• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Mikael Brodén

      Vänstern borde hylla Eurovisions vinnare

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Nu har årets Eurovision-final avgjorts. Det är ett gigantiskt spektakel som jag är tämligen likgiltig inför. Men det betyder inte att det inte finns betydande politiska observationer att göra i efterdyningarna av tävlingen.
      Bortsett från City Lights, Belgiens bidrag år 2017, så är masshysterin kring Eurovision något jag så långt det är möjligt försöker att undvika. Men i år blev det intressant även för mig nu när all konfetti städats bort från arenan i Portugal.
      Av en nyhetsrapportering värdig en statskupp i ett mellanstort europeiskt land med efterföljande sociala medie-flöde har jag förstått att Israel tog hem årets pokal. Inte långt efter att tävlingen avgjordes kom vänsterns rop på bojkott av Israel samt krav på att Israel ska uteslutas ur tävlingen. Man kan tycka att det finns geografiska skäl för en sådan diskussion men om nu även Australien kan räknas till Europa ter sig eventuella geografiska invändningar överspelade. För en så utpräglad identitetspolitisk rörelse som den samlade svenska vänstern borde årets bidrag från Israel istället hyllas närmast unisont.
      Israel-Palestina-konflikten är mycket komplicerad och jag ska inte låta påskina att jag har svar på frågan om hur man uppnår en varaktig fred i området. Det finns invändningar att göra mot Israels bosättningspolitik och de spillda liv vi i gränsområdet den senaste tiden är naturligtvis sorgligt. Men det ändrar inte det faktum att Israel är Mellanösterns enda fungerande fria demokrati. I huvudkonflikten så saknas en trovärdig motpart då den terrorstämplade organisationen Hamas sedan 2006, efter ett inbördeskrig med Fatah, styrt Gaza-remsan (utan att sedan dess hålla några val). Hamas erkänner inte staten Israel och har uppmärksammats för flera självmordsattentat riktat mot civila i Israel. Organisationens mål är att hela Israels territorium ska bli ett muslimskt område.

      Fatah, å andra sidan, kontrollerar som ovan nämnt inte hela det palestinska territoriet. De plågas av stor korruption och deras militära gren, Al-Aqsa-martyrernas brigader är terroriststämplat av bland andra EU och USA. Under det syriska inbördeskriget har Fatah tagit ställning för president Bashar al-Assad och det styrande Baath-partiet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Israel tog som bekant hem segern i årets upplaga av Eurovision. Detta med en klart feministisk poplåt framförd av en kvinna som stolt trotsar det annars så vanliga skönhetsidealet. Israel vann även tävlingen för 20 år sedan, då genom transpersonen och artisten Dana International. Detta föranleder ett par frågor riktade till en normkritisk rörelse som den svenska vänstern; i vilket annat land i Mellanöstern hade en transperson som artist kunnat leva och verka fritt? Vilket annat land i Mellanöstern hade låtit en tydligt feministisk poplåt bära dess fana i en internationell musiktävling? Borde inte detta stödjas?

      Vi kan bättre än så här

      Foto: Jonas Ekströmer / TT

      Man kan lugnt påstå att informationssamhällets guldålder är här då snart sagt alla svenska medborgares mobiltelefoner rymmer hela mänsklighetens samlade kunskap. Men trots detta är det ofta känslan av enfald som dröjer sig kvar.
      Sensationsjournalistik och arga digitala lynchmobbar trängs på internet tillsammans med kattbilder och brunbrända ben. Kändistyckonomer och middagsbilder som varvas med populistiska utspel från både höger och vänster lämnar mittfåran försvinnande smal och i politiken går det svindlande fort; från i princip öppna gränser till just de murar vi blev lovade aldrig skulle byggas strax därefter. Istället för att verkligen förkovra sig i en närmast outsinlig källa av kunskap konsumerar vi likt missbrukare slagkraftiga rubriker i en rasande fart. Istället för att filosofera över livets umbäranden och skeenden förlitar vi oss på att Facebook ska berätta för oss vad vi ska tycka idag där källkritik endast praktiseras den 1 april.

      Det kanske mest brutala exemplet på när det går för fort är Benny Fredrikssons, tidigare chef för Kulturhuset i Stockholm, självmord. Han beskrevs av anonyma källor som en despot som utövade ett veritabelt terrorvälde över de anställda. En av de värre anklagelserna var att han ska ha tvingat en anställd kvinna till abort. Aftonbladets kultursida gick i bräschen för det drev som tvingade bort honom från sin tjänst. Att flera av anklagelserna som riktades mot honom senare visade sig vara felaktiga och att sociala medier sedan svämmade över av hyllningar, såväl för hans kulturella gärning som hans karaktär, visar att det, som i de allra flesta fall, fanns en mer nyanserad bild av honom. Men i debattklimatet som rådde under hösten fanns inte utrymme för nyanser och för det betalade Benny Fredriksson det högsta priset.

      Nu senast översköljdes vi av människor iklädda knytblus. Denna manifestation handlar om att stötta Svenska Akademiens nu avgångna ständiga sekreterare Sara Danius. Utan att ta ställning i sak förundras jag över hur snabbt genusanalysen ”man ofredar kvinnor, två kvinnor får ta fallet” blir till odiskutabel sanning. För vem av oss vet egentligen vad som sagts och gjorts bakom Börshusets stängda dörrar? Hur kan vi kollektivt vara så säkra på att Sara Danius var den ledare som hade förmåga att samla ihop spillrorna av Akademien igen och lotsa den igenom krisen?

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Något olustigt kommer över mig när snart sagt samtliga statsråd så tydligt tar ställning för en sida när det är helt uppenbart att ingen egentligen vet vad som har hänt. Som republikan smärtar det att tvingas konstatera att den enda som tycks ha hållit huvudet kallt i allt detta är Kungen.
      Någonstans är jag trots allt optimistisk. Vi kan så mycket bättre än så här. Men ansvaret, när vi nu snart ger oss in i en valrörelse, vilar tungt på politikerna. Mina råd inför alla debatter som snart kommer att hållas i såväl TV-studior som på torg: håll huvudet kallt, missförstå inte din motståndare medvetet, visa respekt och utgå ifrån att din politiska motståndare vill landet väl men har en annan analys. Var sakliga, så kommer väljarna att belöna er.

      LO:s jakt på ingångslönerna skapar klyftorna

      LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
      Foto: Alexander Larsson Vierth / TT

      LO, med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, har sedan snart två decennier producerat en rapport om hur den ekonomiska ojämlikheten i Sverige utvecklas. Nytt för i år är att LO dessutom kommer med skarpa förslag till lagar och regler för att minska löneökningarna i näringslivstoppen med syftet att minska klyftorna.
      Ja, livet är orättvist. Det är hemskt orättvist att vissa människor lever i länder med korrupta regeringar och planekonomiskt vanstyre där man tvingas anpassa sig till rättslöshet och förtryck medan andra växer upp i fria, liberala demokratier. Det är bedrövligt att en del människor lever i länder där åsikter registreras, homosexuella handlingar straffas med piskning och kvinnor tvingas klä sig på ett visst sätt när andra lever i samhällen med decennier av kapitalistiskt välståndsbyggande med efterföljande hög levnadsstandard där man får tycka vad man vill och älska den man älskar.
      Syftet med LO:s utspel tidigt i ett valår är naturligtvis att skapa en diskussion om löneskillnader där man hoppas kunna skjuta debatten vänsterut. LO är hårt pressat med sjunkande medlemsantal och bland de som är kvar så är S, partiet de sitter ihop med och även skickar väldigt mycket pengar till, inte ens största parti.

      Ett aktiebolag startas av en entreprenör, den dagliga verksamheten sköts av en vd som i sin tur tillsätts av en styrelse som utses av företagets ägare. Det är privata verksamheter som i grunden bygger på att någon har tagit en risk. Att LO skulle få sätta löner i privata eller börsnoterade företag vore ett enormt ingrepp i äganderätten. Det är givetvis de som äger företaget som sätter lönerna, ingen annan.

      LO har dock rätt i att det finns problematiska klyftor i samhället. Dessvärre är de själva i stor utsträckning skyldiga till dem. För de stora klyftorna i Sverige hittar vi inte bland de som arbetar. De flesta har fått det betydligt bättre de senaste decennierna och de som sparar i fonder har oftast dessutom åtnjutit stora kapitalvinster då börserna utvecklats fantastiskt, vilket i sin tur beror på att företagen har visat fin tillväxt och ökat sina vinster. Den stora klyftan hittar vi hos de som inte har jobb. De flesta i denna grupp har ingen eller låg utbildning och har man dessutom bristfälliga språkkunskaper så blir det ännu svårare.

      Genom att driva upp ingångslönerna och på så sätt ge oss en av västvärldens mest sammanpressade lönespridning och benhårt motsätta sig alla förslag på lägre ingångslöner för att företag ska kunna anställa personer med lägre kompetens, de enkla jobben, så har de byggt en tröskel så hög att den blir nästintill oöverkomlig. Gällande arbetsrätt gör det dessutom enormt riskabelt för ett mindre företag att anställa. Det är ju inte så att LO inte förstår att ett företag inte kan betala samma lön om det finns stora kompetensskillnader – vi har ju subventionerade anställningsformer men problemet med

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      dessa är att någon annan (läs: vi skattebetalare) betalar mellanskillnaden. Samtidigt har de en nästintill myndighetsliknande funktion hos Migrationsverket där de har möjlighet att avgöra vilka som ska få arbetstillstånd och vilka som ska skickas hem. Hur bedrövligt detta fungerar i praktiken finns det alltför gott om exempel på.
      Så Karl-Petter Thorwaldssons utspel med efterföljande presskonferens kan i bästa fall beskrivas som cynisk. Men hur detta kan tillåtas pågå är egentligen mest obegripligt.

      Argumentera – men tysta inte

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      De flesta frågor mår bra av en diskussion och de flesta rörelser, och institutioner också för den delen, mår bra av att granskas.

      Samhällsdebatten gynnas av att flera röster kommer till tals och att flera perspektiv belyses och beaktas. De som håller med om detta kommer, som en logisk följd av denna inställning, att stöta på åsikter de inte delar. De kommer kanske rentutav konfronteras med åsikter de djupt ogillar, till och med avskyr. Och detta är absolut nödvändigt för samhället i stort.

      Jag tänker på personer som Hanif Bali (M) och Alexander Bard. Och även på hur samhället hanterat människor som Martin Timell. Alexander Bard är en orädd person som säger precis vad han tycker. Ofta tillspetsat och han rör naturligtvis upp känslor. Han uttryckte nyligen invändningar mot #metoo-rörelsen vilket i ett fritt och öppet samhälle naturligtvis är i hans fulla rätt att göra. Gillar man inte hans åsikter så står det var och en fritt att komma med motargument. En rörelse tog dock snabbt fart som inte så mycket handlar om att bemöta Alexander Bards argument utan att få honom sparkad från TV 4 – och här någonstans tycker jag att det börjar bli obehagligt på riktigt. Instagramkontot TNKVRT tycker att Bard normaliserar och legitimerar mobbing och vänder sig till Bards arbetsgivare med frågan ”vill TV 4 verkligen förknippas med misogyni och rasism?”.
      Dessa många drev som florerar in etern brukar ofta motivera sin egen existens med att yttrandefriheten inte är synonymt med rätten att stå oemotsagd och det är ju naturligtvis helt rätt. Men det är skillnad på att leverera motargument och att försöka få en person tystad och/eller sparkad. Det förstnämnda är sunt och bör uppmuntras, det senare är inte okej.

      Hanif Bali (M) är en annan person som rör upp mycket känslor. Men ingen är tvingad att rösta på honom, eller Moderaterna heller för den delen. Det är ohederligt att klistra på personer som Hanif Bali etiketter eller påskina att hans följares åsikter alltid är hans egna. Det rimliga förhållningssättet är att komma med motargument – Bali framstår som en debattlysten politiker så sakliga argument uppskattar han säkert.

      Martin Timell är en annan person som nyligen varit i hetluften. Inte så mycket för några politiska ställningstaganden; han har enligt flerstämmiga uppgifter, flitigt rapporterade i media, begått sexuella övergrepp mot kvinnliga medarbetare och uppvisat ett allmänt svinaktigt beteende. Detta är naturligtvis långt ifrån okej; han har fått sparken och har rimligtvis rättsliga konsekvenser att vänta. Han är helt struken från tablån – och allt detta förstår jag. Men man har även tagit bort alla program han tidigare har gjort från de digitala plattformar som finns och detta öppnar för en annan typ av diskussion. För det som i praktiken har hänt är att vi på något sätt raderar hans existens.

      Den sammantagna bilden som målas upp är att det finns en mittfåra som man bör hålla sig inom. Sticker man ut finns krafter som lätt mobiliseras som syftar till att tysta avvikande meningar samtidigt som man på ett vis inte drar sig från att skriva om historieböckerna. Att programmet Äntligen Hemma numera aldrig tycks ha existerat, att vi censurerar Tintin och skriver om Astrid Lindgrens verk är märkligt. Och obehagligt.

      En regering i behov av samordning

      Migrationspolitik. Jul- och nyårshelgen ser ut att innebära bråda dagar för samordningsminister Ibrahim Baylan (S). Finansminister Magdalena Andersson (S) var nyligen oväntat nykter när hon uttalade sig om flyktingars möjligheter till en framgångsrik integration i Sverige.
      Detta sker alltså ungefär samtidigt som regeringen lägger ett förslag som närmast kan ses som amnesti för alla de ensamkommande unga som för närvarande befinner sig i landet. Dessutom valde Gustav Fridolin att ta replik på finansministern genom att i media klart och tydligt konstatera att finansministerns uttalande var hennes egen personliga ståndpunkt och definitivt inte regeringens linje i frågan.

      Så vi som befinner oss utanför Rosenbad kliar oss i huvudet och undrar vad som egentligen är regeringens linje. Vilken politik för vi, och hur är det tänkt att den ska fungera i praktiken? Grotescos hyllade musikalversion av den svenska migrationspolitiken är lika tragisk som den är träffande. Vad gäller just Gustav Fridolins hållning i migrationsfrågan så väntar vi fortfarande på svar på alla de frågor som har hopat sig de senaste åren. Bostadsbristen, som dessutom ska hanteras av ett miljöpartistiskt statsråd, är fortfarande akut och under de kommande tio åren väntas antalet grundskoleelever i Malmö växa med 28 procent. Utbildningsministern behöver också väga in att det tar 3,5 – 4 år att utbilda en lärare vilket är ett faktum som inga skattehöjningar kan ändra på. Inom fem år behöver Malmö bygga 14 nya skolor och ytterligare tolv ska byggas ut. S-styrda Malmö är i många avseenden ett skräckexempel och ett ekonomiskt sänke för hela landet som endast överlever tack vare de nästan fem miljarder kronor per år som kommunen mottar genom det kommunala utjämningssystemet.

      Jag har alltid förespråkat en generös migrationspolitik men beroende på hur den ser ut så krävs reformer som svarar på just det. Om det exempelvis anländer en stor mängd flyktingar med låg eller ingen utbildning alls så kan vi helt enkelt inte behålla de skyhöga trösklar som S, V och fackföreningarna slåss med näbbar och klor för att behålla – om vi inte vill möta försörjningsbördan med bidrag förstås. Skillnaden i arbetslöshetsgrad mellan inrikes- och utrikesfödda är i Sverige högst i hela västvärlden.
      Så när Stefan Löfven först förkunnar att hans Sverige inte bygger några murar för att sedan helt ändra riktning till att i princip stänga gränserna och anpassa sig till EU:s miniminivå så är det minst sagt tvära kast. När man efter detta sedan lägger ett förslag som i stor utsträckning ser ut att ge alla ensamkommande unga amnesti så är det lätt att bli förvirrad. Lägg därtill det interna käbbel vi nu bevittnar. Det tycks finnas ett behov av en samordningsminister – för regeringen är bevisligen inte samordnad. Men med tanke på det vi hittills har sett, inräknat Transportstyrelsens haveri, bör förhoppningarna om en ökad samordning på regeringskansliet hållas så låga som möjligt.

      2017 – bra men utan momentum

      När vi nu kliver in i december kommer snart mängder med skribenter och tyckare försöka summera året, inklusive undertecknad. 2016 var ett politiskt turbulent år och utsikterna inför 2017 var pessimistiska.
      Med Donald Trump vid makten i USA och Brexit i färskt minne var det många som fruktade de stundande utfallen i de många europeiska val som hölls under supervalåret 2017. Skulle Marine Le Pen, Geert Wilders och deras likar nu en gång för alla göra slut på EU i något slags populistiskt triumftåg över västvärlden?
      I Bryssel spirar istället optimismen. Det finns mycket att göra, ekonomin har tagit fart även i de krisande länderna och, möjligtvis en Trump-effekt, Cecilia Malmströms agenda är diger efter att fler och fler länder vill teckna handelsavtal med EU. Få européer ser England som en framtida vinnare efter beslutet om skilsmässa från EU och de som eventuellt funderade på att följa deras exempel har nu kommit på andra tankar.

      De flesta indikatorer pekar åt rätt håll. Man diskuterar fördjupat samarbete inom snart sagt alla områden och synen på framtiden är överlag hoppfull. Men en fråga skjuter man fortfarande framför sig – asyl- och migrationspolitiken. Tanken är att en överenskommelse ska finnas på plats under våren 2018 men de uppkomna koalitionsproblemen i Tyskland ligger som en brandfilt över varje stort beslut. Man kan naturligtvis inte öppet erkänna att en enskild nation är så viktig så att hela unionen blir handlingsförlamad men vi kan tyvärr konstatera att så är fallet.
      Man vet när man har momentum och när det infinner sig gäller det att dra fördel av det. EU har haft ett stort momentum under större delen av 2017 och har dragit nytta av det inom flera områden. Det man inte får göra är att skjuta saker på framtiden.

      Asyl- och migrationspolitiken är ett så viktigt område där EU behöver visa både mod och handlingskraft. Utan ett handlingskraftigt Tyskland är det svårt att komma överens om någonting alls. Blir det en ny storkoalition mellan Merkel och (S) så trotsar man väljarnas dom men skickar samtidigt den enda signal EU behöver för att komma vidare; en bibehållen tysk EU-politik och stabilitet. Damned if you do, damned if you don’t.
      Vi kommer ändå att kunna blicka tillbaka på ett i huvudsak bra år. Börsen är i skrivande stund upp cirka åtta procent, arbetslösheten hos de med minst fullgjord gymnasieutbildning är nära noll och världskonjunkturen levererar. Men en minst sagt svajig regering, valtakticerande och ideologiska skygglappar hindrar oss från att ta tag i de stora frågorna. Vi saknar momentum.

      Nya tider kräver politiskt mod

      I skrivande stund är en tjänsteresa på andra sidan jorden på väg mot sitt slut. Att världen har krympt betydligt de senaste 50 åren är tydligt.

      Bortsett från tidsskillnaden är det nuförtiden inget som helst problem att befinna sig långt hemifrån samtidigt som man arbetar och kommunicerar med sina kollegor i Karlstad. I hyrbilen spelades bland annat Zara Larsson, jag såg reklamskyltar för nya Thor-filmen och i bokhandeln slogs Dan Browns nya bok upp stort. Bortsett från klimatet så kändes det ibland precis som hemma i Karlstad. I globaliseringens och digitaliseringens tid kan vilket källarföretag som helst bli globalt, i denna text får Minecrafts skapare ”Notch” personifiera detta. Vår generation kan drömma större. Isolationistiskt och protektionistiskt tankegods och dess förlegade strukturer har under de senaste decennierna krockat med en ny värld och dess möjligheter, dock inte utan friktion. För om drömmarna är större i en värld som präglas av snabb förändring är riskerna ibland högre. Och alla klarar inte omställningen.

      När vi å ena sidan åtnjuter enorma framsteg inom de flesta områden så blottläggs också de system som inte hinner med och där finner vi ofta ett ljudligt missnöje där ytterkantspolitiker inte är sena att presentera enkla lösningar på komplexa orsakssamband. Argument som ”om vi isolerar oss och bygger murar så kan vi återgå till den fantastiska dåtiden” eller ”om vi höjer skatterna och flyttar makt från människorna till staten så löser vi alla problem” har visat sig förbluffande framgångsrika. Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inget vet. Bortsett från att omställningen kommer att fortsätta i en rasande fart. Att klamra sig fast i dåtiden är sällan framgångsrikt. Den liberala ideologin, som i betydande utsträckning har fört oss hit, har genom sin inneboende nyfikenhet, optimism och pragmatism, många av de nycklar vi nu behöver. Trots det, eller kanske tack vare det, är de liberala idéerna hårt ansatta från både höger och vänster.

      Man kan säga att ett samhälle får de politiker de förtjänar. För när jag nu sitter i ett hotellrum på andra sidan jorden så slår det mig att jag saknar en svensk, liberal röst som målar upp de stora idéerna, en vision. En riktning. Jag vill se djärva liberala reformer och en berättelse om vad vi kan åstadkomma och hur. Vi lever i den bästa av tider men vi glömmer oftast bort det, samtidigt som vi står inför betydande utmaningar – som dock är hanterbara. Det krävs politiskt mod. För de gamla strukturerna har en tendens till att vilja bestå och dess företrädare är nog så högljudda. Men vågar man inget vinner man inget.

      Skatten ingen bricka i maktspelet

      Magdalena Andersson (S) har helt plötsligt börjat signalera en vilja kring en skattereform. Strålande, kan tyckas – behovet av just det är skriande.

      Ekonomins funktionssätt på flera områden är genom dagens skattesystem satt ur spel, det tydligaste exemplet är bostadsområdet och att tro att skattesystemets utformning inte påverkar människors och företags val och beteende är aningslöst. Dessvärre så handlar finansministerns reformvilja inte om att reformera skattesystemet. Det är i själva verket ett maktspel, ett cyniskt försök att splittra alliansen. Inviten riktar sig till de Socialdemokraterna brukar beteckna som ”mittenpartier”, det vill säga C och L. Inom skattepolitiken är varken C eller L ”mitten”, de vill båda bland annat se sänkta inkomstskatter, sänkta eller borttagna marginalskatter och sänkta skatter för företag.

      Inom Alliansen är det snarare M som stretar emot, således ligger M:s ekonomiska politik närmre S – troligtvis av taktiska skäl därför att M fruktar en populistisk debatt om ”systemskifte”. Jag har vid flera tillfällen skrivit om behovet av en större skattereform och bortser man från det politiska spelet så borde det inte vara så svårt. Rimligtvis så skulle man kunna komma överens om vad som ska beskattas och att skatteuttaget ska göras på ett sådant sätt så att det påverkar ekonomins funktionssätt så lite som möjligt. Vi skulle helt enkelt behöva avpolitisera skattesystemet. Dessutom så är skattesystemet av uppenbara skäl en dålig metod för ekonomisk omfördelning, där skulle välfärdstjänster och transfereringar fungera betydligt bättre: skatterna påverkar hela samhället och för med sig breda spridningseffekter som är svåra, om inte omöjliga, att på förhand överblicka medan välfärdstjänster och transfereringar kan riktas mot specifika behov.

      Huvudregeln bör vara att det vi vill se mer av, exempelvis arbete, företagande och en rörligare bostadsmarknad bör beskattas lägre samtidigt som det vi vill se mindre av bör beskattas högre. Samtidigt skulle man kunna ta bort de subventioner som snedvrider ekonomins funktionssätt samt skapar osunda incitament som exempelvis subventionerna till byggbolagen och ränteavdragen. Med betydligt lägre inkomstskatter ökar människors disponibla inkomster och man skulle då kunna höja skatten på exempelvis konsumtion. Föreställ er en valrörelse där man inte käbblar om subventioner utan möjligtvis nivån på skattesatser och transfereringar. Där slaget om väljarna istället handlar om olika visioner för Sverige. En valrörelse präglad av djärva idéer för framtidens utmaningar. Skattesystemet bör vara stabilt, förutsägbart och förändras när samhällets förutsättningar ändras, inte i samband med varje regeringsskifte. Och skattesystemet bör inte cyniskt användas som en bricka i ett maktspel – samhällets hela funktionssätt är beroende av det.

      Bra påminnelse om varför jag är liberal

      Det är i dagar som dessa man blir påmind om varför man är liberal. Regeringen och Vänsterpartiet levererar nu ett förslag som om det skulle passera riksdagen innebär ett dråpslag mot vår välfärd. Nu finns det en majoritet emot förslaget och det är regeringen väl medveten om. Förhoppningen är att göra detta till en valfråga.
      Var det då bättre förr? Eftersom ”förr” i detta fall inte är speciellt länge sedan, omkring 30 år sedan, så är det inte svårt för den nyfikne att själv ta reda på det. Då fanns det inget fritt skolval. Du blev tilldelad en vårdcentral och den fick du hålla dig till. Socialdemokraternas syn på valfrihet kan sammanfattas med ett citat från Anna Hedborg 1986 (LO-ekonom och senare minister): ”LO är mycket tveksam till privatiseringen av sociala tjänster. Då gäller det livet och det bör samhället ta hand om”. I Socialdemokraternas välfärd år 1984 var väntetiden för en gråstarrsoperation 2 år, idag får 90 procent av gråstarrspatienterna en operation inom 90 dagar.
      Man glömmer lätt vad en socialistisk politik kan innebära. Ingvar Carlsson, dåvarande utbildningsminister och senare statsminister, talade i början av 1970-talet om vikten av att ”tidigt socialisera barnen”. Till stora delar handlar det om ett maktspel. Förslag om att förbjuda vinster som kommer av skattefinansierade byggprojekt kommer troligtvis aldrig att se dagens ljus.
      Fundera exempelvis på turerna kring den av DN nyligen uppmärksammade lotteriskandalen. Socialdemokraterna och SSU driver tillsammans ett av Sveriges största spelbolag, där pengarna de tjänar går till att finansiera valkampanjen. De säljer dessutom lotter på kredit, vilket egentligen är förbjudet, men där S i regeringsställning konstruerat ett undantag. Sedan har de använt sina medlemsregister när de sålt lotterna – även det olagligt.
      Genom att måla upp en bild där vinst är något dåligt, där företagare betraktas som oärliga och där en stor stat ensamt kan lösa samhällets utmaningar hoppas man locka väljare. Med hård retorik och populistens verktygslåda söker man trovärdighet och detta finansieras bland annat av vad som i vanliga fall hade betraktats som olaglig spelverksamhet med dold avsändare, riktad mot grupper där många människor tillhör samhällets mest utsatta. Detta sår splitting och misstro och det är det sista vi behöver i dessa tider.
      LO:s dåvarande vice ordförande Gunnar Nilsson sade, i ett tal till Unga Örnar 1971, precis vad det handlar om: ”Om vi vill att samhället ska förändras från att vara baserat på konkurrens och ett kapitalistiskt synsätt, då måste vi börja med att skapa samhällsmedborgare som aktivt verkar för dessa uppfattningar, och då måste vi ägna all uppmärksamhet åt de yngsta, även om vi riskerar att det kallas indoktrinering.”

      Fejkade nyheter är ett stort problem

      Information. Varför angripa militärt, när man kan destabilisera inifrån? På så vis uttryckte sig en rysk general 2013. Transportstyrelsens haveri visar på många saker, bland annat vilken loj inställning många av oss har till IT-säkerhet.
      Register och system är naturligtvis viktiga att skydda men börjar vi fundera på digitaliseringen och globaliseringens falluckor inser man snart att hoten är fler.
      Både digitalisering och globalisering är fantastiska krafter som har möjlighet att skapa stora värden för väldigt många människor. Vi lever i en globaliserad värld med i princip oändlig potential. Men likt allt annat så kan det missbrukas och när miljarder människor nu är ständigt uppkopplade med internet i fickan så ställs vi inför nya utmaningar.
      Inför valet i Frankrike strömmade en flod av falska nyheter över de franska väljarna. Enligt en studie vid Oxford så var 25 % av alla politiska nyheter som delades på Twitter fejk och inför valet i USA, som Donald Trump vann, delades fler påhittade nyheter än riktiga. I Kenya, som i dagarna har hållit val, har fejknyheterna varit så omfattande så att Facebook och Google tvingats agera.
      Dessa nyheter sprids från såväl pojkrum som främmande länders underrättelsetjänster och syftet är oftast att så tvivel. Kan man få invånarna i ett land att tvivla på sina institutioner, beslutsfattare och tjänstemän så kan det få oöverblickbara konsekvenser. Yttre hot stärker känslan av samhörighet, desinformation urholkar den. Beroende på avsändare och syfte, naturligtvis.
      Tyskland håller snart val. Där har man lagstiftat mot påhittade nyheter där plattformar som inte städar upp kan bötfällas. Det löser nog inte problemet men det skickar i alla fall en tydlig signal. Den typen av desinformation vi sett att bland annat Ryssland sprider angriper demokratins själva grundfundament. I Sverige har vi fortfarande en stor tillit till våra samhällsinstitutioner men skulle någon vilja destabilisera Sverige så är våra institutioner den uppenbara måltavlan.
      Nästa år är det valår i Sverige och den kan komma att bli en av de tuffare valrörelserna på länge. Vi behöver en diskussion kring hur vi hanterar påhittade nyheter. Kommer valrörelsen att handla om misstro så kan man finna en perfekt grogrund för fejkade nyheter.

      Den storslagna landsbygden

      I skrivande stund befinner jag mig i nordligaste Värmland. Den storslagna naturen överraskar varje gång jag blickar ut över dalen där de skogbevuxna bergen reflekteras i Klarälvens friska vatten. Huset jag bor i saknar både kommunalt vatten och avlopp men vi kan tydligen få ett snabbt internet via fiber inom kort.
      För priset av en normalutrustad trerumslägenhet i centrala Karlstad kan du i detta område köpa en mindre herrgård. Människorna som lever och verkar här är trevliga, välkomnande och gästfria. Stadsbo som jag är så låser jag bilen men det är tveksamt om det är nödvändigt.
      Ett par driftiga människor från Stockholm har nyss flyttat hit för att ta över den lokala ICA-butiken som numer sjuder av aktivitet. De bjöd alla offentliganställda som jobbade under midsommarafton på midsommarlunch och en spännande påskäggsjakt sysselsatte säkerligen de flesta av ortens barn under påsken. Ett par vänner tröttnade även de på storstadslivet och valde att flytta hem igen. Då jobben här är svåra att finna startade de eget och restaurangen de öppnade har breddat sin verksamhet och omfattar nu även ett bryggeri. Deras öl kan nu beställas hos Systembolaget.
      Jag är på jakt efter en murare och rådet jag fick var att fråga första bästa person på ICA. Alla känner alla, på gott och ont. Det är i ljuset av dessa intryck jag idag har läst igenom Landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades i januari. Området jag vistas i lider av en demografisk utmaning där driftiga unga söker utbildning och karriär annorstädes och den kvarvarande befolkningen kan bara se på när välfärdstjänsterna som utgör ryggraden i samhällskontraktet monteras ner. De cirka 17 milen till Karlstad får man se till att hantera om man, som en nära bekant i 80-årsåldern nyss gjorde, behöver träffa en specialistläkare.
      Landsbygdskommittén har presenterat ett 75-punktsprogram som förvisso innehåller ett par bra förslag, exempelvis en del utbildningssatsningar som syftar till att göra högre utbildning mer tillgängligt. Ett snabbt internet och goda möjligheter till distansutbildningar välkomnas alltid. Men mest handlar kommitténs betänkande om att uppdra åt andra myndigheter att utreda frågeställningarna vidare. Det finns fortfarande en övertro på vad staten kan göra. Vänsterpartiets värmländska riksdagsledamot Håkan Svenneling gläds över tanken på att helt enkelt flytta statliga jobb från Stockholm. Som att det skulle gå att statligt beordra fram rätt kompetens, infrastruktur, befolkningsunderlag och alla de andra förutsättningar som krävs för ett dynamiskt arbetsmarknadsområde.
      Den inneboende drivkraften hos människorna här är stark. Man samarbetar, lokala eldsjälar ordnar sammankomster och aktiviteter och man hittar sätt att försörja sig. Man åtnjuter en fantastisk natur och med en växande skidanläggning runt hörnet känner jag mig optimistisk.
      Slutbetänkandet innehåller också förslag på bidrag, subventioner och statligt riskkapital. En bra idé har inga problem att få finansiering utan statlig inblandning. Men eftersom de numer också lägger som förslag att styrelsemedlemmarna i Saminvest ska ha kunskaper om näringslivsutveckling borde det i alla fall inte skada mer än det gör nytta.

      Dags att bygga ut RUT-avdraget

      Det är inte lätt att vara arbetsmarknadsminister. Alla delar av samhället påverkas i allra högsta grad av de integrationsutmaningar vi står inför. I gruppen infödda svenskar med eftergymnasial utbildning så har vi i princip ingen arbetslöshet (omkring en procent) och i storstäderna skriker företagen efter arbetskraft.
      Om vi däremot tittar på gruppen människor utan fullständig grundskoleutbildning så är arbetslösheten skyhög och den ligger på ungefär samma nivå hos såväl infödda svenskar som immigranter. Om vi ska läsa ut något positivt ur detta så är det möjligtvis att argumenten om strukturell rasism inte får stöd från statistiken. Denna grupp kommer dessutom att växa betydligt då många nyanlända kommer att få uppehållstillstånd.Det enkla svaret från vänsterkanten är att vi ska utbilda dem. Den utmaning vi då står inför kan grovt förenklat liknas vid att en hel årskull, omkring 80 000 mellanstadiebarn, hoppar av skolan och sedan i vuxen ålder knacka på dörren hos Komvux, i de flesta fall dessutom utan grundläggande kunskap i det svenska språket.
      Insikten om att enkla jobb behövs, börjar så sakteliga att sjunka in hos regeringen men motståndet är stort. Vänsterkanten är naturligtvis hårdnackade motståndare mot allt som påminner om lägre ingångslöner och de verkar ha hopplöst svårt för att inse att man inte kan ge samma lön till högproducerande arbetstagare som man ger till människor som producerar mindre. Eller rättare sagt – de förstår det, vilket de visar med alla dessa subventionerade anställningar som finns, men de törs inte säga det.
      Samtidigt så har man begränsat och motarbetat det troligtvis i särklass mest framgångsrika integrationsprogram vi haft – RUT-avdraget. Och detta främst av moralistiska skäl. Till att börja med så är RUT-avdraget ingen subvention eftersom avdraget i huvudsak gäller tjänster inköpta av privatpersoner som annars inte skulle utförts alls, som skulle betalats svart eller utförts av personen själv. Således blir det heller inget skattebortfall att tala om.
      Vidare så borde det inte spela någon roll vilken typ av tjänst som utförs i hemmet. Var ligger det rimliga i att barnpassning är avdragsgillt men inte läxhjälp? Och att säga att trädgårdshjälp numera är OK men att poolrengöring inte är det är inget annat än moralism.
      I själva verket borde RUT-avdraget släppas helt fritt och omfatta alla tjänster man kan tänkas vilja betala för att få utförda i hemmet.
      Regeringen tvingades att begränsa RUT av Vänsterpartiet och vänsterfalangen inom S. Av ideologiska skäl. Förutsättningarna har nu förändrats och 10 000-tals enkla jobb utan krav på akademisk utbildning behövs snabbt. Då behöver motståndarna erkänna att förutsättningarna har förändrats och satsa på det som visat sig framgångsrikt.

      En raljant finansminister

      Utskällt. De föreslagna förändringarna av de så kallade 3:12-reglerna är rejält utskällda. 3:12-reglerna är oerhört komplexa men kan förenklat beskrivas som en entreprenörsskatt som innebär att fåmansföretag (vilket omfattar de flesta småföretagare i landet) beskattas betydligt högre än stora företag. Nyligen raljerade finansminister Magdalena Andersson över landets företagare när hon kommenterade den omfattande kritiken: ”Det är inte målerifirman i Sveg som kommer att påverkas utan de med höga inkomster som kanske hänger vid Stureplan.” Om hennes föreslagna förändringar skulle utebli anser finansministern att ”det är 2 miljarder i fickan på den rikaste hundradelen.”
      Båda dessa uttalanden är häpnadsväckande. Det första uttalandet visar på ett illa dolt förakt mot framgångsrika företag och det senare betyder att finansministern anser att företagens eventuella vinster tillhör staten. Att inte höja skatten skulle med det resonemanget vara en eftergift till ”den rikaste hundradelen”.
      Sverige står inför betydande utmaningar där integrationen av de många nyanlända utmärker sig. Att det inom kort dessutom kommer att fattas 40 miljarder kronor till kommunernas välfärd lär också märkas, något Riksrevisionen uppmärksammade i höstas och som nu SKL instämmer i men som inte finns med i regeringens prognos. För att hantera dessa, och andra, utmaningar vill Magdalena Andersson höja skatterna. Den sittande regeringen har vid flera tillfällen manat till kamp mot ”ökade klyftor”.
      Det kan finnas tre orsaker till finansministerns raljanta uttalanden: okunnighet, arrogans eller ren populism. Och okunnig tror jag inte att hon är. Faktum är att både S-regeringar och borgliga regeringar under de senaste decennierna drivit en politik med syfte att sänka tröskeleffekter och uppmuntra människor att arbeta. År 1976 var marginalskatterna som högst, 89 procent. Astrid Lindgren gick med Pomperipossa till attack mot Gunnar Sträng och Ingemar Bergman lämnade landet. Marginalskatterna har därefter sjunkit, förmögenhetsskatten har tagits bort, bolagsskatten har sänkts, karensdagar i sjukförsäkringen har införts och ersättningsnivåerna har sänkts. Jobbskatteavdrag har införts. Alla dessa reformer har ”ökat klyftorna” men har samtidigt varit centrala för det svenska samhället. Utan dessa hade vi inte haft en så vital företagarkultur, så många fantastiskt fina och världsledande företag i nya sektorer och vi hade inte kunnat attrahera utländskt kapital för satsningar och investeringar.
      Det finansministern saknar är insikten om hur värde skapas och de signalvärden en regering kan skicka för att uppmuntra – eller motarbeta de människor som står i begrepp att själva ta en risk. Höjda skatter löser inte bostadsbristen i storstäderna och höjda skatter löser inga integrationsutmaningar. Vi behöver strukturella reformer som skapar incitament till att integreras och som möjliggör för framväxten av enkla jobb, att starta företag och att bygga. Inför detta står regeringen helt handfallen och i brist på annat så skylls detta på ökade klyftor.

      En vårbudget som inte minskar utanförskapet

      Det var en nöjd finansminister som i tisdags presenterade vårbudgeten. Hon nämner att budgeten ger ett överskott och att både bidragsberoendet och arbetslösheten minskar. Men den som tror att detta har att göra med regeringens förda politik misstar sig; att vissa indikatorer pekar åt rätt håll bör tillskrivas den höga tillväxten och inget annat. Den nuvarande regeringen klev in på Rosenbad mitt i en högkonjunktur och skördar nu frukterna.
      Regeringen vill gärna framstå som handlingskraftig och slår sig för bröstet med 700 extra miljoner till polisen – ett tillskott som egentligen bara täcker de kostnadsökningar myndigheten redan dragit på sig. De förstärker alltså på intet sätt polisen utan fyller snarare några av de många hål som finns.
      Samtidigt så kan vi konstatera att det helt saknas politik för de många utmaningar vi står inför. Det står exempelvis fler människor i Stockholms bostadskö än vad Hyresgästföreningen har medlemmar i hela landet men reformerna uteblir. Men trots att den förda bostadspolitiken är ett jätteproblem som hämmar tillväxten, förstärker segregationen och som via ränteavdraget omfördelar pengar från resurssvaga till resursstarka hushåll så är det på intet sätt vår största utmaning.
      Vår nu största utmaning är utanförskapet – och för att hantera det finns från regeringens sida inga rimliga politiska förslag. Arbetslösheten bland svenskfödda ligger omkring 5 procent men bland utomeuropéer utan gymnasieutbildning uppgår den till hela 35 procent. Denna grupp växer dessutom snabbt och avsaknaden av skarpa förslag smärtar – det handlar inte bara om en samhällsekonomisk utmaning; vi står inför en minst lika komplicerad social sådan. I förlängningen finns också en risk för hela skattesystemets legitimitet för på lång sikt kommer de som arbetar varken kunna eller vilja försörja en växande grupp som inte arbetar.
      Såväl opposition som forskare har lagt fram förslag som sammantaget skulle kunna göra skillnad. Att skapa lärlingsutbildningar med låg introduktionslön tillsammans med fler yrkesutbildningar tillsammans med storföretag är ett sådant, att acceptera okvalificerade lågavlönade arbeten för de som inte har möjlighet att vidareutbilda sig är ett annat. Detta, tillsammans med ett anpassat bidragssystem med tydliga incitament att arbeta, är en bra början.
      Dessa förslag motarbetas dock av facken och rimmar illa med vänsterns verklighetsuppfattning. Så länge ideologiska skygglappar står i vägen för en pragmatisk politik så ser förutsättningarna mycket dystra ut vilket faktiskt får betraktas som ett svek mot de många människor som sökt sig hit med en vilja att förändra sina liv.

      Vem finansierar vad?

      Så var vi i gång igen. Vänsterkanten blandar ihop äpple och päron. Om det beror på okunnighet eller en vilja att ta billiga politiska poänger vet jag inte, det förra innebär ignorans och det senare populism. Den politiska debatten präglas redan av för mycket av båda dessa inslag. I söndags satt Göran Greider och myste i Sveriges Radios ”Gomorron, Världen” där han cyniskt konstaterade att ”det är mycket lättare att snabbt få loss en halv miljard till försvaret än till förlossningsvården”. Slagkraftigt? Javisst. Hederligt? Icke.
      Vi kan börja med att konstatera att vi lägger nästan tio procent av Sveriges BNP på sjukvård (och i dessa siffror ingår inte vissa kostnader, exempelvis kostnader för forskning och utbildning) medan försvarets motsvarande andel är en procent.
      Om detta är relevant eller inte lämnar jag därhän men vad som är viktigare är att försvaret är statens uppgift. Sjukvården finansieras av landstingen. Det är således rikspolitikernas sak att ordna fram pengar till försvaret och det är varken konstigt eller orimligt att rikspolitikerna lägger mer pengar på försvaret vad de spenderar på kommunernas och landstingens verksamheter. Nu gör de dock inte ens det.
      Johan Ingerö har förtjänstfullt brutit ner dessa siffror och statsbidragen till kommuner och landsting uppgår till 162 miljarder, dvs fyra gånger så mycket som försvarsbudgeten 2015. Av dessa har 29 miljarder gått till hälso- och sjukvård.
      För exemplets skull så utgår Johan Ingerö från att förlossningsvården behöver 500 extra miljoner. Vi har redan konstaterat att det är landstingens sak att finansiera dessa extra resurser och för att bryta ner detta på region- och landstingsnivå så behöver vi dividera 500 miljoner med de 20 landstingen och regionerna och sedan justera för folkmängd.
      Greiders Dalarna, som befolkningsmässigt är jämförbart med Värmland, har färre än 500 000 invånare och behöver då hitta mindre än 12,5 miljoner kronor i sin landstingsbudget som omfattar ca 8 miljarder kronor.
      Så i stället för att ondgöra sig över välbehövliga, men fortfarande otillräckliga, extra tillskott till försvarsbudgeten i nationell radio borde Göran Greider skriva arga ledare om hur de röda politikerna i Dalarna inte förmår att lösgöra 1,5 promille av sin egen budget för något så viktigt som förlossningsvården.
      För en vecka sedan fyllde Annie Lööf och Jonas Sjöstedt Karlstad Universitets aula. Publiken fick ta del av en frejdig debatt mellan två politiker som beskriver sig som varandras ideologiska motpoler; liberala Lööf mot socialistiska Sjöstedt.
      Vi som såg debatten märkte hur mycket de trivs i stridens hetta och att det samtidigt finns en djup respekt dem emellan. De låter varandra tala till punkt och undviker personangrepp – kort sagt, en hederlig debatt. Och det är såhär det borde se ut. Tydliga ideologiska linjer som drabbar samman, sakligt och rappt.
      Annie Lööfs och Jonas Sjöstedts debatturné har dragit fulla hus på samtliga orter de besökt och det är uppenbart att det finns både ett stort sug och ett stort behov av den här typen av debatter. Draget till sin spets så behöver demokratin mer av detta och mindre av de populistiska och förvirrande utspel Göran Greider ofta står för.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se