Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: oktober 2015

      På lördag tänds ljusen för de döda

      Allhelgona

      Allhelgona

      En helg för att minnas sina döda . På lördag kväll fylls kyrkogården på Hammarö kyrka – och de flesta andra kyrkogårdar i landet – med tusentals tända ljus. En sed som är relativt ny i Sverige, trots att Allhelgona varit en viktig helg för kyrkan sedan 1500 år tillbaka.
      Redan under veckan fylls kyrkogårdarna med ovanligt många människor som gör gravarna fina och ställer fram blommor och ljus. På lördag kväll håller prästerna en gudstjänst för de anhöriga som förlorat någon under året i församlingen.
      – Alla helgons dag infaller på lördagen, och egentligen är det då som vi ska minnas helgonen. Alla själars dag är  först på söndagen, och med alla själar menas egentligen alla oss andra. Men vi säger Allahelgonahelgen och vi i kyrkan följer inte heller det här. Det har blivit så hos oss och i stort sett alla andra kyrkor också att vi har gudstjänst på lördagkvällen. Det är då som folk är lediga, säger Hammarö församlings kyrkoherde Regina Piscator och skrattar.
      Alla helgons dag tillkom redan på 600-talet och är en katolsk högtid som från början firades på våren. Det var en helg som syftade till att minnas kyrkans martyrer. Men påven Gregorius II flyttade under 700-talet högtiden till hösten i stället och sedan Sverige kristnades har helgen firats i Sverige. Men det var först under 1950-talet som seden att tända ljus på kyrkogården började sprida sig här i landet.

      Alla som vill ryms inte på Bergvik

      Intresset för att etablera sig i Bergvik Köpcenter är mycket stort. Men titt som tätt tvingas man tacka nej till kedjor för att de inte passar i butiksmixen eller för att centret saknar de lokaler som efterfrågas.
      Även om det nästan varje vecka öppnar nya butiker på Bergvik så återstår flera inflyttningar. Modebutiken för killar, Volt, öppnar 26 november och hår- och skönhetsbutiken Lyko öppnade i fredags.
      Men en strid ström väntar på att kunna flytta in, berättar Ida Svensson:
      – Det är modebutiken Cassels, Albrekts guld mitt emot Smycka, Rut & Circle som också är kläder, Waynes Coffee bredvid nya bankomaten, Cubus och Corner.

      Dåliga ledningar bakom lång gatuavstängning

      I januari ska Edebäcksgatan på Södra Kroppkärr öppnas för trafik igen. Då har den varit avstängd i rekordlånga ett år och åtta månader.
      Datumen för öppnandet av Edebäcksgatan har skjutits fram flera gånger. På den senaste skylten står att gatan är avstängd från 12 januari till den 31 januari, det är bara det sistnämnda datumet som är korrekt och arbetena pågår för fullt.
      Det var i maj 2014 som arbetena med att lägga ner nya dagvattenledningar inleddes. Man tog en paus under sommaren och fortsatte på hösten. Men det som skulle ta tre månader drog ut på tiden på grund av en upptäckt:
      – Vi såg att spillvattenledningarna var helt slut och behövde bytas och det var ju ett helt annat jobb, förklarar byggledaren Johan Törngren på VA-enheten.
      Det tillkom även en hel del sprängningsarbeten, till en liten del kunde man göra bägge ledningsarbetena parallellt. Nu fortsätter man söderut längs Edebäcksgatan där avlopps- och vattenledningar byts och man ska även in under Hammaröleden.

      Jägaren

      Jägaren

      Jag minns en järnvägsresa Gävle-Örnsköldsvik på den tid en del tåg fortfarande drogs med ångkraft. Under uppehållet i Hudiksvall fördes skjutdörren åt sidan och en skrymmande karl i rutmönstrad sportklädsel pressade sig in. I handen höll han ett gevär med tillhörande fodral. Med våldsam sving hyvade mannen upp en bågnande ryggsäck på bagagehyllan, bössan följde efter, plus en jägarhatt prydd med diverse medaljer och en fjädervippa. Han såg sig kritiskt vädrande omkring i kupén.
      – Behöver vi  a ded så kvalmigd?
      Orden var formulerade som en fråga  (med igentäppt näsa) men förebådade ett ingripande.
      – Tillåder ni?
      Och han tillät sig kliva fram till fönstret, grep läderremmen och ryckte till så att rutan gled ner ett stycke. Frisk luft stormade in – men också några fräna rökpustar från vårt energiskt öffande och töffande ånglok. Skramlande i växlarna pallrade sig tåget ut från stationen, och hastigheten ökade undan för undan.
      Nöjd med luftväxlingen drog mannen upp fönstret i stängt läge och slätade till håret som blåst i oordning. Han slog sig ner, knäppte händerna på fällbordet mellan oss och sa.
      – Bäddre så, inde sand?
      Jag stoppade deckaren i rockfickan och satt avvaktande medan min medresenär halade fram en linnenäsduk, stor som ett barnsängslakan. Han snöt sig dånande.
      – Allergi, förklarade han inuti näsduken. Jag steg på tåged symdomfri, dre minuder sedare är den förbaddade näsan igentäbbd. Anvädder ni häddelsevis Hylins Rakin som ragvadden? Ded dål jag näbligen inde.
      Jag skakade på huvudet.
      – Snyggade ni dill skorna innan ni resde?
      Jag kunde inte annat än bekräfta, och mannen slog knytnäven i bordet.
      – Där har vi boven! Jag är höggradid allergisg jusd mod skogräm. Får jag be er vänligen da av skorna och stobba dom i resväsgan, tagg!
      – Varför byter ni inte kupé, undrade jag trumpet.
      – Har redad undersögd den sagen. Men där sidder ju folk överalld og snaskar på sida abelsider. Jag dål inde abelsider.
      Plötsligt sträckte han fram näven, log som en solskensvarg och rosslade.
      – Strund sabba. Jalmarsson, var namned. Jag är på väg norrut för att jaga rådjur.
      Vi kom i samspråk medan granskogen slöt sig allt tätare kring tåget: det bar av in i den svenska tajgan med sina milsvida skogar, sin lamslående kyla och sina ensamheter. Och i skogen löper den jagande vargen, fullständigt humorfri.
      Jag hade tillmötesgående stoppat mina skor i resväskan, och mannen tillfrisknade mirakulöst. Redan efter någon halvmil hade svullnaden i näsan lagt sig.
      Vi ångade just förbi Docksta under vilda tjut från lokvisslan. Plötsligt kom mannen i berättartagen. Han beskrev en stark upplevelse i sitt jägarliv – en afrikansk jaktsafari.
      – I hälarna på en infödd spårare tog jag mig fram på tå längs en knappt skönjbar stig. Så med ens stannar spåraren nedhukad, och över hans axel ser jag ett av Afrikas ädlaste vilt – en fullvuxen impalabock betande i skuggan av en akacia. Impalan är upplysningsvis en av de gräsätande antiloperna på kontinentens östra savanner. Underbart gracil med de eleganta benen och den fintecknade kroppen. Ryggen mahognybrun, buken vit, hornen ringlade och lyrformiga. En skönhet. Just den här antilopen är som du kanske känner till berömd för sina vidunderliga språng. Som buren av osynliga vingar glidflyger djuret i vackra lyror över buskvegetationen.
      Mannen snöt sig en sista gång, nu med stor framgång, och fortsatte sedan.
      – Så där stod jag som i paralys och lät bocken fylla mina sinnen. Han lika orörlig som jag, med ena frambenet till hälften uppdraget ur gräset. Så vrider han på huvudet, och jag träffades av bockens blick. Bokstavligen träffades, som av en lätt värmestöt i ansiktet. Han hade fått syn på mig, och underkäkens malande rörelse stannade…
      Mannen tystnade med blicken fjärrskådande ut genom fönstret.
      – Upptäckten av mej borde ju ha satt impalan på flykt, kan man tycka. I stället fortsatte han lugnt att skärskåda mig. Blicken helt utan oro, skarp men ändå mild. Jag vet inte hur länge vi betraktade varandra, kanske en minut kanske mer…Och det var som om en sträng av ömsesidig tillit höll oss samman där i den dallrande savannhettan. Ett vänskapsband knöts över artgränsen…
      Jägaren hade talat nästan viskande och allt långsammare som om han ville hålla kvar den andlösa situationen så länge det var möjligt.
 Men jaktinstinkten sitter djupt. Sakta och liksom automatiskt höjde jag geväret för skott.
 Vi satt tysta någon minut och jag tyckte mig se det intagande djuret tillsammans med jägaren. Till sist måste jag ju ändå få stilla min nyfikenhet.
      – Vad  hände sedan?
      – Innan jag hunnit skjuta – ifall jag nu verkligen hade fullföljt vad min instinkt inbjöd mej att göra, det får jag aldrig veta…, men innan geväret hunnit halvvägs upp till axeln hade impalan genomskådat mej, och snabbare än mitt öga hann uppfatta det var djuret sin kos…
 Upp ur det höga savanngräset framför mig reser sig då helt oväntat en man i tropikhjälm och vårdslös klädsel. Det var en brunbränd ung man, omisskännligt vit. Ett stycke längre bort reste sig ur gräset ytterligare två personer, en med kamera och en med en mikrofon applicerad på en stång.
      –  Stopp där!  sa mannen…Jag har just förberett filmupptagningen av en bönsyrsa , och så kommer ni klampande precis när föreställningen ska börja…Shit!
      – Vad för föreställning? frågade jag.
      – Bönsyrsan skulle just till att äta upp sin hona. Ett enastående litet monstrum, you see. Och kannibal. Ingen har tidigare tagit upp på  film när bönsyrsan tuggar i sig honan under pågående parning… Men nu tycks han ha gett sig av… Vet ni överhuvud taget vad bönsyrsan är för en varelse?
      – No, Sir.
      – Vi talar om en gräshoppsliknande insekt med kraftigt förlängda framben som den griper och håller fast bytet med. De är rovdjur och våldsamt glupska. När bönsyrsan förbereder en attack på sitt byte sitter den med frambenen indragna, liksom i bön. Därav namnet.
      – Excuse me, sa jag, vad heter ni?
      –  David Attenborough. TV-producent från BBC. Det här är mitt första jobb som naturfilmare, så jag vore tacksam att slippa få det förstört. Se nu till att ta en annan väg så får jag försöka hitta rätt på bönsyrsan…Adjö.
 Här slutade jägaren sin berättelse om en afrikansk jaktutflykt utan byte.
      – Inte ens en bönsyrsa  fick jag skott på, sa jägaren dystert. Bättre gick det som bekant för David Attenborough som gjorde stor karriär som  naturfilmare,  programledare med mera.

      Fullsatt på mediedag i Karlstad

      Drygt 1500 värmländska gymnasieelever är anmälda till den Mediedag som Mediekompass – Tidningen i skolan arrangerar på onsdag. Bland föredragshållarna märks bland andra journalisten Martin Schibbye och skribenten Betlehem Isaak, dotter till den fängslade journalisten Dawit Isaak.
      Censur, yttrandefrihet och tryckfrihet är några av ämnena under mediedagen som arrangeras på Karlstad CCC nästa vecka. Med drygt 1500 gymnasieelever från skolor i Karlstad, Arvika, Åmål och Kristinehamn är mediedagen fullsatt.

      Kronprinsessparet möts med opera

      Integration och migration är frågor som kommer att engagera kronprinsparet under besöket i Karlstad och Kil 18 november. Med dagen inleds med opera på Värmlands museum.
      Kronprinsessan Victoria och prins Daniel inbjöds av landshövding Kenneth Johansson och tackade ja och nu är programmet för deras besök spikat.
      Det inleds klockan 9:20 på Värmlands museum där de välkomnas med underhållning av Wermland Opera och ensemblen från En gentlemans handbok i kärlek och mord.
      Värmlands museum visar tre utställningar på temat migration och kronprinsessparet kommer bland annat att få ta del av den internationella utställningen ”Where do we migrate to?”

      Skeppet som ska sjuda av liv

      Företag, organisationer och restauranger ska fylla kontorsfastigheten Skeppet i Inre hamn. Härom dagen smällde champagnekorkar och trumpetfanfarer för att fira att spaden sätts i marken.
      Det är på den grusade, tidigare parkeringsplatsen intill nya Samhällsbyggnadshuset vid Inre hamn som de tre nya femvåningshusen, totalt 22 000 kvadratmeter, som Skeppet består av ska byggas.
      Planerna har försenats av överklaganden från grannar men efter att Mark- och miljödomstolen gett klartecken sätts planerna i verket.

      De forskar för att få snabbare internet

      Bättre bandbredd, leder det automatiskt till snabbare internet? Det behöver det inte göra, menar Stefan Alfredsson och Anna Brunström, forskare på Karlstads universitet.
      Därför medverkar de nu i en internationell forskning om hur man kan göra internet snabbare genom att undvika fördröjningar.
      • Ni håller just nu på med ett forskningsprojekt om snabbare internet. Vad handlar det om?
      – I dag pratar man mycket om att mer bandbredd ger snabbare internet men det säger egentligen ingenting om det. Det är som att säga att bil går snabbare för att den är större, säger Stefan Alfredsson.
      – Det är snarare som att åka på en flerfilig väg. Det är inte heller garanti för att det går snabbare. Därför jobbar vi på Karlstads universitet med att försöka minska fördröjningar i internet, säger Anna Brunström.
      • Hur kan det gå till?
      AB: – Det kan exempelvis handla om att ändra de protokoll som användas när man hamnar i en kö. Innan vi kommunicerar används handskakningar innan man kopplas upp. De är också tidskrävande.

      Kavaljer i Gösta Berling och Värmlands förste socialist

      Lidbacks väg är en blygsam liten vägstump vid Jonsbol på Hammarö. Men blygsam är ingen etikett att sätta på mannen bakom vägnamnet: Paul Gustaf Andreios Lidback. Han är verklighetens farbror Eberhard i Gösta Berlings saga och en man som milt sagt rörde om i sin samtid.
      År 1778 föds Paul Lidback, son till en välbärgad köpman på Norra Torggatan i Karlstad. Han var släkt med diktare som Tegnér, Fröding, Geijer och Lenngren vilket fick betydelse för honom. På långt håll var han även släkt med Selma Lagerlöf som hört många historier om honom.

      20 år för en hållbar värld

      Det började med att utrikesdepartementets förre tekniska attaché, Lars Hallén, startade ett företag hemma i Karlstad för att kunna bidra till en hållbar utveckling.
      För någon månad sedan firade Life Academy 20 år med att bjuda hit gäster från världens alla hörn.
      Life Academy sitter i Inre hamn med tiotal fast anställda plus ett stort antal konsulter. Affärsidén är att utbilda myndigheter, organisationer och företag till att själva skapa en förändring i miljön. Man arbetar mycket med utvecklingsländer och transitionsländer, länder som genomgått en regimförändring. Men man har även västländer som arbetsfält.
      – Det här företaget har länge gått under radarn. Men nu vill vi även involvera svenska företag att ta sitt ansvar för en hållbar utveckling, säger Emma Trobeck, affärsutvecklare på Life Academy.

      Far och jag – 40-talsminnen

      Jag har två Hitler-minnen, båda från det år jag skulle fylla sju.
      Varje år åkte far och jag och hälsade på ett gammalt par, som bodde långt bort i skogarna. Jag minns speciellt tanten – en så gammal människa hade jag aldrig sett förr. Hon var definitivt inte nytvättad och så tuggade hon tobak. Faktiskt är hon den enda människa jag sett skära upp tuggtobak från en tobaksfläta och stoppa in i munnen. Tandlös som hon var rann en del av tobakssaliven ut ur munnen.
      En gång när vi kom hem efter ett sådant besök, möttes vi av mamma som kom oss till mötes, strålande glad, men så hade hon ett speciellt meddelande, nämligen ”Hitler är död!”
      Det andra minnet är mindre dramatiskt. En enda gång i min barndom sov jag borta. Det var hos en granne på andra sidan landsvägen, en gammal farbror som drev en liten rävfarm. När vi båda skulle gå och lägga oss, sa han att vi i vår kvällsbön skulle be till Gud att Hitler snart skulle förlora kriget. Det fanns en orsak till hans Hitlerhat. Två av hans döttrar var gifta i Norge och han hade inte sett dem och sina norska barnbarn på fem år.
      Ett av dessa barnbarn kom under ett par somrar att bli min mycket annorlunda lekkamrat. Han hette Kjell, liksom jag, men annars var vi mycket olika. Hans föräldrar hade varit missionärer i Kongo. Hans pappa hade skrivit en bok om en kongolesisk pojke. Jag fick den boken av Kjells pappa och den blev inskriven som nummer ett i mitt bibliotek.
      Kjells föräldrar var pingstvänner. Hans syster och pappa försökte nog missionera lite, men jag var kallsinnig, säkert folkkyrkligt vaccinerad som jag var mot allt frikyrkligt. Kjell själv minns jag bara som en glad gutt.
      Kjells morfar hade ett spännande förflutet på många sätt. Han hade bl.a. alltså varit rävfarmare men hans silverrävar hade det nog inte alltid så festligt, om man får tro vad som berättades i min ungdom.
      En tant, som vi besökte varje sommar, hade far en speciell relation till. Min farmor hade dött, när far var bara två år och eftersom farfar valde att inte gifta om sig, så kom far att växa upp med många olika unga kvinnor med den dåtida yrkestiteln piga. En av dessa gifte sig sedan och fick en stor familj. Det var henne vi brukade hälsa på.
      Det finns ett märkligt samband mellan far och hans barnflicka. När far låg dödligt sjuk i dubbelsidig lunginflammation vintern 1940, kom doktorn med en pillerburk, som sannolikt räddade hans liv. Doktorn berättade att detta var en av de två första burkarna sulfa, som han hade fått. På vägen hem till oss hade han varit och lämnat en liknande burk till just fars gamla barnflicka. Båda överlevde.

      Många strider kvar att utkämpa

      Det har sagts, och jag har tidigare refererat till påståendet, att liberalismens största segrar redan är vunna. Vi har förmånen att leva i ett land som genomfört många liberala reformer under de senaste hundra åren och få ifrågasätter viktiga principer som exempelvis äganderätten. Efter förra veckans migrationspolitiska uppgörelse blev vi återigen påminda om att det finns många strider kvar.
      Missförstå mig rätt: en uppgörelse kring migrationspolitiken var nödvändig. Och för en vän av mångfald och öppenhet är det smärtsamt att strama upp migrationspolitiken när världen på många håll står i brand. Vi har under flera års tid sett alarmerande rapporter från myndigheter och kommunpolitiker, ekonomin i landets kommuner är i bästa fall ansträngd och i värsta fall i katastrofal. Och kostnaderna kommer att stiga kraftigt under de kommande åren. Staten behöver ordna fram omkring 70 miljarder kronor för att täcka de skenande kostnaderna flyktingkrisen för med sig fram till 2017. Det torde råda panik på finansdepartementet – vilket, om man så vill, bekräftas av de läckta dokument som vi kunnat ta del av under veckan.
      Förutom de uppenbara utmaningarna som rör ekonomin brottas vi dessutom med en massiv bostadsbrist, socialsekreterare som går på sina knän och det saknas personal i vård och skola som kan möta den snabbt växande befolkningen.
      Inget av detta borde komma som en nyhet det är i stor utsträckning ett resultat av den förda politiken. Eller rättare sagt: konsekvenserna av uteblivna liberala reformer. Vi har haft västvärldens mest öppna migrationspolitik i kombination med en sönderreglerad bostadsmarknad, en sedan länge omodern arbetsmarknadslagstiftning och höga ingångslöner som genom att rationalisera bort de enkla jobben skapar en oöverkomlig tröskel för lågutbildade nyanlända.
      Hade vi haft en liberalare bostadsmarknad utan hyresregleringar, en rimligare plan- och bygglag och miljöbalk så hade situationen kunnat se annorlunda ut. Med en rörligare arbetsmarknad och genom att uppmuntra de enkla jobben som människor utan vare sig utbildning eller språkkunskaper kan utföra så skulle chanserna för många nyanlända att få jobb öka. Men där är vi inte.
      En samlad allians har nu i stor utsträckning lyckats driva igenom allianspolitik genom att i opposition förhandla med regeringen. Det är i sig en seger, för Alliansen och för Sverige. Väljarna röstade inte fram en budget dikterad av Vänsterpartiet men det blev effekten när en oförberedd regering yrvaket intog Rosenbad. En effekt av migrationsuppgörelsen är att en majoritet nu erkänner att de enkla jobben behövs i och med att RUT utvidgas till att nu även omfatta bland annat trädgårds- och flyttjänster. Likaså är regelförenklingar i plan- och byggregleringen aviserade. För oss liberaler som länge påpekat detta är det naturligtvis glädjande.
      Liberalismen har många strider kvar. Att söka skydd i en brinnande värld är en mänsklig rättighet och ett öppet samhälle gagnar alla. Men samhället måste kunna göra mer än att öppna dörren; väl innanför dörren måste trösklarna för att kunna bygga ett nytt liv vara så låga som möjligt. Migrationsuppgörelsen löser inte detta men förutsättningarna för en uthålligt mer liberal politik har avsevärt förbättras.

      102-åriga Jenny minns trähusens Haga

      Haga

      Hon föddes året före första världskriget bröt ut, firades på sin 102-årsdag härom veckan och har inte en krämpa. Jenny Becker kom till Haga 1952 och bor kvar i samma lägenhet med vykortsvacker utsikt över Klarälven.
      Foto: EVA DAHL

      Stadshuset redo i tid för de 100 flyktingarna

      Nu har flyktingarna anlänt till det tillfälliga boendet i gamla stadshuset. Personal och frivilliga har jobbat hårt med att ställa det i ordning och sortera allt som har skänkts dit.
      – Det har varit ett enormt engagemang från allmänheten men nu säger vi stopp. Det får helt enkelt inte plats mer saker här, säger Eva Bergsten Levin, platsansvarig.

      Två landslagsspelare har startat damlag i lacrosse

      Värmland har två damlandslagsspelare i lacrosse, Sara Persson och Kristin Jonsson. Nu försöker de väcka mer liv i sporten och har startat ett lag genom KAUIF, Karlstads universitets Idrottsförening. Därför efterlyser de fler lagkamrater.