• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Erika Bergkvist

      Jag berättar för din skull

      Foto: Jessica Gow / TT

      Saker du inte ska säga till någon som lider av psykisk ohälsa:
      Släpp det bara.
      Allt sitter i huvudet, tänk bara på något annat.
      Sluta klaga.
      Jag har också varit stressad, men det gick över.
      Har du provat att vila?
      Du behöver inte den där medicinen.
      Se lite positivt på tillvaron.
      Det blir bättre.
      Typiskt tjejer att bli sjuka av stress.
      Om du slutar oroa dig så går det över.
      Terapi är för galna människor.
      Det är bara svaga människor som blir psykiskt sjuka.
      Allt känns bättre efter en god natts sömn.
      Du ser ju jättepigg ut.
      Det kunde varit värre.
      Fokusera på bra saker.
      Du som alltid verkar så glad.
      Alla har det stressigt ibland.
      Du är för känslig.
      Har provat yoga?
      Vill du ens bli bättre?
      Allt detta har jag någon gång fått höra från min omgivning. Ofta är det säkert menat i välmening, men lika ofta borde inte personen uttala sig. De flesta gånger jag fått höra något av det har jag inte orkat svara emot eller förklara. Jag hade velat säga att det inte går att släppa när man mår så dåligt, att det inte alls är något jag hittat på och att jag inte klagar utan bara försöker förklara hur jag mår. Jag ville säga att det inte går att vila eller sova bort, att jag inte alls är känslig, att jag provat allt och att det inte finns något jag önskar högre än att bli frisk.

      Den enorma okunnighet folk fortfarande uppvisar kring psykisk ohälsa och stress är oroande. Trots att vi de senaste åren fått läsa, höra och uppleva tusentals berättelser kopplade till ämnet så har folk fortfarande svårt att förstå. Vi har ännu inte sett slutet på en folkhälsosjukdom som gått ner så djupt i åldrarna att högstadieungdomar känner stress och har symptom på utmattning. Fortfarande möter jag okunnighet, brist på respekt och dålig förståelse. Sedan jag själv insåg att jag var sjuk av stress har jag pratat, skrivit och delat med mig av mig själv och mina erfarenheter.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Nu tar jag ännu ett steg som jag hoppas ska öka förståelsen. Jag ska berätta för alla som vill höra om min resa, mina erfarenheter och vad jag gjort för att bli frisk. Hur det är att leva med en utmattningsdepression bakom sig. Omvärldens reaktioner och förvånansvärda okunskap och okänslighet.
      Jag berättar för att andra som inte vågar eller vill ska bli förstådda. Jag berättar för att vi måste ändra samhällets syn på psykisk ohälsa, för att få arbetsgivare att tänka om, för att inte fler ska hamna där, för att vi inte ska gå under. Jag berättar för din skull och för min skull. Jag berättar för att jag orkar nu. För att jag beredd att ta mig an frågorna, hejaropen och de som misstror. Kan jag få en till att förstå så har jag lyckats, och kan jag rädda någon från att drabbas har jag åstadkommit något fantastiskt.

      Återhämtning är också en nyckel till framgång

      Foto: Privat

      Jag har tidigare skrivit om min utmattningsdepression. Om omvärldens åsikter och förutfattade meningar som gjorde sjukdomen ännu lite svårare att greppa och acceptera för mig. En sådan livskris som det innebär att gå igenom en utmattning gör att du inte bara börjar ifrågasätta hur du lever utan också vem du är.
      När jag blev sjuk vägrade jag att sjukskrivas. Jag skulle bli frisk och klara det på egen hand med lite vila, bättre struktur och ännu hårdare jobb. Det var inget fel på mig. Vad jag inte erkände varken för mig själv eller för andra var att jag var livrädd för att bli sjukskriven. Eftersom jag tidigare varit arbetslös en ganska lång period fanns inget värre än att inte ha ett arbete. Hur sjuk jag än var skulle inget hålla mig från att arbeta.
      Vi växer upp i ett prestationssamhälle där vi hela tiden ska bli bättre, utmana oss själva, vara driven, leva fullt ut och vara lite bättre än andra. Att bara vara människa är inte bra nog. Det var så jag tänkte om mig själv. Jag visste inte ens vem jag var utan prestationen. Det korta svaret hade varit: ingen.

      Men vad händer då när hela livet tvunget måste pausas? När jag inte kunde jobba, inte kunde träna, inte kunde skriva och inte kunde umgås med andra människor. Då fanns inget kvar. Jag var inte värd någonting i mina ögon. Allt jag kämpat för, allt jag var, hade tagits ifrån mig. Min självkänsla var uppbyggd på prestation och uppsatta mål. Och där låg jag, trött och kraftlös i sängen, i mitt flickrum hemma hos mamma och pappa, och var ingen.
      Jag har alltid älskat mig själv mer när jag presterat och varit duktig. När jag fått bekräftelse både från andra och mig själv har det blivit lite som en drog. Jag lyssnade inte på mina känslor speciellt mycket. Tryckte undan dem och bedövade med mer prestation. Och omgivningen styrde mitt mående mer än vad jag själv gjorde.
      Självkänslan var obefintlig. Att ha bra självkänsla och se sitt egenvärde handlar egentligen om att älska sig själv precis så som man är utan yttre bekräftelse. Inse att man är någon när man skalat av det ytliga och att bara våga vara med sig själv.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Jag kommer alltid att vara en person som gillar prestationer, att ha mål att sträva mot och älskar när jag utvecklas och lär mig nya saker. Men jag får aldrig bli min prestation, alltså mitt jobb eller mina idrottsliga framgångar, för det är något som kan tas ifrån mig på en sekund. Jag har andra kvaliteter som människa, för det är ju det jag först och främst människa jag är.
      Det har varit svårt men jag har fått lära mig att trotsa måsten och inse att jag inte ska ha ett mål i allt jag gör, eller att allt i livet ska ha en struktur. Prestation ska inte vara något som tynger ner utan något lustfyllt, i alla fall större delen av tiden. Ibland kanske vi faktiskt kan åstadkomma mer än vi tror genom att göra lite mindre. Återhämtning är också en nyckel till framgång.

      Jag älskar att inte campa

      Foto: Christine Olsson / TT

      Där satt jag i baksätet på en bil på väg upp till Dansbandsveckan i Malung. Ett sammanhang jag aldrig trott att jag skulle befinna mig i. Jag gillar inte dansband, jag kan inte bugga och så har vi alla människor som inte går att fly undan. Vad hade jag gett mig in på?
      Värmlandsskogen flög förbi utanför fönstret. Jag var lite nervös på något sätt, jag som aldrig blir nervös. Men det här var så pass outforskat område att min höjda puls var en logisk reaktion. Trots det ville jag vara just där. Just då.
      För att vara helt ärlig så älskar jag att inte campa. Det får det att krypa i kroppen på mig. Jag upplever det som krångligt och obekvämt. Men jag hade bestämt mig för att utmana mig själv. Så där stod jag på en camping, i Malung, med dansbandsmusik sprutandes ur varje högtalare och kände mig lycklig. För ett år sedan hade jag antagligen frågat vederbörande som kom med förslaget om denna slagit i huvudet. Men nej, I’ve got this, tänkte jag och det slutade med att jag åkte därifrån med ett löfte om att komma tillbaka. Här är varför.

      Jag älskade allt från gemenskapen till killarna från Torsby i jeansväst som stod bakom oss i Langos-kön och försökte svara intelligent på frågor som en i mitt sällskap slängde ur sig. Förundrades över det välordnade kaos som skinnvästar, tofflor, hög musik och bilar som inte borde gått igenom besiktningen på femton år, skapade. Självklarheten i att man visst kan tatuera sig ute på gatan, med en skitig nål, av en kvinna som såg ut att vara kusin till Bellatrix Lestrange i Harry Potter. Log åt mannen som glatt berättade för oss var hans vänner kom från, samtidigt som han pekade ut i tomma luften på människor bara han kunde se. Mitt första intryck av platsen när vi körde in i Malung och jag sa; Fan vad fula sådana här platser kan vara. För att sedan när vi lämnade byn dagen efter se den i ett helt annat ljus.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Platser blir vackra om människorna där får dig att må bra. Jag kunde skratta hur högt och hur mycket jag ville. Brydde mig inte speciellt mycket om att jag såg ut som en tidig art av människosläktet när jag steg upp efter ett dopp i den smutsiga älven. Jag sov i en bil och vaknade med fötter så kalla att jag befarade att de dragit vidare till andra sidan. Det lugn som flyttade in i mig gjorde att jag inte ens blev irriterad över gubben som tröttnat på allt vad dansbandsvecka hette, och började klyva ved vid halv sju-snåret på lördagsmorgonen när jag sömnigt, och med en mun torr som en öken krånglade mig ur baksätet på bilen. Jag log ändå. Tröttheten var stor men jag gick runt på olämplig humor, solljus och musik. Allt blev vackrare där uppe i Malung tack vare människor som det är lätt att må bra tillsammans med.

      Ta kontroll över övertänkandet

      Övertänkande. Det skulle kunna vara mitt andranamn. Nu råkar mitt andranamn vara Lisa, men om jag skulle få ett nytt baserat på ett personlighetsdrag så finns det ingen konkurrens alls om förstaplatsen. Jag är drottningen av övertänkande.
      Jag tänker alltid för mycket. På allt. Har alltid gjort och kommer antagligen alltid att göra. Ibland är det en bra egenskap, speciellt den analytiska förmågan som ofta kommer på köpet, samt att övertänkare har lätt för att sätta sig in i olika situationer. Jag har några tjejkompisar som också är mästare på att tänka på något så till den grad att vi till slut kartlagt varenda sak som skulle kunna hända. Bara för att vara förberedda på allt liksom. Tyvärr skapar dessa tankar en del oro kring vad andra tänker, tycker och känner. Finns det något tillfälle detta blir som allra värst och tydligast är det när vi har problem med en relation. Då får övertänkandet blomma ut i all sin prakt och nå oanade höjder.
      Tro inte att vi inte vet att det förstör för oss. Att nittio procent av det vi oroar oss för aldrig kommer att ske. Vi vet också att det bästa vore att fråga personen som får oss att övertänka vad den egentligen känner. Vi är fullt medvetna om att kommunikation är nyckeln till allt. Det är det som gör oss människor unika, för utan den stannar våra liv, ja hela världen upp. Detta borde ju dessutom jag veta som har kommunikation som profession, men när det kommer till känslor överger förnuftet även mig fullständigt. Då står jag där oförmögen att föra fram mer än en ljudkuliss i form av utdragna vokaler.
      Övertänkande kommer alltid ur brist på kontakt och eftersom det innebär att vi inte pratar med varandra. Vi antar saker utifrån till exempel ett sms, och istället för att fråga vad personen menar väljer vi att gissa oss till vad som pågår i dennes medvetande. Detta är inte bara dåligt för oss själva. Det är också dåligt för den vi antar saker om, eftersom vi ofta tror det värsta om dem. Vi lägger över vår osäkerhet och paranoida tankar på dem och förstör något som skulle kunnat bli bra. På grund av vår egen osäkerhet ifrågasätter vi andra när vi i själva verket borde ifrågasätta oss själva.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Om vi fortsätter att gissa vad andra tänker så kommer vi ha fel större delen av tiden. Och vi kommer stressa upp oss själva genom påhittade problem som gör livet svårare än vad det behöver vara. Jag känner att övertänkande måste få ett slut.
      Så från och med nu kan vi väl istället för att anta det värsta, ta ett djupt andetag och berätta för den andra personen vad som får oss att tänka så förbannat mycket. Och inse att det väldigt sällan är så farligt som vi tror.

      Hatkärlek till kallpratet

      Foto: AP Photo/Michael Probst

      Mänskliga brister, osäkerheter, barndomen, döden, lögner, vad som håller dig vaken om nätterna, rädslor och sådant som inte går att förklara. Det är saker jag vill prata om.
      Det som verkligen betyder något. Jag gillar människor med djup, som är lite galna, inte följer normen och inte alltid säger det som förväntas. Jag vill egentligen aldrig veta “hur läget är”. Nej, jag gillar inte kallprat.
      Som liten var jag väldigt blyg, och ville inte att man skulle se mig. Det enda ställe jag kunde stå ut med att folk tittade på mig var när jag stod på scenen och dansade eller sjöng. Som en sann introvert ville jag flyga under radarn i de flesta sammanhang. Jag tror det är därför det där med kallprat inte kom naturligt för mig.
      Eftersom jag inte ville synas som liten, bara vara med i utkanten och gärna sitta där i min egen lilla värld blev jag tidigt bra på att känna in stämningen i ett rum och att läsa av folk. Jag studerade kroppsspråk och ansiktsuttryck, lyssnade till tonlägen, tog in känslor och analyserade saker folk sa.

      Nu är läget ett annat. Jag har blivit grym på kallprat vilket vanligtvis är de extrovertas paradgren, men jag är bara bra på det till en viss gräns. Går det för långt blir jag lätt uttråkad. Härom veckan hämtade jag en föreläsare vid tågstationen i Karlstad för att köra denne till lokalen där föreläsningen skulle äga rum. Då insåg jag hur mycket jag ansträngde mig för att få personen att trivas. Nu kan jag lätt få folk att vilja prata med mig och känna sig bekväma i mitt sällskap. Om jag vill. Och utåt sett har jag färdigheter som gör att du lätt skulle kunna ta mig för en extrovert person. Jag tycker fortfarande inte om att prata strunt, men jag har övat så mycket på att vara social i olika sammanhang att jag klarar nästan vilka sammankomster som helst nu för tiden.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Men kallprat är så extremt förutsägbart. Kanske är det därför man gillar det. Själv känner jag mig instängd och fångad i en fälla där vi utbyter dödstråkiga artighetsfraser om dödstråkiga saker. Men jag gör det och kan ibland tycka att det är rätt skönt att falla tillbaka på, om det verkligen inte finns något att prata om. Då kan det vara ganska skönt att slänga fram en kommentar om den olidliga värmen vi haft på sistone.
      Jag älskar intressanta samtal, lever lite för att provocera och jag gillar att göra folk obekväma genom att vara för rak på sak. Det är ju när vi vågar göra det som något händer, som gnistor tänds och något värdefullt och spännande kan ta form.
      Och helt ärligt. Vem är intresserad av vädret eller en okänd människas barn? Egentligen?

      Inget rum för känslor

      Foto: Isabell Höjman / TT

      För två år sedan tyckte jag att döden började kännas mer lockande än att fortsätta leva. För bara två år sedan led jag av svår ångest, och var så trött att jag önskade att allt kunde få ett slut.
      Varför känner jag mig isolerad och rädd? Varför har jag alltid hög puls och ont i magen? Är det bara jag som känner så här? Vi tror det, för ingen pratar om det. Inte på riktigt. Inte i vardagen. Vi pratar om det på ett högre plan. Politikerna ska ta krafttag och ger myndigheter pengar för att utföra diverse åtgärder. Arbetsplatser skriver handlingsplaner för att minska stressen. Och så långt är allt bra. Felet är att vi inte pratar om det med varandra. Vänner emellan, inom familjen, på arbetsplatsen och i skolan. Trots att media rapporterar om det mer än någonsin är psykisk ohälsa fortfarande skamfyllt och ett obekvämt ämne. Psykisk ohälsa ska sopas under mattan och läka av sig självt. “Vila lite så ska du se att det går över”, säger man och ger en klapp på axeln. Tänk om det vore så enkelt.
      Jag lider av psykisk ohälsa. Det syns inte på mig och märks oftast inte om du möter mig en helt vanlig torsdag ute på stan. Jag klarar av allt som jag klarade innan jag blev sjuk och kan leva i stort sett som jag vill. Jag är skämtsam, glad, tränar på hög nivå, jobbar heltid, är spontan och levnadsglad. Det innebär dock inte att jag mår bra hela tiden. Jag blir lätt trött, nedstämd och blir stressad av sådant som är otydligt.
      Tecknen på psykisk ohälsa finns där om man tittar noga. Tyvärr vågar inte så många göra det. Vill vi verkligen höra svaret när vi frågar en annan människa hur den mår? Jag tror inte det. I så fall skulle vi inte känna att vi behövde ljuga och säga att allt är bra, för att skona andra från att prata om något så jobbigt som känslor. Och skulle någon mot förmodan våga säga att den inte mår bra, vet vi inte hur vi ska reagera.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Det som drev mig in i utmattning och psykisk ohälsa var stress, press, förväntningar och berg av undertryckta känslor. Det i kombination med min vilja att alltid vara stark och göra allt perfekt kastade till slut in mig i ett mörker jag inte trodde kunde finnas inom mig. Jag tror att många hamnar i psykisk ohälsa för att det inte finns rum för känslor idag. Det är där det felar, för vi måste börja vara ärliga om vår smärta, hur obekväm den än är. Vi måste börja prata om det som skaver och gör ont, och sluta tro att psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet.
      Och det viktigaste av allt. Vi måste börja lyssna på riktigt. När vi frågar någon hur den mår måste vi våga höra svaret oavsett hur mycket det skaver, och sedan vara beredda på att hjälpa.

      Öppet brev till mina kompisar

      Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

      Det har varit tufft ett tag. Det har gjort ont. Jag har gråtit. Varit arg. Frustrerad. Och sorgsen.
      Jag vet att det inte alltid är lätt att vara min vän. Ibland stänger jag av, stänger in och motar bort. Det är ångesten, nedstämdheten och mitt ibland för stora behov av att vara ensam. Vissa dagar är jag svår att nå och därför svår att läsa av. Du undrar vad det är jag går igenom, om det kanske hänt något. Det finns dagar när jag bara vill vara hemma, för mig själv och inte prata med en enda människa.
      Jag är långt från den bästa vän man kan ha. Därför vill jag tacka för att just du stannar med mig, speciellt när jag inte förtjänar din vänskap. De minnen vi skapat är jag evigt tacksam för. Tack för att du kan se de tårar och rädslor som gömmer sig bakom min sprallighet och kaxighet.
      När det blåser upp till storm finns du där och lyssnar och pratar med mig. När jag inte tror att jag kan fortsätta står du bredvid mig och visar att jag visst kan det. Jag är rädd att bli för mycket, tjatig och patetisk. Då säger du att det är okej. Jag får vara allt det med dig.
      Du kommer hit och sitter med mig en kväll. Du checkar av hur jag mår varje dag. Du lyssnar till allt jag har på och utanför hjärtat, och har tålamod med alla mina övertänkta tankar.
      Tack för den vänskap jag får men kanske inte alltid förtjänar. Tack för att du är ärlig, uppriktig och aldrig lindar in saker. Du säger det jag behöver höra och i slutändan är det alltid det som gör skillnad.
      Jag kan utan tvekan säga att jag är en bättre och klokare person tack vare dig. Vår vänskap har fått mig att inse att hur tufft jag än har det kommer det alltid finnas människor där som uppmuntrar mig och beundrar mig för min styrka och mitt mod.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Tack för allt du gjort och allt du kommer göra. Tack för all uppmuntran. Tack för alla sms och samtal de dagar jag själv aldrig skulle orkat plocka upp telefonen och söka kontakt. Tack för att du är ett ljus som lyser över mig när jag inte kan vara hel. För att du talar om för mig att det aldrig är mig det är fel på, ända tills jag börjar tro på det. Du får mig att känna att jag alltid räcker till.
      Tack för att du talar om att det är okej att vara sårbar och känslosam. Tack för att du ser mig som en människa och inte definierar mig genom samhällets förväntningar. Tack för att du aldrig dömer. Tack för att du påminner mig om vem jag är när jag själv inte vet. Tack för att du växer med mig.
      Tack för att du har de rätta orden, men också för att du vet när tystnad är det jag behöver som mest.

      Jag gillar inte den jag blir

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Distraktioner. Ständiga pling, skarpt ljus från skärmar, onödig information och en enorm tidsslukare. Telefonen tar över våra liv. Det är inget som håller på att hända, det har redan hänt. Och det enda vi kan prata om nu är ifall vi kan rädda oss själva.
      Jag gillar inte den jag blir med telefonen i handen. Jag gillar inte hur andra blir. Den tomma blicken, bristen på närvaro och beroendet. Kan vi ens umgås längre. Är telefonen viktigast för oss? Viktigare än att vara social på riktigt? Jag tror det. Det är i alla fall så vi beter oss.
      Sociala medier är alltid bra underhållning. Eller det känns så. Det är dock inte helt sant eftersom jag tror de flesta ibland finner sig scrollande genom flödet på Instagram eller Facebook för att helt plötsligt inse att de inte är det minsta intresserade av det de har framför näsan.
      Det kommer motrörelser som till exempel Time Well Spent som sett att beroendet inte är sunt och att vi måste vända skutan åt rätt håll nu. De försöker påverka medieföretagen att skapa tjänster som gör att vi börjar träffas och interagerar mer med varandra. Hjärnforskare beskriver hur det tar upp till 25 minuter att återfå fokus efter att vi blivit störda av vår telefon. Då ska vi veta att vi tittar på telefonen i genomsnitt 150 gånger per dag. Det spelar ingen roll om vi bara slänger ett öga på telefonen eller om vi faktiskt öppnar den och tittar. Fokus är ändå förlorat och hjärnan får arbeta hårt för att återigen ta sig an den uppgift den höll på med.
      Sociala medier är något av de roligaste jag vet. Därför pågår en inre kamp. Det finns två läger inom mig. Ett som säger att jag ska titta på mobilen när helst jag känner för det. Det andra försöker få mig att inse att jag inte mår bra av det. Striden är hård, för hur jag än försöker komma fram till en lösning kan jag inte. Jag vill titta, men samtidigt vet jag hur distraherande det är och hur orolig jag gör min hjärna genom att aldrig låta den vila.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Ibland undrar jag vad jag är rädd för att missa? Vad är det som gör att jag inte kan slita mig. Trots bra sällskap, en rolig film eller en vacker plats så sitter jag där med tummen mot skärmen.
      Vissa delar skulle jag aldrig byta bort eller sluta med. Det allra bästa med att ständigt vara tillgänglig är att jag kan prata, skriva och titta på de människor som är viktiga fast långt borta. Då blir längtan inte lika stor, men ibland önskar jag att vi istället för att skicka en snap eller skriva ett meddelande, letade upp varandra i telefonboken och ringde. Om ett meddelande från en saknad gör oss glada, hur skulle det då inte kännas att bli uppringd. Att få höra den andra personens röst.

      Min uppgift är att vara människa

      Ibland blir jag rätt trött på omvärldens förväntningar. På allt som ska göras och som formar livet för så många trots att det kanske inte alls ligger i ens intresse. Jag blir framförallt trött på vad som förväntas av oss flickor, tjejer, kvinnor.

      För tyvärr är det så att vi har långt fler saker vi borde eller inte borde göra som det täckta könet. Under veckan som gick blev jag extra trött och med detta som bakgrund satte jag mig ner och skrev en text om hur jag tänker kring detta.
      Känsliga läsare varnas. Håll i dig.
      Det är inte min uppgift att vara konventionell. Min uppgift är att leva det liv jag vill leva, oavsett om det är enligt normen eller inte. Jag måste inte alltid säga ja, för det är otroligt skönt att säga nej också. Det är inte mitt jobb att alltid vara trevlig och hålla med om allt du säger. Det är okej för mig att inte alltid vara attraktiv. Det är inte mitt mål att övertyga andra människor. Jag måste inte vilja skaffa barn. Det finns inget som säger att jag ska behöva försvara mina livsval. Jag ”borde” verkligen inte vara gift vid det här laget. Det är inte min uppgift att alltid hålla fred eller att se till så att folk inte känner sig illa till mods. Jag måste inte säga rätt saker.

      Jag tänker inte klä mig för att folk inte ska ta anstöt eller för att undvika att bli antastad. Jag tänker aldrig vara tyst. Jag kommer aldrig bli ett med en annan person. Jag tänker aldrig flytta från min hemstad. Nej jag är inte feg. Jag är beslutsam och orädd. Jag som är “så fin” borde inte alls ha pojkvän. Jag ber sällan om din åsikt ändå får jag den hela tiden. Jag behöver inte ditt medhåll. Jag klarar mig utan dömande tystnad och spyr på förväntningar om hur ett liv ska levas.

      Jag kommer aldrig uppträda som att jag inte tar åt mig, inte blir ledsen, upprörd, glad eller överväldigad. Det finns inget som kan få mig att upprätthålla en fasad. Min uppgift är inte att uppfylla dina eller samhällets förväntningar. Jag behöver inte ens uppfylla mina egna.
      Min uppgift är att vara äkta. Att känna för mycket. Att rasa ihop. Ställa mig upp. Jag är stark och jag är svag. Min uppgift är att stå upp för det jag tror på. Min uppgift är att må bra. Vara lycklig. Jag får vara arg, ledsen, irriterad och starta så många bränder jag vill. Min uppgift är att älska. Att njuta. Min uppgift är att vara ärlig och unik.
      Min enda riktigt stora uppgift är att vara människa, och det enda du kan räkna med när det gäller mig är att se normer brytas.

      Jag får resa hem igen

      Erika Bergkvist, krönikör

      Polen januari 2011. Vi går bland taggtråd och tegel. Blickar ut över baracker och vakttorn. Området är enormt och vi går i flera timmar i snö och kyla. Berättelserna om fasa tar aldrig slut. Platsen är Birkenau.
      Vi står tätt intill varandra och ser in i montrar med glasögon, skor, leksaker och resväskor. Saker som togs ifrån människor som inte längre finns. Hår. Massor av avklippt hår. Jag vill titta bort men kan inte. Allt har fått samma ljusbruna färg. Aldrig förr har jag sett något sådant. Men där i Auschwitz visar man mig skärvor av så många liv. I en skog en bit utanför Chelmno finns inga spår längre. Bara ett plakat som talar om vad som hände där under andra världskriget. Vi står på mark där massgravar grävdes och fylldes med lik av nyss ihjälgasade judar.

      Ytterligare en skog någonstans i Polen. Vi står vid en jordkällare och får beskrivet för oss hur byborna vände sina grannar ryggen, tog ut dem i skogen och sköt dem. För att de var judar. En tredje skog, i en vacker glänta, kryssar vi mellan massgravar. Någon har satt upp små staket runt gravarna i vilka besökare hängt hälsningar, böner och gåvor. Ingen vet exakt hur många som ligger begravda där.
      School of terror i staden Rabka. Här tränades SS-män i prickskytte, ofta var det judiska barn som användes till övningar som gick ut på att skjuta mot rörliga mål. En bit av en mur längs en gata i Krakow. En markering som visar var ghettot fanns, den enda platsen judarna hade tillåtelse att vara på tills det var dags för den slutgiltiga lösningen. Boskapsvagnar som användes för att transportera människor. Jag har svårt att gå in. De är små, mörka och det drar kallt. Ingenstans att sitta. Inga fönster. Ingenting. Synagogan har blivit en besöksattraktion i en stad som inte har några judar kvar. Alla förintade.
      Vittnesmålet från en man som var där. I Auschwitz. En överlevare. Slag, sparkar, skrik, hunger, olidlig värme, köldskador, hårt arbete, psykiska besvär. Sedan saknad. Och sorg. Men också en vilja att berätta. Det gör ont. Bara ont.

      Kyla. Det är isande kallt i luften. Jag tänker att jag borde tagit mer kläder med mig. Det värker verkligen i kroppen. Trots att närmaste plats jag kan värma mig på är nära och jag inom bara ett par timmar ska få mat kan jag inte låta bli att klaga på kölden och hungern. Till natten kommer jag få sova i en varm säng, i säkert förvar på ett hotellrum. Och jag kommer att få resa hem igen.
      Den 27 januari varje år är det Förintelsens minnesdag världen över. Det får aldrig ske igen.

      När det lider mot jul…

      Det har kommit en hel del snö redan, trots att det bara är mitten av december. Jag har julkänsla.
      Hoppet om en vit jul lever, även om jag vet att chansen är liten. Ljusstakar och adventsstjärnor syns i många fönster. Och jag känner; ja! Nu är den bästa tiden på året här. När värme och ljus lyser inomhus, utomhus och inom oss. Det lider mot jul.
      Jag har alltid längtat till julen, till värmen, ute på landet, tillsammans med mina föräldrar. Det är jag evigt tacksam för. Och jag ser mig själv som lyckligt lottad.
      Tyvärr finns det många som inte längtar, som inte alls ser julen som mysig och ljus. De ser fylla, bråk, oro och ångest. De flesta som känner så är kanske barn, även om det finns vuxna som också går med en klump i magen. Högtider verkar vara vigda åt att dricka mer än vanligt för oss svenskar. Dessa berusningsdrycker vi håller så kärt, som är en sådan stor del av vår kultur men som också skapar så mycket kaos och lidande.

      Det är ironiskt att vi kallar julen för barnens högtid, när det finns vuxna som aldrig ens skulle överväga en vit jul. Varken för sin egen skull eller för sina barns.
      Alkohol är inte allt vi konsumerar i överflöd. Det köps också mat och prylar i ofantliga mängder. Vi äter och dricker tills vi är så mätta och fulla att vi inte kan stå upp. Vi sliter av pappret från ännu en julklapp som vi inte kommer minnas att vi fått, kanske inte ens ha nytta av. Den är bara något i mängden. Men det är just mängder vi vill ha. Av allt. Är det vad julen handlar om? Är det vad vila, högtid och familjesammankomster måste innehålla? Är det vad barnen vill ha?
      Att inte behöva vara ensam, ha husrum, värme, tid för varandra och lyxen att faktiskt ge någon en julklapp är väl ändå det viktigaste?

      För mig handlar julen mer än allt annat om att känna trygghet. Jag kritiserar inte något av det jag nämnt ovan per definition, snarare vårt förhållningssätt till julen, alkoholen, maten och presenterna. Ju mer desto bättre är vad som gäller, då högtider för varje år blir mer och mer en tävling, något att visa upp, skryta om, stressa över, överdriva och maxa så till den grad att vi till slut inte kan njuta av den. Det kanske är därför vi dränker våra sorger i konsumtion?
      Julen är en tid för eftertanke, ett tillfälle att rannsaka sig själv. Det må låta i trist i mångas öron, men om vi inte tar den tiden och ser våra egna brister och möjligheter har vi ingen rätt att anmärka på någon annans heller.
      Får jag önska mig något?
      Då önskar jag att fler får känna trygghet den här julen.

      Varje person är en pusselbit

      Magi. Sång. Musik. Dans. Måleri. Lek. Landsbygd. Natur. Det var vad mina första år i skolan handlade om. Inte matte, svenska, idrott eller historia. Självklart hade jag alla de där ämnena också och någonstans mitt i all lek hann jag dessutom lära mig skriva, läsa, räkna och vara en bra kompis. De tre första åren av grundskolan gick jag i en landsbygdsskola, Segerstabyns skola som låg några mil utanför Karlstad. Den ligger där fortfarande, men i dag tjänar den som förskola. En bättre start på skoltiden hade jag inte kunnat få.

      Segerstabyns skola ligger på en halvö ute i Vänern. Omgiven av åkrar och skog. I klassrummet hade vi en blå matta där vi samlades varje morgon i en ring. Där tog vi fram just vår årskurs pussel, och varje elev hade en pusselbit. Vi lade dit vår pusselbit och såg om någon saknades. På det sättet var ingen någonsin glömd. Alla var alltid en del av tillvaron. Vi hade också ett blått skåp, stående framför den blå mattan. Om ena dörren stod på glänt visste vi att skåpet hade något att visa oss, något att berätta. Det kunde vara om en bokstav, ett djur, en konstnär eller något spännande från en annan kultur. Ibland trollade vi till och med fram dessa saker ur en hatt. Och så hade vi en lärare. Så klart. Den person som skapade den här världen. Som hade sitt alldeles egna sätt att lära ut. Som visste precis hur hon skulle få oss intresserade och som alltid gjorde lärandet så kul att vi inte förstod att vi faktiskt lärde oss saker.

      I Segerstabyns skola var djur, dans, skog, teater eller poesi lika viktigt som matte eller svenska. Vi lärde alltid genom att utforska, göra, skapa, sjunga och känna. Ibland önskar jag att varje arbetsplats hade ett blått skåp. Den magin tror jag de flesta av oss skulle må bra av att få ta del av lite oftare. Ibland önskar jag att vi var barn lite längre. Jag önskar att vi tog oss tid att tänka på den som saknas. Att livet fylldes av mer musik och sång. Att fler hittade ut till landet. Jag önskar att det fanns en blå matta där vi alla kan samlas ibland, i samförstånd och gemenskap. En plats där alla alltid är välkomna. J ag önskar att vuxenlivet kunde vara mer magiskt, att vi kan behålla den där känslan av att vi har kraften att skapa magi. Att vi alla hade en oas. Precis som Segerstabyns skola var för mig. En plats där allt kunde hända. Dit hela världen hittade, där influenser från Indien och Tibet letade sig in. Där måleri och poesi var lika viktigt som matematik. Ett ställe där varje barn och varje vuxen hade en naturlig plats.

      Kanske hade jag hittat bort

      Den ena boken efter den andra. De avlöser varandra. Under sommaren blir det alltid fler lästa än under resterande tid på året. För att vi är mer lediga och därmed har mer tid för avkoppling. Konstigt egentligen att säga att vi har tid för avkoppling under sommaren. Det borde vi ju ha annars också. Året runt. Tid. Tid för vila. Lugn. Ro. Tid för att göra sådant som får oss att koppla av. Och ner. Min bästa avkoppling är just böcker. Att läsa. Mitt förhållande till böcker är det längsta jag någonsin haft. En kärlek utan slut. Att försvinna in bland orden. Förlora mig i berättelsen och glömma det som finns omkring. När jag lärde mig läsa blev jag frälst. Då visste jag att jag hade hittat hem. Eller kanske hade jag hittat bort.

      Just nu ligger över tjugo böcker i en trave bredvid min läsfåtölj (ja, jag har en sådan), och väntar på att bli lästa. Det är egentligen för många i kö för att det ska kännas helt bra, men det blir så ibland. När jag går in i en bokhandel kan jag inte låta bli att köpa en bok, och sedan en till, och en till. Jag lägger lika mycket pengar på böcker som jag lägger på kläder varje år. Om inte mer. De är lika viktiga för att jag ska kunna leva som allt annat vi konsumerar. De är mitt andningshål. De är frihet. Därför känns det skönt att alltid ha en hög med outforskade världar att luta sig mot när syret tryter och omgivningen trycker på.

      Jag läser verkligen det mesta och kan njuta av allt från fakta till fantasy. Men stiger du in i mitt vardagsrum som är lika mycket ett bibliotek är en övervägande del av böckerna deckare, historiska romaner, romantisk spänning eller skildringar som beskriver andra världskriget. Det är sådant som fängslar mig mest. Jag minns titlar, författare och handlingar i böcker mer än vad jag minns något annat. Precis som att jag levt mer där än i verkliga livet. Ett hem utan böcker känns för mig naket och otryggt. Det verkar vara en plats utan själ. Min kärlek till böcker gör att jag omöjligt kan slänga dem, och att låna ut en av mina böcker är inget jag gör lättvindigt. Det är nästan så att jag funderar på att lämna ut lånekvitto, eftersom jag är så rädd att en bok inte ska hitta hem igen. Ja, som ni ser är böcker något speciellt för mig. Jag brukar skämtsamt säga att om det är något jag kommer vara ledsen över att inte få vara med om när jag inte finns längre så är det alla böcker jag inte kommer få läsa.

      Trettio år och redo att rocka

      Om ett par veckor fyller jag trettio år. Det låter mycket. Eller det gjorde det när jag var 17 år. Då var 30-åringar närmast uråldriga, och hade med största sannolikhet levt samtidigt som Gustaf Vasa eller Snömannen. Nu när jag står inför att fylla trettio och i stället tänker att jag levt i tre årtionden låter det plötsligt mycket lite. Som alltid handlar det om hur man ser det.
      En insikt som jag välkomnat och omfamnat är att framgång ligger i betraktarens öga. För bara fem år sedan såg jag framgång som synonymt med karriär, pengar, prylar och makt. Det var det jag ville uppnå. Utan att låta alltför pretentiös vill jag påstå att när man närmar sig trettio år börjar man inse vad som är viktigt i livet och vad framgång handlar om. Att vara vänlig, generös, tålmodig, empatisk och att kunna visa andra människor respekt är saker jag värderar högt hos andra människor i dag. Nu tycker jag det är pinsamt att jag imponerades så mycket av det materiella. Framgång är att trivas med sig själv och det liv man skapar. Det handlar aldrig om saker eller någon annan människa.
      Frågan om jag upplever någon ålderskris har självfallet ramlat in från höger och vänster. Och svaret är ett enkelt; nej. Det har aldrig legat för mig vad gäller just åldersfrågan. Jag tror det beror lite på hur man är som person, men jag tycker det finns så mycket mer komplicerade och viktigare aspekter av livet att bli upprörd över.
      Det finns sådant jag önskar jag hade vetat i tjugoårsåldern. Saker som; att jag borde gråtit oftare och inte samlat mina känslor på hög, att jag vågat vara ännu mer mig själv, att jag inte jämfört mig med andra, att jag varit bättre på att förlåta, och att om det låter för bra för att vara sant så är det oftast det också. Nu ska jag ta fasta på allt det som livet lärt mig. Hittills.
      När jag var liten ville jag bli stor och nu när jag är vuxen vill jag faktiskt fortfarande bli stor. Jag hade en fantastisk uppväxt. Lycklig. Ändå ville jag bli växa upp snabbt. Alla mina förebilder var ju vuxna, och jag hade svårt att identifiera mig med mina jämnåriga. Jag kände mig alltid lite äldre inombords. Som att jag spelade en roll som barn när jag umgicks med andra ungar.
      Varje ålder har sin charm, men det finns inget som får mig att längta tillbaka. Inte ens känslan av förväntan på julafton. Kort sagt så tror jag att jag kommer passa bra som 30-åring. Jag kommer rocka även denna ålder precis som jag gjort med alla de andra.

      Vad har vi nu att längta till?

      Sommaren börjar närma sig sitt slut även om jag själv inte proklamerar den som över förrän efter Finnkampen varje år. Då börjar kylan kännas i luften och vi friidrottare tar ett välförtjänt träningsuppehåll i några veckor.
      Det är med vemod jag möter slutet av sommaren varje år, men också med hopp om nystarter och frisk höstluft. Vemodet kommer nog ur det faktum att jag behöver solen och dess strålar inför vad som komma skall. Den mörkaste tiden på året är snart här, och jag måste ladda upp med något. Solen är den bästa medicinen mot det svårmod en del av oss fylls av när skuggorna blir längre och dagarna kortare.
      Hösten i sig är vacker och härlig, och jag längtar lika mycket efter den som efter vår och vinter. Under hösten är det äntligen okej att stanna inne varje dag utan att få dåligt samvete för att Netflix lockar mer än att vara ute. Hösten är ju erkänt den bästa tiden för att mysa med tända ljus, en bok och en kopp kaffe. Men hösten är lång, det måste jag medge. Den har verkat extra lång de senaste åren då snö och kyla inte riktigt infunnit sig här kring Karlstad.
      Med sommarens adjö kommer också tankar kring vad jag nu har att se fram emot. Vad ska jag nu hålla fast vid eller längta till? Vetskapen om att sommaren kommer om nio månader igen? Eller att det kommer en jul som ett välkommet avbrott? Fast dit är det en evighet. Ibland känns det som att vi svenskar lever för sommaren och att det är den enda tiden vi verkligen lever upp. Det är ju inte vettigt eftersom det kanske inte ens blir någon sommar. De år sommaren blir ett blött fiasko verkar det som att vi nästan går under. Det är fullt förståeligt, men samtidigt sorgligt. Sommaren kan inte vara vårt allt.…
      Vi nordbor är allt ena hårdingar som klarar av allt mörker. Det är lätt att bli nedstämd när solen så sällan tittar fram. Sommaren är något vi håller kärt eftersom den är så kort, men den får inte bli anledningen till att vi finns till. Vi borde leva upp även under hösten och vintern. Ses oftare, fira mer och se det som är vackert just nu. Det är det som kan skapa solsken inom oss. Ger oss sådant att leva på. Solen kommer så småningom, sommaren också. Se då till att vara redo för den efter ett år fyllt av liv, då tror jag att sommaren blir ännu bättre.
      Jag är redo för hårda träningspass ute i skogen, glödande färger på träden och en varmare jacka. Och jag ser fram emot kyliga promenader, höstregn och kvällar framför TV:n. Jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg att allt har sin egen charm. Men först ska augusti ta slut och finnarna krigas ner i en av världens äldsta landskamper.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se