Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: april 2015

      Karlstad Båtklubb har laddat säsongen med familjesatsningar och toatömning

      Båtfixare hos Karlstad Båtklubb.

      Hos Karlstad Båtklubb närmar sig högsäsong och sjösättningar står för dörren. Där är man just färdig med sin anläggning för toatömning. Man upplever också en renässans för barnfamiljer som vill leva båtliv. Därför ordnade klubben bland annat en familjedag i helgen.
      Foto: HÅKAN STRANDMAN

      Ris och ros till nya torghandelsregler

      Att utöka antalet torgdagar från tre till sex faller inte helt i god jord hos torghandelsveteranerna. De tycker att begreppet torgdag urholkas, men flera gillar att man kan betala enbart för den tid man står där.

      På jakt efter Västra hamnen

      Den stensatta slänt ner mot älven som arkeologerna från Värmlands museum nu funnit vid utgrävningarna på Älvgatan kan vara delar av Karlstads Västra hamn.

      150 år sedan branden som ödelade Karlstad

      För snart 150 år sedan, den 2 juni 1865, ödelades Karlstad av en storbrand som startade i ett bageri. Nära 5 000 personer förlorade sina hem och när staden byggdes upp igen såg den helt annorlunda ut. En man dömdes för att genom försummelse ha orsakat branden – men det finns frågetecken kvar. Var det i stället mordbrand? Och varför gick bagarmästaren fri från ansvar?

      Vill skapa nya tankebanor på sjukhusets nya avdelning

      Kopior brukar vara ett återkommande tema för konstnären Anna Lidberg. En kopiator finns även i hennes senaste verk, Utkast. En fast installation på centralsjukhuset som står färdig denna vecka och som hon hoppas ska bidra till att tänka på nya sätt.

      Prisad Röda kors-butik värnar återanvändning

      Det finns bara vinnare när kläder, husgeråd, böcker och annat återanvänds. Det menar Agneta Andersson som ansvarar för butiken Röda Korset Second Hand i Skoghalls centrum som utsetts till Miljönär.

      Monica Gundahl (S) laddar för sitt 1 majtal

      Monica Gundahl är i år en av socialdemokraternas 1 majtalare i Karlstad. Det är ingen ny företeelse för landstingsrådet men ger fortfarande en positiv anspänning. Här berättar hon bland annat vad den helgdagen betyder för henne.

      Ungdomsfylleri på Valborg blir lugnare för varje år

      Valborgsmässoafton har traditionellt varit en ungdomsfylleriets afton. Men förra årets Valborg och skolavslutning var de lugnaste på decennier, och polisen och kommunen hoppas nu på att trenden fortsätter. Langningen av alkohol till de som tänker berusa sig har nu definitivt flyttat till de sociala medierna.

      Gammal vägvisarsten tillbaka till Färjestad

      På 1800-talet visade den vägen till Hjerpetans gård togs ner och användes som fyllnadsmaterial i ett dike när södra korsningen Norra Infarten-Färjestadsvägen byggdes om. Nu har den gamla vägvisarstenen renoverats av Värmlands museum och ska återplaceras.

      Spadtag för ny lekplats

      Nu har första spadtaget grävts för det som ska bli Museiparkens nya lekplats. Vid spaden stod ett gäng elever från Hagaborgsskolan tillsammans med Henrik Lander, (C) ,teknik- och fastighetsförvaltningens ordförande.

      De våra, värmländsk nostalgi av Lars Andersson

      De våra är en ovanlig titel på en deckare, tycker jag. Visserligen kallar Lars Andersson sin bok för en kriminalistisk roman men nog rör det sig om en deckare! Förklaringen till titeln fick jag av två bekanta som var för sig berättade att de våra är vad resandefolket eller tattarna i Sverige benämner eller benämnde sig själva.
      Anderssons lustfyllda roman är mycket mer än en vanlig deckare även om det här finns ett mordfall och en kriminolog som får uppdraget av Harry Söderman på SKA, Statens Kriminaltekniska Anstalt, att utreda fallet.
      Året är 1944, alltså i slutskedet av andra världskriget, och romanen utspelar sig huvudsakligen i Karlstad och Östmark och för oss värmlänningar är det en fröjd att följa i den unge kriminologen Leonard Ringers fotspår. Förutom Harry Söderman som i verkligheten var en berömd svensk kriminolog och chef för SKA förekommer flera verkliga personer i boken. Revolver-Harry, som Söderman kallades, anställde 1937 Astrid Lindgren som sin sekreterare. På polisstationen i Karlstad möter vi bland andra Massa Lind, den legendariske släggkastaren.
      Det är vårvinter när boken inleds och en fågelskådare upptäcker liket av en mördad ung norska i gränstrakten mellan Norge och Sverige. Man kommer snabbt fram till att kvinnan insmugglats under falsk identitet från Tyskland och fått tjänst som hembiträde hos ett överstepar i Karlstad. Varför har hon mördats? Var det en hämnd för att hon avslöjat en lettisk agents identitet? Var det ett straff för att hon förrått sitt land och samarbetat med tyskarna?
      Söderman sätter biträdande kriminalöverkonstapel Leonard Ringer att utreda fallet. Ringer kommer ju från Östmark och kan sitt Värmland. Dessutom har han en speciell intuition.
      Ringer åker till Karlstad och tar in på ett hotell mitt emot Biskopsgården, alldeles intill biografen Roxy. Han intar sin frukost på Hollandia, lunch på Örnen och ger sig av till Norra Klaragatan där översten och hans fru bor.
      Lars Andersson har gjort en grundlig research. 40-tals atmosfären känns genuin och korrekt och han berör så mycket mer än mordfallet i sin skildring. I Sverige och speciellt i Dalarna fanns på den tiden läger för tillfångatagna tyskar och läger för flyktingar av olika nationaliteter. I Bergslagen tränades blivande norska poliser, i Värmlandsskogarna fanns lotsar som hjälpte flyktingar över gränsen till och från Norge.
      Det som gör boken till mycket mer än en deckare är emellertid Anderssons val av huvudperson.
      Det visar sig att Leonard Ringer kommer från en resandesläkt i Östmarkstrakten. Andersson beskriver gripande familjens livsvillkor och den klassresa som den unge läsbegåvade pojken lyckats göra. Han möter kränkande hinder på vägen och försakelser i form av ensamhet och främlingskap som en sådan klassresa innebär.
      Boken är mycket fängslande, men inte helt lättläst på grund av de historiska tillbakablickarna och de sidospår Andersson spränger in i texten.
      Detta är en randanmärkning. Njut av den övertygande miljöskildringen och det typiskt Anderssonska språket, vackert, friskt och överrumplande!

      Luften är fri! Luften är fri!

      När jag var yngre var det väldigt många av mina jämnåriga skolkamrater som led av allergier. Jag gladdes alltid åt att vara förskonad detta elände. Men jag brukade ofta påstå att jag var allergisk mot grönsaker. Låt oss kalla det en grön lögn.
      Jag misstänker att denna synd nu exploderat i mitt ansikte. Pollenpartiklar skär sig in som granatsplitter i mina slemhinnor. Min kropp har blivit ett slagfält i miniatyr. En mikroskopisk iscensättning av landstigningen i Normandie. Bihålorna är plötsligt skyttegravar.
      Våren slog till när jag minst anade. Den klättrade in genom sovrumsfönstret medan jag sov, och satte sig på mitt bröst. Tack för den skonsamma väckningen. Jag känner mig verkligen utvilad och vårfräsch. Fast tvärtom.
      Vårdepressionen känns inte långt borta när solskenet lyser upp alla lämningar efter nyfikna kattnosar på lägenhetens rutor. Inga detaljer undgår den skoningslösa vårsolen. Så vi beväpnar oss med fönsterskrapor, trasor och rengöringsmedel. Putsar allt som är blankt nog att reflektera ljuset.
      Vi tömmer blomlådan på balkongen. Häller ut den döda jorden och skeletten efter fjolårets pelargoner. Ersätter dem med bellis perennis. Det är nu de positiva vårkänslorna börjar infinna sig. Allting får nytt liv. Man sitter där och betraktar allt. Bejakar sin inre Kirchsteiger.
      Jag tänker inte låtsas som att vardagsstressen försvinner bara för att det blir vår. Men den känns på något vis lättare att ta sig an. Kanske är det en effekt av gammal hederlig ljusterapi. Eller ibuprofen. Jag har nästan glömt pollenchocken vid det här laget. Termometrarna på tidningarnas väderkartor närmar sig så sakteliga det röda fältet. I vissa sammanhang är det ett varningstecken som indikerar en annalkande härdsmälta. Men i det här fallet vill jag se rött.
      I väntan på denna övergång besöker jag mormor. Pressar mina bleka handflator mot villans faluröda fasad, och tänker att allting ordnar sig. Pollenkriget är snart över. När dammet väl lagt sig kommer andetagen väga mindre, och man kan yttra det där klassiska mantrat som brukade eka över skolgårdens asfalt. Luften är fri! Luften är fri!

      Dracula på äldre dar

      Denna uppsats kan av känsliga personer uppfattas som stötande.
      Missa inte det!!!
      Vampyrer är numera särdeles i ropet, och ingenting faller sig därför naturligare än att en blåsig kväll som denna – med suckande sopnedkast och flackande skuggor i esplanaden – redovisa vad som hände på äldre dar med den namnkunnigaste av alla vampyrer…
      När greve Dracula av Transsylvanien blivit gammal kom han på obestånd i sin ruggiga gamla borg. Det gick så långt att till sist kunde han inte längre dra försorg om sig. Plågad av krämpor och med ett alltför länge uppskjutet polisingripande hängande över sig sammankallade greven sin släkt för rådslag. Man fann att drastiska åtgärder var av nöden. Med insamlade mutor avvärjde hans onkel det planerade polistillslaget. Ortens åklagare oskadliggjordes.
      Grevens betjänt sedan många år friställdes utan så mycket som en snusdosa i bonus. Varpå man kringbyltade Dracula med pälsverk och fotsack och körde honom i hästdroska till staden Novrodsi, där han skrevs in på ett ålderdomshem för klienter med särskilda behov.
      Knappt kommen innanför dörren blev greven vänligt men utan krus omhändertagen av en flock nitiska biträden. Han avkläddes sin slitna och nerblodade gamla frack jämte underkläder och bråckband. Därpå skrubbades han uppifrån och ner med grönsåpa och östes sedan med lut. Skägget avklipptes oaktat protesterna. Slutligen påsattes greven nya rena kläder.
      Att Dracula morrade en hel del åt alla dessa bestyr och gjorde hotfulla miner åt höger och vänster var det ingen som fäste sig vid. Husförståndarinnan fröken Rabiathe hängde en nyckel av gjutjärn kring hans hals och sa.
      – Greven får rum nr tolv, våning två. Och observera att vi förväntar oss ett städat uppförande i fortsättningen. På inga villkor några nattliga utflykter av det slag som skadat grevens rykte tidigare i livet. Besök på rummet efter klockan nio ser vi inte med blida ögon. Men försök nu vila sej lite. Kvällsgröten serveras klockan sex. Välkommen till hemmet skulle jag väl också säja…
      Några dagar senare verkställdes läkarundersökning, och Drakula frågade under svår ängslan.
      – Nå doktorn, hur mår jag?
      – Greven lider inte av blodbrist, svarade doktorn diplomatiskt.
      På pricken klockan åtta nästa dag väcktes Dracula av en rödkindad gestalt i frasande vita kläder och en käck liten stärkt mössa. Han bleknade… Var detta en ängel?!
      – God morgon greven, kvittrade ’ängeln’. Han har haft en ostörd sömn får jag hoppas, jag heter syster Drogovan och är tandhygienist och dietist här på hemmet, nu vill jag få titta lite på tandabissarna om det går för sej, varsågod och sitt opp…och gapa duktigt…,men uschanemej så vi ser ut i munnen, djupa tandköttsfickor, jo den här tandlossningen var praktfull ska jag säja!
      Fortfarande under intryck av vanföreställningen att han kunde sätta sig i respekt i sin nya omgivning tillgrep Dracula ett av sina gamla paradnummer: en serie mäktiga ögonrullningar med ögonkloten halvvägs utanför sina hålor, samtidigt som han förvred munnen till en bestialisk grimas och väste som en dinosaurie. Med denna uppvisning hade greven brukat sätta skräck i sina offer på den tid då han var så att säja på bettet. Men syster Drogovan betraktade honom med något av en moders bekymrade deltagande och sa.
      – Han har bestämt en släng av konjunktivit också, jag ser ett blodutflöde i bindhinnans kapillärer, ögonen skaver och svider, inte sant, men jag ska tala med doktor Grobian så att greven får en flaska ögondroppar, nu gapar vi stort igen!
      Stukad i sin självbild blottade Dracula ruinen av sin en gång så beryktade tanduppsättning. Syster Drogovan anslog en professionell ton.
      – Vänster huggtand saknas, den andra har multipla kariesangrepp, vi får nog sätta in nytt hela vägen, jag ser ingen annan råd, men jag tar och skriver en remiss till tandläkare Molarius. Greven har nog slarvat en hel del med sin munhygien , om vi ska tala klarspråk, sen är det ju alltid en fråga om att vi äter rätt sammansatt kost. All den här ensidiga vampyrkosten genom åren har inget stöd i vetenskapen – även om vi i vården hela tiden förvirras av den ena motstridiga kostrekommendationen efter den andra…
      Dracula satt där och sneglade under lugg på den pratsamma syster Drogovans hals. Strax under huden avtecknade sig en den läckraste artär han sett på länge. Syster Drogovan hötte med pekfingret.
      – Fyfyfy och skäm riktigt ut sej, herr greven, håll nu vackert styr på impulserna!
      – Så man kan inte tänka sej åtminstone några skivor blodpudding en gång i veckan, gnällde Dracula.
      – Tyvärr inte. Men desto mer grönsaker och frukt, greven, och fullkornsbröd som sätter fart på lilla magen.
      Så satte tandläkare Molarius in ett nytt tandgarnityr på Dracula. Och kan man tänka sej, med lämpor och ett och annat litet flörtigt nyp i kinden fick vårdänglarna sin nye klient att vänja sig vid en strikt vegetariska föda.
      Med tiden bidrog sundare livsföring och god omsorg till att greven utvecklade nya och oväntade sidor. Ja, det gick därhän att senior Dracula fick namn om sej som den beskedligaste inhysingen på hela ålderdomshemmet.
      Inte nog med det – och här får vi inte underskatta inflytandet från församlingsprästen pater Raglan: Dracula greps av ruelse och samvetsnöd. Han läste sin bibel och han grubblade över hur han skulle kunna gottgöra illgärningarna i sitt tidigare liv.
      En dag sökte han upp doktor Grobian och framställde ett häpnadsväckande förslag. Nu följde sammanträden i all oändlighet med de medicinska myndigheterna i Transsylvanien. Tiden gick och ledamöterna fårades i förtid bland sina utredningar. En gick i protest, en annan i pension och några i graven. Men i slutänden togs ändå beslut om att bevilja doktor Grobian tillstånd att påbörja en tids noga kontrollerad försöksverksamhet.
      Försöken slog väl ut, och så kom det sig att greve Dracula blev den transsylvanska sjukvårdens förste blodgivare.

      Brist på gott ledarskap

      Allt vi gör och allt vi inte gör sänder signaler till vår omgivning. Huruvida vi själva är medvetna om vårt eget ledarskap och huruvida vi var och en tar ansvar för detsamma är en annan fråga.
      En enskild individ kan påverka sin omgivning oavsett vem hen är. En mer eller mindre offentlig person har än större möjligheter att utöva sitt ledarskap i stort och smått om hen väljer att göra så. Tyvärr väljer alltför många bort den möjligheten.
      Få saker är så svåra att förändra som attityd och kultur. Att bryta med hämmande och negativa strukturer som tycks sitta i väggarna är inget snutet ur näsan. Men ett gott ledarskap kan åstadkomma stordåd. Kraften i människors förändringskapacitet har inga gränser.
      Varför ser då inte världen bättre ut om vi genom bland annat bättre ledarskap skulle kunna förändra de missförhållanden som idag råder? Jo, samtidigt som alla de möjligheter att förbättra ligger för våra fötter, existerar även krafter som drar åt motsatt håll.
      Ett av de största hindren för ett generöst och framgångsrikt ledarskap är rädsla att tappa den egna positionen. Människor har i alla tider motarbetat konkurrens och skapat positioner för att lyfta sin egen förträfflighet istället för att skapa en kultur där flera lyfts fram och ges möjlighet att utvecklas och nå sin fulla potential. Maktfullkomlighet tenderar dock att så småningom hoppa upp och bita vederbörande i ändalykten. Långsiktigt är det direkt kontraproduktivt att motarbeta konkurrens då verksamheten alltid har nytta av fler, allt duktigare aktörer. Om fler får möjlighet att utveckla sin fulla potential ökar det kanske konkurrensen, men det skapas även fler möjligheter då idéer och förslag som annars inte kommit fram kan blomstra.
      Även likgiltighet, lättja och konflikträdsla är en dålig kombination. Tyvärr alltför vanligt förekommande. Det kan vara svårt att upptäcka olika former av oegentligheter, men inte sällan beror oegentligheternas fortlevnad på människors ovillighet att ta tag i frågan. Exemplen är många, allt från SCA:s överdåd med privatresor till mordet på den lilla flickan i Karlskrona. Signalerna har funnits där, men ingen kan riktigt svara på frågan varför inget gjordes.
      Brist på självrannsakan och förståelse är likaså hinder för många att aktivt nyttja sitt ledarskap till det bättre. Många har så fullt upp att det blir svårt att hinna med tid för att tänka på sin eget beteende. Att avsätta tid för ledarutbildning eller helt enkelt lite egen tid för självrannsakan är väl investerat. Men det sker inte i så stor utsträckning som det borde.
      Politikens värld är inget undantag, tvärtom. Politik handlar i mångt och mycket om makt och därmed är det lätt hänt att företrädare jobbar mer på att minska konkurrens än på att odla fram fler talanger. Att partierna nu har problem att locka till sig riktigt duktiga talanger är en följd av bland annat det.

      Eld och vatten i rabatten

      Eld o vatten i rabatten

      En varm julisöndag 1865 brann större delen av Karlstad ner till grunden. En händelse som omformade staden och nu 150 år senare är temat för vårens rabatter just Eld och vatten.
      Foto: HÅKAN STRANDMAN