när man närmar sig trettio år börjar man inse vad som är viktigt i livet och vad framgång handlar om. Att vara vänlig, generös, tålmodig, empatisk och att kunna visa andra människor respekt är saker jag värderar högt hos andra människor i dag. Nu tycker jag det är pinsamt att jag imponerades så mycket av det materiella. Framgång är att trivas med sig själv och det liv man skapar. Det handlar aldrig om saker eller någon annan människa.
      Frågan om jag upplever någon ålderskris har självfallet ramlat in från höger och vänster. Och svaret är ett enkelt; nej. Det har aldrig legat för mig vad gäller just åldersfrågan. Jag tror det beror lite på hur man är som person, men jag tycker det finns så mycket mer komplicerade och viktigare aspekter av livet att bli upprörd över.
      Det finns sådant jag önskar jag hade vetat i tjugoårsåldern. Saker som; att jag borde gråtit oftare och inte samlat mina känslor på hög, att jag vågat vara ännu mer mig själv, att jag inte jämfört mig med andra, att jag varit bättre på att förlåta, och att om det låter för bra för att vara sant så är det oftast det också. Nu ska jag ta fasta på allt det som livet lärt mig. Hittills.
      När jag var liten ville jag bli stor och nu när jag är vuxen vill jag faktiskt fortfarande bli stor. Jag hade en fantastisk uppväxt. Lycklig. Ändå ville jag bli växa upp snabbt. Alla mina förebilder var ju vuxna, och jag hade svårt att identifiera mig med mina jämnåriga. Jag kände mig alltid lite äldre inombords. Som att jag spelade en roll som barn när jag umgicks med andra ungar.
      Varje ålder har sin charm, men det finns inget som får mig att längta tillbaka. Inte ens känslan av förväntan på julafton. Kort sagt så tror jag att jag kommer passa bra som 30-åring. Jag kommer rocka även denna ålder precis som jag gjort med alla de andra.

      Är alla träden planterade?

      Jag håller på att samla minnen till en ny bok. Då minns jag några varma dagar i slutet av maj 1985. Karlstad gästades då av en amatörteatergrupp från vår isländska vänort Blönduós.
      Blönduós är en kommun med ungefär 800 invånare, belägen längst in i en fjord på Islands nordsida. Ungefär 40 personer kom till Karlstad. För att förstå vilken satsning det innebar skulle vi, som motsvarighet, skicka 5 000 karlstadsbor till Blönduós.
      Själva teaterföreställningen, ”Skugga-Sveinn”, spelad på isländska, minns jag inte så mycket av. Det var det som hände runt om som jag minns.
      Vi kanske tror att Island och Sverige är ganska lika. Mina minnen visar på olikheter – spännande olikheter.
      Islänningarna kom med buss från vår norska vänort Moss. De blev inkvarterade på det då nya vandrarhemmet ute på Ulleberg. När de anlände, bjöd vi på en baguette och öl. Det var en strålande fin försommarkväll. Vi satt där på gräsmattan och trivdes – det var representanter för Föreningen Norden och Studieförbundet Vuxenskolan och så givetvis vi från kulturnämnd och kulturförvaltning. Då kommer några unga tjejer ridande över gräsmattan, mitt in ibland oss där vi satt i gröngräset med våra baguetter. Alla svenskar blir lite lätt upphetsade, medan ingen islänning ens lyfte på ögonbrynet. Hästen intar en mer normal roll i den isländska kulturen.
      Våra gäster ska äta lunch på Klaraborg. De knallar på i sommarvärmen Älvgatan fram, när de plötsligt skriker till. På järnvägsbron kommer ett tåg! De flesta hade aldrig sett ett tåg i verkligheten, kanske bara i en westernfilm. På Island finns inga järnvägar.
      Vi skulle naturligtvis åka till Mårbacka. I bussresan upp har vi litterär frågesport och jag säger lite om hur stor nobelpristagaren Halldor Kilian Laxness är i Sverige, vilket gläder islänningarna mycket. Då kommer en av dem fram till mig och undrar om han får fråga en sak. ”Är alla träden vi ser från bussen planterade?”
      På Mårbacka får vi vänta på vår visning. Dags att ta fram fotbollen, som alltid fanns med. Jag ordnade så att de fick spela på en åker strax intill, men jag gjorde ett misstag. Jag borde sett till att de behöll skjortorna på. Rödlätta islänningar med bar överkropp i strålande solsken (det var trettio grader varmt) innebar katastrof, när det gällde nattsömnen kommande natt! Några berättade att de nästan varit tvungna att stå och sova.
      Mycket har hänt under de 32 år som gått, sedan Skugga-Sveinn gästspelade på Karlstads teater. Idag har säkert alla som bor i Blönduós sett ett tåg. Att islänningar är duktiga fotbollsspelare, det har vi som såg dem spela på en åker utanför Selma Lagerlöfs Mårbacka 1985, kunnat uppleva förra sommaren.

      Att resa som en människa

      När man tillbringar lång tid ombord på en segelbåt, blir det mycket tid till tanke och reflektion, och något som jag har funderat en del på i sommar är hur vi reser. Att segla är ett mänskligt och människovärdigt sätt att ta sig fram, som människa och miljö mår bra av. Att puttra fram i fem knop på en kanal ger inte heller särskilt stora avtryck i form av nedsmutsning av vatten och luft. Men jag tycker ärligt talat att ägarna till de där gigantiska, energislukande motorbåtarna, som vrålande vräker sig förbi och efterlämnar gigantiska svall, faktiskt borde skämmas riktigt ordentligt. Att ta sig rätten att förbruka så mycket av jordens resurser och fördärva så mycket för så många ger inga pluspoäng till eftermälet.
      Likadant är det med att flyga. Det är inte okej att flänga fram och tillbaka i luften bara för att man kan. Det sker på andras bekostnad – nu och i morgon. Själv har jag dåligt samvete varje gång jag bokar en flygresa (och det ska man ha), även om det inte sker särskilt ofta om jag jämför med många andra – men absolut alldeles för ofta om man ser till alla människor på denna jord, som naturligtvis har lika stor rätt att förstöra miljön som jag! Dessutom är flyget ett resesätt som är ganska människofientligt. Efter några timmar i luften dimper man ner på ett ställe långt, långt hemifrån – kanske med en kraftfull jetlag som extrabonus, och när den väl har gett med sig, är det dags igen. Hur bra är det?
      Alternativet är naturligtvis tåg. Min första långa utlandsresa gick med tåg till Italien tillsammans med min familj – med sovvagn genom Tyskland och ett alplandskap som tog andan ur mig! Fjorton minuter tog det genom den längsta tunneln, och på perrongen i Bolzano kunde man köpa de läckraste mackor och de ljuvligaste persikor. En storartad upplevelse för en elvaåring på sextiotalet!…
      Det har blivit en hel del tågresor med åren men efter hand har det blivit både billigare och enklare att flyga. Trots det har maken och jag envisats med att då och då byta ut flyget mot järnvägen – inte minst för att tågresor liksom segling verkar ha en välgörande och stresslösande effekt på oss, när vi reser som människor. Om tågen går i tid och inte blir stående på spåren förstås.
      Tyvärr är det numera både krångligt och dyrt att ta tåget; SJ säljer inte längre några utlandsbiljetter, utan man får försöka boka dem på egen hand hemma vid datorn. Men till min glädje finns det också minst en facebookgrupp, där man diskuterar tågresande och ger varandra användbara tips. Så nästa gång jag ger mig ut i världen vill jag – trots dyra biljetter och risk för förseningar – resa med tåg. Kanske till Italien med sovvagn genom Tyskland (jo, det går fortfarande om man jobbar bra vid datorn!) och en macka på perrongen i Bolzano!

      En resa längs Memory Lane

      När jag rensade hemmakontoret för ett tag sedan hittade jag min gamla iPod från gymnasietiden. Den var naturligtvis död. Men efter lite konstgjord andning via USB lyckades jag få liv i den. Sedan dess har jag bläddrat igenom den på bussen varje morgon på väg till jobbet. Det har blivit som att rulla genom minnenas allé. Den bilden blir ännu tydligare när mitt finger stannar på hållplatsen Memory Lane från Elliott Smiths sista album. Det är bitterljuv nostalgi.
      Mycket av materialet har jag inte hört på över tio år. Det har hänt ganska mycket under den tiden. Numera får man nästan gömma en MP3-spelare för att folk inte ska titta snett på en. Vad är det för fel på människan? Har han en musikspelare? Vet han inte att man kan ha Spotify i mobilen?
      Jo, det vet jag. Men hur spännande är det med en streamingtjänst som har ett näst intill outsinligt utbud? Det är betydligt mer intressant att hitta en gammal iPod med begränsat utrymme vars innehåll är okänt territorium. Ett digitalt kinderägg.
      För några dagar sedan började jag och en gammal vän att diskutera musik vi lyssnat på förr. Helt plötsligt satt vi och utbytte YouTube-länkar till musikvideor med närmast barnslig förtjusning.
      Det finns ingen musik som kan beröra en på samma sätt som musiken från ungdomen. Melodierna har liksom virat sig runt nervtrådarna och absorberats av kroppens vävnad. Så fort man hör melodierna blixtrar det till i nervsystemet. Allting kommer tillbaka.
      Det känns som att tankarna jag underhåller just nu är ett tydligt ålderstecken. Jag har blivit en sådan där nostalgisk jävel som sitter och tänker tillbaka. Hur gick det till?
      Häromdagen uppstod ett samtal i lunchrummet om VHS och disketter. Det är lite sjukt att jag minns när floppydiskarna var standard som lagringsmedia. Numera finns det inga diskettuttag i datorerna. De flesta är inte ens utrustade med cd-läsare längre. Herregud. Börjar jag också bli obsolet? Har jag också spelat ut min roll?
      Varje generation blir till slut en koloni av spöken som hemsöker nästa generation. Det är en ganska deprimerande tanke faktiskt. Det kanske är en bieffekt av att lyssna på en artist som dog av en kniv i bröstet. Jag kanske borde rulla vidare till nästa spår, nästa hållplats på min musikaliska resa.

      Sömnlös i Gamla Gefle

      I september för en del år sedan fick jag ärende till Gävle i en familjeangelägenhet. Jag övernattade på ett vandrarhem på ‘söder’ men misslyckades med att somna. Förgrymmad klädde jag på mig och gick ut i den tanken att en promenad genom ”Gamla Gefle” skulle ge önskat resultat.
      Ett djupt lugn rådde inne i reservatet med dess trånga gator och de intagande små husen, åtskilda av trädgårdar där träden dignade av frukt. Jag vek av in i en gränd med kullerstenar och lyssnade till det dämpade klappret från mina steg – då började det plötsligt regna. Jag såg mig om efter skydd och upptäckte lite längre fram ett hus med porten i ett prång rymligt nog att bjuda skydd för en person, men inte fler.
      Ställde jag mig i prången. Begrundade jag min situation. Först nu slog det mig att jag frös i allt för tunna kläder. En barnslig känska av övergivenhet och hjälpbehövande kom över mig. Då öppnades ett fönster ett stycke längre bort på gatan, och en man med glasögon och blank hjässa tittade ut. Han fick syn på mig och nickade på ett sätt som jag tolkade som inbjudande.
      Jag gick närmare och upptäckte på slagbordet innanför fönstret en flaska vitt vin och en plastmugg. Där var var också ett antal pennor och en tjock bunt oskrivna pappersark. På bordet låg också ett antal böcker uppslagna.
      Mannen kastade en blick på ett papper med handskriven text. Samtidigt sa han.
      – Det är till att vara ute på promenad.
      Jag bekräftade denna inte alltför skarpa iakttagelse. Sedan upptäckte jag zinkbaljan som förutom mannens fötter innehöll rykande varmt vatten. Sina byxor hade han vikt upp till knäna.
      – Och här sitter du med fötterna i en balja, sa jag ganska onödigt.
      – Det gör jag alltid när jag skriver, förklarade mannen. Varmvattnet driver på blodcirkulationen och stimulerar således hjärnan och därmed fantasin som i mitt fall råkar vara en bristvara… Att Srindberg skrev så många elakheter tror jag beror på att han hade alltför kalla fötter.
      – Du använder inte dator när du skriver, påpekade jag.
      – Nej. Jag tycker det känns som en anakronism att använda dator i Gamla Gefle. Dessutom känns det som att jag får en bättre kontakt med orden i och när jag fäster dem förhand på papper.
      Mannen reste sig till hälften och sträckte ut handen i gränden, betraktade den sedan och sa.
      – Minsann tror jag SMHI bjuder på ett litet sensommarregn… Du skulle kanske uppskatta att få komma in och vänta ut skuren?
      – Tackar jag inte nej till.
      – Men så kom in då. Du kan vrida ur din jacka i badrummet. Mitt namn är Edvin.
      Mannen lämnade baljan och förvann skumpande in i ett av rummen intill för att hämta nycklarna till port och ytterdörr.
      En stund senare satt vi i var sin länstol, rustade med instant-kaffe och tilltugg.
      – Så vad tampas du för tillfället med för storverk, frågade jag.
      Edvin smuttade på kaffet.
      – Jag skriver på en essä, förklarade han högtidligt och sekunderad av ett knorrande från lädertåtöljens sittdyna.
      – Och vad ska essän handla om om man törs fråga?
      – Om en tysk författare med en förmåga utöver det vanliga, sa Edvin. Att jag fastnade just för den här personen beror på att han är min veritabla motsats vad gäller skrivprocessen. Hans namn är till att börja med Holk Mischnagel. Det förbluffande med Mischnagel är – –
      Här avbröts Edvin av en skärrad röst från rummet intill:
      – Elof, är du där?
      – Naturligtvis är jag här, svarade Edvin irriterat.
      – Vem pratar du med?
      – En nattlig vandringsman. Genomblöt, om du nödvändigt ska veta.
      – Du ororar mej, Evert, ropade kvinnan. Allt detta du drömmer om nu för tiden. Jag tycker inte om det. Du verkar ha varit uppe och gått i sömnen nu igen, har du inte?
      – Hur ska jag kunna veta det?
      – Dra med tummen och pekfingret i mungiporna. Får du mjukost på fingrarna har du varit uppe och smygsnaskat i kylskåpet, inte sant.
      Elof strök med handen över munnen och tillkännagav triumferande.
      – Ingen mjukost.
      – Så låt mej då i herrans namn få sova ifred, utropade Everts hustru.
      Elof stängde sängkammardörren med en smäll, sedan återvände han till läderstolen och såg på mig över glasögonskalmarna.
      – Min hustru älskar tyvär att avbryta mej i tid och otid. Jag satt just och berättade om min essä. Du vill kanske höra fortsättningen?
      – Mycket gärna sa jag ointresserad. Edvin fortsatte:
      – Min essä handlar om den tyske romanförfattaren Holk Mischnagel, född 1888 och så småningom död. Han är numera bortglömd men var på sin tid känd för den omänskliga hastighet med vilken han spydde ur sig sina böcker – och där är han min raka motsats och just därför oemotståndlig. De färdigskrivna manusbladen kastade han ifrån sig över vänster axel, alltid den vänstra, men innan de nått golvet uppfångades de av någon av hans tre sekreterare. En stab av externa biträden hjälpte sedan till med renskrivandet.
      Mischnägel hade en hustru Brynhilda som brukade återge följande om sin sprinterförfattare till make:
      En våldsamt förgrymmad man kom en dag på besök. Hustru Brynhilda visade in gästen i finrummet och bjöd honom sitta ner men först ta av sig skorna. Sedan frågade hon vad saken gällde. Gästen svarade.
      – Er make är skyldig mig ett betydande belopp för inköp av en lastbil som han använder för leverans av sina böcker. Jag vill få tala med honom.
      – Nejnej, det går inte, sa hustrun. Min man får under inga omständigheter störas eftersom han just påbörjat en ny roman.
      Besökaren satte sig på en stol, korsade armarna över bröstet och sa.
      – Jag väntar.

      Från främmande länder

      Hör du till dem som följde serien Rötter i början på 1980-talet? Och sedan läste Alex Haleys bok med samma namn? Jag är en av dem. Gambiern Kunta Kinte som rövades bort av slavhandlare och hans öde som slav i USA följdes av många TV-tittare. Nu har jag läst ghanesiska Yaa Gyasis bok Vända hem med samma förtjusning. Underligt egentligen för det är ingen munter läsning.
      Men så välskriven! Gyasi går tillbaka till 1700-talet när britterna byggde sin första fästning vid Cape Coast och började handla med slavar. Slaveriet var inte någon ny företeelse. Krigsfångar som överlevde klankrigen togs till slavar av segrarna men britterna kunde erbjuda gods och pengar som utbyte och det gjorde att handeln fick ett helt nytt förlopp. I berättelsen får vi följa två systrar och deras ättlingar ända till våra dagar och se att deras liv utvecklas på helt olika sätt. Gyasi skonar inte läsaren från de orättvisor och grymheter som drabbar hennes huvudpersoner men hon bygger hela tiden på historiska fakta och berättar på ett så spännande sätt att boken är svår att lägga ifrån sig.
      Jag kan ha lite synpunkter på att de flesta kvinnorna i hennes historia (och släkt?) uppmärksammas för sin skönhet, men det kanske verkligen var så. Seder och bruk i Asanteland och bland Fante-folket som samarbetade med britterna beskrivs på ett målande och sensuellt sätt. Likaså vidskepelse och trosfrågor. När boken slutar har båda grenarna av familjen skapat sig ett liv i USA. Det har gått bra för dem i motsats till många andra afroamerikaner. Klass- och rasmotsättningarna i dagens USA får stort utrymme i bokens slutkapitel.
      Jane Gardems engelske gentleman kommer inte så långt ifrån men visst känns det som att hon skriver om ett främmande land! Jag slukade hennes bok En engelsk gentleman och väntar ivrigt på del två i hennes utlovade trilogi. Boken handlar om Old Filth (Failed in London try Honkong) Advokater som misslyckades i London kunde med fördel söka sig till Honkong på den tiden staden ingick i det brittiska imperiet.
      Old Filth, eller Edward Feathers föddes i Malaysia i början av seklet och sköttes av en ung malaysiska under de första fyra åren. Modern hade dött i barnsäng och fadern, en känslomässigt störd engelsk tjänsteman förmådde inte knyta an till honom. Som många andra imperiebarn skickades han till Storbritannien för att gå i skola, bara fyra år gammal och återsåg aldrig sin älskade barnflicka.
      När vi möter Teddy Feathers är han en gammal förmögen änkling, en ryktbar pensionerad domare i högsta domstolen. Sakta rullas hans historia upp i form av tillbakablickar. Vi möter ett barn och en ung man som överges flera gånger om, som drabbas av smärtsamma förluster och som märkligt nog lyckats gå vidare.
      Men till vilket pris!! Garman berättar med ett lakoniskt, osentimentalt språk om hans öde och lyckas just därför väcka läsarens varma medkänsla. Mycket står mellan raderna i denna enastående roman. Som dessutom är rolig!

      Vad har vi nu att längta till?

      Sommaren börjar närma sig sitt slut även om jag själv inte proklamerar den som över förrän efter Finnkampen varje år. Då börjar kylan kännas i luften och vi friidrottare tar ett välförtjänt träningsuppehåll i några veckor.
      Det är med vemod jag möter slutet av sommaren varje år, men också med hopp om nystarter och frisk höstluft. Vemodet kommer nog ur det faktum att jag behöver solen och dess strålar inför vad som komma skall. Den mörkaste tiden på året är snart här, och jag måste ladda upp med något. Solen är den bästa medicinen mot det svårmod en del av oss fylls av när skuggorna blir längre och dagarna kortare.
      Hösten i sig är vacker och härlig, och jag längtar lika mycket efter den som efter vår och vinter. Under hösten är det äntligen okej att stanna inne varje dag utan att få dåligt samvete för att Netflix lockar mer än att vara ute. Hösten är ju erkänt den bästa tiden för att mysa med tända ljus, en bok och en kopp kaffe. Men hösten är lång, det måste jag medge. Den har verkat extra lång de senaste åren då snö och kyla inte riktigt infunnit sig här kring Karlstad.
      Med sommarens adjö kommer också tankar kring vad jag nu har att se fram emot. Vad ska jag nu hålla fast vid eller längta till? Vetskapen om att sommaren kommer om nio månader igen? Eller att det kommer en jul som ett välkommet avbrott? Fast dit är det en evighet. Ibland känns det som att vi svenskar lever för sommaren och att det är den enda tiden vi verkligen lever upp. Det är ju inte vettigt eftersom det kanske inte ens blir någon sommar. De år sommaren blir ett blött fiasko verkar det som att vi nästan går under. Det är fullt förståeligt, men samtidigt sorgligt. Sommaren kan inte vara vårt allt.…
      Vi nordbor är allt ena hårdingar som klarar av allt mörker. Det är lätt att bli nedstämd när solen så sällan tittar fram. Sommaren är något vi håller kärt eftersom den är så kort, men den får inte bli anledningen till att vi finns till. Vi borde leva upp även under hösten och vintern. Ses oftare, fira mer och se det som är vackert just nu. Det är det som kan skapa solsken inom oss. Ger oss sådant att leva på. Solen kommer så småningom, sommaren också. Se då till att vara redo för den efter ett år fyllt av liv, då tror jag att sommaren blir ännu bättre.
      Jag är redo för hårda träningspass ute i skogen, glödande färger på träden och en varmare jacka. Och jag ser fram emot kyliga promenader, höstregn och kvällar framför TV:n. Jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg att allt har sin egen charm. Men först ska augusti ta slut och finnarna krigas ner i en av världens äldsta landskamper.

      En tablåmänniska?

      Häromsistens fick jag en checklista från www.dinsakerhet.se, där jag skulle kolla ”Bra att ha hemma för att klara en kris”. Det var väl ingen riktig kris, men en 72-timmarskris var det i alla fall. Efter vad jag förstår var också Karlstads kommun intresserad av att jag skulle klara mig. Det var nyttigt att kolla husapotek med mera. Något extra batteripack (powerbank) eller vevladdare (dynamo) till mobiltelefonen hade jag inte. Men så upptäcker jag något mycket intressant! Man ska tydligen ha kontanter hemma för att klara en kris! Är det verkligen Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps mening? Verkligt positivt i så fall!
      Jag har alltid uppskattat förre statsministern Ingvar Carlsson. Då inte så mycket för hans politiska åsikter som för hans starka moraliska budskap. Visst kan han tyckas vara lite efter sin tid. Nyligen läste jag att han nog tyckte det själv också. Han sa att han är så gammaldags att han är en så kallad tablåmänniska. Tänk! – det är krönikören också! Vad menas då med att vara en tablåmänniska? Jo, då ser man TV-programmen, till exempel Rapport eller Aktuellt på de tider som står i tidningen, alltså i den så kallade tablån. Moderna människor kollar ju senaste nytt kontinuerligt i sina mobiler.
      Jag ägde aldrig någon View-Master när jag växte upp. Nu på gamla dar har jag köpt både själva View-Mastern och en bunt runda bildskivor på loppis.
      View-Master är en apparat med vilken man kan titta på tredimensionella bilder i en teknik som kallas stereoskopi. En av orsakerna till View-Masterns stora succé var att Kodak hade tagit fram sin nya färgfilm Kodachrome. Med denna finkorniga film kunde View-Master erbjuda sju par bilder på en bildskiva. När man stoppade in bildskivan i den kikarliknande betraktningsapparaten, kunde man alltså se bilderna tredimensionellt. Genombrottet kom på den stora världsutställningen i New York 1939. En utställning som besöktes av 45 miljoner. Totalt såldes 1,5 miljarder bildskivor. De flesta bilderna är av välkända turistmål. Vackra blommor är också populära motiv på skivorna.
      Idag är väl View-Master en leksak för både ung och gammal, kanske också ett samlarobjekt. Men dagens barn är svårflörtade! Mina försök att ersätta tv-fria kvällar på landet med View-Master-tittande var ingen större succé – det var nog morfar som mest uppskattade bildvisningen.

      Utan krav på motprestation

      Alldeles nyss blommade syrenerna. Alldeles nyss sjöng jag med i sommarsångerna på barnbarnets skolavslutning. Alldeles nyss var det före. Före midsommar, före högsommar och före semesterseglingen. Nu är det efter. Hur gick det till egentligen?
      Egentligen är det inte alls konstigt med tanke på tiden som har gått och allt vi har upplevt på kanalen, i slussarna och i den fantastiska skärgården, men när vi kommer hem efter en sex veckor lång båtsemester, känns tillvaron väldigt främmande ett par dagar. Lägenheten är varm och instängd, kylskåpet ödsligt och fönsterbrädorna helt tomma, eftersom våra krukväxter är fosterhemsplacerade sen mitten av juni.
      Trots att balkongdörren och alla fönster står öppna dygnet runt, sover vi illa i inomhusvärmen, som dröjer sig kvar i stenhus som vårt. Tvättkorgen svämmar över och kräver ett antal maskiner för att tömmas, och matinköpen går knackigt; vad har vi hemma? Vad måste köpas? När barnbarnet och hans mamma kommer på middag, har vi inte alls de där obligatoriska grejerna hemma, som han gillar och brukar få – gurkan, som jag brukar skala och skära i halvmånar, morötterna rivna eller i stavar eller den laktosfria chokladglassen. För jag har helt enkelt kommit av mig och glömt hur vi lever vårt stadsliv.
      Men när vi har tvättat all tvätt, handlat mat ett par gånger till, fått våra krukväxter levererade och tagit några promenader, känns det nästan som att vi är hemma igen, och det är då jag ser mig omkring och lite yrvaket upptäcker hur gult gräset är, hur skräpigt det är under lindarna på gatan utanför och hur försommarfägringen har ersatts av sensommarblomning och tung, trött grönska. Jo, jag såg renfana och tjärblomster och torkgulnade björkar utifrån sjön också, men här hemma blir det – med det klara minnet av försommaren innanför pannbenet – så påtagligt, detta att sommaren är inne på sista varvet.
      Visst är det är vemodigt men också befriande. De där vita juninätterna kan ge upphov till ganska svårt själsfladder; livet borde vara lättlevt men neej, så fungerar det inte för mig. Ljuset förväntar sig. Kräver. Begär. Svårt att definiera och svårt att leva upp till. Så därför tycker jag mycket mer om sommarens sista tredjedel. Själen kommer till ro, vattnet är varmare, nätterna mörkare och stjärnorna fler. Och fler. Och fler. Sommaren är som den är, blev som den blev, och varje dag med mild honungssol, badtemperaturer över tjugo grader, kräftor, vänner att återse och alla miljoner stjärnor däruppe på himlavalvet är en gåva.
      Sensommaren – en gåva utan krav på motprestation…

      Rutten frukt i huvudskålen

      Vi är nu en vecka in i rötmånaden och jag börjar misstänka att inte ens hjärnan är förskonad denna period av intensifierad förruttnelse. Är det så här zombieapokalypsen börjar? Eller rör det sig bara om någon form av säsongsafasi?
      Det känns som att hållbarheten på mina tankar och ord är kortare än vanligt. Frukterna i huvudskålen har blivit utsatta för röta. Jag tänker ut intressanta saker att säga, men när tankarna väl lämnar min mun har de hunnit tappa sin hållfasthet och blivit substanslöst mos.
      Mitt ordförråd består för närvarande av halvtomma kartonger. Det mesta har blivit skämt och har därför fått kastas bort, till bananflugornas förtret. Jag är faktiskt lite förundrad över metaforen jag precis lyckades formulera. Den måste ha tillhört det som blivit kvar i förrådet.…
      Min oförmåga att tänka klart gör mig nästan lite illamående. När man livnär sig på skriftlig och visuell kommunikation är det en fördel att kunna vara expressiv. Utan den förmågan blir man lika oduglig som Kal-El blir i närheten av kryptonit. Krafterna bleknar.
      Skillnaden i det här fallet är dock att exponering är lösningen. I stället för att distansera sig från kryptoniten ska man utsätta sig för den, tvinga sig själv att kommunicera med andra människor. Om man drar sig undan och fastnar i tanken att man inte har något att säga så förvärras bara situationen.
      När man arbetar inom kommunikation kan man inte alltid sitta och vänta på att få inspiration. Ibland måste man tvinga fram orden. Det är som att försöka starta en maskin som inte varit i bruk under en längre tid.
      Det går trögt i början. Man spottar ur sig några halvhjärtade fraser. Efter ett tag märker man att det börjar flyta på. Maskineriet är uppvärmt och redo för produktion.
      Då gäller det att producera så mycket som möjligt, för man vet aldrig när tankarna återigen blir utsatta för röta. Det kan slå till när man minst anar. Mitt i en mening kan blicken fastna i tangentbordet; rinna ned mellan bokstäverna som oönskat kaffespill och klibba igen mekaniken.
      I takt med att jag formulerat den här krönikan har jag successivt rensat bort ruttna hjärnceller och ersatt dem med nya. Jag har slängt all rutten frukt som legat i huvudskålen och sedan fyllt utrymmet med något färskt.
      Förhoppningsvis håller det sig fräscht ett tag innan den inre rötmånaden gör sig påmind igen.

      Nu är det äntligen dags för läsning!

      I sommar gick en av våra finaste barnboksförfattare bort. Det var oväntat för oss läsare och en stor förlust. Jag menar förstås Ulf Stark. Ulf Stark fick sitt stora genombrott med ungdomsboken Dårfinkar och Dönickar på åttiotalet. Därefter har han skrivit många böcker för olika åldrar. Flera av hans böcker har filmats. Vem älskar inte ”Kan du vissla, Johanna?” som visas i TV varje jul? Jag skulle vilja rekommendera en bok av honom som kom för ett par år sedan, En liten bok om kärlek. I den berättar Stark om pojken Fred under några veckor före jul på 1940-talet. Freds pappa är inkallad. Både mamma som arbetar som spårvagnskonduktör och Fred som hjälper till att sälja julgranar längtar intensivt efter pappa. Stark fångar skickligt stämningar och miljön i Stockholm på den tiden och indirekt den oro svenskarna kände inför det pågående kriget i grannländerna. Boken passar som högläsning för barn från åtta år och jag tror att vuxna också skulle uppskatta Starks fina språk och den humoristiska handlingen.
      För tonåringarna vill jag föreslå två fantastiska böcker. Och bra tonårsböcker passar även för vuxna läsare. Prova gärna!
      Författaren Arnar Már Arngrímsson är isländare och för sin bok Noll Koll fick han Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2016. Den handlar om 16-årige Hannes under en lång sommar. Hannes är fast i ett internetmissbruk, kan man säga, han skolkar och låser in sig på sitt rum. Nu ska han tvingas att byta miljö och skickas till farmor långt ute på landsorten. Han installerar sig ytterst motvilligt i sina pappas gamla rum på den nedgångna gården. Farmor kräver att han ska hjälpa till att röja bland allt bråte som samlat sig sedan farfadern dött och anslutning till internet saknas. Hannes avreagerar sig i rapptexterna han i hemlighet skriver och småningom tar livet nya vändor, inte minst sedan han lärt känna granntjejen Marta.
      Den andra ungdomsboken heter Lögnernas träd och är skriven av engelska Frances Hardinge som också hon belönats med flera priser. Detta är en viktoriansk roman. Den tilldrar sig alltså i mitten på artonhundratalet. Faith är en begåvad 14-årig flicka med stor nyfikenhet och lust att lära men det är bara pojkar som räknas den här tiden. Allt ska satsas på lillebror, sexårige Howard. Familjen har hastigt packat det nödvändigaste i Kent och begett sig till Vane Island där viktiga utgrävningar pågår. Pappa är både pastor och vetenskapsman och han flyr för att undkomma en vetenskaplig skandal som orsakats av en av hans artiklar. Man diskuterar Darwins evolutionsteori om arternas uppkomst, tro och vetande. På Vane omkommer Faiths pappa och trots att allt tyder på självmord vet Faith att hennes pappa blivit mördad. Den spännande handlingen till trots njöt jag framför allt av den skickligt gestaltade tidsmiljön och beskrivningen av kvinnors situation i drottning Victorias konservativa Storbritannien.

      Ingen sommar utan en deckare (eller flera!)! I sommar har jag läst Eva Dolan. Jag började med andra delen i hennes serie om poliserna Zigic och Ferreira, Döda talar inte. Zigic är fjärde generationens invandrare från forna Jugoslavien och Ferreira andra generationens portugisiska. Båda väl anpassade till det brittiska samhället och samtidigt exempel på hur lång tid det kan ta att assimileras och godtas av ursprungsbefolkningen. Dolan beskriver just invandrarproblematiken i sina böcker, intoleransen, okunskapen och inte minst misären som de nyanlända tvingas leva i. Lantarbetarnas långa dagar på fälten dit de hämtas tidiga morgnar med bussar som också lämnar av dem som jobbat kvällsskift. Dolans böcker är fränare än de engelska deckare jag hittills tyckt om att läsa men välskrivna och aktuella. Roligt att läsa om spelet och skillnaden mellan den eftertänksamme kommissarien Zigic och den mer explosiva inspektören Ferreira. Dolan har hittills kommit ut med tre böcker på svenska, Den långa vägen, Döda talar inte och Efter din död.

      Avslutningsvis har jag läst Agneta Pleijels bok Doften av en man, som är en fortsättning på självbiografiska Spådomen som kom härom året. Jag läste Spådomen utan entusiasm, tyckte att hon ältade föräldrarnas relation lite väl mycket. Så råkade jag fastna för hennes egen uppläsning av boken i radio och fick en helt annan relation till texten. Nu levde den. Doften av en man behandlar tiden mellan 1960 och 1970, med lite blickar både framåt och bakåt. Det är tiden då hon studerar litteraturhistoria i Göteborg och så småningom börjar skriva, framför allt litteraturkritik. En utvecklande men inte lycklig tid. Hon tvivlar på sig själv, går in i den ena relationen efter den andra och upplever stor kärlekssorg. Det är en omtumlande tid också i Sverige med studentrevolter och politisk omvälvning inte minst i tidningsvärlden. Agneta avslutar med att beskriva sin tid som kulturjournalist på Aftonbladet och den manschauvinism som rådde där på 1970-talet. Och så föder hon sitt efterlängtade barn! Jag ser fram emot att få lyssna på hennes inläsning även av denna bok!

      Hon ska göra världen bättre

      Det är sommarlov för henne. Jag har en ledig dag. Vi sitter på min balkong på Bellevue i Karlstad och pratar om vad som upptar våra liv just nu, skrattar så vi kiknar och lyssnar till Taylor Swifts musik. Hon är 17 år, jag är 29.
      Vi träffades för första gången år 2014 och då som tränare och adept. Hon var 14 år och ett löparlöfte. Nu tre år senare ses vi inte på löparbanorna längre, för en av oss slutade att springa. Trots det har vi fortsatt att ses, och vi ringer varandra för att prata, gråta eller skratta. 00-talisten har blivit en av 80-talistens bästa vänner.
      Blandat med ungdomens oskuldsfullhet och ett djup som ibland förvånar mig, ser jag en klipsk och omtänksam ung tjej som kommer att bli en lika fantastisk vuxen. Det skiljer tretton år mellan oss, men sällan har jag träffat någon jag trivs så bra med.
      Hon är en av dem som föddes under det första året på det nya årtusendet, och hon ger mig hopp. I henne ser jag sådant jag önskar att framtiden bär i sitt sköte. I henne ser jag empati och öppenhet. Hon är mjuk, oerhört snäll, men också vetgirig och tuff. Jag bara längtar till den tid då hon och de andra 00-talisterna ska styra vår värld.
      Men jag vill inte att de ska tvingas växa upp för fort. De måste få vara unga en stund till. Jag hoppas att vi kan lära av det som sker nu och se till att lätta pressen, minska stressen och berätta för dem att det är okej att inte alltid lyckas. Vi som är födda på 70-, 80-, och 90-talen har format en tillvaro som stressar sönder oss. Den där stressen har redan börjat koppla greppet om dem också, men gör vi något nu kanske vi kan komma till rätta.
      Ungdomstiden är så mycket längre idag än för 20 år sedan. Innan vi pluggat klart, köpt bostad och rest färdigt är de flesta av oss närmare 30 år. Det är inget fel med det, men ibland skapar alla vägval och ovisshet en enorm stress man kanske inte kände förr när vägen redan låg utstakad.
      Som 80-talist är jag individualist, konfliktbenägen och ganska ombytlig, även om jag också identifierar mig med 90-talisterna som är världsvana och kreativa lyckojägare. 00-talisterna sägs istället vara målinriktade esteter, kollektivistiska, medmänskliga och egosolidariska. När jag tänker på det fylls jag av tillförsikt.
      Sommarkvällen är varm där på min balkong, och medan hon berättar om filmer jag måste se, tänker på framtiden. Hon är en av dem som kommer göra världen bättre tillsammans med sina gelikar, ett gäng som värnar om vård, välfärd och som dessutom vill att alla ska med.
      En del av mig vill skydda henne från livets besvikelser och från att bli vuxen för snabbt, medan en annan del bara vill att hon ska leva, ge sig ut och börja förändra världen.

      Robinson gör comeback

      Jag har aldrig ägt en kamera. När jag var 14-15 år planerade jag att köpa en kamera. Varje vår skickade jag efter prospekt på en Voigtländer, som var ett välkänt kameramärke då på 1950-talet. Jag läste om alla finesser som kameran hade, typ slutare 2.8. Något köp blev det aldrig. Mina pengar räckte inte till, för de gick åt för att prenumerera på Idrottsbladet och Rekord-Magasinet.
      Kanske var jag inte så bildinriktad. Jag är väl en typisk ordmänniska. Jag hade nog aldrig gjort en teckning, innan jag började skolan. Mina barn och barnbarn däremot är stora tecknare. Redan som treåringar gör de teckningar som är så bra att pappa och morfar spar dem och kanske sätter upp dem på anslagstavlan. Idag behöver man inga kameror för att ta fina foton. Minsta barnbarnet, Solveig, tog ett jättefint foto förra sommaren som treåring med en lånad mobil!
      Att det blåser förändringens vindar märks. Greens anrika fotoaffär på Drottninggatan i Karlstad läggs ner och där blir det barbershop. Färre kameror säljs, färre filmer framkallas och passfoton tas av polisen. Intresset för skägg och skäggprodukter ökar.
      Det är nu 20 år sedan vi upplevde den stora Robinsondebatten. 1997 sändes den första säsongen av Expedition Robinson. Harald Treutiger var programledare och de första sju åren sändes serien i SVT. Sedan har det blivit TV3, TV4 och nu senast 2015 i Sjuan. I höst kommer Robinson-programmet tillbaka efter några års uppehåll.
      Vid starten väckte den en enorm debatt, för och emot. I kulturdebatten kallades programmet ”fascist-TV” eller ”mobbnings-TV”. Motståndarna krävde att serien skulle läggas ner omedelbart. Vad var det då som var så hemskt? Jo, upplägget att en deltagare skulle röstas ut varje gång. I början var det tuffa tävlingar, men efterhand blev det sociala och strategiska pakter som avgjorde vem som stod som segrare. Den förste vinnaren har fortfarande en plats i media. Säger Martin Melin dig något? Visst, Camilla Läckbergs förre man!
      Programmet har en kuslig historia. Den förste deltagaren som blev utröstad, åkte hem till Norrköping och begick självmord. Hans änka krävde att programmet skulle läggas ner, men så blev inte fallet.
      Tänk vad allt ändras. Idag är det utslagning som gäller i nästan alla underhållningsprogram typ Let’s dance och Mästarnas mästare. Det talas om att det svenska samhället individualiserats under de senaste årtiondena. TV-Robinson är en bra symbol för denna individualisering!
      Idag är ”öråd” ett ord som ibland används, när man ska få bort vuxenmobbning inom en organisation. Finns det ett ”öråd”, som väljer ut dem som ska mobbas, gäller det att lokalisera och oskadliggöra detta.