Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: december 2017

      Och så var de bara fyra

      När dessa rader långsamt hamras ned är jag hyfsat nyligen hemkommen efter en helg i Göteborg, tillsammans med min sambo och min närmsta familj.
      Utöver packningen hade vi med oss tre syften; att umgås med min kusin som bor där, att shoppa och att besöka julmarknaden på Liseberg.
      Det sistnämnda är något som funnits på min mammas önskelista så länge jag kan minnas, och genom åren har hon lyckats sälja in det hos mig också. Min sambo har inte heller varit på julmarknaden tidigare och blev biten av idén.
      De personer i sällskapet som varit där tidigare valde dock att avstå. Av tio personer var vi slutligen bara fyra som klev på veteranspårvagnen mot Liseberg. Det låter som prologen i någon gammal deckare av Agatha Christie. Och så var de bara fyra. Mycket olycksbådande.

      I januari är det tio år sedan jag fick uppsöka akuten för vad som visade sig vara stressrelaterad ansiktsförlamning. I sviterna av det kom panikångesten som ett julkort på posten, och ett av uttrycken har blivit en släng av trängselfobi.
      Med det i åtanke känns det ganska idiotiskt att gå på Lisebergs julmarknad. Men jag bestämde tidigt att ångesten inte ska få tillåtelse att styra mitt liv och hålla mig tillbaka. Det bästa sättet att bearbeta en fobi är ju dessutom att utsätta sig för den.
      När vi kom igenom entrén blev vi först bländade av alla ljus. Det var verkligen som att komma in i ett sagoland. Tyvärr fanns det inte mycket utrymme för att ta sig fram till de olika marknadsstånden. Vi flöt liksom bara med i strömmen av människor.
      Vassa armbågar cirkulerade som hajfenor runt oss. Svettiga föräldrar pustade och svor medan de försökte bana väg genom människomassan med sina barnvagnar. Armbågssim ingår inte som ämne på simskolan, det är en teknik man bara kan lära sig i sådana här situationer.

      När vi först kom in på området var min sambo helt inställd på att hon skulle åka skridskor på isbanan, men när vi väl nått dit hade ambitionsnivån och benstyrkan dalat rejält. I stället segnade vi ned på läktaren och kände luften gå ur oss.
      Det var vid detta tillfälle jag förstod varför de andra i sällskapet valt att avstå. Visst fick man gott om julstämning under besöket, men trängseln gör att man inte vill göra det igen nästa år.
      Man måste liksom vänta några år så att de negativa aspekterna hinner blekna lite. Efter några år, när de ljusa minnena lyser starkare, kan vi kanske göra det igen.
      Jag ångrar inte beslutet att gå dit. Det är lite som att gymma, tänker jag. Det kanske känns lite kämpigt under tiden, men efteråt tänker man ju sällan: ”Fan också, varför tränade jag? Det var väl onödigt…” Det är inte alla erfarenheter som kommer helt smärtfritt, men alla hjälper en att utvecklas.

      Ingen rättsäkerhet för asylsökande

      I privata sammandrabbningar med myndighetsbeslut förväntar sig de flesta av oss en rättvis och transparent behandling.
      Det kan gälla ett bygglov som fick bakläxa eller en alldeles för hård bedömning av Försäkringskassan. Vi vet att det finns tydliga riktlinjer hos myndigheterna. Vi kan överklaga och även komma in med kompletterande uppgifter. Det svenska myndighetsmaskineriet är solitt och åtnjuter sedan länge ett tämligen stort förtroende hos allmänheten. Men de senaste två-tre åren har rättsstatens prydliga fasad börjat krackelera och sprickorna tycks bli djupare för varje månad. Det handlar om den svenska asylprocessen.

      Asylhanteringen är nu under ett sådant tryck att bristerna borde ge upphov till anmälningar hos både EU och FN. Till att börja med riskerar du som asylsökande att tilldelas en oengagerad faktureringsadvokat som tjänar sitt uppehälle på att ta så många asylfall som möjligt till så liten arbetsinsats som möjligt. Med staten som faktureringsmottagare är det lyckligtvis ingen som värderar kvalitén på arbetsinsatsen. Om du är från exempelvis Afghanistan riskerar du att få en persisktalande tolk som inte är särskilt bra på svenska eller ens dari, det språk som talas i Afghanistan. En rad exempel visar att asylskäl och livshistorier blivit felaktigt översatta.
      På andra sidan skrivbordet kan det samtidigt sitta en ung, oprövad handläggare som rekryterades i all hast när Migrationsverket behövde expandera sin personalstyrka. Det finns även vittnesmål om ensamkommande som utsatts för påtryckningar av handläggaren, hot av tolken och tilldelats gode män som jobbat emot sin klients sak. Oddsen för en objektiv och rättvis handläggning är inte särskilt stora för en del sökande men eländet gör inte uppehåll här, tvärtom.

      Det stora antalet asylsökande har medfört att Migrationsverket har svårt att hinna med att handlägga ansökningarna i rimlig tid. Det betyder att många av de som anlände som minderåriga nu har hunnit fylla 18 år. Då bedöms man som vuxen vilket minskar chanserna till ett uppehållstillstånd, ett tillstånd man kanske skulle ha fått om staten gjort sitt jobb i tid. Att Migrationsverket skulle ta ansvar för att man bidragit negativt till en flyktings förändrade asylskälsstatus har vare sig riksdag eller regering reflekterat över.
      Migrationsverket kan tvivla på din uppgivna ålder och tvinga dig att genomföra en åldersbedömning. Det är en ifrågasatt metod som fått förödande kritik från Barnläkarföreningen och även lett till att enskilda rättsmedicinalare sagt upp sig i protest. En asylsökande ungdom kan ibland skrivas upp i ålder med några dagar för att det ska passa med datumet för myndighetens avslagsbeslut. Hur kan man avgöra om någon är över eller under 18 år med sådan precision? Det är omöjligt men i en värld där politikerna står med ett blött finger i luften inför valet 2018 spelar fakta och evidens inte någon större roll.

      Den svenska asylprocessen av idag kan närmast liknas vid ett haveri. Ett fall framåt vore att dra ner på handläggningstakten så att varje ärende får en korrekt bedömning samtidigt som regeringen tillsätter en haverikommission för att gå till botten med de orosanmälningar som nu står som spön i backen.

      Emilia är Värmlands Lucia 2017

      Värmlands Lucia 2017, Emilia Ehrencrona. Foto: Sanna Emanuelsson.

      Nu har KT:s läsare och Karlstadsborna sagt sitt. Det blir Emilia Ehrencrona som får äran att bära ljuskronan i rollen som Värmlands Lucia 2017.
      – Det känns helt otroligt, jag är så lycklig, säger hon.
      Att det skulle bli den vloggande 22-åringen som skulle bli lucia stod klart efter att de drygt 800 rösterna räknats. Och det var en mycket överraskad Emilia Ehrencrona som fick ta emot luciabuketten.
      – Det hade jag aldrig kunnat tro. Det är verkligen en ära att få föra traditionen vidare. För mig är lucia så stort. Jag har alltid sett upp till de som varit lucia, ända sedan jag var liten, och hoppas att andra kan se upp till mig också.

      På lördag väntar kröningen i Mariebergsskogen, där hon får ta emot luciasmycket av förra årets lucia Judith-Maria Schunnesson, och under tisdagskvällen är det dags för den stora konserten i Domkyrkan. På luciadagen har hon och tärnorna ett digert schema med ett tiotal framträdanden på olika företag runt om i stan.

      När det lider mot jul…

      Det har kommit en hel del snö redan, trots att det bara är mitten av december. Jag har julkänsla.
      Hoppet om en vit jul lever, även om jag vet att chansen är liten. Ljusstakar och adventsstjärnor syns i många fönster. Och jag känner; ja! Nu är den bästa tiden på året här. När värme och ljus lyser inomhus, utomhus och inom oss. Det lider mot jul.
      Jag har alltid längtat till julen, till värmen, ute på landet, tillsammans med mina föräldrar. Det är jag evigt tacksam för. Och jag ser mig själv som lyckligt lottad.
      Tyvärr finns det många som inte längtar, som inte alls ser julen som mysig och ljus. De ser fylla, bråk, oro och ångest. De flesta som känner så är kanske barn, även om det finns vuxna som också går med en klump i magen. Högtider verkar vara vigda åt att dricka mer än vanligt för oss svenskar. Dessa berusningsdrycker vi håller så kärt, som är en sådan stor del av vår kultur men som också skapar så mycket kaos och lidande.

      Det är ironiskt att vi kallar julen för barnens högtid, när det finns vuxna som aldrig ens skulle överväga en vit jul. Varken för sin egen skull eller för sina barns.
      Alkohol är inte allt vi konsumerar i överflöd. Det köps också mat och prylar i ofantliga mängder. Vi äter och dricker tills vi är så mätta och fulla att vi inte kan stå upp. Vi sliter av pappret från ännu en julklapp som vi inte kommer minnas att vi fått, kanske inte ens ha nytta av. Den är bara något i mängden. Men det är just mängder vi vill ha. Av allt. Är det vad julen handlar om? Är det vad vila, högtid och familjesammankomster måste innehålla? Är det vad barnen vill ha?
      Att inte behöva vara ensam, ha husrum, värme, tid för varandra och lyxen att faktiskt ge någon en julklapp är väl ändå det viktigaste?

      För mig handlar julen mer än allt annat om att känna trygghet. Jag kritiserar inte något av det jag nämnt ovan per definition, snarare vårt förhållningssätt till julen, alkoholen, maten och presenterna. Ju mer desto bättre är vad som gäller, då högtider för varje år blir mer och mer en tävling, något att visa upp, skryta om, stressa över, överdriva och maxa så till den grad att vi till slut inte kan njuta av den. Det kanske är därför vi dränker våra sorger i konsumtion?
      Julen är en tid för eftertanke, ett tillfälle att rannsaka sig själv. Det må låta i trist i mångas öron, men om vi inte tar den tiden och ser våra egna brister och möjligheter har vi ingen rätt att anmärka på någon annans heller.
      Får jag önska mig något?
      Då önskar jag att fler får känna trygghet den här julen.

      2017 – bra men utan momentum

      När vi nu kliver in i december kommer snart mängder med skribenter och tyckare försöka summera året, inklusive undertecknad. 2016 var ett politiskt turbulent år och utsikterna inför 2017 var pessimistiska.
      Med Donald Trump vid makten i USA och Brexit i färskt minne var det många som fruktade de stundande utfallen i de många europeiska val som hölls under supervalåret 2017. Skulle Marine Le Pen, Geert Wilders och deras likar nu en gång för alla göra slut på EU i något slags populistiskt triumftåg över västvärlden?
      I Bryssel spirar istället optimismen. Det finns mycket att göra, ekonomin har tagit fart även i de krisande länderna och, möjligtvis en Trump-effekt, Cecilia Malmströms agenda är diger efter att fler och fler länder vill teckna handelsavtal med EU. Få européer ser England som en framtida vinnare efter beslutet om skilsmässa från EU och de som eventuellt funderade på att följa deras exempel har nu kommit på andra tankar.

      De flesta indikatorer pekar åt rätt håll. Man diskuterar fördjupat samarbete inom snart sagt alla områden och synen på framtiden är överlag hoppfull. Men en fråga skjuter man fortfarande framför sig – asyl- och migrationspolitiken. Tanken är att en överenskommelse ska finnas på plats under våren 2018 men de uppkomna koalitionsproblemen i Tyskland ligger som en brandfilt över varje stort beslut. Man kan naturligtvis inte öppet erkänna att en enskild nation är så viktig så att hela unionen blir handlingsförlamad men vi kan tyvärr konstatera att så är fallet.
      Man vet när man har momentum och när det infinner sig gäller det att dra fördel av det. EU har haft ett stort momentum under större delen av 2017 och har dragit nytta av det inom flera områden. Det man inte får göra är att skjuta saker på framtiden.

      Asyl- och migrationspolitiken är ett så viktigt område där EU behöver visa både mod och handlingskraft. Utan ett handlingskraftigt Tyskland är det svårt att komma överens om någonting alls. Blir det en ny storkoalition mellan Merkel och (S) så trotsar man väljarnas dom men skickar samtidigt den enda signal EU behöver för att komma vidare; en bibehållen tysk EU-politik och stabilitet. Damned if you do, damned if you don’t.
      Vi kommer ändå att kunna blicka tillbaka på ett i huvudsak bra år. Börsen är i skrivande stund upp cirka åtta procent, arbetslösheten hos de med minst fullgjord gymnasieutbildning är nära noll och världskonjunkturen levererar. Men en minst sagt svajig regering, valtakticerande och ideologiska skygglappar hindrar oss från att ta tag i de stora frågorna. Vi saknar momentum.