Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: juni 2012

      Svensk kärnkraft är inte subventionerad

      Från tid till annan påstår Miljöpartiets företrädare att frågan om billig kärnkraft bara är en myt och att dolda kostnader lurar bakom knuten. Riksdagen debatterade nyligen frågan om det fanns några subventioner till kärnkraft då regeringen under en tid utrett frågan. Resultatet visade att det inte finns några subventioner av svensk kärnkraft, hur man än vänder och vrider på frågan.

      Läs mer →

      Men eller minne för livet

      Ja, det kanske man inte kan veta förrän många år efteråt.
      Här kommer ett färskt exempel som först kan utvärderas om kanske 20 år.
      Traditionsenligt var vi cirka sex-sju familjer som firade midsommar hemma hos oss. Två av dessa familjer berättade att de följande dag skulle åka till Ransäter för att se Värmlänningarna. Det tyckte vi lät som en bra och lagom syssla en midsommardag och bestämde (utan barnens vetskap) att vi skulle hänga på. På midsommardagen släppte vi bomben att om ett par timmar ska vi åka till Ransäter och se på teater. Dottern som är 14 år ryckte på axlarna och protesterade inte. Sonen som är 16 tittade på mig som om jag var från en annan planet. Efter cirka tio minuters lock, pock och fjäsk fick jag över honom på min sida. Avgörandet föll på att hans kompis som sovit över hos oss, också skulle dit och att detta varit bestämt sedan länge. Kompisen skickades hem lagom för att hinna duscha och byta om till den stundande resan. Efter ett par minuters resa mot Ransäter ringer kompisens mamma och säger att sonen absolut inte vill åka med och att hon då också hoppar av.
      Under cirka 30 sekunder genomlider jag (likt Karl-Bertil Jonsson på julafton) en inre kris. Ska jag här och nu säga som det är till min son och låta honom avgöra om han ska med eller inte. Eller ska jag låtsas som ingenting och droppa sanningen först när vi är i Ransäter. Hur skulle du ha gjort?
      Jag valde att stanna bilen. Förklara situationen och säga att om han absolut inte ville med så skulle vi åka tillbaka hem med honom. Han pustade, frustade, svor och suckade men valde att sitta kvar i bilen. Mumlade något om att han skulle ha betalt för att jag lurat honom. Jag utlovade så klart inga pengar men glass och fika i pausen och pizza när vi kom hem. Vem orkar ändå äta rester eller laga mat på midsommardagen? Vi åkte dit.
      Dottern var nöjd. Sonen tjuvkikade jag på flera gånger och upptäckte att han tittade intresserat och om inte skrattade så åtminstone log brett åt bland annat Löparnisse och hans historier. Inte när jag tittade på honom, för då var han ju tvungen att verka sur och ointresserad. Föreställningen var i mina ögon fantastisk. Vi åt glass och fikade och det blev utlovad pizza när vi kom hem.
      Låt oss nu (likt Karl-Bertil) stanna upp ett tag och fundera på rätt och fel.
      Var det dumt av mig att tvinga med min son? Var det fel av kompisens mamma att kapitulera när sonen fem minuter innan avfärd vägrar att följa med? Ja det finns inget bra svar på det. Man kan bara följa sitt eget hjärta och förnuft. Jag hoppas inte min son har fått men för livet, snarare ett minne för livet som han kanske kan uppskatta längre fram. Jag tror mitt handlande grundar sig i att i början på 90-talet när jag bodde i Stockholm, var det flera gånger som ”Värmlänningarna” fördes på tal. Och jag var förstås patriotisk och stolt. Tills jag fick frågan vad Värmlänningarna handlade om. Jag svarade svävande – kärlek. Jag hade egentligen ingen aning och skämdes över att jag inte hade bättre koll på våra traditioner.
      Midsommarafton -96 såg jag Värmlänningarna första gången. Tyvärr var jag inte helt fokuserad eftersom min son (den ovan nämnda) låg i magen endast 22 veckor gammal och pockade på uppmärksamhet. Vem vet, kanske han har fått men från de tidiga fosterveckorna och därför har ett inbyggt motstånd mot Värmlänningarna. Hur som helst. Nu har mina barn sett föreställningen och får själva välja om de vill se den igen någon gång i framtiden. Men får de frågan om vad Värmlänningarna är så behöver de aldrig tveka på svaret.

      Full fart på IF Götas friidrottsskola

      I tre veckor i sommar anordnar IF Göta friidrottsskola för barn. Där får barnen genom lek och skoj testa på olika friidrottsgrenar. Oavsett vilken gren som testas så sker det oftast i full fart.

      Progressiv metal möter manisk målare

      De utlovar en föreställning som aldrig tidigare skådats i Karlstad.
      Metalbandet Soulmerge och konstnären Magnus Mellgren har lämnat replokalen och är redo att möta publiken. Tillsammans.

      Filmstjärneögon hos fransstylisten

      Hårförlängning har vi hört talas om ett bra tag- men fransförlängning?
      – Det kom i början av 2000-talet, mest bland kändisar. Men nu är det många vanliga kvinnor som gör det, berättar fransstylisten Linda Andersson på Salong Eleganzee i Karlstad.

      En bakgård få känner till

      – Jag blir glad när jag ser att folk vistas ute på gården, säger fastighetsägaren Britt Eriksson, Paritt Ab, om den oas som finns mitt i kvarteret Väktaren.
      Men många Karlstadsbor vet inte att den finns där.

      Fryksta är fullt av båt- och tågberättelser

      Fryksta station är hemmabasen för ångbåten Freja. Men när vi inleder årets sommarserie Dagsturen, väljer vi att stanna i land bland alla spännande berättelser vid Frejamuseet och Clara Elfs järnvägsmuseum.

      Utmärkt och bra vatten på Karlstads badplatser

      Utmärkt, bra, tillfredsställande eller dåligt – från och med 21 juni visar speciella skyltar vilken standard vattnet håller vid Karlstads kommuns badplatser.
      – Man ska se vilken kvalitet det är på vattnet direkt, säger Siv Johansson på Karlstads kommun.

      Tårar och skratt när Eva och Pontus blev herr och fru Tillberg


      Kvart i fyra vaknade Eva Tillberg, före detta Davidsson, på midsommaraftonens morgon. Det är inte lätt att sova när den stora dagen äntligen har infunnit sig. Och det blev en dag fylld av skratt och tårar. Precis en sådan dag som de ville ha.

      Lite fingertoppskänsla vore inte så dumt

      Frågan om medborgarkontorens vara eller inte vara kommer att förfölja den politiska majoriteten i Karlstads kommun. Och man har sig själva att skylla. Det har helt klart saknats fingertoppskänsla.

      Läs mer →

      Jä ska ha e kak og!

      Under ett par år åt jag nästan dagligen lunch på ett kebabställe i den då hypermoderna gallerian vid Norra Strandgatan (nu känd som gymmet SATS). Jag blev nästan en av ägarfamiljen, som bestod av mannen, som alltid gick omkring med en portfölj och oftast var frånvarande, och hustrun som skötte själva ruljangsen – en verkligt rund och go person, om jag får säga så. Låt oss kalla dem kebabmannen och kebabdamen.
      En dag kom en mycket gammal man in på kebabstället, stannade till och såg förundrad på den stora köttrullen, som snurrade runt. Till sist fick han fram sitt ärende: ”Jä ska ha e kôpp!” Inför detta utrop på ekhärska tongemåle stelnade kebabdamen till svarslös. Med min sedvanliga ordningsmannainstinkt ingrep jag och översatte den gamle mannens önskan.
      ”Min man är till banken” sade hon. Jag föreslog att den gamle mannen skulle få sin kopp kaffe. ”Men vad ska jag ta betalt? Och min man är inte här”, sa hon förtvivlat. Detta var en helt ny situation för henne, eftersom hennes kaffe bara var avsett som ”kaffe på maten”. Det var också verkligen ”en slät kopp” för man fick inte ens en liten torr kaka till kaffet.
      Jag föreslog att den gamle mannen skulle betala en femma för koppen – det var ju många år sedan detta hände. Hon nickade och jag framförde till den gamle mannen att han fick en kopp och att det kostade fem kronor. Detta förslag accepterades. Detta var på den tiden, när det fortfarande fanns tjugofemöringar i Sverige. Den gamle mannen hade tydligen försett sig med en påse sådana, när han skulle åka ner till residensstaden. När han fått en näve full med mynt, överlämnade han dessa till kebabdamen, som också omsorgsfullt räknade alla mynten, sannolikt orolig för att få bannor av mannen, när han återkom från banken, om det inte stämde. När hon räknat färdigt, tittar hon upp, varvid den gamle mannen frågar: ”Rack dä?” Nu stelnar hon till igen, för någon stark böjning av verbet ”räcka” hade hon aldrig råkat på i SFI-undervisningen.
      Sedan jag lugnat ner henne, slår den gamle mannen äntligen kaffe i sin kopp och jag kan återgå till min nu halvljumma kebabtallrik. Då slår den gamle mannen till igen med orden
      ”Jä ska ha e kak og!” Ny ordningsmannainsats från min sida. ”Detta är inte ett café utan en kebabrestaurang, där man bara har kaffe på maten och inga bakverk”, förklarar jag. Jag ser på honom att han egentligen inte är helt övertygad, men han sätter sig och dricker upp sitt kaffe.
      Jag har många gånger funderat på vad den gamle mannen sa till sina vänner, när han kom hem till Ekshärad. Vilken berättelse fick kebabmannen ta del av, när han skulle bokföra den 20 tjugofemöringarna? För mig gav detta möte ett oförglömligt minne för livet – hur dialekt kan bli till stor dramatik på vardagsnivå.

      Wermlandica blir midsommarbrudpar

      Det blir extra mycket bröllop under årets midsommarfiranden. I år har både Alsters herrgård och Nyeds hembygdsgård varsitt brudpar, efter lite om och men. I Alster är det dessutom Frödingtolkarna Wermlandica som ska vigas.

      Givmilda Karlstadsbor fyllde lastbilen

      Cirka tio ton kläder, skor, cyklar, leksaker och andra prylar hade Lastbilsresan med sig ner till de två barnhemmen Polen.
      – Det är fantastiskt att det finns så många givmilda personer i Karlstad och Värmland, säger Charlotte Nobel, en av initiativtagarna till Lastbilsresan.

      Band och artister coachas under festivalhelgen

      Det blir musikrika dagar i Karlstad den 5-7 juli. Det är inte bara premiär för festivalen Putte i Parken då. I samband med den arrangeras också Rookie to Whiz. Där får värmländska band och soloartister en chans att coachas av sex experter i musikbranschen.

      Varför inte en cykeltur upp till Nordkap?

      Dalarna har varit jobbigast hittills, och bäst har det varit i trakterna kring Överkalix.
      Det säger Nicklas Hult, som ska cykla till Nordkap. Och hem igen. En resa på totalt cirka 400 mil.