Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: januari 2016

      Nu flyttar Orrleken in

      Orrleken0416

      Denna vecka går flyttlasset till parkleken Orrlekens toppmoderna lokaler. Sedan har de stängt för att få allt på plats till invigningen den 27 februari. KT fick en förhandstitt.
      – Det känns bra att få komma in och göra i ordning allt, säger Janne Rannberg som jobbar där.
      Orrleken kan du läsa om i vår stadsdelsserie som denna gång handlar om Orrholmen.
      Foto: MATS ZETTERBERG

      Peter, 49, är snart färdig sjuksköterska

      Antalet personer över 45 år som studerar med studiemedel har ökat med 3 000 personer per år. Övervikten för kvinnor är stor visar siffror från Centrala studiestödsnämnden, CSN.
      Om några månader är Peter Svensson färdig med sin sjuksköterskeutbildning på Karlstads universitet. Att studera ”på gamla dar” är bara ett plus tycker han.

      Varsågod!

      Denna vecka bjuder vi Hammarös hushåll på veckans nummer av Karlstads-Tidningen.
      Prenumerationserbjudande hittar du i tidningen.
      Trevlig läsning!

      De byggde ett eget ridhus i Grava-Rud

      Både Christine Hveems dotter och Sandra Kåbergs dotter tränar och tävlar i dressyr. För att få tid i olika ridhus var det tidiga mornar och sena kvällar som gällde. Så föddes idén till ett eget ridhus.

      Hemma från långresa med hela barnfamiljen

      Familjen Althage/Gunnesby valde att ta med sina två små pojkar på en drygt fem veckors resa till Nya Zeeland. På nyårsaftonen ifjol kom de hem igen. Här berättar de hur det gick och ger några tips till andra ressugna.

      Dakota Sea Riders spelar för välgörenhet

      Dakota Sea Riders har haft olika konstellationer sedan bandet bildades 2011.
      – Men nu är det originalgänget på sex personer som spelar ihop och det är det här gänget jag vill ha och som känns bäst, säger Anders Persson, låtskrivare och sångare.

      Gyllenius dagbok ger inblickar i 1600-talet

      Petrus Magni Gyllenius från Ölme studerade i Karlstad och Åbo och blev präst. Men han är mest känd för sin dagbok, Diarium Gyllenianum, från 1600-talet, en av stadsbibliotekets värdefullaste böcker.

      Nytt liv i Skoghalls gamla badhus

      Flitens lampa har lyst klart både kvällar och helger. Den som simmat i det gamla badhuset i Skoghall kommer knappt känna igen sig när de ser förvandlingen.
      – Vi visste inte hur mycket jobb det skulle bli men vi har aldrig ångrat oss, säger Helén Birgersson.

      Skåre centrum kan få åttavåningshus

      Ett 40-tal lägenheter kan det bli i det åttavåningshus som Lecab Fastigheter vill bygga mitt i Skåre centrum.

      Fyra nya utbildningar får starta

      Yrkeshögskolan i Karlstad får starta fyra nya utbildningar i höst. Men två av skolans utbildningar fick nej från Myndigheten för yrkeshögskolan.

      Bilan högt i hotellmätning

      ”Fängelsehotellet” Bilan i Karlstad har hamnat på 15:e plats i Tripadvisors mätning av landets 25 bästa hotell.
      – Helt fantastiskt, tycker Fredrik Leek, tf hotelldirektör.

      Längtar efter liljekonvaljedoften

      Vi har alla så kallade ”ställen”, som vi vårdar och håller hemliga. Kantarellställen är väl de vanligaste. Jag har också ett fantastiskt liljekonvaljeställe. Vi kan praktiskt taget köra bil ända fram. Det är en otrolig upplevelse att se ett vitt hav av liljekonvaljer! Varje gång när vi lämnar ”stället” med var sin stor bukett, säger vi: ”Tänk om vi hade dessa liljekonvaljer till jul – då skulle vi vara rika!”
      I år har vi firat jul med dotterns familj i Stockholm. Då hade vi tillfälle att besöka Karin Broos´ imponerande konstutställning på Waldemarsudde. Dottern passade på att i museishopen köpa några liljekonvaljer i en kruka, som jag nu har framför mig när jag skriver denna krönika. Hustrun har gjort upplevelsen verkligt fullödig genom att plocka fram en äkta Waldemarsuddekruka, formgiven av prins Eugen själv. Tyvärr är dessa odlade liljekonvaljer doftlösa men härliga att se mitt i vintern.
      Jag längtar redan till vårt riktiga konvaljeställe – inte minst för den underbara doftens skull. Finns det någon ljuvligare parfym än äkta liljekonvalj? Det skulle vara tibast i så fall.
      Flera läsare av min krönika om blomkålsodlingens vedermödor har peppat upp mig. Vad sägs om det kärnfulla ”Heja Paavo!” Därmed menas att jag liksom Runebergs bonden Paavo ska satsa ännu hårdare 2016!
      Egentligen är vaxbönor viktigare än blomkål. Vaxbönor är, tycker jag, den allra godaste grönsaken. Dock innebär den odlingen många tänkbara motgångar. Först kan skator/kajor picka upp dem, när de just stuckit upp ur jorden. Sedan har vi frostrisken i mitten av juni och i mitten av augusti. (min gård ligger i ett riktigt köldhål).
      I somras hade jag en ganska fin skörd på gång. När jag kom ut till grönsakslandet, fanns där inga bönor. Alla var uppätna. Rådjuren var de skyldiga, vilket deras spår och bajs bevisar. Då tänkte jag riktigt svarta tankar typ ”varför äter inte vargen upp mina rådjur?” ”Kanske dags att ta jägarexamen så rådjuren hamnar i vår frysbox i framtiden!”
      Men så försvann de tankarna. Varför inte acceptera att rådjuren har samma nyfikenhet som jag är så stolt över? Jag är alltid den förste att prova nytt – minns att jag hittade några deformerade frukter som såg ut som donuts och hette ”paraguayos”, men som egentligen var persikor. Visserligen bjuder jag rådjuren på några hektar fint bete, men varför inte prova något nytt, till exempel vaxbönor och blast av blomkål? Så blev de mörka tankarna lite ljusare. I år ska mina vaxbönor skyddas med specialstängsel!

      Ekonomisk jämlikhet

      Vad är jämlikhet, vad är det värt och jämlikt i, ja, vems ögon? Vi har alla kunnat ta del av facktopparna i Kommunals vidlyftiga leverne som inkluderar lyxrestauranger, krogresor till London och privata semestrar i vacker skärgårdsmiljö – betalt av Kommunals medlemmar. Jag har sett paralleller dras till näringslivet och enskilda företagare men det finns en avgörande skillnad; företagaren har jobbat ihop sina pengar men fackpampen spenderar andras pengar.
      Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan fackpamparna och Kommunals medlemmar, exempelvis landets undersköterskor, där de förra ska företräda de senare. Det som först slår mig är dock den nationella indignationen kring detta – som att detta på något sätt skulle vara en nyhet. Vi har sett det förr och det kommer att hända igen. Det är lätt att spendera andras pengar, betydligt svårare att först tjäna ihop egna pengar. I alla fall tillräckligt med egna pengar för att ha råd med en flaska vin för 32 000 kr.
      I andra änden av detta resonemang har vi Oxfams senaste rapport som slogs upp stort i svenska (och utländska) medier. Vi kan enligt Oxfam se en alarmerande ökning av ojämlikheten där de 62 rikaste personerna äger lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarder människorna, hälften av jordens befolkning. Och det är naturligtvis från vänsterkanten det skriks högst, de människor som brinner allra mest för att hantera andras pengar.
      Det finns mycket att säga om Oxfams rapport och sättet de presenterar den på. Och med största sannolikhet tillhör du själv den absoluta eliten. En till mig närståendes dotter fyllde nyligen år och fick då ett par hundralappar av en välvillig släkting. I samma ögonblick blev denna sjuåriga tjej rikare än världens 2 miljarder fattigaste människor – tillsammans, eftersom de inte äger något alls. Dessutom kan man ifrågasätta logiken i Oxfams beräkningar som bygger på förmögenhet minus skulder. Exempelvis så blir med denna beräkningsmodell en högavlönad och välutbildad svensk läkare med medföljande studieskulder djupt fattig. Detsamma gäller de flesta hushåll med bil och villa som vi oftast skulle beskriva som välmående medelklass då bil- och bostadslån resulterar i en nettoskuld.
      Grundproblemet ligger givetvis inte i att vi ger våra barn lite pengar att köpa något fint för utan att det finns 2 miljarder människor som inte har några pengar alls. Det är således fattigdom som ska bekämpas, inte rikedom och hur gör man det bäst? Från vänster tycks omfördelning vara det bästa svaret så vad skulle hända om vi helt sonika delade ut de rikastes pengar till den fattigaste hälften av jordens befolkning? De skulle vid ett tillfälle få omkring 4 300 kronor var och visst, det är en inte helt obetydlig summa men det lyfter dem inte ur fattigdom.
      Det enda sättet att varaktigt lyfta människor ur fattigdom är att pengar investeras för att skapa välstånd. Paradoxalt nog så sker det bara i länder där människor tillåts bli rika. Innan Kina tillät människor att bli miljardärer på 1970-talet så levde 9 av 10 kineser i fattigdom. Idag gör bara 1 av 10 det.
      Vi borde egentligen berätta att våra ansträngningar för att bekämpa fattigdom har gett oss historiens största fattigdomsminskning. Mellan 1990 och 2015 har andelen extremt fattiga minskat från 37 till 10 procent. Varje dag under dessa 25 år har alltså 138 000 människor lyft sig ur fattigdom. Men eftersom vi ser rikedom som ett större problem än fattigdom, i vissa läger så ser man till och med rikedom som skäl för andra människors fattigdom, drunknar dessa fantastiska nyheter.
      För några år sedan var Hugo Chavez reformer ett socialistiskt föredöme. Efter att ha förstatligat i princip allt så har nära nog alla utländska investerare flytt landet, inflationen rusar och till och med toalettpapper ransoneras. Befolkningen svälter samtidigt som landets rikaste person är Hugo Chavez dotter, Maria Gabriela Chavez. Hon har en uppskattad förmögenhet på 35 miljarder kronor. Naturligtvis spelar hon i en annan division är Kommunals fackpampar, men ändå – det är lätt att berika sig på andras pengar. Betydligt svårare att tjäna ihop egna.

      En mångsysslare

      Mångsysslare

      I vintras hyrde jag en karl för att få hjälp med snömängderna på hustaket. Dörrklockan ringde, där stod en man med skyffel och ett rep i slingor över axeln. Linan såg jag aldrig att han använde, men störthjälm ingick i utrustningen, som om han kalkylerat med att för säkerhets skull ramla ner med huvudet före ifall så skulle vara.
      – Hej, jag heter Ivar. Det är jag som skottar snö.
      Därmed klättrade han upp på taket och satte igång. Snart dråsade det ena spadtaget efter det andra ner i den översnöade rabatten, där tulpanlökarna bidade sin tid. Två timmar senare var jobbet klart, jag fann det nöjaktigt och bjöd in honom på en kopp påste med kex. Vartefter som kexen gick åt blev han alltmera talträngd:
      – Nej, sa han på tal om snöbekämpningen, arbete har ärligt talat aldrig varit min bästa gren. I grunden är jag skapt för inomhusvistelse, så känner jag det. Jag menar utomhus har vi ju eländet med årstiderna. På vintern snöar det och är kallt så in i märgen. På våren slaskar det. Sommaren startar med pollenallergi och följer sedan upp med ett tåg av lågtryck från Atlanten. På hösten blir det halt på vägar och trottoarer.
      – Så vad gör en lat och misantropisk snöskyfflare på sommaren, frågade jag.
      – Bra fråga. Jag brukar säga att om somrarna gräver jag en grop åt andra utan att falla själv däri. Det handlar som du förstår om jordkällare. En kompis och jag driver ett behändigt litet företag som säljer jordkällare åt sommarstugeägare och andra som saknar kylskåp men vill hålla sina drycker och matvaror svala och fräscha. Jag gräver gropen, en och en halv meter i diameter, och stampar till ordentligt i botten. Sen kommer kompisen skramlande med sin gamla Dodge och en stor cementring på lastflaket. Vi vinschar ner cementringen i gropen, det går som en dans. Fyller på runtom med jord och klämmer dit ett trälock med handtag: Simsalabim – jordkällaren är klar att tas i bruk! Moder jord håller gratis med kylan.
      – Låter som en fyndig födkrok, sa jag. Men återigen, det blir ganska säsongbetonat, liksom snöskotteriet.
      Ivar kramade ihop den tömda kexförpackningen, sedan vätte han pekfingret och drog det över bordsskivan för att få med smulorna.
      – Du har rätt, sa han. Mer stålar behöver drivas in för att hålla skattmasen på drägligt humör. Det är därför jag jobbar halvtid hos en dalmas som bedriver grönsakshandel på Norrstrand. Från början hette han Per Jonasson. Folk äter ju mera grönt undan för undan så att snart börjar vi alla idissla. Ändå var det uppenbart att Pers affärer gick på kryckor. Butiken låg lite avsides och hade en skylt som gnisslade olycksbådande när det blåste och det gjorde det nästan för jämnan. Salladshuvudena som Per lagt ut i skyltfönstret såg vemodiga ut. Längst in i butiken låg en tax som kallades Patienten eftersom han aldrig gick ut.
      Ungefär så var läget när jag tillträdde som halvtidare med huvuduppgift att rycka upp verksamheten. ”Du måste ha ett dragplåster”, sa jag till Per. ”Något som sticker ut. Så att du blir sedd och uppmärksammad. Jag föreslår att du byter efternamn till Silja. Skylten som gnäller så dant över dörren här utanför säljer inte så mycket som en rädisa. ’Per Jonassons grönsaker, gnissel, gnissel’. Du hör själv hur bedrövligt det låter. ’Per Siljas vegetabilier’, borde det stå. Utan gnissel, och i neonljus”, sa jag.
      Och tro mej eller inte, snart kom kunderna traskande för att kolla, dom blev upprymda av att få köpa sopprötter och astrakaner av någon med ett så passande namn. Per Silja… En del ville ha hans signatur på omslagspappret…
      En sak som tidigare bekymrat Per var hans sätt att tala. Det förhöll sig så att bokstäver och ord bytte plats i munnen på honom när han blev ivrig. Tidigare hade felsägningarna generat Per, men när han märkte hur mycket de uppskattades av kunderna vände han dem till en fördel. I fortsättningen såg han till att prestera ett antal ord- och bokstavsbyten varje dag.
      Morötter blev mörotter eller romötter. Kålhuvuden sålde han som kulhåvuden. Sina två barn Torbjörn och Majbritt omnämnde Per som Majbjörn och Torbritt. Hans fru Sonja avslöjade att Per en dag hade manat på lillpojken Torbjörn med orden: ”Ät nu snällt din nalle får du leka med äggröran sen”.
      Men så en dag insjuknade taxen och dog. Hans husse var otröstlig och satt som förlamad på en pall invid kassaapparaten. En kund frågade bekymrat:
      ”Hur står det till?”
      ”Jag är bedödad intill dröven”, mumlade Per.
      ”Förlåt men vad sa du?”.
      ”Jag är bedövad intill dröden”.
      ”Jag förstår fortfarande inte…”
      ”Bedrövad intill döden”, grät Per, och nu vart det äntligen rätt.
      ”Jag beklagar förlusten”, sa kunden respektfullt. ”Men säg mig, vad kostar tomaterna i dag?”
      ”Fem kronor för de tio och små för de större”, sa Per.

      Ny neonatalavdelning har gett lugn och miljöpris

      Neonatal

      För snart tre år sedan öppnade centralsjukhuset sin nya neonatalavdelning för för tidigt födda barn och deras familjer. När personal ser tillbaka på den första tiden har den förbättrat förutsättningarna. Landstinget har också fått flera priser för avdelningens miljöarbete.
      Där träffar vi också mamman Anna Olin från Hammarö. Hon fick sitt andra barn i vecka 23 och har nu kommit till vecka 36.
      Foto: MATS ZETTERBERG