Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: augusti 2013

      Hitta de bästa fiskeställena i Karlstad

      KT fisk

      I Karlstad kommun finns många glimrande fiskevatten. Från Borgmästarbron och neråt mot Vänern är det fritt fram att ställa sig i vattenbrynet vid Klarälven och fånga en lax, om man har tur.
      Här ger vi dig tips från en expert som vet var man hittar de bästa ställena.

      Foto: PETER BÄCKER

      Snart träder kyrkan in i sin nya kostym

      Svenska Kyrkan brottas med minskande medlemstal och besökare, tillsammans med ökade energikostnader. På en del håll stängs därför kyrkor på vintern. Nästa år införs också en ny organisation för det lokala församlingslivet.
      De fem församlingarna i Karlstad ska vara kvar men ska samarbeta inom ramen för ett pastorat med en gemensam kyrkoherde. Syftet är att göra verksamheten effektivare för att kunna använda resurserna på ett bättre sätt.

      Kraftig minskning av klotterkostnader

      Från 227 000 kronor på ett år till 42 000. Så mycket har saneringskostnaderna för klotter minskat inom Karlstads Bostads AB, KBAB:s bestånd. Färre brottsaktiva och snabb sanering kan vara några förklaringar, menar KBAB:s trygghetsutvecklare Mikael Linderholm.

      Fyra generationer kaffe

      Lokal förankring och att hela tiden försöka vara i framkant. Det är två orsaker till att kaffekoncernen Löfbergs fortsätter växa efter närmare 110 år. Kommunikationsdirektör Kathrine Löfberg vägleder oss genom fyra generationer.

      ”Sjöfartsdag behövs i en sjöfartsstad”

      Full fart lär det bli i Yttre hamnen på lördag när Sjöfartsdagen arrangeras med mängder av sjönära inslag.

      Femårig ö-konstrunda firar med eget tema

      Naturmotiv inspirerar Gunilla Skröder vars akvareller ofta avbildar blommor där hon skapar hemma vid köksbordet. Hon är en av utställarna i Hammarö ö-konstrunda som firar femårsjubileum.

      Nu invigs 1001 inventions

      På fredag är det dags att slå upp dörrarna till den tusen kvadratmeter stora utställningen 1001 inventions. Den prisbelönta vandringsutställningen har redan gjort succé i både London, New York och Istanbul, bland andra ställen – och nu har den kommit till Karlstad som är första anhalten på utställningens Europaturné.

      Kommunen satsar på verksamhetsutveckling

      Karlstads kommun har bestämt sig för att satsa på verksamhetsutveckling genom att ordna en tävling för sina anställda. Om de kan hitta på någonting som stimulerar kreativiteten i organisationen kan deras arbetsgrupp tilldelas  10 000 kronor. Idén kommer ursprungligen från kommunalrådet Peter Kullgren (KD).

      Tidlös Fröding i ny bok

      Han började som vallpojke och dog som Värmlands rikaste man med en förmögenhet på drygt 43 miljoner kronor i dagens penningvärde. Historien om Jan Fröding, Gustafs farfar, ingår i nya boken Gustaf Fröding – den tidlöse.

      ”Cykelkonsten” är nu på gång

      Nu har arbetet med de nya konstverken längs cykelvägen mellan Södra Råtorp och Skåre inletts. De vinnande bidragen i Karlstads kommuns tävling bildkonst på cykelväg sätts upp och ska vara klara i slutet av september.

      Bryngfjorden redan slutsålt

      De nya radhusen och lägenheterna på Bryngfjorden norr om Älvåker har varit mycket populära. När andra etappen snart är färdig är allt slutsålt.

      Jag ser rött när jag inte ser gult

      Tänk att en del har så lätt för sig när jag har det så svårt.
      Jag pratar om alla kantarellplockare.
      – Åh vad gott om kantareller det är i år, det är fullt överallt!
      – Är det? Vart då?
      – Ja överallt, svarar den inbitne, men svarar inte på frågan. VART?!
      Det är inte bara de lyckade svampplockarna som är konstiga. Även kantarellerna är skumma. De beter sig som en blandning av troll och djur.
      Troll för att de bara visar sig för de invigda. Vanligt folk som mig bemödar de sig inte att uppenbara sig för.
      Som djur för att de beter sig som kameleonter och låtsas vara gulnade löv eller gräver ner sig under gräs. De har även en väl utvecklad känsla för om svampletaren är rutinerad eller osäker. Blottar man strupen får kantarellen övertaget och utnyttjar sin kameleont eller trolldomsförmåga.
      I dag var jag ute i tre timmar och letade. Inte en enda jädra kantarell! Jag vet att de finns där, jag vet också att de gömmer sig när jag passerar för att sedan stolt visa upp sig för bakomvarande svampplockare.
      Ja, jag kanske har en aggressiv ton. Det har jag även när jag går ut på svampjakt, jag vet ju att det är bortkastad tid redan från början. Så här brukar det gå till. Jag tar fram korgen och svampkniven med en borste i ena ändan. Jag strosar fram i skogen med ett leende på läpparna full av förväntan. Men för varje minut som går desto längre ner åker mina mungipor och min blick blir mer och mer desperat och aggressiv. Det enda jag inte provat hittills är att hota.
      – Nu kommer ni fram med en gång, jag vet att ni är här! Jag räknar till tio… ETT! TVÅ! TRE!…
      Något jag däremot har provat är att försöka lura både mig själv och svampen. Jag låtsas att jag bara ska ut och gå i skogen, för det är ju så skönt… I hemlighet (även för mig själv) skrynklar jag ihop en liten femliters påse i fickan. Ingen kniv med borste på, det skulle både jag och svampen genomskåda direkt. Sedan går jag ut, till synes planlöst. Stannar till och tittar upp mot himmelen för att avleda misstankarna medan mitt inre mantra upprepar ”Jag är bara ute på en skön promenad, jag letar inte svamp, jag är bara ute på en skön promenad, jag letar inte svamp”. Då och då kastar jag en snabb förstulen blick mot marken, eller böjer mig ner för att ”rätta till skosnöret”. Men nej, kantareller är intelligenta varelser och låter sig inte luras.
      Däremot har jag någon enstaka gång lyckats lura med mig hela familjen. Jag ställer upp oss på rad med några meters mellanrum, vi ångar fram genom skogen som om vi vore värsta Missing People-gruppen. Jag skriker åt dem att fokusera på uppgiften. Familjen är rörande överens om att vi ska köpa kantareller istället. Det tycker inte jag. Jag tänker inte blotta strupen. Jag vill se gult.

      Två ljuvliga Värmlandsböcker från Votums förlag

      I Min pappas himmel av Anna Wilén och Olga Magnusson får vi följa en älskad pappas kamp med döden under ett helt år. Familjen fick veta att pappa led av en obotlig cancer. Anna Wilén berättar i förordet att det kunde ha blivit ett bittert år men att det inte blev så. Mitt i sorgen pågick livet med sina höjdpunkter och lågmärken. Till och med skratt rymdes i det året.
      Familjen visste att det var så mycket som skulle ta slut. Kanske är det så att man blir varsam med den tid som återstår när man får ett så slutgiltigt besked. Man får tid att ta farväl.
      Anna Wiléns innerliga dikter fångar upp skeendet från det förfärliga beskedet och alla stadier av sorg och glädjestunder under året fram till faderns död och Olga Magnussons underbara naturfoton följer årets skiftningar och gestaltar känslorna.
      Själv har jag upplevt en stor sorg nyligen och mitt i tårarna under läsningen upplevde jag en känsla av tröst och befrielse.
      Boken utsågs till årets vackraste Värmlandsbok förra året och det förtjänar den verkligen!
      Votum satsade i år även på Lena Sewalls En bit Racken och det är härligt med förlag som vågar ge ut ett praktverk av det här slaget. Det är naturligtvis ett vågspel att ge ut en konstbok av detta format överhuvudtaget men jag hoppas och tror att många kommer att vilja köpa Lenas rika bok.
      Tanken på en bok om Rackstadskonstnärerna, deras konst och favoriträtter föddes för många år sedan, faktiskt alldeles efter utgivningen av En bit Skagen som handlade om Skagenkonstnärerna i Danmark och den mat de bjöd på. Det skulle emellertid ta 20 år innan boken om Värmlandskonstnärerna blev färdig.
      Sewall inleder med ett förord om den egna uppväxten i Arvika. Här är hon verkligen på sina mammas gata. Hon lekte i Maja Fjaestads ateljé som barn och fick naturligtvis höra massor av historier om de kända konstnärsfamiljerna som umgicks i hennes hem.
      Det är skulptören Christian Eriksson och hans familj som får inleda konstnärsporträtten. Det var ju han som upplät sin ateljé Oppstuhage till yngre konstnärskolleger som Gustaf Fjaestad, Fritz Lindström och Björn Ahlgrensson som kom att bilda den inre kärnan i Rackstadskolonin.
      Men det var inte bara konstnärer som drogs till Rackstad. En viktig centralgestalt blev violinisten Lars Zetterquist, pappa Lars, vars barn och barnbarn fortfarande präglar Arvikas konst- och musikliv. Redan tidigt fanns i Arvika duktiga krukmakare och tack vare formgivare som Hilma Persson Hjelm och Riborg Böving har denna konstform hela tiden vidareutvecklats med keramiker som Martin Flodén och Ulla Nilsson. Och väverskorna…
      Och konstsmederna…
      Bland alla anekdoter och fakta finns dessa recept som man genast vill ge sig i kast med. Jag ska absolut pröva Frankrikeälskaren Christian Erikssons cassoulet och Stenhammars mockatårta.
      Och de underbara bilderna av konstnärernas mest kända verk och de läckra rätterna! Till dessa har många fotografer medverkat men jag väljer att nämna Hans Peter Skoglund som skicklig huvudfotograf.
      Ett mycket innehållsrikt register avslutar boken som jag absolut tycker att alla Värmlandsälskare ska köpa!

      Har jag kvalificerat mig till titeln kungareporter?

      Nu har jag träffat drottningen igen. Träffat och träffat, nåja, fotograferat på några meters avstånd i alla fall. Det var när hon i torsdags klev iland på Sandgrund efter kortare båtbussfärd. ”Ni är bara sååå coola” stod det på ett textat plakat som ett par unga tjejer höll upp och manifesterade därmed viss rojalistisk återväxt.
      Många applåderade, somliga hurrade och kungaparet strålade glatt tillbaka. Kanske tar jag i om jag påstår att det rådde rojalistisk yra, men något ditåt ändå.
      Lyckliga såg även Lars Lerin och hans make Manoel ut där de väntade på att få visa kungaparet det rikskända museet. Kanske Manoel och drottningen pratade portugisiska med varandra.
      Hur som helst kan man undra om alla som nyfiket tryckte näsorna mot museifönstren såg något.
      Det var tredje gången som jag i yrket kommit någorlunda, i meter räknat, nära de kungliga. Har jag därmed kvalificerat mig till titeln kungareporter?
      När Karlstad fyllde 400 år gästade kungaparet frisörutbildningen på Nobelgymnasiet. Efter en stund dristade jag mig till att fråga kungen om drottningen nu fått så gedigna kunskaper i klippandets konst att hon skulle få lov att klippa honom:
      – Aldrig! löd det rappa svaret med glimten i ögat. Vore kanske något för ”den kungliga veckotidningen” Svensk Damtidning att utröna – vem klipper kungen? Obamas frisör har ju blivit kändis.
      Vid samma tillfälle råkade jag, intervjuandes drottningen, hamna på bild i Hänt i veckan. Det var enda gången min mamma nedlät sig till att köpa den blaskan.
      Jag minns också när jag och fotograf skulle följa kungabilen när platser för prinsens stuga skulle inspekteras. Det bar av upp mot Branästoppen och himmel i havet vad den chaffisen körde – vi hade all möda i världen att hänga på. Hade blivit finfina bilder om fartkamerorna suttit uppe…
      Bilderna på kungaparet i Branäsbacken med älvens meandrar långt ner i fjärran dög de också.
      Men tänk vad tiderna förändras. Jag tänker på säkerhetsapparaten kring statschefen och på hur min mamma som ung kvinna i slutet av 1940-talet halvsprang runt en husknut i centrala Stockholm och – pang – rakt in i ett promenerande par. Hoppsan, sa blivande kung Gustaf VI Adolf och hans Louise och flanerade stillsamt vidare på egen hand.

      Moské självklart i centrala Karlstad

      Frågan om byggandet av moské i Karlstad har varit aktuell under några år. För en stad med Karlstads ambitioner är en moské ett självklart inslag i stadsbilden. Om Karlstad på allvar ska kunna locka fler att söka sig till staden, inte minst fler unga och högutbildade, behöver kommunen visa självförtroende, modernitet och tolerans.
      Det är dock något förvånande att den muslimska församling i Karlstad som tagit initiativ för att få bygga en moské önskar att göra så i den stadsdel där utanförskap och arbetslöshet håller människor i fast grepp. Miljonprogrammets negativa effekter för segregation och utanförskap, inte minst bland människor med internationell bakgrund, torde framgå med all önskvärd tydlighet.
      Sverige, Värmland och Karlstad skulle tjäna på att integrationen av människor med internationell bakgrund var mer lyckad. Ett mångkulturellt demokratiskt samhälle blir mer dynamiskt och attityderna till förändring och det som är nytt blir mer öppna och snabbfotade. Detta behövs i den allt hårdare konkurrens som Karlstadsregionen är med och tampas i. Kampen om människor, arbetskraft, jobb och investeringar är en utmaning redan i dag.
      Det är en rad faktorer som spelar roll när en församling väljer plats för sina religiösa byggnader. Närhet till församlingsmedlemmarna är förstås en aspekt som säkerligen spelat stor roll i detta fall. Men att bygga moské på Kronoparken vore ett misstag för såväl den muslimska församlingen som för kommunen i stort.
      Att ge Karlstads enda moské en perifier plats i en stadsdel för närvarande förknippad med utanförskap vore att förminska dess betydelse. Muslimska församlingen skulle på ett helt annat sätt bli en självklar del i Karlstad genom att placeras där människor från hela kommunen kan möta bilden av ett öppet och tolerant Karlstad. Det gynnar såväl aktiva muslimer som de icketroende med muslimsk bakgrund att en moské inte betraktas som ett mer annorlunda inslag i stadsbilden än en kyrka.
      Segregation och utanförskap måste motarbetas med alla medel. Gällande uppförande av moské faller ett tungt ansvar på Karlstad kommun att våga lyfta denna problematik. Det är upp till kommunen att bereda den muslimska församlingen möjlighet att uppföra moské på en plats som inte förstärker känslan av segregation. Det är också upp till kommunen att övertyga församlingen om detta.
      Per-Inge Lidéns (MP) deterministiska hållning i frågan som framhölls i debattartikel nyligen vittnar om brist på förståelse för integrationsutmaningarnas omfattning. Det finns säkerligen även en politisk rädsla för att ta tag i frågan. Det är enklare att låta församlingen uppföra byggnad i det område de själva föreslagit och slippa tampas med övriga kommuninvånare som då inte skulle märka mycket av det hela. I synnerhet när ett valår närmar sig och sverigedemokraterna är på frammarsch.
      Men att av obeslutsamhet eller rädsla riskera att öka segregationen kan bli ett av kommunens största misstag i modern tid.