Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: november 2013

      Här skrivs stadens historia

      Strand

      Runt om i Karlstad arbetar entusiaster, som Margaretha Börjesson och Hans Bergström på Strand, i stadsdelscirklar. I bokform levandegör de miljöer som inte längre finns och sprider kunskapen till nya generationer.
      Foto: HELENA DAHLGREN

      Så ska Karlstad klara målen för sophantering

      Regeringens etappmål är att 2018 ska minst hälften av allt matavfall återvinnas biologiskt i Sverige. Det uppfyller Karlstad redan i dag. Därför har kommunen satt egna ännu högre mål. Snart ska också en ny plockanalys av sopor göras för att mäta hur Karlstadsborna slänger.

      Åke släpper aldrig greppet om punken

      Åke Källback, med ett förflutet i klassiska punkbandet Hollywood Indians i Karlstad, har just kommit hem efter en tolv dagar lång turné i Japan med punkbandet E.A.T.E.R.

      30 år sedan Sonnelids brann

      Det som började som ett pojkstreck med tomtebloss, slutade med ett intensivt brandförlopp när hela möbelbutiken Sonnelids brann ner. 30 år senare, kan företagets vd, Ingrid Sonnelid, se att många lärdomar har dragits, särskilt av försäkringsbolagen.

      Nöjesutbudet växer för varje jul

      De här veckorna står konserter, shower, utställningar och marknader på kö med sina julutbud och denna vecka sker många premiärer. Här listar vi det mesta som händer i Karlstadstrakten i julform.
      – Jag kallar det för julträsket, säger Erik Rynefors som bland annat producerar årets Queensinspirerade julshow på Nöjesfabriken.

      Här ska kunderna känna sig Hemma

      Inredningsbutiken Hemma har flyttat till nya lokaler på Kungsgatan.

      Långlivade cirkeln firar 16-årsjubileum

      En stark vilja att lära nytt parat med trivsam social samvaro har fått Folkuniversitetets studiecirkel i engelska att fortgå i 16 år.
      – Nu siktar vi på en resa tillsammans, säger Mårten Andersson som tog initiativet till cirkeln 1997.

      Småbussar i centrum

      Från nästa sommar ska två eller tre nya små bussar trafikera Karlstads tre centrumlinjer förbi Herrhagen, Norrstrand och Viken.

      ”Kan inte höra”

      Den 37-åring som dömts för mord på Jens Janzon menar att delar av förhören inte stämmer. Hans advokat vill spela upp delar av förhören i hovrätten.

      Stora Torgets gran på plats

      Torggranen är på plats utanför rådhuset och markerar att den stora högtiden inte är så långt borta.

      Magganpriset till Funcke

      Årets Magganpris, det värmländska yttrandefrihetspriset, tilldelas journalisten och samhällsdebattören Nils Funcke.

      Medborgarrätt och välfärdsproduktion

      En viktig rättegång har inletts mot Uppsala läns landsting. Landstinget har stämts för att man tillåtit ett TV-bolag att filma en döende patient på Akademiska sjukhuset utan att vare sig patienten eller dennes anhöriga har givit sitt medgivande. Både de anhöriga och deras grannar kunde känna igen den döende mannen i TV-programmet Sjukhuset.

      Sjukhuset är ett nöjesprogram. Människors lidande har gjorts till underhållning. Vi får slå oss ner i soffan och betrakta patienter som är svårt sjuka.
      Det finns många bra serier som handlar om livet på ett sjukhus. Den amerikanska serien City-Akuten är ett exempel. Men då är alla medverkande skådespelare. Nu ska det vara reality-TV. Vi ska få titta på riktiga patienter.
      I det nu aktuella inslaget kunde tittarna få höra hur två sjukvårdsanställda kommenterade patientens dåliga tillstånd och hur hemskt det måste vara att kvävas till döds. Och så blev det lite reklamfilm…
      JO har gjort en egen granskning och har kommit fram till att landstinget i Uppsala län har brutit mot lagen. Landstinget har hävdat att patienterna ger sitt medgivande, men JO har begärt in namnunderskrifter från 37 patienter. Landstinget har inte kunnat prestera en enda.
      I avtalet mellan sjukhuset och TV-bolaget står att patienter i möjligaste mån ska ge sitt skriftliga samtycke. I möjligaste mån? Här är JO mycket tydlig i sin kritik. Landstinget kan inte avtala bort patientsäkerheten genom att skriva avtal med ett privat företag.
      Även Socialstyrelsen har reagerat och i en skrivelse till landstingen noga framhållit att patienter inte får filmas på detta vis utan ett uttryckligt skriftligt medgivande.
      Man kan ju tycka att Uppsala läns landsting skulle kapitulera inför kritiken, be om ursäkt och lova att det inte upprepas, men det gör man inte. Istället lägger man en del av skulden på de anhöriga. Dessa kunde ju ha låtit bli att se programmet. Med den argumenteringen är det uppenbart att landstinget ingenting förstått.
      Vidare säger man att det fanns anslag på dörrarna som upplyste om att det förekom TV-inspelning. Så döende patienter förväntas ägna sina sista timmar i livet till att läsa anslag i sjukhuskorridoren och fundera över om de ska tillåta TV-inspelningar!
      Hur kan då landstinget i Uppsala i sina inlagor till tingsrätten helt ställa sig på TV-bolagets sida gentemot patienterna? Svaret avslöjas i Dagens Nyheter. Det är inte landstinget som formulerat sitt eget svar, utan dessa betalas av TV-bolaget!
      Det är något som har gått allvarligt snett i den svenska sjukvårdspolitiken. Sjukhuset ser sig inte längre som samhällsnyttiga verksamheter, utan det handlar om vårdproduktion. Man är företag på en marknad, precis som vilka bilhandlare som helst. Och då gäller det att marknadsföra sig, exempelvis i underhållningsprogram i TV.
      Det är samma systemfel som har blivit alltmer uppenbart inom skolan. Gymnasieskolorna ska inte nödvändigtvis erbjuda den bästa undervisningen, utan mera vara den häftigaste skolan. Det gäller ju att locka kunder.
      Men när tillät vi medborgare politikerna att ta ifrån oss vår medborgarrätt och reducera oss till kunder? Kunder är utbytbara, men det är inte medborgarna. Vi måste värna de rättigheter vi har som medborgare, som är betydligt större än de som en kund har.
      Privata alternativ till den offentliga verksamheten är i grunden bra och gör att kommuner och landsting måste se till att vara på topp. Men när allmännyttan skjuts åt sidan för rent krämartänkande, då har något gått mycket snett.

      Avslappning på marockanskt hamam

      Jag ligger på en divan i en fluffig vit frottérock. Ljuset silas in genom fönster med arabiska utsmyckningar. Väggarna är i en terracottanyans och långa sandfärgade tyger rör sig lätt. Dova toner hörs från någon främmande musik och blandas med fågelkvitter som jag försöker utröna om det är verkligt eller artificiellt. På divanen bredvid andas Kalle djupt, antagligen sover han. Vi är på marockanskt hamam.
      Här har vi blivit skrubbade med någon rotborste som tagit bort varenda död hudcell, inpackade med örtdoftande röror, ångade, löddrade, sköljda, ompysslade och sedan totalmasserade med väldoftande oljor. Det absolut bästa var att få hela hårbotten masserad. Kommer antagligen ta ett antal schamponeringar för att få bort all olja, men det är det definitivt värt.
      Kan inte påminna mig att jag någonsin varit så avslappnad som nu där jag sippar på mitt söta mintte som burits in på en liten ornamenterad bricka.
      Tänker att nu är ett bra tillfälle för reflektion. Plockar fram några händelser från hösten som gjort mig ledsen och besviken, men som jag stoppat undan för att bearbeta senare. Håller upp dem framför mig som ett tittägg och känner absolut ingenting. Konstaterar bara distanserat att detta hänt. Märkligt.
      Men det finns även saker och utmaningar som ligger framför mig. Jag testar med det i stället. Samma sak. Konstaterar att det antingen kan gå på det ena eller andra sättet, eller möjligen ett tredje. Känner ingen oro.
      Tänker att detta måste vara det perfekta tillståndet av mindfulness. Att vara här och nu. Fnittrar lite inombords när jag tänker på en mindfulnesskurs jag gick där vi tränade med ett russin som vi skulle titta på, lukta på, lyssna på (!) smaka på, tugga på innan vi ytterst sakta skulle svälja det. En eftermiddag på hamam är både härligare och mer effektivt.
      Blicken fastnar på en lampa i taket som är dekorerade med röda arabiska stjärnor och tankarna går till advent. En tid som borde upplevas i total mindfulness men som ofta fylls med stress och måsten.
      I år skall jag göra mitt bästa för att ta med mig känslan jag har just nu in i advent. Njuta av doften av pepparkakor och glögg. Värmas inombords av alla ljus som glimmar i granar och stakar. Svepa en filt om mig själv och mina kära framför brasan i väntan på julen.
      Fridfull advent till er alla!

      Det är kanske ingen idé att längta efter ofattbar rikedom

      Jag läser i tidningen att ännu ett brittiskt lottovinnande par har fått äktenskapsproblem.
      Det är tydligen mer regel än undantag att folk som vinner ohyggliga mängder pengar skiljer sig inte långt efter att pengarna trillat in på kontot.
      Det är jobbigt att få så mycket pengar, klagar paret till en tidning. De får inte tid till varandra som par. Och så det här med att fördela delar av vinstpengarna till släkt och vänner… Vilka ska vara med på listan, vilka ska det inte? Och hur mycket ska var och en få?
      Det finns något fascinerande med att ta del av människors upplevelser av att plötsligt få mycket stora summor insatta på kontot. Att få ekonomiska möjligheter att uppfylla sina innersta drömmar – i alla fall de som går att köpa för pengar – är anledningen till att spel omsätter jättelika summor varje vecka.
      Men vad gör folk egentligen när de fått jackpot? Forskningen verkar spreta åt alla håll. Från amerikanskt håll hävdas att vinnarna blir olyckliga, eftersom vännerna blir giriga och vill ha sin del av kakan. Vinnarna blir därför asociala och isolerade – alltså olyckliga. Samtidigt läser jag om svenska undersökningar som visat att storvinnare varken blir lyckligare eller olyckligare. De får bara dyrare vanor. Efter ett år har allt stabiliserat sig och upplevelsen av lycka är på samma nivå som före vinsten.
      Jaha, och vad ska man dra för slutsats av allt det här? Kanske att det inte är någon idé att längta efter ofattbar rikedom. I bästa fall förblir allt som förut och vardagen ska fortfarande klaras av. Och i sämsta fall blir pengarna en förbannelse.
      Det allra bästa kanske vore att ge bort allt? Bara spara en liten slant som går till bara roliga saker. För undersökningar om upplevelsen av lycka visar också att allra största känslan av tillfredsställelse får vi när vi gör något osjälviskt för andra.

      Spänning som har Värmlandsanknytning

      Aino Trosell är en mångsidig författare. Jag upptäckte först hennes bok Ytspänning – en mycket spännande thriller. Sedan läste jag uppväxtskildringen Jäntungen och såg bygdespelet Eld i berget uppe i Långban. Därefter kom några av deckarna med den ovanliga huvudpersonen, städerskan Siv Dahlin. Den riktigt stora läsupplevelsen blev Hjärtblad om kullan Hulda som vandrade till Stockholm.
      I år har Aino Trosell ännu en gång överraskat. Hennes bok heter En egen strand och som jag ser det kan den läsas som en ruskig äventyrsberättelse men också som en allegori över vårt sätt att leva i västvärlden. Två utarbetade systrar flyr från Sverige till en paradisö i Polynesien. Där ska de stanna i ett år, ja vem vet, kanske längre, och slicka sina sår och läka sina själar. Den ena, Hanna, är socialsekreterare och den andra, Judit, är en konstnär som drar sig fram som lärare i olika studieförbund. Hanna är gift och har två utflugna barn, Judit singel.
      Allt går deras väg första tiden. De njuter av sin avskildhet, av solen, värmen. Varannan vecka tar de en kanot till närmaste större ö och provianterar. Hanna får brev som hon första tiden inte läser.
      Sakta, sakta smyger en oro över dem tills det hela kulminerar i ett stort omvälvande gräl.
      Mer bör inte berättas…..
      Aino Trosell har inte gjort det lätt för sig. Här finns många tolkningsmöjligheter och ämnen att diskutera. Hur ska vi leva för att orka med både familj och yrkesliv? Ska man ha barn?
      Är det männens värld vi lever i? Hur ska vi förhålla oss till den så kallade tredje världen?
      Ninni Schulmans senaste bok, Svara om du hör mig, är betydligt mer lättolkad. En riktigt bra deckare! Den tredje i hennes serie om journalisten Magdalena Hansson som flyttat hem till Hagfors från storstaden Stockholm efter en uppslitande skilsmässa. Några år har gått. Magdalena har ett nytt förhållande. Hon skriver för Värmlandsbladet men är nu mammaledig sedan åtta månader. Det börjar krypa i henne av sömnbrist, av brist på stimulans, av lust att skriva. Bara den som varit hemma med en kinkig baby som väntar tänder vet hur påfrestande det kan vara. Schulman fångar det perfekt, både oron, kärleken till den lilla ungen och bundenheten.
      Det är älgjaktstid. I Uvanå, norr om Hagfors, samlas jaktlaget. Man intar sina positioner. I drevet ingår Petra Wilander, polischefen i Hagfors, med sin hund Roy. Första skottet hörs,
      En älgko är fälld. Efter ytterligare några minuter kommer ett nytt skott men jaktledningen får ingen kontakt med skytten. Det är alldeles tyst i radion. Vem var det som sköt?
      Denna gång är det en i jaktlaget som fällts. Hans dotter Alva som var med på jakt för första gången är spårlöst försvunnen. Vem hade anledning att hata Pär Sanner? Och vad har hänt trettonåriga Alva?
      Ninni Schulman lyckas fånga vardagslivet i småstaden och känslorna mellan människorna och inte minst den dragningskraft som finns mellan dem. Och spännande är det! Och mycket välskrivet. Jag har redan lånat de två första delarna i serien och tänker frossa!