• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Gunvor Sand Edwall

      Dalslands vackra kanal

       

      Foto: Christer Wik

      Mitt barndomshem låg på en liten höjd invid en liten sjö, som är en del av Dalslands kanal.
      Där lärde jag mig simma, och när M/S Storholmen kom forsande ute på sjön, skyndade jag nerför backen, kastade av mig kläderna, slängde mig i sjön och inväntade de ljuvliga svallvågorna. Men Storholmen var i min barndom inte enbart förknippad med bad; jag fick också kliva ombord och åka med några gånger – hela vägen från Köpmannebro till Bengtsfors. Det tog en hel dag, och mot slutet var jag nog lite mätt på slussandet, men visst var det ett riktigt äventyr för en unge på femtiotalet att åka båt på Dalslands kanal. Och lunchen ombord smakade fantastiskt!

      Båttrafiken utgjordes på den tiden mest av ett par turbåtar, lastfartyg på väg till något av alla de pappersbruk som fortfarande var i drift samt bogserbåtar med timmermosor på släp. En och annan motorbåt puttrade väl förbi vackra sommardagar, men jag kan inte tänka mig att turisttrafiken var lika tät som den är i dag, och några gästhamnar kunde jag nog inte ge båtägarna tips om, då jag sommarjobbade vid kanalen 1967. Jag var Håveruds allra första turistvärdinna, och några gånger varje dag guidade jag turister längs slussarna och akvedukten. Många tyckte att det var både spännande och lite läskigt att gå på den plåtränna som akvedukten utgör, men mest var de imponerade – med rätta tycker jag, för visst visar den prov på enastående ingenjörskonst! På den tiden var Håveruds akvedukt Sveriges enda, medan den nu har fått sällskap av två andra längs Göta kanal. Ingen av dem kan dock på något vis konkurrera med Håveruds – vare sig när det gäller snille eller skönhet!
      Som vuxen har jag också åkt Dalslands kanal flera gånger både med turbåt och egen skuta, vilket är en upplevelse som jag rekommenderar alla båtägare att tacka ja till. Den är minst lika vacker som Göta kanal och slussandet är bra mycket enklare. Det enda negativa är att slussbassängerna inte är tillräckligt djupa för de större segelbåtarna.

       

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Dalslands kanal är ingen grävd kanal utan består av ett system med sjöar – den ena vackrare än den andra – som binds samman av slussar. Man kan övernatta i sanslöst vackra naturhamnar, om man inte lägger till i någon gästhamn – alla med sin speciella karaktär och charm. Mina favoriter är nog Upperuds och Håveruds gästhamnar – inte enbart för att de är belägna i min hembygd utan också för sin skönhet och sina begivenheter – till exempel Dalslands konstmuseum med ett otroligt vackert läge. Och promenaden mellan de två gästhamnarna är ljuvlig!
      Dalslands kanal firar sitt 150-årsjubileum i år. Varför inte ta en båttur på kanalen eller åtminstone en liten omväg och svänga av från 45:an mot Upperud och Håverud, när du är på väg söderut i bil? Om du inte seglar dit i egen båt förstås. Det tänker vi göra. Igen!

      Hur skulle jag kunna låta bli?

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Nej, inte kan jag skriva ännu en krönika om våren och lättnaden över att vinterhelvetet äntligen är slut?
      Inte heller kan jag väl tjata om krokusfloder och scillamattor och sädesärlor en gång till? Och visst måste det för länge sen vara färdigtuggat om gåssträck och islossning och öppet vatten? Men vad ska jag då skriva om, när våren just nu är solen i mitt universum? När nästan allt jag gör, knyter an till våren?
      Nu vill jag städa. Och på något mystiskt vis njuter jag av det, även om startsträckan är lång. Det starka, obarmhärtiga aprilljuset, som ännu inte har mildrats av trädens lövmassor, avslöjar alla skavanker i vårt hem. Så fram med dammsugare och trasor och rengöringsmedel och polermedel! Svisch, svisch! Hejåhå! In i minsta skrymsle, in i minsta vrå! Rent blir det. Blankt. Fräscht. Luktar gott. Och på morgnarna släpar jag mig upp ur sängen med svårartad träningsvärk i muskler som inte har använts på ett bra tag.
      Nu vill jag ta promenader, vilket inte på något vis är unikt för våren, men vinterns ganska förfärliga och samtidigt nödvändiga pliktpromenader har ersatts av ljuvliga strövtåg med sylvasst skärpta sinnen: där har blåsipporna kommit, där ett svanpar, där tittar årets första pestskråp upp, och där sjunger koltrasten – vackert, djärvt ekvilibristiskt! Mestadels går jag ensam, men på söndagarna har jag numera sällskap av ett barnbarn, och våra promenadsamtal rör sig om allt från böcker till gamla släktingar. Och så tittar vi på islossning och blommor och fåglar och annat vårigt.
      Nu vill jag vara ute på balkongen. Den har västerläge, och när solen lyser blir det varmt där, stundom lite väl varmt, och då är det parasoll som gäller. Att sitta utomhus under ett parasoll utan att frysa är ju bara helt gudomligt, och där utanför i parken hör jag barns lek och dunkandet av en boll som dunsar ner från basketkorgen. När jag reser mig upp och tittar ut över parken ser jag soldyrkande människor på filtar, längre bort är det ett picknickgäng, och när det är vernissagefredag myllrar vår gata av folk som är ute för att mingla och titta på nya utställningar, kanske rentav köpa ett konstverk. Stan lever upp igen, och den bästa stadsdelen, härliga Herrhagen, visar sin allra finaste sida den här årstiden.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu vill jag träffa folk, ställa till med fest, sippa rosé på uteserveringar, njuta av solglitter i vatten, av fontäners plaskande och av den explosion av liv och skönhet som naturen bjuder. Jag målar tånaglarna röda och plockar fram sandalerna, och oj, vilka bleka fötter! Men härligt att få vifta med tårna i den varma solen!
      Och nejdå, inte skulle den här krönikan handla om våren, absolut inte, men när jag tittar på den lilla vitsippsbuketten som står här på bordet, undrar jag bara: Hur skulle jag kunna låta bli?

      Sommarhallucinationer

      Foto: Anders Wiklund / TT

      Det är mer än tre månader nu. Redan i mitten av november kom den första snön och nu vet jag inte hur många gånger den har smält eller regnat bort – bara för att börja falla igen, ilsket på tvären, på diagonalen eller i ymniga sjok från en grå himmel.
      Och så fryser det på och blir isigt och knaggligt där folk har gått innan det blev plogat, eller där det inte gick att ploga det alltför hårdtrampade eländet. Och nej, det är inte okej – inte på något vis för en vinterhatare. Tre månader; nu borde vintern vara slut. En klok devis, som för många år sedan myntades i den eminenta Vinterhatarklubben, är att årstiderna ska veta sin plats – i synnerhet vintern. Men som det ser ut nu, verkar vinterhelvetet bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Långtidsprognoserna ger ingen som helst tröst eller hopp om vår.

      När jag står i köket och rör i risottogrytan och tomglor ut i ingenting, händer det att jag börjar hallucinera om det andra livet, det riktiga livet, sommarlivet. I stället för ett kompakt mörker alternativt spöklikt vitt föreställer jag mig glittrande vatten och den blåaste himmel när jag tittar ut genom nedgångsluckan ombord på vår båt, och i stället för inbäddad snötystnad eller plogbilsdunder hör jag måsskrin, koltrastjubel och vågornas brus mot hällarna. Och visst är det gott med risotto milanese och långkok, och nog ger den kärleksfullt tillredda maten tröst i vintereländet, men det är inte sommarmat och det är ingen båtmat. Nej, ombord på Minerva vankas det snabba pastarätter, sill och dill och färskpotatis, melon och parmaskinka och sallader på färskt och fräscht. Varmrökt fisk inköpt i någon trevlig hamn, kräftor i augusti och någon enstaka regnig dag en burk ärtsoppa med varm punsch. Det är sol, det är varmt badvatten, det är dagslånga segelturer mellan hamnarna med pilsnerkorv till lunch och horisont runt omkring oss, och det är lång, långt både från och till vintern.

      Blir det riktigt vinterilla kan jag bli sittande i timmar och bläddra i fotoalbum och läsa mina blogginlägg – de som handlar om vår och sommar, naturens uppvaknande från snödroppe via vitsippsbackar till yppig och flödande hägg och syren. Och då kan jag konstatera, att visst borde det vara dags nu för det allra första vårregnet, fågelsträck, små öppna råkar längs stränderna, kanske rentav islossning som för tre år sedan, eller

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      blommande vintergäck som jag såg i slutet av februari både i fjol och för två år sedan.
      Men nej, det verkar inte som den där Bore har någon som helst tanke på att abdikera, och vinterivrarna jublar. Så ut i snön och den isiga vinden med er då, ni som älskar vinter! Men kom inte och gnäll om våren låter vänta på sig, för ynket och klagandet, det är vårt – vinterhatarnas – privilegium!

      Något med ljuset

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag äter min frukost den här morgonen – eller nåja, förmiddagen om jag ska vara ärlig – är det något med ljuset; det är ett annat, ett klarare, ett varmare. Och så kommer solen!
      Hon har varit bortrest väldigt länge, känns det som, och det blir bara en blixtvisit – men senare kommer en glimt till och ännu en, och min dag är gjord! Plötsligt blir det lättare att andas, och jag känner något som närmast kan liknas vid hopp. Vågar jag hoppas på att det blir en vår i år också?

      Vi har fortfarande kvar vår julgran. Den – liksom förra årets och förrförra – har fått små gröna skott och barrar inte alls; och jag anser att det är på gränsen till dödsstraff att kasta ut en högst levande gran. Alltså får den stå kvar. Och det är något med ljuset, när det efter årets två mörkaste månader återvänder och möter julgransbelysningen. Nu siktar vi in oss på att kombinera makens födelsedag den nionde februari med en julgransplundring!
      Det är något med ljuset, när det dröjer sig kvar på eftermiddagen och skymningen faller först efter klockan fyra. Det börjar också märkas ute i naturen att något nytt är på gång; jag kan räkna till tre nya fågelläten, när jag är ute på min dagliga promenad – inte bara skatans och talgoxens. Och det är något med ljuset, när skatorna har börjat se sig om efter nya boplatser i lämpliga träd.

      Och nej, jag har inte ändrat uppfattning om vintern, om nu någon skulle få för sig det. Jag är fortfarande av den åsikten att vintern är en styggelse, faktiskt ett rent helvete, men jag är ju inte så korkad så att jag inte ser de olika graderna i detta helvete! Men det gäller för oss vinterhatare att försöka hitta de guldkorn som faktiskt finns – även om de är få och svårupptäckta så här års. Det återvändande ljuset är ett av dem. Att frossa i tulpaner och de härligaste apelsiner är två andra ljuvligheter som hör januari till. Sen är det väl inga fler…

      Trots ljuset är vintern långt ifrån över; vi är faktiskt bara mitt i. Det kan komma metervis med snö, och minusgraderna kan bli förfärande många, innan det hela är över. Vi vinterhatare måste stötta varandra och gemensamt försvara oss mot alla hurtiga förespråkare för snö och kyla, för vi är många – kanske till och med fler än de där som gillar att frysa, skotta snö och halka omkring på knaggliga, moddiga vägar. Det gäller bara att hitta varandra, och för det ändamålet är sociala medier mycket användbara!
      Och även om det just nu är svårt att föreställa sig, kommer även årets vinter att ta slut. Till dess får vi trösta oss med apelsiner, tulpaner, fågelkvitter och ljuset. För det är något med ljuset…

      Att leva som man lär

      Den uppmärksamma eller minnesgoda läsaren kanske har ett minne av att min förra krönika handlade om vådan av att inte använda broddar, när halkan slår till.
      Kanske kommer hen också ihåg att jag uppmanade, nej faktiskt beordrade läsaren att ta på broddar och hur jag framhävde min egen förträfflighet i frågan. Det var då, det. Nu sitter jag här och skäms, för visst ska man leva som man lär? Men skammen är kanske inte det värsta; nej, det är den gipsade armen. Ja, jag har fallit omkull och brutit handleden. Hade jag broddar? Nej. Borde jag ha haft broddar? Ja, uppenbarligen.

      Det var en härlig dag, och promenadunderlaget var perfekt – torrt, hårdfruset och halkfritt. Ett vackert ljus och älven som höll på att frysa till lockade till flitigt bruk av kameran, och jag njöt av att allt isknaggel nu var borta och av att kunna ta ut stegen ordentligt på min promenad. Mina tankar rörde sig kring julförberedelser och när jag skulle göra vad, och jag kände mig väldigt nöjd med att som pensionär ha gott om tid.
      Så skulle jag gå över den nyrenoverade och nyöppnade stenbron på väg hem till Herrhagen; jag började på höger sida, men som den präktiga (?) person jag är ville jag gå på rätt sida av vägbanan, och då jag siktade en buss längre bort skyndade jag på stegen.

      Och där låg jag! Det gick så fort så att jag nog inte förstod vad som hade hänt, och lika fort reste jag mig upp och nådde andra sidan, där jag satte mig på räcket och viftade förbi bussen som hade stannat. Då. Kände. Jag. Hur. Ont. Det. Gjorde. I. Handleden. Ajajaj! Ett par anläggningsarbetare som hade bevittnat dramat kom fram till mig och hörde sig för hur det hade gått och gick sen bort och inspekterade isfläcken, den förbannade, osynliga isfläcken på den nylagda, släta (alltför släta?) asfalten, medan jag stapplade hem, där jag vände i dörren, när jag hade inspekterat min handled. Den var svullen. Och den var sned.
      Det blev akuten och röntgen som bekräftade det jag hade misstänkt, och det blev en långdragen, smärtsam – trots lokalbedövning – procedur att dra rätt armen, och så gips på det. Där var det bara att glömma hela julplaneringen. Och jag tyckte väldigt synd om mig själv.

      Men jag är av naturen en positiv människa. Det är ju bara helt fantastiskt vad jag kan göra med en hand! Duscha med höger arm inplastad, borsta tänderna (det blev en ny eltandbosrte trots att jag inte gillar sådana; de är så stora!), lösa korsord, skriva inköpslistor, laga sådan mat som kräver endast en hand och en massa annat. Något, som är mycket nyttigt för en kontrollmänniska som jag, är att jag har tvingats släppa taget och överlåta en massa sysslor till mina närmaste. Och det ser faktiskt ut som att det blir jul i år också! Utan mitt julstök!

      Årets julklapp till mig själv? Ett par nya broddar! God jul!

      Förlorat fotfäste

      Den här tiden på året är det högsäsong för förlorade fotfästen. När vintern slår till, fylls akutmottagningarna med människor som har halkat, ramlat omkull och i bästa fall kommit undan med en fraktur – oftast i den handled som de reflexmässigt har tagit emot sig med. I värsta fall har man av någon anledning inte tagit emot sig. Då kanske inte ens akutsjukvården kan göra något…

      Att det blir halt åtminstone några gånger per vinter är väl knappast någon världssensation; oftast är det värre än så med halt väglag månader i sträck och då måste man göra det bästa av situationen, även om det bär en vinterhatare emot. Men inget bli bättre för att man vägrar ta reson, det är ju man själv som drabbas och får lida för sin egen dumhet. Så jag ber dig, nej, jag beordrar dig: Sätt på dig broddar, människa!
      Av någon för mig oförklarlig anledning är det många som inte vill använda broddar. Somliga anser (hur man nu kan få för sig sådana dumheter) att de är till bara för riktigt gamla människor och att man automatiskt åldras ett halvsekel, om man tar på sig ett par. Jag har till och med hört människor i åttioårsåldern broddvägra, för med broddar ”ser man så gammal ut”. Inte så smart precis. Ganska korkat faktiskt. Vid åttio är man gammal och borde ha lärt sig något om livet.

      Ett annat argument mot broddar är att de skulle vara fula. Det tycker inte jag. På en grov känga kan de nästan se lite coola ut. Men smaken är som bekant som baken, och om det nu skulle vara så att de inte är så estetiskt tilltalande – vad spelar det för roll? När hela vintern är förfärligt ful, så kan väl inte ett par broddar göra någon större skillnad?
      Det finns en mängd olika sorter. Jag köper mina på apoteket – sådana där som man spänner fast på klackar och hälar. De är ganska lätta att ta av, när man till exempel kommer in i en butik med ömtåligt golv. För dom ska av inomhus, om inte golvet är stenlagt. Det är faktiskt rent oförskämt på gränsen till kriminellt att trava omkring och lämna små hål efter sig eller rispa det tjusiga trägolvet.
      För en sån som jag, som är gravt beroende av dagliga och helst långa promenader, är halkan en grym fiende, och av rädsla för att falla spänner jag varenda liten muskel i kroppen, vilket ger en ömmande rygg och en fånig, trippande gångart som resultat. Då är broddarna mina bästa vänner – till stor hjälp vid både ishalka och osynlig elak blixthalka; jag kan slappna av och gå som en människa.
      Men när snön faller decimetervis, kanske till och med metervis, hjälper inga broddar. Då hjälper ingenting. Då råder katastrofläge med inomhusvistelse. Tills våren kommer eller åtminstone snöröjningen har kommit ikapp.

      Att sparka i lövhögarna…

      Så här långt ut på hösten är glädjeämnena få och nöjena i stort sett obefintliga. Inte kan man njuta av solen och den ljumma vinden, inte kan man ta sig något dopp i sjön. Uteserveringarna har bommat igen och monterats ned, och utomhustemperaturen kräver allt tjockare ytterplagg. Sommarens minnen bleknar i takt med solbrännan och humöret sjunker i takt med graderna. Inte heller blir jag på bättre humör av att butikerna redan ”lockar” med glögg och julbelysningar. I oktober! Det är på gränsen till kränkande för en höstdeppig person som är alltför medveten om att november inte är någon mysmånad utan något ska kämpas igenom, innan det kan vara dags för adventsmys och julförberedelser.

      Det är inte ens vackert längre; träd och buskar har sprakat färdigt och vackerheterna ligger på marken och blir allt blekare för var dag som går. Men om man nu skulle råka ha barnasinnet i behåll, kan man i alla fall roa sig med att prassla omkring i lövhögarna – ett av de få utomhusnöjen som sena oktober har att erbjuda. En mystisk air av romantisk filmkomedi svävar över denna enkla förströelse, där man för att uppnå maximal effekt kan ikläda sig någon form av tweed eller lammull med basker på huvudet och en halsduk nonchalant slängd runt halsen. Sen kan man ge sig hän i lövmassorna.

      Att jag är barnsligt förtjust i att sparka omkring i torra lövhögar kanske är en kompensation för det jag inte vågade göra som litet barn. Polio, eller barnförlamning som då var det vanligaste namnet på den fruktade sjukdomen, hade sina mest omfattande utbrott på sensommaren och hösten – kanske för att smittan spreds lättare, när människor efter sommarlov och semestrar åter samlades inomhus. Det var en ganska allmän uppfattning att smittan fanns i fallfrukt och vissna löv, och sådana enkla nöjen som att mumsa på ett nedfallet äpple eller tumla om i lövhögar var för många barn strängeligen förbjudna. Jag har inget minne av att denna föreställning fanns i mitt eget hem, men jag hade lekkamrater som kunde måla upp de hemskaste scenarier – så som bara barn kan.

      Och jag stannade utanför lövhögarna. Så kom den allmänna poliovaccinationen i slutet av femtiotalet, epidemierna upphörde och det var fritt fram att prassla i löven, vilket jag gjorde av hjärtans lust och har fortsatt med under hela mitt liv. Ja, jag vet, det är en barnslig sysselsättning men himla härlig, i synnerhet om man hittar riktigt prassliga högar som har vuxit sig stora efter en torr och blåsig vecka i slutet av oktober – alltså nu. Det finns de som menar att rikligt med nyfallen finkornig snö har samma effekt på sinnet. Det får stå för dem. Nej tack, inte för mig. Kalt och blött och otrevligt. Inte det minsta prassligt. Och vem vet vilka smittor snö kan tänkas härbärgera?

      En förlust av ett vackert ljud

      Jag kan inte längre höra det, och det är trist på gränsen till sorgligt. Ett av mina favoritljud är borta för alltid, och jag saknar det häftigt och utan någon som helst måtta. Syrsornas gnirpande, det där ljudet som är så nära förbundet med varma sensommardagar och ljumma stjärngnistrande nätter kan jag alltså inte höra ens på mitt friska högeröra, och det är inte bara en förlust av ett vackert ljud som jag sörjer, utan också min egen förlorade ungdom och – ja faktiskt – medelålder.

      Men fortfarande finns det vackra ljud som jag hör och som jag passar på att njuta av så länge jag kan. Vatten är nummer ett – nästan som musik och i massor av olika variationer. Vågors rytmiska brus mot en strand – underbart att somna och vakna till ombord, liksom regnets försynta prasslande mot rufftaket. Det mäktiga dånet i ett vattenfall, det milda kvillrandet i en liten bäck och det allra stillsammaste porlandet i en liten springbrunn är fler exempel på de där vackraste ljuden. Mitt drömhus ligger vid havet med en liten fors utanför sovrumsfönstret och obruten horisont som utsikt. Med största sannolikhet kommer det att stanna vid en dröm. Men från mitt eget öppna sovrumsfönster kan jag så här års under tysta nätter höra vattnet spela i den lilla fontänen i Herrhagsparken…

      Koltrastens sång visar också otaliga prov på variation och ekvilibrism, men medan jag gärna vill tro att den jublande sången uttrycker ren och skär livsglädje, har den väl snarare med parning och något så krasst som revirmarkering att göra. Ett annat fågelläte som jag älskar är gökens rop – inte för dess skönhet, för det låter faktiskt riktigt illa, hest och falskt, om man hör det på nära håll, utan för att det är så starkt förknippat med min barndoms födelsedagar i mitten av maj. Gullvivor och äppelblom – medan ett stilla regn föll utanför det halvöppna fönstret. Och göken gol borti öster.

      Som den kattälskare jag är upplever jag en katts spinnande som ett ljuvligt ljud – för att inte tala om vilken rogivande effekt en spinnande katt i knät eller vid fotändan av sängen har. Och den dagen då jag inte längre vill eller orkar resa mer, ska jag ha en katt igen – en sån där som spinner så fort man tittar på den! Barnskratt, det svaga pysandet när man öppnar en flaska bubbel på rätt sätt, kräftors rasslande i mjärden och telefonsignalen, som man väntat på länge, länge, är för mig mycket vackra, njutbara ljud. Men kanske är ändå tystnaden det vackraste. Den finns nästan inte, och om den vid något sällsynt tillfälle infinner sig, blir den genast överröstad av min tinnitus. Så är det: inte kan jag höra syrsorna, och aldrig blir det riktigt tyst. Men koltrasten finns kvar. Och fontänens spelande i Herrhagsparken…

      Att resa som en människa

      När man tillbringar lång tid ombord på en segelbåt, blir det mycket tid till tanke och reflektion, och något som jag har funderat en del på i sommar är hur vi reser. Att segla är ett mänskligt och människovärdigt sätt att ta sig fram, som människa och miljö mår bra av. Att puttra fram i fem knop på en kanal ger inte heller särskilt stora avtryck i form av nedsmutsning av vatten och luft. Men jag tycker ärligt talat att ägarna till de där gigantiska, energislukande motorbåtarna, som vrålande vräker sig förbi och efterlämnar gigantiska svall, faktiskt borde skämmas riktigt ordentligt. Att ta sig rätten att förbruka så mycket av jordens resurser och fördärva så mycket för så många ger inga pluspoäng till eftermälet.
      Likadant är det med att flyga. Det är inte okej att flänga fram och tillbaka i luften bara för att man kan. Det sker på andras bekostnad – nu och i morgon. Själv har jag dåligt samvete varje gång jag bokar en flygresa (och det ska man ha), även om det inte sker särskilt ofta om jag jämför med många andra – men absolut alldeles för ofta om man ser till alla människor på denna jord, som naturligtvis har lika stor rätt att förstöra miljön som jag! Dessutom är flyget ett resesätt som är ganska människofientligt. Efter några timmar i luften dimper man ner på ett ställe långt, långt hemifrån – kanske med en kraftfull jetlag som extrabonus, och när den väl har gett med sig, är det dags igen. Hur bra är det?
      Alternativet är naturligtvis tåg. Min första långa utlandsresa gick med tåg till Italien tillsammans med min familj – med sovvagn genom Tyskland och ett alplandskap som tog andan ur mig! Fjorton minuter tog det genom den längsta tunneln, och på perrongen i Bolzano kunde man köpa de läckraste mackor och de ljuvligaste persikor. En storartad upplevelse för en elvaåring på sextiotalet!…
      Det har blivit en hel del tågresor med åren men efter hand har det blivit både billigare och enklare att flyga. Trots det har maken och jag envisats med att då och då byta ut flyget mot järnvägen – inte minst för att tågresor liksom segling verkar ha en välgörande och stresslösande effekt på oss, när vi reser som människor. Om tågen går i tid och inte blir stående på spåren förstås.
      Tyvärr är det numera både krångligt och dyrt att ta tåget; SJ säljer inte längre några utlandsbiljetter, utan man får försöka boka dem på egen hand hemma vid datorn. Men till min glädje finns det också minst en facebookgrupp, där man diskuterar tågresande och ger varandra användbara tips. Så nästa gång jag ger mig ut i världen vill jag – trots dyra biljetter och risk för förseningar – resa med tåg. Kanske till Italien med sovvagn genom Tyskland (jo, det går fortfarande om man jobbar bra vid datorn!) och en macka på perrongen i Bolzano!

      Utan krav på motprestation

      Alldeles nyss blommade syrenerna. Alldeles nyss sjöng jag med i sommarsångerna på barnbarnets skolavslutning. Alldeles nyss var det före. Före midsommar, före högsommar och före semesterseglingen. Nu är det efter. Hur gick det till egentligen?
      Egentligen är det inte alls konstigt med tanke på tiden som har gått och allt vi har upplevt på kanalen, i slussarna och i den fantastiska skärgården, men när vi kommer hem efter en sex veckor lång båtsemester, känns tillvaron väldigt främmande ett par dagar. Lägenheten är varm och instängd, kylskåpet ödsligt och fönsterbrädorna helt tomma, eftersom våra krukväxter är fosterhemsplacerade sen mitten av juni.
      Trots att balkongdörren och alla fönster står öppna dygnet runt, sover vi illa i inomhusvärmen, som dröjer sig kvar i stenhus som vårt. Tvättkorgen svämmar över och kräver ett antal maskiner för att tömmas, och matinköpen går knackigt; vad har vi hemma? Vad måste köpas? När barnbarnet och hans mamma kommer på middag, har vi inte alls de där obligatoriska grejerna hemma, som han gillar och brukar få – gurkan, som jag brukar skala och skära i halvmånar, morötterna rivna eller i stavar eller den laktosfria chokladglassen. För jag har helt enkelt kommit av mig och glömt hur vi lever vårt stadsliv.
      Men när vi har tvättat all tvätt, handlat mat ett par gånger till, fått våra krukväxter levererade och tagit några promenader, känns det nästan som att vi är hemma igen, och det är då jag ser mig omkring och lite yrvaket upptäcker hur gult gräset är, hur skräpigt det är under lindarna på gatan utanför och hur försommarfägringen har ersatts av sensommarblomning och tung, trött grönska. Jo, jag såg renfana och tjärblomster och torkgulnade björkar utifrån sjön också, men här hemma blir det – med det klara minnet av försommaren innanför pannbenet – så påtagligt, detta att sommaren är inne på sista varvet.
      Visst är det är vemodigt men också befriande. De där vita juninätterna kan ge upphov till ganska svårt själsfladder; livet borde vara lättlevt men neej, så fungerar det inte för mig. Ljuset förväntar sig. Kräver. Begär. Svårt att definiera och svårt att leva upp till. Så därför tycker jag mycket mer om sommarens sista tredjedel. Själen kommer till ro, vattnet är varmare, nätterna mörkare och stjärnorna fler. Och fler. Och fler. Sommaren är som den är, blev som den blev, och varje dag med mild honungssol, badtemperaturer över tjugo grader, kräftor, vänner att återse och alla miljoner stjärnor däruppe på himlavalvet är en gåva.
      Sensommaren – en gåva utan krav på motprestation…

      Det sociala kanallivet

      När jag vaknar i dag skiner solen. Båten rör sig ganska mycket – inte på något obehagligt sätt utan mjukt och snällt. Förtöjningarna gnekar lite, men det har jag blivit van vid efter drygt två veckor ombord, så det ljudet stör mig inte heller. Det tar någon sekund innan jag kommer på var vi befinner oss; det blir lätt så när man byter hamn varje dag, men så minns jag gårdagen fantastiska seglats längs östgötakusten och in i Södertörns skärgård. Javisst ja, vi är i Nynäshamn!
      Efter nästan två veckor på Göta kanal har vi kommit ut på öppet vatten, och det känns som att vi har fått friheten åter. Att gå Göta kanal med sin båt är både mysigt, vackert och trevligt, men man kan inte påstå att valmöjligheterna är särskilt många eller stora; när slussporten i ena änden har slagit igen bakom båten, har man bara två val: fortsätta eller vända vid första möjliga tillfälle, vilket ju vore synd, eftersom kanalåkandet som sagt är en ganska trevlig upplevelse. Och dyr. Så det är bara att fortsätta. Om än något frihetsberövade
      Kanalfarande är en social företeelse. Man slussar tillsammans med några andra båtar och följs åt under en dag. Nästa dag kanske man får annat sällskap beroende på vid vilken tid man kommer iväg, men rätt som det är dyker den där båten från Holland upp igen, och nu hälsar man på varandra som gamla vänner, vilket gör att man får ganska många nya ”vänner” under en kanalresa.
      En av de roligaste händelserna under årets kanalresa hade sin upprinnelse i en bild, som jag la ut på facebook och som en för mig dittills obekant person såg och gillade. Båten på bilden – en vacker träbåt från Kungshamn – var hennes fars, varpå en livlig digital konversation utbröt mellan mig och henne.  Nästa dag hamnade vi i samma gästhamn som den här båten, och jag kunde glatt framföra hälsningar från dotter till far. Redan samma kväll knackade det på vår båt; där stod hon i egen hög person, och det kändes som att vi var gamla vänner! Och båten såg vi sedan än här, än där.
      I Söderköping lade en båt med finsk flagg till bredvid oss, och visst var det något bekant över den? När vi började prata med båtens besättning, visade det sig att de hade startat sin tur i Karlstad, där de hade köpt båten, och då trillade polletten ner; denna båt och vår har ju haft sin båtplats vid samma brygga, och maken kände mycket väl till förra ägaren! I samma hamn dök också ett par gamla bekanta från Hammarö upp, vilket ledde till både lunch ombord på vår båt och en trevlig, sen kväll ombord på deras. Och när man har kommit så långt som till Söderköping, känns det som att man känner halva hamnen!
      Men nu är vi anonyma igen; här känner vi inte en kotte. Det är både härligt och lite ensamt, men vem vet nya vilka bekantskaper vi kommer att göra bland kobbar och skär…

      Kanalsegling

      Kapten Snedwall och jag har gått Göta kanal flera gånger med våra båtar och klarat av det hela utan större missöden. Man brukar tala om Göta kanal som skilsmässodiket, vilket säkert kan avskräcka en och annan, men sanningen är den att det är kul att slussa och mycket avkopplande däremellan. Man glider fram i fem knop i de vackraste landskap: böljande fält, lummiga alléer, glittrande sjöar och vildaste sagoskog. Slussarna är många och ger upphov till många trevliga samtal med medslussare och nyfikna och vetgiriga åskådare. På kvällen lägger vi till vid en gästhamnsbrygga. Kanske tar vi en promenad eller ett dopp, innan det är dags för middagsbestyr, om vi inte slår på stort och äter på någon av alla restauranger, som finns längs kanalen.
      Vi har naturligtvis också gått Dalslands kanal flera gånger – fattas bara annat, då jag växte upp vid en av sjöarna i kanalsystemet och dessutom var Håveruds första turistvärdinna och guide i slutet av sextiotalet! Dalslands kanal är om möjligt ännu vackrare och mer avkopplande och definitivt mer avslappnad i sin attityd. Här färdas man inte i grävda kanaler utan på de vackraste sjöar mellan slusstationerna, och möjligheten att finna ett gudomligt nattkvarter är otaliga, även om man med segelbåt inte kan lägga till vid de där allra finaste ställena – de som man behöver kanot för att nå. Men gästhamnarna är trevliga och ligger vackert, och det där med att gå genom akvedukten i Håverud (som jag kunde allt om en gång i tiden!) i egen båt är en rent hänförande upplevelse som saknar motstycke – jag är salig varje gång – och den sommaren barnbarnen var med på Dalslands kanal, fick de sig noga inpräntat vilket makalöst och världsberömt byggnadsverk akvedukten är.
      Men i sommar blir det Göta kanal igen, eftersom vi har bestämt oss för att äntligen segla i Stockholms skärgård – helst större delen men åtminstone den södra. Vi ser fram emot att segla i Taubes farvatten, och det kommer säkert att bli en del nynnande och hummande mellan kobbar och skär: ”Vinden har somnat i båtarnas segel, ut över Baggensfjärdens spegel ” och ”Här Rose-Marie syns blåa Nämdöfjärden” och ”Vi gå till Utö för natten” och alla de andra oförglömliga visorna.
      Förra gången vi planerade att segla i Stockholms skärgård (jodå, vi har försökt förut) och till och med hade planer på Åland, hamnade vi i Sankta Annas och Gryts skärgårdar. Vindarna var fel och vädret dåligt, så det blev i stället en hel del harvande mellan Fyrudden och Harstena och så en tur ner till Västervik. Så kan det gå, när man är väderberoende.
      Men nu har vi en större och bättre båt med en bättre och nyare motor, och då kan naturligtvis inget stoppa oss, så det blir Utö och Baggensfjärden, medan vi håller babord och styrbord och rätt som det går – precis så som Taube skaldade.

      Evig ungdom

      Det talas en del om åldersdiskriminering i dessa dagar, och det är framför allt mer eller mindre kända och framgångsrika personer, som känner sig kränkta när de tvingas bort från sin anställning vid en så ”ringa” ålder som sextiosju. Och ja, det är tyvärr sant att gamla människor ofta förbises och negligeras och dessutom riskerar att vanvårdas när de behöver hjälp utifrån. Men det är väl ändå något helt annat än att bli avtackad på sin arbetsplats och gå i pension, när man är närmare åttio än femtio och faktiskt är rätt gammal.
      Märkte du att jag använde ordet ”gammal”? Inte ”äldre” eller någon annan förskönande omskrivning av den sista delen av våra liv. Och det är om denna benägenhet att blunda för att vi åldras, som den här krönikan handlar. För somliga människor tycks det vara fult att bli gammal; det tycks som att en persons värde ligger i hens yrkesstatus och i att vara aktiv i förvärvslivet eller åtminstone i föreningslivet. Att vara ung. Gammal finns inte. Bara ung. Det gäller att prestera. Alltid. Prestera ända ner i graven. Dö på sin post. Att efter ett långt yrkesliv ”bara” leva och äga sin egen tid duger liksom inte. Evig ungdom är det som gäller, och det är, menar jag, inget annat än en sorts åldersdiskriminering!
      Jag vill värna rätten att bli gammal och rätten att få vara gammal. Uttryck som att sjuttio är det nya femtio gör mig både förbannad och ledsen. Vad är det för skitsnack? Vilka värderingar ligger till grund för dessa idéer? Och hur reagerar en av arbete utsliten fattigpensionär på sånt trams? För inte är det hen, som till varje pris vill fortsätta jobba fram till sin dödsdag, den saken är klar.
      Nej, låt oss släppa och slippa kraven på evig ungdom! Låt oss vägra att lägga oss under kniven, vägra hårfärgning och tandblekning, vägra hurtiga jordenruntvandringar och drömmar om en ny vår. Jag vill vara de sextioåtta år jag är, åldras i lugn och ro, vara gammal ett tag innan jag dör och förhoppningsvis ha tid att förbereda mig för detta stora steg in i evigheten.
      Att vara gammal borde vara något fint – inte något man till varje pris måste dölja eller förneka eller gömma undan, och jag tänker, att man måste träna sig i att släppa prestationskraven och tillåta sig att åldras på ett klokt och värdigt sätt. Ålderdom handlar ju om ständiga förluster – av hörsel och syn, av rörlighet, tempo, hälsa och inte minst människor man älskar. Men den handlar också om erfarenhet, visdom och klokskap och i bästa fall om att försonas med livet som det blev och att förlåta sig själv och andra. Men för att uppnå detta krävs tid för tanke och reflektion, mod att möta sig själv och insikt om att och när det är dags att släppa taget och ge plats åt andra. Och nytt utrymme åt sig själv…

      Den klarnande april!

      April må vara kall. April må vara gråtrist. Och det må snöa i april; ja, jag hävdar (helt ovetenskapligt) att det snöar oftare på påsk än på jul. Men april är ändå en vårmånad – åtminstone i landets södra hälft – och livet så mycket mer lättlevt än för bara några veckor sedan. Det är ljuset. Det är plusgraderna. Det är kläderna – ajöss med mössor, kängor och halsdukar virade flera varv runt halsen. Och det är allt det där som händer i naturen – tranorna och gåssträcken och första sädesärlan. Blåsipporna och vitsipporna och första maskrosen. Häckar som grönskar och små löv som slår ut. Det händer nya saker varje dag, och fort går det. Naturen vackrar sig, och det tänker den hålla på med i ett halvår nu, tills löven faller och vi går in i det andra livet…
      Jag gillar påsken och jag gillar när den är sen som i år. Helgens religiösa innebörd är inget som jag fäster mig så mycket vid, men den där idén om Stilla veckan, i vilken vi befinner oss nu, är något jag gärna tar till mig för lite extra eftertanke och reflektion – extra påtagligt och viktigt efter fredagens illdåd i Stockholm och de kärleksmanifestationer som följde på detta.
      Ett av skälen till att jag tycker så mycket om påsken är, att det är en ganska kravlös helg – inte alls med så många måsten som vid jul eller nyår eller midsommar. Pyntandet inskränker sig till några konstiga påskkäringar som jag hänger upp och några lika konstiga trätuppar som jag ställer på ett bord. En gren av trollhassel i ett fönster, där jag hänger små träägg, en samling vackra porslinsägg i en skål, ett par kransar, och massor av påskliljor och tulpaner i olika vaser. Det är det hela. Går på nolltid!
      Påskmaten är också sådär lagom. Lax, lamm och ägg i olika former, en sparrispaj och en fräsch sallad, och så är min påsk gjord! Godiset vill jag helst avstå från, men en gul citronpaj med en hallonsås är inte fel. Och kanske vin till påskbordet i stället för öl och snaps. Fast å andra sidan är det ju så himla kul att sjunga snapsvisor, och det blir liksom inte samma schvung i sången, om man håller ett vinglas i handen i stället för ett litet snapsglas.
      Den norska traditionen med att läsa påskekrim är något jag har tagit efter de senaste åren. Det är precis rätt årstid att vältra sig i ond bråd död och andra hemskheter, då kvällen utanför är längtansfullt blå länge, länge, innan den mörknar. Men visst är det märkligt, att man tycker att kvällarna nu är så ljusa, när man med samma tider för solnedgång i augusti-september tycker att de är så mörka?
      April, påsk och ljuset som har återvänt – det känns hoppfullt. Ännu en vinter är över, och nu står de ljuvligaste naturupplevelser i kö för att glädja oss. Men kanske är det som allra bäst precis nu, när allt det där fantastiska ligger framför oss och bara väntar och som formulerades så här vackert i följande diktrader av Erik Axel Karlfeldt:
      Intet är som väntanstider vårflodsveckor, knoppningstider. Ingen maj en dager sprider som den klarnade april.
      Och därmed vill jag önska dig en glad påsk!

      Att förneka sitt ursprung

      Somliga filmer bara måste jag se. Det är inte ofta jag går på bio, men någon sällsynt gång är det som att en film kallar på mig, och då är det bara att pallra sig iväg. Så var det med den svenska filmen ”Sameblod”, som går på bio just nu. Den handlar om en samisk flicka, Elle Marja, som drömmer om att bli lärarinna – inte renskötare. I nomadskolan, där hon går tillsammans med sin lillasyster, låter Elle Marjas fröken henne förstå, att hennes dröm omöjligen kan förverkligas, då samer är en annan lägre stående, sort än den som fröken själv tillhör. Så följer den ena kränkningen på den andra; barnen förbjuds bland annat att tala sitt eget språk och utsätts för en för den tiden helt accepterad rasbiologisk skallmätning
      För att ändå nå sitt mål tvingar sig Elle Marja att förneka sitt ursprung och byta identitet, bli en annan, en svensk, vilket är svårare än hon någonsin har kunnat föreställa sig. Det är en smärtsam resa hon gör, och till slut kommer hennes känslor av skuld ifatt henne med full styrka på ålderns höst.
      Det är en fantastisk film – vacker och ful, sorglig och upprörande. Det är inte så svårt att dra paralleller med ”Jag heter inte Miriam”, romanen av Majgull Axelsson, som kom för ett par år sedan. Huvudpersonen Miriam lever under falsk identitet som judinna under hela sitt vuxna liv. Hennes tatuering på armen vittnar om fångenskap i koncentrationsläger, men vad hon inte avslöjar är sin romska härkomst, då romerna står allra lägst i den etniska hierarkin – ännu lägre än de föraktade, förföljda och bespottade judarna.
      Miriam kommer till Sverige efter de förfärliga åren under kriget och skapar sig en tillvaro här, gifter sig och blir en respekterad femtiotalshemmafru. Men sanningen och skuldkänslorna kommer ikapp även henne, och på åttiofemårsdagen börjar livslögnen krackelera. Nu är tiden inne för Miriam att bli sann. Äkta. Den hon är.
      Strax innan jag sätter mig vid tangentbordet i dag för att skriva den här krönikan, läser jag en artikel av Elisabeth Åsbrink, som handlar om Harry Schein – huvudpersonen i ”Citizen Schein”, den alldeles färska dokumentären om hans liv. Även han försökte – dock utan framgång – radera sitt ursprung, det judiska, vid ankomsten till Sverige som ensamkommande flyktingbarn från Wien. Ur en känsla av maktlöshet föddes en framgångsrik kamp för att nå befattningar och utnämningar behäftade med makt. Mycket makt.
      Elle Marja, Miriam, Harry är tre personer som vill bli någon annan – ett val som förorsakar smärta, sorg och skuld och som inte skulle behövas i en rättvis värld. Det är en nåd att stilla bedja om, att alla kunde få vara sig själva precis sådana som vi människor är – med fel och förtjänster, med goda och mindre goda sidor.
      Och nu hör jag bestämt, att filmen ”Citizen Schein” kallar på mig!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se