• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Tolver

      Insyn från en apel 

      Ockulta varelser och andra kusligheter från världar bortanför vår invanda verklighet haft goda tider i dagens underhållningskultur. Här ett bidrag med starkt oroande slut…

      En varm kväll i skördemånaden september gick Urban Holm ut i sin trädgård försedd med  stege och en trädgårdssax med förlängda handtag. Innanför överläppen hade han installerat en färsk portion snus och kände sig upplagd för stordåd. I trädgården väntade sonen Sven rustad med en fjärilshåv och en plåtbalja.
      Fader Holm posterade sonen under tomtens apel, vars krona utfyllde trädgårdens halva luftutrymme. Sonens fick som uppgift att varsamt omänderta äpplena vartefter som hans far släppte ner dem från kronan.
      – Då kör vi, sa Holm, lutade stegen mot trädstammen och klättrade upp.
      – Ta det varsamt, farsan, sa sonen. Och säj mej en sak. Kunde vi inte låta trädet självt få släppa ifrån sig äpplena vartefter som de mognar? De sitter ju allt osäkrare så här års till dess att tyngdkraften drar ner dem.
      Fader Holm gav besked.
      – Äpplena mår bäst av att plockas för hand. Pass på, här kommer nummer ett!
      – Apropå naturlagar, sa sonen. Grannen till en av mina kompisar påstår att hans farsa fick ett trastbo i huvudet på försommaren. Med nykläckta ungar.
      – Hur gick det för de stackars fågelungarna, bekymrade sig fader Holm?
      Sonen svarade på nysvenska.
      – De tidigarelade sin premiärflight.
      Äpplena började nu dimpa allt tätare och Sven fick fullt upp att göra där han dansade  med sin håv runt den knotiga trädstammen. Snart hade han baljan full.
      – Pappa, måste vi ha ett äppelträd? Ingen av mina kompisar har något. En hund vore så  mycke häftigare. Du kan inte gosa med en apel i tevesoffan, det ser jag som en avgörande brist.
      – Å andra sidan slipper du gå ut med trädet bittida och sent eftersom det redan befinner sig ute. Det där har du nog inte tänkt igenom ordentligt, sa fader Holm som nu hunnit halvvägs upp i kronan. Han fortsatte skicka ner äpplen till dess att det bara återstod ett par stycken som inte gick att nå med saxen. Holm klättrade ytterligare två grenar upp och fick äpplena inom räckhåll, sonen fångade ett av dem men missade det sista.
      Fader Holm hade nu nått upp i höjd med sängkammaren på andra våningen. Fönstret stod på glänt, och därinne såg han sin hustru Emma sittande framför toalettbordet, intensivt upptagen med sitt utseende. Hon spärrade upp munnen för en kritisk inspektion av tänderna och tandköttet. Turen kom sedan till läpparna, som hon plutade ut för vidare behandling.
      – Vad sysslar du med! sa Holm utanför fönstret.
      Emma gav till ett litet rop.
      – Gud så du skrämde mig! Vad gör du i trädet?
      – Skördar äpplena, sa Holm. Men jag upprepar: vad sysslar du med??
      – Jag gör om mej. Som på teve fast tvärt om. Jag blir bara äldre hur jag än bär mig åt.
      – Bra, sa Holm godmodigt. Som du vet har jag en böjelse för kvinnor strax efter övergångsåldern. Det är det rart mormorsaktiga som är så tilltalande. Hela människan gör ett färdigt intryck. Och i ansiktet kommer rynkorna som vittnen om humor och livserfarenhet. Ögonen kisar av fav en mysande förnöjsamhet.
      Nu hade Holm den yngre hunnit klättra upp i trädet så att han kunde kika in över axeln på sin far.
      – Självbedrageri, sa sonen. I själva verket visar ni både tecken på medelåldersdepression. Den som brukar inställa sig i luckan mellan karriärens uttröttningssyndrom och åldersmelankolin. Men bot finns att få och boten heter hund. Allt fler behöver med åren en av dessa specialistutbildade omsorgshundar med vårdcertifikat.
      Fader Holm lämnade sonens förnumstigheter därhän. I stället vände han sig till sin fru och påminde.
      – Du har fortfarande inte förklarat varför du sitter där och gör dig fin mitt i veckan. Som om du skulle på fest!
      – Det är just precis vad jag ska, sa hans fru Holm. Även du och vår son står på inbjudningslistan. Det hela går ut på att fira ett silverbröllop. Vårt närmare bestämt. Vi har faktiskt varit gifta i 25 år. Något du alldeles glömt bort, inte sant?
      – Förefaller onekligen så, bekände Holm och mimade bestörtning och skam.
      – Det hela inträffar om en vecka, fortsatte fru Holm, och på villkor att ni inte kommer och stör mej när jag inventerar min festutstyrsel. Ett litet privat genrep med andra ord. Det borde ni också göra.
      En stund senare klättrade Holm och sonen ner ur äppelträdet.
      Samtidigt stängde fru Holm fönstret.
      När hon gjort det fällde hon ner persiennen.
      Sedan öppnade hon dörren till en av sina garderober och försvann in bland allt som hängde där…
      Ingen har sedermera hört av henne!
      Horror!

      Det spökar

      Min kusin Rudolf i Gävle är oförbätterlig ungkarl och verksam i det kommunala. Sedan skoltiden håller vi kontakt och ser till att träffas när omständigheterna så tillåter. Efter en lunch på restaurang Skeppet går vi gärna en sväng genom Gamla Gefle på andra sidan ån. Båda tilltalas vi av det populära reservatet med dess sjuttonhundratalsbebyggelse och de smala kullerstensgränderna.

      Rudolf bor granne med ‘Snus-Majas hus’ på Övre Bergsgränd, numera kaffe’ men dessförinnan obebott. Det vill säga obebott av levande varelser men ett desto kärare tillhåll för gengångare!
      Senast  jag träffade kusin Rudolf var i slutet av juni förra året. Efter en rundtur i gammelstaden slog vi oss ner i hans vardagsrum, smuttande på var sitt glas rödvin. Ett fint gammalt bordsur med barometer höll oss sällskap från ett hörnbord.
       Hur har du det med grannarna? frågade jag.
       Du menar dom i Snus-Majas hus? Hur har jag det med vålnaderna? Bra. Bara bra, försäkrade Rudolf. Där pågick tidigare i våras någon form av rumsterande sammankomst på nätterna. Men inte så att spökerierna stör mig. Jag sover gott om nätterna och förlitar mej på havregrynsgröten.
       Kan du möjligen vara något utförligare?
       Jag talar om gröten som jag ställer ut på altanen på nätterna för att främja ett gott grannförhållande. På morgonen är skålen tom. Klentrogna kollegor tar för givet att det är råttorna som kalasat på gröten. Man hänvisar försmädligt till det faktum att gnagarna ökat såväl i bukomfång som till antalet.
      Helt klart, insköt jag, har vålnader och annat oknytt blivit allt aktivare under 2000-talet. Kusin Rudolf instämde och fortsatte sedan.

       Det allmänt ökade intresset har väckt liv i allehanda uppenbarelser från den Andra Sidan. I ett av husen närmast ån finns till exempel en fastighet där man kan höra en myling kvida under golvtiljorna i husets förrådsbod.
       Myling? frågade jag, obevandrad som jag är i den ockulta svängen. Kusin Rudolf visste desto mer.
       Mylingen är en gengångare av ett mördat och odöpt barn, svarade han. Men här i Gamla Gefle väcks till och med de normalt döda tingen till någon form av liv.
       Har du något exempel, undrade jag och fick en känsla av att det gamla bordsuret dämpade sitt kluckande för att inte gå miste om det som min kusin hade att berätta.
       Naturligtvis har jag exempel, sa Rudolf. Intill ån ett par kvarter härifrån har vi en övergiven fastighet som av någon anledning undsluppit grävmaskinerna i samband med stadsdelens restaureringar. Gården ägdes tidigare av en sotare med fru och barn, men bara för en kort tid, sedan flyttade familjen därifrån på grund av spökerierna i huset. Tomten omgärdas av ett nerklottrat plank med beklämmande ålderskrämpor. Brädor saknas här och var och hela skröpligheten lutar ömsom inåt ömsom utåt beroende på varifrån det blåser. Lägger man örat intill planket kan man till och med i dagsljus höra ett lågt kvidande och en hjärtskärande vädjan: ”Gör om mej!” Ännu bättre vore kanske att byta ut planket mot exempelvis ett spjälstaket.
       Märkligt, sa jag. Vad gör Gävlepolitikerna åt saken?
       Dessbättre har vi ett kommunalråd boende här i reservatet, svarade Rudolf. Han har lovat att kommunen ska titta lite närmare på de allt vidlyftigare ockulta fenomenen här i stadsdelen.

       Ett rutinerat besked, sa jag desillusionerat. Du har säkert lagt märke till att det gärna används av makthavare som vill ge intryck av engagemang och tillmötesgående. ” Vi ska titta på det där” försäkrar sådana personer när de avkrävs besked i något svårbemästrat ärende. Men i längden blir allt detta ”tittande” ansträngande för ögonen. Blåtonade ögonpåsar fördjupas, rynkor multipliceras.
       Vad sysslar du själv med? frågade jag retfullt. Gnetar du fortfarande med den där utredningen om gånghastighetens relation till graden av urbanisering eller om det var tvärt om! Sist vi råkades ansåg du dig ha hunnit ungefär halvvägs. Jag minns att du slog fast miljöns inverkan på vårt normalgående. Bosatta i storstäder snarast halvspringer från punkt A till punkt B försåvitt de inte tar bilen. I mindre städer förflyttar man sig i ett jämförelsevis makligt tempo och även här helst i bil. I norra Sverige, slutligen, framsparkar sig många fotgängare vintertid hållande i en sparkstötting, något vi sörlänningar betraktar som fusk. Eller så har jag missuppfattat alltihop…
       Jag ska be kommunalrådet titta på det, sa Rudolf.

      Ordens makt

      Efter studenten tog jag med det snaraste sommarjobb som stabbläggare på ett av Korsnäs AB:s trävaruföretag i Bomhus utanför Gävle. Meningen var att slita ihop pengar till en flygresa till Mallorca lite längre fram på sommaren.
      En stabbe visade sig vara ett upplag av bräder, staplade för torkning i ett väl ventilerat skjul, stort som en flygplanshangar. Bräderna anlände per järnvägsvagn till brädgården och togs om hand av ett arbetslag om fyra man. För varje tömd godsvagn inhöstade jag och mina tre stabbläggarkamrater  var för sig 25 kronor – den gången en inte helt oansenlig summa pengar för en kontantlysten yngling.
      Mina tre arbetskamrater hette kuriöst nog Kvist, Bladh och Blom. Kvist hade vi visserligen bytt till oss från en annan grupp eftersom vi tyckte att namnet passade så bra ihop med en Bladh och en Blom. Mina tre arbetskamrater befanns vara särpräglade personligheter, var och en på sitt vis.
      Bladh var energiknippet i vårt lag. Han bar bräder som i ett rus, stönande av ansträngning och med stirriga ögon. Utmed halsen framträdde senor spända som fiolsträngar.
      Bräderna lades tre till antalet i en bunt som vi hivade upp på höger axel och sedan bar de femtio, oändligt dryga meterna från godsvagnen in i torkskjulet. Fast Bladh skulle naturligtvis vara värst och la fyra bräder på sin axel.
      En stabbläggare gick att känna igen på just sin högeraxel. Tyngden av brädbuntarna fick musklerna att växa till så att de bildade nästan som en puckel. Samtidigt försköts hela skuldran uppåt till i höjd med örsnibben, stabbläggaren blev med andra ord asymmetrisk. Att Bladh arbetat länge som brädstaplare syntes på lång väg.
      Blom var Blads raka motsats och rent ut sagt en slöpåse. Så fort tillfälle bjöds smet Blom in mellan ett par brädstaplar i torkskjulet, och där ställde han sig osolidariskt med händerna på ryggen och lät tiden gå.
      Kvist, slutligen, pratade mest hela dagen, om vad minns jag inte, dock arbetade han samtidigt. En speciell sak med Kvist var att han hade uppfunnit ett alldeles nytt ord som han svängde sig med i olika böjningsformer och sammanhang. Ordet var ”perpendera”, och Kvist hade upptäckt dess närapå obegränsade användbarhet.
      På lunchrestaurangen i Bomhus hörde jag honom i rådslag med köksmästaren:
      – Vad perpenderar du idag?
      En ögonlocksmuskel ryckte nervöst på köksmästaren medan han begrundade frågan. Det gick lätt att föreställa sig hans tankar:
      ’Perpendera’??  Måste vara ett finare ord för ’rekommendera’.
      Trygg med sin tolkning svarare köksmästaren:
      – Isterbandet för den kräsne, fläsklägg för storätaren.
      En dag tog Kvist mig avsides och frågade lågmält:
      – Kan du perpendera mej en tia till månadsskiftet?
      Under en paus i brädbärandet vände sig Kvist till laget med en annan fråga:
      – Vet ni vad Karl 12:e gjorde det första han hade korsat gränsen till Turkiet efter nederlaget vid Poltava.
      Nej, det visste ingen. Kvist upplyste oss.
      – Han perpenderade sina kragstövlar.
      Vi skrattade hjärtligt utan att förstå varför. Men ingen ville ge intryck av att vara alltför dum eller obildad för att inte fatta poängen.
      En dag inställde sig Kvist hos brädgårdens förman och arbetsledare, en lomhörd äldre man med ansiktsdrag som alla pekade nedåt. Hans namn var Persson.
      – Du ville prata med mej, sa Kvist och stoppade kepsen innanför blusen.
      – Det stämmer. Sätt dig…Hm…Du trivs med ditt arbete?
      – Det vore för mycket sagt.
      – Och familjen mår väl? Allt går sin gilla gång.
      – Det är att ta i om man tar i beaktande av att jag inte har någon familj.
      – Bra… Hrm… Det har kommit till min kännedom att Kvist har använt en av företagets sidlastare för en utflykt med goda vänner till Furuviksparken. Det är i så fall regelstridigt och ett ganska grovt tjänstefel. Hur vill Kvist förklara sig på den här punkten?
      – Det äger sin riktighet att jag använt en av företagets truckar, sa Kvist. Men avsikten var inte att besöka Furuvik utan att bedriva perpenderingar av skogsbeståndet för företagets räkning. Att Furuviksparken råkar ligga på samma ort är en ren tillfällighet och ingenting som jag kunde ändra på i en hast.
      Förmannen drog sig upprepade gånger i den nedhängande underläppen, sedan sken han upp och utbrast.
      – Jamen dåså. Det ställer ju saken i en helt annan dager, inte sant. Min uppgiftslämnare tycks ha varit ute i ogjort väder. Men Kvist kan räkna med mitt fulla stöd i den här saken. Vårt företag vill som bekant uppmuntra egna initiativ bland de anställda.
      Förman Persson sköt en blanktummad bleckdosa tvärs över skrivbordet.
      – Ta gärna en snus, Kvist, och lycka till med prepend- nå, med vad det är ni håller på med. Jag ber om min hälsning till frun och småttingarna!

      Bergsbestigning

      Knappt hemkommen från klubben gav Bertie Wooster till ett hojtande.
      – Jeeves, är du där!? Säg inte att du gått ut när jag just kommit hem!
      Hushållets butler, Jeeves, skyndade ut i tamburen för att hjälpa sin arbetsgivare med att få av sig rocken och galoscherna.
      Tio minuter senare satt de tillrätta i vardagsrummet, där elden sprakade gemytligt i den öppna spisen. Bertie svepte sin cocktail och fyllde nervöst på glaset med en ny omgång Old Fashonad.
      – Jeeves, sa han, kommer du ihåg resan vi gjorde till Grönland för två år sedan?
      – Omtumlande, Sir, sa Jeeves och gned förstulet vänsterhanden med det  köldskadade långfingret – ett minne från just den resan.
      – Exakt, Jeeves. Då minns du säkert också, fortsatte Wooster, att jag störde mig på isbjörnarna som kom dräglande efter något ätbart så snart vi lämnade hotellet. Allt som stod oss till buds var en brådstörtad reträtt tillbaka in på hotellet.
      – Yes Sir, sa Jeeves. Deras påflugenhet var en daglig prövning.
      Bertie nickade ivrigt.
      – Och som de luktade. Den där osnygga pälsen som  de envisades med att lufsa omkring i.
      – Definitivt Sir, sa Jeeves. En beundransvärd iakttagelse. Jag föreställer mig hur en pälsrengöring skulle hälsas med bifall från öns turistnäring.
      Det som nu lockar mig är ett ställe så till den grad fritt från lortbjörnar att en del äventyrare sägs ska sakna dem,  haha!
      – Haha, ekade Jeeves.
      Wooster fyllde för tredje gången sitt glas , hans betjänt däremot avböjde. Wooster harklade sig högtidligt och sa.
      – Vi ska bestiga Mount Everest, Jeeves. Varken mer eller mindre. Vad säger du om det?
      Utan att  med en min röja sina tankar tömde Jeeves sitt glas till ungefär hälften, sedan sa han.
      – En beundransvärd  ide’, Sir. Jag utgår självfallet ifrån att ni skämtar!
      – Ingalunda, Jeeves. Brukar jag skämta?
      – Inte som jag kan påminna mig, Sir.
      Jeeves torkade sig i pannan med en nystruken linnenäsduk. Sedan sade han.
      – Får jag påminna om att det vi talar om inte rör sig om någon behändig liten söndagspromenad med spatserkäpp och en vårblomma på kavajslaget. Glöm inte, Sir, att den antydda alptoppen råkar vara världens högsta berg…
      – Det vet jag fuller väl, sa Wooster. Men ni är ju en man i sina bästa år och vid en avundsvärt robust vigör, något man vid gud inte kan beskylla mej för, haha. Men var förvissad om att mina tankar följer dig hela vägen, upp såväl som ner. Därutöver blir det mitt personliga bidrag att upprätta vårt basläger nedanför berget. Anskaffning av packåsnor, som sägs vara genuint arbetsskygga. Och någon måste ju ta sig an allt detta kostsamma stök med mat och dryck, Jeeves. Jag tänker mej dessutom att vi ska fira nedkomsten med fyrverkerier i en omfattning som kommer att lysa upp hela den åbäkiga bergskedjan. Påminn mej om att inte glömma kortvågsradioutrustningen för kommunikation. Plåster mot de ofrånkomliga fotblåsorna. Förlust av en eller annan tå får vi räkna med.
      Här hördes ett svagt kvidande från Jeeves. Han drack ur det sista i sitt glas, sedan reste han sig ceremoniellt.
      – Vad gör du?! frågade Wooster.
      – Jag går för att packa mina tillhörigheter, Sir. Kort sagt: jag säger upp mig! Bestigandet av världens högsta och mest nedskräpade berg måste rimligen överstiga vad man kan begära av en butler med mina kvalifikationer.
      Wooster satt förstummad, häpen över sin betjänts frispråkighet. Hans blinkningar röjde intensiv tankearbete, och ett beslut såg dagens ljus.
      – Äsch, jag skämtade bara, Jeeves. Att ni skulle överge mig ingår inte i min världsbild. Vi glömmer Mount Everest med sina överfulla papperskorgar och oset från gatuköken. Hur skulle jag nånsin klara mej utan er, Jeeves? Jag som på egen hand inte ens kan knyta en smokingfluga! Tanken svindlar! Nej Jeeves, vi vänder blad och besöker min moster Sofrine på godset Hamton Marsh.
      – Very good, Sir, sa Jeeves. Och jag tar gärna ett halvt glas till.

      Jan Hölster 

      Som så ofta om somrarna i yngre dar slog jag mig ner i solgasset utanför  marinans klubbhus. Satt så en stund och betraktade båtarna. Då får jag se en av klubbens veteraner komma lunkande upp från bryggorna.
      Mannen hette (och heter fortfarande) Hölster och var en gammal bekant. Vad som direkt stack mig i ögonen var den tjockt bandagerade högerhanden.
      – Får man slå sig ner, sa Hölster efter att ha satt sig med ett melodiskt klirr från öronringarna.
      – Vad har hänt med din hand? frågade jag.
      Hölster lotsade med visst besvär in en portion snus i munnen, det gjordes med fel hand, men till sist fick han laddningen på plats.
      – I ett svagt ögonblick hade jag lovat bygga en snickarbod till barnbarnen, sa han. Dessvärre ville det sig så illa att jag under arbetets gång råkade prestera ett rejält felslag med hammaren mot högerhanden. Det drabbar mej som vanesnusare extra hårt eftersom just högerhanden är den som används vid en korrekt snushantering.
      Hölster höll upp bandaget framför sig och betraktade det fientligt.
      – Vad du ser här, sa han, är resultatet av ett brott på två av mellanhandsbenen efter träffen med hammaren.
      – Illa, sa jag, men hur gick det med snickarboden?
      – Det ‘bidde’ ingen snickarbod som far min skulle ha uttryckt det, sa Hölster.
      – Så vad ‘bidde’ det?
      – På lite håll påminde den mest om en hundkoja, fortsatte Hölster, och tanken på att skaffa hund slog rot i familjen. Till våren blev vi således med hund, och efter mycket rådslående hade vi bestämt oss för en mellanschnauzer. Hans namn är Bravo. 
      Under tiden jobbade jag vidare med snickarboden/hundkojan, och en sak är då säker: det gick åt rasande mycket virke. Jag sågade och gick an, provade och försökte på nytt. Lade till och drog ifrån. Massor av spik och skruv hanterades.
      Hölster flyttade nu över snuset till munnens babordsida. Sedan sa han med en ofrivillig grimas.
      – Jag har aldrig funnit mig väl tillrätta med verktyg, det har jag efter min pappa. Men till sist ansåg jag ändå kojan i det närmaste redo för inflyttning, och ungarna och hunden var inte sena att att krypa in på prov, detta således innan jag ännu hunnit ombestyra golvet… Hunden var lika snabbt ut igen, besviket gläfsande över bristen på komfort. Barnbarnen följde snart efter.
      Till sist blev det min tur att inspektera byggnadsverket.
      Hjälpt av påskjutande kroppsarbete från familjen klämde jag mig in i kojan… Sittande bland myror och annat småkryp redovisade jag mina intryck för familjen utanför. Ganska snart fick jag de första känningarna av den uppträngande vätan underifrån. Samtidigt började representanter för trädgårdens myrstack ansätta mig som lovligt byte och utan att min suveräna överlägsenhet i storlek generade dem det minsta.
      Blöt om byxbaken och attackerad av myrorna blev jag ganska snart klar över att detta projekt knappast skulle resultera i vare sig snickarbod eller hundkoja. En tanke bland flera var att göra om hundkojan till en mjärde, ett lömskt och burliknande fångstredskap med trattformade ingångar som lockar fisk att simma in utan förstånd på hur den skall ta sig ut igen. Förslaget röstades bort av familjen. Till sist enades vi om att förvandla den eländiga skapelsen till en sump, således en lådliknande förvaringsplats för fångad fisk fram till dess att den tillagas.
      Hölster tystnade och satt en stund och betraktade inåtvänt en förbipasserande skogsmyra.
      – Hur slutade historien, frågade jag till sist.
      Hölster bedömde vindriktningen och deponerade sedan en mäktig loska bakom bänken.
      – Vi fick praktiskt taget aldrig någon fisk, sa han, så vi drog upp sumpen på land och lät den sluta sina dagar som ett välbehövligt bidrag till vinterns vedförråd.

      På äldre dar

      Det anses bortom allt tvivel att Beethoven fullbordade nio symfonier. Varken mer eller mindre, försåvitt vi håller oss till färdigkomponerade verk. Mindre känt är kanske att B. trots betydande ohälsa fick kraft att påbörja ytterligare en symfoni innan han gick ur tiden 1827. I komponistens bostad två trappor upp i ett hyreshus i norra Wien påträffar vi också en sekreterare, Anton Schindler, som bistod Beethoven med stort och smått rörande sådant där hushållerskan inte hade mästarens förtroende.

      På Schindler ankom till exempel att på prick klockan nio tända i den öppna spisen. Att sedan och inte utan viss motsträvighet väcka mästaren och få honom något så när på fötter, kammad och rakad. Schindler var även anförtrodd den ansvarsfulla uppgiften att tillaga frukosten, bestående av en fransk omelett, ett krus rödvin och en ”balja” starkt kaffe, att serveras i sängen.
      – Min hushållerska klarar inte en så grannlaga uppgift, brukade tonsättaren muttra. Omeletten bränner hon vid och hennes kaffe försätter mej ofelbart på dåligt humör vilket går ut över arbetet.
      – Opp och hoppa, ropar Schindler en vårdagsmorgon 1826 och drar ifrån gardinerna.
      –  Här kommer  frukosten och ett brev från gode vännen von Breuning.
      – Och du bara pratar och pratar, grumsade Beethoven. Ge hit brevet.
      Schindler himlar beskäftigt med ögonen och lägger ifrån sig peruken på ett av bostadens pianon. Sedan kastar han ner några rader i det samtalshäfte där man skriver ner vad man har att säga till den stendöve kompositören. Schindler överlämnar brevet och Beethoven arbetar sig pustande upp i halvsittande. Genast kommer Schindler ilande med en stor och sedan allt för länge otvättad kudde som han skjuter in under tonsättarens huvud med de vildväxande hårmassorna. Beethoven trär på sig brillorna  och högläser med rostig stämma:
      ”Käre vän och stormästare
      Greve Waldstein och jag och några till ur Wiens aristokrati önskar högaktningsfullt beställa en ny symfoni av er. Önskemål om ett skäligt förskott ställer vi oss självfallet välvilliga till”.
      Sen följer ännu ett svassande avsnitt, det hoppar vi över. Men sist i beställningen kommer några intressanta rader. Hör bara: ”Dock tror vi med all respekt för ert snille att Era oöverträffade symfonier skulle vinna på att kortas en smula. Åtminstone så mycket att vi lyssnare inte försmäktar i aristokratins ovädrade salonger. Er senaste symfoni, den nionde, var så överväldigande till både längd, bredd och djup att min stackars hustru fick gå till sängs med blixtrande huvudvärk – -”
      Här slängde Beethoven ifrån sig Breunings beställning med ett ilsket fnysande. Sedan gav han sin vrede fria tyglar.
      – Så vad begär man av mej dessa yttersta dagar? Vill man ha mej, Ludwig von Beethoven, att skriva lättsymfonier för en publik med åsneöron? Och varför inte med inlagda pauser för födointag och försäljning av förfriskningar, puder och parfymer… Och när ska du lära dig att inte läsa mina privatbrev!
      En vårdagmorgon något halvår framåt i tiden har Schindler med sig sin son Ludwig (uppkallad efter kompositören) så att pojken kan få få hälsa på den berömde mannen. Pojken omtalas som en oroligt kringkilande och försigkommen krabat i femårsåldern.
      Med detta redovisat är allt sagt som behöver sägas inför vad som sedan ägde rum. Schindler återfinns i köket upptagen med tonsättarens hushållsekonomi. Under tiden får sonen fatt i utkasten till den påbörjade tionde symfonin, slarvigt inproppade i en skänk full med räkningar från kopister, korrespondens med musikförläggare och andra dokument. Tultande med notpappren i båda händerna pallrar sig krabaten fram till den öppna spisen. Där kastas partitursidorna på elden och pojken ser kisnande av förtjusning hur elden kastar sig över pappersarken med de nerklottrade nottecknen. När nästan allt blivit aska springer han ut i köpet.
      – Kom pappa, kom och titta hur papprena brinner…
      Schindler förfäras och han störtar in i vardagsrummet och fram till den öppna spisen. Där bevittnar han hur symfoni nummer tio (åtminstone början av den) går upp i rök. Vit i ansiktet får han fatt i pojken och bestraffar honom med vad som räknas som musikhistoriens mäktigaste örfil. Den sänder pojken tvärs över golvet, galltjutande hela vägen nedför trapporna och in i den anslutande parken. Här bör inskjutas att pojken har en för åldern kännetecknande benägenhet att överdramatisera sina missöden.
      Beethoven hör ingenting av pojkens gråt men efterlyser grälsjukt sin frukost.
      Schindler skriver i samtalshäftet, med tårar fallande ner över orden så att de späder ut bläcket. Häftet finns bevarat och vi kan läsa det avslutande ordbytet mellan Beethoven (B) och hans hjälpreda Schindler (S). Tonsättarens ord saknas naturligtvis, men med hjälp av Schindlers nedtecknade rader kan vi på ett ungefär föreställa oss replikskiftet.
      S – Det har hänt en fruktansvärd olycka!
      B – Seså seså, lugna sig nu bäste Schindler.
      S – Min son har…jag hann inte ingripa!!…
      B – Ingripa mot vad, um Gottes Willen…? Se här, låna min näsduk och sansa er innan jag blir ordentlig arg!
      S – Tionde symfonin, pojken tog partituret…eldens rov…
      B (kastar av sig täcket) – Vad är det ni säger…pojken?!)
      S – Nejnej, inte pojken, partituret med tionde symfonin som hela Wien väntar på!
      B (avfärdande, i det han sjunker tillbaka ner i bädden) – Jaså den. Ingen skada skedd, jag läste häromdagen igenom vad jag komponerat. En del av första satsen, hela scherzot. Idel oanvändbart! Donnerwetter, jag får lägga av med symfonierna. För övrigt har jag alltsammans i huvudet, och där får det stanna. Eftervärlden kan ju få kalla det ‘Beethovens Ofullbordade’…

      Kapten Rapps krigsminnen

      Solen flödade över Avans båtklubb. Snart var det dags för sjösättning av flytetygen, och bestyren blev för var dag alltmer febrila. Dock inte för alla.

      Jag sökte och fann före detta kaptenen Åke Rapp sittande med halvslutna ögon på bänken utanför klubbhuset. Vid hans fötter dåsade lika avspänt en tax med dunkel härstamning, sannolikt en så kallad gatukorsning. Kaptenen räknades som en av de äldsta medlemmarna på båtklubben, själv var jag en av de yngre.
      – Sov du? frågade jag.
      Kaptenen öppnade på prov babordögat, därfter motvilligt även det andra.
      – Ja, muttrade han, men det blir ingen riktig vila som han sa som somnade i Hovkapellet. – Och båten har du sålt?
      – Ja. Bäst så. Med tanke på, och det ena med det andra. Sen har sig saken…
      Förre kaptenen Rapp var inte alltid så lätt att förstå hur han menade. Han mätte en och åttio när han rätade på ryggen, något han numera sällan besvärade sig med. Ansiktet dolde sig delvis bakom ett helskägg, och när han åt ansamlades ett och annat i den nedhängande mustaschen, där det framlirkades av taxen. Jag förklarade att jag länge hade velat få göra en intervju med kaptenen, med betoning på hans yrkesverksamhet.

      Kapten Rapp

      Kaptenen tog då fram sin snugga och laddade den omständligt med finskuren Mac Baren Mixture. Tände och utbolmade ett förstabloss för justering av pipglöden. Mannen föreföll  vid det här laget fullt vaken, så även hans tax. Efter att ha harklat sig vände sig kaptenens uppmärksamhet mot mig.
      – En intervju, säger du? Med mej. Tja, en fin dag som idag händer det att jag tänker tillbaka på de yrkesverksamma åren. Jag var på den tiden chef på ett mudderverk som ägdes av Skånska cementgjuteriet. Men vad säger du om att vi går inom hos mej och äter en råbiff. Min fru heter Ellen och är en tusenkonstnär i köket. Mitt i råbiffen lägger hon en äggula. Tillkommer lök, rödbettor och kapris. Och persiljesmör. Sen har sig saken.
      Tre kvart senare befann vi oss vi på verandan till ett inte helt fräscht tvåvåningshus beläget invid sjön Nylingen. Fastigheten tycktes huka sig aningen generat innanför den  omslutande trädgården. Kaptenen ledde mej en trappa opp till ett vindsrum som han hade iordningställt till kommandobrygga. Där fanns en ratt för styrning och bredvid den kompassrosen i kardansk upphängning. Kaptenen demonstrerade också ekolodet och visade hur det användes för mätning av vattendjupet. Sedan tog han av proppen till talröret ner till köket.
      – Är du där? frågade han.
      – Här, svarade talröret.
      – Vi får en gäst till middagen. Sätt fram en extra tallrik med bestick är du snäll, och snaps- och ölglas. Jag har utlovat råbiff, disken tar jag hand om senare, så har sig saken.

      På ena kortväggen hängde en litografi av mudderverket Jupiter som föreföll mig vara en modifierad pråm utrustad med en rad av grävande skopor på en ändlös kedja. Anläggningen hölls på plats av ett stödben nedfört i sjöbottnen.
      – Där ser du Jupiter i all sin glans, sa kaptenen. Vi kallar mudderverk av det här slaget för ett paternosterverk, tillade han sakförståndigt. Det var ett effektivt flytetyg vill jag påstå, med en mudderförmåga på upp till 600 kubikmeter i timmen. Förutom sand och andra bottensediment tog hon med sig upp en förfärande mängd grovsopor. Där var utslitna kläder, kasserade möbler och annat bohag. Inte så få mopeder och flera personbilar hade deponerats i hamninlopp och andra vatten.

      Efter middagen serverade kaptenen kaffe på den inglasade altanen. Det undgick mig inte att han föreföll stimulerad av något som pockade på att få bli berättat.
      Vad visste jag om före detta mudderverkschefen? Inte mycket utöver det faktum att han hade gjort sig känd för sin övertygelse om att det uppehöll sig en rysk miniubåt i sjön Nylingen under de sista åren av andra världskriget.
      – Det måtte väl jag veta som fick min aluminiumbåt påkörd under en fisketur, sa kaptenen. Ombord hade jag min ”besättning”, det vill säga frugan. Efter påkörningen  var båten en enda ihopknycklad buckla, vatten kom gurglande in lite varstans och båtskrället ställde sig lodrätt med aktern upp. Motorn hade stannat.
      – Abandon ship, kommenderade jag, och efter en simtur nådde vi fram till Björkön, ”besättningen” och jag.
      Jag ställde en avgörande fråga.
      – Hur tänker sig kapten att en eventuell främmande ubåt kan ha tagit sig in i sjön? Enda kontakten med havet är en grund och stenig å, på vissa sträckor igenväxt av nate.
      Men kaptenen blev mig inte svaret skyldig.
      – Med helikopter, slog han fast. Sen hade sig saken. Min mor såg helikoptern en stjärnklar natt när den kom utvispande på sjön bara några meter över vattenytan. Till sist stannade helikoptern och hovrade, det vill säga blev stående stilla i luften. En lucka öppnades undertill och ubåten sänktes ner till vattenytan med hjälp av två kättingar. I nästa ögonblick befann sig ubåten i u-läge och till synes utplånad från jordens yta. Manövern avslutades med att luftfarkosten vispade iväg österut. Sen den dagen inträffade flera observationer som låter sig bäst förklaras om man förutsätter förekomsten av en spionubåt.
      – Trovärdiga ortsbor här i trakten hörde vid flera tillfällen samtal mellan främmande personer på ett språk som visade sig vara ryska, fortsatte kaptenen. Ett par dagar före jul rörde sig återigen en helikopter över sjön, och flera personer såg med egna ögon när den släppte ner ett antal paket till miniubåten. Ett paket blev kvar i vattnet, det bärgades i gryningen av en granne till mig och visade sig innehålla brev från anhöriga till de ombordvarande på spionubåten. Där fanns också några julklappar och typiskt ryska godsaker som blinier och marsipanbjörnar.
      – Vad fanns i Nylingen som tilldrog sig det ryska intresset? frågade jag.
      – Vid sjöns norra strand låg då för tiden en fabrik som tillverkade en typ av tekniskt avancerade gengasmotorer avsedda för stridsvagnar. Och där har du förklaringen till spionaget. Gengasmotorn drevs av ett bränsle som Sovjetunionen hade och fortfarande har alldeles ofantligt gott om.
      – Nämligen? frågade jag.
      – Kottar, sa kaptenen triumferande. Den ryska tajgan producerar en överväldigande mängd kottar varje år, kottar som blir liggande i barrskogarna till ingen nytta annat än för ekorrar. Mot slutet av kriget satte ryssarna in stridsvagnar med motorer som drevs av den svenska gengasmotorn. Men efter freden 1945 tappade ryssarna intresset för gengasprojektet, och den ryska spionubåten togs ur tjänst, sannolikt med samma helikopter som fyra år tidigare hade sjösatt den i Nylingen.
      – Så nu råder lugn och ro i sjön Nylingen? undrade jag.
      – Mja, sa kaptenen. Att döma av mina egna och andras iakttagelser hyser vi ett sjöodjur i Nylingen! Men det är en separat historia. Skål!

      Fritidsön

      Lite för sig själv i norra Stockholms yttre skärgård låg på sin tid en obebodd ö, Vindholma var dess passande namn.

      Länge och väl fick livet ha sin opåverkade gång på ön, men en omdaning stod för dörren. En bostadsförvaltare vid namn Skrake råkade upptäcka Vindholma och fäste sig omedelbart vid ön: de branta vikarna, havsutsikterna, sjöfågelkören, evighetsbruset från bränningarna…

      Ett par år senare hade Skrake hunnit skaffa sig tomt och fritidshus på ön, och med det uträttat kom en utveckling igång. Vänner och bekanta följde Skrakes exempel, och på mindre än ett decennium växte det fram en hel liten by av fritidshus på Vindholma. Det brakade av träd som fälldes, betongblandare morrade, det var hugg och slag och semesterfirare i sjudande verksamhet. En tomträttsförening bildades med styrelse, utskott och utredningar. Till att börja med anskaffades en traktor till att frakta timmer och annat gods kors och tvärs över ön. Föreningen hade också att hantera nödvändigheter som brunnar, sophämtning och vägförbindelser.

      All denna aktivitet hanterades till ingens fulla belåtenhet men med allas medverkan flåsa oss om näsanenligt sedvanlig svensk praxis: således genom kompromisser och inbördes hjälpsamhet enligt modellen ”skrubbar du min rygg så klipper jag dina tånaglar.”
      Men snart nog blev behovet av elenergi påträngande, och föreningen sammanträdde för krismöte. En tandläkare Lars Dentin begärde ordet:
      – Det kan inte ha undgått någon att det blåser något rent fördärvligt i den här delen av skärgården. Utan märkbart uppehåll dessutom. Nog borde vi utnyttja detta enorma flöde av gratisenergi som bara får flåsa oss om näsan till allmänt förtret och ingen  nytta? Mitt förslag är att vi låter bygga ett vindkraftverk och placerar det överst på öns mittpuckel där det drar som värst. Här förutskickar jag som vanligt invändningar från herr fågelskådare Winkel med fru rörande öns berömda havsörnspar. Men låt mej då påminna om att Stockholms skärgård består av trettio tusen öar, holmar och skär, de flesta fullt användbara för alla slags flygfän. Saken borde gå att lösa..

      Förslaget antogs och örnarna fördrevs genom slag med slevar mot kastruller. Tillbörliga myndigheter hanterades framgångsrikt, vindkraftverket kom på plats och en mångfald eldrivna apparater installerades i husen såsom eldrivna soppvispar och tevemottagare.
      När barnen kört sina vattenskidor och finnjollar ett par säsonger råkade de i ett tillstånd av undersysselsättning. Mängden nedskräpning och annat rackartyg ökade påtagligt, och föräldrarna svarade med krismöte. En majoritet av pappor framhöll ungdomarnas legitima behov av sysselsättning. Kraftfullt drev de igenom ett beslut om att anlägga en motokrossbana i öns norra del där terrängen var som mest svårforcerad och leran som djupast. Där fann grabbarna ett favorittillhåll hela den sommaren genom kappkörning med sina flakmoppar, men redan påföljande sommar byttes dessa ut mot mot mopeder med trimmade motorer. Vild lycka hos de unga, mindre sådan hos vuxenfolket.

      Under tiden lät föräldrarna borra brunnar ner till den vattenförande berggrunden. Grönsakstäppor anlades och ett gemensamt rökeri kom till som producerade en myckenhet os. Snart luktade alla på ön böckling. Teveapparaterna fick betydligt bättre bild sedan man rest en centralantenn nere vid den nybyggda betongbryggan där Vaxholmsbåten lade till dagligen.
      En sommar försämrades tillgången på torsk, abborre och gädda, och en melankoli hotade lamslå många av sommargästerna. En företagsam karl som hette Karl Öberg tröttnade snart på att deppa i hängmattan och startade en motorbåtsservice. Hans bror vinterförvarade båtar mot betalning.

      Påföljande sommar tillkom en kiosk med försäljning av tobaksvaror, dryckesvaror, tidningar och godis. Sortimentet växte efterhand till att omfatta även mat och filmuthyrning med mera. Kiosken omtalades nu som butik.
      En dag kom en fritidsskeppare körande till Vindholma för att tanka hos båtklubbens bensinstation. Med detta gjort slog han sig i slang med en man som stod och metade nere vid betongbryggan.
      – Imponerande att se hur ni har utvecklat ön, sa besökaren. Här finns snart sagt samma standard som i stan och drygt det. De yngre barnen måste älska ponnystallarna, för att inte tala om badpoolen. Och ni vuxna har ju alltid fisket.
      – Eller hade, sa metaren nedstämt. Av någon anledning tycks matfisken ha gett sig iväg härifrån, tagande med sig tjänligt badvatten…
      Knappt var detta sagt så nappade det, metaren hojtade överraskat och gjorde ett svischande ryck med metspöet… upp på bryggan flög en mört med ätstörningar!

      En ostyrig kollega

      Under några omtumlande år på 1950-talet jobbade jag på pressföretaget Skrift&Bild i Stockholm.
      Verksamheten bestod i att förse landsortstidningarna med läsvärda texter och ett tilltalande bildmaterial. Vi var många i arbete, och från redaktörernas arbetsrum hördes dagarna i ända ett knitter och ett knatter som påminde om det ljud som uppstod när plåttaket över gårdens cykelställ utsattes för en ihållande hagelskur. Själv befann jag mig sedan ett halvår på ett volontärstadium men ansågs nöjaktigt förkovra mig undan för undan.
      Bland kollegorna minns jag särskilt en medelålders man som hette Stig Örjan Lorre men gick under namnet Solstickan. Något man genast fäste sig vid var mannens fysiska uppenbarelse: Solstickan var så mager att skelettet knäppte och knastrade när han kom halvspringande genom företagslokalerna med en  plastmugg  skvimpande pulverkaffe i handen.
      Vad hade mannen sysslat med innan han fick sin tillsvidareanställning på Skrift&Bild, ville vi veta. Redaktionschefen sänkte rösten.
      – Stig har suttit i fängelse en tid, sa han. Tråkigt kan man ju tycka, men mannen har sonat sitt brott och skall bemötas med samma respekt som oss övriga här på redaktionen. Fängelsetiden skall således inte mera föras på tal och detta är en order, som vi säger i Hemvärnet. I stället skall vi ta fasta på mannens meriter som handboksförfattare, fortsatte chefen. Mannen har som ni säkert vet gett ut en handbok om krämpor som rönt fina recensioner.
      Eftersom jag råkade ha en obemannad Halda i mitt rum fick jag Solstickan som rumskamrat. Något som oroade mig.
      Mina farhågor besannades, ja de överträffades. Solstickan pratade mer än han arbetade, för att inte tala om hur pinsamt insatt jag blev i mannens privatliv, sådant det utspelade sig under hans mångordiga telefonsamtal med hustrun. Hon föreföll ibland förstummad av makens utläggningar. Andra gånger var det Solstickan som hela tiden avbröts av sin hustru, då kunde det låta ungefär så här:
      – Ja, men det var ju du som – Skulle inte jag ha – men du fick ju – Nu förstår jag inte hur du – men du vill väl ändå inte påstå att –
      Ett grundläggande drag  hos min rumskamrat var således en motvilja mot tystnad. Antagligen uppfattade han den som hotfull och konspiratorisk. Ett effektivt sätt att hålla tystnaden på avstånd var att prata. Förutom fängelsetiden handlade telefonsamtalen om hans krämpor och bekymmer med grannarna. Ett återkommande ämne var också sonsonen Sture.
      – Pojken är i femårsåldern, alltså i den fas i livet då barn ställer de märkvärdigaste frågor, sa Solstickan. Mitt i en måltid frågade Sture: Farfar, varför knycker en del fåglar med huvudet när de går? Antagligen något nervöst, sa jag i  ett försök att komma undan svaret. En annan gång ville pojken veta hur stora svallvågor en blåval gör?
      En  dag föreföll Solstickan mindre pratsam än vad jag fått vänja mig vid. Han tände den ena cigarrcigaretten efter den andra medan han kastade uppfordrande blickar på telefonen, som om han förväntade sig en påringning. Ett par veckor  dessförinnan hade han berättat för oss att han väntade på besked rörande manuskriptet till en handbok nr två som han jobbat med under fängelsetiden.
      – Problemet, sa Solstickan, är att jag själv bedömer tvåan som  klart sämre än min första handbok. Antag att förlaget upptäcker det och refuserar nr två. Det skulle jag inte uthärda, så psykiskt instabil som jag blivit. Att inte tala om stelheten i nacken och flera andra krämpor  som boken kostat mig!
      Ett par veckor senare uppenbarade sig Solstickan försenad och präktigt berusad, därtill orakad och dyster. Han kastade sig ner på arbetsstolen utan att ta av hatt och rock. En sliten portfölj – den ständige följeslagaren – hamnade på golvet, likaså ett paket kryddskorpor.
      – Min fru har gått ifrån mig, mumlade han.
      – Var finns hon? frågade jag i brist på bättre.
      – Hos min svärmor i Huddinge. Det är där hon brukar vara när hon gått ifrån mig. Men du ska veta att efter ett tag kommer frugan hem igen, säkert som amen i kapellet. Så vem tror du jag fann i köket igår när jag kom hem från jobbet? Just det, min hustru. Gräddandes plättar som om ingenting hänt.
      Solstickan tände ytterligare en cigarrcigarett, askan lät han falla där det föll sig, vanligen på linoleummattan.
      – Stackars min lilla gumma, fortsatte han med en röst som rosslade av tjära och tillgivenhet. Hon har rätt! Jag är naturligtvis en omöjlig person att leva ihop med. Självupptagen och med vacklande karaktär. Utmärglad som ett hårt hopvikt paraply. Ser till att hamna i Kronobergshäktet för ekonomiskt fiffel. Så fruktansvärt klantigt…
      Tre dagar senare kom plötsligt en hysterisk signal från Solstickans telefon. Han slet till sig luren och lyssnade under sammanbiten koncentration samtidigt som ett leende gjorde sig allt bredare fram till dess att det hejdades av öronen.
      Rumskamraten slängde på luren, boxade mig triumferande i ryggen och hojtade.
      – Gratulera mej då, din grönfink!  Låt ljuda trumpeter och cymbaler! Hej och hopp!
      – Har du fått förlåtelse av din hustru? frågade jag, engagerad mot min vilja.
      – Bättre upp, det var Veronika från förlaget som ringde. Dom gillade mitt manuskript. Fattar du? Min handbok nummer två föreligger färdig på bokhandelsdiskarna lagom till julhandeln nästa år. Kommer att bli årets bragdbok…Förlaget räknar med att så gott som alla människor dras med krämpor, kundkretsen är således enorm… Kan du ens i din vildaste fantasi föreställa dig  vidden av min sociala återupprättelse!… Men du blir i vilket fall den förste  att få ett dedikationsexemplar som  som tack för att du stått ut med mig ut så lång tid. Fast nu går vi och äter julbord, det här måste ju för fan firas!… Förutsatt att du lånar mej en tusenlapp till månadsskiftet?

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se