Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: november 2015

      ”Jag väver in mina tankar i mattorna”

      Mattor

      En doftande pion, ett skummande hav eller tennisesset Rafael Nadals shorts. Bara några inspirationskällor till de många trasmattor som Märta-Elin Christenson i Karlstad vävt. Nu har hon dokumenterat dem i boken ”Jag väver mina drömmar”.
      Foto: EVA DAHL

      Stort behov av fler familjehem i Karlstad

      Fler familjehem behövs i Karlstad för barn och unga som av olika skäl inte kan bo med sina vårdnadshavare. Just nu står 12 barn i kö, de yngsta är två, tre, år gamla.
      Håkan och Lena Lindström i Skoghall har fungerat som familjehem i flera år och uppmuntrar andra att våga prova.
      – Du kan spela en livsavgörande roll för en annan människa, säger Lena Lindström.

      ”Passa på att njuta av varje minut!”

      Snart kröns 2015 års Värmlands Lucia i en tradition som Karlstads-Tidningen stått värd för ända sedan 1939. Vi bad fjolårets lucia, Karin Nilsson, Nykroppa, att minnas tillbaka på året som ljusdrottning.

      Minnen från Sommarro i nya stadsdelsboken

      Den är sprängfylld av minnen, anekdoter, personporträtt och foton från en svunnen tid. När Karlstads Hembygdsförenings nya stadsdelsbok om Sommarro nu ligger klar är det fem års arbete som burit frukt.

      Strand är hemma för Hans och Hans

      Hans Olsson och Hans Bergström är båda Strandbor sedan länge. En av herrarna återfinns på Svanågatan och en på Idalagatan.
      – Det är så nära till allt här. Man går och cyklar till centrum på bara några minuter, säger Hans Bergström,
      – Många reagerar på att det finns ett litet villaområde som ligger så nära centrum som Strand gör, säger Hans Olsson.

      Anita stämplar ut från bokmässan

      I helgen arrangerar Anita Andersson och Värmländska Författarsällskapet sin sista Värmländska bokmässa, som vanligt med många aktuella författare på tapeten och även en avslutning på kampanjen Värmland läser.
      – Nästa år kanske jag bara behöver hänga på mässan utan att behöva titta på klockan. Men man vet aldrig, jag kanske får abstinens, säger hon.

      Predikanten blev en känd konstnär

      Storslagna naturmotiv, ofta från barndomens Dalsland, var Otto Hesselboms signum. Bondsonen och predikanten från Ånimskog som slog igenom i Paris och blev en av våra stora konstnärer.

      Reflexväst enkel livförsäkring i trafiken

      Trafikolyckor har minskat de senaste åren men cykelolyckorna fortsätter gå mot trenden. Här tipsar polis, försäkringsbolag och cykelhandlare om hur man ganska enkelt kan rädda sitt liv i gång- och cykeltrafiken: bra reflexer och belysning.

      Vill göra Wermlandsbanken till en del av Mercurius

      Prepart, som bland annat ligger bakom satsningen på ett handelsstråk i kvarteret Mercurius, har tagit ett ifrågasatt nästa steg i satsningen. Man har lämnat in en ansökan till länsstyrelsen om att få bygga om byggnadsminnet gamla Wermlandsbanken.
      – Vi vill göra några förändringar men behålla så mycket som möjligt av det som är kvar av banken, säger Maria Frykblom, projektledare hos Prepart.

      75-åring med framtidstro

      När man fyller 75 år finns det all anledning att slå på stora trumman och fira. Och det var precis vad Riksbyggen i Värmland gjorde tidigare i höst.
      – Det var roligt att kunna ordna ett riktigt firande, säger Annette Felixson, försäljningsansvarig på företaget.

      Lundgren och Pettersson får Frödingstipendium

      Jazzsångerskan Isabella Lundgren och Dansstudions grundare Ia Pettersson får i år ta emot Karlstads kommuns kulturstipendium till Gustaf Frödings minne på 50 000 kronor var.

      Walfrid Svenssons möbler ska säljas

      En av Sveriges allra äldsta möbelbutiker, Walfrid Svenssons, vid Hagatorget är ute till försäljning.

      Starkt och gripande av Svetlana Aleksijevitj

      Det är inte alltid jag läser nobelpristagarna. Ett slags motvallsbeteende, vad vet jag? Jag har ännu inte lyckats hitta någon av Modianos böcker som jag har lust att sätta tänderna i efter misslyckandet med Place de l’Étoile. Men nu, nu har jag läst två böcker av Svetlana Aleksijevitj, De sista vittnena och Kriget har inget kvinnligt ansikte, och jag kan intyga att hon inte är svårläst. Böckerna är starka och gripande och jag har försökt läsa dem dagtid för att undvika att påverkas i sömnen.
      Man undrar hur många av de vuxna berättarna hon intervjuat som har fått psykologhjälp med att bearbeta de traumatiska händelserna som drabbade dem i barndomen. Inte många, gissar jag och det var barndomsskildringarna i De sista vittnena som drabbade mig djupast.
      Aleksijevitj började sina intervjuer under Sovjettiden och man märker att vittnena är präglade av sin sovjetiska uppväxt. De hade vuxit upp med högstämd fosterlandskärlek och invaggats i tron att den inhemska armén var oövervinnerlig liksom ledarna i Kreml. De var pionjärer, de drömde om hjältedåd. Så blev det inte!
      Aleksijevitj lyckas få människorna att berätta sådant som de aldrig berättat för sina egna barn. Vittnesmålen har hon fått under oräkneliga intervjuer. Hon återvände till vittnena flera gånger och vann så småningom deras förtroende och fick ta del av deras hårresande berättelser.
      Hon fick dem att minnas med sina barnsinnen. Det är uppenbart att tyskarna gick fram i Sovjet med en ofattbar grymhet. En del barn togs till Tyskland för slavarbete. Det förekom tortyr av barn, experiment på barn. I byarna var ofta små barn de enda överlevande, ensamma, vilsna, hungrande. Allt brändes ner och de vuxna slaktades.
      Att få börja skolan efter krigets slut var en stor glädje även om flera vittnar om att man fick samsas om en enda ABC-bok…
      I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte har Aleksijevitj samlat kvinnornas erfarenheter, också de djupt begravda men inte glömda. Somliga ville inte minnas, ville inte berätta. Det var på något sätt oanständigt att ha deltagit i striderna vid fronten, omgivna av män. Många kvinnor blev förtalade när de återvände efter kriget och har därför inte berättat om sina upplevelser annat än för några få medsystrar.
      De var så unga när de tog värvning, bara sexton, sjutton år, oskyldiga och segervissa. Många, de flesta, ville strida vid fronten och ljög som sin ålder. Flera utbildades till prickskyttar, men de var också sjukvårdare, bagare, tvätterskor. Man tvättade med tårar och sköljde med tårar vittnar en kvinna om. De tvättade för hand tunga vadderade jackor där blodfläckarna hade frusit fast. Man sov i jordkojor tillsammans med männen. En del förälskade sig, en del utnyttjades av bataljonscheferna men sådana berättelser är få. Sådant berättar man inte.
      Det är ett oersättligt arbete Aleksijevitj har utfört och det är viktigt att så många som möjligt tar del av hennes samlade vittnesmål.

      Långrevsfiske

      Uppslaget till den här krönikan fick jag av kommunalrådet Per Samuel Nisser, som i en intervju om Mariebergsskogens 90-årsjubileum sa att det han minns speciellt från Skogen var motorcyklarna, som körde runt i den så kallade Dödstunnan. Om han mindes rätt kan vi bortse från – det viktiga är att Nissers minnen triggade i gång mina egna minnen.
      I min barndom var det få tillfällen till spännande upplevelser. Marknaden två gånger årligen var sådana upplevelsedagar för en liten grabb. Den stora grejen var dessa tuffa motorcyklister som körde som galningar, runt, runt på väggarna inne i en stor tunna. Det är cirka 40 år sedan verksamheten lades ner här i landet. När man talar med jämnåriga, så minns de flesta dessa motorcykelshower. Själv kan jag minnas blandningen av det våldsamma motor- knattrandet och de nästan bedövande bensinångorna.
      Jag älskar vägkyrkor och då speciellt deras serveringar – trivsam miljö och alltid mycket prisvärt. Vår vägkyrka är Tveta. Den ligger så lagom mitt emellan Rönnhult, min gård nere i Dalsland, och Karlstad. Det tillhör ritualen att alltid köpa lotter i tombolan. Normalt brukar det bli lågvinster, men i somras blev det en högvinst.
      Vi blev lite undrande vad det var för något vi vunnit. Det var en plastförpackad tygrulle i en illgrön färg, samma gröna nyans som på ett roulettebord. Hustrun började tala om vinsten som en tänkbar gåva till Gengåvans loppis. Dottern kunde berätta att det var en pläd ur IKEA:s sortiment.
      Nu är denna Tveta-pläd verkligen en kär ägodel. Jag vill inte frysa om fötterna på natten. Därför har jag en filt eller pläd längst ner i sängen. Tyvärr brukar den åka iväg under natten. Så inte längre – min nya Tveta-pläd är alldeles suverän! Tyget har en struktur som gör att pläden nästan smälter ihop med täcket och ligger kvar precis, där jag lagt den. Fossingarna har det varmt och gott hela natten!
      I september skrev jag min krönika nummer 100 sedan jag började som krönikör i KT i januari 2008. Under några år har jag funderat på att samla mina bästa krönikor i en bok. Tillsammans med Anita Stjernlöf-Lund, Bild, text & form, har jag nu i dagarna gett ut boken ”Minnenas långrev”.
      Låt mig avsluta denna krönika med att citera bokens baksidestext: ”Mina minnen är viktiga: de ger mig en existentiell identitet. De är också viktiga för andra människor. För vissa är mina minnen det förflutna, men för andra en del av framtiden. Kanske är själva nuet överreklamerat. Minnet är associativt, det är som en långrev av olika upplevelser, händelser, kontakter, relationer. Det är bara att vittja.”

      Ett tolerant samhälle vårt starkaste vapen

      IS lever på hat och fruktan. Det är en terror- organisation med extrema islamistiska, jihadistiska rötter som snart sagt hela världen nu sluter upp emot. Dess värsta fiende är dock inte amerikanska bomber eller ryska stridsflygplan; det är alla vi andra som står upp för demokrati, tolerans och yttrandefrihet. Vi som inte fördömer alla muslimer för vad ett fåtal gör. Vi som tillåter att det fria ordet sprids, oavsett om vi gillar budskapet det bär fram eller ej. Vi som skänker gamla vinterjackor till en nyanländ familj eller bjuder in dem till våra hem. Vi som tror på principen om allas lika värde.
      Paris har under året drabbats av två fruktansvärda attacker som riktar sig direkt mot det vi är så stolta över; vårt öppna samhälle. Attentatet mot tidningen Charlie Hebdo var ett direkt slag mot vår yttrandefrihet och attackerna mot Bataclan och Stade de France tog sikte på vårt sätt att leva. Det spekuleras i att det sistnämnda är en avledningsmanöver utfört av ett försvagat IS men effekten för vanligt folk blir densamma. Osäkerhet och rädsla.
      Hela världen sluter nu upp bakom Frankrike och det är naturligtvis fint men det absolut viktigaste är att vi inte ruckar på våra principer och att vi står upp för våra värderingar. För hur vackra bilderna från de följande manifestationerna än är så lämnar de ibland en bitter eftersmak. Saudiarabiens ambassadör deltog till exempel vid en manifestation tillsammans med President Hollande efter attacken mot Charlie Hebdo – två dagar efter att de 50 första piskrappen utdelats av den saudiska staten mot bloggaren Raif Badawi för att han skapat ett forum för debatt om religion.
      Vi är på väg att återigen omfamna Ryssland som nu försöker ta på sig ledartröjan i kampen mot IS i Syrien. Ett Ryssland som i Europa har annekterat Krim och understödjer ett inbördeskrig i Ukraina. De stänger löpande oberoende medier och 33 journalister har mördats sedan år 2000. Turkiet har också en nyckelroll i konflikten – som 2012 och 2013 fängslade flest journalister i världen och som dessutom gör sitt yttersta för att förtrycka och bekämpa kurderna där kurderna utgör en av få parter som faktiskt har möjlighet att med stöd framgångsrikt bekämpa IS på ett för lokalbefolkningen legitimt sätt.
      Attackerna som inträffat i Paris skrämmer de flesta. Vi lider med de drabbade och vi förfasas över alla bestialiska grymheter vi ser i världen. Då är det lätt att kräva hårdare kontroller, mer övervakning och att söka samarbeten som annars hade varit otänkbara. Och vi medborgare kan säkert acceptera att såväl vår rörelsefrihet som integritet inskränks. Det är i tider som dessa vi behöver påminnas om att det är lätt att begränsa frihet men betydligt mycket svårare att utöka den. Vårt liberala, humana och toleranta samhälle är vårt starkaste vapen – och det behöver vi vårda ömt.