Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Susanna Svensson

      En traditions-tokig jul

      För första året ska jag och min sambo fira julen tillsammans. Förut har vi firat delar av julen var för sig men nu är det dags att helt slå samman våra traditioner (eller rättare sagt, han ska lära sig mina…) Tidigare har jag inte reflekterat så mycket över på vilket sätt jag firar jul. Jag gör som vi alltid gjort och det sättet anses vara det normala. Men när jag börjar berätta om alla traditioner och regler som gäller kring jul för min sambo, inser jag att min familj har extra många sådana.
      När det kommer till julpynt ska det vara mycket – men det får absolut inte tas fram för tidigt. Tomtarna får inte se dagens ljus förrän precis innan julafton. Vidare ska de stå på sin rätta plats och inte flyttas runt för mycket. När vi räknade alla tomtar en jul var det flera hundra. Varje år har vi syskon fått en tomte, en väl utvald ”årets tomte”. Ett år fick vi handgjorda tomtar i betong och min såg ut som Toker i Snövit och de sju dvärgarna. Dagen efter satt jag och grät över att min var ful och alla andras fina. Jag vill påpeka att detta var ganska många år sedan och när jag nu ser tomten (som jag fortfarande inte tycker är särskilt vacker) minns jag fortfarande besvikelsen.
      I vår familj är det viktigt när man får äta saker. Julskinkan är heligast av allt. Den får smakas först på julaftonsmorgon och absolut inte tidigare. Varje år frågar pappa om han får smaka kvällen innan men det slutar alltid med att den sparas. Jag tror faktiskt inte att han ens vill smaka på julskinkan då – men hans fråga har blivit tradition. Möjligtvis kan julosten komma fram dan före dopparedan som en kompromiss.
      När jag hör folk säga att de ska hoppa över julbordet får jag lite av en klump i magen. Man kan väl inte hoppa över julbordet! Hos oss är julbordet heligt. Om mamma har ändrat för mycket i utbudet och råkat ta bort någons favoriträtt, är det inte populärt. Men så händer det att hon rationaliserar bort sådant som ändå inte går åt i särskild stor utsträckning, som bruna bönor. Men inte heller detta går obemärkt förbi, vissa saker ska bara finnas där, vare sig de äts eller inte.
      Efter maten kommer tomten. Nu finns det många syskonbarn i familjen som med spänning spanar efter tomten i fönstren. Men även innan det inte fanns småbarn i familjen kom tomten varje år. Till slut blev det ganska komiskt när vuxna människor tackade den utklädde grannen för paketen.
      Ytterligare en tradition är att jag varje år blir väckt av mina föräldrar med levande ljus, julmusik och en julstrumpa. Jag undrar om de kommer avstå i år när min sambo ligger bredvid? Men jag tror inte det, traditioner är traditioner och de ruckar man inte på i första taget. I alla fall inte i min familj. Nej, min kära sambo får helt enkelt stå ut med att han kommit in i en jul- och traditionstokig familj.

      Ett virrvarr av känslor

      Vi skumpar fram i en sliten minibuss. Det vackra landskapet vi färdas genom bryts av hus som för oss ser ut som ruckel. Plåtskjulen byts ut mot fina hus med höga murar runt om. Trafikljuset lyser rött men ingen gör en ansats att stanna. En minibuss kör om oss med hög hastighet, det sitter säkert dubbelt så många i bilen bredvid, vi sitter prydligt en och en på varje säte. Jag befinner mig i Kenya. Ett otroligt vackert men också motsägelsefullt land.
      Första dagen i Nakuru är ett virrvarr av bilar som tutar och människor som försöker sälja saker. För mig ser allt ut på samma sätt, jag uppfattar inte sociala koder, kan inte direkt se vem som är fattig eller rik. Allt känns lite skrämmande men också lockande. Det är jobbigt att hela tiden vara påpassad men också roligt att hela tiden bli bemött med en sådan välvilja. Gästfriheten är stor, även hos dem som i våra mått mätt inte har så mycket.

      Klasskillnaderna är stora och tydliga. Jag dricker te hos en lärare som bor i ett fint inhägnat hus, hennes barn går i privatskola och de har minst två anställda som ta hand om huset. På vägen dit har vi passerat en rondell där gatubarn gjorde upp eld inför natten. Barn som inte har tak över huvudet. Dagen efter går jag till grannhotellet för att bada i polen, på vägen dit möter jag två lim-sniffande tonåringar. Det blir hela tiden så tydligt vilka skilda liv, förutsättningar och möjligheter vi har. Jag känner förtvivlan över de livsöden som så tidigt spills ut men också tacksamhet över min egen situation.

      Dagarna flyter på i ett virrvarr av känslor. Jag får veta hur vanligt det är att barn slås i skolan men får också möta elever som dansar och sjunger. Jag pratar jämställdhet med studenter och gatuförsäljare. Diskuterar hur förhållanden ser ut i Sverige och att vi generellt sett är jämlika. Jag möter förfäran över att vi inte alltid gifter oss innan vi flyttar ihop eller skaffar barn. I Kenya krävs vigselbevis när en kenyansk man och kvinna vill dela hotellrum. Jag inser vilken stor betydelse religionen har i människors liv, och vilken liten roll den spelar i Sverige.
      Efter ett tag inser jag att kaoset som jag först endast såg har blivit till ett mönster. Jag börjar snappa upp sociala koder och kunna läsa av stämningen i staden. Jag ser klasskillnader men också omsorg om sin nästa. Som vit får jag en särställning som jag inte känner mig bekväm med. Det är ingen vakt som kollar mig på vägen in till hotellen, i passkontrollen är det ingen som förhör mig om min resa. Hotellpersonalen servar oss med allt tänkbart.
      Hemma igen känner jag tacksamhet över min livssituation och den lott jag blivit tilldelad i livets lotteri. Men jag saknar också gästvänligheten och öppenheten. En sak är säker, jag kommer aldrig att glömma Kenya och det virrvarr av känslor som resan väckte.

      Packat och klart

      Jag håller som bäst på att packa väskan inför en resa till Kenya. Jag förundras över hur många ”bra att ha saker” jag alltid packar ner. Oftast används de inte men likväl ska de åka med väskan jorden runt. Ett sykitt, fickkniv, klädborste och så vidare. Inte syr jag speciellt ofta när jag är borta och inte behöver klädborsten användas så frekvent, men med på resan ska det. Samma är det med reseapoteket. De flesta åkommor kan lindras med alla medtagna piller. Medicin som sedan oftast blir liggande (vilket givetvis är tur) och får åka med på nästa resa tills dess att bäst före datum passerat.

      När jag packar råder en ”tänk om” mentalitet. Tänk om jag spiller på byxorna, då har jag ju inget att ha på mig, det är bäst jag packar ner ett par till. Men då passar ju inte den snygga tröjan, bäst jag tar med ännu ett par, så brukar tankarna snurra i skallen till dess att väskan knappt går att stänga. Just nu när det är en längre resa kanske det är bra att tänka igenom sin packning men när man ska sova en natt i Stockholm kanske jag inte skulle behöva ha denna omständliga procedur. Det finns ju faktiskt affärer på andra ställen än i Karlstad. Det är sällan man hamnar på platser där inköp inte kan göras men min packning klarar de mest ensliga platserna. Ibland undrar jag om jag i tidigare liv gjort expeditioner till Nordpolen med den förberedelseprocess som jag har.
      Jag önskar att jag vore mer som en vän till min sambo som åkte till Egypten med pass, kalsonger och ett par t-shirtar i en Ica-kasse, eftersom han försovit sig. Om det varit jag hade väskan varit färdigpackad en vecka innan avresa och flera väckarklockor placerats ut för att undvika en försovning. Listor med saker som inte fick glömmas hade varit utlagda på strategiska platser. En lapp på väskan om saker som ska packas ner, en på skorna om vilka väskor som ska med och så vidare.

      Men när jag sedan går och släpar den tunga väskan svär jag över om jag verkligen behövt ta med mig fem par skor. Oftast får jag ju packa upp hälften av det jag haft med mig orört. Dessutom får jag varje gång för mig att jag ska ha en massa tid att läsa, både skönlitteratur och jobbdokument på resan. Extra tyngder i väskan som givetvis inte hinner plöjas igenom.
      Jag tycker att jag borde kunna förändra mig, jag har ju ändå insikt i beteendet. Men nej, även denna gång är väskan fylld till brädden. Blir jag strandad på en öde ö kommer jag att klara mig där i månader. Nu är ju inte det scenariot så troligt men vem vet, denna gång kanske trots allt alla bra att ha saker kommer till användning. För tänk så många (o)nödvändiga prylar man kan få plats med i en väska.

      Vår borg – vårt skyltfönster

      Hemmet är ens borg brukar man säga. Jag undrar om inte det talesättet är mer aktuellt än någonsin. Boendet är inte längre bara ett ställe för vardag och avkoppling utan även ett sätt att visa upp hur lyckad och framgångsrik du är. Aldrig tidigare har det väl funnits så många tidningar, tv-serier och bloggar om inredning och design. Att inreda är inte bara ett sätt att organisera sina saker utan även ett fritidsintresse.

      Det är väldigt tydligt hur vi ska ordna våra hem för att i största möjliga mån passa in i bilden av det perfekta hemmet. Det ska vara minimalistiskt, gärna vitt men med accessoarer som sätter färg. En blandning av designprylar och loppisfynd ger den perfekta känslan. Känslan av att du lagt ner såväl tid som pengar på din borg. Att bara köpa snygga möbler direkt ur möbelkatalogen duger inte. Det visar bara att du spenderat mycket pengar, men inte tid. Nej, för att verkligen lyckas ska även tid läggas på att hitta de perfekta objekten på auktioner eller loppis. Det går också bra att blanda upp det nyköpta med gammalt arvegods. Men det är inte vilket arvgods som helst som duger utan det ska helst vara gamla ärvda designersaker alternativt ”vanliga” prylar som man själv målat om eller på annat sätt fixat till.

      Genom att blanda gammalt och nytt försöker vi att uppnå något unikt. Problemet är bara att vi blir varandras kopior. Visst finns det olika stilar och även de som inte alls bryr sig om hur det ser ut där hemma. Men när jag åker hem till mina vänner tycker jag det ser likadant ut vart jag än kommer. Den obligatoriska snygga köksmaskinen i någon färg som bryter av det annars så öppna och ljusa köket står framme. Vardagsrum med olika ljusstakar arrangerade i ett snyggt mönster. Allt ser ut som det slumpmässigt hamnat på sin plats men är noga ditplacerat för att bryta av det annars så strama intrycket.

      På senare år tycker jag att synen på hemmet som skyltfönster har förstärkts. Genom ett stort och snyggt hem visar vi vår lycka för omvärlden. Vi har ett mode med stora fönster och mycket insyn, en öppen planlösning som skapar yta och rymd. En möjlighet att blicka ut från det stylade huset men framförallt till att se in i det. Vi ska se in i det snygga men ack så opraktiska hemmet – ett hem som kostat en förmögenhet. Och visst faller jag för frestelsen. Jag ser in i det nybyggda huset och undrar hur vi ska göra för att själva hamna där. Jag ser de snygga designermöblerna och möblerar om vår lägenhet i huvudet. Vitt – fräscht och med en accessoar som sätter färg, samt det obligatoriska loppisfyndet med sin charm. Precis som i den där inredningstidningen.

      Vart är pausknappen när man behöver den?

      Så var vardagen tillbaka efter några veckors ledighet. Efter fått vila tycker jag att man borde vara pigg men i stället känner jag mig tröttare än någonsin. Jag släpar mig ur sängen när klockan ringer och vaknar först till kaffet på jobbet.
      – Vad trött du ser ut, säger någon jobbarkompis.
      Tack för den, tänker jag grinigt men inser att det inte är deras fel att påsarna under ögonen känns som Ica-kassar.
      – Visst är det härligt med semester men det är ju ändå skönt att komma tillbaka till sina rutiner igen, säger en annan när vi pratar om semestern.
      – NEJ, har jag lust att skrika – jag vill inte ha en massa rutiner.
      Men i stället svarar jag något halvluddigt om att visst är det så. Dessutom verkar jag ha glömt kvar hjärna på stranden, mitt vanliga ganska effektiva jag känns långt borta. Saker blir fel och det känns som att det tar ett år att tänka ut det som man annars gör i ett vips. Mycket av det jag skriver på jobbet sker på engelska men just nu är det snarare svengelska. Lite känns det som att när man väl har varvat ner på semestern så är det dags att börja jobba igen.
      Jag tror att många känner som mig. Jag vill bara trycka på pausknappen och få njuta av sol och värme, hinna att göra allt det där som man har planerat under året. Men i stället rusar dagarna iväg och så var sommaren som man innerligt längtat efter helt plötsligt över. Inte heller detta år blev bikinin eller sommarkläderna utslitna. Nej det känns knappt som man hunnit ha på sig dem. Egentligen är det nog inte själva semestern som gått för fort – det är sommaren. Jag har därför gått in i en post-sommar melankoli. Jag önskar att jag vore en av dem som älskar hösten, men så fort jag känner den krispiga luften vill jag bara boka en resa söderut.
      Det är i dessa dagar som jag ifrågasätter om man verkligen är riktigt klok som bor i Sverige och inte flyttar längre söderut. På skämt frågat jag min sambo om vi inte ska flytta till Thailand. Han svarar att;
      – Jo visst, det kan vi göra, men du kommer inte vilja det.
      Och han har rätt, för jag skulle aldrig kunna bo så långt ifrån familj och vänner.
      I affärerna fylls det på med kläder i dova höstfärger och varma jackor. Jag känner mig mest förvirrad över att det redan är dags att ladda på med stickade tröjor inför vintern. Jag vill hellre köpa en ny sommarklänning. Jag undrar om man kan gå en kurs i ”Lär dig älska hösten”, i så fall bokar jag in mig direkt. Svampplockning och blåbär i all ära men jag vill hellre ha jordgubbar och smultron. Bada och bränna sig i solen. Det är det jag ser fram emot. Nedräkningen inför nästa sommar har redan börjat. Det är ju trots allt bara nio månader kvar tills dess.

      En äkta svensk campingsommar

      Grilloset lägger sig över campingplatsen likt en tjock dimma. Grannen spelar dansband på högsta volym. Ett barn skriker hysteriskt över en tappad glass. Det är äkta svensk campingsommar – med allt vad det innebär. Jag spenderar just nu några dagar med familjen och husvagnscamping. En semesterform som jag är uppväxt med men inte utövat så flitigt de senaste åren. Tanken med camping känns både lockande och skrämmande. Det är mysigt med kvällar i förtältet och dagar på stranden när solen skiner. Men idén med att packa ihop okända folk på en trång yta i rullande hus är inte alltid helt lyckad.

      Det blir lite av att sitta i en bur och bli beskådad när man sitter där i förtältet medan grannarna fem meter bort stirrar frenetiskt på allt man tar sig till. För att inte tala om toabestyr som sker i små bås om inte de sker inne i husvagnen, där i bästa fall en tunn vikvägg skiljer toan från resten av vagnen. Vatten ska bäras fram och tillbaka, saker stuvas in i alla skrymslen och vrår. Försöker man röra sig i husvagnen är man konstant i vägen för andra familjemedlemmar som försöker utföra sina sysslor.

      Rollerna på en camping är tydliga, personerna på campingen kan delas in i olika kategorier. Vi har campinggubben som alltid är på väg någonstans. Som ständigt går mellan toan, kiosken, diskrummet eller affären. Som springer fram och tillbaka för att ha koll på grannar och prata vitt och brett. Säsongarna å sin sida har koll på alla och bestämmer hur saker ska vara. Med blommor och trätrallsaltaner markerar de sitt revir och därmed sin makt. Säsongarna är lite förmer än andra kringflackande campare. De har valt sin plats först och förblir där.
      Den tredje kategorin är familjecamparna som består av olika familjer som tillsammans firar semester. De intar campingplatsen med ett virrvarr av cyklar, bollar, våtservetter och dockvagnar. Och kännetecknas av en sönderstressad mamma, en pappa som njuter av semestern och några trotsiga barn. Tältliggarna däremot kan delas upp i två olika läger. De som är friluftsfreaks och de som festar och vill ha billigast möjliga övernattningsalternativ. Friluftsfreaksen har märkesgrejer och all världens prylar för att göra tältningen möjlig. Festprissarna i tält har istället dricka och musikspelare som viktigaste attiralj till sin camping. Om sedan tältet läcker in är inte så viktigt.

      Själv sällar jag mig numer till kategorin familjecamparna, med syster, svåger, syskonbarn och föräldrar som sällskap. De tidigare åren som festcampare är förbi och skönt är väl det. För det är ingen höjdare att vakna bakfull med munnen full av nedsjunken tältduk. Då tar jag hellre mammas snarkningar och syskonbarnens lekfulla skrik. Så även om campinglivet ibland är påfrestande, är det ingen äkta svensk sommar utan några dagars husvagnssemester.

      En gång dotter – alltid dotter

      Just nu befinner jag mig hemma hos föräldrarna på gården där jag växte upp. Här upphör jag aldrig att förvånas över att jag blir behandlad som om jag vore cirka 15 år yngre än vad jag i själva verket är. Jag tycker att efter snart 10 år av boende på annan ort så borde mina föräldrar ha insett att jag faktiskt kan ta hand om mig själv. Men inte då. Vardagliga ting som jag annars ser som en enkel match, förväntas jag nu inte längre klara av. Jag vet inte riktigt hur mamma och pappa tror att jag överlever i Karlstad. Men det är väl som så att en gång dotter – alltid dotter. Oavsett ålder.

      Det är framförallt min kära mor som gärna servar och curlar med det mesta. Frukost, fika, lunch, fika och kvällsmat. Ja, att komma hem är rena semestern. Men ibland går viljan att hjälpa lite väl långt. Som när mamma i går frågade om jag skulle ställa klockan själv när jag skulle upp innan henne på morgonen. Mitt svar blir då ja, det brukar jag göra om jag ska komma upp på morgonen.

      Under helgen stannade jag hemma själv några timmar i huset. Genast började föräldrarna oroa sig för hur det skulle gå. De tittade vilken mat som fanns hemma i kylskåpet, presenterade förslag till maträtter och berättade vilka syskon som jag kunde ringa ifall jag kände behov av sällskap. Själv kan jag tycka att det är riktigt mysigt att få några timmar för mig själv i det gamla huset. Att bara få vara.

      Men det kanske inte bara är föräldrarna som behandlar mig som yngre än jag faktiskt är. Jag själv blir också lite av ett barn när jag kommer hem. Eller förresten så blir nog alla mina syskon som barn när de kommer hem. Till och med min äldsta syster som nu är 40 fyllda. Min lekfulle far ska skrämmas, busa och brottas. Vi blir fortfarande lika rädda när han förställer ansiktet och jagar oss. Allt medan mamma muttrar något om vuxna människor och ni kommer att skada er.

      Ett exempel på vår ovilja att släppa barndomstraditioner är att vi fortfarande letar efter godisägg på påsk som pappa har gömt i trädgården. Eftersom familjen nu har utvidgats, med respektive och syskonbarn är vi uppe i 16 personer, ser det ganska roligt ut när alla springer runt och letar i skrymslen och hål efter ägg. Allt medan pappa står och myser över sina finurliga gömställen.

      Så även om jag ibland kan irriteras över mina föräldrars oförmåga att se mig som vuxen, så får jag erkänna att det faktiskt är ganska skönt också. När jag kommer hem kan jag bara vara. Jag behöver inte göra mig till utan kan gå och drar i ett par urtvättade gamla träningsoverallsbyxor från tiden då jag spelade fotboll. Allt medan min syster Charlotta går in i skafferiet och letar godis så fort hon sticker näsan över tröskeln. Sedan går jag ut till hästarna i hagen och missar vad klockan är. Precis som det alltid varit. Kort och gott – hemma kopplar man av.

      Mobilen – vår nya snuttefilt

      Antalet så kallade smartphones ökar allt mer. Var och varannan står och trycker på sin mobil. Hela vårt liv har kommit att styras av denna lilla manick. Vi är hela tiden uppkopplade mot omvärlden och kan kolla såväl nyheter och mail, som facebook och twitter. Allt medan vi rör oss mellan olika platser, väntar på bussen eller bara har en paus. Det som förut var omständigt är nu enkelt. Från att hitta receptet du glömt när du väl står i matbutiken till att föra över pengar med bankens app. Denna mobil är helt enkelt fantastisk.
      Jag är på resande fot till Stockholm när jag börjar grubbla över vårt mobiltelefonbeteende. Resan börjar på morgonen med tåg då var och varannan sitter och surfar på sin mobil. Än så länge känns det rimligt att använda vår nu mest utnyttjade leksak. På väg till mötet blir jag osäker på vägen och tar givetvis fram min mobil, vips har jag karta och vägbeskrivning i handen. Min kära ägodel har därmed hjälpt mig undan en sen ankomst och eventuellt kringsvirrande gata upp och ner.
      Senare när det äntligen är dags för en kaffepaus inträffar det som för mig känns både nytt och faktiskt lite otrevligt. Varenda en tar fram sin telefon och börjar knappa på den istället för att föra ett samtal med övriga mötesdeltagare. Det blir en tävling i att se upptagen och viktig ut. Kollar man inte mailen på mobilen visar man att man inte har mycket att göra, till skillnad från övriga oumbärliga mötesdeltagare. Där sitter vi runt ett bord och knappar på våra mobiler. Ja, jag tar så småningom fram min med då ingen är intresserad av att föra en diskussion. I själva verket läser jag ett sms med rea-erbjudande från KappAhl – jag gissar att jag inte är ensam om att i själva verket läsa någon mindre viktig information.
      Senare på eftermiddagen i en tunnelbanevagn står var och varannan och tycker på sin mobil, lyssnar på musik eller pratar i telefon. Jag inser att mobilanvändandet inte bara har med nöje eller jobb att göra utan även har blivit vår trygghet. Tittar jag på mobilen slipper jag möta andra folks blickar. Vår mobil har blivit vår trygghet i situationer där vi annars känner oss vilsna. Vare sig det är på möte med okända människor eller ensam i en tunnelbanevagn.
      Väl framme hos vännen jag ska träffa hamnar jag i en diskussion om när egentligen Estonia sjönk. Vi behöver inte ha diskussionen särskilt länge innan rätt svar levereras efter att det googlats med mobilen. Så var det diskussionsämnet avklarat. Möjligheten att ha en diskussion och argumentera för sin sak har begränsats då rätt svar alltid finns inom räckhåll. Mobilanvändandets sociala funktion har helt enkelt blivit asocial. Mobilen är vår nya snuttefilt som vi håller i handen vid alla nya situationer, den hjälper oss med allt från rätt svar till att ge oss skydd för okända människors frågor.

      När man är vilse i garderoben

      Hur kommer det sig att sommarkläder kan krympa så mycket medan de förvarats på vinden över den långa kalla vintern? Med växande panik står jag i sovrummet och provar plagg efter plagg och inget passar. Shortsen som för två år sedan var för stora är helt plötsligt för små. Ett par ljusa jeanstights sitter som ett ormskinn kring benen, andas kan jag inte göra så länge de sitter på. Det enda som passar är ett par trekvartsbyxor som alltid varit lite stora. Ska jag gå i ett och samma par byxor hela sommaren?
      Medan plagg åker av och på så bannar jag mig själv för att nyårslöftesträningen kom av sig. Jag var ju så duktig i början av året. Sedan kom förkylningar och resor och helt plötsligt var man tillbaka i gamla spår och pilen på vågen pekar åter upp. Från att ha längtat efter sommaren så undrar jag nu hur det kom sig att den närmar sig med sådana stormsteg? I mitt huvud går jag igenom olika dieter. GI, viktväktarna, LCHF, kålsoppa – vad ska jag ta mig till?
      Lite förtvivlat söker jag tröst hos min sambo. Nu behöver jag verkligen stöd för att bli av med vinterkilona, och det snabbt. Det är bara det att han inte tycker att det hela är så farligt och lösningen som presenteras är att jag ska köpa större kläder. ”Köp ett par för stora shorts, så har du några som passar nästa sommar också”, blir hans svar. Vad menar han med detta? Är det A.) Han räknar med att jag ska gå upp än mer till nästa sommar? B.) Han försöker provocera fram en aktiv viktnedgång, eller C.) Han har helt enkelt tröttnat på mitt tjat om vikt hit och för stor rumpa dit och vill att jag ska vara nöjd sovm jag är. Efter en natts övervägande så kommer jag fram till att det mest troliga är alternativ C.
      Problemet är att jag fortfarande bryr mig. Jag vill komma i smalkjolen som bara ligger och väntar i garderoben. Inte för att den är så särskilt snygg utan just för att den är någon storlek mindre. Ångesten över sommargarderoben blir än större av att jag just bryr mig om utseende till denna grad. Vad spelar ett par kilo för roll, huvudsaken är väl att man mår bra? Varför låter jag mig påverkas av dessa ideal? Egentligen borde jag inte ens skriva om ämnet, att jag ger denna fråga än mer utrymme. Samtidigt vet jag att jag knappast är ensam om att känna så här. Visst vore det skönt att bara skita i alla ideal och bara vara som man är! Vi lever i ett utseendefixerat samhälle och det är väldigt svårt att blunda för bilderna som vi dagligen matas med. Smal = Snygg = Lyckad. Men kanske jag kan lyckas att skaka av mig lite av denna propaganda. Genom att skriva kanske både du och jag kan inse det komiska i mitt (och andras) beteende. Och i värsta fall kan jag ju gå klädd i sarong i sommar, den lär jag ju i alla fall inte ha växt ur.

      Min fyrfota träningskompis

      Få gånger känner jag mig så avslappnad som när jag sitter på hästryggen. När all koncentration läggs på att kommunicera med hästen. När muskler som jag knappt trodde fanns, spänns för att hålla balansen och driva hästen framåt. Eller när jag flyger genom luften över ett hinder och adrenalinet pumpar. För att sedan svettig komma in i ett hödoftande stall – det är lycka!

      Jag är knappast ensam om att njuta av hästars sällskap. Ungefär en halv miljon svenskar ägnar sig åt ridsport som fritidssyssla eller på tävlingsnivå. Ridning är faktiskt den näst största ungdomsidrotten, bara fotboll är större. Ändå har ridsporten en undanskymd plats i förhållande till antalet utövare. Ett exempel på det är att ridsporten inte räknas som avdragsgill friskvård. Ett annat exempel är det medieutrymme som ges, eller inte ges ska man snarare säga.

      Många gånger ses inte ridning som en sport. ”Att rida är väl inte att träna?” är en vanlig kommentar och brukar följas upp med: ”Det är ju att köra havremoppe”. För det mesta har personer som kommer med en sådan kommentar knappt suttit på hästryggen, möjligtvis ridit ponnyridning på ett zoo eller tivoli. Slutsatsen blir då att det inte är så jobbigt att rida. Särskilt inte när hästen leds runt på en bana i fem minuter. Och följaktligen kan det då inte vara så jobbigt att rida på en ridskola eller tävla i dressyr heller. Ungefär som att jämföra solbadande med att tävlingssimma, en jämförelse som få skulle tycka vara relevant. Nej, det är de gångerna man får bita sig i tungan och lugnt och försiktigt förklara att rida är faktiskt träning och precis som all annan träning så kan man göra det lätt eller svårt. För mig finns det ingen bättre träningsform eller avslappning än att sitta upp i hästsadeln. Att inte det ses som friskvård har jag svårt att förstå.

      Ridning har lärt mig så otroligt mycket. Sedan jag var fyra år och blev kär i en Shetlandsponny som hette Killen har hästar haft en betydande del av mitt liv. Genom ridning har jag lärt mig vikten av att ta ansvar för andra och att känna samspel och respekt för djur. Vikten av att visa ledarskap och vinna hästens förtroende. Genom sporten har jag lärt mig mer än bara själva utövandet. Därför anser jag att ridskolor runt om i landet bidrar till att utveckla ungdomars ansvarstagande och ledaregenskaper.

      Ridsporten är en av få OS grenar där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Jag tycker att en sådan sport borde få ta större plats i vårt samhälle. Jag kan inte låta bli att fundera över om anledningen till ridningens undanskymda plats beror på att majoriteten av utövarna är kvinnor. Är ridsportens undanskymda plats ett tecken på ojämställdhet eller beror det helt enkelt på ointresse?

      En solberoendes bekännelser

      Efter månader av mörker börjar äntligen det vi har längtat efter att titta fram. Jag pratar givetvis om solen. Just nu fullkomligt skriker min kropp efter solljus. Det har gått från längtan till ren mani. Jag kan inte längre gå förbi en annons för solsemestrar utan att vilja lägga mig på marken och banka med händerna – jag vill också åka! Men som den förnuftiga varelse man är traskar jag vidare och försöker undvika att halka på någon av alla isfläckar. Det är snart sommar tänker jag, vilket känns halvt tröstande och halvt deprimerande, eftersom det ändå är ganska lång tid kvar.
      Jag är normalt inte missunnsam eller avundsjuk av mig. Men nu räcker det att någon ens nämner solsemester och jag får något svart i blicken. Att se på bilder från någons resa ser jag inte längre som underhållande utan snarare som tortyr. Lite artigt svarar jag: Åh vad härligt det ser ut! Men inombords känner jag mig som en trotsig unge som vill göra samma som kompisen och tycker att livet är allmänt orättvist.
      I januari var det som värst vilket ledde till att jag och sambon åkte på ljusbehandling. Där låg vi på en konstgjord sandstrand i badkläder, värmda av en sollampa. En timme låg vi och fantiserade oss bort till sol och värme. Och för ett tag kändes den svenska vintern långt borta. Men när dörren ut mot verkligheten öppnades igen insåg man att det bara var drömmar och förhoppningar. Här var det beckmörkt och tjugo grader kallt. Det är sådana dagar som man verkligen ifrågasätter sitt val av att bo i Sverige.
      Jag har insett att jag som person är i stort behov av fint väder för att fungera. Jag brukar tyvärr inte ha så stor tur med vädret på semestern. Förra sommaren hade vi planerat en tältsemester i Sverige. När semesterveckorna väl infann sig sammanföll de med tidningsrubriker som kungjorde att Baltovädret kommer vilket innebar två veckors ihållande regn. I panik började vi likt de flesta andra semesterfirarande svenskar att leta efter en sista minuten-resa. Då ALLA ville fly undan baltovädret var det kaosartat att få tag i biljetter. En resa till Djerba dök upp var på jag hysteriskt skrek Den tar vi. Min kära sambo tyckte att vi i alla fall behövde veta i vilket land Djerba låg innan vi bokade. Medan vi kollade upp det försvann resan och jag blev minst sagt sur. För min del så hade vi kunnat åka vartsomhelst, bara det fanns sol där.
      Ett halvår med mörker sätter sina spår i de flesta av oss. Så fort solen tittar fram ser man klungor av människor som vänder sina ansikten mot solen och ser genuint lyckliga ut. Ett beteende som ser väldigt roligt ut men som också är förståeligt. När man nu börjar höra fåglarna kvittra och snön droppar från taken väcks vårkänslorna till liv och man inser att det kommer bli sommar det här året också.

      Med andan i halsen

      Alltid är jag ute i sista stund. Jag brukar tänka att i dag, den här gången, så ska jag minsann börja i tid. Men det händer nästan aldrig. Ska vi ha gäster hemma åker dammsugaren in i städskåpet i samma sekund som dörrklockan ljuder. Ska jag träffa vänner kommer jag ofta några minuter för sent med andan i halsen. Detta har blivit till en dålig ovana. Och tro mig, jag vet att jag borde skärpa mig. Men det är som om jag måste ha den där extra pressen för att få saker gjorda.
      När det är dags för släktkalas springer jag runt som en skållad iller och letar halsband och presenter tills dess att klockan runnit iväg alldeles för mycket. Speciellt den sista kvarten verkar gå dubbelt så fort som resten av tiden i mitt liv. I ett virrvarr av kläder som inte passar och håruppsättningar som inte blir bra, upptäcker jag snart att det som jag trodde tagit en kvart i själva verket har tagit en halvtimme. Detta gör att jag känner mig ännu mera stressad och irriterad. Allra helst slänger jag ur mig några elaka kommentarer till min kära sambo som får stå i skottlinjen för min frustration. Varför kunde jag inte ha börjat i tid denna gång?
      Inte har det blivit bättre av att min sambo är tidsoptimist han med. Ibland till och med än värre än mig. Hans syster säger alltid ett klockslag till oss en halvtimme före resten av släkten ska komma till släktkalasen. Hon har lärt sig att den felmarginalen behövs. Sist, när vi sist dök upp på utsatt tid, var det förvånade blickar som mötte oss i dörröppningen. Och vi fick vänta 30 minuter innan resten av släkten dök upp. En halvtimmes försening var som sagt beräknad på vår inbjudan.
      De gånger som vi får långväga besök är det alltid fullt kaos när telefonen ringer och gästerna frågar efter vägbeskrivningen för den sista biten till lägenheten. Med panik i rösten ropar jag till min sambo, ”de är här NU”. Det rörs i grytor samtidigt som det sista sminket kastas på. När dörrklockan ringer pustar vi ut – vi hann (i alla fall det mesta) denna gång också.
      Av någon underlig anledning är det alltid när man har tidsbrist som saker och ting går fel. Det är en maska på strumpbyxan, en fläck på tröjan man tänkt ha på sig eller så råkar man hälla för mycket salt i maten. Den här helgen lyckades jag med bedriften att mixa pajdeg i en matberedare med plastskyddet till kniven på. Detta resulterade i att pajdegen blev full med plastbitar och att det inte fanns någon färdig paj att bjuda på när syster med familj stod i dörren. Den redan sena middagen blev än senare.
      Som ni förstår är det där med att börja i tid inte min grej. Nej, det verkar som att jag får fortsätta springa runt med andan i halsen och hoppas på att gäster ska vara sena i stället. Till dess att jag bättrar mig så passar jag på att be om ursäkt för sen ankomst.

      Vi uppmanas att köpa oss lyckliga

      Just nu basuneras budskapen om mellandagsrea ut. Det är utförsäljning, ta tre betala för två, 20 procent på allt och så vidare. Precis har man hunnit öppna de sista julklapparna så ska det återigen shoppas. Tröjan man fick i julklapp och som man på sin höjd har hunnit använda en gång är det redan halva priset på. Kanske ska vi börja fira jul efter jul i stället så att vi kan köpa alla klapparna på rean? Nej, skämt och sido, det är inte bara det faktum att det är tråkigt att det man nyss har köpt är hälften så dyrt – det är konsumtionshysterin som jag framför allt blir frustrerad över. Fast vi redan har köpt och fått en massa julklappar ska vi lockas till nya inköp.
      Likt tidigare år var julaftonen ett kaos av julklappar. Inför varje jul är det diskussion om att dra ner på julklapparna men när vi väl sitter där är klapparna minst lika många som föregående år – om inte fler. Under hela december har paket inhandlats, men det räcker inte för på rean ska de riktiga fynden göras. Väl ute i affären är det vässade armbågar som krävs om man ska göra de stora kapen. Det är bara det att byxorna som man tycker är snygga och ett riktigt bra köp under rean brukar bli de som aldrig kommer ut ur garderoben. Och i slutändan blir de då inte så billiga som man tänkt sig. I stället förvandlas byxorna till en ångestframkallande tyghög, något som man inte använder för att de inte är snygga och som man inte heller kan slänga eftersom de inte är använda. Ja, rean är fantastisk!

      Om du känner att du egentligen inte har råd att handla en massa nu när det varit jul och allt, kan du alltid ta det på avbetalning. I var och varannan butik finns erbjudanden om att köpa i dag och betala om en månad eller varför inte om ett år. Även om vi egentligen inte har råd ska det shoppas. Vi lockas in i ett beteende där vi ständigt ska konsumera oavsett om vi egentligen behöver det vi köper eller har råd med det. Budskapet är att ju mera vi handlar desto lyckligare blir vi, men hur lycklig blir du för en dator som du egentligen inte har råd med? Konsumtionshysterin är förödande för oss själva men framför allt för vår miljö. Vi tror att vi själva styr våra inköpsmönster men blir hela tiden matade med reklam och uppmaningar om att konsumera mera, och blir lurade att göra så.

      Jag är inte på något sätt bättre än andra när det gäller shoppingbeteende, snarare tvärtom. Min pappa säger att jag har svart bälte i shopping, att handla kläder och sedan motivera inköpen, det är jag expert på. Därför tänker jag nu avge ett löfte, jag ska inte köpa några kläder till mig själv under det kommande halvåret. Så kanske jag i alla fall bryter min köphysteri. Om sex månader får ni veta svaret på hur det gick.

      Insnöad av fyra centimeter snö

      Vi står på tågstationens perrong i London på väg ut till flygplatsen. En röst ropar ut I högtalaren, ”The Gatwick airport is closed because of the weather conditions”. Vänta nu, sa dom att flygplatsplatsen är stängd? Med tunga fullpackade väskor börjar vi försöka ta reda på om flygplatsen verkligen är stängd och när den i så fall ska öppna igen. En kvinna i informationsdisken bekräftar, flygplatsen är stängd och öppnar klockan sex morgonen därefter.
      Snabbt börjar vi göra upp nya planer, vart ska vi sova i natt och när kan vi ta oss hem? Efter lite om och men lyckas vi boka om vår resa. Vi ska flyga hem morgonen efter. Hemifrån ringer de och tycker att det var väl roligt med en extra semesterdag, men för oss känns det mest jobbigt. På ett närliggande internetcafé börjar jag boka om olika möten och aktiviteter som jag har inplanerade dagen efter.
      När min mamma fyllde 60 år i somras fick hon en flygbiljett av mig till London. Tillsammans skulle vi upptäcka staden som ingen av oss varit i tidigare. Att se Big Ben, Sankt Pauls katedral och Buckingham Palace var något vi sett fram emot under hela hösten. Givetvis skulle vi hinna med lite julklappsshopping också. Men vi planerade aldrig för att det skulle vara snökaos i London i början av december.
      Vid vårt andra hemreseförsök hinner vi inte ens ut till tågstationen innan vi får veta att flygplatsen fortfarande är stängd. Tydligen är snöovädret ännu värre denna dag och 4 000 skolor har fått stänga i London. Jag promenerar ut i ovädret för att hitta en dator att leta nya flygbiljetter från. Jag gör mig beredd på massor av snö och blåst, men möts bara av fyra centimeter snö. För mig blir det mest skrattretande att denna lilla snömängd kan ställa till med så mycket oreda. Jag nås även av nyheten att andra flygplatser runt omkring London är på väg att stänga och att vädret ska bli ännu sämre. Därför skyndar vi oss att boka de sista biljetterna på ett flyg från en annan flygplats.
      Tredje gången gillt så lyckas vi lyfta mot Göteborg. När vi väl landar i Sverige är marken full med snö och temperaturen visar minus 12 grader. Det hade varit mer förståeligt om problemet varit att vi inte hade kunnat landa i Göteborg! Trötta och två dagar försenade fortsätter vi vår resa hem.
      Väl hemma pratar vi om att man vanligtvis planerar så att man inte har några tidsmarginaler i dagens samhälle. Är det meningen att man ska komma hem en dag, så är man uppbokad med en massa möten och aktiviteter dagen efter. Och skulle något mot förmodan gå fel så ställer det genast till med en massa problem i planeringen. För mig blev det i alla fall en nyttig lärdom. Saker är faktiskt ganska sårbara och lite snö kan få en hel flygplats att stänga.

      Rosa kille och blå tjej

      Från det att barn föds ska de snabbt sorteras in i tjej och kille. Tjejer ska ha rosa gulliga kläder medan killar ska ha blått och tufft. Som konsument blir man tydligt hänvisad till ”rätt” avdelning med hjälp av skyltar som berättar storlek och kön. Skulle man ändå välja att köpa ett par ”killbyxor” till en tjej eller vice versa så står det även markerat på lappen i byxorna vilket kön dessa byxor är avsedda till.
      Fler och fler i min närhet skaffar barn. Syskon och vänner går runt med stora magar eller drar fram på barnvagnar. Trots att jag numera har rutin på att köpa babypresenter blev jag ändå irriterad när jag förra veckan skulle köpa en present till det senast tillskottet i skaran. Jag hade bestämt mig för att köpa en fin present till en bebis utan att bidra till den påtvingande könsstereotypa färguppdelningen där tjejer ska ha rosa och killar blått. Efter en stunds letande hittade jag tillslut en beige stickad sparkdräkt – gullig, skön och inte färgmarkerad efter kön. Men så lätt gick det givetvis inte. När jag väl skulle betala och få det hela inslaget ville kassörskan veta vilket kön bebisen hade så att ”rätt” presentpappret kunde användas. Eftersom jag vid det laget var ganska trött svarade jag snällt på frågan och fick snart ett fint ljusblått paket.
      Inte nog med att barn förväntas ha vissa färger beroende på kön. Nästan än värre är att modellerna på kläderna är olika. Som tjej ska det vara tajta modeller och som kille lite löst och skönt. När jag köpte t-shirtar till mina syskonbarn, då två år gamla, köpte jag en tjej- och en killmodell i samma storlek och samma märke. Ändå var tjejtröjan betydligt mindre än killtröjan, den skulle vara tajt – på en tvååring!
      Ibland har jag frågat mig varför barnkläder över huvud taget skiljer sig åt. Det är ju knappats så att bebispojkar och bebisflickor ser olika ut i figuren och att de därför behöver ha olika sorters kläder. Kanske är det så att vi gör barnen till minivuxna där idealen blir tydligare och mer utpräglade. Från första stund lär vi barnen vad de ska tycka om och vad som är rätt för dem. Jag tror att vi fokuserar så mycket på kön att vi helt enkelt blir förvirrade om vi inte tydligt kan se om det är en tjej eller kille vi möter. Att dela upp bebisar efter färgkoder blir därför ett lätt sätt att skapa ordning och reda. Men varför behöver vi ens veta om det är en tjej- eller killbebis? De är ju lika mycket värda och inte kräver de ett särskilt bemötande beroende på kön.
      Vi kan behöva ställa oss frågan varför vi styr in barn i fack efter kön. Att dela upp vad som är ok för flickor och pojkar gör bara att vi begränsar barnen och deras valmöjligheter. Barns kläder ska vara sköna, roliga och anpassade till lek oavsett om man är tjej eller kille. Låt barn få vara barn!