• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Tolver

      Fritidsön

      Lite för sig själv i norra Stockholms yttre skärgård låg på sin tid en obebodd ö, Vindholma var dess passande namn.

      Länge och väl fick livet ha sin gilla gång på ön, men  en omdaning stod för dörren. En bostadsförvaltare vid namn Skrake råkade upptäcka Vindholma och fäste sig omedelbart vid ön: de branta vikarna, havsutsikterna, sjöfågelkören, evighetsbruset från bränningarna…

      Ett par år senare hade Skrake hunnit skaffa sig tomt och fritidshus på ön, och med det uträttat kom en utveckling igång.Vänner och bekanta följde Skrakes exempel, och på mindre än ett decennium växte det fram en hel liten by av fritidshus på Vindholma. Det brakade av träd som fälldes, betongblandare morrade, det var hugg och slag och svettiga semesterfirare i verksamhet. En tomträttsförening bildades med styrelse, utskott och kommitte’er. Till att börja med anskaffades en traktor till att frakta timmer och annat gods kors och tvärs över ön. Föreningen hade också att hantera nödvändigheter som brunnar, sophämtning och vägförbindelser.

      All denna aktivitet hanterades till ingens fulla belåtenhet men med allas bistånd enligt sedvanlig svensk praxis: således genom kompromisser och inbördes hjälpsamhet enligt modellen ”skrubbar du min rygg så klipper jag dina tånaglar.”
      – Ja jäsingen i det snuset, kommenterade en fastboende ön norr om Vindholma.
      Snart nog blev behovet av elenergi påträngande, och föreningen sammanträdde för ultimat krismöte. En tandläkare Lars Dentin, känd för sitt ovårdade tal, begärde ordet:
      – Det kan inte ha undgått någon att det pinblåser något rent förbannat och mest för jämnan i den här delen av skärgården. Nog borde vi utnyttja detta enorma flöde avgudsförgäten gratisenergi som bara får blåsa förbi till ingen jäkla nytta? Mitt förslag är att vi låter bygga ett satans vindkraftverk och placerar det överst på öns mittpuckel där det blåser som allra jävligast. Här förutskickar jag som vanligt invändningar från herr fågelskådare Winkel med fru rörande öns berömda havsörnspar. Men låt mej då påminna om att Stockholms skärgård består av trettio tusen öar, holmar och skär, de flesta fullt användbara för alla som smutsar ner och skränar. Saken borde för faen gå att lösa..
      Förslaget antogs och örnarna fördrevs genom slag med slevar mot kastruller. Tillbörliga myndigheter approcherades framgångsrikt, vindkraftverket kom på plats och en mångfald eldrivna apparater installerades i husen.

      När barnen kört sina vattenskidor och finnjollar ett par säsonger råkade de i ett tillstånd av undersysselsättning. Mängden nedskräpning och annat rackartyg ökade markant, och föräldrarna samlades till krismöte. En majoritet av pappor framhöll ungdomarnas legitima behov av sysselsättning. Kraftfullt drev de igenom ett beslut om att anlägga en motokrossbana i öns norra del där terrängen var som mest svårforcerad. Där fann grabbarna ett favorittillhåll hela den sommaren genom kappkörning med sina flakmoppar, men redan påföljande sommar byttes dessa ut mot mot mopeder med trimmade motorer. Vild lycka hos de unga, mindre sådan hos vuxenfolket.
      Under tiden lät föräldrarna borra brunnar fördjupade till den vattenförande berggrunden. Grönsakstäppor anlades och ett gemensamt rökeri kom till som producerade en myckenhet os. Snart luktade alla böckling. Teveapparaterna fick betydligt bättre bild sedan man rest en centralantenn nere vid den nybyggda betongbryggan där Vaxholmsbåten lade till dagligen.

      En sommar försämrades tillgången på torsk och gädda, och slöhet hotade lamslå sommargästerna. En företagsam karl som hette Karl Öberg tröttnade snart på att dåsa i hängmattan och startade en motorbåtsservice. Hans bror vinterförvarade båtar mot betalning.
      Påföljande sommar tillkom en kiosk med försäljning av tobaksvaror, dryckesvaror, tidningar och godis. Sortimentet växte efterhand till att omfatta även mat och filmuthyrning med mera. Kiosken omtalades nu som butik.
      En dag kom en fritidsskeppare körande till Vindholma för att handla i affären. Med detta gjort slog han sig i slang med en en äldre man som stod och metade nere vid betongbryggan.
      – Imponerande att se hur ni har utecklat ön, sa besökaren. Här finns snart sagt samma bekvämligheter som i stan och drygt det. De yngre barnen måste älska ponnystallarna, för att inte tala om badpoolen. Och ni vuxna har ju alltid fisket.
      – Eller hade, sa metaren. Av någon anledning tycks matfisken ha gett sig iväg härifrån, tagande med sig tjänligt badvatten…
      Knappt var detta sagt så nappade det, metaren hojtade glatt och gjorde ett svischande ryck med spinnspöet…. upp på bryggan flög en mört med ätstörningar!

      En ostyrig kollega

      Under några omtumlande år på 1950-talet jobbade jag på pressföretaget Skrift&Bild i Stockholm.
      Verksamheten bestod i att förse landsortstidningarna med läsvärda texter och ett tilltalande bildmaterial. Vi var många i arbete, och från redaktörernas arbetsrum hördes dagarna i ända ett knitter och ett knatter som påminde om det ljud som uppstod när plåttaket över gårdens cykelställ utsattes för en ihållande hagelskur. Själv befann jag mig sedan ett halvår på ett volontärstadium men ansågs nöjaktigt förkovra mig undan för undan.
      Bland kollegorna minns jag särskilt en medelålders man som hette Stig Örjan Lorre men gick under namnet Solstickan. Något man genast fäste sig vid var mannens fysiska uppenbarelse: Solstickan var så mager att skelettet knäppte och knastrade när han kom halvspringande genom företagslokalerna med en  plastmugg  skvimpande pulverkaffe i handen.
      Vad hade mannen sysslat med innan han fick sin tillsvidareanställning på Skrift&Bild, ville vi veta. Redaktionschefen sänkte rösten.
      – Stig har suttit i fängelse en tid, sa han. Tråkigt kan man ju tycka, men mannen har sonat sitt brott och skall bemötas med samma respekt som oss övriga här på redaktionen. Fängelsetiden skall således inte mera föras på tal och detta är en order, som vi säger i Hemvärnet. I stället skall vi ta fasta på mannens meriter som handboksförfattare, fortsatte chefen. Mannen har som ni säkert vet gett ut en handbok om krämpor som rönt fina recensioner.
      Eftersom jag råkade ha en obemannad Halda i mitt rum fick jag Solstickan som rumskamrat. Något som oroade mig.
      Mina farhågor besannades, ja de överträffades. Solstickan pratade mer än han arbetade, för att inte tala om hur pinsamt insatt jag blev i mannens privatliv, sådant det utspelade sig under hans mångordiga telefonsamtal med hustrun. Hon föreföll ibland förstummad av makens utläggningar. Andra gånger var det Solstickan som hela tiden avbröts av sin hustru, då kunde det låta ungefär så här:
      – Ja, men det var ju du som – Skulle inte jag ha – men du fick ju – Nu förstår jag inte hur du – men du vill väl ändå inte påstå att –
      Ett grundläggande drag  hos min rumskamrat var således en motvilja mot tystnad. Antagligen uppfattade han den som hotfull och konspiratorisk. Ett effektivt sätt att hålla tystnaden på avstånd var att prata. Förutom fängelsetiden handlade telefonsamtalen om hans krämpor och bekymmer med grannarna. Ett återkommande ämne var också sonsonen Sture.
      – Pojken är i femårsåldern, alltså i den fas i livet då barn ställer de märkvärdigaste frågor, sa Solstickan. Mitt i en måltid frågade Sture: Farfar, varför knycker en del fåglar med huvudet när de går? Antagligen något nervöst, sa jag i  ett försök att komma undan svaret. En annan gång ville pojken veta hur stora svallvågor en blåval gör?
      En  dag föreföll Solstickan mindre pratsam än vad jag fått vänja mig vid. Han tände den ena cigarrcigaretten efter den andra medan han kastade uppfordrande blickar på telefonen, som om han förväntade sig en påringning. Ett par veckor  dessförinnan hade han berättat för oss att han väntade på besked rörande manuskriptet till en handbok nr två som han jobbat med under fängelsetiden.
      – Problemet, sa Solstickan, är att jag själv bedömer tvåan som  klart sämre än min första handbok. Antag att förlaget upptäcker det och refuserar nr två. Det skulle jag inte uthärda, så psykiskt instabil som jag blivit. Att inte tala om stelheten i nacken och flera andra krämpor  som boken kostat mig!
      Ett par veckor senare uppenbarade sig Solstickan försenad och präktigt berusad, därtill orakad och dyster. Han kastade sig ner på arbetsstolen utan att ta av hatt och rock. En sliten portfölj – den ständige följeslagaren – hamnade på golvet, likaså ett paket kryddskorpor.
      – Min fru har gått ifrån mig, mumlade han.
      – Var finns hon? frågade jag i brist på bättre.
      – Hos min svärmor i Huddinge. Det är där hon brukar vara när hon gått ifrån mig. Men du ska veta att efter ett tag kommer frugan hem igen, säkert som amen i kapellet. Så vem tror du jag fann i köket igår när jag kom hem från jobbet? Just det, min hustru. Gräddandes plättar som om ingenting hänt.
      Solstickan tände ytterligare en cigarrcigarett, askan lät han falla där det föll sig, vanligen på linoleummattan.
      – Stackars min lilla gumma, fortsatte han med en röst som rosslade av tjära och tillgivenhet. Hon har rätt! Jag är naturligtvis en omöjlig person att leva ihop med. Självupptagen och med vacklande karaktär. Utmärglad som ett hårt hopvikt paraply. Ser till att hamna i Kronobergshäktet för ekonomiskt fiffel. Så fruktansvärt klantigt…
      Tre dagar senare kom plötsligt en hysterisk signal från Solstickans telefon. Han slet till sig luren och lyssnade under sammanbiten koncentration samtidigt som ett leende gjorde sig allt bredare fram till dess att det hejdades av öronen.
      Rumskamraten slängde på luren, boxade mig triumferande i ryggen och hojtade.
      – Gratulera mej då, din grönfink!  Låt ljuda trumpeter och cymbaler! Hej och hopp!
      – Har du fått förlåtelse av din hustru? frågade jag, engagerad mot min vilja.
      – Bättre upp, det var Veronika från förlaget som ringde. Dom gillade mitt manuskript. Fattar du? Min handbok nummer två föreligger färdig på bokhandelsdiskarna lagom till julhandeln nästa år. Kommer att bli årets bragdbok…Förlaget räknar med att så gott som alla människor dras med krämpor, kundkretsen är således enorm… Kan du ens i din vildaste fantasi föreställa dig  vidden av min sociala återupprättelse!… Men du blir i vilket fall den förste  att få ett dedikationsexemplar som  som tack för att du stått ut med mig ut så lång tid. Fast nu går vi och äter julbord, det här måste ju för fan firas!… Förutsatt att du lånar mej en tusenlapp till månadsskiftet?

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se