Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: november 2017

      Blev aldrig landshövding

      Hösten 1955 började jag som inackorderad gymnasist i Åmål. Jag var helt inställd på att bli lärare i svenska och historia. Jag läste mycket skönlitteratur och misskötte studierna i alla ämnen utom svenska och historia.
      På vägen mot universitetet kom så femton månaders plutonchefsutbildning. Det medförde vissa komplikationer, eftersom det visade sig att jag hade ”en ovanlig strategisk begåvning” som någon uttryckte det. Jag blev utsatt för stark övertalning att välja officersbanan: ”du blir minst överste!”. Kanske var det sant – jag hade ju ungefär lika höga betyg som den sedermera riksbekante översten Pellnäs.
      Men längtan till universitetet var starkare än alternativet sex månaders kadettskola i Halmstad. Även det förhållandet att min dåvarande flickvän redan studerade i Göteborg spelade säkert in.

      Allt rullar på med studierna ända till den dagen, då någon från studentkåren rekryterar mig till talesman för de som studerade ekonomisk historia. Därmed inleds en karriär, som gör mig till landets nog mest mångsidigt kompetente så kallad ”kårknutte” sju år senare. Några akademiska betyg togs inte under dessa år.
      Efter specialprojektet 1967 att här i Karlstad starta en studentkår hamnade jag i Stockholm som så kallad handläggare på Saco och AMS. Det var lite speciellt att sitta vid Bertil Östergrens och Bertil Olssons ”lägereldar”. Många tipsade att jag skulle bli en rekordung länsarbetsdirektör, men så fick jag se annonsen att man i Karlstad sökte en kultursekreterare – en helt ny tjänst.

      Så sökte jag den tjänsten och fick den efter en turbulent anställningsintervju, där arbetsgivarna blev oense inbördes om man hade rätt att fråga om jag hade partibok. Resten är sedan historia. Jag slutade som kulturchef 2001 efter 31 år.
      Så åter till min isländske dotterson Hjalte. Han dansar balett. Båda mina döttrar har varit Gundega-elever. Mina fyra isländska barnbarn dansar balett. Mitt svensk-norska barnbarn steppade en termin – sen blev det klättring!

      I min barndom fanns ingen barnbalett. Så en personlig bekännelse: jag kan inte dansa. Ett par gånger har faktiskt denna bristande kompetens betytt att jag tackat nej till ganska viktiga ordförandeuppdrag. Visserligen anser jag mig vara hyggligt socialt kompetent, men av ordföranden i en stor organisation krävs att man som värd ska kunna ta dansgolvet i besittning som den förste.
      Dumt att inte gå på en danskurs – javisst. Hade jag gjort det, så hade jag kanske blivit det som en del skojade om, när jag var yngre – nämligen landshövding.

      Demokrati – alltid värd att försvara

      Själva tron att liberala demokratier förblir demokratiska gör dem sårbara för auktoritära hot, varnar Harvardforskaren Yascha Mounk. Hans dystra profetia innebär att de liberala demokratierna inom några år kan ha förvandlats till diktaturer.
      Vad är det då som gör att de etablerade demokratiska partierna tappar stöd medan populisterna får allt fler anhängare? Hans svar är nedslående. Stödet för demokratiska och liberala principer – som minoritetsskydd, yttrandefrihet och individuella fri- och rättigheter är på nedåtgående. På frågan ”Tycker du det är viktigt att leva i en demokrati?” svarade 85 procent av de yngre generationerna i Sverige på 1950-talet, enligt Journal of democracy, att det är viktigt medan andelen sjönk till 58 procent på 1980-talet. Ändå är den siffran högre än motsvarande i både Storbritannien och Nederländerna. Demokratin är under attack av starka krafter i många länder.

      Det blåser iskalla vindar genom Centraleuropa i länder som Polen, Ungern, Tjeckien och Ryssland. I Turkiet fängslas och mördas nu de som ifrågasätter makten. I Polen försöker regeringen ta kontroll över landets domstolar. Ryssland är inte bara i ett eländigt demokratiskt skick för egen del utan försöker dessutom påverka de fria valen i andra länder. Alla demokratier lever på tillit. Att den angrips med nya kraftfulla vapen är skäl nog att tänka efter före 2018 års svenska val. Det är hög tid att nätjättarna Google, Youtube, Facebook och Twitter städar upp. Det finns inget skäl för dem att underlätta ”fake news” genom sina tjänster. I en intern utredning av Facebook, efter amerikanska presidentvalet, upptäcktes till exempel att omkring 3 300 digitala annonser under valkampanjen ska ha sålts till det ryska företaget Internet Research Agency. Flera nyckelpersoner i Donald Trumps valkampanj har sagt att Facebook avgjorde det amerikanska valet till deras fördel. Timbro översatte i våras den amerikanske filosofen och författaren Jason Brennans bok ”Efter demokratin” som argumenterar för ett expertvälde inte minst inom klimatområdet bland annat för att det demokratiska systemet låter de ”okunniga och irrationella”

      Att svensk demokrati övergår i ett teknokratiskt expertstyre är precis den utveckling som den förre sosseledaren Håkan Juholt – nu ambassadör på Island – varnade för i en SvD-intervju nyligen. Det offentliga Sveriges reaktion på Juholts profetia var att Håkan Juholt skulle hålla klaffen. Men tyvärr ligger det en hel del i Juholts uttalanden. Det finns många belägg för att avståndet växer mellan vanliga medborgare och eliten. Där spelar inte minst den låga kunskapsnivån hos många väljare en viktig roll. Det visar inte minst framgångsvågen för populister i olika länder och former.
      Därför är det en moralisk plikt att kämpa emot sådana företeelser. Den enskilda människan kan känna sig maktlös men alla kan vi bidra till att bevara och utveckla demokratin.
      Världen behöver fler demokratier.

      Många förlorare i politiska (s)pelet

      Ringt polisen något på sistone? Var i så fall glad om de kommer, särskilt om du tagit dig en bit utanför Karlstad.
      De polisiära resurserna är sedan länge så ansträngda att man inte längre kan vara säker på att få hjälp när man som mest behöver det. Ett av årets mest uppmärksammade fall är från i våras och gäller ett yxmord där en 36-årig man i Gräsmark högg sin styvdotter flera gånger i huvudet med en yxa. Gärningsmannen ringde själv larmcentralen och samhället ryckte ut. Eller ja, åtminstone ambulansen var på plats i Gräsmark i skälig tid – inte polisen. Där uppstod ett problem som snart skulle få allvarliga följder. Vårdpersonal går nämligen inte in på en skadeplats om gärningsmannen fortfarande finns kvar. Någon ledig polispatrull stod inte att uppbringa i hela länet.
      – Nej, men då får hon ju dö då, i så fall. Han är lugn och sansad säger hon som pratar med honom. Men jag menar, vi kan ju inte ha en polispatrull i varenda hörn för att ambulansen ska ha hjälp heller. Tyvärr, sa polisens operatör till ambulanspersonalen.

      Och mycket riktigt, kvinnan avled senare av sina skador. Den här händelsen sätter fokus på ett problem vida större än den enskilda incidenten i Gräsmark även om den märker ut sig bland alla inbrott, rattfyllor och dieselstölder som polisen inte heller lyckas hantera. Det står nu allt klarare att de polisiära resurserna inte räcker till för att garantera oss den trygghet vi som medborgare har rätt till. En del skulle säga att staten har svikit sin del av samhällskontraktet men de boende i glesbygdstrakterna kan däremot vara tryggt förvissade om att de inte kommer undan sin del av avtalet; en av världens högsta skatter faktureras med en punktlighet man knappast kan hedra PostNord för.

      Visar den gångna sommaren vartåt det barkar med polisens närvaro i länet? Under semesterperioden stängde Polismyndigheten ner elva lokala stationer och höll bara öppet i Karlstad, Arvika, Torsby och Kristinehamn. Den tillfälliga sommarstängningen var i en omfattning vi inte sett tidigare vilket naturligtvis fick ett antal socialdemokratiska kommunalråd att reagera. Lokalpressen kontaktades och kommunalrådet i Hagfors, Åsa Johansson (S), hörde även av sig till regionpolischefen Dan Persson. Ett möte avkrävdes också med Thomas Sahlström, chef för lokalpolisområde Torsby, angående det omskrivna yxmordet i Gräsmark. Nu gick telefonerna varma hos en rad rödmärkta kommunalråd i särskilt utsatta kommuner. Men vad kan lokala polischefer göra åt saken? Tror kommunalråden att polischef Thomas Sahlström sitter och tjuvhåller på en hemlig piketstyrka nere i stationskällaren?

      S-politikerna vet mycket väl att polismyndigheten inte klarar sitt trygghetsuppdrag fullt ut, särskilt på landsbygden, och att ansvaret för haveriet ligger hos justitieminister Morgan Johansson (S). Dåliga löner och en polisstyrka som i antal ligger under EU-snittet per capita måste hanteras av regeringen. Det förefaller dock osannolikt att dessa socialdemokratiska kommunalråd skulle våga yppa att det egna partiet är ytterst ansvarigt för polisens verksamhet, inte minst när de arga pressutspelen ger så bra publicitet i lokaltidningarna. Med ett riksdagsval runt hörnet förefaller det naturligtvis smartare att offentligt sparka på lokala polisrepresentanter. Priset för denna sorgliga, politiska charad betalas av oss värmlänningar. I värsta fall med livet.

      Förlorat fotfäste

      Den här tiden på året är det högsäsong för förlorade fotfästen. När vintern slår till, fylls akutmottagningarna med människor som har halkat, ramlat omkull och i bästa fall kommit undan med en fraktur – oftast i den handled som de reflexmässigt har tagit emot sig med. I värsta fall har man av någon anledning inte tagit emot sig. Då kanske inte ens akutsjukvården kan göra något…

      Att det blir halt åtminstone några gånger per vinter är väl knappast någon världssensation; oftast är det värre än så med halt väglag månader i sträck och då måste man göra det bästa av situationen, även om det bär en vinterhatare emot. Men inget bli bättre för att man vägrar ta reson, det är ju man själv som drabbas och får lida för sin egen dumhet. Så jag ber dig, nej, jag beordrar dig: Sätt på dig broddar, människa!
      Av någon för mig oförklarlig anledning är det många som inte vill använda broddar. Somliga anser (hur man nu kan få för sig sådana dumheter) att de är till bara för riktigt gamla människor och att man automatiskt åldras ett halvsekel, om man tar på sig ett par. Jag har till och med hört människor i åttioårsåldern broddvägra, för med broddar ”ser man så gammal ut”. Inte så smart precis. Ganska korkat faktiskt. Vid åttio är man gammal och borde ha lärt sig något om livet.

      Ett annat argument mot broddar är att de skulle vara fula. Det tycker inte jag. På en grov känga kan de nästan se lite coola ut. Men smaken är som bekant som baken, och om det nu skulle vara så att de inte är så estetiskt tilltalande – vad spelar det för roll? När hela vintern är förfärligt ful, så kan väl inte ett par broddar göra någon större skillnad?
      Det finns en mängd olika sorter. Jag köper mina på apoteket – sådana där som man spänner fast på klackar och hälar. De är ganska lätta att ta av, när man till exempel kommer in i en butik med ömtåligt golv. För dom ska av inomhus, om inte golvet är stenlagt. Det är faktiskt rent oförskämt på gränsen till kriminellt att trava omkring och lämna små hål efter sig eller rispa det tjusiga trägolvet.
      För en sån som jag, som är gravt beroende av dagliga och helst långa promenader, är halkan en grym fiende, och av rädsla för att falla spänner jag varenda liten muskel i kroppen, vilket ger en ömmande rygg och en fånig, trippande gångart som resultat. Då är broddarna mina bästa vänner – till stor hjälp vid både ishalka och osynlig elak blixthalka; jag kan slappna av och gå som en människa.
      Men när snön faller decimetervis, kanske till och med metervis, hjälper inga broddar. Då hjälper ingenting. Då råder katastrofläge med inomhusvistelse. Tills våren kommer eller åtminstone snöröjningen har kommit ikapp.

      En dimma av vinterandetag

      I frosten på en busskur har någon ristat in en uppmaning till alla flyktingar att åka hem. Det slår mig som en iskall bris i ansiktet att Sverige blivit väldigt kallt, i flera avseenden. Det är ingen ny observation, men ibland nyper det till lite extra i kinderna. Som en liten påminnelse om samhällets rapida nedkylning.

      Jag tänker på dikten Ishjärtat av Bruno K. Öijer där Sverige beskrivs som ett avlångt ishjärta där en ängel aldrig satt sin fot. Det är en dystopisk bild han målar upp, men dessvärre är det en ganska korrekt avbildning av den nuvarande verkligheten. Det är många hjärtan som tycks ha förfrusit i det här landet och snöänglar är de enda änglarna i sikte. De här tankarna bubblar alltid upp inom mig under den här tiden på året, när man kan se andetagen framför sig men inte människorna. Man fäller upp luvan och stänger ute alla andra. Folk blir en abstrakt massa som flyter förbi, en dimma av vintertunga andetag. Man stänger liksom av, släcker ned några funktioner i hjärnan för att kunna fokusera på att lättast ta sig från punkt A till punkt B. Vinter-effektivisering.

      Det är i detta frusna tillstånd man behöver bli påmind om allt som försiggår runt omkring en; alla processer som kollektivt bidrar till att vinter inte bara är en säsong, utan även en degenerativ sjukdom i folksjälen. Symptomen är att medkänslan och medmänskligheten sätts ur spel. Det leder till hat och missunnsamhet. Det leder till rasism, sexism, homofobi och en stelfrusen världsbild. Det finns en anledning till att vi förknippar kärlek, glädje och optimism med värme medan allt det onda är kopplat till kyla. Det har inget med årstider att göra. Man kan ha en soldränkt blomsteräng i bröstet mitt i vintern. Man måste inte låta sig smittas av kylan som andra utstrålar. Man måste inte absorbera andras negativitet. Man måste inte låta sina perspektiv färgas av någon annans förvridna färgseende och göra att man värderar människor olika baserat på hudfärg. Man måste inte ha misstänksamhet som förinställning i hjärnan när man bemöter andra människor.

      Man kan välja att vara öppen och ge människor en chans. Man kan välja att lyssna på andra människor och se det som en möjlighet till lärdom. Det innebär inte att man sviker ideal. Det innebär bara att man blir större som människa, att man ger utrymme för fler perspektiv. Vi är ämnade att utvecklas, inte att hamna i ett stelfruset tillstånd. Då hade vi lika gärna kunnat stanna i grottorna. Fäll ned luvan ett tag, se människorna omkring dig och allt som händer. Alienera inte dig själv och andra. Jag vet att du fryser, men det är ingen ursäkt. Dagen efter att jag passerade den där busskuren tog jag samma väg igen. Jag noterade då att någon frenetiskt skrapat bort det hatiska budskapet. Jag kände en värme långsamt sprida sig i kroppen, en försiktig optimism. E

      Varje person är en pusselbit

      Magi. Sång. Musik. Dans. Måleri. Lek. Landsbygd. Natur. Det var vad mina första år i skolan handlade om. Inte matte, svenska, idrott eller historia. Självklart hade jag alla de där ämnena också och någonstans mitt i all lek hann jag dessutom lära mig skriva, läsa, räkna och vara en bra kompis. De tre första åren av grundskolan gick jag i en landsbygdsskola, Segerstabyns skola som låg några mil utanför Karlstad. Den ligger där fortfarande, men i dag tjänar den som förskola. En bättre start på skoltiden hade jag inte kunnat få.

      Segerstabyns skola ligger på en halvö ute i Vänern. Omgiven av åkrar och skog. I klassrummet hade vi en blå matta där vi samlades varje morgon i en ring. Där tog vi fram just vår årskurs pussel, och varje elev hade en pusselbit. Vi lade dit vår pusselbit och såg om någon saknades. På det sättet var ingen någonsin glömd. Alla var alltid en del av tillvaron. Vi hade också ett blått skåp, stående framför den blå mattan. Om ena dörren stod på glänt visste vi att skåpet hade något att visa oss, något att berätta. Det kunde vara om en bokstav, ett djur, en konstnär eller något spännande från en annan kultur. Ibland trollade vi till och med fram dessa saker ur en hatt. Och så hade vi en lärare. Så klart. Den person som skapade den här världen. Som hade sitt alldeles egna sätt att lära ut. Som visste precis hur hon skulle få oss intresserade och som alltid gjorde lärandet så kul att vi inte förstod att vi faktiskt lärde oss saker.

      I Segerstabyns skola var djur, dans, skog, teater eller poesi lika viktigt som matte eller svenska. Vi lärde alltid genom att utforska, göra, skapa, sjunga och känna. Ibland önskar jag att varje arbetsplats hade ett blått skåp. Den magin tror jag de flesta av oss skulle må bra av att få ta del av lite oftare. Ibland önskar jag att vi var barn lite längre. Jag önskar att vi tog oss tid att tänka på den som saknas. Att livet fylldes av mer musik och sång. Att fler hittade ut till landet. Jag önskar att det fanns en blå matta där vi alla kan samlas ibland, i samförstånd och gemenskap. En plats där alla alltid är välkomna. J ag önskar att vuxenlivet kunde vara mer magiskt, att vi kan behålla den där känslan av att vi har kraften att skapa magi. Att vi alla hade en oas. Precis som Segerstabyns skola var för mig. En plats där allt kunde hända. Dit hela världen hittade, där influenser från Indien och Tibet letade sig in. Där måleri och poesi var lika viktigt som matematik. Ett ställe där varje barn och varje vuxen hade en naturlig plats.

      Nya tider kräver politiskt mod

      I skrivande stund är en tjänsteresa på andra sidan jorden på väg mot sitt slut. Att världen har krympt betydligt de senaste 50 åren är tydligt.

      Bortsett från tidsskillnaden är det nuförtiden inget som helst problem att befinna sig långt hemifrån samtidigt som man arbetar och kommunicerar med sina kollegor i Karlstad. I hyrbilen spelades bland annat Zara Larsson, jag såg reklamskyltar för nya Thor-filmen och i bokhandeln slogs Dan Browns nya bok upp stort. Bortsett från klimatet så kändes det ibland precis som hemma i Karlstad. I globaliseringens och digitaliseringens tid kan vilket källarföretag som helst bli globalt, i denna text får Minecrafts skapare ”Notch” personifiera detta. Vår generation kan drömma större. Isolationistiskt och protektionistiskt tankegods och dess förlegade strukturer har under de senaste decennierna krockat med en ny värld och dess möjligheter, dock inte utan friktion. För om drömmarna är större i en värld som präglas av snabb förändring är riskerna ibland högre. Och alla klarar inte omställningen.

      När vi å ena sidan åtnjuter enorma framsteg inom de flesta områden så blottläggs också de system som inte hinner med och där finner vi ofta ett ljudligt missnöje där ytterkantspolitiker inte är sena att presentera enkla lösningar på komplexa orsakssamband. Argument som ”om vi isolerar oss och bygger murar så kan vi återgå till den fantastiska dåtiden” eller ”om vi höjer skatterna och flyttar makt från människorna till staten så löser vi alla problem” har visat sig förbluffande framgångsrika. Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inget vet. Bortsett från att omställningen kommer att fortsätta i en rasande fart. Att klamra sig fast i dåtiden är sällan framgångsrikt. Den liberala ideologin, som i betydande utsträckning har fört oss hit, har genom sin inneboende nyfikenhet, optimism och pragmatism, många av de nycklar vi nu behöver. Trots det, eller kanske tack vare det, är de liberala idéerna hårt ansatta från både höger och vänster.

      Man kan säga att ett samhälle får de politiker de förtjänar. För när jag nu sitter i ett hotellrum på andra sidan jorden så slår det mig att jag saknar en svensk, liberal röst som målar upp de stora idéerna, en vision. En riktning. Jag vill se djärva liberala reformer och en berättelse om vad vi kan åstadkomma och hur. Vi lever i den bästa av tider men vi glömmer oftast bort det, samtidigt som vi står inför betydande utmaningar – som dock är hanterbara. Det krävs politiskt mod. För de gamla strukturerna har en tendens till att vilja bestå och dess företrädare är nog så högljudda. Men vågar man inget vinner man inget.

      Hur cyklar du egentligen?

      Karlstad är en fantastisk cykelstad. Vid foten av cykel- och gångbron vid museet kan vi enligt kommunens räkneverk konstatera att nästan 650 000 cyklister passerade där under 2016. Ingen dålig siffra verkligen. Karlstad kommun har också synnerligen föredömligt satsat på att göra våra cykel- och gångbanor säkrare genom markerade avskilda fält för gång- respektive cykeltrafikanter.

      Detta naturligtvis så länge inte strecken blir alltför konstnärligt utformade. I egenskap av flitig fotgängare ofta med hunden i sällskap kan jag inte låta bli att göra några reflexioner om trafikvettet bland några olika kategorier cyklister. Först har vi mörkrets svårsedda cyklister med cyklar utan belysning. Att de utsätter såväl sig själva som andra som befinner sig på banan för stora risker behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Karlstadspolisen gjorde i höstas ett ryck med kontroll och bötesföreläggande. Fler sådana kontroller vill vi gärna se i höst.

      Nästa kategori som svishar förbi är de så kallade telefoncyklisterna, som är mer intresserade av vad som rör sig på sociala medier än vad omgivningen har för sig. Vi får verkligen vara glada för att de inte släpper styrstången helt för att kunna avlåta ett SMS. Ett gott råd kan vara att stanna cykeln och kontrollera vad som kan anses vara så viktigt. Detsamma borde även vara att rekommendera, om du behöver kommunicera med omvärlden via mobiltelefonen. En annan kategori cyklister är de medelålders männen iklädda cykelkläder i lycra med allsköns reklam på, så kallade memils. Dessa män, för det är uteslutande män, måste ha ett ouppfyllt mål att kanske någon gång få delta och tävla i Tour de France eller Giro d’Italia. Träning på cykel är en utomordentlig form av motion men den måste kombineras med hänsyn till fotgängare och andra cyklister. Ett gott råd till dessa män i lycra: Lyft huvudet från bockstyret och betrakta omgivningen under framfarten.

      En sista grupp cyklister är de så kallade trottoarcyklisterna, som betraktar alla trottoarer som cykelbanor. Trottoarerna är till för fotgängare och inga andra. Ett fenomen som också återfinns på våra cykel- och gångbanor främst under vår och sommar är rullskidåkarna och rollerbladeåkarna. Två mycket hedervärda kategorier trafikanter, när de uppträder i dagsljus. I mörker är de lika farliga för andra som mörkercyklisterna. Någon form av ljuskälla på ekipaget vore mycket önskvärd. Något som alltid fascinerat mig är möjligheten för så kallade EU-mopedister att få framföra sina fordon på våra cykel- och gångbanor. I min värld är EU-mopeder att betrakta som motorfordon och därmed hänvisade till gator och vägar, där andra motorfordon framförs. Ungdomar på EU-mopeder i hög fart på cykel- och gångbanor är en styggelse och borde förbjudas. Av omsorg om alla våra cyklister vill jag slutligen bara lämna en viktig rekommendation: Använd alltid cykelhjälm. Den är din krockkudde i trafiken.

      Yrkesvalets dilemma

      Vad ska du bli när du blir stor? Hur många gånger har vi inte ställt den frågan till barn och barnbarn. Egentligen finns ju bara ett bra svar – ”Det vet jag inte!” Fast frågan är intressant. För en sexåring kan den upplevas som att bli tagen på allvar. Det kan bli en fin diskussion över generationsgränserna. Nu i sommar har jag diskuterat framtidsplanerna med min sexårige isländske dotterson Hjalte. Han hade fyra framtidsyrken i sin planering: läkare, festfixare, grusförsäljare och bonde. Grusförsäljare är nog ett ganska ovanligt yrkesval, men det beror på att han var med sin mormor och tog hand om ett gruslass vid hennes sommarstuga. Att han skulle bli en bra bonde tror jag säkert efter att ha jobbat tillsammans med honom för ett par år sedan med att fylla igen potthål i vägen på landet.

      Hur kom det sig att jag blev det jag blev? Vilket yrkesval har jag gjort? Först var det naturligtvis att välja bort alternativet bonde, det vill säga att som ensamarvinge ta över släktgården. Här spelade säkert min fars inställning stor roll. Han såg kanske hur olämplig jag skulle ha blivit som bonde. Dessutom hade han en realistisk syn på det svenska jordbrukets framtid. Två upplevelser, när jag gick sista året i realskolan, var helt livsavgörande. Den ena kan jag förbanna än idag, den andra upplever jag som ett fint exempel på min klokskap. Jag var bara 17 år då. Utgångspunkten är att min familj helt saknade insikter i den akademiska världen. Därför fick jag ta alla beslut helt själv. Detta gällde då våren 1955 inför valet av gymnasieutbildning. Min far var vad man idag skulle kunna kalla ”barfotajurist”.

      Kanske skulle jag satsa på att bli jurist? Därför var det värdefullt att få tala med en tillrest studievägledare (jag tror från Juristförbundet). Snart kunde jag slå alla planer på en framtida juristkarriär ur hågen. Det var hemska saker om arbetslöshet och svält för jurister som jag fick höra! Den andra livsavgörande upplevelsen var något jag själv tog ansvaret för. Under de tidiga skolåren hade jag varit en riktig ”räknenisse”. Sedan blev det algebra och geometri och då blev det lite mer uppförsbacke. Så en dag har vi lektion i något som hette linearritning. Då som en blixt från en klar himmel inser jag att det är något som fattas – jag begriper inte ett smack, när det gäller kuber och cylindrar. Alltså aldrig den så kallade reallinjen utan latinlinjen. Det beslutet blev helt rätt. I nästa krönika ska jag berätta om vad bristande dansutbildning kan betyda i yrkeskarriären.