• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Per Scheutz

      Nej tack till Västra Götaland

      Den 30 juni presenterades indelningskommitténs delbetänkande. Därmed är frågan om regionsammanslagning åter på tapeten, initierad av civilminister Ardalan Shekarabi som nu vill gå till historien som den som ritade om Sverige. Det olyckliga är bara det att det hela startats med felaktiga utgångspunkter.
      Diskussionen om regioner har alltid haft som mål att skapa större, färre och mer lika geografiska enheter med inriktningen att bereda goda förutsättningar för samhället att fungera. Ett viktigt argument för att slå samman län är möjligheterna att effektivisera sjukvård och administration.
      När man nu närmar sig en så viktig fråga som en regionindelning innebär, bör det ske med en viss ödmjukhet, lyhördhet och ett underifrånperspektiv. En indelning i regioner som ska ha till syfte att svara mot befolkningens bästa kan inte bara byggas på intryck från politiker och regionala företrädare.
      Det krävs en ordentlig kartläggning och analys var människor bor, arbetar, uppbär sjukvård och lever sina liv. Allt detta saknas i de underlag som indelningskommittén redovisar.
      I kommitténs första förslag är avsikten att Värmland skall tillföras Västra Götalandsregionen. Vilken anknytning har vi idag till Västra Götaland, som hittills har visat en minst sagt återhållen entusiasm för att få Värmland knutet till sig. Av flera uttalanden att döma av företrädare för Västra Götaland är vi i Värmland närmast att betrakta som kusinen från landet.
      I dag har vi våra naturliga samarbetsformer med Örebro län och Norge. Det är oerhört viktigt att vi i framtiden kan vidareutveckla och stärka arbetsmarknadsregionen som går från Oslo över Karlstad till Örebro. Bättre järnvägsförbindelser mellan Stockholm till Oslo över Örebro och Karlstad är ett viktigt framtida projekt. I Västra Götaland har man intresset och engagemanget riktat mot utveckling av förbindelser söderöver.
      På sjukvårdens område har vi i dag ett utmärkt fungerande samarbete med landstinget i Örebro län. Vi köper också här i Värmland en hel del högspecialiserad sjukvård från universitetssjukhuset i Örebro, som också har läkarutbildning. Allt detta skall vi vara rädda om.
      Indelning i storregioner är en alldeles för viktig fråga för att forceras fram och tryckas på oss värmlänningar ovanifrån. I en ny rapport från SOM-institutet i Göteborg granskar Lennart Nilsson, docent i offentlig förvaltning, stödet för storregioner bland politiker och medborgare. Hans slutsats är att det blir närmast omöjligt att driva frågan om storregioner inför valet 2018.
      Det socialdemokratiska regionrådet Ristes våta dröm tycks vara att trycka igenom regionindelningsreformen med Värmland som en del i Västra Götalandsregionen så snart som möjligt. Utan förankring bland oss värmlänningar är det ett övergrepp på demokratin.
      Med vilket mandat driver Riste den här frågan? Genom region Värmland, ett organ med indirekt valda politiker; ett organ som aldrig borde ha tillkommit från första början. Riktigt upprörd blir man sedan när man i Värmlandsnytt hör oppositionslandstingsrådet Ulric Andersson kalla reformen för en ren administrativ förändring. Hur dumma tror Andersson att vi är.
      Låt oss behålla vårt samarbete mellan Värmland och Örebro samt Osloregionen och låt oss slippa ett tvångsäktenskap med Västra Götaland. Om man absolut måste regionalisera kan ett annat alternativ vara att göra hela Sverige till en region.
      På sjukvårdens område skulle i så fall kommunerna efter en för ändamålet väl anpassad kommunsammanslagning ta hand om primärvården och staten ansvara för sjukhusen. Det skulle också kunna bidra till att skapa en likvärdig vård över hela landet.

      Befria polisen från rikspolischefen

      Det talades mycket om svenska värderingar i Almedalen. Finns det då några svenska värderingar eller om man vill kalla det attityder? I sin bok ”Är svensken människa?” skriver författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh att den svenska modellen bygger på ett direkt förhållande mellan individen och staten vad gäller både rättigheter och skyldigheter; något som författarna kallar för statsindividualism.
      Vi lever med ett svenskt samhällskontrakt mellan stat och medborgare, menar man med bland annat hög tillit till institutioner, rättssäkerhet och respekt för individens autonomi. Har vi då idag förtroende för dem som är satta att företräda vårt rättsväsen och våra institutioner?
      Frågan är högst berättigad efter vad vi nu kunnat erfara och bevittna. Här följer några exempel:
      Det socialdemokratiska justitierådet Göran Lambertz kväljer dom efter de slutliga utslagen i Sture Bergwallrättegångarna.
      Överdirektören i Skatteverket Helena Dyrssen varnar med sin chefs välsignelse en tidigare statssekreterarkollega om en förestående undersökning.
      Ett lågt förtroende för Migrationsverket hos allmänheten enligt genomförda mätningar.
      DN:s granskning av Riksrevisionen avslöjar en häpnadsväckande brist på omdöme hos de riksrevisorer som riksdagen utsett att granska våra offentliga institutioner.
      Macchiariniaffären och KI-skandalen.
      Utan effektiva och opartiska offentliga organ blir det inget välstånd, ingen tillit och ingen varaktig demokrati. Det är slutsatserna som modern samhällsvetenskaplig forskning har kommit att dra. En fungerande byråkrati är en fråga om överlevnad.
      Och här har vi ytterligare ett exempel:
      Den socialdemokratiske rikspolischefen Dan Eliasson har vid ett antal tillfällen fällt omdömen om riksdagens tredje största parti i allmänhet och dess partiledare i synnerhet.
      Personligen har jag som liberal inget till övers för Sverigedemokraterna, men det kan jag säga i egenskap av politiker och inte som myndighetschef. Som rikspolischef ska Eliasson hålla klaffen, om tilltron till polisen som institutioner ska kunna upprätthållas och myndigheten uppfattas som oväldig. Då ska Eliasson hålla inne med sina antipatier och sympatier.
      Ännu mer bekymrad blir man sedan när landets justitieminister rycker ut till Eliassons försvar och påstår att det är bra att han markerar mot SD och dess politik. Detta är en högst anmärkningsvärd nyhet. Regeringens linje är alltså att det är bra med politiserade myndigheter, ja till och med ett politiserat rättsväsende. Man tar sig för pannan.
      Vi behöver inte fler ”sossepolitruker” som myndighetschefer. Befria polisen från dess nuvarande rikspolischef. Den svenska polisen har aldrig haft så stora interna problem som nu, inte minst i relation till sin högsta ledning. Man får intrycket av att rikspolischefen befinner sig på en annan planet än sin poliskår. Den brottsbekämpande verksamheten har vidare satt nya bottenrekord. Att Eliasson nu skyller den havererade polisorganisationen på den förra regeringen är att än en gång bedriva politik i myndighetsrollen. Låt Eliasson syssla med något annat och tillsätt en rikspolischef som såväl poliskåren som medborgarna kan ha förtroende för.
      De offentliga institutionerna är samhällets osynliga grund. Att underhålla och vårda den är en politisk fråga som aldrig får försummas

      Hur ska vi få fler nyanlända i arbete?

      Sverige står inför en av landets största utmaningar i modern tid nämligen att integrera alla våra nyanlända i det svenska samhället.
      Det handlar då dels om att integrera ickesekulära människor i ett sekulärt samhälle som Sverige och dels möjligheten att bereda arbete som inte har karaktären av låtsasjobb. Alla partier talar om vikten av att skapa enkla jobb, samtidigt som Sverige enligt Eurostat har lägst andel enkla jobb i Europa idag.
      Hur ska vi ändra Sverige för att fler invandrare ska kunna få arbete? Forskarna Lina Alden och Mats Hammarstedt vid Linnéuniversitetet har följt utvecklingen för de flyktingar som kom till Sverige under perioden 2005-2007.
      Det visar sig att bland dem med högskole- utbildning hade över 60 procent fått jobb efter sju år mot färre än hälften av dem som grundskoleutbildning eller lägre.
      Samtidigt söker företagen och välfärdssektorn med ljus och lykta efter arbetskraft. Frågan om lägre ingångslöner ska inte hanteras av politiken utan ligger hos arbetsmarknadens parter och statliga ingrepp är inte aktuella.
      Vi kan notera i sammanhanget att Sverige har den tredje högsta genomsnittliga arbetskraftskostanden i Europa efter Schweiz och Danmark. Sanningen är den att de flesta enkla jobb som kan tillskapas kommer att finnas i storstadsregionerna och i länshuvudstäderna, det vill säga även i Karlstad.
      Fyra av fem jobb skapas i småföretagen enligt organisationen Företagarna. Men då måste den rödgröna regeringen se till att underlätta för företagen att anställa; något som man på flera sätt genom nya pålagor och försämringar sett till att motverka.
      Här är några exempel:
      • Särskild löneskatt för äldre från årsskiftet med 6,15 procent.
      • Sämre villkor för ROT och RUT.
      • Höjd skatt på utdelningar i fåmansbolag.
      • Sämre villkor för periodiseringsfonder.
      • Höjd arbetsgivaravgift för unga.
      • Höjda drivmedelsskatter som belastar såväl landsbygden som transportnäringen.
      Vidare gör LAS-reglerna att uppdelningen mellan arbetsmarknadens insiders och outsiders blir allt tydligare.
      Det senaste dråpslaget mot företagsamheten är regeringens nya sjukskatt, som innebär att arbetsgivaren får ta större ansvar, då den måste stå för 25 procent av ersättningen, om den anställde är sjuk mer än 90 dagar. I gengäld är det tänkt att arbetsgivaravgiften ska sänkas med frikostiga 0,16 procentenheter.
      I verkligheten kommer murarna för dem som idag står utanför arbetsmarknaden att bli ännu högre och innebära stora ekonomiska risker för småföretag.
      Än en gång har regeringen Löfven och socialdemokratin visat sin bristande förståelse för företagsamhetens villkor i allmänhet och för de små och medelstora företagens situation i synnerhet.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se