Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: november 2016

      Köksmingel med det bästa av två världar

      Kaijsers
      Sedan tidigare i år kan man besöka Apotekare Kaijsers köksmingel på Kungsgatan i Karlstad. Restaurangen som vill erbjuda det bästa av två världar med inspiration från Karlstads forna apotekare.
      – Filiosofin är att vi ska ha det bästa av båda världar. Man ska kunna få en riktigt fin köttbit och man ska även kunna få det bästa i grönsaksväg. Det är en del i grundkonceptet, säger Claes Nordsäter som är driftchef på Apotekare Kaijsers köksmingel.
      Foto: HELENA DAHLGREN

      Svart fredag lockar reasugna

      Trots att den amerikanska shoppinghögtiden Black Friday bara har uppmärksammats i Sverige i några år, växer intresset snabbt bland butiker och konsumenter. I morgon är det återigen dags.
      – Vi säger att vi lever i ett slit- och slängsamhälle, men vi tar också steget närmre ett köp- och slängsamhälle, säger Henric Barkman, miljöstrateg på Karlstads kommun.
      Musik, dofter och säljsnack. Handlarna har många trick för att få konsumenterna att handla allt mer och på grund av små försäljningsmarginaler har det blivit allt viktigare.

      Välgörande julmarknad även i år

      Ifjol testade socialförvaltningen i Karlstads kommun att bjuda in allmänheten till deras årliga julmarknad på Sandbäcken. Det blev så lyckat att man gör samma sak i år, den 10 december. Vi tittade in under deras förberedelser som redan är i full gång.

      Stort intresse för influensavaccin

      I drygt två veckor har årets influensavaccination pågått och intresset för att bli vaccinerad har hittills varit stort.

      Operan som lockar fler än värmlänningarna

      Det går bra för Wermland opera. Les Misérables förlängs, medarbetarna prisas och evenemangen haglar. Vari ligger succén? Marknadschefen Pernilla Bergland Eduard vet svaret.

      Tar över på Nolgård

      Under våren nästa år öppnar Ica Kvantum på Nolgård. Nu står det klart att det blir Urban Svensson som idag driver Ica supermarket Skoghall som tar över som ny handlare på Nolgård.

      Stipendiesäsong i Karlstad

      Under den gångna veckan har inte mindre än två kulturstipendier delats ut. Karlstads kommuns Frödingstipendium delades i år mellan musikalartisterna Cecilie och Christer Nerfont samt Värmlands konstförening. Dessutom gick årets Wettergrensstipendium till musikern Ole Aleksander Bang.

      20 år av musik, dans och teater

      Förra året missade man att fira 50-årsjubileet som musikskola. Men det tog Hammarö kulturskola igen i tisdags då man firade sitt 20-årsjubileum som just kulturskola.

      Nu är granen på plats

      Under onsdagen restes årets julgran på Stora torget i Karlstad. I år kommer den från Forshaga och kommer pryda torget under julen.

      Rondellkonstverk invigt

      I början av november sattes Karlstads nya offentliga konstverk upp i cirkulationsplatsen vid Östra Torggatan/Norra Strandgatan. I söndags invigdes den med en föreläsning på Värmlands Museum av konstnären själv, Christine Ödlund.

      Gråt inte – kämpa

      Onsdagen den 9 november satt jag på ett hotellrum i USA:s huvudstad Washington DC. Strax skulle jag stänga resväskan och påbörja resan hem till Sverige igen. Fonden var som en sorglig film du tittar på en regnig dag. Dimman hängde tung utanför fönstret och inombords var besvikelsen var total. Tårarna strömmade nerför mina kinder och kroppen fylldes av en slags tomhet.
      Donald Trump hade kvällen innan vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag var inte ensam om att känna oro över vad en president som retoriskt spritt hat, sexism, islamofobi, antisemitism, rasism, fördomar och en global säkerhetspolitisk osäkerhet under valkampanjen nu skulle kunna blanda för typ av farlig politisk cocktail vid makten.
      Trots att nu bara några veckor passerat sedan denna sorgliga valnatt ser vi redan nu ytterst allvarliga tecken på konsekvenserna med Trump. Steve Bannon har aviserats som Donald Trumps kommande chefsstrateg i Vita huset. Denne Bannon har lett Breitbart News som är ett samlande forum för den så kallade ”Alt-Right”-rörelsen som förenar högerextremister, allehanda nationalister, antisemiter och främlingsfientliga grupper. Muren mot Mexiko ska byggas även om den blir till stängsel på sina håll, frihandelsavtal rivas upp och kvinnors rätt till fri abort attackeras och urholkas. En liberal mardröm kort sagt.
      Liberala partier behövs därför mer än någonsin. Liberala värderingar behöver försvaras mer än någonsin. Liberala segrar måste värnas mer än någonsin tidigare.
      Givetvis var jag också besviken på att kvinnan jag beundrat sedan jag var 17 år, 1992, Hillary Clinton, inte sprängde det tjockaste av alla glastak. Hon som var den mest erfarna, kunniga och kompetenta kandidaten som någonsin ställt upp i ett amerikanskt presidentval. Hon som sysslat med politisk förändring i nästan 40 år. Hon som varit utrikesminister, senator, advokat och med gedigen erfarenhet både från civilsamhället och näringslivet. Hon som har varit en förebild för mig som utrikespolitiker.
      Hon som har varit en ledare för mig som yrkeskvinna. Hon som alltid kämpat, fallit, rest sig, stridit och fortsatt även när politiken har varit tuff. Jag kommer alltid att vara tacksam för hennes insatser för världens kvinnor, för mänskliga rättigheter, för frihet, för demokrati, för öppenhet och för liberala ideal. Jag tänker på henne nu och den sorg, den besvikelse och den tomhet hon måste känna. Att vara så nära, men ändå inte nå målet.
      Åtta år tidigare, året 2012, var jag även då på plats i Washington DC på valnatten. Stämningen var febrigt elektrisk och det var smått magiskt att se USA välja Barack Obama till president. Jag tror att världen kommer att se tillbaka på åren med honom i Vita huset med enorm ömhet och stor respekt. Det görs inte ledare av hans karaktär så ofta numera. Men vi måste stötta de i politiken som har värderingarna, kalibern och styrkan att kunna vandra i hans spår.
      Tänk på poeten Karin Bojes ord:
      ”Så bort, all min feghet!
      Jag hör min framtid till.
      Jag tar mig rätt att växa nu
      som rotens krafter vill”
      Alla som med rätta känner sig politiskt deprimerade i en tid, där populisten, sexisten och rasisten Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, där britterna valde att rösta för ett EU-utträde och där främlingsfientliga partier växer sig starkare globalt. Alla ni tänk på kvinnorörelsens starka uppmaning. Gråt inte – kämpa!

      Hat och hat

      Somliga blir väldigt provocerade, när jag säger att jag hatar vintern. Det är som att trycka på en knapp, och så får jag lyssna till ändlösa tirader om hur underbart det är med vinter och att jag bara sjåpar mig och varför flyttar jag inte till varmare breddgrader, och egentligen borde jag dra åt något riktigt, riktigt varmt ställe. Ja, det är många som verkar ta mitt vinterhat personligt.
      De känner sig uppenbarligen kränkta av att någon kan ha mage att tycka att snö, mörker och kyla är pest och pina, går i försvarsställning och vägrar förstå att människor kan ha olika preferenser. Det händer att de blir rent aggressiva och går till vredgade verbala attacker. För vadå? undrar jag.
      Vad är det som de så intensivt och ilsket försöker försvara? Vad är det som väcker så starka känslor? Ibland kan jag gripas av en misstanke om att vinterns argaste och ettrigaste försvarsadvokater i själva verket är rädda för sitt eget vinterhat, för vad skulle hända om de släppte fram det?
      Eller kanske är det själva ordet. Hata. Det är fult, det. Och ja, jag håller med – till en viss gräns, för det är skillnad på hat och hat. Den lögnaktiga hatretorik, som bedrivs av nationalistiska makthavare och på högerpopulistiska nyhetssajter och sociala medier, är skrämmande och måste naturligtvis både avslöjas och bekämpas, men det måste väl ändå vara slöseri med kraft och energi att ägna sin motståndskamp åt att förminska och förlöjliga vinterhatare och bekämpa vinterhat?
      Går det inte en klar skiljelinje mellan att hata en människa och att hata en företeelse? Är det inte en avsevärd skillnad på att hata det som en människa gör eller står för och att hata personen i sig? Och när det kommer till att hata vintern, vilken skada kan det rimligtvis göra? Kommer det att leda till ett världskrig? Till att demokrati ersätts med diktatur? Eller att någon individ eller grupp människor mobbas, diskrimineras, förföljs, fängslas, torteras eller dödas?
      För oss, som verkligen på riktigt och med stort allvar hatar vintern, är det en tröst och en lisa att bejaka våra svarta tankar och vårt motstånd mot kyla, snö och mörker och att veta att vi är många – för det är vi! När jag äntligen ”kom ut” som vinterhatare, visade det sig att det var fler än jag kunde ana som hatar vintern, och det faktum att jag inte är ensam gör det avsevärt lättare att uthärda den. Lättare. Inte lätt. För det är så med vintern att den måste uthärdas, och det finns bara en väg – rakt igenom. Utan att rygga för vintereländet, utan att fly eller förtränga.
      Men det kommer en dag fram på vårkanten, då vi lite yrvaket upptäcker att vi inte hatar längre utan har kommit över på andra sidan, lite luggslitna och illa tilltygade – men definitivt igenom. Dit längtar jag. Redan!

      Härlig läsning i höstmörkret

      Det var inte bara jag som blev förtjust i norrmannen Roy Jacobsens bok De osynliga som kom 2015. Nu har han skrivit en uppföljare, Vitt hav, och den är lika bra. Vanligen tycker jag inte att författare ska skriva uppföljare till succéböcker. Jag tycker att det är bättre att låta läsaren fantisera om fortsättningen, att låta läsarens leva i ovisshet om personernas öden. Här såg jag emellertid fram mot en fortsättning.
      I Vitt hav pågår nu andra världskriget. Norge är invaderat av tyskarna. De små städerna och byarna längs kusten utsetts för bränder, människor förflyttas, tyska skepp bombas av de allierade, maktförhållandena förändras allt eftersom kriget framskrider.
      Ingrid är under slutet av 1944 ensam på Barröy och drabbas av en omstörtande erfarenhet som för alltid förändrar hennes liv. Jacobsen skriver sinnligt. Man känner vinterstormarna som hotfullt växer till, värmen i köket medan de tjocka kläderna ångar torra, glöden på varmt skinn som skrubbas rent, kölden i fingrarna som drar in näten.
      Detta är en berättelse om kärlek, men inte bara om kärlek mellan man och kvinna utan också en ömsint kärlek till ett land och ett strävsamt folk, om nödvändigheten att värna de minsta och samtidigt fostra dem till ansvarstagande, ett credo för Roy Jacobsen. Här pjoskas inte!
      Jacobsens språk är både poetiskt och realistiskt. Han kan fläka torsk, han kan salta in sill, han kan ro i stormigt vatten. Han vet vad redskapen heter och hur de används. Det känns trovärdigt. Och Ingrid kommer man sent att glömma.
      Människorna i Anne Enrights bok Den gröna vägen är kanske inte lika lätta att älska. Kanske är de också lite mer verklighetstrogna än den urstarka Ingrid. Anne Enright skildrar en irländsk familj av idag men tar avstamp i 1980-talet när barnen är i tonåren, för att avsluta med ett julfirande i nutid när alla motvilligt är samlade igen. De samlas för att den krävande, manipulerande mamman förväntar sig det. Alla fyra barnen känner igen mekanismerna men kan inte värja sig mot moderns krav.
      Boken handlar om äldste sonen Dan, moderns älskling, som i det längsta kämpar emot sin läggning. Dan är homosexuell och sviker många partners innan han inser att den nuvarande sambon är den människa han verkligen vill leva med – bara det inte är för sent.
      Constance, den ansvarstagande äldsta dottern lever i ett lyckligt äktenskap där hon fortfarande är den självuppoffrande parten. Jag uppfattar ändå att hon är en lycklig människa, men det kanske beror på att jag har lättare att identifiera mig med henne. Emmet är världsförbättraren som ger sig ut i världen och inte slår rot någonstans. Slutligen porträtteras Hanna, nybliven mamma, alkoholiserad skådespelare.
      Anne Enrights språk anpassas till de olika individernas personligheter på ett suveränt sätt. Så här pratar de, så här tänker de. Det moderna Irland är ett europeiskt land vi kan känna igen oss i medan det på 1980-talet ännu visar tecken på det armod och de religiösa motsättningar det lidit av i århundraden.
      Till slut måste jag berömma båda översättarna. De har gjort ett fint arbete!

      Riksdagsmannen

      RiksdagsmannenI kavalkaden av minnesvärda svenska riksdagsmän ser jag som särskilt angeläget att erinra om Mats Trulsson i Rapphärad. En man med en pockande politisk böjelse men dessvärre ansatt av en i sammanhanget problematisk benägenhet att säga vad han tänker.
      Trulsson gjorde sig riksbekant som en av de första i vår parlamentariska historia att offentligen och utan omsvep tillstå sina misstag och felbedömningar. En bidragande orsak får sökas i Trulssons sanningslidelse och en benägenhet att uppträda påverkad av alkoholhaltiga drycker under riksdagsdebatterna – något som sätter sina spår i hans anföranden…
      Trulssons tal inför de folkvalda senhösten 1952 finns ordagrant bevarat och lyder i all sin förfärlighet som följer:
      “ – Herr talman. Låt mej till att börja med oförbehållsamt be de värderade medlemmarna av denna församling om ursäkt för mitt anförande före lunch. Där fanns åtskilligt som jag borde ha överlåtit åt papperskorgen. Alltför mångordigt utbredde jag mig om biståndspolitiken – ett ämne som jag ärligt talat inte behärskar. Mina slutsatser blev också därefter, som utrikesministern så tjänstvilligt påpekat.
      – Vidare, herr talman, är det ostridigt att jag och mitt parti faktiskt bemödat oss om att baxa in kreaturshållningen i just det åtgärdspaket som kommunerna nu som bäst driver igenom med rapp och hotelser – och vi kan ju alla konstatera att idag mår korna sämre än på länge, att inte tala om bönderna. I synnerhet förefaller de nya kriterierna för besprutning med pesticider i fähusen ha blivit ’den droppe som knäcker kamelens rygg’, för att citera profeten Paulus i första Tessalonikerbrevet…
      – Låt mej också på allmän begäran kommentera den ål som jag hade med mej i talarstolen tidigare i dag. Det var obetänksamt. Ändå var min avsikt den bästa, herr talman. Nämligen att tydligare än med ord åskådliggöra statsministerns slingrande försök att undslippa ansvar för den nya lagen om expropriation. Men när så det hala blötdjuret kom lös bland bänkarna gick ju allt över bog; med blötdjur syftar jag således på ålen och på ingen annan. Jag beklagar givetvis det skedda, och måtte nu detta vara klarlagt och bordlagt en gång för alla.
      – Däremot vidhåller jag min uppfattning om jordbruksministern. Nämligen att han borde hålla klövarna borta från djurhållningen här i landet, så länge det inte rör sig om tillsyn av karusellhästar… aj,aj, där halkade jag bestämt in i den gängse politikerjargongen. Låt föra till protokollet, herr talman, att jag tar tillbaka det jag nyss anförde. Och jordbruksministern ber jag om överseende med en gammal krubbitare som blott alltför ofta och därtill med skadeglädje blottställer de yrkesskador som grasserar här i salen… även det där sista tar jag tillbaka, jajaja, jag hör att herr talmannen bultar med klubban och jag vet: min tid är kraftigt överskriden. Men låt mej ändå sist och slutligen få betona min långt ifrån oomtvistade beslutsamhet att vad gäller mitt eget ansvarsområde, och dit räknar jag även det som herr Nyström så nedlåtande betecknat som ovidkommande och sekundärt, men där ska måhända en omvärdering vara förestående, och ingen i denna församling skall framgent kunna beskylla mej för att se mellan skaklarna med de missförhållanden som länge varit blott allt för rådande. För övrigt anser jag att Sankt Petersburg bör förstöras… men se där kommer ju några av mina partivänner marscherande uppför kammargången. herrarna ser fasligt bistra ut…seså, vad tar ni er till…? släpp armarna säjer jag…dra inte och slit i mej, jag går själv!”

      Frossa i litteratur på ny festival

      bokfestival
      Den tidigare Värmländska bokmässan är lagd på hyllan. I morgon, fredag, fylls Nöjesfabrikens alla lokaler med bokbord, workshops och föreläsningar för alla åldrar när Värmlands bokfestival startar.
      – I år siktar vi på 5 000 besökare, varav minst tusen av dem ska vara barn och unga inom fem år, säger projektledaren Ricky Andreis från Region Värmland.
      Värmlandsförfattaren Karin Branzell är en av dem som deltar på Värmlands bokfestival i helgen. Hennes nya bok ”Finnbygdspredikanten” beskriver hon som en upprättelse för prästen Emanuel Branzell, hennes farfars farfars kusin.
      Foto: HELENA DAHLGREN