Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Johan Chytraeus

      Många förlorare i politiska (s)pelet

      Ringt polisen något på sistone? Var i så fall glad om de kommer, särskilt om du tagit dig en bit utanför Karlstad.
      De polisiära resurserna är sedan länge så ansträngda att man inte längre kan vara säker på att få hjälp när man som mest behöver det. Ett av årets mest uppmärksammade fall är från i våras och gäller ett yxmord där en 36-årig man i Gräsmark högg sin styvdotter flera gånger i huvudet med en yxa. Gärningsmannen ringde själv larmcentralen och samhället ryckte ut. Eller ja, åtminstone ambulansen var på plats i Gräsmark i skälig tid – inte polisen. Där uppstod ett problem som snart skulle få allvarliga följder. Vårdpersonal går nämligen inte in på en skadeplats om gärningsmannen fortfarande finns kvar. Någon ledig polispatrull stod inte att uppbringa i hela länet.
      – Nej, men då får hon ju dö då, i så fall. Han är lugn och sansad säger hon som pratar med honom. Men jag menar, vi kan ju inte ha en polispatrull i varenda hörn för att ambulansen ska ha hjälp heller. Tyvärr, sa polisens operatör till ambulanspersonalen.

      Och mycket riktigt, kvinnan avled senare av sina skador. Den här händelsen sätter fokus på ett problem vida större än den enskilda incidenten i Gräsmark även om den märker ut sig bland alla inbrott, rattfyllor och dieselstölder som polisen inte heller lyckas hantera. Det står nu allt klarare att de polisiära resurserna inte räcker till för att garantera oss den trygghet vi som medborgare har rätt till. En del skulle säga att staten har svikit sin del av samhällskontraktet men de boende i glesbygdstrakterna kan däremot vara tryggt förvissade om att de inte kommer undan sin del av avtalet; en av världens högsta skatter faktureras med en punktlighet man knappast kan hedra PostNord för.

      Visar den gångna sommaren vartåt det barkar med polisens närvaro i länet? Under semesterperioden stängde Polismyndigheten ner elva lokala stationer och höll bara öppet i Karlstad, Arvika, Torsby och Kristinehamn. Den tillfälliga sommarstängningen var i en omfattning vi inte sett tidigare vilket naturligtvis fick ett antal socialdemokratiska kommunalråd att reagera. Lokalpressen kontaktades och kommunalrådet i Hagfors, Åsa Johansson (S), hörde även av sig till regionpolischefen Dan Persson. Ett möte avkrävdes också med Thomas Sahlström, chef för lokalpolisområde Torsby, angående det omskrivna yxmordet i Gräsmark. Nu gick telefonerna varma hos en rad rödmärkta kommunalråd i särskilt utsatta kommuner. Men vad kan lokala polischefer göra åt saken? Tror kommunalråden att polischef Thomas Sahlström sitter och tjuvhåller på en hemlig piketstyrka nere i stationskällaren?

      S-politikerna vet mycket väl att polismyndigheten inte klarar sitt trygghetsuppdrag fullt ut, särskilt på landsbygden, och att ansvaret för haveriet ligger hos justitieminister Morgan Johansson (S). Dåliga löner och en polisstyrka som i antal ligger under EU-snittet per capita måste hanteras av regeringen. Det förefaller dock osannolikt att dessa socialdemokratiska kommunalråd skulle våga yppa att det egna partiet är ytterst ansvarigt för polisens verksamhet, inte minst när de arga pressutspelen ger så bra publicitet i lokaltidningarna. Med ett riksdagsval runt hörnet förefaller det naturligtvis smartare att offentligt sparka på lokala polisrepresentanter. Priset för denna sorgliga, politiska charad betalas av oss värmlänningar. I värsta fall med livet.

      Utvisad i Afghanistan: Glöm mig inte

      Många av de som flytt krig och förföljelse jagas nu på nytt, men här i Värmland. En jakt som en redan överbelamrad polismyndighet utför även i resten av landet. Polisgripandena drabbar framför allt unga afghaner som fått ett utvisningsbeslut i handen efter att ha utsatts för kontroversiella åldersbedömningar och fördröjda handläggningstider hos Migrationsverket.

      En stor andel av de afghanska ungdomarna kom till Sverige som minderåriga men har hunnit fylla arton år och blir därmed bedömda som vuxna – vilket ökar risken för att bli utvisad. Migrationsverket menar dock i sitt senaste rättsutlåtande att delar av Afghanistan är tillräckligt säkert att återvända till. Demonstrationerna har inte låtit vänta på sig. Tusentals lärare, klasskamrater, gode män, advokater och frivilliga i det nationella nätverket Vi Står Inte Ut lobbar intensivt mot myndigheterna för att stoppa de chartrade plan som regelbundet lyfter med afghanska ungdomar mot en flygplats som för bara ett par veckor sedan attackerades med raketer av en talibangrupp.

      Så hur säkert är egentligen Afghanistan? Och vad väntar de ungdomar som skickats dit? Jag bestämde mig för att ta reda på det och reste i förra veckan till Kabul för att vara med när ett svenskt utvisningsplan landade. Med planet kom en ung man som vi kan kalla Samir. Migrationsverket utvisade honom men lät hans mor och storebror stanna i Sverige. Samir berättar på svenska att han är afghan men har växt upp i Iran och därmed saknar ett nätverk att luta sig mot i sitt nya hemland. Han har fått fjorton betalda dagar på det mediokra hotellet Spintzar och sedan kastas han ut på gatan. Vad väntar där? Det finns inget fungerande skyddsnät i Afghanistan – vänner eller familj betyder allt för att kunna överleva och inget av detta har Samir. När vi kör längs med Kabuls dammiga gator ser vi kvinnor i burka som med utsträckt hand ber förbipasserande om allmosor, smutsiga barn som putsar skor och heroinister som röker på helt öppet i gathörnen.

      De asylsökande har förstås försökt fly fattigdomen men det är framför allt säkerhetsläget, som i sig borde vara fullt asylgrundande, som oroar Samir och många andra. Regeringen har tappat kontrollen över 10 procent av landet och ytterligare 33 procent är utsatt för väpnad konflikt mellan armén, talibangrupper samt ISIS. Varje år förlorar regeringen territorium till de väpnade talibangrupperna och för varje år ökar antalet civila dödsoffer. Det betyder att den afghanska regeringen inte kan garantera säkerheten någonstans i landet, inte ens i huvudstaden Kabul som regelbundet utsätts för våldsamma terrorattentat.

      Inget av detta har dock bitit på den svenska regeringen. Nu talar det mesta för att det här kapitlet i vår historia kommer att sälla sig till raden av historiska misstag och övergrepp som svenska regeringar har på sitt samvete. Har vi redan glömt Baltutlämningen? Förtrycket av samerna? Tvångssteriliseringarna triggade av så kallade rashygieniska skäl eller kravet 1938 på Nazi-Tyskland att stämpla ett “J” i alla judars pass så att vi lättare kunde avvisa de flyende? Innan jag reser hem plingar det till ett meddelande från Samir. ”Säg bara till Sverige: jag är ensam här och jag har ingen. Jag är väldigt svag och behöver hjälp. Det är farligt för mig. Glöm mig inte, tack och lycka till.”