• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Minus Jonsson

      Ska inte skyddsnätet finnas för de utsatta?

      Vi har precis gått in i ett nytt år och det kommer att bli det bästa någonsin. Jag ser alltid fram mot ett nytt år med förhoppningen att det kommer att bli ännu ett härligt kanonår. Jag har egentligen inget speciellt att se fram emot, har inte bokat någon häftig resa eller så men jag tror att om man har en positiv inställning så kommer det att bli bra. ”Dä orner säj” helt enkelt.

      Läs mer →

      Skiljer mycket mellan killar och tjejer

      Häromdagen satt jag och förhörde yngsta dottern i historia. Det handlade om tiden för amerikanska och franska revolutionen och något som slog mig var att mänskligheten, drygt 200 år senare, inte har kommit längre i utvecklingen. Man kämpade då för frihet och jämlikhet och det kan jag hålla med om att vi har idag men knappast på alla områden och inte fullt ut.

      Läs mer →

      Är huvudet dumt får kroppen lida

      Ä hôvve dumt, får krôppen li! Detta slängde jag ur mig en dag på jobbet i en diskussion med några arbetskamrater.

      Läs mer →

      Bytt, bytt – inte alltid bäst

      Bytt bytt, kommer aldrig tillbaka! Det är en ramsa man kommer ihåg från när man var liten. Nu när man är äldre (nyss fyllda femtio och blivit en aning gôbbgrinig) så har det blivit aktuellt med byten igen, inom de flesta områden. Du ska vara med och aktivt byta fonder för din pension, hålla full koll på elavtal, telefonabonnemang, försäkringsbolag, banker, ja listan kan göras lång.
      Inom alla områden finns en rad alternativ och man måste verkligen läsa på och jämföra allt för att se var man kan tjäna en slant. Det tar en djäkla tid att sätta sig in i saker och verkligen förstå allt. Inte den bästa förutsättningen för en som är spontan som få. Allt som är, enligt min mening, tråkigt, vill jag klara av så snabbt som möjligt och då finns sällan tid till eftertanke och jag läser aldrig det finstilta utan slår till direkt. Jag är förmodligen idealkunden, bestämmer mig inom några sekunder och ställer inga följdfrågor, pang på bara!
      Jag har gjort en del byten genom åren men när jag ser tillbaka så funderar jag på om det verkligen varit värt mödan. Elavtal har jag bytt flera gånger, jag har tackat ja till alla som ringt och föreslagit ett byte, men aldrig mer. Det är ju ingen idé eftersom den största kostnaden ligger i att betala den som äger ledningarna. Jag bytte bank i somras och det har hittills varit en stor förlustaffär. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka med en knapptryckning på internetbanken så skulle alla autogirobetalningar följa med till den nya banken men ack vad jag bedrog mig. Det visade sig vara en riktig utmaning som kostat många kronor i förseningsavgifter, påminnelseavgifter, räntor och till och med inkassokrav! Alla företag verkar ha ett eget tolvstegsprogram innan det ska fungera att dra pengar från ett annat konto än det gamla, jisses! Hur svårt kan det vara?
      Ett annat byte jag gjort är ett där jag faktiskt läste på ordentligt och jämförde för och nackdelar innan jag bytte från oljepanna till fjärrvärme. (Ett annat alternativ jag valde mellan var bergvärme). Miljöskäl och minimalt krångel avgjorde även om jag förstod att man satte sig i händerna på ett enda företag som har monopol på marknaden. (Ingen möjlighet till byte där alltså). Hur nöjd jag är med det bytet? Hammarö har dyrast fjärrvärme i Sverige, det kanske räcker som svar.
      Avslutar med en historia från det militära. Kaptenen hade bestämt att mannarna skulle härdas och därför fick de endast ett par kalsonger med sig på en tre veckor lång övning. Efter två veckor ställde han upp kompaniet och berättade att de skulle få byta kalsonger. Allmänt jubel naturligtvis, kalsongerna var vid det här laget riktigt snuskiga. Sedan fortsatte kaptenen med att säga; – Olsson byter med Engström, Persson byter med Jonsson, Lövgren byter med Johansson…

      En riktigt ”slomkula”

      I somras stod jag ute vid stugan och målade några lister. Solen sken och det var alldeles underbart. Plötsligt kommer det en riktig ”slomkula”! Vinden ökade och regnet vräkte ner och det hördes några åskknallar. Just ordet ”slomkula” hörde jag första gången när min styvfar, Sven ”Panka” Berglund, beskrev vädersituationen. Han var en alldeles underbar människa och han hade alltid full kontroll på vädret, en riktig amatörmeteorolog. Jag har aldrig hört ordet slomkula på teve när meteorologerna visar sina prognoser/spådomar men det tycker jag att de borde göra. ”Under onsdagen kan man räkna med en och annan slomkula”, då vet jag precis vad det är för väder som väntar.
      Ett annat ord som jag tycker hörs alltför sällan är ”kväsig”. Första gången jag hörde det var i Skoghalls badhus. När döttrarna var små gick vi varje fredag till badet, bastade, badade och hade kul. En perfekt avslutning på veckan. Efter några fredagar kom Gunnar, en av stammisarna fram till mig och sa ”Vecka kväsige tôser du har!”. Jag hade aldrig hört ordet förut men förstod direkt vad han menade. För de var, och är, väldigt ”kväsige”. De är snälla, rara och omtänksamma samtidigt som det är full fart i dom. Kväsiga helt enkelt.
      Under dryga tjugo års tid arbetade jag skift och på nattskiften var nattradion i P3 en välkommen kompanjon som gjorde det lättare att hålla sig vaken. Nattprataren ville gärna ha kontakt med lyssnarna och man ombads skicka in musikönskningar och delta i olika tävlingar. En natt var det ett inslag där programledaren efterlyste exempel på nya svordomar eller kraftuttryck. Jag och en arbetskamrat mejlade in ett förslag. ”Släng Jesus av vagnen”. Detta var något som vi använt oss av när vi ville uttrycka något starkt utan att för den skull svära. Vi kom med i den slutliga finalen och om jag inte minns fel kom vi tvåa i omröstningen om den bästa ”nya” svordomen. Tävlingen hade väl ingen större genomslagskraft för jag har aldrig hört någon annan säga det men snart kanske man hör ”Nej, släng Jesus av vagnen! Dä va att e rekti slomkule som drog förbi. Dän va allt annat än kväsi dän!”
      Jag ska avsluta med att ge ett exempel, om det är att vara kväsig eller bara underbar, det får du avgöra själv. När yngsta dottern, Evelina, gick på dagis ställde hon en dag en fråga till sin älskade dagisfröken.
      – Inga-Märta, när ska du dö?
      Inga-Märta svarade att det vet man inte. Evelina sade då:
      – Men du, Inga-Märta, du kan väl vänta tills jag börjat skolan!
      Bättre betyg kan väl inte en dagisfröken få?

      Jag gjorde ALLT fel

      All reklam är bra reklam!? Är det så? Ja, jag tror faktiskt det. Man måste synas och höras för att lyckas nå framgång. Syns du inte, finns du inte, och då kan även negativ publicitet faktiskt vara positivt. Det blir alltfler kanaler, både i radio, teve och på webben och reklamen blir mer lokal än den var för bara något år sedan. Vilket jag tycker är kul men i ärlighetens namn, ibland skäms jag när lokala företag ska försöka få till ett reklambudskap som går hem. Det är så erbarmligt dåligt! Det är stelt, man ser att de läser innantill och det blir så onaturligt att man istället tappar förtroendet för företaget. Vilket kanske gör att man inte handlar där. Ä ru så förbannat bra själv da!? Nej, jag är ju inte det. Jag har faktiskt spelat in reklam, både för radio och tv. Tvreklamen gick bra, teamet som skötte inspelningen var riktigt duktiga. De arrangerade olika situationer i min vardag och jag kände mig väldigt bekväm, inga problem. Men jag kommer även ihåg när jag och Patrik Ögren var med i På rymmen som gick i Tv4 på nittiotalet, och innan programmet skulle vi spela in en introduktion som skulle visa vilka vi var. Min uppgift var att gå rakt fram, efter tre meter skulle jag titta vänster in i kameran, samtidigt som jag fortsatte förbi kameran. DET GICK INTE! Det var omöjligt, jag gjorde allt fel. Jag kunde ju för faan inte ens gå!! Efter tionde tagningen sa teamet att det räcker, vi klipper ihop något!
      Samma sak var det när radioreklamen spelades in i en studio i Stockholm. Jag var lugn och sansad och tyckte det skulle bli kul och ganska busenkelt. Jag hade tänkt igenom vad jag skulle säga, det var i n g a problem. Men när det väl var dags fungerade ingenting, varken hjärna, tunga, läppar eller lungor. ALLT blev fel och det som normalt skulle ha tagit trettio minuter tog över två timmar. När det var klart drog alla, inklusive undertecknad, en lättnadens suck.
      Det mesta av den lokala reklamen är väldigt bra, framför allt när den innehåller lite stôllig humor, mer sådant tack! (Kan inte Björn Starrin göra lite fler reklamfilmer, han är ju störtskön).
      Reklamen med alla möjliga kôrvnamn som gått en tid, allt på underbar värmländska, tycker jag är underbar. Den sätter sig verkligen, inte bara hos mig, har jag märkt. Min svågers treåring satt och plockade med några leksaker samtidigt som han nämnde alla kôrver han kunde komma på. När han tystnade passerade vår katt, Vovven (jo, han heter så) och Jesper följer katten med blicken samtidigt som han säger Kattkôrv!
      Förhoppningsvis blir det ingen sådan!

      Vem av gudarna skapade Higgspartikeln?

      Jag slutar aldrig att förvånas över den tekniska utvecklingen. Ta till exempel en modern mobiltelefon, med den kan du praktiskt och enkelt sköta det mesta. Ja, du kan till och med ringa med den! För att visa vilka möjligheter det finns med en så kallad smartphone visade jag min svärfar hur man på några sekunder kan zooma in från rymden, där man ser jordklotet och slutligen visa mitt hus, lika klart som ett foto. Han kunde inte förstå hur det var möjligt och det behöver man inte vara 70 plus för att hålla med om, jag har lika svårt jag.Nackdelen som jag ser det med dessa telefoner är att man/vi blir så uppslukade av alla appar och spel att man/vi missar mycket av det som händer runt omkring. Lyft blicken nästa gång du är ute på stan så lägger du snart märke till hur (nästan) alla som har en stund över sitter och stirrar ner på telefonens bildskärm. Till och med de som går tittar mer på telefonen än på var de går. (Och JA, man ser faktiskt cyklister och bilister som sneglar med ett öga på telefon och ett på vägen. Inte konstigt att det händer olyckor).
      Ny teknik gjorde också att mänskligheten gjorde en stor upptäckt förra veckan, något som med all säkerhet kommer att resultera i ett Nobelpris i Fysik. Forskare i Cern meddelade att de upptäckt den så kallade Higgspartikeln. En partikel som man tidigare aldrig har sett, men antagit att den funnits. Väldigt förenklat kan man säga att det är denna partikel som gör att vi och föremål runt omkring oss går att ta på. Med denna upptäckt kan man ”bevisa” hur jorden och dess innevånare har skapats.
      Det är alltså inte gud som är skaparen utan vi har Higgspartikeln att tacka för allt. Vilken härlig nyhet, detta borde ju innebära att alla olika religioner kan lägga ner stridsyxan. Alla kristna, muslimer och övriga trosläror kan konvertera till en och samma, Higgsläran! Jag önskar jag snart får se följande rubrik i tidningarna, ”Fred i mellanöstern. Flera tusen års kamp mellan araber och judar är över!”
      Fast, nej, det kommer nog inte att ske. Då börjar kampen om vem av alla gudar som skapade Higgspartikeln!
      När man använder sig av all denna nya teknik gäller det att man behärskar verktygen, annars kan det lätt gå fel. Det visar om inte annat följande SMS-konversation mellan far och dotter.
      Far ”Nu ska jag och din mor äntligen separera!”
      Dotter ”Jag var rädd för det… Du har hört om Stefan alltså?”
      Far ”RENOVERA ska det vara. Djävla telefon!”
      Far ”VEM FAN ÄR STEFAN?!”

      För hon har tagit studenten!

      I dag, torsdag, är det fest då äldsta dottern tar studenten. Studentresan till Cypern gick bra, hon kom hem glad och helskinnad men helt slut. Jag har ju gjort några resor i mina dagar och vet vad som kan hända så det var skönt att ha henne hemma igen. Till er som ska ut på resa i sommar kommer här några exempel på vad som kan hända om man inte tar det lugnt med spriten, några är självupplevda och några som har berättats från säkra källor.
      Vi kan börja på tidigt sextiotal, då min styvfar reste till Mallorca med ett kompisgäng. En i gänget kom ifrån sina kompisar och det var först vid frukosten dagen efter de fick syn på honom. Han satt lutad mot en palm och såg bedrövad ut, svarade inte på några frågor. Till slut så vänder han byxfickorna ut och in och börjar sjunga. ”Ta ra ra ram, black black, black black”. Han hade alltså tappat bort alla pengar första dagen därav den bedrövade minen.
      Jag glömmer inte en resa i början på åttiotalet, även den till Mallorca. Fjorton Skoghallsgrabbar som innan resan laddade upp med att titta på Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” ett flertal gånger vilket gjorde att vi i fjorton dagar citerade repliker från filmen. (Det var till och med en som gick till reseledaren och klagade på att det var kallt på rummet, trots att vi betalat bränsletillägg.) Fast det började redan på flyget då en kille som var mycket flygrädd stärkt sig en smula för mycket med alkohol. Väl i luften förvandlades han till ”Elake Arne” och hittade på hyss hela tiden.
      Värst var det när vi satt och käkade flygplansmat. Ni vet hur trångt det är och helt plötsligt skriker Elake Arne ”En GETING!” samtidigt som han sticker en tandpetare i låret på grannen varvid maten flyger åt alla håll. (Jag är inte säker men det kan ha varit då en flygvärdinna frågade ”Arne” om han inte skulle gå ut och sparka boll, allt för att bli av med den plågan). Väl nere i Palma skulle vi hämta väskorna och gå till bussen som skulle ta oss till hotellet. Det var dock en kille som bara gick till bussen, väskan glömde han! När ett sådant gäng kommer till ett hotell blir det ofta så att andra ansluter så det var hela tiden ett ruskigt hålligång. Till slut var det några killar från England som kunde alla repliker från filmen, de fick till och med till olika dialekter.
      När man är ute på resa gäller det ju att ha koll på olika saker. Till exempel på vad hotellet heter som man ska bo på. Det hade inte en kompis som även han kom bort från sitt ressällskap. Han tröttnade på att gå runt och leta så han satte sig i en taxi och begärde att få bli körd till Hotell Ospec. Chauffören sade då att det finns inget hotell som heter så och de tjafsade en stund om vem som hade rätt. Till slut kommer kompisen på att han ju faktiskt har resebeviset med sig och visar med självsäker min att det faktiskt står hotell Ospec. Det vara bara det att han åkt på en restresa och då var hotellet ospecificerat!
      Trevlig sommar!

      Inte lite som krävs för lyckad student

      Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor, samt pollen i stor mängd. Med våren kommer också planeringen igång för vad som ska hända i sommar. Just nu är det mycket förberedelser för studentfest, då äldsta dottern går ut gymnasiet. Jag har nu förstått att det är väldigt många saker som ska vara på plats för att det ska bli en lyckad student. Studentmössan beställdes för sex månader sedan, studentskylt med tillbehör är fixad och klar. Inför balen har det inhandlats balklänning, skor och tränats på håruppsättningar, dessutom ska det fixas med en häftig bil som ska ta dem till balen. Dagen efter balen ska det så äntligen springas ut från skolan och då ska det åkas flak genom Karlstad. (Inte helt lätt att få tag på en lastbil och chaufför). På flaket ska det sjungas om studentens lyckliga dagar, vi har tagit studenten och fy faan va vi ä bra! Nu tror jag inte att det kommer att höras så mycket skönsång från deras flak, de har även hyrt en musikanläggning som kommer att ge samtliga på flaket tinnitus. (Högst ljud från flaket var visst viktigt, vet inte varför. När jag föreslog en bergsprängare, modell större, blev jag skrattad rakt i ansiktet. Det verkar vara en tävling bland klasserna att ha högt ljud, så ska ni närvara vid flakåkandet rekommenderas hörselskydd). Avslutningsvis kommer studenten hem, förhoppningsvis på stadiga ben, för att firas av släkt och vänner. Det kommer att bli en hektisk vecka eftersom yngsta dottern går ur nian samtidigt och här ute på Hammarö är det nästan lika stort pådrag som en student. Naturligtvis ska detta bli jättekul, framför allt för tjejerna som verkligen ser fram emot detta, men jag kan nog tycka att detta har blivit alldeles för stort. Och dyrt, det är ju inte alla som har ekonomi att ro allt detta iland. Jag kommer ihåg när jag gick ur gymnasiet, och minns jag rätt var det varken mössa, flak eller ens en fest. Jag gick hem med betygen och några böcker i en domuskasse, det var det, liksom. Men det var då. Hur som helst är det bra att de vill utbilda sig, nu är det bara att hoppas att de orkar och vill läsa vidare. Det är ju inte alltid som utbildning lönar sig, det visar om inte annat följande historia.
      Två gubbar sitter på en parkbänk när en turist kommer fram och frågar något på tyska. Gubbarna visar med gester att de inte förstår. Då försöker han med franska med samma dåliga resultat. Även engelska visar sig lönlöst så han går vidare utan att ha fått svar på sin fråga. Då säger den ena gubben:
      – Man kanske skulle studera och lära sig ett annat språk.
      Då svarar den andre:
      – Nej, varför det. Killen som var här nyss pratade många olika språk men inte faan hjälpte det!

      Jora, så att eh…

      Alltså, när man i ett samtal hör den frasen, då vet man att det inte finns så mycket mer att prata om. Det blir ganska pinsamt, faktiskt. Just så känner jag mig nu när jag ska skriva min krönika, vad ska jag skriva om? Att skriva en krönika varje månad verkar ju inte vara så ansträngande men jag tyckte det var alldeles nyss jag skrev en och nu är det redan dags igen. Innehållet i krönikan är något som jag klurar på hela tiden, allt för att underlätta skrivandet men sista månaden har jag inte varit observant. När man inte har något att prata om så funkar det ju alltid med vädret! En annan sak som alltid engagerar är sommaren och semester.

      Hemma är det mycket snack om sommarjobb just nu. Döttrarna, framför allt den äldre, söker med ljus och lykta efter ett. Det är inte lika enkelt idag, jämfört när en annan var ung. Jag kommer ihåg mitt första, 14 år gammal, som trappstäderska (jo, det hette så då, inte hygientekniker/lokalvårdare som det gör idag) i HSB ute på Skoghall. Det var en rolig och nyttig erfarenhet som jag har nytta av än idag. Att få se hur det fungerar på en arbetsplats, i ett arbetslag och framförallt hur man städar på ett effektivt sätt. Jag var enda killen bland ett, i mina ögon, gäng äldre damer. Jag parades ihop med Alice, en härlig tant med hjärtat på rätta stället och med glimten i ögat. Trots ett i många avseenden tungt jobb hade vi aldrig tråkigt, det var en sommar fylld med skratt.

      Som städare av trappuppgångar får man faktiskt se en hel del, framförallt två saker kommer jag ihåg väldigt väl. En morgon hittade jag en avklämd (förmodligen) fingertopp. Konstigt nog var det förvånansvärt lite blod och jag fick aldrig veta vem ägaren var. För att du ska förstå nästa händelse vill jag att du tänker dig följande. Det är en måndag sent i juli, 38 grader varmt och ingen vind. Ett klagomål från boende i en trappuppgång gav gällande att någon under helgen bajsat inomhus.

      – Det tar du och jag Micke, lite skit har ingen dött av!

      Nu var det som sagt väldigt varmt och personen hade väl ”gjort ifrån” sig fredag eller lördag, så det hade legat ett tag. Det var dessutom inte ”lite” skit och det var v ä l d i g t löst. Trots att det var bland det värsta jag gjort var det konstigt nog också bland det roligaste. Att se Alice stå och skåpa upp skit i en sopskyffel samtidigt som hon hulkar kraftigt var en scen jag aldrig kommer att glömma. Det tog en stund men rent blev det och i hyresgästernas ögon var vi riktiga hjältar.

      Erfarenheten som städare har även gjort att jag alltid ser till att ingen annan ska behöva städa upp efter mig. Man kastar sitt skräp i papperskorg och inte bara släpper det där man går och står. Och, framför allt, jag bajsar aldrig i en trappuppgång!

      Snickra ihop din egen kista

      Förr var jag ung och vacker. Nu är jag bara vacker! Skämt åsido men visst är det så att alla åldrar har sin charm. I tonåren är man osäker, hormonerna far runt i kroppen och man försöker få reda på vem man är och vad man ska bli i livet. När man är tjugo känner man sig odödlig, ingenting känns omöjligt. I trettioårsåldern leker livet, man har hittat sig själv och får uppleva sina fantastiska barns utveckling. Här börjar man ändå märka att något är på gång, förfallet har startat, när man helt plötsligt ser hur det börjar växa hår i näsa och öron! (Jag har alltid undrat varför det ska vara nödvändigt). I fyrtioårsåldern är man mitt i livet med allt vad det innebär, en fantastisk tid.
      Jag har nu uppnått en ålder som innebär att man går på fler begravningar än bröllop. Sorgligt men sant. Just begravningar har tyvärr varit alltför många senaste året. När man är mitt uppe i sorgearbetet så ska man samtidigt ta tag i en massa olika saker. Saker som man inte vet så mycket om, man har inte ork att sätta sig in i och ifrågasätta dem. Det är märkligt hur man kan vara så ovetande om en sådan naturlig del av livet. Man anlitar en begravningsentreprenör som guidar en igenom alla dessa saker. När sedan räkningen kommer blir man först bedrövad och sedan heligt förbannad. Alltså, hur kan det vara så dyrt? Även om man väljer det allra enklaste och billigaste (vilket gör att man känner skamkänslor) springer det ändå iväg över tjugo tusen. Jag förstår inte att det inte kommer in någon ny på denna ”marknad”. Det borde vara hur lätt som helst att kapa åt sig en stor del av marknaden genom att erbjuda lägre priser. Ikea kunde väl börja sälja kistor som man kan skruva ihop själv. Det skulle säkert bli en storsäljare! Spännande också att få se vilket namn de skulle ha på kistorna. Martin Timell kunde verkligen göra skäl för namnet ”Äntligen hemma” med en specialare om kisttillverkning.
      När jag är inne på begravningar kommer jag att tänka på golfspelaren som på det avgörande sista hålet står och koncentrerar sig för att putta. Sänker han putten vinner han och blir klubbmästare. Det är något han försökt med i flera år utan att lyckas men nu har han chansen. Precis när han lyfter klubban och ska slå till bollen avbryter han rörelsen. Han ser i ögonvrån hur ett begravningssällskap sakta går förbi golfbanan. Han tar av sig kepsen och sänker blicken under tiden de passerar. När de gått förbi sätter han på sig kepsen igen, siktar och sätter putten. Efteråt kom en åskådare fram och säger att han tyckte det var otroligt fint gjort av honom att i denna pressade och nervösa situation avbryta putten för att hedra begravningståget. ”Ja, jag tyckte att det var rätt att göra så. Vi var i alla fall gifta i tjugosju år”!

      Njut av livet

      Att leva i nuet, mindfulness, är något som det pratas mycket om idag. Det forskas, skrivs och hålls kurser om det. Mindfulness handlar om sinnesnärvaro. Genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och kropp i varje ögonblick. Det låter ju bra, att verkligen leva i nuet, eller hur. Gör vi inte det? Nja, följande experiment, som gjordes av Washington post 2007, visar att vi inte alltid förstår att uppskatta saker och ting. Man filmade en man som stod i tunnelbanan och spelade på sin violin. Han spelade sex stycken av Bach under fyrtiofem minuter.
      Under den tiden, mitt i rusningstrafiken, passerade över tusen personer. De flesta var säkert på väg till jobbet. Det var ytterst få som stannade till och lyssnade, endast sju personer, och det var några som slängde lite pengar i hans fodral i förbifarten. Han fick ihop trettiotvå dollar och när han slutade spela var det ingen större uppmärksamhet. Vad de inte visste var att det var en av världens mest talangfulla musiker som just spelat, Joshua Bell. Styckena han spelade är några av de mest svårspelade som någonsin skrivits. Violinen han spelade på var värd över tre miljoner dollar och två dagar tidigare spelade Joshua samma stycken för utsålda hus i Boston. Biljetterna till den konserten kostade i genomsnitt hundra dollar.
      Detta är alltså en sann historia, iscensatt som en del i ett socialt experiment, uppskattning, smak och prioritering som människan gör. Känner vi igen skönhet och talang när vi möter det i en oväntad omgivning? Om vi inte har en stund över för att stanna och lyssna till en av världens bästa musiker, som spelar några av de vackraste stycken som någonsin skrivits, hur många andra saker missar vi, dagligen? Jag är inte säker på att jag stannat och lyssnat, jag heller, men visst gör det att man får sig en tankeställare.
      Största samtalsämnet just nu, om man bortser från Björn Ranelids uppträdande i melodifestivalen, så är det väl Fredrik Reinfeldts inlägg i pensionsdebatten. Jobba till 75 års ålder. Det tog verkligen skruv, snacka om ramaskri. Om jag förstått det hela rätt så ska man inte tvingas jobba till sjuttiofem utan man ska få möjligheten att göra det, vilket väl är okej.
      Med tanke på all uppmärksamhet som denna fråga väckt sitter jag nu bara och väntar på att det bildas ett nytt parti som går till val på en enda fråga. Ungdomspension! Du får pension mellan 18 och 30 års ålder. Under tiden ska du, för att behålla så hög inkomst som möjligt, utbilda dig. När du fyller 30 inträder du i arbete, och där stannar du så länge du har hälsan. Kom ihåg var du läste det först!
      Värmlänningen är ju känd för sin härliga inställning till saker och ting. Jag har en favorit som väl speglar min egen variant av mindfulness: Njut å live- vi kan inte lite på att det blir nô´n repris!

      Nytt år, nya möjligheter

      Varje nyår brukar jag ge ett löfte, likaså i år. Denna gång kommer jag klara det hur lätt som helst. Jag lovade att inte SLUTA snusa. Två gånger tidigare har jag lovat att sluta, och visst, det gick bra, även om det var några jobbiga veckor innan suget avtog. Eller avtog, det gjorde det ju inte eftersom jag började igen, även om uppehållet varade i några år. Ett annat löfte, som även det förhoppningsvis ska gå att uppfylla, är att jag ska prova på nya saker. Stora som små. Jag vill inte dö nyfiken och jag har hoppat på diverse tokigheter genom åren och så hoppas jag att det fortsätter. En förutsättning för att man ska få uppleva nya saker är att alltid tacka ja när man blir erbjuden en chans till det. Häromdagen frågade en kompis om jag ville testa kite-surfing med långfärdsskridskor. Självklart svarade jag ja och fick en fantastisk upplevelse. En kite kan du likna vid en drake, cirka tre meter. Med vindens hjälp får man en ruskig fart och med hjälp av en pinne kan du styra framfarten. En annan stormande upplevelse fick jag för några år sedan då jag tackade ja till att vara besättningsman på en segelbåt. Det var en splitter ny Najad, en fyrtio-fotare, som skulle seglas från Orust till en båtmässa i Amsterdam, Holland. Jag hade aldrig seglat tidigare, undantaget en tvåtimmars tur i strålande väder till Axelöarna och tillbaka. Nu var inte vädret det bästa och vi var dessutom under tidspress, resan fick ta max fyra dygn. Det blåste femton till tjugotvå sekundmeter så vi seglade på insidan av Danmark för att undvika det värsta. Och tur var väl det, ute på Nordsjön blåste det storm! Som väl var blev jag inte det minsta sjösjuk och det blev en häftig upplevelse. Allt ifrån att se hur många båtar det är som trafikerar våra hav och hur fantastiskt det var att titta upp på en stjärnfylld himmel samtidigt som det blixtrade i horisonten. Kielkanalen var en upplevelse i sig och sista biten var det ingen vind alls. Hursomhelst så klarade vi resan på tre dygn och fick några dagar i Amsterdam innan vi flög hem.
      Jag har sökt och kommit med i några teveprogram vilket också varit väldigt roliga upplevelser. Händelser som inte går att köpa för pengar, man måste våga lämna ut sig, gå igenom olika tester och prövningar för att få chansen att vara med. Förutom själva programmet/tävlingen får man ju även se hur en produktion går till, vad som händer när kamerorna inte är på. Nej nyfiken ska jag inte dö, det har jag bestämt.
      Sedan lovade jag även att inte göra om följande misstag som hände förra året. Nästa jul ska jag hämta en gran (lagligt) i skogen som inte är så stor som fjolårets. Du har väl hört uttrycket Man ser inte skogen för alla träd? Hemma var det snarare så att vi inte såg teven för alla grenar. Den var ett monster men väldigt vacker!

      Blickarna från medpassagerarna vägrade jag möta

      Mellandagar på hemmaplan är något som jag uppskattar. Jag tycker det är jobbigt att vara på resande fot, oavsett vilket transportmedel det är. Bussresor ger mig faktiskt rysningar på grund av allt som jag råkat ut för på sådana. En resa genom ett tyfondrabbat Thailand spar jag till en annan krönika men jag ska berätta om några andra händelser. En resa jag aldrig kommer att glömma var när jag fick ta bussen från Göteborg eftersom tåget var inställt. Bussen var precis smockfull och jag kände när jag steg på att jag inte mådde bra. Lite kallsvett och en mage i uppror är ju inte något önskescenario men det var precis vad som hände. Akut matförgiftning, kul! Jag som normalt drar mig får att ens gå in och kissa på en buss! Toan är ju inte precis stor och väggarna inte direkt ljuddämpande. Om man dessutom sitter ner för att det sprutar ur arslet så blir man ju inte så där jätteglad när man känner att det även är dags för ett uppkast. Blunda en stund, se bilden framför er. En kille i sina bästa år som är genomsvettig, spyr i toan samtidigt som han nyper ihop skinkorna i ett desperat försök att hålla tillbaka även denna kroppsvätska! Blickarna från medpassagerarna var något som jag vägrade möta men efter sjätte resan in på toan så tror jag att de faktiskt tyckte synd om mig, även om ingen direkt kom fram och kramade mig. Det var i alla fall väldigt långt till Karlstad.
      Jag har mött många sorters förare, både dåliga och bra. Den senare är en kille (oftast) som är vänlig, hjälpsam och skapar en bra stämning i bussen. En kille som var precis så var som den värsta komikern. Hela bussen skrattade så tårarna sprutade. Han ställde en fråga till oss resenärer. Tycker ni att jag är världens bästa busschaufför? Precis när han ställt frågan bromsade han mjukt två gånger vilket gjorde att allas huvud nickade. Tycker alla det, sa han, uh vad snälla ni är. Mer skratt på det naturligtvis. Innan vi skulle stiga av bad han oss att kolla så vi fick med alla saker från bussen. Han berättade att han hittat alla möjliga och omöjliga kvarglömda saker men en sak hade aldrig någon glömt. Vi fick fundera en stund och komma med förslag men det var ingen som lyckades pricka rätt. Jo, sa han, det är aldrig någon som glömt kvar en tax-free påse!
      En annan chaufför var ute på resa med bussen full av pensionärer. Under resans gång kommer en gammal dam fram och knackar på hans axel. Hon frågar om han vill ha en näve jordnötter vilket han tacksamt äter upp. Efter femton minuter kommer hon tillbaka och ger honom ytterligare en näve. Hon upprepar detta åtta gånger och när hon kommer den nionde gången så frågar han den gamla damen. Varför äter ni inte upp jordnötterna själva? Hon svarar Det är inte möjligt på grund av våra gamla tänder, det går inte att tugga dem. Varför i hela friden köper ni då? Frågar han förbryllat. Den gamla damen svarar Vi bara älskar chokladen runt dem!

      Man skulle starta en oetisk fond

      Jaha, så kom då ytterligare ett dystert besked i brevlådan. Bankerna som har hand om min kommande pension berättar att det går ganska dåligt med mina framtida utbetalningar. Jag har alltid haft som mål att spara undan en del så jag ska kunna gå hem några år tidigare, medan man var någorlunda ung och vacker. (Ung i sinnet och inre skönhet, alltså). Frågan nu är väl mera om jag någonsin kommer att ha råd att gå i pension.

      Det är kris i Europa, ja i hela världen. Ekonomin är åt helvete. Vi har länder som är konkursmässiga, proteströrelser som sprider sig över världen och bankdirektörer totalt utan samvete. Bankerna är jag också ganska upprörd på. Ingen ränta, inga kontor, och rådgivning som man har svårt att lita på. De verkar ju bara sko sig själva och struntar i den ”vanliga” kunden. Jag tycker uppriktigt synd om alla äldre människor som bor på orter där bankkontoren försvinner. Kunderna ska sköta allt via internet men det är ju inte så lätt om man aldrig sett en dator förut.

      Mest uppmärksammad bank just nu är ju Nordea som köpte en lägenhet för tjugotvå miljoner! till vd:n. ”Byt bank då, om du inte är nöjd!”. Ja visst, men till vad? De andra är ju inget bättre, eller? Nej, man skulle kanske starta en egen fond. Då skulle jag bara satsa på sådant som alltid säljer, nämligen vapen, porr, sprit, tobak, olja och kol. En oetisk fond, helt enkelt. (Tänk vilka roliga reklamfilmer det kunde bli!) Krig lär aldrig ta slut, sex och porr är inget som intresserade drar in på för att det är magra tider och eftersom inte drogkartellerna är börsnoterade får jag nöja mig med tobaksbolagen. Oljebolagen gör också vad som helst för att gå med vinst till sina aktieägare, så varför inte hänga på?

      Jag hörde faktiskt om ett par killar som gjorde just så, de satsade sina pengar på allt som var oetiskt på börsen. Målet var att de skulle göra en resa för eventuell vinst. Om det gick bra? Jora, de har varit i flera världsdelar vid det här laget.

      Om pensionen blir riktigt usel kanske man blir tvingad att försöka sig på ett bankrån. Förhoppningsvis är inte Gunnar, som figurerar i nedanstående historia, kvar då.

      Det var på landsbygden på en bank.

      Några maskerade män rusar in och skriker
      – Lägg er ner, detta är ett rån!

      Alla slänger sig på golvet utom Gunnar som står där rakryggad. Mannen skriker på nytt
      – Lägg dig ner!

      – Nej, jag är specialagent.

      Då höjer dom rösten ytterligare och skriker:
      – Lägger du dig inte ner skjuter vi huvudet av dig.

      – Det gör ni inte, säger Gunnar, för jag är specialagent.

      Rånarna blir nu tveksamma och finner det lämpligast att lämna banken. När dom gått ut och stängt dörren hörs en förskrämd röst från en av damerna som just rest sig upp.

      – Gunnar, du är inte specialagent – du är senildement…

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se