• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Per Scheutz

      Ensam är inte stark

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      I bilden av den lyckade nutidsmänniskan ingår ett stort socialt umgänge. Idag toppar Sverige den internationella statistiken över singelhushåll.
      Fyra av tio hushåll består av bara en vuxen. Av personer som är 60 år eller äldre bor drygt två av tre ensamma. Malin Hansson har i en intressant artikel i DN analyserat begreppet ensamhet. Hon menar bland annat att en teori är att kvinnornas frigörelse med möjlighet att arbeta, få en egen inkomst och råd att skiljas, kan ha haft betydelse. Till saken hör också en övertro att äldre människor vill bo kvar hemma även när man är i behov av tillsyn och omsorg. Också urbaniseringen och välfärdssystemet skapar en trygghet och uppmuntrar individualism. Trots bostadsbrist har Stockholms län närmare en miljon hushåll. Hela 380 000 av dessa, närmare 40 procent, är ensamhushåll. I Stockholm bor drygt 2,3 miljoner invånare. De 380 000 som bor ensamma utgör 17 procent av dessa. Det innebär att nästan var femte stockholmare bor ensam. Ensamhushåll är idag Sveriges vanligaste boendeform. Också personer som bor i ensamhushåll kan ingå i en kärleksrelation men någon sådan statistik existerar inte. Men vad innebär ensamhet? Forskaren Peter Strang vid Karolinska Institutet har forskat på de psykologiska effekterna. Man måste skilja mellan ensamhet och självvald avskildhet. Vi lever i en stressig värld där egentid är viktigt och en positiv sak men ensamhet är inte positivt. Du kan vara gift eller omringad av vänner och familj men ändå känna dig ensam, på samma sätt som du kan bo i singelhushåll men ha många nätverk. Det är den sociala ensamheten som är den farliga, säger Peter Strang, som skrivit den populärvetenskapliga boken ”Att höra till. Om ensamhet och gemenskap”.
      Flera studier visar att ofrivillig ensamhet och social isolering är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och till och med en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet. Det är till och med så att ensamhet ökar risken för hjärt- och lungsjukdom på ett sätt som motsvarar 15 cigaretter per dag, säger Peter Strang. En studie från 2017 visar att hög social isolering leder till en nästan 50 procent högre sannolikhet att dö i förtid. Ensamheten hör ihop med kroppens varningssystem menar Peter Strang. Vid ensamhet tror kroppen att vi är i fara och det är påfrestande för hjärta och kärl.
      Hur kan man då bryta sin ensamhet? Psykologen Liria Ortiz hänvisar gärna till socialpsykologen John T Cacioppos handlingsplan EASE för hur man kan göra sig kvitt sin ensamhet.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      E står för ”Extend yourself”. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
      A står för ”Actionplan”. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök till dem, exempelvis en kör eller en förening.
      S står för ”Selection”. Välj vilka du vill bli vän med och investera i det fåtalet personer.
      E står för ”Expect the best”. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.
      Och sist men inte minst: Tyck om dig själv. Då är det lättare att lära känna dig själv och också tycka om andra människor.
      Ensam är inte stark.

      Vad är kunskaper och fakta egentligen värda i dag?

      Foto: Vilhelm Stokstad / TT

      Efter Donald Trumps installation som USA:s 45:e president hävdade Trump själv att det var den största publiken vid en presidentinstallation någonsin.
      När etablerade medier som New York Times rapporterade att publiken var betydligt större när Barack Obama installerades 2009, framträdde Trumps talesperson Kellyanne Conway på TV och gjorde ett uttalande enligt följande: ”Det som presenterats av Vita Huset är bara alternativa fakta.”

      Det har kommit att kallas faktaresistens, oviljan att ta till sig fakta. Ett annat häpnadsväckande uttalande av Trumpadministrationen är som följer: ”Det finns tyvärr inte några fakta längre”. Det var en reaktion på Trumps påstående att flera miljoner människor röstade olagligt i presidentvalet. Under presidentkampanjen var enligt Politifact 70 procent av Trumps påståenden falska, fyra procent helt sanna och elva procent mestadels sanna. Washington Post har räknat Trumps vilseledande eller falska påståenden och i maj var det 586 stycken. Det är helt obegripligt. USA:s osannolike president är den yttersta representanten för en tidsålder där ledande makthavare kan ljuga i en hittills okänd omfattning – och det utan konsekvenser. Det är farligt när begrepp som sanning och lögn förlorar sin innebörd. Då förlorar också världen sin fakticitet. Vad gäller Trump har 27 av USA:s främsta praktiserande amerikanska psykiatriker och forskare i psykiatri slagit fast följande: ”Det krävs ingen psykiatriker för att kunna notera att presidenten inte fungerar mentalt optimalt.”

      Utöver alternativa fakta och ”fake news” kan i propagandan inrymmas en skala allt från förskönande omskrivningar till medvetna lögner. Ett lysande exempel på det senare är de trollfabriker som dväljs i Ryssland. Facebook har medgett att en trollfabrik i Sankt Petersburg har öppnat 470 ryska konton och köpt över 3 000 reklamannonser. Det är inte alls märkligt att vi i vårt land hyser en hälsosam misstro till den nye tsaren i Kreml och hans politik. Det ska bli mycket intressant att se vilken form av påverkan som kan komma därifrån i den svenska valrörelsen i år.
      Vi kan kallt konstatera att en ny kommunikationskultur kommit att utvecklas med fabricerade nyheter och påståenden i sociala medier som Google, Facebook och Twitter.
      I denna nya sköna värld är kritiskt tänkande av utomordentligt stor vikt. Årtionden av hjärnforskning menar en sakkunnig på området visar att kritiskt tänkande inte går att lära ut och att förmågor förutsätter faktakunskaper. Allt kritiskt tänkande kräver kunskap. Thomas Nygren, docent i historia, har specialiserat sig på källkritik i digitala medier och han betonar att all källkritik kräver en sorts allmänorientering.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Att återupprätta kunskapsskolan är därför viktigare än någonsin. Att läsa böcker har idag fått ordentlig konkurrens av sociala medier. Man kan lugnt säga att bokens ställning bland främst unga människor på sikt kommer att vara hotad. Författaren Zadie Smith talar i Vi Läsers februarinummer om hur sociala medier krymper utrymmet för litteratur:”Jag hör författarkollegor säga: Jag hinner inte läsa längre, jag är ju på Twitter.”
      Twitter, Facebook, Instagram, Spotify, Netflix, HBO etcetera lägger beslag av mycket av vår dagliga tid. Bokens position är med andra ord grovt konkurrensutsatt. Låt oss slå fast en gång för alla att kritiskt tänkande förutsätter en kunskapsbas att utgå ifrån. Den 13 mars är det Källkritikens dag. I dagens informationssamhälle där vi överöses av allehanda uppgifter från olika håll känns den dagen mer angelägen än någonsin.

      Bildning och utbildning

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Vad är bildning? En definition given av samhällsdebattören och författarinnan Ellen Key är: Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss.
      En annan definition av begreppet är: Bildning är den kunskap som blir en del av din personlighet. En beskrivning i nutida terminologi säger att bildning är motsatsen till utbildning, där utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, medan bildning syftar till att omvandla hela människan, dess inre förmåga, insikter, moraliska och etiska uppfattning också känt som personlighetsutveckling. Idehistorikern Sven-Eric Liedman menar att bildning är förmågan att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang; att förstå hur världen och tillvaron hänger ihop. Och det är inte ett tillstånd utan en process. Där är det lustfyllda lärandet en viktig förutsättning.

      I högtidstalen hörs ofta att Sverige ska konkurrera med kunskap. Att den svenska skolan håller hög kvalitet. Den stora Pisamätningen 2013 visade dock nedslående resultat. Svenska elever halkade efter omvärlden i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Inget annat land hade tappat mer i matematik på tio år och Sverige låg långt efter OECD-genomsnittet. Ungas bristande svenskkunskaper har redan börjat få konsekvenser. ”Det släpps igenom människor med en läs- och skrivförmåga som gör att vi inte kan börja där vi skulle önska med att lära dem historia”, säger Paul Sjöblom, studierektor i historia vid Stockholms universitet. Var femte ny högskolestudent har stora problem med att skriva ordentligt. I början av 2000-talet föll svenska elevers textförståelse raskt nedför grafernas stup. En sjuttonåring som läser och har blivit läst för kan ha ett ordförråd bestående av upp till 50.000 – 70.000 ord. En sjuttonåring som varken läser eller har blivit läst för har ett ordförråd som består av cirka 15.000 – 17.000 ord enligt Mats Myrberg, professor emeritus i specialpedagogik. Grundskolans läroplan i svenska har nyligen reviderats för att inkludera skrivningar om ”digital kompetens”. Det vore mycket bättre om man började med lite grundläggande kompetens.

      I juli 2017 levererade Gustav Fridolins utbildningsdepartement en tunn promemoria kallad ”Brett deltagande i högskoleutbildning”. Syftet med lagförslaget är att sänka kvaliteten på utbildningen på universitet och högskolor så att alla som har klarat skolan också kan klara en högre utbildning. Tünde Puskas, universitetslektor i Linköping, är en av dem som fasar inför regeringens nya antikvalitetskrav. Och hon påminner om att kvaliteten på den högre utbildningen redan har sjunkit. På DN-debatt skriver hon att uppskattningsvis 20 procent av lärarstudenterna har svårigheter med grundläggande läs-och skrivfärdigheter. Hon vill att ett basår inrättas för att ge studenterna verktyg att klara studierna. Det är unga med en bakgrund bland annat från ickeakademikerhem som har mest att förlora på låga krav och svaga normer kring bildning och utbildning.
      Det som ibland lyfts fram som den svenska skolans osynliga kvaliteter – kreativitet och samarbete – kan inte uppväga bristen på traditionella ämnesfärdigheter. Elever i bland annat Finland och Sydkorea, som får uthärda mer av korvstoppning och katederundervisning är bättre också på gemensam problemlösning. Det är hög tid att återupprätta kunskapsskolan. Om Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, kan vi inte vara ett intellektuellt b-land. Politiken behöver inte uppfinna något nytt; det räcker långt att upprätta kunskapsuppdraget. Eller för att citera Havamal: Bättre börda bär ingen med sig än mycket mannavett. Eller med en modernare skrivning: Ingen börda bäres så lätt som mycken kunskap.

      Demokrati – alltid värd att försvara

      Själva tron att liberala demokratier förblir demokratiska gör dem sårbara för auktoritära hot, varnar Harvardforskaren Yascha Mounk. Hans dystra profetia innebär att de liberala demokratierna inom några år kan ha förvandlats till diktaturer.
      Vad är det då som gör att de etablerade demokratiska partierna tappar stöd medan populisterna får allt fler anhängare? Hans svar är nedslående. Stödet för demokratiska och liberala principer – som minoritetsskydd, yttrandefrihet och individuella fri- och rättigheter är på nedåtgående. På frågan ”Tycker du det är viktigt att leva i en demokrati?” svarade 85 procent av de yngre generationerna i Sverige på 1950-talet, enligt Journal of democracy, att det är viktigt medan andelen sjönk till 58 procent på 1980-talet. Ändå är den siffran högre än motsvarande i både Storbritannien och Nederländerna. Demokratin är under attack av starka krafter i många länder.

      Det blåser iskalla vindar genom Centraleuropa i länder som Polen, Ungern, Tjeckien och Ryssland. I Turkiet fängslas och mördas nu de som ifrågasätter makten. I Polen försöker regeringen ta kontroll över landets domstolar. Ryssland är inte bara i ett eländigt demokratiskt skick för egen del utan försöker dessutom påverka de fria valen i andra länder. Alla demokratier lever på tillit. Att den angrips med nya kraftfulla vapen är skäl nog att tänka efter före 2018 års svenska val. Det är hög tid att nätjättarna Google, Youtube, Facebook och Twitter städar upp. Det finns inget skäl för dem att underlätta ”fake news” genom sina tjänster. I en intern utredning av Facebook, efter amerikanska presidentvalet, upptäcktes till exempel att omkring 3 300 digitala annonser under valkampanjen ska ha sålts till det ryska företaget Internet Research Agency. Flera nyckelpersoner i Donald Trumps valkampanj har sagt att Facebook avgjorde det amerikanska valet till deras fördel. Timbro översatte i våras den amerikanske filosofen och författaren Jason Brennans bok ”Efter demokratin” som argumenterar för ett expertvälde inte minst inom klimatområdet bland annat för att det demokratiska systemet låter de ”okunniga och irrationella”

      Att svensk demokrati övergår i ett teknokratiskt expertstyre är precis den utveckling som den förre sosseledaren Håkan Juholt – nu ambassadör på Island – varnade för i en SvD-intervju nyligen. Det offentliga Sveriges reaktion på Juholts profetia var att Håkan Juholt skulle hålla klaffen. Men tyvärr ligger det en hel del i Juholts uttalanden. Det finns många belägg för att avståndet växer mellan vanliga medborgare och eliten. Där spelar inte minst den låga kunskapsnivån hos många väljare en viktig roll. Det visar inte minst framgångsvågen för populister i olika länder och former.
      Därför är det en moralisk plikt att kämpa emot sådana företeelser. Den enskilda människan kan känna sig maktlös men alla kan vi bidra till att bevara och utveckla demokratin.
      Världen behöver fler demokratier.

      Hur cyklar du egentligen?

      Karlstad är en fantastisk cykelstad. Vid foten av cykel- och gångbron vid museet kan vi enligt kommunens räkneverk konstatera att nästan 650 000 cyklister passerade där under 2016. Ingen dålig siffra verkligen. Karlstad kommun har också synnerligen föredömligt satsat på att göra våra cykel- och gångbanor säkrare genom markerade avskilda fält för gång- respektive cykeltrafikanter.

      Detta naturligtvis så länge inte strecken blir alltför konstnärligt utformade. I egenskap av flitig fotgängare ofta med hunden i sällskap kan jag inte låta bli att göra några reflexioner om trafikvettet bland några olika kategorier cyklister. Först har vi mörkrets svårsedda cyklister med cyklar utan belysning. Att de utsätter såväl sig själva som andra som befinner sig på banan för stora risker behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Karlstadspolisen gjorde i höstas ett ryck med kontroll och bötesföreläggande. Fler sådana kontroller vill vi gärna se i höst.

      Nästa kategori som svishar förbi är de så kallade telefoncyklisterna, som är mer intresserade av vad som rör sig på sociala medier än vad omgivningen har för sig. Vi får verkligen vara glada för att de inte släpper styrstången helt för att kunna avlåta ett SMS. Ett gott råd kan vara att stanna cykeln och kontrollera vad som kan anses vara så viktigt. Detsamma borde även vara att rekommendera, om du behöver kommunicera med omvärlden via mobiltelefonen. En annan kategori cyklister är de medelålders männen iklädda cykelkläder i lycra med allsköns reklam på, så kallade memils. Dessa män, för det är uteslutande män, måste ha ett ouppfyllt mål att kanske någon gång få delta och tävla i Tour de France eller Giro d’Italia. Träning på cykel är en utomordentlig form av motion men den måste kombineras med hänsyn till fotgängare och andra cyklister. Ett gott råd till dessa män i lycra: Lyft huvudet från bockstyret och betrakta omgivningen under framfarten.

      En sista grupp cyklister är de så kallade trottoarcyklisterna, som betraktar alla trottoarer som cykelbanor. Trottoarerna är till för fotgängare och inga andra. Ett fenomen som också återfinns på våra cykel- och gångbanor främst under vår och sommar är rullskidåkarna och rollerbladeåkarna. Två mycket hedervärda kategorier trafikanter, när de uppträder i dagsljus. I mörker är de lika farliga för andra som mörkercyklisterna. Någon form av ljuskälla på ekipaget vore mycket önskvärd. Något som alltid fascinerat mig är möjligheten för så kallade EU-mopedister att få framföra sina fordon på våra cykel- och gångbanor. I min värld är EU-mopeder att betrakta som motorfordon och därmed hänvisade till gator och vägar, där andra motorfordon framförs. Ungdomar på EU-mopeder i hög fart på cykel- och gångbanor är en styggelse och borde förbjudas. Av omsorg om alla våra cyklister vill jag slutligen bara lämna en viktig rekommendation: Använd alltid cykelhjälm. Den är din krockkudde i trafiken.

      Är Stefan Löfven en landsfader?

      IT-skandalen i Transportstyrelsen har blottlagt kusliga brister i den rödgröna regeringens handhavande av kriser och kommunikation. Har vi en regeringschef som inte har kontroll över sin regering?

      Eller med andra ord en lagledare där lagmedlemmarna kör respektive inte kör sina respektive race utan kommunikation sinsemellan. Var finns samordningen i regeringskansliet? Ytterst handlar det om ledarskap och det som nu kommit idagen så här långt visar att det brister betänkligt härvidlag. Att ha fungerande rutiner för krishantering och kommunikation i regeringskansliet måste vara elementära för en regering, vilken färg den än har. Ytterst är det regeringschefen som bär det yttersta ansvaret. Anders Ygeman har i egenskap av samordningsminister haft stor del i att det gått snett i handläggningen i regeringen. Ygeman har varit ett kraftigt övervärderat statsråd. Vad han har åstadkommit under sin tid som inrikesminister är mest en massa prat.

      Bara det faktum att han låtit Dan Eliasson sitta kvar som rikspolischef är en skandal i sig. Det blir ingen ordning på svensk polis förrän den nya polisorganisationen utvärderats och verklighetsanpassats, polislönerna höjts och Eliasson avlägsnats från sin post som rikspolischef. Digitaliseringen i näringsliv och samhälle är en nödvändig och en önskvärd utveckling men den digitala världen är en skör värld. Den får aldrig komma att vidareutvecklas utan nödvändiga åtgärder för att säkra en tillförlitlig IT-säkerhet. Vad krävs då för att förebygga nya IT-skandaler i myndighetsvärlden? För det första att en samlad fungerande uppföljning och kontroll av IT-säkerheten för skyddsvärd verksamhet och information görs på nationell nivå. Möjligheten att utdöma böter till myndigheter som försummar säkerheten bör övervägas.

      För det andra krävs betydande kompetenssatsningar. Sverige har för få IT-säkerhetsexperter idag samtidigt som behov och efterfrågan ökar. För få utbildas idag och få anställs. För det tredje krävs förändringar av organisationskulturer på myndigheterna. IT-teknikens möjligheter nyttjas inte som den skulle kunna på grund av föråldrat tänkande och förlegade strukturer. IT-säkerhetsexperterna uppfattas ofta som besvärliga. För det fjärde är det hög tid att återupprätta ämbetsansvaret, som avskaffades 1976. Är Stefan Löfven en landsfader? Nej som någon sådan kommer Löfven aldrig att gå till historien. Snarare då, som någon uttryckt det, som en hustomte men med dålig ordning på nycklarna till visthusboden.

      Vad kommer efter kalifatet?

      Ett år har gått sedan terrordådet i Nice. Det var första gången en lastbil användes för att köra över och döda så många människor som möjligt. 86 personer dödades på strandpromenaden i Nice. IS, som tog på sig attentatet, har sedan dess förlorat stora delar av sitt tilltänkta kalifat med både Mosul i Irak och Raqqa i Syrien. Den sjunde april i år drabbades Stockholm av ett terrordåd, då en terrorist kapade en lastbil och mejade ner människor som intet ont anande shoppade på Drottninggatan.

      Fyra människor dog, varav en elvaårig flicka var ett av dödsoffren. Flera människor skadades. Men att IS förlorar sitt territoriella grepp i Mellanöstern betyder inte att jihadistideologin eller ideerna om våldsanvändning försvinner. Jihadismen kommer att överleva, men i vilken form är frågan. Men det är långt ifrån över, säger kontraterrorforskaren Hans Brun vid Kings College i London. Mellan 2013 och 2016 har minst 300 individer lämnat Sverige för att resa till Syrien och Irak för att delta i strider för IS enligt uppgifter från SÄPO. En granskning gjord av Försvarshögskolan visar att nästan alla uppburit någon form av statligt ekonomiskt bidrag under tiden de befunnit sig utomlands för att strida. Det här förfaringssättet har enligt uppgift pågått sedan tidigt 1990-tal. Sverige uppges ha flest IS-krigare per capita i Europa. Ofta är det bröder, kusiner eller kompisar som reser eller har rest. Många kommer från samma orter i Sverige. Vivalla i Örebro, Borås liksom Angered och Bergsjön i Göteborg sticker ut. Ungefär hundra män, uppvuxna i Göteborgsområdet, har anslutit sig till IS. Från Malmö har bland andra Osama Kroyem rest, delaktig i terrordåden i Paris och Bryssel. Mohamed Belkaid, som beskrivs som befälhavaren vid attackerna i Paris och Bryssel bodde flera år i Märsta.

      Av de 300 som rest från Sverige har 40 dött enligt SÄPO. 120 uppges vara kvar i strid och 126 personer har kommit tillbaka. En handfull av återvändarna har dömts för terrorbrott. Vad gör vi nu för att följa upp dem som återvänder och förebygga eventuella nya terrordåd i vårt land? Alice Bah Kuhnke, MP-minister med tidigare ansvar för dessa frågor hade noll koll på det aktuella läget och fråntogs lyckligtvis detta ansvar. Regeringens samordnare för samma frågor har inte övertygat i rollen som den som har överblick över hur det ser ut i kommunerna. Kommunala myndigheter får ingen eller mycket dålig information om vilka individer det handlar om från SÄPO. Som exempel får polisen i Eskilstuna ingen information från SÄPO om hur den våldsbejakande extremismen sprids, trots att minst fyra IS-krigare rest från staden. SÄPO vill ha information men ger mycket lite tillbaka.

      Det finns en naivitet och valhänthet om vad det här handlar om. Polisen och kommunerna behöver få till stånd ett bättre samarbete med SÄPO. Att integrera återvändande IS-krigare i det svenska samhället är ingen lätt uppgift. Jihadisterna är inte intresserade av att integreras. De delar inte våra värderingar och vill inte vara en del av den västerländska samhällsordningen. Desto större anledning att se till att ansvariga myndigheter samarbetar och delger varandra nödvändig information för att kunna förebygga nya terrordåd. Det får vara slut på den svenska blåögdheten beträffande de här frågorna. Sverige har sedan lång tid och i många avseenden mycket väl kvalificerat sig för rollen som naivitetens och aningslöshetens stamort i världen.

      Är integrationen ett misslyckande?

      Att integrationen i Sverige inte fungerar särskilt bra idag är uppenbart. Det tar i genomsnitt sju år för en nyanländ invandrare att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Risken att gå ut skolan med ofullständiga betyg, bli långtidsarbetslös, utsättas för brott eller hamna i sociala problem är mångdubbelt större för de barn som växer upp i invandrartäta bostadsområden än de som växer upp bland infödda svenskar.
      Att åstadkomma en framgångsrik integration måste vila på några självklara utgångspunkter. Den bygger på att vi slår vakt om våra svenska värderingar som alla människors lika värde, jämlikhet och jämställdhet, mänskliga rättigheter, kvinnofrid och rätten att välja sitt liv. Men det handlar också om nolltolerans mot företeelser som militant jihadism, hederskultur, kvinnoförtryck, tvångsäktenskap och könsstympning. Den svenska kulturen med sina värderingar har genom tiderna tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen också ha i framtiden.
      Det finns ett viktigt skäl till varför människor vill förneka existensen av den svenska kulturen och det är att förnekandet faktiskt kan anses vara en del just av den svenska kulturen. Men den har också kommit att handla om en öppenhet mot världen, mot folk och intryck och upptäckter och trender. Människor tror att man inte är främlingsfientlig om man förnekar det svenska. Därför har den märkliga situationen uppstått att de som tydligast vågar stå upp för svensk tradition och kultur är invandrare, namn som Thomas Gür, Mauricio Rojas, Nima Dervish och Anosh Ghasri.
      En annan viktig aspekt i integrationen är jobben. Det är tydligt att den svenska arbetsmarknaden måste gå dithän att en del av de arbeten som inte ställer så höga språkkrav eller kräver andra kvalifikationer kommer tillbaka eller att nya arbeten av den karaktären tillkommer. Här har RUT-reformen bidragit till att skapa tusentals nya arbeten. Den behöver utvidgas ordentligt till att omfatta också andra typer av uppgifter.
      Både Kanada och Tyskland har betydligt lägre sysselsättningsgap mellan utrikes och inrikes födda än Sverige har. Det finns mycket som talar för att det delvis beror på att de låga lägstalönerna gör det lättare att komma in på arbetsmarknaden. Sossarnas förslag om beredskapsjobb har man konstaterat är den dyraste lösningen, som också ger sämst resultat.
      För att utanförskapet i Sverige ska kunna brytas, måste bidragssystemen i landet ses över för att ge ännu tydligare incitament till arbete och studier än de ger idag. Det gäller såväl män som kvinnor men effekterna är särskilt tydliga när det gäller de bidragssystem som idag ofta nyttjas av utrikesfödda kvinnor.
      Språkfrågan är central för integrationen och en mycket viktig förklaring till det stora sysselsättningsgapet i Sverige. Vi behöver göra en bred satsning på att lyfta språkträningen för breda grupper av utrikes födda utöver den ofta mindre väl fungerande SFI-undervisningen. Hur det ska gå till, behöver utredas ordentligt. Språktest för att kunna bli svensk medborgare måste introduceras.
      Nu måste vi klara att utveckla integrationen med positiva resultat i vårt land. Annars kommer vi att vara mycket illa ute vad gäller tilliten bland oss medborgare i allmänhet och till landets myndigheter och institutioner i synnerhet. Det är graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga.

      Circus politikus i en föränderlig värld

      Vi lever i en föränderlig värld, vilket inte minst återspeglas i inrikespolitiken. Här verkar de tvära kasten i partiernas utspel nu ha övergått till att bli det normala. Frågan är bara om väljarna hinner och kan hänga med i de allt häftigare svängarna. Här följer en provkarta på vad vi fått uppleva under de senaste åren.
      Sommaren 2015 skulle statsminister Löfven inte bygga några murar för att under hösten samma år införa EU:s lägsta gräns för flyktingmottagande och påbörja passkontroller. Augusti 2016 menade samme statsminister att det absolut inte var någon kris i det svenska polisväsendet för att i april 2017 slå fast att vi behöver 10 000 nya poliser.
      I valrörelsen 2014 viftade utbildningsminister Gustav Fridolin ihärdigt med en kolbit vid sina olika framträdanden för att senare i regeringen acceptera en försäljning av Vattenfalls brunkolsgruvor i Tyskland. Detsamma gällde accepten att inte stå i vägen för Förbifart Stockholm och bevarandet av Bromma flygplats.
      Hösten 2011 ställde sig flera ledande miljöpartistiska riksdagsledamöter frågande till varför SÄPO hade fått 100 miljoner extra för att kunna förebygga terrorism, som riktas mot Sverige. Motionsskrivarna, bland dem Maria Ferm och Mehmet Kapan ville att SÄPO skulle prioritera miljöbrott och internationell ekonomisk brottslighet. Detta var ett knappt år efter att en självmordsbombare sprängt sig själv till döds på Bryggargatan i Stockholm. Efter den tragiska terrorattacken på Drottninggatan i april i år kom Gustav Fridolin att framstå som tuffe Gustav med långtgående krav på hårda åtgärder i kampen mot terrorismen.
      Inför valet 2014 slog finansminister Magdalena Andersson fast att inga inkomstskattehöjningar var aktuella men i regeringen vill man nu höja gränsen för statlig skatt. Regeringen åker vidare runt i Sverige och hävdar att hela landet ska leva samtidigt som man vill införa nya skatter som i hög grad kommer att motverka detta.
      Fredrik Reinfeldt betraktade vårt försvar som ett särintresse helt blind och tondöv inför ett alltmer aggressivt Ryssland. Nu återinför vi lyckligtvis värnplikten och satsar mer på att återupprätta en trovärdig försvarsmakt.
      Tidigare hävdade moderatledaren Anna Kinberg Batra att ett närmande till Sverigedemokraterna var otänkbart för att efter några månader kalla till presskonferens och meddela motsatsen.
      För några veckor sedan klargjorde Birgitta Ohlsson i direktsändning i Aktuellt att hon var beredd att utmana Jan Björklund som partiledare för Liberalerna. Det respekterar jag henne för även om jag tycker att det var en sällsynt illa vald tidpunkt 14 månader före valet nästa år. Risken är stor att hon kommer att förlora utmaningen och eftersom hon meddelat att hon i så fall lämnar riksdagspolitiken, tycker jag att det vore mycket tråkigt. Birgitta Ohlsson behövs i Liberalerna och vem tror på allvar att Jan Björklund kommer att vara Liberalernas partiledare valet 2022.
      När verkligheten tar över i den svenska inrikespolitiken, avspeglas det i tvära kast i politiken, något som frestar på tilliten hos medborgarna till politiker i allmänhet och de politiska partierna i synnerhet.
      Vad vi som väljare längtar efter i politiken är mer av en övergång från reaktion till långsiktig proaktion. Partierna måste i framtiden inrikta sig på att kunna förmedla till väljarna långsiktiga mål inom de olika politikområdena och att föra fram trovärdiga bilder och berättelser av det Sverige varje parti vill se. Då kommer också tilliten till såväl politik som politiker att öka.

      Hur gammal är du egentligen?

      Ålder. Sverige är fantastiskt brukar det heta. Och visst är Sverige fantastiskt i de flesta avseenden. I ett speciellt avseende är vi dock mer fantastiskt än vad fallet är i omvärlden. Det gäller vår syn på ålder. I inget annat land i västvärlden är vi så fixerade vid ålder som i vårt älskade fosterland.
      Har det möjligen sin orsak i våra berömda personnummer, som vi i tid och otid ska uppge i de mest skilda sammanhang. Personnumren fyller förvisso helt klart en viktig funktion i samhället inget tu tal om det. Men i vilket annat land anges i tidningar och i andra sammanhang alltid åldersuppgiften efter namnet? Så fort en person presenteras följer alltid en åldersangivelse med. Kalle Kula 23, Eivor Pettersson 68 eller Nisse Hulting 45. Känns det igen? Jag tror de flesta gör det.
      En ytterligare förklaring till fenomenet åldersfixering är möjligen den ungdomskult, som vi gärna odlar i Sverige. Unga människors liv och leverne är betydligt mera hippa och spännande att följa än äldre personers förehavanden. Unga människor är självklart framtiden vare sig det handlar om en uppburen ställning i samhället eller en viktig uppgift som yrkesman/kvinna. En kombination med äldre människors livs- och yrkeserfarenhet borde dock utgöra en oslagbar cocktail och därför får vi inte underskatta det.
      Ålder är för övrigt ett relativt begrepp. Det finns 30-åringar som uppträder och tänker som 70-åringar samtidigt som det finns 70-åringar som framstår som vitala 30-åringar. Det brukar heta att man inte är äldre än man känner sig. Och i denna tidsålder då man räknar med att vi i framtiden kommer att få fler 100-åringar, är det hög tid att börja omvärdera åldersbegreppet. I många kulturer anses det mycket olämpligt att fråga om en persons ålder och där hedras och uppskattas äldre människor för sitt kunnande och erfarenhet. Det ska ställas mot den åldersfascism som jag hävdar präglar det svenska samhället idag. Det är högaktuellt för ett nytänkande i synen på ålder.
      Den kända TV-journalisten Marianne Rundström har på ett utmärkt sätt behandlat vår inställning till ålder i sin lilla bok ”Passe”, som jag kan rekommendera till läsning. Hon härsknade till när man från SVT:s ledning ville pensionera henne trots att hon verkligen kände sig vital och redo för nya uppdrag. I sin bok skriver Rundström bland annat om Barbro Westerholm, vår liberala riksdagskvinna, som mer än andra ägnat sig åt äldres villkor och som vid 83 års ålder fortfarande sitter i riksdagen. Hon har bland annat uttryckt att: ”Gammal är den som inte längre är nyfiken.”
      Stämmer det är hon själv snarare att betrakta som ung. Hennes kamp för att människor ska kunna jobba till 75 startade redan på 80-talet. Hon menar att äldre människor behövs i arbetslivet och att arbete ger mening åt livet och individen.
      I Danmark avskaffade Folketinget strax före jul 2014 den bortre åldersgränsen på arbetsmarknaden. Nu får danskarna jobba så länge de vill och orkar. Beroende på arbetets art är det ju i högsta grad individuellt.
      Under 2001 genomförde Riksförsäkringsverket en undersökning av arbetsgivares attityder till äldre. Studien visade att drygt sju av tio personalchefer sällan eller aldrig nyanställer personer över 50 år. Trots detta ansåg bara var femte personalchef att unga personer är mer produktiva.
      Den 1 januari 2009 fick Sverige ett förbud mot åldersdiskriminering som främst skyddar människor oavsett ålder i arbetslivet. Den då nybildade Diskrimineringsombudsmannen (DO) fick uppdraget att se till att lagen efterlevs. DO har allteftersom myndighetens arbete utvecklats på området kunnat konstatera att åldersdiskriminering främst drabbar personer som generellt räknas som yngre eller äldre.
      Som ett första led i att utveckla myndighetens arbete och öka kunskapen på området gav DO Clary Krekula, docent i sociologi vid Karlstads universitet, i uppdrag att göra en första studie av ålder och åldersdiskriminering i svenskt arbetsliv. Det hela resulterade i en mycket läsvärd rapport nr R3 2011, som finns att läsa hos DO.

      Karlstad behöver Muminparken

      Karlstads kommun med såväl den politiska majoriteten som oppositionen, utom Vänsterpartiet, har gemensamt presenterat ett spännande upplägg i form av en besöksanläggning för barnfamiljer med Muminfamiljen och dess vänner som dragplåster. Äntligen har vi fått ett förslag som kan utvecklas till ytterligare ett besöksmål, som kommunen och vi Karlstadsbor så väl behöver.
      I Karlstads kommuns långsiktiga strategi för att utveckla besöksstaden Karlstad har man länge efterfrågat ett arrangemang, som kan få fler att komma till Karlstad, övernatta, besöka näringsställen och överhuvudtaget se vår vackra stad som en ort man kan stanna till i och inte bara fara förbi. Förslaget är en lokalisering till Skutberget, denna underbara oas vid Vänerns strand. Flera har ifrågasatt det lämpliga i att placera en Muminvärld där med invändningen att det inte passar in i miljön.
      Ingenting kan väl vara mera fel. Tvärtom kommer en Mumindal vid Skutberget att ytterligare förhöja attraktionskraften och nöjet att besöka Skutberget. En Muminetablering skulle dessutom bara komma att ockupera cirka fem procent av den samlade ytan vid Skutberget och kan mycket väl komma att harmoniera med det nuvarande Skutberget. Det ena behöver definitivt inte förskjuta det andra.
      Eftersom Skutberget dessutom mig veterligen inte hyser varken sandödlor, bombmurklor, sällsynta skalbaggar eller lavskrikor, bör inte sådana begränsningar lägga hinder i vägen för en framgångsrik etablering. Jag har vidare självklart full förståelse för den frustration som de sex sommarstugeägarna med arrendeavtal känner inför en Muminetablering på Skutberget men jag är helt övertygad om att Karlstads kommun kan komma att göra upp i godo med berörda arrendeinnehavare på ett för alla parter tillfredsställande sätt.
      Frågan om strandskyddsrätten seglar naturligtvis upp som ett möjligt stopp att utveckla besöksmålet Skutberget. Där vore det en Gud i behaglig gärning, om vår länsstyrelse för en gångs skull kunde medverka i positiv riktning till att bistå Karlstad i dess utveckling som besöksstad och bevilja en dispens vad gäller strandrättsskyddet.
      Enligt Tomi Lohikoski, VD för Muminvärlden i Nådendal i Finland skulle en etablering i Karlstad kunna hålla öppet i kanske fyra månader. Under de månaderna skulle enligt Lohikoski mellan 200 och 250 säsongsarbetare få anställning, gärna ungdomar som då får ett första steg in på arbetsmarknaden.
      Muminvärlden för resonemang med flera kommuner i Sverige men Karlstad ligger enligt uppgift bra till om inte alltför många hinder dyker upp på vägen.
      Kan inte vi Karlstadsbor nu höja blicken och se positivt på en etablering av Mumindalen, som i verksam grad kan bidra till att utveckla besöksstaden Karlstad. Släpp sargen och låt oss slippa gnället om att en Mumindal inte passar in i oasen Skutberget.

      Viktigt värna valfriheten

      På 1980-talet hotade den dåvarande socialdemokratiska regeringen näringslivet med införande av löntagarfonder, vilket skulle ha varit ett grundskott mot såväl marknadsekonomi som äganderätt och valfrihet. Lyckligtvis kom idén om att införa löntagarfonder att hamna på sophögen. Nu har den nuvarande rödgröna regeringen med hjälp av malmöiten Ilmar Reepalu presenterat nästa hot mot näringslivet i form av den så kallade välfärdsutredningen ”Ordning och reda i välfärden”. Den 24 februari gick remisstiden ut och remissinstanserna är inte nådiga i sin kritik.
      Remissvar av aldrig tidigare skådad mängd har inkommit till finansdepartementet, inte minst från uppretade välfärdsföretagare. Och det är högst förståeligt. LO och Kommunal är positiva till förslaget och LO:s remissvar kan mest ses som en politisk beställning till regeringen. Svenskt Näringsliv däremot manglar systematiskt ner förslagen punkt efter punkt.
      Svenskt Näringsliv har beställt ett underlag från revisionsjätten PWC. Där visas tydligt att förslaget om vinstbegränsning är betydligt mer ingripande än vad man kan tro. Reepalus utredning vill att högsta tillåtna vinst i välfärdssektorn ska få motsvara sju procent av operativt kapital plus statslåneräntan. Det innebär att företagens rörelsemarginal i flertalet fall måste vara lägre än två procent.
      En del företag skulle inte alls tillåtas gå med överskott, utan måste drivas med negativ rörelsemarginal. I dessa fall kan man med fog tala om vinstförbud. Hur absurt det hela blir framgår med pinsam tydlighet när Reepalu föreslår enligt en artikel i Dagens Industri de ideella organisationerna att ta banklån för att kunna kringgå hans nya regelverk.
      Nu backar regeringen ett halvt steg i sin offensiv mot privata aktörer i välfärden. Planerna på att införa lex Reepalu i sjukvården och äldreomsorgen är inte längre aktuella enligt civilminister Ardalan Shekarabi. Pinsamheten blev väl för stor. De allra flesta av remissinstanserna dumpar Reepalus förslag till vinsttak. Låt hela förslaget gå i papperskorgen. Privata aktörer är en förutsättning för valfrihet. Konkurrens driver fram innovationer och en förändringsvilja.
      Påfallande många av Sveriges bästa skolor drivs av privata stiftelser. Problemet är att nyanserna så lätt försvinner i debatten. Vad som behövs är att få bukt på vinstjakten inom skolan. Särskilt tillstånd måste till för att få vara verksam inom välfärden. Tillståndet ska kunna dras in om man inte sköter sig. Vässa tillståndsmyndigheterna och strama upp valfrihetsreformer som LSS och LOV. Uppmuntra idéburna aktörer i upphandlingar.
      Att ”stoppa vinstjakten i välfärden” var vänsterledaren Jonas Sjöstedts paroll i valrörelsen 2014. Det blev hans ultimatum för att stödja en regering som ledde till en uppgörelse med socialdemokraterna och miljöpartiet. Genom att byta till en alliansregering 2018 låter vi vänsterpartiet påbörja en så lång ökenvandring som möjligt utan någon som helst möjlighet att sikta en hägring i öknen i form av något som helst inflytande över regeringspolitiken.
      Låt vänsterpartiets inverkan på den nuvarande olycksaliga regeringspolitiken förbli en sällsam parentes.

      Nattväktarstaten lever farligt

      En tänkt nattväktarstat var ett begrepp som myntades inom 1800-talets liberalism. Nattväktarstaten skulle ansvara för rättsväsende, polisverksamhet och försvar, medan övrig verksamhet i landet – utbildning, räddningstjänst, socialtjänst, sjukvård, infrastruktur och så vidare skulle ombesörjas av medborgarna själva i privat regi.
      Nu har vi i Sverige naturligtvis ett annat samhälle, som utgår från en betydligt vidare tolkning av liberalism, men vars samhällsfunktioner vi idag och inför framtiden har all anledning att känna oro för. Det handlar då i första hand om den gamla nattväktarstatens främsta funktioner, nämligen försvaret och polisen.
      Om vi börjar med försvaret, lever vi idag i en betydligt osäkrare värld med ett aggressivt Ryssland, Brexit och en nyvald amerikansk president som är helt oförutsägbar. I en sådan omvärld behöver Sverige en kvalificerad försvarsförmåga. Vår överbefälhavare Micael Byden har på ett föredömligt sätt varit mycket tydlig i sina besked till den nuvarande regeringen och försvarsminister Hultqvist. ”Vi har gått på höga växlar under 2016”, säger han i SvD. Försvaret saknar åtta miljarder om året för att kunna utföra sitt uppdrag. Det säger Anders Carell, chef inom Försvarets Materielverk FMV till SvD. ”Vi har inte pengar som räcker för att leverera en försvarsmakt med det antal materielsystem och soldater till den kvalitet och på den tid som anges i försvarsbeslutet 2015”, säger han till tidningen.
      Trots att Ryssland fortsätter sin upprustning, så försvagar Sverige i praktiken sitt försvar. Ifrån Liberalernas sida är det vår mycket klara uppfattning att Sverige nu snabbt måste rusta upp och redan i år öka försvarets anslag med fyra miljarder extra. Fram till 2020 behöver 28 extra miljarder satsas på försvarsbudgeten, som ska vara fördubblad 2026. Vi behöver också återinföra en moderniserad form av värnplikt, så att personalförsörjningen kan tryggas. Försvarsberedningen ska nu analysera säkerhetsläget och ange konsekvenserna för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Beredningen ska också ange hur totalförsvaret ska kunna inta höjd beredskap och klara krig under åren 2021–2025. Det hastar. Varje land har en arme, antingen sin egen eller någon annans. Vi måste nu se till så att vi har en potent och fullt funktionsduglig försvarsmakt.
      Det andra benet i den så kallade nattväktarstaten är ett fungerande rättsväsen och en trovärdig polisorganisation. Där har vi idag mycket stora bekymmer. Under december 2016 redovisades 24 procent färre ärenden till åklagare jämfört med motsvarande månad 2015. Hur mår brottsoffren? När polisen inte längre kommer, börjar människor fundera ut egna sätt att lösa sina säkerhetsproblem. Det kan handla om att hyra in väktare, begränsa tillträdet, odla kontakter med rätt personer eller ta hjälp av fel krafter. Det är inte längre någon idé att polisanmäla.
      Det är bråttom för den nuvarande regeringen att få ordning på rättsväsendet. Börja med att prioritera mängdbrotten. Det måste bli slut på den straffrihet som i realiteten råder för småbrott. Inrätta jourdomstolar och slopa mängdrabatter. Jämför med den så kallade nolltolerans som polisen i New York införde på 90-talet. Genom att slå ner på småbrott så blir de grövre brotten färre. Den omedelbara reaktionen på brottet är den stora fördelen.
      Svensk Handel räknar med att det sker ungefär två miljoner stölder varje år till ett sammanlagt värde av 4,6 miljarder kronor. Per Geijer, säkerhetschef på Svensk Handel säger så här: ”Samhället har abdikerat. Ofta döms de här personerna till böter men åtta av tio betalar aldrig. En del har inte ens en adress i Sverige. Det här leder till en enorm frustration bland handlare och poliser.”
      Vi behöver åtskilligt fler poliser i Sverige. I vårt land är antalet poliser i förhållande till folkmängden omkring hälften jämfört med vår närmaste omvärld.
      Hur långt ner till botten ska vårt polisväsende förfalla innan den rödgröna regeringen inser allvaret och bland annat byter ut rikspolischef Eliasson? Nu har vi förlorat förtroendet även för inrikesminister Ygeman och kan konstatera att också han kan sälla sig till den skara av pratministrar, som den nuvarande regeringen redan har alltför många av. Sverige håller långsamt på att gå sönder i flera avseenden, försvaret, polisen, skolan, sjukvården, socialtjänsten, migrationen, integrationen och människors oro för sin säkerhet.
      Kort sagt medborgarnas tillit till samhällets grundläggande funktioner är i farozonen. Vart är vi på väg och vad vill egentligen socialdemokraterna mer än att klamra sig fast vid en minst sagt skakig regeringsmakt. Det är mera angeläget än någonsin att byta regering.

      / Per Scheutz

      Utveckla eller avveckla Arbetsförmedlingen?

      Arbetsmarknaden har i grunden förändrats sedan den statliga Arbetsförmedlingen tillkom för 65 år sedan. Idag är det inte möjligt för en enda aktör, som dessutom har en myndighetsroll, att vara uppdaterad och kunna möta arbetsmarknadens olika behov.
      Arbetsförmedlingen, AF, står dessutom med låga nivåer när det gäller medborgarnas inställning till kundnöjdhet och förtroende enligt Svenskt kvalitetsindex. Förmedlingen ligger under genomsnittet för samtliga myndigheter. Ingen annan myndighet ligger på så pass låga nivåer på nöjdhetsskalan. Enligt SOM-institutet har bara en (1) procent av svenska folket ”mycket högt” förtroende för hur AF sköter sitt arbete. Enligt SIFO har allmänhetens förtroende för myndigheten halverats på tio år.
      Ett problem är AF:s bristande effektivitet, där personalen lägger tre gånger så mycket tid på administration som på kontakter med arbetsgivare. AF hanterar resurser på ca 80 miljarder kronor varje år. Anslaget för personal och lokaler har ökat med 40 procent sedan 2008. Dyra programinsatser som arbetsmarknadsutbildning visar dessutom på mycket svaga programeffekter.
      I regeringens budget satsar man dessutom ytterligare en halv miljard på förvaltningsanslaget.
      Enligt Svenskt Näringsliv har de allra flesta företagen numera slutat använda AF som rekryteringskanal. Företagen söker efter de medarbetare de har behov av via andra kanaler och man vet att AF är inblandad bara i en liten del av alla rekryteringar.
      Förtroendet har urholkats under lång tid och det beror på att varken företag eller arbetssökande i någon större utsträckning tycker att de får kvalificerad hjälp från AF. Ett sätt för AF har varit att försöka prioritera arbetsgivarkontakter då det också ökar möjligheter att förmedla jobb, men det är en arbetsuppgift som alltför ofta inte hinns med. Vi har nått vägs ände vad gäller AF i dess nuvarande form. Det är dags för en grundläggande reformering av verksamheten.
      Behovet av en mer individualiserad och specialiserad service har ökat markant under många år.
      Idag är det i allt större utsträckning små och medelstora företag som anställer, ofta inom den privata tjänstesektorn. Kunskap om de krav som ställs i olka yrken och arbetsuppgifter och goda arbetsgivarkontakter är avgörande för möjligheterna att kunna göra ett bra jobb.
      Lösningen i Sverige som i andra länder är att aktörer som har bransch- eller annan specialiserad erfarenhet får möjlighet att verka på lika villkor som AF. Det kan vara en bättre lösning att satsa stort och avreglera det statliga arbetsförmedlingssystemet en gång för alla. Ett system med inspiration från Australien och Storbritannien bör vara utgångspunkt för en ny modell.
      Australien har sedan 1998 ett system där ett antal privata arbetsförmedlare konkurrerar om att förmedla arbete till jobbsökande. Landet har nu ett av västvärldens lägsta arbetslöshetstal, knappa fem procent trots finanskrisen. Det tyder på att Job Services Australia, som systemet heter, varit framgångsrikt. Det är dessutom mycket mer kostnadseffektivt än dagens svenska Arbetsförmedling.
      Sverige och Australien lägger ungefär lika mycket pengar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, trots att Australiens befolkning är nästan tre gånger så stor. Vill man läsa mer om privat arbetsförmedling enligt Australienmodellen kan man googla in tankesmedjan Fores Policy Paper 2010:5.
      Låt de arbetssökande själva välja aktörer och bygg upp en myndighet som sätter regler och kontrollerar de privata arbetsförmedlingsföretagen. Det är hög tid att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen.
      Alla klockor ringer för landets allmänt otydlige och trögstartade statsminister att sätta igång en ordentlig översyn av Arbetsförmedlingen med fokus på konkurrensutsättning.

      Hög tid att vakna Ygeman

      En sorglig föreställning utspelade sig nyligen i TV-programmet Veckans brott där inrikesminister Ygeman och rikspolischef Eliasson mötte missnöjda poliser för att diskutera krisen inom polisen. Duon Ygeman/Eliasson tävlade om att stapla floskler och goda avsikter på varandra. Man fick det bestämda intrycket av att det var två blinda som försökte leda varandra. Frågan är högst berättigad, huruvida TV-publiken och medverkande poliser blev mycket klokare och fick ökat förtroende för polisledningen efter denna uppvisning.
      Detta samtidigt som bostadsinbrotten har ökat med 52 procent under det senaste årtiondet . Polisen redovisar följande i en rapport från 2015. ”En stor del av mängdbrotten i Sverige begås av mobila kriminella nätverk …. företrädesvis från Litauen, Polen och Rumänien. De begår bostadsinbrott i Sverige och tillskrivs majoriteten av alla båtmotorstölder, lyxbilsstölder, bildelsstölder, fickstölder och åldringsbrott.”Totalt räknar polisen med att cirka 100 kriminella nätverk är brottsaktiva i Sverige.
      Den senaste innovationen i den kriminella världen är nu att råna intet ont anande människor på värdefulla ägodelar i deras bostad, efter att ha hotat med pistol, bundit och misshandlat offren. Till detta kommer stora problem med gängrelaterad skottlossning på öppen gata i våra storstäder.
      Är då den nya polisorganisationen anpassad med lämpliga resurser att möta denna verklighet? I DN uttrycker sig en kvinnlig polis så här: ” Uppklarningsprocenten är åt helvete. Vi bara lägger ned ärenden. ”En manlig polis säger följande: ”Det finns igen polisiär erfarenhet i toppen, inte undra på att det går åt helvete.” Ytterligare en manlig polis uttrycker sig så här: ” Åsiktsfriheten inom polisen liknar den i Nordkorea, kritiserar man ledningen blir man utfryst.”
      Polisförbundet i Värmland går till rasande attack mot arbetsgivaren. Missnöjet pyr och börjar nu närma sig bristningsgränsen menar man. I en tvåsidig skrivelse, som man överlämnat till arbetsgivaren skriver man så här: ”Det mest skrämmande är känslan av att arbetsgivaren inte upplever verkligheten på samma sätt som flertalet av förbundets medlemmar gör. Vi känner att arbetsgivaren inte ser, lyssnar eller försöker åtgärda problem som lyfts av våra medlemmar, varför vi ser med stor oro på framtiden.”
      Jag har själv en brorson som tills nyligen var kriminalinspektör i en av våra länshuvudstäder. Han hade i den nya polisorganisationen sin chef 25 mil i en annan länshuvudstad och närmaste kollega 20 mil i ytterligare en annan länshuvudstad. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i organisationsutveckling för att förstå att det inte fungerar. Han har nu gett upp en lovande poliskarriär och övergått till andra uppgifter i samhället och ansluter sig därmed till de ca 900 andra poliser som under 2016 lämnat polisyrket.
      Låt inte polisen förfalla. Kris och apati så beskrev polisforskaren Rolf Graner tidigare i höst tillståndet hos den svenska polisen. Det borde ha väckt viss uppståndelse men den typen av beskrivningar har blivit så vanliga att de knappt gör något intryck alls. Den krisande polisen är det nya normalläget.
      Inrikesminister Anders Ygeman, ansvarig för svensk polis i den nuvarande regeringen, har inte lyckats med att verkställa riksdagens beslut om ny polisorganisation. Så vad göra? Det är hög tid upp till bevis Ygeman! Byt ut Eliasson som rikspolischef innan allt förtroende för polisväsendet har eroderat. Eliasson är bevisligen inte vuxen sin uppgift. I en nyligen genomförd enkätundersökning bland svenska folket framgår att en (1) procent säger sig ha mycket stort förtroende för den nuvarande rikspolischefen.
      Det räcker inte heller Ygeman att medverka i olika TV-program och tala om kommande insatser och beslut som förmodas ge resultat någon gång i framtiden. Frågan är om inte Ygeman själv håller på att undergräva förtroendet för sin ställning som inrikesminister och därmed ytterst ansvarig för landets polisväsende.
      Amanda Sokolnicki, ledarskribent i DN, skrev nyligen följande: ”Den som söker efter politiskt ledarskap i den här osäkra tiden kan i alla fall känna sig säker på en sak: Man hittar det inte i socialdemokraterna.”

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se