• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Gunvor Sand Edwall

      Vänern – bäst om sommaren

      Foto: Hasse Holmberg/TT

      Minns du hur det var i vintras? Minns du att vintern aldrig verkade ta slut? Minns du hur svinkallt det var i både februari och mars? Det gör jag. Och jag minns makens och min ”vintersemester”, en resa Vänern runt, som vi länge hade planerat att göra för att få en uppfattning om hur våra sommarhamnar ser ut på vintern.

      Det var den kallaste resa jag någonsin har gjort – Norrbotten i januari inräknat – med många minusgrader, hård blåst och snörök över vägarna på Västgötaslätten, där vi tvingades vända ett par gånger på grund av drivbildningen. Uppe på Kinnekulle fick vi känslan av att vara långt uppe i svenska fjällen, när vi pulsade omkring i snödrivorna, men utsikten vid nedfarten var helst magisk. På Läckö hindrade pinblåsten oss från att ta oss ända ut på bryggan, och jag frös, frös, frös, trots varmaste dunkappan. Det kan naturligtvis tyckas märkligt att en vinterhatare som jag utsatte mig för allt detta, men jag tog det som en utmaning och var till slut tvungen att skratta åt det komiska och helt absurda i det hela. Och de tunga isblandade dyningarna i solglittret över Vänern ute vid Hjortens udde är en av mitt livs största skönhetsupplevelser – trots årstiden!

      Vi har fått riklig belöning för helvetesvintern, då Kapten Snedwall och jag nu seglar på

      tredje sammanhängande veckan i Vänern – en seglats som hittills mest har handlat om den vackra västgötadelen av sjön. Och som vi badar! Det är morgondopp och kvällsdopp och ett antal andra dopp däremellan. Det ljuvligaste hittills är nog nattdoppet jag tog med Läckö slott som mäktig fond. Förra året premiärbadade jag den tolfte juli – i år någon gång i maj, och doppen kan redan räknas i hundratal. Duscharna i gästhamnarna får inte många besök; sjövatten duger bra för att sköta sin hygien. Och när jag kommer upp ur vattnet soltorkar jag; ibland väntar frukost, ibland en kopp kaffe, och det har hänt att kapten kommer med ett glas rosévin medan jag fortfarande står på båtens badbrygga och låter vattnet rinna av mig.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Det är sagolika dagar till sjöss med långsam, loj segling. Ibland får vi ta till motorn, och det är bra det också om än inte lika tyst och rogivande. Det är sköna dagar i olika hamnar med bokläsning på mage på fördäck, vackra vandringar längs glestrafikerade landsvägar, besök i landsortskyrkor och hönsgårdar, beskådande av hällristningar och slottsträdgård, med får och änder och lamadjur och betagande koltrastsång, stadspromenader, goda middagar i sittbrunnen (inomhusmåltiderna är lätt räknade den här sommaren), och den ena solnedgången vackrare än den andra. Ibland ligger vi inblåsta, och då badar vi extra mycket och tar en rejäl långpromenad.

      Och med en sådan här sommar är jag nästan benägen att acceptera vintern. Men Vänern är utan tvekan allra, allra bäst om sommaren!

      Ett historiskt undantag?

      Foto: Magnus Neideman / SvD / SCANPIX

      Ibland drabbas jag av svårartad svartsyn trots att jag i grunden är en optimistisk person. Detta kan ske när som helst, till och med den vackraste sommardag, och då hjälper ingenting. Det handlar inte om någon depression utan helt enkelt om att se verkligheten i vitögat, den förfärande och förfärliga politiska utveckling som vi kan bevittna i land efter land med allt starkare högerpopulistiska strömningar.

      Född i mitten av förra århundradet strax efter andra världskriget trodde jag länge att världen stegvis höll på att befria sig från auktoritära regimer. Nya stater bildades, och allt fler utvecklades i demokratisk riktning. Så såg det ut länge, men så började antidemokratiska krafter inte bara synas utan också med skrämmande hastighet att accepteras i många länder – och nu även här hemma. I Sverige med lång demokratisk tradition.

      Kanske har min generation utgjort det stora undantaget i den svenska historien – vi som fick skolgång och badrum och telefon. Vi som fick barnbidrag och skolmåltider. Vi som fick popmusik och jeans och tonårstid. Bibliotek och bio och musikfestivaler. Så fick vi studielån och universitetsutbildning. Fri abort och kvinnokamp och dagisplats till barnen. Facket och försäkringskassan. Kunskap och upplysning. Barnkulturaktiviteter och fritids och föräldrapenning. Semester och fritidshus. Mammografi och gynekologiska

      hälsokontroller. Jämställdhet och jämlikhet. En humanitär livsåskådning. Tron på alla människors lika värde. Och till slut pension – som dock blev lite mindre än vi hade hoppats och trott. Hela tiden skulle det bli bättre ur alla synvinklar – inte endast den materiella. Och allt tog vi för givet.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Visst fanns det rädslor. Atombomben. Kalla kriget. Världssvälten. Terrorismen. Det globala hotet mot miljön. Men de demokratiska staterna – gamla som nybildade – skulle väl ändå kunna möta svårigheterna tillsammans. Trodde vi. Trodde jag. Men tvivlar nu. Hur fort går det inte att rasera den demokrati och välfärd som tog decennier, sekler att bygga upp? Och hela tiden mal tankarna på om likheterna med trettiotalet, då demokratier jämnades med marken – genom statskupper eller på laglig väg genom allmänna val – som i Tyskland. Och när nu ett svenskt politiskt parti med rötter i nazismen är på väg att bli det största i årets riksdagsval, ryser jag både invärtes och utvändigt – så obehagligt är det. Det känns riktigt, riktigt läskigt.

      Trots att det ser mörkt ut, vill jag inte tro att jag tillhör historiens undantagsgeneration. Jag hoppas att det i framtiden kommer att finnas objektiv historieskrivning, som kan berätta om positiva vändpunkter som ledde fram till en ljus tid att leva i. Men det är bråttom; vi kan inte vänta på att någon annan ska fixa det hela. Det är det vi som ska. Nu. Innan det är för sent.

      Dalslands vackra kanal

       

      Foto: Christer Wik

      Mitt barndomshem låg på en liten höjd invid en liten sjö, som är en del av Dalslands kanal.
      Där lärde jag mig simma, och när M/S Storholmen kom forsande ute på sjön, skyndade jag nerför backen, kastade av mig kläderna, slängde mig i sjön och inväntade de ljuvliga svallvågorna. Men Storholmen var i min barndom inte enbart förknippad med bad; jag fick också kliva ombord och åka med några gånger – hela vägen från Köpmannebro till Bengtsfors. Det tog en hel dag, och mot slutet var jag nog lite mätt på slussandet, men visst var det ett riktigt äventyr för en unge på femtiotalet att åka båt på Dalslands kanal. Och lunchen ombord smakade fantastiskt!

      Båttrafiken utgjordes på den tiden mest av ett par turbåtar, lastfartyg på väg till något av alla de pappersbruk som fortfarande var i drift samt bogserbåtar med timmermosor på släp. En och annan motorbåt puttrade väl förbi vackra sommardagar, men jag kan inte tänka mig att turisttrafiken var lika tät som den är i dag, och några gästhamnar kunde jag nog inte ge båtägarna tips om, då jag sommarjobbade vid kanalen 1967. Jag var Håveruds allra första turistvärdinna, och några gånger varje dag guidade jag turister längs slussarna och akvedukten. Många tyckte att det var både spännande och lite läskigt att gå på den plåtränna som akvedukten utgör, men mest var de imponerade – med rätta tycker jag, för visst visar den prov på enastående ingenjörskonst! På den tiden var Håveruds akvedukt Sveriges enda, medan den nu har fått sällskap av två andra längs Göta kanal. Ingen av dem kan dock på något vis konkurrera med Håveruds – vare sig när det gäller snille eller skönhet!
      Som vuxen har jag också åkt Dalslands kanal flera gånger både med turbåt och egen skuta, vilket är en upplevelse som jag rekommenderar alla båtägare att tacka ja till. Den är minst lika vacker som Göta kanal och slussandet är bra mycket enklare. Det enda negativa är att slussbassängerna inte är tillräckligt djupa för de större segelbåtarna.

       

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Dalslands kanal är ingen grävd kanal utan består av ett system med sjöar – den ena vackrare än den andra – som binds samman av slussar. Man kan övernatta i sanslöst vackra naturhamnar, om man inte lägger till i någon gästhamn – alla med sin speciella karaktär och charm. Mina favoriter är nog Upperuds och Håveruds gästhamnar – inte enbart för att de är belägna i min hembygd utan också för sin skönhet och sina begivenheter – till exempel Dalslands konstmuseum med ett otroligt vackert läge. Och promenaden mellan de två gästhamnarna är ljuvlig!
      Dalslands kanal firar sitt 150-årsjubileum i år. Varför inte ta en båttur på kanalen eller åtminstone en liten omväg och svänga av från 45:an mot Upperud och Håverud, när du är på väg söderut i bil? Om du inte seglar dit i egen båt förstås. Det tänker vi göra. Igen!

      Hur skulle jag kunna låta bli?

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Nej, inte kan jag skriva ännu en krönika om våren och lättnaden över att vinterhelvetet äntligen är slut?
      Inte heller kan jag väl tjata om krokusfloder och scillamattor och sädesärlor en gång till? Och visst måste det för länge sen vara färdigtuggat om gåssträck och islossning och öppet vatten? Men vad ska jag då skriva om, när våren just nu är solen i mitt universum? När nästan allt jag gör, knyter an till våren?
      Nu vill jag städa. Och på något mystiskt vis njuter jag av det, även om startsträckan är lång. Det starka, obarmhärtiga aprilljuset, som ännu inte har mildrats av trädens lövmassor, avslöjar alla skavanker i vårt hem. Så fram med dammsugare och trasor och rengöringsmedel och polermedel! Svisch, svisch! Hejåhå! In i minsta skrymsle, in i minsta vrå! Rent blir det. Blankt. Fräscht. Luktar gott. Och på morgnarna släpar jag mig upp ur sängen med svårartad träningsvärk i muskler som inte har använts på ett bra tag.
      Nu vill jag ta promenader, vilket inte på något vis är unikt för våren, men vinterns ganska förfärliga och samtidigt nödvändiga pliktpromenader har ersatts av ljuvliga strövtåg med sylvasst skärpta sinnen: där har blåsipporna kommit, där ett svanpar, där tittar årets första pestskråp upp, och där sjunger koltrasten – vackert, djärvt ekvilibristiskt! Mestadels går jag ensam, men på söndagarna har jag numera sällskap av ett barnbarn, och våra promenadsamtal rör sig om allt från böcker till gamla släktingar. Och så tittar vi på islossning och blommor och fåglar och annat vårigt.
      Nu vill jag vara ute på balkongen. Den har västerläge, och när solen lyser blir det varmt där, stundom lite väl varmt, och då är det parasoll som gäller. Att sitta utomhus under ett parasoll utan att frysa är ju bara helt gudomligt, och där utanför i parken hör jag barns lek och dunkandet av en boll som dunsar ner från basketkorgen. När jag reser mig upp och tittar ut över parken ser jag soldyrkande människor på filtar, längre bort är det ett picknickgäng, och när det är vernissagefredag myllrar vår gata av folk som är ute för att mingla och titta på nya utställningar, kanske rentav köpa ett konstverk. Stan lever upp igen, och den bästa stadsdelen, härliga Herrhagen, visar sin allra finaste sida den här årstiden.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu vill jag träffa folk, ställa till med fest, sippa rosé på uteserveringar, njuta av solglitter i vatten, av fontäners plaskande och av den explosion av liv och skönhet som naturen bjuder. Jag målar tånaglarna röda och plockar fram sandalerna, och oj, vilka bleka fötter! Men härligt att få vifta med tårna i den varma solen!
      Och nejdå, inte skulle den här krönikan handla om våren, absolut inte, men när jag tittar på den lilla vitsippsbuketten som står här på bordet, undrar jag bara: Hur skulle jag kunna låta bli?

      Sommarhallucinationer

      Foto: Anders Wiklund / TT

      Det är mer än tre månader nu. Redan i mitten av november kom den första snön och nu vet jag inte hur många gånger den har smält eller regnat bort – bara för att börja falla igen, ilsket på tvären, på diagonalen eller i ymniga sjok från en grå himmel.
      Och så fryser det på och blir isigt och knaggligt där folk har gått innan det blev plogat, eller där det inte gick att ploga det alltför hårdtrampade eländet. Och nej, det är inte okej – inte på något vis för en vinterhatare. Tre månader; nu borde vintern vara slut. En klok devis, som för många år sedan myntades i den eminenta Vinterhatarklubben, är att årstiderna ska veta sin plats – i synnerhet vintern. Men som det ser ut nu, verkar vinterhelvetet bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Långtidsprognoserna ger ingen som helst tröst eller hopp om vår.

      När jag står i köket och rör i risottogrytan och tomglor ut i ingenting, händer det att jag börjar hallucinera om det andra livet, det riktiga livet, sommarlivet. I stället för ett kompakt mörker alternativt spöklikt vitt föreställer jag mig glittrande vatten och den blåaste himmel när jag tittar ut genom nedgångsluckan ombord på vår båt, och i stället för inbäddad snötystnad eller plogbilsdunder hör jag måsskrin, koltrastjubel och vågornas brus mot hällarna. Och visst är det gott med risotto milanese och långkok, och nog ger den kärleksfullt tillredda maten tröst i vintereländet, men det är inte sommarmat och det är ingen båtmat. Nej, ombord på Minerva vankas det snabba pastarätter, sill och dill och färskpotatis, melon och parmaskinka och sallader på färskt och fräscht. Varmrökt fisk inköpt i någon trevlig hamn, kräftor i augusti och någon enstaka regnig dag en burk ärtsoppa med varm punsch. Det är sol, det är varmt badvatten, det är dagslånga segelturer mellan hamnarna med pilsnerkorv till lunch och horisont runt omkring oss, och det är lång, långt både från och till vintern.

      Blir det riktigt vinterilla kan jag bli sittande i timmar och bläddra i fotoalbum och läsa mina blogginlägg – de som handlar om vår och sommar, naturens uppvaknande från snödroppe via vitsippsbackar till yppig och flödande hägg och syren. Och då kan jag konstatera, att visst borde det vara dags nu för det allra första vårregnet, fågelsträck, små öppna råkar längs stränderna, kanske rentav islossning som för tre år sedan, eller

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      blommande vintergäck som jag såg i slutet av februari både i fjol och för två år sedan.
      Men nej, det verkar inte som den där Bore har någon som helst tanke på att abdikera, och vinterivrarna jublar. Så ut i snön och den isiga vinden med er då, ni som älskar vinter! Men kom inte och gnäll om våren låter vänta på sig, för ynket och klagandet, det är vårt – vinterhatarnas – privilegium!

      Något med ljuset

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag äter min frukost den här morgonen – eller nåja, förmiddagen om jag ska vara ärlig – är det något med ljuset; det är ett annat, ett klarare, ett varmare. Och så kommer solen!
      Hon har varit bortrest väldigt länge, känns det som, och det blir bara en blixtvisit – men senare kommer en glimt till och ännu en, och min dag är gjord! Plötsligt blir det lättare att andas, och jag känner något som närmast kan liknas vid hopp. Vågar jag hoppas på att det blir en vår i år också?

      Vi har fortfarande kvar vår julgran. Den – liksom förra årets och förrförra – har fått små gröna skott och barrar inte alls; och jag anser att det är på gränsen till dödsstraff att kasta ut en högst levande gran. Alltså får den stå kvar. Och det är något med ljuset, när det efter årets två mörkaste månader återvänder och möter julgransbelysningen. Nu siktar vi in oss på att kombinera makens födelsedag den nionde februari med en julgransplundring!
      Det är något med ljuset, när det dröjer sig kvar på eftermiddagen och skymningen faller först efter klockan fyra. Det börjar också märkas ute i naturen att något nytt är på gång; jag kan räkna till tre nya fågelläten, när jag är ute på min dagliga promenad – inte bara skatans och talgoxens. Och det är något med ljuset, när skatorna har börjat se sig om efter nya boplatser i lämpliga träd.

      Och nej, jag har inte ändrat uppfattning om vintern, om nu någon skulle få för sig det. Jag är fortfarande av den åsikten att vintern är en styggelse, faktiskt ett rent helvete, men jag är ju inte så korkad så att jag inte ser de olika graderna i detta helvete! Men det gäller för oss vinterhatare att försöka hitta de guldkorn som faktiskt finns – även om de är få och svårupptäckta så här års. Det återvändande ljuset är ett av dem. Att frossa i tulpaner och de härligaste apelsiner är två andra ljuvligheter som hör januari till. Sen är det väl inga fler…

      Trots ljuset är vintern långt ifrån över; vi är faktiskt bara mitt i. Det kan komma metervis med snö, och minusgraderna kan bli förfärande många, innan det hela är över. Vi vinterhatare måste stötta varandra och gemensamt försvara oss mot alla hurtiga förespråkare för snö och kyla, för vi är många – kanske till och med fler än de där som gillar att frysa, skotta snö och halka omkring på knaggliga, moddiga vägar. Det gäller bara att hitta varandra, och för det ändamålet är sociala medier mycket användbara!
      Och även om det just nu är svårt att föreställa sig, kommer även årets vinter att ta slut. Till dess får vi trösta oss med apelsiner, tulpaner, fågelkvitter och ljuset. För det är något med ljuset…

      Att leva som man lär

      Den uppmärksamma eller minnesgoda läsaren kanske har ett minne av att min förra krönika handlade om vådan av att inte använda broddar, när halkan slår till.
      Kanske kommer hen också ihåg att jag uppmanade, nej faktiskt beordrade läsaren att ta på broddar och hur jag framhävde min egen förträfflighet i frågan. Det var då, det. Nu sitter jag här och skäms, för visst ska man leva som man lär? Men skammen är kanske inte det värsta; nej, det är den gipsade armen. Ja, jag har fallit omkull och brutit handleden. Hade jag broddar? Nej. Borde jag ha haft broddar? Ja, uppenbarligen.

      Det var en härlig dag, och promenadunderlaget var perfekt – torrt, hårdfruset och halkfritt. Ett vackert ljus och älven som höll på att frysa till lockade till flitigt bruk av kameran, och jag njöt av att allt isknaggel nu var borta och av att kunna ta ut stegen ordentligt på min promenad. Mina tankar rörde sig kring julförberedelser och när jag skulle göra vad, och jag kände mig väldigt nöjd med att som pensionär ha gott om tid.
      Så skulle jag gå över den nyrenoverade och nyöppnade stenbron på väg hem till Herrhagen; jag började på höger sida, men som den präktiga (?) person jag är ville jag gå på rätt sida av vägbanan, och då jag siktade en buss längre bort skyndade jag på stegen.

      Och där låg jag! Det gick så fort så att jag nog inte förstod vad som hade hänt, och lika fort reste jag mig upp och nådde andra sidan, där jag satte mig på räcket och viftade förbi bussen som hade stannat. Då. Kände. Jag. Hur. Ont. Det. Gjorde. I. Handleden. Ajajaj! Ett par anläggningsarbetare som hade bevittnat dramat kom fram till mig och hörde sig för hur det hade gått och gick sen bort och inspekterade isfläcken, den förbannade, osynliga isfläcken på den nylagda, släta (alltför släta?) asfalten, medan jag stapplade hem, där jag vände i dörren, när jag hade inspekterat min handled. Den var svullen. Och den var sned.
      Det blev akuten och röntgen som bekräftade det jag hade misstänkt, och det blev en långdragen, smärtsam – trots lokalbedövning – procedur att dra rätt armen, och så gips på det. Där var det bara att glömma hela julplaneringen. Och jag tyckte väldigt synd om mig själv.

      Men jag är av naturen en positiv människa. Det är ju bara helt fantastiskt vad jag kan göra med en hand! Duscha med höger arm inplastad, borsta tänderna (det blev en ny eltandbosrte trots att jag inte gillar sådana; de är så stora!), lösa korsord, skriva inköpslistor, laga sådan mat som kräver endast en hand och en massa annat. Något, som är mycket nyttigt för en kontrollmänniska som jag, är att jag har tvingats släppa taget och överlåta en massa sysslor till mina närmaste. Och det ser faktiskt ut som att det blir jul i år också! Utan mitt julstök!

      Årets julklapp till mig själv? Ett par nya broddar! God jul!

      Förlorat fotfäste

      Den här tiden på året är det högsäsong för förlorade fotfästen. När vintern slår till, fylls akutmottagningarna med människor som har halkat, ramlat omkull och i bästa fall kommit undan med en fraktur – oftast i den handled som de reflexmässigt har tagit emot sig med. I värsta fall har man av någon anledning inte tagit emot sig. Då kanske inte ens akutsjukvården kan göra något…

      Att det blir halt åtminstone några gånger per vinter är väl knappast någon världssensation; oftast är det värre än så med halt väglag månader i sträck och då måste man göra det bästa av situationen, även om det bär en vinterhatare emot. Men inget bli bättre för att man vägrar ta reson, det är ju man själv som drabbas och får lida för sin egen dumhet. Så jag ber dig, nej, jag beordrar dig: Sätt på dig broddar, människa!
      Av någon för mig oförklarlig anledning är det många som inte vill använda broddar. Somliga anser (hur man nu kan få för sig sådana dumheter) att de är till bara för riktigt gamla människor och att man automatiskt åldras ett halvsekel, om man tar på sig ett par. Jag har till och med hört människor i åttioårsåldern broddvägra, för med broddar ”ser man så gammal ut”. Inte så smart precis. Ganska korkat faktiskt. Vid åttio är man gammal och borde ha lärt sig något om livet.

      Ett annat argument mot broddar är att de skulle vara fula. Det tycker inte jag. På en grov känga kan de nästan se lite coola ut. Men smaken är som bekant som baken, och om det nu skulle vara så att de inte är så estetiskt tilltalande – vad spelar det för roll? När hela vintern är förfärligt ful, så kan väl inte ett par broddar göra någon större skillnad?
      Det finns en mängd olika sorter. Jag köper mina på apoteket – sådana där som man spänner fast på klackar och hälar. De är ganska lätta att ta av, när man till exempel kommer in i en butik med ömtåligt golv. För dom ska av inomhus, om inte golvet är stenlagt. Det är faktiskt rent oförskämt på gränsen till kriminellt att trava omkring och lämna små hål efter sig eller rispa det tjusiga trägolvet.
      För en sån som jag, som är gravt beroende av dagliga och helst långa promenader, är halkan en grym fiende, och av rädsla för att falla spänner jag varenda liten muskel i kroppen, vilket ger en ömmande rygg och en fånig, trippande gångart som resultat. Då är broddarna mina bästa vänner – till stor hjälp vid både ishalka och osynlig elak blixthalka; jag kan slappna av och gå som en människa.
      Men när snön faller decimetervis, kanske till och med metervis, hjälper inga broddar. Då hjälper ingenting. Då råder katastrofläge med inomhusvistelse. Tills våren kommer eller åtminstone snöröjningen har kommit ikapp.

      Att sparka i lövhögarna…

      Så här långt ut på hösten är glädjeämnena få och nöjena i stort sett obefintliga. Inte kan man njuta av solen och den ljumma vinden, inte kan man ta sig något dopp i sjön. Uteserveringarna har bommat igen och monterats ned, och utomhustemperaturen kräver allt tjockare ytterplagg. Sommarens minnen bleknar i takt med solbrännan och humöret sjunker i takt med graderna. Inte heller blir jag på bättre humör av att butikerna redan ”lockar” med glögg och julbelysningar. I oktober! Det är på gränsen till kränkande för en höstdeppig person som är alltför medveten om att november inte är någon mysmånad utan något ska kämpas igenom, innan det kan vara dags för adventsmys och julförberedelser.

      Det är inte ens vackert längre; träd och buskar har sprakat färdigt och vackerheterna ligger på marken och blir allt blekare för var dag som går. Men om man nu skulle råka ha barnasinnet i behåll, kan man i alla fall roa sig med att prassla omkring i lövhögarna – ett av de få utomhusnöjen som sena oktober har att erbjuda. En mystisk air av romantisk filmkomedi svävar över denna enkla förströelse, där man för att uppnå maximal effekt kan ikläda sig någon form av tweed eller lammull med basker på huvudet och en halsduk nonchalant slängd runt halsen. Sen kan man ge sig hän i lövmassorna.

      Att jag är barnsligt förtjust i att sparka omkring i torra lövhögar kanske är en kompensation för det jag inte vågade göra som litet barn. Polio, eller barnförlamning som då var det vanligaste namnet på den fruktade sjukdomen, hade sina mest omfattande utbrott på sensommaren och hösten – kanske för att smittan spreds lättare, när människor efter sommarlov och semestrar åter samlades inomhus. Det var en ganska allmän uppfattning att smittan fanns i fallfrukt och vissna löv, och sådana enkla nöjen som att mumsa på ett nedfallet äpple eller tumla om i lövhögar var för många barn strängeligen förbjudna. Jag har inget minne av att denna föreställning fanns i mitt eget hem, men jag hade lekkamrater som kunde måla upp de hemskaste scenarier – så som bara barn kan.

      Och jag stannade utanför lövhögarna. Så kom den allmänna poliovaccinationen i slutet av femtiotalet, epidemierna upphörde och det var fritt fram att prassla i löven, vilket jag gjorde av hjärtans lust och har fortsatt med under hela mitt liv. Ja, jag vet, det är en barnslig sysselsättning men himla härlig, i synnerhet om man hittar riktigt prassliga högar som har vuxit sig stora efter en torr och blåsig vecka i slutet av oktober – alltså nu. Det finns de som menar att rikligt med nyfallen finkornig snö har samma effekt på sinnet. Det får stå för dem. Nej tack, inte för mig. Kalt och blött och otrevligt. Inte det minsta prassligt. Och vem vet vilka smittor snö kan tänkas härbärgera?

      En förlust av ett vackert ljud

      Jag kan inte längre höra det, och det är trist på gränsen till sorgligt. Ett av mina favoritljud är borta för alltid, och jag saknar det häftigt och utan någon som helst måtta. Syrsornas gnirpande, det där ljudet som är så nära förbundet med varma sensommardagar och ljumma stjärngnistrande nätter kan jag alltså inte höra ens på mitt friska högeröra, och det är inte bara en förlust av ett vackert ljud som jag sörjer, utan också min egen förlorade ungdom och – ja faktiskt – medelålder.

      Men fortfarande finns det vackra ljud som jag hör och som jag passar på att njuta av så länge jag kan. Vatten är nummer ett – nästan som musik och i massor av olika variationer. Vågors rytmiska brus mot en strand – underbart att somna och vakna till ombord, liksom regnets försynta prasslande mot rufftaket. Det mäktiga dånet i ett vattenfall, det milda kvillrandet i en liten bäck och det allra stillsammaste porlandet i en liten springbrunn är fler exempel på de där vackraste ljuden. Mitt drömhus ligger vid havet med en liten fors utanför sovrumsfönstret och obruten horisont som utsikt. Med största sannolikhet kommer det att stanna vid en dröm. Men från mitt eget öppna sovrumsfönster kan jag så här års under tysta nätter höra vattnet spela i den lilla fontänen i Herrhagsparken…

      Koltrastens sång visar också otaliga prov på variation och ekvilibrism, men medan jag gärna vill tro att den jublande sången uttrycker ren och skär livsglädje, har den väl snarare med parning och något så krasst som revirmarkering att göra. Ett annat fågelläte som jag älskar är gökens rop – inte för dess skönhet, för det låter faktiskt riktigt illa, hest och falskt, om man hör det på nära håll, utan för att det är så starkt förknippat med min barndoms födelsedagar i mitten av maj. Gullvivor och äppelblom – medan ett stilla regn föll utanför det halvöppna fönstret. Och göken gol borti öster.

      Som den kattälskare jag är upplever jag en katts spinnande som ett ljuvligt ljud – för att inte tala om vilken rogivande effekt en spinnande katt i knät eller vid fotändan av sängen har. Och den dagen då jag inte längre vill eller orkar resa mer, ska jag ha en katt igen – en sån där som spinner så fort man tittar på den! Barnskratt, det svaga pysandet när man öppnar en flaska bubbel på rätt sätt, kräftors rasslande i mjärden och telefonsignalen, som man väntat på länge, länge, är för mig mycket vackra, njutbara ljud. Men kanske är ändå tystnaden det vackraste. Den finns nästan inte, och om den vid något sällsynt tillfälle infinner sig, blir den genast överröstad av min tinnitus. Så är det: inte kan jag höra syrsorna, och aldrig blir det riktigt tyst. Men koltrasten finns kvar. Och fontänens spelande i Herrhagsparken…

      Att resa som en människa

      När man tillbringar lång tid ombord på en segelbåt, blir det mycket tid till tanke och reflektion, och något som jag har funderat en del på i sommar är hur vi reser. Att segla är ett mänskligt och människovärdigt sätt att ta sig fram, som människa och miljö mår bra av. Att puttra fram i fem knop på en kanal ger inte heller särskilt stora avtryck i form av nedsmutsning av vatten och luft. Men jag tycker ärligt talat att ägarna till de där gigantiska, energislukande motorbåtarna, som vrålande vräker sig förbi och efterlämnar gigantiska svall, faktiskt borde skämmas riktigt ordentligt. Att ta sig rätten att förbruka så mycket av jordens resurser och fördärva så mycket för så många ger inga pluspoäng till eftermälet.
      Likadant är det med att flyga. Det är inte okej att flänga fram och tillbaka i luften bara för att man kan. Det sker på andras bekostnad – nu och i morgon. Själv har jag dåligt samvete varje gång jag bokar en flygresa (och det ska man ha), även om det inte sker särskilt ofta om jag jämför med många andra – men absolut alldeles för ofta om man ser till alla människor på denna jord, som naturligtvis har lika stor rätt att förstöra miljön som jag! Dessutom är flyget ett resesätt som är ganska människofientligt. Efter några timmar i luften dimper man ner på ett ställe långt, långt hemifrån – kanske med en kraftfull jetlag som extrabonus, och när den väl har gett med sig, är det dags igen. Hur bra är det?
      Alternativet är naturligtvis tåg. Min första långa utlandsresa gick med tåg till Italien tillsammans med min familj – med sovvagn genom Tyskland och ett alplandskap som tog andan ur mig! Fjorton minuter tog det genom den längsta tunneln, och på perrongen i Bolzano kunde man köpa de läckraste mackor och de ljuvligaste persikor. En storartad upplevelse för en elvaåring på sextiotalet!…
      Det har blivit en hel del tågresor med åren men efter hand har det blivit både billigare och enklare att flyga. Trots det har maken och jag envisats med att då och då byta ut flyget mot järnvägen – inte minst för att tågresor liksom segling verkar ha en välgörande och stresslösande effekt på oss, när vi reser som människor. Om tågen går i tid och inte blir stående på spåren förstås.
      Tyvärr är det numera både krångligt och dyrt att ta tåget; SJ säljer inte längre några utlandsbiljetter, utan man får försöka boka dem på egen hand hemma vid datorn. Men till min glädje finns det också minst en facebookgrupp, där man diskuterar tågresande och ger varandra användbara tips. Så nästa gång jag ger mig ut i världen vill jag – trots dyra biljetter och risk för förseningar – resa med tåg. Kanske till Italien med sovvagn genom Tyskland (jo, det går fortfarande om man jobbar bra vid datorn!) och en macka på perrongen i Bolzano!

      Utan krav på motprestation

      Alldeles nyss blommade syrenerna. Alldeles nyss sjöng jag med i sommarsångerna på barnbarnets skolavslutning. Alldeles nyss var det före. Före midsommar, före högsommar och före semesterseglingen. Nu är det efter. Hur gick det till egentligen?
      Egentligen är det inte alls konstigt med tanke på tiden som har gått och allt vi har upplevt på kanalen, i slussarna och i den fantastiska skärgården, men när vi kommer hem efter en sex veckor lång båtsemester, känns tillvaron väldigt främmande ett par dagar. Lägenheten är varm och instängd, kylskåpet ödsligt och fönsterbrädorna helt tomma, eftersom våra krukväxter är fosterhemsplacerade sen mitten av juni.
      Trots att balkongdörren och alla fönster står öppna dygnet runt, sover vi illa i inomhusvärmen, som dröjer sig kvar i stenhus som vårt. Tvättkorgen svämmar över och kräver ett antal maskiner för att tömmas, och matinköpen går knackigt; vad har vi hemma? Vad måste köpas? När barnbarnet och hans mamma kommer på middag, har vi inte alls de där obligatoriska grejerna hemma, som han gillar och brukar få – gurkan, som jag brukar skala och skära i halvmånar, morötterna rivna eller i stavar eller den laktosfria chokladglassen. För jag har helt enkelt kommit av mig och glömt hur vi lever vårt stadsliv.
      Men när vi har tvättat all tvätt, handlat mat ett par gånger till, fått våra krukväxter levererade och tagit några promenader, känns det nästan som att vi är hemma igen, och det är då jag ser mig omkring och lite yrvaket upptäcker hur gult gräset är, hur skräpigt det är under lindarna på gatan utanför och hur försommarfägringen har ersatts av sensommarblomning och tung, trött grönska. Jo, jag såg renfana och tjärblomster och torkgulnade björkar utifrån sjön också, men här hemma blir det – med det klara minnet av försommaren innanför pannbenet – så påtagligt, detta att sommaren är inne på sista varvet.
      Visst är det är vemodigt men också befriande. De där vita juninätterna kan ge upphov till ganska svårt själsfladder; livet borde vara lättlevt men neej, så fungerar det inte för mig. Ljuset förväntar sig. Kräver. Begär. Svårt att definiera och svårt att leva upp till. Så därför tycker jag mycket mer om sommarens sista tredjedel. Själen kommer till ro, vattnet är varmare, nätterna mörkare och stjärnorna fler. Och fler. Och fler. Sommaren är som den är, blev som den blev, och varje dag med mild honungssol, badtemperaturer över tjugo grader, kräftor, vänner att återse och alla miljoner stjärnor däruppe på himlavalvet är en gåva.
      Sensommaren – en gåva utan krav på motprestation…

      Det sociala kanallivet

      När jag vaknar i dag skiner solen. Båten rör sig ganska mycket – inte på något obehagligt sätt utan mjukt och snällt. Förtöjningarna gnekar lite, men det har jag blivit van vid efter drygt två veckor ombord, så det ljudet stör mig inte heller. Det tar någon sekund innan jag kommer på var vi befinner oss; det blir lätt så när man byter hamn varje dag, men så minns jag gårdagen fantastiska seglats längs östgötakusten och in i Södertörns skärgård. Javisst ja, vi är i Nynäshamn!
      Efter nästan två veckor på Göta kanal har vi kommit ut på öppet vatten, och det känns som att vi har fått friheten åter. Att gå Göta kanal med sin båt är både mysigt, vackert och trevligt, men man kan inte påstå att valmöjligheterna är särskilt många eller stora; när slussporten i ena änden har slagit igen bakom båten, har man bara två val: fortsätta eller vända vid första möjliga tillfälle, vilket ju vore synd, eftersom kanalåkandet som sagt är en ganska trevlig upplevelse. Och dyr. Så det är bara att fortsätta. Om än något frihetsberövade
      Kanalfarande är en social företeelse. Man slussar tillsammans med några andra båtar och följs åt under en dag. Nästa dag kanske man får annat sällskap beroende på vid vilken tid man kommer iväg, men rätt som det är dyker den där båten från Holland upp igen, och nu hälsar man på varandra som gamla vänner, vilket gör att man får ganska många nya ”vänner” under en kanalresa.
      En av de roligaste händelserna under årets kanalresa hade sin upprinnelse i en bild, som jag la ut på facebook och som en för mig dittills obekant person såg och gillade. Båten på bilden – en vacker träbåt från Kungshamn – var hennes fars, varpå en livlig digital konversation utbröt mellan mig och henne.  Nästa dag hamnade vi i samma gästhamn som den här båten, och jag kunde glatt framföra hälsningar från dotter till far. Redan samma kväll knackade det på vår båt; där stod hon i egen hög person, och det kändes som att vi var gamla vänner! Och båten såg vi sedan än här, än där.
      I Söderköping lade en båt med finsk flagg till bredvid oss, och visst var det något bekant över den? När vi började prata med båtens besättning, visade det sig att de hade startat sin tur i Karlstad, där de hade köpt båten, och då trillade polletten ner; denna båt och vår har ju haft sin båtplats vid samma brygga, och maken kände mycket väl till förra ägaren! I samma hamn dök också ett par gamla bekanta från Hammarö upp, vilket ledde till både lunch ombord på vår båt och en trevlig, sen kväll ombord på deras. Och när man har kommit så långt som till Söderköping, känns det som att man känner halva hamnen!
      Men nu är vi anonyma igen; här känner vi inte en kotte. Det är både härligt och lite ensamt, men vem vet nya vilka bekantskaper vi kommer att göra bland kobbar och skär…

      Kanalsegling

      Kapten Snedwall och jag har gått Göta kanal flera gånger med våra båtar och klarat av det hela utan större missöden. Man brukar tala om Göta kanal som skilsmässodiket, vilket säkert kan avskräcka en och annan, men sanningen är den att det är kul att slussa och mycket avkopplande däremellan. Man glider fram i fem knop i de vackraste landskap: böljande fält, lummiga alléer, glittrande sjöar och vildaste sagoskog. Slussarna är många och ger upphov till många trevliga samtal med medslussare och nyfikna och vetgiriga åskådare. På kvällen lägger vi till vid en gästhamnsbrygga. Kanske tar vi en promenad eller ett dopp, innan det är dags för middagsbestyr, om vi inte slår på stort och äter på någon av alla restauranger, som finns längs kanalen.
      Vi har naturligtvis också gått Dalslands kanal flera gånger – fattas bara annat, då jag växte upp vid en av sjöarna i kanalsystemet och dessutom var Håveruds första turistvärdinna och guide i slutet av sextiotalet! Dalslands kanal är om möjligt ännu vackrare och mer avkopplande och definitivt mer avslappnad i sin attityd. Här färdas man inte i grävda kanaler utan på de vackraste sjöar mellan slusstationerna, och möjligheten att finna ett gudomligt nattkvarter är otaliga, även om man med segelbåt inte kan lägga till vid de där allra finaste ställena – de som man behöver kanot för att nå. Men gästhamnarna är trevliga och ligger vackert, och det där med att gå genom akvedukten i Håverud (som jag kunde allt om en gång i tiden!) i egen båt är en rent hänförande upplevelse som saknar motstycke – jag är salig varje gång – och den sommaren barnbarnen var med på Dalslands kanal, fick de sig noga inpräntat vilket makalöst och världsberömt byggnadsverk akvedukten är.
      Men i sommar blir det Göta kanal igen, eftersom vi har bestämt oss för att äntligen segla i Stockholms skärgård – helst större delen men åtminstone den södra. Vi ser fram emot att segla i Taubes farvatten, och det kommer säkert att bli en del nynnande och hummande mellan kobbar och skär: ”Vinden har somnat i båtarnas segel, ut över Baggensfjärdens spegel ” och ”Här Rose-Marie syns blåa Nämdöfjärden” och ”Vi gå till Utö för natten” och alla de andra oförglömliga visorna.
      Förra gången vi planerade att segla i Stockholms skärgård (jodå, vi har försökt förut) och till och med hade planer på Åland, hamnade vi i Sankta Annas och Gryts skärgårdar. Vindarna var fel och vädret dåligt, så det blev i stället en hel del harvande mellan Fyrudden och Harstena och så en tur ner till Västervik. Så kan det gå, när man är väderberoende.
      Men nu har vi en större och bättre båt med en bättre och nyare motor, och då kan naturligtvis inget stoppa oss, så det blir Utö och Baggensfjärden, medan vi håller babord och styrbord och rätt som det går – precis så som Taube skaldade.

      Evig ungdom

      Det talas en del om åldersdiskriminering i dessa dagar, och det är framför allt mer eller mindre kända och framgångsrika personer, som känner sig kränkta när de tvingas bort från sin anställning vid en så ”ringa” ålder som sextiosju. Och ja, det är tyvärr sant att gamla människor ofta förbises och negligeras och dessutom riskerar att vanvårdas när de behöver hjälp utifrån. Men det är väl ändå något helt annat än att bli avtackad på sin arbetsplats och gå i pension, när man är närmare åttio än femtio och faktiskt är rätt gammal.
      Märkte du att jag använde ordet ”gammal”? Inte ”äldre” eller någon annan förskönande omskrivning av den sista delen av våra liv. Och det är om denna benägenhet att blunda för att vi åldras, som den här krönikan handlar. För somliga människor tycks det vara fult att bli gammal; det tycks som att en persons värde ligger i hens yrkesstatus och i att vara aktiv i förvärvslivet eller åtminstone i föreningslivet. Att vara ung. Gammal finns inte. Bara ung. Det gäller att prestera. Alltid. Prestera ända ner i graven. Dö på sin post. Att efter ett långt yrkesliv ”bara” leva och äga sin egen tid duger liksom inte. Evig ungdom är det som gäller, och det är, menar jag, inget annat än en sorts åldersdiskriminering!
      Jag vill värna rätten att bli gammal och rätten att få vara gammal. Uttryck som att sjuttio är det nya femtio gör mig både förbannad och ledsen. Vad är det för skitsnack? Vilka värderingar ligger till grund för dessa idéer? Och hur reagerar en av arbete utsliten fattigpensionär på sånt trams? För inte är det hen, som till varje pris vill fortsätta jobba fram till sin dödsdag, den saken är klar.
      Nej, låt oss släppa och slippa kraven på evig ungdom! Låt oss vägra att lägga oss under kniven, vägra hårfärgning och tandblekning, vägra hurtiga jordenruntvandringar och drömmar om en ny vår. Jag vill vara de sextioåtta år jag är, åldras i lugn och ro, vara gammal ett tag innan jag dör och förhoppningsvis ha tid att förbereda mig för detta stora steg in i evigheten.
      Att vara gammal borde vara något fint – inte något man till varje pris måste dölja eller förneka eller gömma undan, och jag tänker, att man måste träna sig i att släppa prestationskraven och tillåta sig att åldras på ett klokt och värdigt sätt. Ålderdom handlar ju om ständiga förluster – av hörsel och syn, av rörlighet, tempo, hälsa och inte minst människor man älskar. Men den handlar också om erfarenhet, visdom och klokskap och i bästa fall om att försonas med livet som det blev och att förlåta sig själv och andra. Men för att uppnå detta krävs tid för tanke och reflektion, mod att möta sig själv och insikt om att och när det är dags att släppa taget och ge plats åt andra. Och nytt utrymme åt sig själv…

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se