Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: juni 2017

      Största ridtävlingen någonsin har inletts

      I går invigdes Nordiska Mästerskapen i ridsport på Equality Line Arena och pågår till söndag.
      – Det är det största mästerskapet som har arrangerats någonsin av oss och i Värmland, säger en av arrangörerna, Sophie Wilhelmsson.
      Foto: MATS ZETTERBERG

      Nu får inte privatchefen snoka

      Från och med lördag stärks skyddet för arbetstagare inom den privata sektorn för vård, skola och omsorg som är offentligt finansierad. Då omfattas även de av meddelarskyddet.
      – Vi som fackförbund tycker att det är jättebra att det här träder i kraft. Ett öppet samhälle tjänar på att man kan berätta för pressen utan att bli uthängd, säger Eva Strand, avdelningsordförande för Vårdförbundet i Värmland.

      Saluhallen stängs på lördag

      Den nedåtgående trenden med svikande kunder vände aldrig. Nu läggs saluhallen ned och stänger redan i helgen.
      – Det är naturligtvis med sorg i hjärtat som vi har tagit det här beslutet. Vi gjorde ett ärligt försök efter flera år av efterfrågan från medlemmar, politiker och Karlstadsbor. Tyvärr gick det inte, säger Klas Olsson, kommunikationschef på Konsum Värmland som samordnar Karlstad Saluhall.

      Rhys öppnar Putte i Parkens stora scen

      Musikkarriären har gått i raketfart för 19-åriga Rhys. Senaste singeln ”Last Dance” går varm på P3 och i dag står hon som första artist på Putte i Parkens stora scen.

      Hemvärnsman siktar mot nytt uppdrag

      Efter fem år lämnar nu överstelöjtnant Bengt Fransson rollen som chef för hemvärnet i Värmland och Örebro. Nu ska han jobba på riksnivå och fortsätta utveckla ett hemvärn som fortfarande genomgår en modernisering.

      Firar tio unika år för trygghet i centrum

      Trygghetscenter i Karlstad fyller tio år och kan fortfarande skryta med att vara närmast unika i landet. Medarbetarna konstaterar också att verksamheten har gjort skillnad. Vi mötte ett av senaste tillskotten, Peter Andersson, som bekräftar den bilden.

      Min Vecka: Fredrik Yxhammar

      41 år, jobbar som hundförare på polisen i Karlstad tillsammans med tjänstehunden Milo. Har arbetat som polis i 15 år, varav de senaste elva som hundförare. Bor på Hammarö med fru, två barn och Milo. Tycker om att resa på fritiden.

      Arvikabageri i Karlstad

      Ansedda Nordells bageri och konditori i Arvika har haft ett samarbete med matentreprenörerna, bröderna Olsson. När Olssons Bazar öppnade i Karlstad togs därför nästa steg genom att ett gemensamt café och bageri där. Nu har det öppnat.

      Skrev skolarbete om brandrapportering

      Lokalhistoria. Hur skrev egentligen tidningarna om branden i Karlstad för över 150 år sedan? Det vet gymnasieeleven Adam Johansson som granskat medierapporteringen direkt efter branden.

      En väg in för nyanlända

      Karlstads kommun har presenterat en ny informationssatsning för alla nyanlända invånare – På väg in. Det ska underlätta för dem att hitta rätt om de behöver jaga kunskap.

      Den kroniska eskapismen

      I dessa semestertider är det många som packar sina väskor och beger sig till andra länder där vädret inte är lika lynnigt. Men det är ju egentligen inte bara kopplat till väderförhållanden.
      Det grundar sig i något djupare, en eskapism som genomsyrar varenda cell. Man skulle kunna kalla det ett chartervirus. Det är ett kroniskt tillstånd som ligger latent i kroppen, och blossar upp rejält under sommarhalvåret. Vi börjar törsta efter exotiska vyer.
      Jag är en av många som lider av denna kroniska eskapism, en av alla som dreglar över andras semesterbilder på Instagram. Men under midsommar fick jag ett litet uppvaknande.
      Jag satt på ett länståg på väg mot Torsby för att fira med delar av min sambos familj. Utanför fönstret svischade landskapet förbi. Det var då det slog mig hur vackert Värmland faktiskt är. Man ägnar så mycket tid åt att stirra på charterbilder att man blir blind för skönheten runt omkring.
      Det finns så många platser på hemmaplan som jag aldrig sett. Nu menar jag alltså inte enbart lokalt eller regionalt utan även nationellt. Varför ägnar vi inte mer tid åt att lära känna vår närmiljö i stället för att ha chartersemester?
      Allt det här snacket om en kronisk eskapism är egentligen bara ett sätt för mig att slippa ta ansvar. För det är ju så vi gör. Vi hittar på bortförklaringar och skrubbar frenetiskt bort allt ansvar.
      Bort är ett nyckelord lika starkt förankrat i den svenska folksjälen som jantelagen och mellanmjölk. Vi söker oss gärna bort. Då syftar jag inte enbart på att söka sig bort geografiskt, utan även att söka sig bort från andra människor.
      Svenskar har extremt stora trygghetszoner, vissa större än andra. Somliga har trygghetszoner som sträcker sig till specifika landsgränser. Det kanske vore nyttigt för oss att avboka chartersemestrarna och utmana våra personliga gränser i stället.
      Man kan faktiskt göra många resor utan att röra sig en millimeter. Våra inre landskap är de mest förbisedda resmålen. Jag vet, att semestra i sig själv låter inte direkt lika lockande som en vecka vid Costa Brava.
      Herregud, man vill ju knappt se sig själv i spegeln, så att faktiskt se in i sig själv är inget man gärna tänker på. Att skymta sig själv i sommarkläder för första gången på ett år är som en scen ur Exorcisten. Vik hädan!
      Det går att komma bort från en fysisk plats och det går att komma bort från andra människor, men det går inte att komma bort från sig själv. Tanken blir mindre skrämmande om man ägnar mer tid åt att vara en turist i sig själv. Våra inre landskap har både bra och dåliga kvarter. Det gäller att utforska båda för att känna sig själv.

      Hur gammal är du egentligen?

      Ålder. Sverige är fantastiskt brukar det heta. Och visst är Sverige fantastiskt i de flesta avseenden. I ett speciellt avseende är vi dock mer fantastiskt än vad fallet är i omvärlden. Det gäller vår syn på ålder. I inget annat land i västvärlden är vi så fixerade vid ålder som i vårt älskade fosterland.
      Har det möjligen sin orsak i våra berömda personnummer, som vi i tid och otid ska uppge i de mest skilda sammanhang. Personnumren fyller förvisso helt klart en viktig funktion i samhället inget tu tal om det. Men i vilket annat land anges i tidningar och i andra sammanhang alltid åldersuppgiften efter namnet? Så fort en person presenteras följer alltid en åldersangivelse med. Kalle Kula 23, Eivor Pettersson 68 eller Nisse Hulting 45. Känns det igen? Jag tror de flesta gör det.
      En ytterligare förklaring till fenomenet åldersfixering är möjligen den ungdomskult, som vi gärna odlar i Sverige. Unga människors liv och leverne är betydligt mera hippa och spännande att följa än äldre personers förehavanden. Unga människor är självklart framtiden vare sig det handlar om en uppburen ställning i samhället eller en viktig uppgift som yrkesman/kvinna. En kombination med äldre människors livs- och yrkeserfarenhet borde dock utgöra en oslagbar cocktail och därför får vi inte underskatta det.
      Ålder är för övrigt ett relativt begrepp. Det finns 30-åringar som uppträder och tänker som 70-åringar samtidigt som det finns 70-åringar som framstår som vitala 30-åringar. Det brukar heta att man inte är äldre än man känner sig. Och i denna tidsålder då man räknar med att vi i framtiden kommer att få fler 100-åringar, är det hög tid att börja omvärdera åldersbegreppet. I många kulturer anses det mycket olämpligt att fråga om en persons ålder och där hedras och uppskattas äldre människor för sitt kunnande och erfarenhet. Det ska ställas mot den åldersfascism som jag hävdar präglar det svenska samhället idag. Det är högaktuellt för ett nytänkande i synen på ålder.
      Den kända TV-journalisten Marianne Rundström har på ett utmärkt sätt behandlat vår inställning till ålder i sin lilla bok ”Passe”, som jag kan rekommendera till läsning. Hon härsknade till när man från SVT:s ledning ville pensionera henne trots att hon verkligen kände sig vital och redo för nya uppdrag. I sin bok skriver Rundström bland annat om Barbro Westerholm, vår liberala riksdagskvinna, som mer än andra ägnat sig åt äldres villkor och som vid 83 års ålder fortfarande sitter i riksdagen. Hon har bland annat uttryckt att: ”Gammal är den som inte längre är nyfiken.”
      Stämmer det är hon själv snarare att betrakta som ung. Hennes kamp för att människor ska kunna jobba till 75 startade redan på 80-talet. Hon menar att äldre människor behövs i arbetslivet och att arbete ger mening åt livet och individen.
      I Danmark avskaffade Folketinget strax före jul 2014 den bortre åldersgränsen på arbetsmarknaden. Nu får danskarna jobba så länge de vill och orkar. Beroende på arbetets art är det ju i högsta grad individuellt.
      Under 2001 genomförde Riksförsäkringsverket en undersökning av arbetsgivares attityder till äldre. Studien visade att drygt sju av tio personalchefer sällan eller aldrig nyanställer personer över 50 år. Trots detta ansåg bara var femte personalchef att unga personer är mer produktiva.
      Den 1 januari 2009 fick Sverige ett förbud mot åldersdiskriminering som främst skyddar människor oavsett ålder i arbetslivet. Den då nybildade Diskrimineringsombudsmannen (DO) fick uppdraget att se till att lagen efterlevs. DO har allteftersom myndighetens arbete utvecklats på området kunnat konstatera att åldersdiskriminering främst drabbar personer som generellt räknas som yngre eller äldre.
      Som ett första led i att utveckla myndighetens arbete och öka kunskapen på området gav DO Clary Krekula, docent i sociologi vid Karlstads universitet, i uppdrag att göra en första studie av ålder och åldersdiskriminering i svenskt arbetsliv. Det hela resulterade i en mycket läsvärd rapport nr R3 2011, som finns att läsa hos DO.

      Klippas

      Hos frisörmästare Plym på Salong Klippet i Huddinge har man alldeles nyss öppnat, och golvet ligger blänkande nysvabbat. ’Plingeling’ signalerar dörrklockan, och in stiger redaktör Söderman för liten pratstund med klippning. Plym tillhör de människor som med betydande fallenhet odlar samtalet som umgängesform, gärna under samtidig yrkesutövning.
      Efter en stunds allmänt ströprat frågar Söderman om inte Plym bland alla huvuden som passerar revy på salongen stöter på en och annan knäppskalle. Plym bekräftar att så var fallet och börjar berätta om en man som någon av de sista dagarna i juli besökte salongen. En medelålders herre i mycket mörk kostym och grå slips.
      – Det skulle visa sig vara en man med enastående låg svansföring, om bilden tillåts, sa Plym. Jag hängde över honom skyddsklädet och satte igång. Efter en stund kom vi i samspråk.
      – Dig har jag inte klippt tidigare, sa jag. Är du nyinflyttad här i Huddinge?
      – Jo.
      – Var är du född?
      – I en taxi. Otur från första början, brukar jag tycka. Och det märkliga är att bristen på tur har följt mig troget som en pudel genom livet. I Folkskolan kallades jag Johansson.
      – Min svåger heter också Johansson, sa jag, det tar han med stort jämnmod.
      – Men jag heter i själva verket Hansson, sa kunden. Nu råkar det hampa sig så att jag hade min uppväxt i vad som brukar kallas Myggsumpmosse i Norrbotten. Där sa vi aldrig ja utan jo – utom vill säja i de fall då vi sa nej och det sa vi ofta. Kort sagt fick jag heta Jo-hansson fast det var fel och missvisande. Skoltiden minns jag som ett nödläge, men jag kommer ihåg att jag brast i skratt när fröken berättade om Stockholms blodbad. En företagsdoktor betecknade mig en gång som en genuin olycksfågel. Vill säga en person som genom en speciell disposition drar på sig fler missöden än folkgenomsnittet – aj! , klipp mig inte i örat om ni vill vara så tillmötesgående!
      – Förlåt. Där var bestämt oturen framme igen!, sa jag. Måste bero på att jag inte klipper olycksfåglar så ofta.
      – Vad skulle jag nu säga?, återtog kunden. Jo, som dibarn fick jag hela tiden mjölkstrålen i ögat, har min mor berättat. Det fick aldrig mina syskon, brukade hon också förnöjt påpeka. När magister Strudel ordnade med klassresa till Köpenhamn fick jag typiskt nog röda hund och kunde inte följa med. En annan iakttagelse jag gjort under årens lopp är att jag fått fler paraplyspröt stuckna i ansiktet än vad som betecknas som normalt. På vintern brukar istappar falla ner på trottoaren just där jag befunnit mig sekunderna innan, vilket strider mot Bernoullis sannolikhetsteorem.
      – Jag klipper rent kring öronen så får dessa spela en mer framträdande roll, sa jag avledande. Och olyckorna har bestått genom livet, säger du. Är du till exempel gift?
      – Har varit, men i längden fann jag äktenskapet innehållslöst som ett tömt påskägg. Min fru instämde för en gångs skull.
      Här gjorde kunden ett uppehåll för att hämta andan. Jag sträckte mej efter den sågtandade specialsaxen och sa.
      – Men nog har väl också du dina glädjestunder i livet om du tänker efter.
      – Jo för all del, sa kunden. Jag är ju en stor vän av hundar.
      – Det är inte jag. Dom skäller och dom drar i kopplet. Det skulle en häst aldrig göra, än mindre en hustru. Inte min i varje fall.
      – Du klagar över att hundar skäller, sa kunden. Mina skäller aldrig. Inte heller drar dom i kopplet. Dom är hur lugna som helst.
      – Verkligen. Hur många har du? frågade jag.
      – Inemot fyra hundra uppskattningsvis.
      – I en stadsvåning?!!!
      – Nej men på min arbetsplats.
      – Som är?
      – Kaknäs Djurkyrkogård.

      Rullstolen stoppar inte Johannas liv och läkarjobb

      Johanna Glennert blev totalförlamad från armhålorna och ner för snart fem år sedan. Det hindrar henne inte från att fortsätta arbeta som läkare och ha en rik fritid.
      – Men allt tar mycket mer tid i dag och kräver en helt annan planering, säger hon.
      Foto: MATS ZETTERBERG

      Ett centrum i förändring

      Välsviken växer. Planer för ett växande Bergvik finns lika så. Dessutom blir e-handeln allt mer populär. Utmaningarna är många för centrumhandeln.
      – Det är en stadskärna i förändring. Vi får ju hantera det faktum att Välsviken och Bergvik växer. Men i stan finns det ju allt, caféer, restauranger, nagelsalonger, nöje och boende. Det finns ju så mycket mer här i centrum. Vi har över 400 aktörer här, säger Maria Dahlbom, cityledare hos Centrum Karlstad.