• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Johan Chytraeus

      Låt min bordsgranne röka sin cigarett ifred

      Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

      Regeringen meddelade nyligen att man vill ha rökförbud på fler platser utomhus. Rökförbudet ska bland annat omfatta perronger, hållplatser och uteserveringar. Utomhus, alltså.

      Man kan fråga sig varför? Det finns nämligen inga bevis för att man skadas av att någon står och drar ett bloss utomhus. Vetenskaplig evidens verkar å andra sidan vara sekundärt för socialminister Annika Strandhäll (S). ”Vi behöver avnormalisera rökningen” förklarade hon när lagförslaget presenterades och gav samtidigt känslan av att en liten fredagscigg till rödvinet är en abnormitet i klass med att injicera metaamfetamin via en droppställning på uteserveringen. För om rökning utomhus inte skadar andra, varför ska det då förbjudas? Varför ska nikotinfria vattenpipor också omfattas av förbudet? Samt e-cigaretter och örtprodukter?

      Rökning är redan på väg att bli en alltmer sällsynt förströelse som en följd av ett större hälsomedvetande samt insikten om att det ofta finns meningsfullare utgifter än lagliga, högbeskattade tobaksprodukter. Rökningen har därför varit på nedåtgående ända sedan 1970-talet och sedan 2000-talets början har dagligrökningen näst intill halverats. År 2016 noterade SCB att bara 11 procent av befolkningen är dagligrökare. Rökarna blir alltså färre och färre – men av eget val.

      Jag har aldrig lidit av att någon rökt vid en busshållplats eller på en perrong och när det gäller uteserveringar har jag snarare upplevt ett vänligt hänsynstagande då bordsgrannen ofta frågat om det är okej att man tänder en cigg. Det är så det sociala spelet ska fungera i en stadsmiljö. Man tar hänsyn, man frågar om lov och framför allt har man en förståelse för att det allmänna utrymmet inte är ens eget vardagsrum utan en plats där man får ge och ta. Det betyder till exempel att jag och många andra sväljer en Panodil och sammanbitet nynnar toleransens underbara lov när någon förälder drar in en skrikig unge på uteserveringen där man hoppats få en stunds kontemplation över en kopp kaffe.

      Regeringens förslag är marinerat i en grinig, gammaldags moralism. En moralism som hör hemma i det folkhemsfascistiska idéarvet där staten siktade mot ett perfekt mönstersamhälle med lagom fria men välanpassade medborgare som knaprade sex till åtta brödskivor om dagen, söp efter motbok och hade händerna på täcket. Men kan det inte få vara en del av livet, med dess underbara utbud av synder och förlustelser, att ibland få göra val som hälsoministern inte gett grönt ljus, så länge ingen annan tar skada? Inom liberalismen finns det en sympatisk tanke om att den personliga friheten ska vara stor, så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Gränsdragningen är inte alltid enkel men andemeningen tål att prövas mot alla politiska förslag som bottnar mer i moralism än vetenskaplighet.

      Alltsammans landar ner i slutsatsen att i varje någorlunda fritt samhälle kommer det finnas beteenden som vi inte delar eller ens uppskattar men som vi vackert får försöka ha fördragsamhet med. Tobak är inte olagligt men genom att ytterligare stigmatisera rökare som en tillvarons tysta lönnmördare bidrar regeringen till fler rökdispyter i krogköer och på allmänna platser samt till ett Sverige som blir lite tristare, lite mindre kontinentalt.

      IT-entusiaster har gjort oss mer sårbara

      Johan Chytraeus, ledarskribent

      Under sent 1990-tal tog Sveriges militära nedrustning fart. Förband lades ner, beredskapsförråd avvecklades och allt färre ungdomar kallades in till värnplikt. En ny säkerhetsordning inträdde i Europa; en era som skulle präglas av stabilitet och avspänning.
      Under samma hoppfulla decennium accelererade samtidigt digitaliseringen av det svenska samhället. Hemdatorer började bli allt vanligare i hushållen. Myndigheter och privata arbetsplatser började samtidigt ta fram allt fler digitala plattformar för att effektivisera handläggning och produktion. En ny, roligare och bättre tid tog vid.
      Men omläggningen har mött stora utmaningar. Den snabba digitaliseringen i kombination med en naiv övertro på säkerhetsutvecklingen i vår omvärld visade sig senare vara en farlig cocktail. It-inkompetenta förvaltningschefer och övermodiga programmerare har byggt in sårbarheter i de stora systemen – svagheter som i den mån de eliminerats följts av andra kryphål.

      Det handlar om databaser med känsliga personuppgifter som kan läcka till obehöriga. Om infrastruktur och industriella produktionssystem som kan attackeras och slås ut. Det kan också handla om att man på högsta nivå fullständigt ignorerar de säkerhetsregler som finns och som i Transsportstyrelsens fall ledde till att man skickade känsliga databaser utomlands. Kort och gott; vårt samhälle har aldrig varit så effektivt ordnat men heller aldrig så sårbart.

      Det finns gott om aktörer som är intresserade av vår beredskap. Med ett mer oförutsägbart säkerhetsläge i Europa har det blivit viktigare för utländska parter att kartlägga det svenska samhällets svagheter för att vinna sig ett operativt övertag. Vi har sett från de pågående konflikterna i Georgien och Ukraina att digital kringföring mot väsentliga samhällsfunktioner fått en allt större betydelse i jämförelse med hur en militär operation genomfördes för bara ett par decennier sedan. Logiken är enkel. Varför begränsa sig till att bomba vattentorn och finanskvarter när man kan slå ut vattenförsörjning, finansiell infrastruktur och mycket annat genom cybersoldater? Varför krångla med spioner när

      man kan stjäla informationen genom en kabel?

      Parallellt med utländska aktörers intresse för vår it-säkerhet flyter det dessutom runt kriminella nätverk som utnyttjar blottorna i systemen för att stjäla data eller utöva utpressning mot användarna. Det handlar till exempel om massiva attacker där datorer görs obrukbara tills de drabbade betalar en lösensumma.
      Man kan inte begära att en enskild it-tekniker på en myndighet ska trolla fram lösningar på egen hand. När det gäller it-säkerhet så är det en ledningsfråga, som går uppifrån och ner. Det yttersta ansvaret ligger hos regeringen och när det gäller lägre samhällsdivisioner hos fullmäktige och kommunledningsgrupper, på samma sätt som frågan ligger hos ledningen i ett företag. Dessvärre uppfattar många it-säkerhet som en strikt teknisk fråga, men det synsättet måste utökas med ett mjukare perspektiv och en förståelse för interna processer. Det handlar till syvende och sist om hur vi hanterar känslig information.

      Ingen rättsäkerhet för asylsökande

      I privata sammandrabbningar med myndighetsbeslut förväntar sig de flesta av oss en rättvis och transparent behandling.
      Det kan gälla ett bygglov som fick bakläxa eller en alldeles för hård bedömning av Försäkringskassan. Vi vet att det finns tydliga riktlinjer hos myndigheterna. Vi kan överklaga och även komma in med kompletterande uppgifter. Det svenska myndighetsmaskineriet är solitt och åtnjuter sedan länge ett tämligen stort förtroende hos allmänheten. Men de senaste två-tre åren har rättsstatens prydliga fasad börjat krackelera och sprickorna tycks bli djupare för varje månad. Det handlar om den svenska asylprocessen.

      Asylhanteringen är nu under ett sådant tryck att bristerna borde ge upphov till anmälningar hos både EU och FN. Till att börja med riskerar du som asylsökande att tilldelas en oengagerad faktureringsadvokat som tjänar sitt uppehälle på att ta så många asylfall som möjligt till så liten arbetsinsats som möjligt. Med staten som faktureringsmottagare är det lyckligtvis ingen som värderar kvalitén på arbetsinsatsen. Om du är från exempelvis Afghanistan riskerar du att få en persisktalande tolk som inte är särskilt bra på svenska eller ens dari, det språk som talas i Afghanistan. En rad exempel visar att asylskäl och livshistorier blivit felaktigt översatta.
      På andra sidan skrivbordet kan det samtidigt sitta en ung, oprövad handläggare som rekryterades i all hast när Migrationsverket behövde expandera sin personalstyrka. Det finns även vittnesmål om ensamkommande som utsatts för påtryckningar av handläggaren, hot av tolken och tilldelats gode män som jobbat emot sin klients sak. Oddsen för en objektiv och rättvis handläggning är inte särskilt stora för en del sökande men eländet gör inte uppehåll här, tvärtom.

      Det stora antalet asylsökande har medfört att Migrationsverket har svårt att hinna med att handlägga ansökningarna i rimlig tid. Det betyder att många av de som anlände som minderåriga nu har hunnit fylla 18 år. Då bedöms man som vuxen vilket minskar chanserna till ett uppehållstillstånd, ett tillstånd man kanske skulle ha fått om staten gjort sitt jobb i tid. Att Migrationsverket skulle ta ansvar för att man bidragit negativt till en flyktings förändrade asylskälsstatus har vare sig riksdag eller regering reflekterat över.
      Migrationsverket kan tvivla på din uppgivna ålder och tvinga dig att genomföra en åldersbedömning. Det är en ifrågasatt metod som fått förödande kritik från Barnläkarföreningen och även lett till att enskilda rättsmedicinalare sagt upp sig i protest. En asylsökande ungdom kan ibland skrivas upp i ålder med några dagar för att det ska passa med datumet för myndighetens avslagsbeslut. Hur kan man avgöra om någon är över eller under 18 år med sådan precision? Det är omöjligt men i en värld där politikerna står med ett blött finger i luften inför valet 2018 spelar fakta och evidens inte någon större roll.

      Den svenska asylprocessen av idag kan närmast liknas vid ett haveri. Ett fall framåt vore att dra ner på handläggningstakten så att varje ärende får en korrekt bedömning samtidigt som regeringen tillsätter en haverikommission för att gå till botten med de orosanmälningar som nu står som spön i backen.

      Många förlorare i politiska (s)pelet

      Ringt polisen något på sistone? Var i så fall glad om de kommer, särskilt om du tagit dig en bit utanför Karlstad.
      De polisiära resurserna är sedan länge så ansträngda att man inte längre kan vara säker på att få hjälp när man som mest behöver det. Ett av årets mest uppmärksammade fall är från i våras och gäller ett yxmord där en 36-årig man i Gräsmark högg sin styvdotter flera gånger i huvudet med en yxa. Gärningsmannen ringde själv larmcentralen och samhället ryckte ut. Eller ja, åtminstone ambulansen var på plats i Gräsmark i skälig tid – inte polisen. Där uppstod ett problem som snart skulle få allvarliga följder. Vårdpersonal går nämligen inte in på en skadeplats om gärningsmannen fortfarande finns kvar. Någon ledig polispatrull stod inte att uppbringa i hela länet.
      – Nej, men då får hon ju dö då, i så fall. Han är lugn och sansad säger hon som pratar med honom. Men jag menar, vi kan ju inte ha en polispatrull i varenda hörn för att ambulansen ska ha hjälp heller. Tyvärr, sa polisens operatör till ambulanspersonalen.

      Och mycket riktigt, kvinnan avled senare av sina skador. Den här händelsen sätter fokus på ett problem vida större än den enskilda incidenten i Gräsmark även om den märker ut sig bland alla inbrott, rattfyllor och dieselstölder som polisen inte heller lyckas hantera. Det står nu allt klarare att de polisiära resurserna inte räcker till för att garantera oss den trygghet vi som medborgare har rätt till. En del skulle säga att staten har svikit sin del av samhällskontraktet men de boende i glesbygdstrakterna kan däremot vara tryggt förvissade om att de inte kommer undan sin del av avtalet; en av världens högsta skatter faktureras med en punktlighet man knappast kan hedra PostNord för.

      Visar den gångna sommaren vartåt det barkar med polisens närvaro i länet? Under semesterperioden stängde Polismyndigheten ner elva lokala stationer och höll bara öppet i Karlstad, Arvika, Torsby och Kristinehamn. Den tillfälliga sommarstängningen var i en omfattning vi inte sett tidigare vilket naturligtvis fick ett antal socialdemokratiska kommunalråd att reagera. Lokalpressen kontaktades och kommunalrådet i Hagfors, Åsa Johansson (S), hörde även av sig till regionpolischefen Dan Persson. Ett möte avkrävdes också med Thomas Sahlström, chef för lokalpolisområde Torsby, angående det omskrivna yxmordet i Gräsmark. Nu gick telefonerna varma hos en rad rödmärkta kommunalråd i särskilt utsatta kommuner. Men vad kan lokala polischefer göra åt saken? Tror kommunalråden att polischef Thomas Sahlström sitter och tjuvhåller på en hemlig piketstyrka nere i stationskällaren?

      S-politikerna vet mycket väl att polismyndigheten inte klarar sitt trygghetsuppdrag fullt ut, särskilt på landsbygden, och att ansvaret för haveriet ligger hos justitieminister Morgan Johansson (S). Dåliga löner och en polisstyrka som i antal ligger under EU-snittet per capita måste hanteras av regeringen. Det förefaller dock osannolikt att dessa socialdemokratiska kommunalråd skulle våga yppa att det egna partiet är ytterst ansvarigt för polisens verksamhet, inte minst när de arga pressutspelen ger så bra publicitet i lokaltidningarna. Med ett riksdagsval runt hörnet förefaller det naturligtvis smartare att offentligt sparka på lokala polisrepresentanter. Priset för denna sorgliga, politiska charad betalas av oss värmlänningar. I värsta fall med livet.

      Utvisad i Afghanistan: Glöm mig inte

      Många av de som flytt krig och förföljelse jagas nu på nytt, men här i Värmland. En jakt som en redan överbelamrad polismyndighet utför även i resten av landet. Polisgripandena drabbar framför allt unga afghaner som fått ett utvisningsbeslut i handen efter att ha utsatts för kontroversiella åldersbedömningar och fördröjda handläggningstider hos Migrationsverket.

      En stor andel av de afghanska ungdomarna kom till Sverige som minderåriga men har hunnit fylla arton år och blir därmed bedömda som vuxna – vilket ökar risken för att bli utvisad. Migrationsverket menar dock i sitt senaste rättsutlåtande att delar av Afghanistan är tillräckligt säkert att återvända till. Demonstrationerna har inte låtit vänta på sig. Tusentals lärare, klasskamrater, gode män, advokater och frivilliga i det nationella nätverket Vi Står Inte Ut lobbar intensivt mot myndigheterna för att stoppa de chartrade plan som regelbundet lyfter med afghanska ungdomar mot en flygplats som för bara ett par veckor sedan attackerades med raketer av en talibangrupp.

      Så hur säkert är egentligen Afghanistan? Och vad väntar de ungdomar som skickats dit? Jag bestämde mig för att ta reda på det och reste i förra veckan till Kabul för att vara med när ett svenskt utvisningsplan landade. Med planet kom en ung man som vi kan kalla Samir. Migrationsverket utvisade honom men lät hans mor och storebror stanna i Sverige. Samir berättar på svenska att han är afghan men har växt upp i Iran och därmed saknar ett nätverk att luta sig mot i sitt nya hemland. Han har fått fjorton betalda dagar på det mediokra hotellet Spintzar och sedan kastas han ut på gatan. Vad väntar där? Det finns inget fungerande skyddsnät i Afghanistan – vänner eller familj betyder allt för att kunna överleva och inget av detta har Samir. När vi kör längs med Kabuls dammiga gator ser vi kvinnor i burka som med utsträckt hand ber förbipasserande om allmosor, smutsiga barn som putsar skor och heroinister som röker på helt öppet i gathörnen.

      De asylsökande har förstås försökt fly fattigdomen men det är framför allt säkerhetsläget, som i sig borde vara fullt asylgrundande, som oroar Samir och många andra. Regeringen har tappat kontrollen över 10 procent av landet och ytterligare 33 procent är utsatt för väpnad konflikt mellan armén, talibangrupper samt ISIS. Varje år förlorar regeringen territorium till de väpnade talibangrupperna och för varje år ökar antalet civila dödsoffer. Det betyder att den afghanska regeringen inte kan garantera säkerheten någonstans i landet, inte ens i huvudstaden Kabul som regelbundet utsätts för våldsamma terrorattentat.

      Inget av detta har dock bitit på den svenska regeringen. Nu talar det mesta för att det här kapitlet i vår historia kommer att sälla sig till raden av historiska misstag och övergrepp som svenska regeringar har på sitt samvete. Har vi redan glömt Baltutlämningen? Förtrycket av samerna? Tvångssteriliseringarna triggade av så kallade rashygieniska skäl eller kravet 1938 på Nazi-Tyskland att stämpla ett “J” i alla judars pass så att vi lättare kunde avvisa de flyende? Innan jag reser hem plingar det till ett meddelande från Samir. ”Säg bara till Sverige: jag är ensam här och jag har ingen. Jag är väldigt svag och behöver hjälp. Det är farligt för mig. Glöm mig inte, tack och lycka till.”

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se