• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Mikael Brodén

      Ledare: Ljuset i det mörka

      I lördagskväll gick en familj och lade sig för att sova. Några timmar senare utbröt en brand i deras lägenhet och de vaknade inte upp igen. Två små barn och deras föräldrar fattas oss nu efter en tragedi som för de flesta är fullkomligt ofattbar. För den närmsta familjen har världen vänts upp-och-ner och mitt i detta finns en 15-årig flicka kvar som nu förlorat sin mamma och sina småsyskon.

      I skrivande stund lyssnar jag på tre barn som skrattar, leker och inte är det minsta bekymrade om morgondagen. På minnesstunden i Västerstrands kyrka igår överhörde jag hur föräldrar till de nu förolyckade barnens förskolekamrater försökte förklara det inträffade. Men hur förklarar man något man själv inte förstår?

      När något sådant här inträffar, där de flesta utan svårighet kan relatera till händelsen, överväldigas man av människors goda vilja och engagemang. De flesta vill hjälpa till, bidra, och någon form av mänskligt ljus och värme sprider sig i vad som annars bäst beskrivs som totalt mörker för de närmast berörda. Mängder av initiativ har startats, företag har exempelvis utmanats att skänka pengar till tonårsflickan när de nu säljer brandvarnare.

      Jag var bekant med mamman i den nu omkomna familjen och har tillsammans med några av hennes barndomsvänner startat en insamling till förmån för den efterlämnade 15-åriga dottern.

      Trots allt elände vi hela tiden matas med så finns det något vackert i att människor sluter upp och hjälps åt. Det är nog det som gör att vi ändå tar oss vidare. Det är nog det som gör oss till människor.

      Mikael Brodén

      Skillnad på industri och välfärd

      På kort tid så har nyhetsflödet dominerats av ett par händelser som i allra högsta grad påverkar det svenska näringslivet, och i det större perspektivet hela samhället. Nu senast Ericssons stora varsel som berör uppemot 3 000 anställda i Sverige, främst inom produktion. Ericssons tanke är att koncentrera produktionen till Baltikum och Kina.
      Ur ett affärsmässigt perspektiv, och jag är medveten om att det här råder delade meningar, är detta logiskt. Neddragningarna inom svensk tillverkning och produktion har pågått i decennier och en allt mindre del av de större företagens tillverkning ligger hos dem själva; det mesta har flyttat till olika underleverantörer. Endast fem procent av Ericssons 115 000 anställda jobbar idag inom produktion.
      Den andra stora nyhetshändelsen är Ilmar Reepalus välfärdsutredning. De privata företag som verkar inom offentlig sektor hör till de mest bespottade företagen vi har, trots att de oftast utmärker sig genom strålande resultat, hög kundnöjdhet och hög effektivitet. Här vill regeringens utredare, påhejade av Vänsterpartiet, peta i företagens resultaträkningar och införa kraftiga begränsningar vilket i praktiken riskerar att stoppa dessa företag.
      Ilmar Reepalus förslag har mottagit massiv kritik från såväl oppositionspolitiker och forskare. Skulle förslaget hamna hos riksdagen går det troligtvis inte igenom och det är dessutom tveksamt om ett sådant förslag ens är lagligt.
      Att den gamle Metall-basen Stefan Löfven, i gammal S-anda, vurmar alldeles särskilt för industrin är ingen hemlighet. Inte heller de nyindustrialiseringsdrömmar regeringen när. Men ingen industrikansler i världen förmår bromsa den decennierlånga process som är en naturlig följd av den ökande konkurrens en värld i förändring för med sig.
      Så vad har dessa två händelser gemensamt? Inte mycket, och det är inte heller det som är intressant. Det som är värt att uppmärksamma är de skillnader regeringens förhållningssätt bjuder på.
      När Ericsson på 1990-talet aviserade neddragningar kom hårda ord från dåvarande arbetsmarknadsminister Ingela Thalén, som då uppmanade till bojkott av Ericssons produkter. När samma företag nu varslar 3 000 medarbetare är näringsminister Damberg på helspänn.
      Han har varit informerad under hela processen och vi kunde för några veckor sedan läsa hur han från regeringsplanet stod i direktkontakt med VD och ägare. Igår kallade han till pressträff, en statssekreterargrupp går in i operativt skede och regeringen har utsett två Ericsson-samordnare, Anitra Steen och Sylvia Schwaag Serger.
      När regeringen nu har en sund syn på företaget Ericsson och dess 13 000 anställda i Sverige (de uppmanar inte längre till bojkott utan förstår vikten av att bolaget klarar att hålla sig konkurrenskraftigt) så gäller det motsatta för de 265 000 människor som arbetar i välfärdsföretagen.
      Regeringens högste företrädare, statsminister Stefan Löfven, har vid flera tillfällen ondgjort sig över dessa företag och dragit fasansfulla liknelser som att man handlar med barn på börsen. Detta är ett högst irrationellt förhållningssätt till det svenska näringslivet och inte värdigt en regering som på allvar värnar företagande.
      Våra politikers främsta uppgift är att se till att vi kan bibehålla vår konkurrenskraft. Vi behöver utbildning i världsklass, en fungerande infrastruktur och ett skattesystem som uppmuntrar företagande och det risktagande som kommer med entreprenörskap.
      Det är naturligtvis beklagligt att människor får lämna sina arbeten men får regeringen sin vilja genom riksdagen kommer Ericssons varsel att blekna i jämförelse med oöverskådliga konsekvenser som följd. Det är även våra bästa grundskolor och vårdcentraler som nu hotas.

      Välfärdsutredningen

      En välfärdsutredning kan vid första anblicken tyckas vara en strålande idé. Vår gemensamt finansierade välfärd står som bekant inför gigantiska utmaningar. Utmaningarna är såväl demografiska som finansiella; vi lever allt längre vilket också vid ålderns höst ger ett mer komplext vårdbehov samtidigt som vi har en snabbt växande befolkning. Så att ta fram en gedigen utredning kring hur vi tacklar dessa och de många andra utmaningar välfärden står inför utan att tappa snarare snäppa upp kvaliteten är naturligtvis angeläget. Men när Jonas Sjöstedt får ett finger med i spelet flyttas problembilden till det gamla vanliga; företag, företagare och överskott.
      Allra helst så vill Jonas Sjöstedt få bort företagare från välfärdsområdet helt och hållet. Men när politiker ger sig in i att diktera vilka vinstnivåer som är godtagbara i privata företag öppnas flera andra dörrar. Ska till exempel privata byggbolag, som Skanska, NCC och Peabs vinster begränsas när de bygger skolor, sjukhus, vägar och broar? Och de som producerar läromedel? De som levererar papper, pennor och kollegieblock? Och skolmaten?
      De privata företagen inom välfärdssektorn är här för att stanna. De är uppskattade av brukarna, de är kostnadseffektivare än deras offentliga motsvarigheter, har lägre sjuktal och bidrar i allra högsta grad till den av befolkningen så uppskattade valfriheten. Karlstads bästa vårdcentral är en privat inrättning. Likaså är de flesta topprankade vårdcentraler i Värmland det. Värmlands sämsta vårdcentraler är dock offentligt drivna.
      När Stefan Löfven dessutom ondgör sig över barn till salu på börsen blottas okunskapen än mer. Varför skulle inte en skola kunna fungera med riktigt långsiktiga ägare som våra pensionsfonder? Alla bolagets förehavanden skulle dessutom löpande genomgå en rigorös genomlysning och alla som någon gång verkat på en konkurrensutsatt marknad vet att kvaliteten avgör framgången.
      Ilmar Reepalus rapport har dessutom kantats av interna problem. Den landar i en vinstbegränsning på 10 procent. Varför 11 procent, eller för den delen 9 procent, skulle vara sämre framgår inte. Det kanske mest talande i rapporten finner vi när vi försöker ta reda på vad som ska hända med de eventuella övervinsterna.
      De ska nämligen placeras i en buffertfond som löses upp efter sex år, därefter förs pengarna där över till Allmänna Arvsfonden. På vilket sätt mer resurser hos Allmänna Arvsfonden gör skola och sjukvård bättre framgår inte. Däremot så framstår ju syftet med rapporten än tydligare; eventuella vinster ska bekämpas, inte kvalitetsbrister.
      Mitt förslag till Ilmar Reepalu, och till regeringen också för den delen, är att om ni nu nödvändigtvis ska in och peta i bolagens resultaträkningar angrip då förluster. Men rikta inte in er endast på privata aktörer, låt även Landstingsdrivna vårdinrättningar och kommunala skolor omfattas. Helt enkelt samma spelregler. För de som hävdar att vinster från skattefinansierade företag är stöld har fel.
      De pengarna kan användas till investeringar, nyanställningar eller göra nytta någon annan stans i ekonomin. Stöld av skattemedel återfinner vi bland misskötta aktörer som tillåter underskott. Det är underskotten som borde bekämpas och det finns en hel del svarta hål hos både landsting och kommun.

      Vi behöver sänka flyttskatterna dramatiskt

      Vi kunde nyligen ta del av nyheten att bostadsköerna blir längre, att kötiderna ökar, i våra storstäder. Värst är det naturligtvis i Stockholm men bostadsbristen gör sig påmind på ett eller annat sätt i de flesta större städer. Under veckan har vi också kunnat läsa att en relativt stor del av villabeståndet bebos av ensamhushåll vilket innebär ett ineffektivt nyttjande av det befintliga bostadsbeståndet samtidigt som bostadspriserna nu vänder upp igen.
      Problemen på bostadsmarknaden är omfattande och mångfacetterade. Varken marknaden för hyresrätter, bostadsrätter eller villor fungerar och problemen det medför drabbar hela samhället.
      Det finns naturligtvis mycket att göra. En liberalisering av hyresmarknaden skulle göra stor skillnad. Populära invändningar är att priserna för att bo i Stockholms innerstad eller på andra attraktiva områden runt om i landet skulle höjas, vilket troligtvis är sant då en fungerande marknad bygger på tillgång och efterfrågan. Men dagens hyresreglering gör marknaden dysfunktionell och är dessutom djupt orättvis då den i praktiken innebär att de som bor i mindre attraktiva områden subventionerar de hyresrätter som ligger på de fashionabla adresserna. Ett stort problem är också att hyresregleringen gör det olönsamt att bygga nya hyresrätter.
      Men istället för att liberalisera hyresmarknaden vill den rödgröna regeringen subventionera byggbolagen för att på så sätt få dem att bygga mer. Det är naturligtvis vansinne, och debatten om att skattemedel går till privata vinster får ett löjes skimmer över sig, då det i praktiken handlar om att ösa skattepengar över de stora (privata) byggbolagen som redan gör stora vinster. Att byggbolagen i praktiken verkar på en oligopolliknande marknad med endast en handfull aktörer gör saken ännu värre.
      Problemen med det ineffektiva resursutnyttjandet på villa- och bostadsrättsmarknaden kräver dock andra åtgärder. De som hittills genomförts (bolånetaket 2010 och amorteringskravet 2016) är både trubbiga och ineffektiva, och angriper i bästa fall endast symptomet men inte problemet. Det stora problemet är att människor inte flyttar på sig i den utsträckning som skulle behövas. Vi har en väldigt trögrörlig bostadsmarknad, främst tack vare de omfattande inlåsningseffekter den förda politiken ger.
      Vi subventionerar via skattesedeln en hög skuldsättning (genom ränteavdraget) samtidigt som vi beskattar en eventuell vinst vid bostadsförsäljning – även om denna vinst investeras i ett nytt boende. Som om detta inte vore nog för att begränsa människors rörlighet på bostadsmarknaden så gäller de hittills genomförda (och aviserade framtida åtgärder som ett skuldkvotstak) begränsningar endast nya lån vilket innebär att människor blir än mer benägna att sitta kvar i ett för stort boende.
      För att komma tillrätta med problemen så behöver vi sluta subventionera höga skulder och stora byggbolag och istället dramatiskt sänka flyttskatterna. Detta skulle kunna finansieras genom en avveckling av ränteavdraget (som i dagens lågräntemiljö inte skulle bli allt för kännbart för hushållen) samtidigt som hyresrättsmarknaden liberaliseras. Då skulle flyttkedjorna ta fart, hyresrättsinnehavarna i förorten skulle inte längre behöva finansiera hyresrätterna på Östermalm och det skulle möjliggöra ett ökat byggande – då det på marknadsekonomiska principer skulle bli lönsamt att bygga, inte genom statliga subventioner.
      Ideologiska skygglappar och starka särintressen vill naturligtvis inte se något av detta, vilket medför att det ser oroväckande mörkt ut på den bostadspolitiska horisonten.

      Mikael Brod’en

      ”Utvecklingen inom de flesta områden går faktiskt åt rätt håll”

      Många frågar sig säkert vart vår värld är på väg. Det mesta kan tyckas nattsvart. På en global skala har vi en utdragen finansiell kris som naturligtvis även påverkar oss. De låga räntorna riskerar att skapa stora obalanser när världens riksbanker likt Don Quijote försöker bekämpa låg inflation och manipulera valutans värde för att skapa konkurrensfördelar. Men än värre; vi matas dagligen av död och misär, krig, konflikter och terror. Kriget i Syrien, Rysslands aggressiva beteende, flyktingkrisen vi inte klarat att hantera och IS härjningar och halshuggningar.
      I ett sådant klimat frodas ytterligheterna och populisterna. Nu finns det faktiskt en reell möjlighet att USA:s nästa president heter Donald Trump. UKIP, påhejade från vänster och höger, ser ut att ha lyckats driva Storbritannien ut ur EU och Marine Le Pen kan mycket väl vinna valet i Frankrike. I Turkiet kunde vi nyss bevittna ett kuppförsök och terrordåden i Frankrike duggar tätt. På hemmaplan kan vi konstatera att även våra egna populister har vind i seglen; Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt sedan valet och dagens parlamentariska läge och de låsningar som finns omöjliggör en handlingskraftig regering. Både höger och vänster tenderar att anklaga ”den nyliberala världsordningen” för allt elände. Att världen blivit betydligt mer liberal de senaste decennierna stämmer förvisso, men vad har det egentligen inneburit?

      Världen må vara sjuk men utvecklingen inom de flesta områden går faktiskt åt rätt håll. Sedan 1990-talet har den extrema fattigdomen minskat dramatiskt. Millenniemålet nåddes betydligt mycket tidigare än vad som bedömdes realistiskt när det sattes och den extrema fattigdomen beräknas att vara utrotad omkring 2030, förutsatt att nuvarande takt bibehålls. År 1990 så levde cirka 45 % av jordens befolkning i extrem fattigdom, den siffran är nu omkring 10 % och det är inte bistånd som åstadkommit detta. De främsta skälen är en ökad handel, utländska investeringar i fattiga länder och att fler länder blivit demokratier. Sedan 1989 har antalet demokratier ökat från omkring 40 länder till knappt 100. Antalet diktaturer har under samma period sjunkit från strax över 70 länder till ett 20-tal.

      I takt med att vi globalt sett blir rikare och att vårt välstånd växer lever vi också längre. Medellivslängden i världen var år 1980 62 år, nu är den 71 år. I takt med att vi fått fler demokratier och en mer utbredd handel så ökar också den ekonomiska jämlikheten mellan länderna. Inkomstklyftorna inom länderna har under samma period ökat – men vårt mål bör alltid vara att bekämpa fattigdom, inte rikedom.

      Och när fler länder blir demokratier minskar också världens konflikter. Antalet dödsoffer i krig har sedan 1950-talet sjunkit dramatiskt och 2000-talets första år var troligen de minst blodiga i historien. Antalet dödsoffer i krig har i och med kriget i Syrien ökat, men från en mycket låg nivå. Antalet mord i världen har också minskat, med undantag för södra Afrika och Latinamerika. Totalt i världen begås det 6 mord per 100 000 invånare, i Västeuropa är siffran 1 mord per 100 000 invånare.

      Vi har stora utmaningar framför oss. Även om det mesta blir bättre så är fattigdomen ännu inte utplånad och Syrien brinner. Vi har också att hantera den globala uppvärmningen, en av vår tids stora ödesfrågor. Men leds vi att tro att de liberala frihandelsreformerna, det internationella samarbetet, den fria rörligheten av människor, varor och tjänster, globaliseringen och digitaliseringen är av ondo så riskerar vi stora bakslag. Det är då höger- och vänsterpopulisterna vinner val och det är då vi vänder oss bort från världen. En isolationistisk, protektionalistisk och nationalistisk politik är det sista vi behöver nu. Såväl här i Sverige, som i världen.

      Välfärdsutredningen en symbolisk gest

      Få trodde nog att välfärdsutredningen, som var en del av regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet, var tänkt att bli något annat än en symbolisk gest för att blidka en populistisk Jonas Sjöstedt. Valfriheten inom skolan, förankrad sedan lång tid, ses som självklar och den offentligt drivna delen av välfärdssektorn har mycket att lära av de privata entreprenörerna. Karlstads bästa vårdcentral är en privat inrättning och istället för att förbjuda dem borde de offentligt drivna vårdcentralerna åka dit för att lära.
      För skolans del är valfriheten också en viktig jämställdhetsfråga. Företrädare från vänsterkanten bannar privata skolor och berättar gärna att inget annat land har ett sådant system som vi. Det må vara sant, men praktiskt taget alla länder har privata skolor. Skillnaden är att de svenska är offentligt finansierade, således tillgängliga för alla, även de med små ekonomiska resurser, medan de flesta utländska privata skolor finansieras via terminsavgifter – vilket innebär ett ofta oöverstigligt hinder för de med begränsade resurser.
      Och här hittar vi en av de stora skillnaderna mellan den liberala synen på jämställdhet och den socialistiska. För de liberala själarna handlar jämställdhet främst om lika möjligheter för alla, i konflikt med vänsterkantens definition som tycks gå ut på lika utfall för alla. Alla kan inte bo i Stockholms innerstad men alla barn ska ha möjlighet att göra en klassresa så att nästa generation kan göra det. Om nu ett boende i Stockholms innerstad är eftersträvansvärt.
      Vi kunde nyligen ta del av nyheten att Socialdemokraterna redan bestämt sig i frågan om ”vinster i välfärden”. Man får anta att partistrategerna oroas av opinionssiffrorna och drar slutsatsen att en tydlig konfliktlinje mot Alliansen behövs. Ur ett populistiskt perspektiv är det också en tacksam fråga att ta strid i då systemet är komplicerat och företagare lätta att misstänkliggöra. Det vi behöver är snarare det motsatta; politiker med ryggrad som vågar stå upp för de reformer vi genomfört. På sätt och vis påminner detta om Brexit-debatten, där EU på många sätt fått klä skott för de nationella politikernas misslyckanden eller oförmåga att själva hantera svåra frågor. Vi skyller på EU.
      Vänsterpartiet har aldrig förstått sig på vikten av tillväxt. I deras värld så är ekonomin ett nollsummespel; om någon vinner så sker det på bekostnad av någon annan. Om någon blir rik så betyder det att någon annan blir fattig. Men så fungerar det inte. En växande och välskött ekonomi i tillväxt ger välståndsförbättringar för alla. För ett företag är vinst nödvändig. Utan vinst, inga framtidsinvesteringar.
      Att Vänsterpartiet inte förstår sig på ekonomi blev också tydligt under Jonas Sjöstedts Almedalstal. Han radade upp exempel på frågor Vänsterpartiet fått igenom i budgetförhandlingarna där det återkommande temat var ”gratis”. Gratis glasögon, gratis medicin, gratis besök på vårdcentraler. Men inget är gratis, det är alltid någon som betalar. Oftast alla andra. Det räcker med att rikta blicken mot Landstinget i Värmland för att förstå att bara för att det drivs i offentlig regi så är det inte gratis.
      Populister förenas i att de söker enkla svar på svåra frågor. Det är ingen slump att det bara var Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson som applåderade Brexit. Det är heller ingen slump att det är Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson som har mest pengar att spendera i deras respektive budgetar. Men när verklighetens fula tryne visar sig, som i Venezuela vars ekonomiska politik varit ständigt påhejad av Jonas Sjöstedt eller Brexit-förespråkarna som snabbt flydde fältet när valresultatet stod klart, flyr populisterna ansvar.
      Om Socialdemokraterna av valtaktiska skäl väljer att gå på Vänsterpartiets linje i välfärdsfrågan istället för att fundera på hur vi kan förbättra vård och skola för alla sänker de sig till samma låga nivå.

      ”Brexit” prisas från höger och vänster

      Så har nu England röstat sig ut ur EU. Detta prisas från höger och vänster. Men inte däremellan. Den värmländska riksdagsledamoten Håkan Svenneling (V) var tidigt ute på sociala medier där han förnöjt konstaterade att en av EU:s största ekonomier valt att lämna unionen. Han påpekade förvisso att han inte gillade sällskapet; Nigel Farage:s världsfrånvända UKIP var ledande i Brexit-kampanjen, påhejade av högerextrema Marine Le Pen i Frankrike, Vladimir Putin i Ryssland och Donald Trump i USA.
      Samme Håkan Svenneling var under Vänsterpartiets kongress drivande för att lyfta V:s krav på ett Svenskt, efter en folkomröstning, utträde ur EU, vilket partistyrelsen dock inte ställde sig bakom. Sverigedemokraterna driver dock den linjen, helhjärtat. Som utomstående observatör ställer man sig naturligtvis frågan: vad är det som förenar extremhögern och vänstern? Vi vet att båda sidors mer fanatiska anhängare inte är främmande för att ta till våld. Det är sällan vi läser om liberaler som startar gatuslagsmål eller moderater som misshandlar demonstranter. Men kärnan i deras politik är också densamma; stäng ute omvärlden.
      Att högerextrema partier över kontinenten aktivt driver denna linje är väl återspeglat i svenska medier. De vill inte att människor från andra länder ska komma hit. Vi svenskar reder oss bäst själva. Ur ett vänsterperspektiv handlar det om att stänga ute idéer och förhindra konkurrens. De drömmer sig tillbaks till industrisamhällets dagar, precis som om det vore något eftersträvansvärt i dagens digitaliserade och globaliserade värld.
      Men medan Sverigedemokraterna får löpa gatlopp i svenska medier ställs vänsterpartister sällan till svars för vidlyftigt utdelat stöd. Från gräsrotsnivå upp till partiledningen uttalades exempelvis idel lovord till Hugo Chavez maktövertagande i Venezuela, ett land som nu befinner sig i fritt fall med hyperinflation och ransonering på i princip allt, inklusive toalettpapper.
      EU är för all del inte perfekt. Byråkratin är för omfattande, många subventioner skadar mer än de gör nytta, exempelvis jordbruksstödet, och den huvudlösa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg lämnar de flesta arga och oförstående. Men vi har också fått en fri marknad mellan EU:s medlemsländer. Svenska ungdomar kan gå i grundskola på Kvarnberget, plugga vidare i Frankrike för att fördjupa sig och arbeta i England. Vi kan sommarjobba i Wien och investera i Prag. Den fria rörligheten av varor och tjänster har visat sig enormt framgångsrikt. Och EU startade som ett fredsprojekt.
      I England har dagstidningarna systematiskt målat upp en nidbild av EU. En demonisering av det fredsprojekt som har skänkt oss trygghet och tillväxt. Och i ett sådant klimat frodas ytterlighetspartierna och dess företrädare. När komplexa frågor får enkla svar, understödda av den nationella mediecirkusen väntar elände. Vi är naturligtvis inte där än, men media behöver ställa de tuffa uppföljande frågorna även till våra politiker.
      Vad tycker Håkan Svenneling om utvecklingen i Venezuela? Varför fungerade inte Hugo Chavez reformer? Vad för gott kommer ur ett Svenskt utträde ur EU? Det går alltid att skylla på någon annan, men varje familj, kommun, län och land måste få plus och minus att gå ihop. Och i ett modernt samhälle så kräver det samarbete.

      Lägre ingångslöner

      Debatten om lägre ingångslöner rör upp känslor. Så till den milda grad att tonen för den offentliga debatten vid flera tillfällen nått nya bottennivåer och, föga förvånande, är det LO som driver på den hätska stämningen. Citaten ”Lön efter etnicitet”, ”apartheidmodellen” och ”etniskt orena flyktingar ska ha lägre löner” i ”apartheidlandet Sverige” kommer samtliga från höga fackliga företrädare, riktade mot framförallt Centerpartiet och Liberalerna. Och i ett sådant debattklimat är det svårt att föra fram sakliga argument.
      Förslagen om lägre ingångslöner är ett naturligt resonemang som följer av en genomlysning av den förda integrations- och arbetsmarknadspolitiken. Om vi bryter ner arbetslöshetsstatistiken och tittar på gruppen svenskar med fullgjord gymnasieutbildning så har vi en mycket låg, närmast obefintlig, arbetslöshet.
      Inom gruppen utlandsfödda är arbetslösheten betydligt högre men den högsta arbetslösheten finner vi bland lågutbildade – utlandsfödda eller ej. Samtidigt så konstaterar IMF att de svenska kollektivavtalen har pressat upp lägstalönerna till 80 procent av genomsnittslönen, att jämföra med cirka 50 procent i andra EU-länder.
      Det finns flera problem med en så pass sammanpressad lönestruktur där egentligen ingen gynnas. Med en lägstalön på 80 procent av genomsnittslönen så behöver en nyanställd arbetstagare producera minst 80 procent av vad genomsnittsarbetstagaren, oftast en välutbildad svensk, producerar för att kunna bli anställd. På dagens kunskapsintensiva arbetsmarknad så gör man inte det utan fullgjord grundskola och goda språkkunskaper.
      Ett annat problem med vår svenska lönestruktur drabbar främst de duktiga, kreativa och innovativa arbetstagare som inte kan förvänta sig en lönekarriär. Detta är ett mindre problem inom det privata näringslivet men bland de offentliganställda, exempelvis sjuksköterskor, är det inte ovanligt att en nyutexaminerad sjuksköterska kliver in på i princip samma lön som en betydligt mer erfaren kollega.
      Med dagens politik har lågutbildade lika små chanser att få ett jobb, utlandsfödd eller ej, men den stora volymen av människor i detta utanförskap är utlandsfödda. Och denna grupp kommer inom kort att växa dramatiskt efter höstens flyktingvåg. Skillnaden i arbetslöshet mellan utlandsfödda och infödda är dubbelt så stor i Sverige som i övriga EU-länder.
      Att vi på något sätt skapar möjligheter för lågutbildade att ta sig in på arbetsmarknaden är oerhört viktigt. Det kan bland annat ske genom att arbetsmarknadens parter kommer överens om lägre ingångslöner eller genom en ny anställningsform men oavsett tillvägagångssätt så är det bråttom. För många människor lever idag i ett totalt utanförskap, utan vare sig hopp eller framtidstro och i en sådan miljö frodas elände och en stabil rekryteringsgrund för såväl IS som kriminella nätverk skapas.
      Att likna seriösa förslag på lösningar för dessa problem vid apartheidpolitik är hårresande. Och ironiskt nog var just höga ingångslöner en viktig faktor när de vita rasisterna började utveckla apartheid, väl belyst och dokumenterat av ekonomen Walter Williams.
      Den sydafrikanska lönekommissionen förklarade redan 1925 att man kan nå den eftersträvade rasåtskillnaden ”genom att sätta en minimilön för ett yrke eller ett hantverk som är så hög att ingen native [svart] sannolikt skulle anställas”.
      Jag anklagar naturligtvis inte LO för att vara vare sig rasister eller att eftersträva apartheid. Men icke desto mindre blir det effekten av deras politik.

      Dynamiska effekter

      Dynamiska effekter. Jag har tidigare kritiserat vänsterkantens övertro på skattehöjningar där man helt enkelt har en uppfattning som går på tvärs med såväl forskning som erfarenhet. Och den egna övertygelsen. Med dynamiska effekter menas de förändringar i människors beteenden som sker när man i detta exempel höjer eller sänker en skatt.
      När jag säger att vänsterkanten går emot den egna övertygelsen så syftar jag till att man visst erkänner de dynamiska effekterna – men man gör det selektivt. Om vi till exempel vill att människor ska åka mindre bil så höjer man gärna bensinskatten. Vill vi att människor ska röka mindre så höjer vi tobaksskatten. Och vill vi snabbavveckla kärnkraften så höjer vi effektskatten.
      Av någon märklig anledning tycks regeringen och Vänsterpartiet helt förneka de dynamiska effekterna när det kommer till skatt på arbete. Att regeringens egna experter varnar för just detta i budgeten lyckas man bortse ifrån.
      Nu har vi dock fått svar. Det Finanspolitiska rådet, som finansministern helst vill lägga ner, presenterade nyligen sin rapport där man kan läsa att den förväntade ökade intäkten på 2,4 miljarder kronor istället blir en förlust på ca 500 miljoner kronor. De dynamiska effekterna äter alltså upp regeringens skattehöjning då de motsvarar 122 procent av de förväntat ökade intäkterna.
      Samma princip gäller alltså för arbete som för tobak; vill vi se mindre arbete så är det en strålande idé att höja skatten på just arbete. De finansiella effekterna är dock bara en del av problemet. Än värre är att de dynamiska effekterna i praktiken är att likställa med människors drivkrafter.
      Anledningen till att effekten av denna skattehöjning blir finansiellt negativ är att människor arbetar mindre när den extra insatsen inte längre lönar sig. Och denna effekt gäller över hela spektret av inkomster. Om skillnaden att gå från bidrag till lön är för liten, varför ska man då göra det?
      Hos regeringen, påhejade av Vänsterpartiet, finns en stor övertro på skattehöjningar som tros kunna lösa i princip alla problem utan konsekvenser. Det innebär i praktiken också en bromskloss för det reformarbete landet är i så stort behov av. Det är bekvämt att i en valrörelse kunna presentera enkla lösningar, men de finns inte. Orsakssambanden är intrikata.
      De dynamiska effekterna är inget nytt utan en väl belagd konsekvens av justeringar i skattesystemet. Oavsett ideologiska skygglappar så bör man erkänna dessa, att förneka dem är direkt oärligt. Lyckas vi med det så borde det gå att komma överens om vad som ska beskattas, sedan kan man käbbla om nivåerna.

      Miljöpartiets problem

      Miljöpartiet har stora problem. Problem som de hoppas lösa genom att peta Åsa Romson och fortsätta den aviserade ”nystarten”, nu under ledning av Gustav Fridolin och Isabella Lövin. Nu har kongressen ännu inte ägt rum och när det gäller framförallt Miljöpartiet vet man aldrig vilka beslut medlemmarna kan tänkas fatta. Men det är ändå alldeles uppenbart att partiets krisinsikt, i alla fall från centralt håll, är i det närmsta obefintlig.
      Problemen partiet har att hantera är så mycket större än Kaplan och Romson. Nu tror jag förvisso att Lövin har bättre grundförutsättningar att lyckas än Romson; hon är journalist i botten och förstår (och kan troligtvis hantera) media bättre, hon har hyllats för sina insatser i EU-parlamentet och hon slår mig som en pragmatisk människa. Men ska vi sätta ett ansikte på partiets kris borde vi rikta blickarna mot Fridolin, inte Romson.
      Fridolin förde fram Kaplan, försvarade såväl Kaplan (in absurdum) som Yasri Khan och handplockade en medarbetare som försökt utöva påtryckningar mot media. Dessutom har han fått offentlig kritik för toppstyrning, vilket man vanligtvis inte förknippar med Miljöpartiet, och utbildningsdepartementet tycks befinna sig i stor oordning.
      Till detta kan tilläggas att han i princip inte åstadkommit något i de skolfrågor han är satt att hantera och i valrörelsen stod han för de mest vidlyftiga löftena, vilka för de flesta borde framstått som fullständigt orealistiska. Som att ”fixa skolan på 100 dagar”.
      Till Miljöpartiets valberednings försvar bör dock nämnas att det inte verkar ha funnits något alternativ till Fridolin på den manliga språkrörsposten. Den kompetente Per Bolund verkar trots ihärdiga övertalningsförsök ha tackat nej och Carl Schlyter har tillsynes inte tillräckligt starkt stöd internt.
      Partiet är helt enkelt inte moget att hantera de uppgifter som faller på ett regeringsparti. De kom tillsammans med Socialdemokraterna helt oförberedda till regeringsmakten där den oundvikliga direkta konsekvensen blev en enorm svekdebatt (som Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och Vattenfalls kolgruvor, för att nämna några) och ett för varje Miljöpartist svidande ideologiskt nederlag i Migrationsuppgörelsen.
      Väl i regeringsställning har de också tvingats erfara att politik är svårt och komplicerat (”vi ska fixa skolan på 100 dagar”) samt att väljarna faktiskt har möjlighet till ansvarsutkrävande. Och av detta har partiet till synes inte lärt sig någonting.
      Om några dagar kommer en mängd Miljöpartister till Karlstad där kongressen ska äga rum. För oss politiskt intresserade ska det naturligtvis bli en mycket spännande tillställning. Men är detta nystarten de aviserat? Tar de itu med sina ledarskaps- och värderingsproblem?
      Nej, de gör just inte det. Därför vågar jag påstå att den sista skandalen inom Miljöpartiet ännu inte briserat och de kommer att få föra en tuff kamp för att hålla sig över 4 %-strecket i valet 2018.

      Miljöpartiet har en lång väg att vandra

      Sveriges miljöpartister har sannerligen inte haft en bra vecka. Den så ofta kritiserade bostadsministern Mehmet Kaplan tvingades efter den senaste raden av uppvisat tvivelaktigt omdöme att avgå samtidigt som partiet troligtvis tvingas acceptera en försäljning av Vattenfalls brunkolsverksamhet.
      Försäljningen är tänkt att ske till ett tjeckiskt bolag som inte har för avsikt att låta kolet ligga kvar i marken. Dessutom hann Åsa Romson med att kalla terrorattackerna 9/11 för en olycka och partiets framtidsman Yasri Khan, nominerad till Miljöpartiets partistyrelse, lämna partiet efter att han vägrat skaka hand med en kvinnlig reporter och för det fått högst berättigad kritik.
      Det brukar sägas att regeringsmakten är tung att bära men sällan har en fars av detta slag spelats upp inför den breda allmänheten. Fars är möjligtvis ett dåligt ordval; tragedi passar bättre då detta handlar om landets de facto styrelse. Inför valet gick tongångarna höga. Gustav Fridolin lovade att lösa problemen i skolan på 100 dagar men vi kunde i vårändringsbudgeten konstatera att anslagen till skolan minskar.
      Och den numera rikskända kolbiten som Fridolin viftade med symboliserar löftet om att Vattenfalls brunkol skulle stanna i marken. Som om inte detta vore nog så har Miljöpartiet orsakat stor samhällsekonomisk skada, främst genom frysningen av förbifart Stockholm men även i en rad andra frågor som exempelvis cirkusen kring Bromma flygplats.
      Dåliga beslut är en sak – det som är för mig mest angeläget är dock hur partiet betett sig när det stormar. Hur kommer det sig att partiets företrädare, inklusive partiets språkrör, inte ser det problematiska med att ett svenskt statsråd befinner sig på samma middagsbjudning som en ultranationalistisk organisation med hundratals mord, lägg därtill ett mordförsök på påven, på sitt samvete?
      Hur kan en person som Yasri Khan överhuvudtaget vara aktuell för partistyrelsen när han konsekvent behandlar män och kvinnor olika? Om vi leker med tanken att man gör distinktionen kring vem man väljer att skaka hand med vid hudfärg istället för kön så bör diskrimineringen bli uppenbar även för Miljöpartister.
      Miljöpartiet har en lång väg att vandra. Partiets haveri i regeringsställning handlar inte bara om omognad, om att inte vara förberedd. Partiets problem går långt djupare än så och börjar redan i partiets värdegrund. Partiet attraherar tvivelaktiga personer, vilket de sannolikt inte är ensamma om. Men vad värre är; i Miljöpartiet tycks de frodas. De kan ta sig hela vägen in i partistyrelsen, eller för den delen bli statsråd. Den screeningprocess som finns hos de flesta övriga partier tycks helt saknas i Miljöpartiet. Nu tycks det som att värdegrunden eroderats sönder från toppen. När detta sedan sipprar ner genom partiet förstärks effekten och skadan är enorm.
      Den krishantering vi hittills sett från partiets främsta företrädare lämnar dock mycket övrigt att önska. Krisinsikten synes vara helt obefintlig. Det är alltid någon annans fel. Livet är naturligtvis mycket enklare som ett litet oppositionsparti och när det nu varit dags att ta ansvar har partiet misslyckats helt. Och det finns absolut ingenting som talar för att partiet lärt sig något. Det verkar fortfarande alltid vara någon annans fel.

      De rika inte de enda som fuskar

      Lagar ska följas. De utgör ramverket för det samhälle vi lever i och är till för att säkerställa de grundläggande fri- och rättigheter vi medborgare åtnjuter. Skulle lagarna behöva ändras, vilket de ofta behöver göras för att följa med i samhällsutvecklingen, så sker det genom de demokratiska institutioner vi har, av de politiker vi gett förtroende att fatta beslut å våra vägnar. Detta gäller naturligtvis även skattebrott.
      På VF:s ledarsida kunde vi nyligen ta del av en svavelosande dos rikemansförakt (http://www.vf.se/asikter/ledare/rika-behover-ingen-moral) signerat Jonas Bergström. Den handlar om välbeställda människor som i sin deklaration har gjort självrättelse. I de aktuella fallen handlar det om att dessa människor deklarerat tillgångar som förvaltats i så kallade skatteparadis. Utan att gå in på de enskilda fallen (Jonas Bergström hänvisar till en lista innehållande omkring 9 000 personer) så har var och en av oss en skyldighet att följa de lagar och regler som gäller.
      Men med rubriken ”Rika behöver ingen moral” och det karakteristiska vänsterperspektivet står det klart att det är de som har en årslön på X kronor eller äger Y antal aktier som står i fokus. Är du rik så har du fuskat. Och du har med all säkerhet blivit rik på någon annans bekostnad.
      Detta är djupt problematiskt av flera skäl. Man angriper en grupp människor och man ställer människor emot varandra.
      Jag tror att andelen ohederliga människor är ungefär densamma i alla samhällsgrupper. I Södertälje kan vi exempelvis finna en Vänsterpartist som nyligen häktades för grovt bedrägeri efter att ha fuskat i det privata vårdföretag hon drev tillsammans med tio kamrater. Och även om frysningen av Förbifart Stockholm inte var kriminell så kostade stilleståndet ändå oss skattebetalare 4 miljoner kronor per dag. Och då fanns det ändå inte en tillstymmelse till att en frysning skulle kunna åstadkomma någonting annat än att kosta pengar.
      Jonas Bergström skriver att sju miljarder kronor försvinner genom skatteplanering varje år, men hänvisning till källa saknas. Skatteplanering i sig är inte olagligt – men skatteflykt är det. För att ge summan perspektiv så kommer exempelvis Nya Karolinska Sjukhuset att bli minst 10 miljarder kronor dyrare än beräknat – och troligtvis även världens dyraste sjukhus med en slutnota överstigande 23 miljarder kronor.
      Västerås kommun lägger 300 miljoner kronor på att bygga kontor man redan har och listan över dumma, dyra projekt som vi alla får betala kan göras lång. Och då har jag inte ens nämnt fackföreningen Kommunals lägenhetsaffärer, nattklubbar och kursgårdar. Eller fackpamparnas ersättningar.
      Skatteflykt är olagligt men det är även mycket annat. Det finns gott om människor som vill sko sig på andra och som tycker det är enklare att spendera andras pengar än att tjäna ihop dem själv först. Men retoriken från vänster som Jonas Bergström använder sig av skapar bara problem. Granska gärna, lyft fram felaktigheter – men skuldbelägg inte ett kollektiv, utmåla inte de entreprenörer som lyckats som fuskare och behåll perspektivet.

      Internationella kvinnodagen

      I tisdags uppmärksammades den internationella kvinnodagen. För mig har det oftast varit en dag för reflektion; när jag var mindre undrade jag varför den behövdes, sedan förstod jag att kvinnor inte alltid åtnjutit samma fri- och rättigheter som männen i Sverige och att kvinnorna fick kämpa för självklarheter som rösträtt. Det gav upphov till nya reflektioner – som varför? I resten av världen ser det inte alltid ut på samma sätt. Nuförtiden ser jag den internationella kvinnodagen som en dag för kamp, där vi kan glädjas åt vunna segrar och uppmärksamma den smärtsamma verklighet många kvinnor fortfarande lever i. Min uppmärksamhet i dessa frågor har tidigare främst riktats mot utlandet. Men under de senaste åren har något hänt.
      Mina blickar riktas nu lika ofta mot många kvinnors situation i Sverige. Utvecklingen i Sverige kan paradoxalt nog bäst beskrivas som att den går i två diametralt motsatta riktningar – samtidigt. Vi har å ena sidan en växande och välmående medelklass med en allt starkare ekonomi som kan unna sig fler utlandsresor, finare bilar och större hus. Andelen universitetsstudenter ökar och på universiteten är kvinnor i majoritet. Vi kan också se att kvinnornas andel av traditionellt manliga utbildningar ökar, exempelvis inom juridik, ekonomi och ingenjörsutbildningar. Vi skapar hippa nya tech-företag, Skype och Spotify har redan tagit över världen och arbetslösheten bland infödda svenskar är låg. Framtidstron spirar.
      Å andra sidan har vi de många utanförskapsområdena kring storstäderna. De präglas av arbetslöshet, undermåliga skolor, otrygghet och fattigdom. Kriminella gäng har tagit över, försäljning av narkotika sker öppet på torg och skolgårdar och räddningstjänsten rycker inte längre ut. Det gör för den delen knappt polisen heller. Vi ser hur parallellsamhällen växer fram i skuggan av vår svenska självbild; humanismens högborg, den internationella solidaritetens främste förkämpe. I dessa förorter är det kvinnorna som lider mest. De är ofta underordnade männen och lever under konstant hot om hedersrelaterat våld. Precis som i en krigszon är det barn och kvinnor som drabbas hårdast.
      Hur bekämpar man detta? Till att börja med måste vi inse vidden av problemet. Vi behöver också ta av oss de ideologiska skygglappar som skapar de politiska låsningarna så att vi kan genomföra breda reformer. Visst behövs fler poliser, en nolltolerans mot hedersrelaterat förtryck och en bättre skola. Men framförallt behöver invånarna återfå framtidstron. Om en grupp människor känner sig marginaliserade, avskärmade från det samhälle vi övriga befinner oss i skapas dessa problem. Detta faktum får aldrig fungera som en ursäkt för våld och kriminalitet, vilket från vissa håll var fallet under exempelvis Husby-kravallerna – nolltoleransen måste gälla.
      Så kampen för kvinnors fri- och rättigheter behövs i allra högsta grad i Sverige. Och den bör i första hand föras mot det systematiska och brutala förtryck som drabbar många kvinnor i utanförskapsområdena. De behöver vår hjälp.

      Bostadssystemet i dag är konstruerat för att vi inte ska flytta på oss

      En av regeringens mest bespottade ministrar, bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), var oväntat klarsynt i Ekots lördagsintervju. För ett ögonblick trodde man att regeringen faktiskt har förstått hur viktigt det är att få igång flyttkedjorna och vilka problem inlåsningseffekterna på bostadsmarknaden skapar. Och hur allt detta hänger ihop med de gigantiska problemen som bostadsbristen medför. Men det var innan finansminister Magdalena Andersson (S) tog till orda.
      Att vi har stora problem med en omfattande bostadsbrist har väl knappast undgått någon. Dessa problem gör sig påminda i framförallt storstadsregionerna där segregation, trångboddhet, hög privat skuldsättning och problem för företag att rekrytera följer. Det som sker, eller inte sker, i Stockholm påverkar i högsta grad även oss i Värmland. Av Sveriges totala ekonomi står exporten för ungefär hälften, resten drivs av konsumtion. Stockholm står för en knapp tredjedel av Sveriges samlade export, 28 procent och länet är just nu landets tillväxtmotor.
      Jag har vid flera tillfällen tidigare berört bostadsbristen, då oftast utifrån ett perspektiv om vad som bör göras och det är naturligtvis glädjande att ett statsråd föreslår delar av det. Bland ekonomer råder i stort konsensus kring effekterna av den förda politiken men ideologiska skygglappar och ett orimligt stort inflytande från olika särintressen och Vänsterpartiet sätter käppar i hjulet.
      Som det ser ut idag så är hela bostadssystemet konstruerat för att man inte ska flytta på sig. Vi subventionerar via ränteavdraget en hög skuldsättning samtidigt som vi har en hög skatt på en eventuell vinst vid försäljning, vilken vi dessutom tar ut ränta på, uppskovsränta, om du väljer att investera vinsten i ett nytt boende. Dessutom kommer amorteringskravet, som bara kommer att gälla nya lån, att göra det än mindre fördelaktigt att flytta på sig. Inlåsningseffekterna är alltså stora och utgör ett effektivt hinder för exempelvis de äldre som vill flytta till ett mindre boende och trösklarna för de som vill in på bostadsmarknaden är skyhöga.
      Just därför var Kaplans budskap om ett minskat ränteavdrag, sänkt reavinstskatt och en sänkning av uppskovsräntan välkommet. Liberalernas förslag om en skatteväxling där ränteavdraget trappas ner och att skatten på arbete samtidigt sänks med motsvarande belopp är därtill ett utmärkt förslag.
      Men sedan tog som bekant Magdalena Andersson till orda där hon med emfas betonade att hon har skattefrågorna. Att i princip alla politikområden styrs av vilka skatter (och subventioner) som finansierar dem torde inte komma som en överraskning för någon. Effekten av det blir då att oavsett hur initierade och klarsynta våra statsråd är när de resonerar kring sina departements utmaningar och slipar på nödvändiga reformer så landar beslutet ändå på finansdepartementet. Därför talar dessvärre mycket för att Kaplans kloka förslag leder till en tillrättavisning på regeringskansliet istället för ett batteri av välbehövda reformer.
      Det allra bästa vore naturligtvis om vi kunde få en bred överenskommelse över blockgränsen. Detta är så viktiga frågor som bör ligga fast även efter framtida regeringsskiften. Därför behöver Vänsterpartiet kopplas bort, de ideologiska skygglapparna tas av och breda och omfattande reformer lanseras.

      Ekonomisk jämlikhet

      Vad är jämlikhet, vad är det värt och jämlikt i, ja, vems ögon? Vi har alla kunnat ta del av facktopparna i Kommunals vidlyftiga leverne som inkluderar lyxrestauranger, krogresor till London och privata semestrar i vacker skärgårdsmiljö – betalt av Kommunals medlemmar. Jag har sett paralleller dras till näringslivet och enskilda företagare men det finns en avgörande skillnad; företagaren har jobbat ihop sina pengar men fackpampen spenderar andras pengar.
      Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan fackpamparna och Kommunals medlemmar, exempelvis landets undersköterskor, där de förra ska företräda de senare. Det som först slår mig är dock den nationella indignationen kring detta – som att detta på något sätt skulle vara en nyhet. Vi har sett det förr och det kommer att hända igen. Det är lätt att spendera andras pengar, betydligt svårare att först tjäna ihop egna pengar. I alla fall tillräckligt med egna pengar för att ha råd med en flaska vin för 32 000 kr.
      I andra änden av detta resonemang har vi Oxfams senaste rapport som slogs upp stort i svenska (och utländska) medier. Vi kan enligt Oxfam se en alarmerande ökning av ojämlikheten där de 62 rikaste personerna äger lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarder människorna, hälften av jordens befolkning. Och det är naturligtvis från vänsterkanten det skriks högst, de människor som brinner allra mest för att hantera andras pengar.
      Det finns mycket att säga om Oxfams rapport och sättet de presenterar den på. Och med största sannolikhet tillhör du själv den absoluta eliten. En till mig närståendes dotter fyllde nyligen år och fick då ett par hundralappar av en välvillig släkting. I samma ögonblick blev denna sjuåriga tjej rikare än världens 2 miljarder fattigaste människor – tillsammans, eftersom de inte äger något alls. Dessutom kan man ifrågasätta logiken i Oxfams beräkningar som bygger på förmögenhet minus skulder. Exempelvis så blir med denna beräkningsmodell en högavlönad och välutbildad svensk läkare med medföljande studieskulder djupt fattig. Detsamma gäller de flesta hushåll med bil och villa som vi oftast skulle beskriva som välmående medelklass då bil- och bostadslån resulterar i en nettoskuld.
      Grundproblemet ligger givetvis inte i att vi ger våra barn lite pengar att köpa något fint för utan att det finns 2 miljarder människor som inte har några pengar alls. Det är således fattigdom som ska bekämpas, inte rikedom och hur gör man det bäst? Från vänster tycks omfördelning vara det bästa svaret så vad skulle hända om vi helt sonika delade ut de rikastes pengar till den fattigaste hälften av jordens befolkning? De skulle vid ett tillfälle få omkring 4 300 kronor var och visst, det är en inte helt obetydlig summa men det lyfter dem inte ur fattigdom.
      Det enda sättet att varaktigt lyfta människor ur fattigdom är att pengar investeras för att skapa välstånd. Paradoxalt nog så sker det bara i länder där människor tillåts bli rika. Innan Kina tillät människor att bli miljardärer på 1970-talet så levde 9 av 10 kineser i fattigdom. Idag gör bara 1 av 10 det.
      Vi borde egentligen berätta att våra ansträngningar för att bekämpa fattigdom har gett oss historiens största fattigdomsminskning. Mellan 1990 och 2015 har andelen extremt fattiga minskat från 37 till 10 procent. Varje dag under dessa 25 år har alltså 138 000 människor lyft sig ur fattigdom. Men eftersom vi ser rikedom som ett större problem än fattigdom, i vissa läger så ser man till och med rikedom som skäl för andra människors fattigdom, drunknar dessa fantastiska nyheter.
      För några år sedan var Hugo Chavez reformer ett socialistiskt föredöme. Efter att ha förstatligat i princip allt så har nära nog alla utländska investerare flytt landet, inflationen rusar och till och med toalettpapper ransoneras. Befolkningen svälter samtidigt som landets rikaste person är Hugo Chavez dotter, Maria Gabriela Chavez. Hon har en uppskattad förmögenhet på 35 miljarder kronor. Naturligtvis spelar hon i en annan division är Kommunals fackpampar, men ändå – det är lätt att berika sig på andras pengar. Betydligt svårare att tjäna ihop egna.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se