• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
  • Författararkiv: Anna Bäcksholm

      Jag slapp i alla fall en stel bröllopsnatt

      Det lackar mot jul och jag har som tur är köpt alla mina julklappar. De flesta bekvämt på nätet. För er stackars satar som måste ut i julrushen till helgen har jag följande råd: bär inga varma plagg som kliar, är för små alternativt för stora. Dessa tre digra misstag begick jag nyligen en lördag då de sista julklapparna skulle inhandlas i Karlstad.

      Läs mer →

      När paddorna kom till Molkom

      I augusti var glädjen stor bland elever och lärare på Nyeds skola i Molkom. Då fick nämligen alla elever i årskurs 6-9 en egen Ipad. Den här IT-satsningen var man först med att genomföra i Karlstads kommun. Bakgrunden var att skolan hade väldigt få datorer, vilket hindrade undervisningen.

      Läs mer →

      Ett dalauppror välkomnas i residenset

      Kära landshövding Kenneth Johansson,
      Vilken skitmånad oktober 2012 har varit i Värmland! Regnet och varslen har stått som spön i backen, ingen rolig start för dig. Men se det som positivt, nu kan det bara bli bättre precis som när Sverige låg under med 4-0 mot Tyskland.

      Läs mer →

      Kåta kvinnor den nya målgruppen

      Jag funderar på att skriva en erotisk roman baserad på min största sexuella tonårsfantasi. Nu är det nämligen sex som säljer i bokhyllorna. Ni har väl inte missat E L James, en brittisk tonårsmorsa vars sexuella fantasier har resulterat i sexromanen ”Femtio nyanser av honom”, som blivit en braksuccé världen över? Redan har 40 miljoner exemplar sålts. Boken handlar om ett sadomasochistiskt förhållande mellan en sexuellt erfaren, dominant man och en ung, oerfaren kvinna (visst hade det omvända varit lite roligare?). Jag har inte läst den, än, men gett bort den till min 62-åriga, nätdejtande mamma i födelsedagspresent. Däremot skumläste jag snabbt några av de omtalade sexskildringarna innan jag slog in den. Så klart!
      Upphetsande? Ja, om man tänder på att bli fastbunden och att vara totalt i händerna på en man under sexakten. Personligen skulle jag nog föredra att vara den som håller i piskan eller sätter den andre i handbojor, jag får nämligen lätt panik om jag blir instängd eller känner mig fastlåst. Fast å andra sidan vore det kanske jäkligt gött att slippa styra upp situationen och bara bli tillfredsställd? Det är en kittlande kontrast till hur det är idag. Nu förväntas man som kvinna snarare vara en vild tiger än en död sill i sängen.
      1988 var jag så långt ifrån en sexgudinna man kan komma: 13 år, halvfet, småfinnig och okysst. Som jag hatade min otympliga kropp! Killarna på högstadiet skänkte mig inte en blick, men det gjorde inget för de var idioter nästan allihop. Losers. I stället åtrådde jag min amerikanska, sexiga musiklärare Tom. Han hade mustasch, brunt hår, härliga chokladbruna ögon och en otroligt sexig brytning. Mmm. På rasterna hängde jag ofta ensam i den avlägsna och öde korridoren där musiksalen låg. Ibland hade jag tur och Tom dök upp, log förföriskt och sa ”Hi Anna”, vilket fick hela jag att rysa av välbehag. I mina fantasier hade jag på något magiskt vis gått ner de där förhatliga tio extrakilona, fått skitsnygga tuttar och långt, svallande hår ner till den fasta rumpan. Skolans hetaste babe var jag. När alla andra gått hem, knackade jag på dörren till musiksalen iförd raffset och pumps. Naturligtvis kunde den gifte Tom inte motstå denna otroligt läckra Anna Bäcksholm utan slet av mig den minimala klädseln och så förlustade vi oss bland trumset, syntar och gitarrer. Sen skilde han sig från sin fru, sa upp sig och tog med mig till Amerika där vi levde lyckliga i alla våra dagar.
      Och faktiskt blev jag av med min övervikt under några anorektiska månader i åttan. Och håret blev längre och jag snyggare. Absolut inte skolans babe, men helt okej. Fast Tom gjorde ändå aldrig något move. Men det ska han definitivt göra i min kommande sexroman!

      Hellre fotbollsfru än fotbollsmorsa!

      Båda mina döttrar spelar fotboll och har så gjort ett par år. Och att ungarna får motion ska man väl som förälder vara glad för i dessa fetma- och dataspelstider. Men smakar det så kostar det. Nu för tiden räcker det tyvärr inte att betala medlems- och säsongsavgift. Nej, i tillägg ska det säljas bingolotter, restauranghäften och annat elände. När varenda unge i Molkom samtidigt ska kränga dessa till grannar och bekanta så blir de rätt svårsålda. Det brukar sluta med att vi föräldrar tvingas lägga ut.

      Fast värst av allt är ändå de påtvingade kioskpassen. I den ena dotterns lag förväntas man dessutom ta ledigt från jobbet för att bemanna kiosken under en vardagseftermiddag. Och i den andra dotterns lag SKA man även ha med sig fika, underförstått hembakt. Nej, är det något jag hatar så är det att stå i en torftig kiosk och sälja korv som legat i äckligt lagerbladsvatten. Så om ni känner till en sport där man slipper lottförsäljning och kioskpass får ni gärna mejla mig!

      Och från maj till oktober är i princip varenda ledig helg ”förstörd” av fotbollsmatcher kors och tvärs i Värmland. ”Samling 0815 vid Preem för avfärd till Lesjöfors” är ingen drömstart på min söndagsmorgon. Då vill jag sova, äta långfrukost och läsa DN i sängen. Inte stå och huttra i snålblåst och regn längs sidolinjen på en fotbollsplan i en öde bruksort. Inte blir humöret bättre av att matcherna genom åren oftast slutat i förlust – tvåsiffrigt dessutom. Men till en åttaåring kan man ju inte säga ”ni suger” utan det får bli ett klämkäckt ”ni kämpade jättebra”.

      Nyligen upplevde jag min allra första fotbollscup, och kanske sista, som fotbollsmorsa. Resultatmässigt gick det kanon – tolvåringens lag, hon har denna säsong bytt till ett vinnarlag, vann hela cupen. Men det var en seger med bitter eftersmak: dottern fick endast spela 20 minuter på sex matcher. Det kallas för toppning, har jag fått lära mig. I min värld kallas det för orättvis och knäckande behandling av barn. I huvudet gjorde jag voodoo på tränarna.
      Stämningen runtomkring var inte heller så gemytlig; tränarna vrålade direktiv, expertföräldrarna likaså. Under finalen osade ”hatet” mellan lagens föräldrar och sura kommentarer fälldes.

      Nej, att vara fotbollsmorsa är helt enkelt inte min grej. Men fotbollsfru till ett utlandsproffs hade jag gärna kunnat tänka mig att vara. Då hade jag fått resa över hela Europa, lärt mig ett nytt språk vart tredje år och definitivt sluppit den ständiga stanken av sura fotbollsstrumpor i min tvättstuga!

      Bland blommor och alkisar i Karlstad

      Jag fantiserar om en date med Karlstads kommuns parkansvarige. Hen måste vara ett geni! Maken till blomsterarrangemang har sällan skådats. Trots ett miserabelt väder hittills i sommar kan den som promenerar genom Karlstads torg, parker och gator inte annat än att känna glädje över alla fantastiska blommor som pryder vår stad. Och jag är inte ensam om att imponeras. Häromdagen passerade jag Residenstorget och hörde hur några norska turister kommenterade de intilliggande vackra rabatterna. Helt nyyydeliga. Några meter därifrån lät sig en spansk turist fotograferas på Klarabron med de prunkande blomlådorna och Klarälven som vacker kuliss.
      Den färgsprakande blomsterprakten i Karlstad är en skarp kontrast till min egen trädgård där inte en enda blomma planterats i år. Inte ens en ynka liten ampel har jag orkat hänga upp.
      Inomhus är det inte mycket bättre bara en halvdöd växt finns att beskåda. Blombristen beror dels på att vi varit bortresta flera veckor och då tyckte jag inte att det var någon idé att köpa en massa blommor, dels på att jag inte är intresserad. Har helt enkelt noll koll på blommor, sambon likaså.
      Få saker ger mig större ångest än att besöka en trädgårdshandel där alla, utom jag, vet exakt vilka växter de ska pryda sin trädgård med. Men bristen på gröna fingrar hindrar inte att jag uppskattar grönska, tvärtom. Därför står en date med kommunens blomsteransvarige högt upp på min önskelista. Tänk om man kunde få hyra vederbörande några timmar och få några konkreta planteringsförslag? Eller varför ordnar inte kommunen en tävling där högsta vinsten är ett gratis hembesök av geniet med de gröna fingrarna? Intresset skulle garanterat bli enormt!
      Men lika glad som jag blir över alla blommor som pryder vårt Sommarkarlstad, lika ledsen blir jag över alla alkisar som också är ett säkert sommartecken. Nog är det väl för sorgligt att en förmiddag i juli passera ett 20-tal män och kvinnor i sina bästa år som dricker ljummen öl framför teatern? Jag vill gå fram till dem och fråga hur det kunde bli så här, skrika ryck upp er, nyktra till, ni kastar bort era liv. Men jag sänker blicken och går vidare.
      Framför Pråmen sitter ännu ett nergånget gäng och super. Och på facebook läggs bilder upp på semesteralkoholmys. Gud så trött jag blir på allt drickande överallt i detta land! Själv är jag mer eller mindre nykterist, av den enkla anledningen att alkohol är väldigt äckligt och gör mer skada än nytta. Flera släktingar har tagit till flaskan för att dränka sina sorger, i den sitsen vill jag aldrig riskera att hamna.

      Ibland sker det som inte kunde ske

      För några veckor sen stod jag i mitt garage, gråtfärdig, efter att ha lyckats med konststycket att låsa in båda bilnycklarna i bilen. Hur osannolikt är inte det? Fast det är lite som Tage Danielsson säger i sin lysande monolog Om sannolikhet som han skrev efter kärnkraftshaveriet i Harrisburg 1979: det som hände i Harrisburg var så osannolikt innan men så fort det hade hänt, ja då gick sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent! Och det som hände i Fukushima i Japan ifjol var också så osannolikt att det aldrig borde ha hänt. Men att verkligheten ibland överträffar fantasin har vi dessvärre fått lära oss av kärnkraftsolyckor och horribla terrordåd de senaste åren.
      Hur lyckas man då med att låsa in båda bilnycklarna i bilen? Det är inte alls svårt! Någon glömmer reservnyckeln i bilen, sedan öppnar någon, i detta fall undertecknad, passagerardörren för att slänga in handväska och lite andra grejer, men råkar samtidigt trycka på den andra bilnyckelns låsknapp utan att inse detta, smäller sedan igen dörren för att gå runt bilen och öppna dörren på förarsidan. Men då är biljäveln låst! Och bilnyckel nummer två finns i handväskan på passagerarsätet och reservnyckeln, som annars alltid förvaras i huset, ligger retfullt synlig i handfacket mellan framstolarna. Eftersom mobil och husnycklar finns i handväskan är jag tvungen att gå in till grannen för att ringa till sambon och berätta att båda bilnycklarna är inlåsta i bilen. Inte helt oväntat är hans första fråga: ”Och hur har du lyckats med det?” Fast de onödiga kommentarerna, som det i sådana tillfällen är väldigt lätt att släppa ur sig, uteblir och för det kommer jag alltid att älska honom.
      Efter några timmar kommer så bärgaren. Eftersom bilen är relativt ny är utsikterna för att han ska lyckas bryta sig in i bilen utan att behöva krossa rutan inte så goda, enligt bilförsäljaren. Men se då har de inte träffat mirakelbärgaren från Falck Bärgningsbil! En lågmäld man som kort konstaterar ”det här var ju tokigt, men du är inte ensam”, därefter för han in en stålvajer mellan förardörren och fönstret på något magiskt vis. Efter några minuters pillande på nyckeln i handfacket säger det plötsligt ”klick” och bilen öppnas. Vilken lycka! Att minuterna senare få en nota på 2 600 kronor var mindre trevligt. Som tur är behövde jag ”bara” stå för självrisken på 1 500 kronor. Det är inte första gången jag klantar till det, för tre år sen ”städade” jag bort två biljetter till Madonnas konsert på Ullevi värda 1 750 kronor och för sju år sen försvann diamantringen som sambon köpt till min 25-årsdag. Jag grät och letade och letade men ringen var puts väck. Men för två år sen blev det stopp i tvättmaskinen och vad hittade vi då i det lilla facket (som bör rengöras då och då) om inte min ring! Ibland har man tur också.

      Varför blev jag inte bergsingenjör?

      Nästa vecka tar tusentals ungdomar studenten och springer ut i en oviss framtid. Till alla er som känner panik inför det svåra yrkesvalet vill jag bara säga: Jag är snart 37, har inget fast jobb och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor, om det är någon tröst. Så egentligen är väl inte jag rätt person att ge några som helst råd till blivande studenter vad gäller smarta yrkesval. Fast två tips har jag ändå: studera till bergsingenjör eller metallurg om du vill ha jobb, med bra lön dessutom. För några veckor sen var jag på Bergsskolan i Filipstad där rektorn berättade att det råder rena rama huggsexan om deras studenter. De kan välja och vraka bland jobben.

      Det har jag aldrig kunnat göra, trots 375 högskolepoäng, varav merparten VG, i bagaget! Jag har helt enkelt valt ”fel”. Fast å andra sidan inte. Jag har studerat sånt som intresserar mig och som jag är bra på: engelska, tyska, spanska, socialantropologi, medie- och kommunikationskunskap, svenska för invandrare, samt en ettårig journalistikutbildning på folkhögskola. Dessvärre verkar det som om Värmland inte har något behov av personer med min kompetens. Det blir kanske till att flytta dit jobben finns, trots att vi trivs i Molkom.

      Akademiska studier lönar sig ofta inte ekonomiskt i Sverige, i mitt fall har de varit en ren förlustaffär. Ingångslönen på mitt allra första journalistjobb var 19 200 kronor, jag upprepar 19 200 kronor! Så det är inte bara sjuksköterskorna som är underbetalda i detta land, det är även journalister, åtminstone i Värmland. Det pratas ofta om duktiga flickor och underpresterande pojkar i skolan, och om hur de sistnämnda är förlorarna.
      Men jag har hittills inte tjänat något på att vara duktig flicka! Och vad är vitsen med att göra klassresan om den i slutändan bara leder till studieskulder och inget jobb, alternativt jobb med lika låg lön som den som inte studerat alls? Min kusin gick till exempel ut gymnasiet med låga betyg och fick jobb inom industrin direkt. Han har redan jobbat i över 20 år och hans lön på SSAB ligger säkert över 30 000 kronor. Jag tror inte direkt att han och andra metallare är avundsjuka på mina fina gymnasie- och universitetsbetyg…

      Så vill jag därmed avråda från akademiska studier? Absolut inte, men man bör noga överväga sitt studieval. Om jag vid 19 års ålder vetat det jag nu vet om arbetsmarknaden hade jag blivit psykolog. Ett yrkesval jag även övervägde för 18 år sen men då kände att jag var för grön för. Nu har jag livserfarenheten och en rad egna kriser i bagaget fast får inga studielån. Duktig flicka söker härmed sponsor till fem års psykologistudier! Landstinget i Värmland kanske vars psykiatri är i kris? Jag lovar att skriva på ett tioårigt anställningskontrakt!

      Mäns våld mot kvinnor är en skam

      ”Män är djur”, sa ordföranden för Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer för ett par år sen. Det blev ett jädra hallå och en pudel utkrävdes, så klart. Fast mäns våld mot kvinnor och barn är ändå ett av våra största samhällsproblem, därom råder inget tvivel. Lidandet för de drabbade är enormt. Men ramaskriet uteblir, trots att tusentals kvinnor dagligen lever i skräck och misshandlas av sina ynkryggar till män. Problemet uppmärksammas endast pliktskyldigt när ännu en kvinna slagits ihjäl. Det gör mig vansinnig! Det är precis som om samhället resignerat och passivt bara tittar på. Lika rasande blir jag över att många kommuner smiter undan och lämpar över ansvaret för att hjälpa kvinnorna och deras barn på kvinnojourerna. De gör så gott de kan naturligtvis, trots små resurser, men deras ideella insatser räcker inte på långa vägar. Det krävs en rejäl kraftsamling, mer pengar till kvinnojourerna och skärpt lagstiftning!
      Samhället måste även ta i med hårdhandskarna mot det hederstänk som förekommer inom vissa kulturer där unga tjejer inte tillåts bestämma över sina egna liv. Som 19-åriga Maria Barin Aydin som knivhöggs till döds i sin bostad i Landskrona nyligen. Troligen av en manlig släkting som tyckte att hon hade smutsat ner familjens rykte. Maria vägrade nämligen att låta sig giftas bort och hotades därför till livet. Bara dagarna före sin död vittnade hon om sin rädsla för att någon i hennes egen familj skulle döda henne. Hon sökte hjälp, men fick inte den i tid. Det är en skam.
      Jag har själv ingen erfarenhet av fysiskt våld men har däremot utsatts för en form av psykisk terror, vilket var nog så obehagligt. Mannen jag var förlovad med, en charmig och vältalig amerikan, ogillade mina bosniska vänner starkt. Han ville inte att jag skulle träffa dem, trotsade jag honom straffades jag med tystnad och förakt. Precis som Anders Behring Breivik hatade han muslimer. I början trodde jag att jag kunde ändra på hans sätt att tänka genom diskussion, men det var lönlöst. Då bjöd jag hem mina bosniska vänner så att han skulle få se hur trevliga de var. Det skulle jag inte ha gjort. Han var iskall, avvisande och klumpen i min mage bara växte. Hur kunde jag älska en islamofob? När de gått sa han hotfullt: ”Det där gör du aldrig om”. Och det gjorde jag inte heller. Två år av ångest och kval tog det innan jag hade modet att avsluta den osunda relationen. Några månader efter uppbrottet fick jag ett anonymt mejl med en bildfil föreställandes en naken kvinna som hade en jätteorm virad runt halsen. HORA, löd rubriken. Genast visste jag vem avsändaren var. Jag bröt mig fri i tid, de flesta gör inte det.

      Messi ger hopp åt spanjorerna

      I Spanien, där jag nyligen tillbringat en månad, pratar alla om krisen. Inte så underligt med tanke på att landet har Europas högsta arbetslöshet på 23 procent, vilket motsvarar nästan fem miljoner spanjorer. Trots att den konservativa regeringen med premiärminister Mariano Rajoy genomfört omfattande nedskärningar, och har ännu fler på gång vilket föranledde en generalstrejk den 29 mars, verkar krisen bara fördjupas. Om inte den nedåtgående trenden vänder snart kanske Spanien, likt Grekland, tvingas be om hjälp av EU:s räddningsfond.

      Mot bakgrund av detta scenario hade jag nog förväntat mig att se mer ”elände” på gatorna i Málaga. Bortsett från några tiggare i centrum gav Málaga tvärtom skenet av att vara en välmående stad: gatorna var oklanderligt rena, ingen fylla (bland spanjorerna det vill säga) inga hotfulla ungdomsgäng som muckade gräl i centrum på nätterna och affärerna samt restaurangerna var fulla av köpsugna spanjorer och turister. Fast i den spanska familj där jag bodde var krisens effekter tydliga. För att spara pengar var det mer eller mindre kolsvart i huset på kvällarna, ingen lampa skulle lysa i onödan, ansåg den miljö- och pengamedvetna pappan som fått sin pension sänkt. Endast en dusch per dag var tillåten, helst så kort som möjligt, eftersom vatten är en dyr bristvara i det torra Andalusien.

      Den 33-årige sonen hade nyligen tvingats flytta hem till sitt gamla pojkrum efter att hans 13-åriga förhållande med flickvännen spruckit. Utan ett fast jobb hade han inte råd att bo i en egen lägenhet. Ingen lätt situation vare sig för honom eller hans pensionerade föräldrar. Som så många andra unga arbetslösa spanjorer funderade han på att emigrera. Jag tipsade honom om Norge och avrådde från Sverige, för här finns ju heller knappt några jobb eller framtidstro. Åtminstone inte i Värmland, där arbetsmarknaden går i samma riktning som Titanic.

      Vore det inte för fotbollen så hade läget varit nattsvart i Spanien. Som tur är finns det män som Messi och Ronaldo vars fotbollskonster sprider glädje och välbehövd stolthet åt spanjorerna. Att ingen av dem är spansk kvittar, det räcker gott och väl att de spelar i varsitt spanskt storlag: Barcelona respektive Real Madrid. I Spanien är fotboll verkligen religion. Tidningarna skriver sida upp och sida ner inför och efter matcherna och tv-kommentatorerna går bananas när de refererar. När Barca spelade Champions League kvartsfinal mot Zlatans Milan befann jag mig tillsammans med min svenska väninna på en bar i Cádiz. Två blondiner i ett hav av heltända spanjorer. ”Síííí”, skrek hela baren när Messi satte första straffen. Utom vi som genast fick ögonen på oss. ”Vi hejar på Ibra, vi är från Sverige”, förklarade jag och de skrattade. Barca vann med 3-1 och spanjorerna befann sig i ett lyckorus.

      Under den gångna veckan har det åter rått total fotbollsfeber i Spanien med såväl Barca som Real Madrid i semifinaler i Champions League och El Clásico i lördags då Ronaldo vann duellen mot Messi. Och för några timmar tänkte ingen spanjor på krisen. Det unnar jag dem.

      Ranelid är en inspiration

      Ja, då var Melodifestivalspektaklet över för den här gången och rätt låt vann, eller? Det tyckte i alla fall min familj där hemma i tv-soffan. Men mitt bestående minne från årets tävling lär ändå bli Björn Ranelids uppträdande. Inte för att jag tyckte det var särskilt bra, mer för att ”det inte liknar något annat Sverige har sett” som han själv uttryckt det. Och visst var numret himla underhållande? Visserligen verkar han ha ett stort ego och ett i det närmaste sjukligt bekräftelsebehov, men jag beundrar ändå att han ständigt vågar ge sig ut på djupt vatten, trots alla elaka påhopp. Han gör det han vill och provar på nya, oväntade saker. Såna människor är inspirerande!

      Jag tror att vi alla behöver utmana oss själva och våra rädslor med jämna mellanrum. För egen del blir jag bara fegare och knasigare för vart år som går, tyvärr. Numera är jag både flygrädd och har tendens till panikattacker när jag befinner mig i folksamlingar och vet att jag måste sitta still i ett par timmar. Då börjar det krypa i hela kroppen och jag vill bara ut. Men jag vägrar att låta rädslorna begränsa mig. På lördag sitter jag på ett flyg till Malaga där jag ska gå en tvåveckors språkkurs i spanska och bo hos ett pensionerat par. Visst är det lite pirrigt att bo hos okänt folk som jag dessutom ska konversera med på spanska. Fast mest ska det bli väldigt kul och intressant att få ta del av en helt annan vardag. Språkvistelsen avslutas med en tvåveckors rundresa i Andalusien, vilket betyder att jag under den närmaste månaden inte kommer att städa, diska eller laga mat.

      För 20 år sen gjorde jag min allra första språkresa, då hade jag precis fyllt 16 år och var bara ett barn i många avseenden. Men mina föräldrar lät mig ändå åka buss ensam ner till Alicante från Borlänge. En resa som tog nästan två dygn då strejkande franska bönder blockerade motorvägen vid gränsen till Spanien. Fast det gick ingen nöd på mig. I Frankfurt hade nämligen en mycket snygg spanjor stigit på, tänk er en ung och fräsch Antonio Banderas. Honom ville jag ha. Och till min stora förvåning inträffade det Ranelid sjöng om: ett mirakel. Min telepati fungerade – eller snarare min radarblick som utstrålade ”villig”. Snyggingen satte sig framför mig och efter någon timme satt han så vid min sida. Antonio Banderas-kopian och jag slog ihjäl tiden med att hångla intensivt. Det var mitt livs lyckligaste ögonblick. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det var så härligt att rotera tungan och utbyta saliv med en annan människa! Nu är jag en 36-årig tvåbarnsmamma och lär knappast få hångla på flyget till Malaga. Fast det vore önskvärt för att hålla nerverna i styr.

      Barnkalasen har flippat ur

      Hela familjen ser fascinerat på Familjen Annorlunda – sjuåringens favoritprogram. ”Mamma, du kan väl skaffa en bebis? Bara en till, snääälla”, vädjar hon för sjuttioelfte gången. Hennes största önskan i livet är nämligen att bli storasyster. ”Nej, det blir inga fler barn. Pappa och jag är så nöjda med de två vi har”, svarar jag sanningsenligt. Men jag förstår hennes besvikelse: nog kunde väl jag orka med ett ynka barn till när avelsmödrarna i Familjen Annorlunda glatt ploppar ur sig unge efter unge? För mig och sambon fungerar emellertid avsnitten som ett utmärkt preventivmedel. Inget ont om någon av familjerna i serien, men vi har fullt upp med att klara av att tillgodose två barns behov – och våra egna. Tänk när vinterkräksjukan härjar i dessa storfamiljer, då skulle kameran ha varit på! Vilka scener som måste utspela sig. Och bara tanken på tusentals barnbilder som ska sättas i album, någon gång, ger mig rysningar! För att inte tala om alla barnkalas jag skulle behöva organisera. Mammor som påstår sig gilla barnkalas ljuger eller har en skruv lös. Det är ingen slump att ett barnkalas bara varar drygt två timmar: mer pallar ingen. Dagens barnkalas är vidriga, speedade tillställningar. Det duger inte att bara bjuda in till ett simpelt kalas, nej här måste det tänkas ut ett tema. Detta tema, vare sig det är prinsessor eller sjörövare, bör sedan genomsyra hela kalaset. Från de egendesignade inbjudningskorten, till de egentillverkade bakverken, de kreativa aktiviteterna och slutligen godispåsarna som helst också bör innehålla någon slags present. Numera är nämligen kalasdeltagarnas behov nästan viktigare än födelsedagsbarnets. Likt VIP:s fyller de tallriken med godsaker, tar en tugga av allt och lämnar resten. Mina bruna ögon blir svarta. Sen kräver alltid någon avundsjuk unge att få leka med de nyöppnade paketen, vilket födelsedagsbarnet givetvis inte accepterar. Jag måste medla och säga vuxna, kloka saker fast jag innerst inne tänker onda tankar om andras ohyfsade barn. Annat var det när en annan växte upp på 80-talet. Mamma gjorde en tårta, köpte lite bullar och kakor och så bjöd jag in tre-fyra kompisar. Jag fick mina paket, vi fikade och sen lekte vi konfliktfritt på egen hand tills det var dags för godispåsarna att delas ut. Möjligen hade vi fiskdamm. Det var allt. Inte konstigt att mina föräldrar ruskar på huvudet när jag öppnar plånboken och håller barnkalas på lekland eller i badhus. Om några veckor är det dags för åttaårskalas. Hemma. Och som av en händelse befinner jag mig då på ett plan till soliga Malaga. Vilken otur. Ha det så kul älskling!

      I år ska jag bli snällare

      På nyårsafton gav jag inget löfte om att gå ner i vikt under 2012. Det är ingen idé. Efter nästan 30 års kroppslig fixering har jag tröttnat på orealistiska viktminskningsmål och att tycka illa om min egen kropp. Från och med nu är strategin gilla läget vad gäller extrakilon, rynkor i pannan och hårstrån på hakan (jag har till och med hittat två på brösten!).
      Alternativet är att lägga sparkapitalet på fettsugning, botox och ansiktsbehandlingar. Men det rimmar ju väldigt illa med budskapen som jag förmedlar till mina döttrar: det är insidan, inte utsidan som räknas, man ska tycka om sig själv och sin kropp. Och det är helt sant. Synd bara att jag inte lever upp till dessa kloka ord. Men att åldras värdigt som kvinna är helt enkelt väldigt svårt, ja rent av deprimerande. Än så länge har jag i alla fall fasta bröst. Alltid något.
      Mitt nyårslöfte för 2012 är istället att inte bli så sur när barnen välter ut ett fullt saftglas, spiller drottningssylt på kläderna, knuffar ner en lampa när de leker tafatt, fläckar ner den ljusgråa soffan med choklad listan kan göras lång. Är det något mina döttrar avskyr så är det min reaktion när ovannämnda saker inträffar. Måste du alltid bli så sur, det var ju inte meningen, säger de med gråten i halsen. Likadant sa jag en gång i tiden till min pappa som också var en överreagerare. Jag lovade mig själv att aldrig ryta och muttra åt mina barn. Jag skulle minsann vara en förståelsefull förälder som med lugn och sansad röst sa: Det gör inget vännen, var lite försiktigare nästa gång bara. Med facit i hand kan jag se att jag agerar precis likadant som pappa. Fast värre! Tänk att det ska vara så himla svårt att hålla i ett glas. Alltid ska ni skita ner och förstöra, så kan det låta när jag är i gång.
      Fast i år ska jag ligga i hårdträning för att bli en mer sansad och förlåtande mor annars riskerar jag att bli uthängd som en skitmamma i ungarnas självbiografier om 30 år. Att skriva utlämnande böcker om sina föräldrar har ju varit på modet ett tag. Nu senast är det barnuppfostransgurun Anna Wahlgrens tur att bli kritiserad i en bok av dottern Felicia Feldt. En sak är säker: ingen är en perfekt mamma, vad nu det innebär? Man gör så gott man kan. Just nu står jag dock högt i kurs hos mina döttrar eftersom jag redan bokat in årets två semesterresor. Påsklovet ska tillbringas i Andalusien och i sommar bär det av till Toscana och Rom. Lika högt i kurs står jag dock inte hos sambon som får betala merparten av kalaset. Men så lever vi ju heller inte i ett jämställt samhälle!

      Jag drömmer om en alternativ jul

      Här sitter jag med munsår och mensmage och försöker uppbåda julstämning blott några dagar före jul. Jag spelar julsånger, proppar i mig pepparkakor, dricker julmust, tänder ljus, men inget tycks hjälpa. Det enda jag känner är julstress. Visserligen är de flesta julklapparna redan köpta, men de perfekta julkorten på den lyckliga familjen är inte skickade (de hade varit perfekta om inte sambon blandat versaler och gemener på ett olyckligt sätt, så kan det gå när husmor delegerar julbestyren och inte korrekturläser innan framkallning), köttbullarna inte gjorda, kakorna inte bakade, julmaten och julgranen inte inhandlade, tomten inte fixad, tvätten inte tvättad och svärmor är på ingång. Fast även om vi inte hinner med alla måsten så blir det ju jul ändå. Som alltid. Och på julaftons kväll tänker jag samma sak som den som just förlorat oskulden: ”Var detta allt”? Med andra ord är det ingen idé att hetsa upp sig så förbaskat inför årets mest överskattade dag.
      Fast det är just det som tusentals mammor gör under december månad. Men har inte papporna också det jobbigt? Jo men visst, hur kunde jag glömma deras storartade insats som består av att fixa julgranen och hänga upp utebelysningen! Vi mammor behöver bara köpa julklapparna till barnen, resten av släkten och lärare på skolan, baka, laga maten, städa huset, julpynta och försöka se till att alla är glada och belåtna. Inte så konstigt att det jäser i de svenska hemmen under julhelgen… Personligen har jag tröttnat på att vara martyr och försöker att inte göra mer än nödvändigt. Min bästa julklapp till mina barn är att vara en glad (försöka måste man i alla fall) och pigg mamma på julafton, inte ett nervvrak! Men det är ingen lätt process att släppa på kontrollen, utan man får ta det stegvis.
      Jag vägrar numera till exempel att köpa julklappar till min sambos sex syskonbarn i Norge, det får han allt fixa själv. I år fick jag honom att föreslå för sin storasyster att vi skulle sluta med detta i mina ögon meningslösa byte av pengar med varandra, men hon blev förfärad och deklarerade att julklappar ska man minsann köpa så länge barnen bor hemma. ”På den måten viser man at man er glad i sine söskenbarn”. Och så tog den ”diskussionen” slut. Att försöka ändra jultraditioner är som att gå på minerad mark!
      Varje år drömmer jag om att fira julen på ett helt annorlunda sätt, gärna utan svensk julmat som man ändå äter året runt, nästan i alla fall. Jag skulle gärna befinna mig utomlands i solen, men det vill inte barnen. Eller varför inte ett julfirande med främlingar som faktiskt kan vara att föredra framför den egna släkten? Man kanske skulle bjuda hem en flyktingfamilj, ett gäng utbytesstudenter eller bjuda in sig själv på Ängsbacka här i Molkom där de verkar ha ett skönt och avslappnat julfirande? Men som sagt, att ändra på jultraditioner gör man inte i en handvändning – det krävs mod att stå emot tjocka släkten. Fast en dag så… Jag önskar er alla en riktigt God (och vit, i dubbel bemärkelse) Jul och ett Gott Nytt År, oavsett hur ni väljer att fira eller inte fira.

      Mina barn får inte bli dagisfröknar

      Mina två döttrar är min allra bästa pensionsförsäkring. Jag räknar kallt med att det är de som kommer att få byta mina blöjor om en si sådär 40 år. Och eftersom jag redan nu lider av överaktiv blåsa och måste kissa minst en gång varannan timme vill jag ha obegränsat med blöjbyten. Ingen snål jävel ska väga mina kissblöjor! Jag kräver även hemlagad mat och vill bo i ett varmt land vid havet under vinterhalvåret. Som ni förstår måste jag styra upp mina döttrars yrkesval omgående, så att de har råd att tillgodose mina krav.

      När sjuåringen deklarerar att hon vill bli dagisfröken tänker jag ”det ska vi allt bli två om”. Och när elvaåringen frågar mig om vad hon ska bli så svarar jag såklart läkare, psykolog, ingenjör, datavetare, politiker, företagsledare och liknande välbetalda yrken. Den kvinnliga låglönesektorn kultur, media, skola, vård och omsorg ska till varje pris undvikas. Fast det bästa vore såklart om de blev egna företagare. Entreprenörer. Mycket sexigare än dagisfröken! Men för att mina tjejer ska våga bryta könsbarriärerna måste de ha en kvinnlig förebild som visar vägen: jag. Därför lanserade jag idén om en barnloppis i vårt garage för några veckor sedan. Mitt förslag var att den skulle hållas söndagen den 20 november.
      Vem ordnar loppis mitt i vintern? Ingen kommer att dyka upp, sa min pessimistiska sambo.
      Det är väl då om någonsin som barnfamiljer är köpsugna, när julen står för dörren? kontrade jag.

      Som tur är var döttrarna genast med på tåget. I sann entreprenörsanda såg de bara möjligheter, i stället för problem. Och i vanlig ordning kördes den motsträvige sambon över av den kvinnliga majoriteten. I fem veckor har det därför röjts bland gamla leksaker – rena nostalgitrippen för barnen – tvättats och strukits kläder, som sedan prissatts efter hetsiga diskussioner.

      Alltför dyrt! sa sambon.

      Alltför billigt! sa jag och de blivande entreprenörerna.

      Efter skoningslös gerillamarknadsföring på Molkoms alla dagis och lappar överallt var det så dags för den stora dagen. Kvällen innan var jag så uppspelt att jag fick ta en lugnande tablett (naturläkemedel, om någon undrar) för att kunna sova. Tänk vad besvikna barnen skulle bli om ingen kom? Men samtidigt, en entreprenör måste kunna ta en motgång.
      Hur det gick? Tja, det blev både succé och fiasko. Fiasko eftersom bara drygt 15 dök upp, succé eftersom de som kom handlade för 3 230 kronor! Dessutom hade vi det väldigt trevlig tillsammans när vi fikade och umgicks i garaget, vilket man sällan gör en mörk dag i november i detta land. Och chansen för att jag sått fröet till två framtida entreprenörer eller Carema-vd:ar är stor: döttrarnas ögon glittrade när de räknade sedlarna.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se