Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Gunvor Sand Edwall

      Förlorat fotfäste

      Den här tiden på året är det högsäsong för förlorade fotfästen. När vintern slår till, fylls akutmottagningarna med människor som har halkat, ramlat omkull och i bästa fall kommit undan med en fraktur – oftast i den handled som de reflexmässigt har tagit emot sig med. I värsta fall har man av någon anledning inte tagit emot sig. Då kanske inte ens akutsjukvården kan göra något…

      Att det blir halt åtminstone några gånger per vinter är väl knappast någon världssensation; oftast är det värre än så med halt väglag månader i sträck och då måste man göra det bästa av situationen, även om det bär en vinterhatare emot. Men inget bli bättre för att man vägrar ta reson, det är ju man själv som drabbas och får lida för sin egen dumhet. Så jag ber dig, nej, jag beordrar dig: Sätt på dig broddar, människa!
      Av någon för mig oförklarlig anledning är det många som inte vill använda broddar. Somliga anser (hur man nu kan få för sig sådana dumheter) att de är till bara för riktigt gamla människor och att man automatiskt åldras ett halvsekel, om man tar på sig ett par. Jag har till och med hört människor i åttioårsåldern broddvägra, för med broddar ”ser man så gammal ut”. Inte så smart precis. Ganska korkat faktiskt. Vid åttio är man gammal och borde ha lärt sig något om livet.

      Ett annat argument mot broddar är att de skulle vara fula. Det tycker inte jag. På en grov känga kan de nästan se lite coola ut. Men smaken är som bekant som baken, och om det nu skulle vara så att de inte är så estetiskt tilltalande – vad spelar det för roll? När hela vintern är förfärligt ful, så kan väl inte ett par broddar göra någon större skillnad?
      Det finns en mängd olika sorter. Jag köper mina på apoteket – sådana där som man spänner fast på klackar och hälar. De är ganska lätta att ta av, när man till exempel kommer in i en butik med ömtåligt golv. För dom ska av inomhus, om inte golvet är stenlagt. Det är faktiskt rent oförskämt på gränsen till kriminellt att trava omkring och lämna små hål efter sig eller rispa det tjusiga trägolvet.
      För en sån som jag, som är gravt beroende av dagliga och helst långa promenader, är halkan en grym fiende, och av rädsla för att falla spänner jag varenda liten muskel i kroppen, vilket ger en ömmande rygg och en fånig, trippande gångart som resultat. Då är broddarna mina bästa vänner – till stor hjälp vid både ishalka och osynlig elak blixthalka; jag kan slappna av och gå som en människa.
      Men när snön faller decimetervis, kanske till och med metervis, hjälper inga broddar. Då hjälper ingenting. Då råder katastrofläge med inomhusvistelse. Tills våren kommer eller åtminstone snöröjningen har kommit ikapp.

      Att sparka i lövhögarna…

      Så här långt ut på hösten är glädjeämnena få och nöjena i stort sett obefintliga. Inte kan man njuta av solen och den ljumma vinden, inte kan man ta sig något dopp i sjön. Uteserveringarna har bommat igen och monterats ned, och utomhustemperaturen kräver allt tjockare ytterplagg. Sommarens minnen bleknar i takt med solbrännan och humöret sjunker i takt med graderna. Inte heller blir jag på bättre humör av att butikerna redan ”lockar” med glögg och julbelysningar. I oktober! Det är på gränsen till kränkande för en höstdeppig person som är alltför medveten om att november inte är någon mysmånad utan något ska kämpas igenom, innan det kan vara dags för adventsmys och julförberedelser.

      Det är inte ens vackert längre; träd och buskar har sprakat färdigt och vackerheterna ligger på marken och blir allt blekare för var dag som går. Men om man nu skulle råka ha barnasinnet i behåll, kan man i alla fall roa sig med att prassla omkring i lövhögarna – ett av de få utomhusnöjen som sena oktober har att erbjuda. En mystisk air av romantisk filmkomedi svävar över denna enkla förströelse, där man för att uppnå maximal effekt kan ikläda sig någon form av tweed eller lammull med basker på huvudet och en halsduk nonchalant slängd runt halsen. Sen kan man ge sig hän i lövmassorna.

      Att jag är barnsligt förtjust i att sparka omkring i torra lövhögar kanske är en kompensation för det jag inte vågade göra som litet barn. Polio, eller barnförlamning som då var det vanligaste namnet på den fruktade sjukdomen, hade sina mest omfattande utbrott på sensommaren och hösten – kanske för att smittan spreds lättare, när människor efter sommarlov och semestrar åter samlades inomhus. Det var en ganska allmän uppfattning att smittan fanns i fallfrukt och vissna löv, och sådana enkla nöjen som att mumsa på ett nedfallet äpple eller tumla om i lövhögar var för många barn strängeligen förbjudna. Jag har inget minne av att denna föreställning fanns i mitt eget hem, men jag hade lekkamrater som kunde måla upp de hemskaste scenarier – så som bara barn kan.

      Och jag stannade utanför lövhögarna. Så kom den allmänna poliovaccinationen i slutet av femtiotalet, epidemierna upphörde och det var fritt fram att prassla i löven, vilket jag gjorde av hjärtans lust och har fortsatt med under hela mitt liv. Ja, jag vet, det är en barnslig sysselsättning men himla härlig, i synnerhet om man hittar riktigt prassliga högar som har vuxit sig stora efter en torr och blåsig vecka i slutet av oktober – alltså nu. Det finns de som menar att rikligt med nyfallen finkornig snö har samma effekt på sinnet. Det får stå för dem. Nej tack, inte för mig. Kalt och blött och otrevligt. Inte det minsta prassligt. Och vem vet vilka smittor snö kan tänkas härbärgera?

      En förlust av ett vackert ljud

      Jag kan inte längre höra det, och det är trist på gränsen till sorgligt. Ett av mina favoritljud är borta för alltid, och jag saknar det häftigt och utan någon som helst måtta. Syrsornas gnirpande, det där ljudet som är så nära förbundet med varma sensommardagar och ljumma stjärngnistrande nätter kan jag alltså inte höra ens på mitt friska högeröra, och det är inte bara en förlust av ett vackert ljud som jag sörjer, utan också min egen förlorade ungdom och – ja faktiskt – medelålder.

      Men fortfarande finns det vackra ljud som jag hör och som jag passar på att njuta av så länge jag kan. Vatten är nummer ett – nästan som musik och i massor av olika variationer. Vågors rytmiska brus mot en strand – underbart att somna och vakna till ombord, liksom regnets försynta prasslande mot rufftaket. Det mäktiga dånet i ett vattenfall, det milda kvillrandet i en liten bäck och det allra stillsammaste porlandet i en liten springbrunn är fler exempel på de där vackraste ljuden. Mitt drömhus ligger vid havet med en liten fors utanför sovrumsfönstret och obruten horisont som utsikt. Med största sannolikhet kommer det att stanna vid en dröm. Men från mitt eget öppna sovrumsfönster kan jag så här års under tysta nätter höra vattnet spela i den lilla fontänen i Herrhagsparken…

      Koltrastens sång visar också otaliga prov på variation och ekvilibrism, men medan jag gärna vill tro att den jublande sången uttrycker ren och skär livsglädje, har den väl snarare med parning och något så krasst som revirmarkering att göra. Ett annat fågelläte som jag älskar är gökens rop – inte för dess skönhet, för det låter faktiskt riktigt illa, hest och falskt, om man hör det på nära håll, utan för att det är så starkt förknippat med min barndoms födelsedagar i mitten av maj. Gullvivor och äppelblom – medan ett stilla regn föll utanför det halvöppna fönstret. Och göken gol borti öster.

      Som den kattälskare jag är upplever jag en katts spinnande som ett ljuvligt ljud – för att inte tala om vilken rogivande effekt en spinnande katt i knät eller vid fotändan av sängen har. Och den dagen då jag inte längre vill eller orkar resa mer, ska jag ha en katt igen – en sån där som spinner så fort man tittar på den! Barnskratt, det svaga pysandet när man öppnar en flaska bubbel på rätt sätt, kräftors rasslande i mjärden och telefonsignalen, som man väntat på länge, länge, är för mig mycket vackra, njutbara ljud. Men kanske är ändå tystnaden det vackraste. Den finns nästan inte, och om den vid något sällsynt tillfälle infinner sig, blir den genast överröstad av min tinnitus. Så är det: inte kan jag höra syrsorna, och aldrig blir det riktigt tyst. Men koltrasten finns kvar. Och fontänens spelande i Herrhagsparken…

      Att resa som en människa

      När man tillbringar lång tid ombord på en segelbåt, blir det mycket tid till tanke och reflektion, och något som jag har funderat en del på i sommar är hur vi reser. Att segla är ett mänskligt och människovärdigt sätt att ta sig fram, som människa och miljö mår bra av. Att puttra fram i fem knop på en kanal ger inte heller särskilt stora avtryck i form av nedsmutsning av vatten och luft. Men jag tycker ärligt talat att ägarna till de där gigantiska, energislukande motorbåtarna, som vrålande vräker sig förbi och efterlämnar gigantiska svall, faktiskt borde skämmas riktigt ordentligt. Att ta sig rätten att förbruka så mycket av jordens resurser och fördärva så mycket för så många ger inga pluspoäng till eftermälet.
      Likadant är det med att flyga. Det är inte okej att flänga fram och tillbaka i luften bara för att man kan. Det sker på andras bekostnad – nu och i morgon. Själv har jag dåligt samvete varje gång jag bokar en flygresa (och det ska man ha), även om det inte sker särskilt ofta om jag jämför med många andra – men absolut alldeles för ofta om man ser till alla människor på denna jord, som naturligtvis har lika stor rätt att förstöra miljön som jag! Dessutom är flyget ett resesätt som är ganska människofientligt. Efter några timmar i luften dimper man ner på ett ställe långt, långt hemifrån – kanske med en kraftfull jetlag som extrabonus, och när den väl har gett med sig, är det dags igen. Hur bra är det?
      Alternativet är naturligtvis tåg. Min första långa utlandsresa gick med tåg till Italien tillsammans med min familj – med sovvagn genom Tyskland och ett alplandskap som tog andan ur mig! Fjorton minuter tog det genom den längsta tunneln, och på perrongen i Bolzano kunde man köpa de läckraste mackor och de ljuvligaste persikor. En storartad upplevelse för en elvaåring på sextiotalet!…
      Det har blivit en hel del tågresor med åren men efter hand har det blivit både billigare och enklare att flyga. Trots det har maken och jag envisats med att då och då byta ut flyget mot järnvägen – inte minst för att tågresor liksom segling verkar ha en välgörande och stresslösande effekt på oss, när vi reser som människor. Om tågen går i tid och inte blir stående på spåren förstås.
      Tyvärr är det numera både krångligt och dyrt att ta tåget; SJ säljer inte längre några utlandsbiljetter, utan man får försöka boka dem på egen hand hemma vid datorn. Men till min glädje finns det också minst en facebookgrupp, där man diskuterar tågresande och ger varandra användbara tips. Så nästa gång jag ger mig ut i världen vill jag – trots dyra biljetter och risk för förseningar – resa med tåg. Kanske till Italien med sovvagn genom Tyskland (jo, det går fortfarande om man jobbar bra vid datorn!) och en macka på perrongen i Bolzano!

      Utan krav på motprestation

      Alldeles nyss blommade syrenerna. Alldeles nyss sjöng jag med i sommarsångerna på barnbarnets skolavslutning. Alldeles nyss var det före. Före midsommar, före högsommar och före semesterseglingen. Nu är det efter. Hur gick det till egentligen?
      Egentligen är det inte alls konstigt med tanke på tiden som har gått och allt vi har upplevt på kanalen, i slussarna och i den fantastiska skärgården, men när vi kommer hem efter en sex veckor lång båtsemester, känns tillvaron väldigt främmande ett par dagar. Lägenheten är varm och instängd, kylskåpet ödsligt och fönsterbrädorna helt tomma, eftersom våra krukväxter är fosterhemsplacerade sen mitten av juni.
      Trots att balkongdörren och alla fönster står öppna dygnet runt, sover vi illa i inomhusvärmen, som dröjer sig kvar i stenhus som vårt. Tvättkorgen svämmar över och kräver ett antal maskiner för att tömmas, och matinköpen går knackigt; vad har vi hemma? Vad måste köpas? När barnbarnet och hans mamma kommer på middag, har vi inte alls de där obligatoriska grejerna hemma, som han gillar och brukar få – gurkan, som jag brukar skala och skära i halvmånar, morötterna rivna eller i stavar eller den laktosfria chokladglassen. För jag har helt enkelt kommit av mig och glömt hur vi lever vårt stadsliv.
      Men när vi har tvättat all tvätt, handlat mat ett par gånger till, fått våra krukväxter levererade och tagit några promenader, känns det nästan som att vi är hemma igen, och det är då jag ser mig omkring och lite yrvaket upptäcker hur gult gräset är, hur skräpigt det är under lindarna på gatan utanför och hur försommarfägringen har ersatts av sensommarblomning och tung, trött grönska. Jo, jag såg renfana och tjärblomster och torkgulnade björkar utifrån sjön också, men här hemma blir det – med det klara minnet av försommaren innanför pannbenet – så påtagligt, detta att sommaren är inne på sista varvet.
      Visst är det är vemodigt men också befriande. De där vita juninätterna kan ge upphov till ganska svårt själsfladder; livet borde vara lättlevt men neej, så fungerar det inte för mig. Ljuset förväntar sig. Kräver. Begär. Svårt att definiera och svårt att leva upp till. Så därför tycker jag mycket mer om sommarens sista tredjedel. Själen kommer till ro, vattnet är varmare, nätterna mörkare och stjärnorna fler. Och fler. Och fler. Sommaren är som den är, blev som den blev, och varje dag med mild honungssol, badtemperaturer över tjugo grader, kräftor, vänner att återse och alla miljoner stjärnor däruppe på himlavalvet är en gåva.
      Sensommaren – en gåva utan krav på motprestation…

      Det sociala kanallivet

      När jag vaknar i dag skiner solen. Båten rör sig ganska mycket – inte på något obehagligt sätt utan mjukt och snällt. Förtöjningarna gnekar lite, men det har jag blivit van vid efter drygt två veckor ombord, så det ljudet stör mig inte heller. Det tar någon sekund innan jag kommer på var vi befinner oss; det blir lätt så när man byter hamn varje dag, men så minns jag gårdagen fantastiska seglats längs östgötakusten och in i Södertörns skärgård. Javisst ja, vi är i Nynäshamn!
      Efter nästan två veckor på Göta kanal har vi kommit ut på öppet vatten, och det känns som att vi har fått friheten åter. Att gå Göta kanal med sin båt är både mysigt, vackert och trevligt, men man kan inte påstå att valmöjligheterna är särskilt många eller stora; när slussporten i ena änden har slagit igen bakom båten, har man bara två val: fortsätta eller vända vid första möjliga tillfälle, vilket ju vore synd, eftersom kanalåkandet som sagt är en ganska trevlig upplevelse. Och dyr. Så det är bara att fortsätta. Om än något frihetsberövade
      Kanalfarande är en social företeelse. Man slussar tillsammans med några andra båtar och följs åt under en dag. Nästa dag kanske man får annat sällskap beroende på vid vilken tid man kommer iväg, men rätt som det är dyker den där båten från Holland upp igen, och nu hälsar man på varandra som gamla vänner, vilket gör att man får ganska många nya ”vänner” under en kanalresa.
      En av de roligaste händelserna under årets kanalresa hade sin upprinnelse i en bild, som jag la ut på facebook och som en för mig dittills obekant person såg och gillade. Båten på bilden – en vacker träbåt från Kungshamn – var hennes fars, varpå en livlig digital konversation utbröt mellan mig och henne.  Nästa dag hamnade vi i samma gästhamn som den här båten, och jag kunde glatt framföra hälsningar från dotter till far. Redan samma kväll knackade det på vår båt; där stod hon i egen hög person, och det kändes som att vi var gamla vänner! Och båten såg vi sedan än här, än där.
      I Söderköping lade en båt med finsk flagg till bredvid oss, och visst var det något bekant över den? När vi började prata med båtens besättning, visade det sig att de hade startat sin tur i Karlstad, där de hade köpt båten, och då trillade polletten ner; denna båt och vår har ju haft sin båtplats vid samma brygga, och maken kände mycket väl till förra ägaren! I samma hamn dök också ett par gamla bekanta från Hammarö upp, vilket ledde till både lunch ombord på vår båt och en trevlig, sen kväll ombord på deras. Och när man har kommit så långt som till Söderköping, känns det som att man känner halva hamnen!
      Men nu är vi anonyma igen; här känner vi inte en kotte. Det är både härligt och lite ensamt, men vem vet nya vilka bekantskaper vi kommer att göra bland kobbar och skär…

      Kanalsegling

      Kapten Snedwall och jag har gått Göta kanal flera gånger med våra båtar och klarat av det hela utan större missöden. Man brukar tala om Göta kanal som skilsmässodiket, vilket säkert kan avskräcka en och annan, men sanningen är den att det är kul att slussa och mycket avkopplande däremellan. Man glider fram i fem knop i de vackraste landskap: böljande fält, lummiga alléer, glittrande sjöar och vildaste sagoskog. Slussarna är många och ger upphov till många trevliga samtal med medslussare och nyfikna och vetgiriga åskådare. På kvällen lägger vi till vid en gästhamnsbrygga. Kanske tar vi en promenad eller ett dopp, innan det är dags för middagsbestyr, om vi inte slår på stort och äter på någon av alla restauranger, som finns längs kanalen.
      Vi har naturligtvis också gått Dalslands kanal flera gånger – fattas bara annat, då jag växte upp vid en av sjöarna i kanalsystemet och dessutom var Håveruds första turistvärdinna och guide i slutet av sextiotalet! Dalslands kanal är om möjligt ännu vackrare och mer avkopplande och definitivt mer avslappnad i sin attityd. Här färdas man inte i grävda kanaler utan på de vackraste sjöar mellan slusstationerna, och möjligheten att finna ett gudomligt nattkvarter är otaliga, även om man med segelbåt inte kan lägga till vid de där allra finaste ställena – de som man behöver kanot för att nå. Men gästhamnarna är trevliga och ligger vackert, och det där med att gå genom akvedukten i Håverud (som jag kunde allt om en gång i tiden!) i egen båt är en rent hänförande upplevelse som saknar motstycke – jag är salig varje gång – och den sommaren barnbarnen var med på Dalslands kanal, fick de sig noga inpräntat vilket makalöst och världsberömt byggnadsverk akvedukten är.
      Men i sommar blir det Göta kanal igen, eftersom vi har bestämt oss för att äntligen segla i Stockholms skärgård – helst större delen men åtminstone den södra. Vi ser fram emot att segla i Taubes farvatten, och det kommer säkert att bli en del nynnande och hummande mellan kobbar och skär: ”Vinden har somnat i båtarnas segel, ut över Baggensfjärdens spegel ” och ”Här Rose-Marie syns blåa Nämdöfjärden” och ”Vi gå till Utö för natten” och alla de andra oförglömliga visorna.
      Förra gången vi planerade att segla i Stockholms skärgård (jodå, vi har försökt förut) och till och med hade planer på Åland, hamnade vi i Sankta Annas och Gryts skärgårdar. Vindarna var fel och vädret dåligt, så det blev i stället en hel del harvande mellan Fyrudden och Harstena och så en tur ner till Västervik. Så kan det gå, när man är väderberoende.
      Men nu har vi en större och bättre båt med en bättre och nyare motor, och då kan naturligtvis inget stoppa oss, så det blir Utö och Baggensfjärden, medan vi håller babord och styrbord och rätt som det går – precis så som Taube skaldade.

      Evig ungdom

      Det talas en del om åldersdiskriminering i dessa dagar, och det är framför allt mer eller mindre kända och framgångsrika personer, som känner sig kränkta när de tvingas bort från sin anställning vid en så ”ringa” ålder som sextiosju. Och ja, det är tyvärr sant att gamla människor ofta förbises och negligeras och dessutom riskerar att vanvårdas när de behöver hjälp utifrån. Men det är väl ändå något helt annat än att bli avtackad på sin arbetsplats och gå i pension, när man är närmare åttio än femtio och faktiskt är rätt gammal.
      Märkte du att jag använde ordet ”gammal”? Inte ”äldre” eller någon annan förskönande omskrivning av den sista delen av våra liv. Och det är om denna benägenhet att blunda för att vi åldras, som den här krönikan handlar. För somliga människor tycks det vara fult att bli gammal; det tycks som att en persons värde ligger i hens yrkesstatus och i att vara aktiv i förvärvslivet eller åtminstone i föreningslivet. Att vara ung. Gammal finns inte. Bara ung. Det gäller att prestera. Alltid. Prestera ända ner i graven. Dö på sin post. Att efter ett långt yrkesliv ”bara” leva och äga sin egen tid duger liksom inte. Evig ungdom är det som gäller, och det är, menar jag, inget annat än en sorts åldersdiskriminering!
      Jag vill värna rätten att bli gammal och rätten att få vara gammal. Uttryck som att sjuttio är det nya femtio gör mig både förbannad och ledsen. Vad är det för skitsnack? Vilka värderingar ligger till grund för dessa idéer? Och hur reagerar en av arbete utsliten fattigpensionär på sånt trams? För inte är det hen, som till varje pris vill fortsätta jobba fram till sin dödsdag, den saken är klar.
      Nej, låt oss släppa och slippa kraven på evig ungdom! Låt oss vägra att lägga oss under kniven, vägra hårfärgning och tandblekning, vägra hurtiga jordenruntvandringar och drömmar om en ny vår. Jag vill vara de sextioåtta år jag är, åldras i lugn och ro, vara gammal ett tag innan jag dör och förhoppningsvis ha tid att förbereda mig för detta stora steg in i evigheten.
      Att vara gammal borde vara något fint – inte något man till varje pris måste dölja eller förneka eller gömma undan, och jag tänker, att man måste träna sig i att släppa prestationskraven och tillåta sig att åldras på ett klokt och värdigt sätt. Ålderdom handlar ju om ständiga förluster – av hörsel och syn, av rörlighet, tempo, hälsa och inte minst människor man älskar. Men den handlar också om erfarenhet, visdom och klokskap och i bästa fall om att försonas med livet som det blev och att förlåta sig själv och andra. Men för att uppnå detta krävs tid för tanke och reflektion, mod att möta sig själv och insikt om att och när det är dags att släppa taget och ge plats åt andra. Och nytt utrymme åt sig själv…

      Den klarnande april!

      April må vara kall. April må vara gråtrist. Och det må snöa i april; ja, jag hävdar (helt ovetenskapligt) att det snöar oftare på påsk än på jul. Men april är ändå en vårmånad – åtminstone i landets södra hälft – och livet så mycket mer lättlevt än för bara några veckor sedan. Det är ljuset. Det är plusgraderna. Det är kläderna – ajöss med mössor, kängor och halsdukar virade flera varv runt halsen. Och det är allt det där som händer i naturen – tranorna och gåssträcken och första sädesärlan. Blåsipporna och vitsipporna och första maskrosen. Häckar som grönskar och små löv som slår ut. Det händer nya saker varje dag, och fort går det. Naturen vackrar sig, och det tänker den hålla på med i ett halvår nu, tills löven faller och vi går in i det andra livet…
      Jag gillar påsken och jag gillar när den är sen som i år. Helgens religiösa innebörd är inget som jag fäster mig så mycket vid, men den där idén om Stilla veckan, i vilken vi befinner oss nu, är något jag gärna tar till mig för lite extra eftertanke och reflektion – extra påtagligt och viktigt efter fredagens illdåd i Stockholm och de kärleksmanifestationer som följde på detta.
      Ett av skälen till att jag tycker så mycket om påsken är, att det är en ganska kravlös helg – inte alls med så många måsten som vid jul eller nyår eller midsommar. Pyntandet inskränker sig till några konstiga påskkäringar som jag hänger upp och några lika konstiga trätuppar som jag ställer på ett bord. En gren av trollhassel i ett fönster, där jag hänger små träägg, en samling vackra porslinsägg i en skål, ett par kransar, och massor av påskliljor och tulpaner i olika vaser. Det är det hela. Går på nolltid!
      Påskmaten är också sådär lagom. Lax, lamm och ägg i olika former, en sparrispaj och en fräsch sallad, och så är min påsk gjord! Godiset vill jag helst avstå från, men en gul citronpaj med en hallonsås är inte fel. Och kanske vin till påskbordet i stället för öl och snaps. Fast å andra sidan är det ju så himla kul att sjunga snapsvisor, och det blir liksom inte samma schvung i sången, om man håller ett vinglas i handen i stället för ett litet snapsglas.
      Den norska traditionen med att läsa påskekrim är något jag har tagit efter de senaste åren. Det är precis rätt årstid att vältra sig i ond bråd död och andra hemskheter, då kvällen utanför är längtansfullt blå länge, länge, innan den mörknar. Men visst är det märkligt, att man tycker att kvällarna nu är så ljusa, när man med samma tider för solnedgång i augusti-september tycker att de är så mörka?
      April, påsk och ljuset som har återvänt – det känns hoppfullt. Ännu en vinter är över, och nu står de ljuvligaste naturupplevelser i kö för att glädja oss. Men kanske är det som allra bäst precis nu, när allt det där fantastiska ligger framför oss och bara väntar och som formulerades så här vackert i följande diktrader av Erik Axel Karlfeldt:
      Intet är som väntanstider vårflodsveckor, knoppningstider. Ingen maj en dager sprider som den klarnade april.
      Och därmed vill jag önska dig en glad påsk!

      Att förneka sitt ursprung

      Somliga filmer bara måste jag se. Det är inte ofta jag går på bio, men någon sällsynt gång är det som att en film kallar på mig, och då är det bara att pallra sig iväg. Så var det med den svenska filmen ”Sameblod”, som går på bio just nu. Den handlar om en samisk flicka, Elle Marja, som drömmer om att bli lärarinna – inte renskötare. I nomadskolan, där hon går tillsammans med sin lillasyster, låter Elle Marjas fröken henne förstå, att hennes dröm omöjligen kan förverkligas, då samer är en annan lägre stående, sort än den som fröken själv tillhör. Så följer den ena kränkningen på den andra; barnen förbjuds bland annat att tala sitt eget språk och utsätts för en för den tiden helt accepterad rasbiologisk skallmätning
      För att ändå nå sitt mål tvingar sig Elle Marja att förneka sitt ursprung och byta identitet, bli en annan, en svensk, vilket är svårare än hon någonsin har kunnat föreställa sig. Det är en smärtsam resa hon gör, och till slut kommer hennes känslor av skuld ifatt henne med full styrka på ålderns höst.
      Det är en fantastisk film – vacker och ful, sorglig och upprörande. Det är inte så svårt att dra paralleller med ”Jag heter inte Miriam”, romanen av Majgull Axelsson, som kom för ett par år sedan. Huvudpersonen Miriam lever under falsk identitet som judinna under hela sitt vuxna liv. Hennes tatuering på armen vittnar om fångenskap i koncentrationsläger, men vad hon inte avslöjar är sin romska härkomst, då romerna står allra lägst i den etniska hierarkin – ännu lägre än de föraktade, förföljda och bespottade judarna.
      Miriam kommer till Sverige efter de förfärliga åren under kriget och skapar sig en tillvaro här, gifter sig och blir en respekterad femtiotalshemmafru. Men sanningen och skuldkänslorna kommer ikapp även henne, och på åttiofemårsdagen börjar livslögnen krackelera. Nu är tiden inne för Miriam att bli sann. Äkta. Den hon är.
      Strax innan jag sätter mig vid tangentbordet i dag för att skriva den här krönikan, läser jag en artikel av Elisabeth Åsbrink, som handlar om Harry Schein – huvudpersonen i ”Citizen Schein”, den alldeles färska dokumentären om hans liv. Även han försökte – dock utan framgång – radera sitt ursprung, det judiska, vid ankomsten till Sverige som ensamkommande flyktingbarn från Wien. Ur en känsla av maktlöshet föddes en framgångsrik kamp för att nå befattningar och utnämningar behäftade med makt. Mycket makt.
      Elle Marja, Miriam, Harry är tre personer som vill bli någon annan – ett val som förorsakar smärta, sorg och skuld och som inte skulle behövas i en rättvis värld. Det är en nåd att stilla bedja om, att alla kunde få vara sig själva precis sådana som vi människor är – med fel och förtjänster, med goda och mindre goda sidor.
      Och nu hör jag bestämt, att filmen ”Citizen Schein” kallar på mig!

      Vinterynk

      I februari har vintern hållit på väldigt länge, somliga år sedan i november, och även om mörkret inte är riktigt lika kompakt som det var för en eller två månader sedan, börjar det tära rejält på oss. Det känns som att alla reserver är uttömda; tröttheten är förlamande. Dessutom har huden torkat ut totalt efter månader med och torr luft både ute och inne. De där livsnödvändiga promenaderna har utvecklat sig till broddförsedda pliktvandringar, som inte gör någon glad. Kanske gör de gott, vilket till och med jag emellanåt betvivlar. Ibland glimtar det till med några dagars solsken, med följd att man ser hur dammigt det faktiskt är inomhus, trots att man städade i går, och hur dammig och blek och vissen man själv ser ut. För att inte tala om krukväxterna i fönstren.
      Ingenting är kul; det enda som lindrar lite (en kort stund innan man grips av ruelse över att man åt för mycket) är mat. Och vin. Och godis. Och snacks. Och mer mat. Och en god efterrätt. Kläderna håller på att spricka i alla sömmar, och en dag får man inte på sig långbyxorna med långkalsingar under. Då får man välja mellan att gå ut utan långkalsonger och frysa rumpan av sig eller stanna inne och bli ännu större i brist på motion.
      Ett tredje alternativ är att ge sig ut i butiker och utsätta sig för den traumatiska upplevelsen att knö in sig i ett provrum med obarmhärtigt avslöjande belysning och prova byxor i en större storlek – allt för att få plats med de förhatliga långkalsongerna under. Det är verkligen en Moment 22-situation. Usch!
      Glädjeämnena är få. Somliga tilltalas av den i mitt tycke fåniga och onödiga Alla hjärtans dag, då vi ska älska varandra hejdlöst – mer än vanligt – på uppmaning av handeln och restaurangnäringen. Andra tröstar sig med semlor i alla upptänkliga former. Hela januari. Hela februari. Betänk då, att fettisdagen, premiärdagen för semlor, i år infaller den 28 februari. Vad ska då semmelfanatikern hitta på den dagen, när hen har tjuvätit semlor i flera veckor? Och är det egentligen så himla gott med semlor? En stor, torr vetebulle med mandelmassa och uppblåst grädde? Klart överreklamerat enligt mig.
      Det tog verkligen förvånansvärt lång tid, innan bagarna tog mod till sig och började experimentera med semlorna – men då till den grad att det är tveksamt om dessa nya skapelser egentligen är semlor. Och jag avstår gärna från både Allahjärtansgullet och semmelhysterin. Finns det något att glädja sig åt i februari för en sån negativ och dyster person som jag? Ja, möjligen det faktum att månaden är kort; det borde alla vintermånader vara. Fast vid närmare eftertanke blir kanske inte vintern kortare bara för att vi kortar av månaderna… Men nog känns och låter det bättre med mars? För visst är mars en vårmånad?

      Att överleva januari

      Januari är årets längsta, tristaste och i alla avseenden värsta månad för vinterhataren Gunvor. Dessutom har den klara drag av grav personlighetsstörning – den inleds med jubel och fanfarer, sprakande fyrverkerier och skummande, bubblande vin och fortsätter sedan i festens tecken några dagar till. Men sedan sker en metamorfos. Från att ha varit leende och inställsam, övergår den i gråaste, glåmigaste, tristaste vardag. Januari har fått sitt namn från den romerska guden Janus, en dubbelnatur med två ansikten, vilket har tolkats som att han inte är att lita på – precis som månaden januari.
      Som grädde på moset brukar det också någon gång i slutet av månaden knäppa till och bli riktigt elakt svinkallt. För att inte tala om den där snön som också envisas med att hemsöka oss i början av året. Hittills har vi denna vinter varit barmhärtigt förskonade från denna världens mest onödiga och överreklamerade materia men den kommer, var så säker.
      Så nu gäller det att mobilisera kraft och styrka för att inte bara ta sig igenom utan faktiskt överleva denna eländesmånad. Vi är – i vår tid och på denna plats på Jorden – materiellt gynnade och rustade att möta vädrets och vinterns makter, vilket vi får vara tacksamma för, men januari är ändå en svår månad för många, och till er som är av den meningen, har jag några överlevnadsråd:
      Du måste möta ditt motstånd med aktivitet. Ut och rör på dig i dagsljuset! Det är det viktigaste av allt, trots att det känns olustigt eller kanske rentav omöjligt. Det är inte skönt. Det är inte vackert. Men det gör dig gott, för dagsljuset kan vara en väg att förebygga depression (det har med tallkottkörteln och melatonin och serotonin att göra, men det får bli en annan krönika).
      Bra böcker och filmer kan man med fördel frossa i när man kommer in från den traumatiska upplevelse som en vinterpromenad utgör. Mjuka varma kläder, mjuka, varma filtar, god mat – gärna husmanskost och långkok – brasor och levande ljus, ett glas gott vin, en kopp värmande te är trevligt, mysigt och verksamt. Apelsiner har sin bästa säsong just nu, och glöm inte att köpa hem tulpaner!
      Varma bad till vacker musik kandelaber bredvid badkaret med en badolja, som inte bara doftar gott utan också förhindrar uttorkning av huden. Något som skänker mig stor glädje är att ha kvar julgranen långt in i januari; kombinationen julgransbelysning och det försiktigt återvändande ljuset utomhus är något alldeles speciellt i synnerhet om granen – som i år och förra året – får massor av nya, ljusgröna skott!
      Skulle det bli så att kvicksilvret kryper ner under minus tjugo, gäller endast katastrofplanen: gå inte ut mer än du måste. Förbanna. Förneka. Förträng. Det varar kanske en vecka eller två, det där allra värsta. Och när det är över, går vi mot vår!

      Mot ljusare tider

      Nu har det vänt! I går mitt på dagen – närmare bestämt sexton minuter i tolv – ägde Vintersolståndet rum, och därmed går vi mot ljusare tider. Ja, jag vet att större delen av vintern återstår med snöelände och rysskyla och halka och isknaggel och oplogade vägar, men när vi tar bort julpyntet i mitten av januari, kommer vi redan att kunna se att det har blivit ljusare; årets mörkaste del är då förbi. Till vårdagjämningen är det nu 88 dagar och till sportlovet och vår väntande romresa bara 65 dagar. Om 115 dagar har vi påsk – den kommer så där härligt sent nästa år – och efter den är det ju raka spåret in i sommaren!
      Vi har redan överlevt den första tredjedelen av vintern – den som framför allt karaktäriseras av den gråaste tristess. Utan adventsljus och stjärnor och ljusslingor och glöggmingel och luciatåg vet jag inte om jag skulle klara detta kompakta mörker, som i bästa fall viker några timmar för en blek och glåmig sol som varken värmer eller förgyller. Föreställ dig december utan allt detta. Muntert? Knappast. Möjligt att hantera? Tveksamt. Ens överlevnadsbart? Vågar inte ens tänka tanken.
      Jag är en sån där som älskar december och julhelgerna, vilket kan tyckas märkligt och motsägelsefullt med tanke på att jag hatar vintern, men sådan är ju den mänskliga naturen – oberäknelig och nyckfull. Jag tycker att det är något mycket hoppfullt med alla de där ljusen och musiken och traditionerna. Jag präglades tidigt att tycka om december ; min barndoms jular var väldigt ljusa och härliga, och när jag själv fick barn försökte jag förmedla det jag själv hade upplevt – dock med blandad framgång, måste jag nog tillstå…
      Ja, jag gillar traditionerna kring julen – maten förstås och familjen som samlas och Karl Bertil Jonsson på teve och juldagsfrukosten efter julottan – men inga traditioner får vara så viktiga så att de inte kan brytas eller bytas ut efter hand. När ena dottern och hennes familj gav sig i väg till varmare trakter för några år sedan, åkte maken och jag till Rom, som visade sin absolut bästa sida med värme, narcissblomning och julnattsmässa i Peterskyrkan – ett storslaget minne för livet.
      Men i år blir vi kvar hemma, och de här dagarna alldeles före jul är kanske de allra bästa. Det är nu jag pyntar och fejar och bara ägnar mig åt det allra bästa: kokar långkål och brunkål, gravar lax och strömming, köper färska blommor, plockar fram julpyntet – ja, först nu; det skulle inte falla mig in att tjuvstarta! I morgon kväll kokar och griljerar vi skinkan, som vi provsmakar sent på kvällen, när maken har klätt granen. Och då är det jul!
      Och med det vill jag önska dig, kära läsare, en fin helg! Må den bli precis som du önskar – enkel eller överdådig, traditionell eller nyskapande, stillsam eller livad…

      Hat och hat

      Somliga blir väldigt provocerade, när jag säger att jag hatar vintern. Det är som att trycka på en knapp, och så får jag lyssna till ändlösa tirader om hur underbart det är med vinter och att jag bara sjåpar mig och varför flyttar jag inte till varmare breddgrader, och egentligen borde jag dra åt något riktigt, riktigt varmt ställe. Ja, det är många som verkar ta mitt vinterhat personligt.
      De känner sig uppenbarligen kränkta av att någon kan ha mage att tycka att snö, mörker och kyla är pest och pina, går i försvarsställning och vägrar förstå att människor kan ha olika preferenser. Det händer att de blir rent aggressiva och går till vredgade verbala attacker. För vadå? undrar jag.
      Vad är det som de så intensivt och ilsket försöker försvara? Vad är det som väcker så starka känslor? Ibland kan jag gripas av en misstanke om att vinterns argaste och ettrigaste försvarsadvokater i själva verket är rädda för sitt eget vinterhat, för vad skulle hända om de släppte fram det?
      Eller kanske är det själva ordet. Hata. Det är fult, det. Och ja, jag håller med – till en viss gräns, för det är skillnad på hat och hat. Den lögnaktiga hatretorik, som bedrivs av nationalistiska makthavare och på högerpopulistiska nyhetssajter och sociala medier, är skrämmande och måste naturligtvis både avslöjas och bekämpas, men det måste väl ändå vara slöseri med kraft och energi att ägna sin motståndskamp åt att förminska och förlöjliga vinterhatare och bekämpa vinterhat?
      Går det inte en klar skiljelinje mellan att hata en människa och att hata en företeelse? Är det inte en avsevärd skillnad på att hata det som en människa gör eller står för och att hata personen i sig? Och när det kommer till att hata vintern, vilken skada kan det rimligtvis göra? Kommer det att leda till ett världskrig? Till att demokrati ersätts med diktatur? Eller att någon individ eller grupp människor mobbas, diskrimineras, förföljs, fängslas, torteras eller dödas?
      För oss, som verkligen på riktigt och med stort allvar hatar vintern, är det en tröst och en lisa att bejaka våra svarta tankar och vårt motstånd mot kyla, snö och mörker och att veta att vi är många – för det är vi! När jag äntligen ”kom ut” som vinterhatare, visade det sig att det var fler än jag kunde ana som hatar vintern, och det faktum att jag inte är ensam gör det avsevärt lättare att uthärda den. Lättare. Inte lätt. För det är så med vintern att den måste uthärdas, och det finns bara en väg – rakt igenom. Utan att rygga för vintereländet, utan att fly eller förtränga.
      Men det kommer en dag fram på vårkanten, då vi lite yrvaket upptäcker att vi inte hatar längre utan har kommit över på andra sidan, lite luggslitna och illa tilltygade – men definitivt igenom. Dit längtar jag. Redan!

      Mitt i hösten

      Än är det inte vinter. Fortfarande är det höst – om än i gråaste, kallaste och blåsigaste laget. Själv tycker jag om hösten fram till november, då den stora, stora gråheten rullar in. Men oktober är en härlig månad med sina starka, sprakande färger; trädkronor i rött, orange och gult, som står sig lika fint mot en klarblå himmel och vattenspegel som mot luddiga gråa skyar. Vackert är det – om än vemodigt. Tycker man då att det skaver för hårt i själen av allt som ändrar färg och vissnar, kan man alltid sparka omkring lite i lövprasslet på marken. Det är barnsligt, jag vet. Men det är kul och det skingrar demonerna – en liten stund i alla fall.
      Något som inte är kul är att sandalsäsongen definitivt är över. Att vistas utomhus utan ytterplagg är bara dumt så här års, då till och med sommarjackan blir för tunn. Det är inte heller särskilt roligt att somliga dagar kräver både halsduk och handskar; och när endast tjockaste jackan hjälper mot kyla och blåst, känns september väldigt långt borta – för att inte tala om när man tvingas plocka fram broddarna. Hittills har jag sluppit dem, men inte mössan – hatpersedeln nummer ett. När den av nödvändighet åker på kan man hålla sig för skratt. Då är inte oktober längre min vän.
      Men för det mesta är denna månad uthärdlig, ja mer än uthärdlig. Ganska skön trots allt. Nu är det läge för matlagningsorgier med de mest fantastiska råvaror som bas: rotfrukter, svenska äpplen, svamp, älgkött och lamm. Jag tillbringar timmar i köket, för vad har jag ute i blåsten att göra, när dagens promenad är avklarad? Så jag tänder ljus mot den grå halvskymningen, som inte viker på hela dagen, sätter på någon lämplig musik och skrider till verket. Kåldolmar, grytor, soppor. Mustig, smakrik mat som får ta tid. Ett glas vin kanske – ett i grytan, ett i kocken. Det puttrar. Det doftar. Ljuslågorna i köksfönstret flämtar. Och så kommer den där vackraste arian i den italienska operan. Och jag blir stående och tomglor på skymningen som kommer tidigt nu. I oktober.
      Nu återstår bara några dagar av denna månad, och det är hög tid att beväpna sig och samla kraft inför den mörkaste månaden av alla: november. Ja, jag vet att december egentligen är mörkare och januari också, men november känns mörkast. Somliga har redan satt upp ljusslingor på balkongen, och i lampbutiker har man börjat skylta med adventsstjärnor och elektriska ljusstakar. Men stopp! Det är alldeles för tidigt! Nog kunde man ha vett att vänta åtminstone till efter allhelgonahelgen! Jag beväpnar mig på annat sätt än med ljusslingor, som hemma hos oss absolut inte får sättas upp före första advent! Nej, det får bli det gamla vanliga: promenader i dagsljus, matlagning och en diger trave böcker.
      Men allra helst skulle jag vilja gå i ide och slippa eländet.