Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: juni 2011

      Karlstad växer men inte tillräckligt snabbt

      Karlstads tätort är den 17:e största bland Sveriges 1956 tätorter. Sedan den förra tätortsräkningen 2005 har Karlstads tätort ökat med 3 141 invånare eller med 5,4 procent och gått upp en placering.

      Frågan är dock om detta enbart är något positivt. Bland Sveriges 290 kommuner kommer Karlstad på 21:a plats. För några år sedan låg kommunen på plats 19.Vad som har hänt under senare år är sålunda att kommunens centralort har ökat sin befolkning, samtidigt som kommunen i sin helhet har tappat placeringar trots en årlig befolkningsökning.

      Det viktigaste skälet till att Karlstad inte längre finns med på 20 i topp-listan bland Sveriges kommuner är naturligtvis att det finns andra kommuner som har vuxit snabbare. Nacka och Södertälje har passerat Karlstad.

      Karlstad har trots allt haft en positiv befolkningsutveckling. Kommunens befolkning ökar varje år. Kommunen har över 85 000 invånare idag och har stora möjligheter att nå 86 000 redan vid nästa årsskifte. Kanske är inte kommunens mål att ha 100 000 invånare så avlägset.

      Målet att komma upp i 100 000 invånare handlar inte om något storhetsvansinne. Egentligen är det inte ett mål i sig, utan helt enkelt en bedömning av hur stor befolkning Karlstad behöver för att vara en konkurrenskraftig kommun när man jämförs med andra kommuner. För att Karlstad ska vara intressant som etableringsort för företag, vilket behövs för att få ökad sysselsättning, fler skattebetalare och därmed förbättrade möjligheter att upprätthålla och vidareutveckla den kommunala servicen, behöver man komma upp i en befolkning på minst 100 000.

      Den ständiga befolkningsökningen är därför positiv, men det är uppenbart att det framför allt är centralorten som växer. Om hela kommunen hade haft samma positiva utveckling, så hade Karlstads kommun avancerat flera placeringar och varit större än både Nacka och Södertälje idag.

      Om kommunen ska kunna fortsätta att locka nya invånare, måste det finnas ett brett utbud av bostadsområden. Alla efterfrågar inte att staplas på varandra i innerstaden, utan det finns även människor som vill bo i lugnare och mer naturnära områden. Dessa ska inte behöva hänvisas till Kil och Hammarö, utan de bör kunna finna bostäder i de många mindre tätorterna i Karlstads kommun.

      På södra Råtorp byggs det som aldrig förr och det är alldeles utmärkt. Men om befolkningsökningen ska kunna accelerera behöver Karlstads kommun även satsa på Molkom, Skattkärr, Väse, Vålberg och Edsvalla.
      Det är inte längre in till Karlstads centrum från dessa tätorter än vad det är från Kil och Forshaga. Med en klok politik kan människor som flyttar till Karlstadsregionen, men som inte vill bo i centrum, ges möjlighet att bo på, från ett Karlstadsperspektiv, rätt sida om kommungränsen.

      En gång dotter – alltid dotter

      Just nu befinner jag mig hemma hos föräldrarna på gården där jag växte upp. Här upphör jag aldrig att förvånas över att jag blir behandlad som om jag vore cirka 15 år yngre än vad jag i själva verket är. Jag tycker att efter snart 10 år av boende på annan ort så borde mina föräldrar ha insett att jag faktiskt kan ta hand om mig själv. Men inte då. Vardagliga ting som jag annars ser som en enkel match, förväntas jag nu inte längre klara av. Jag vet inte riktigt hur mamma och pappa tror att jag överlever i Karlstad. Men det är väl som så att en gång dotter – alltid dotter. Oavsett ålder.

      Det är framförallt min kära mor som gärna servar och curlar med det mesta. Frukost, fika, lunch, fika och kvällsmat. Ja, att komma hem är rena semestern. Men ibland går viljan att hjälpa lite väl långt. Som när mamma i går frågade om jag skulle ställa klockan själv när jag skulle upp innan henne på morgonen. Mitt svar blir då ja, det brukar jag göra om jag ska komma upp på morgonen.

      Under helgen stannade jag hemma själv några timmar i huset. Genast började föräldrarna oroa sig för hur det skulle gå. De tittade vilken mat som fanns hemma i kylskåpet, presenterade förslag till maträtter och berättade vilka syskon som jag kunde ringa ifall jag kände behov av sällskap. Själv kan jag tycka att det är riktigt mysigt att få några timmar för mig själv i det gamla huset. Att bara få vara.

      Men det kanske inte bara är föräldrarna som behandlar mig som yngre än jag faktiskt är. Jag själv blir också lite av ett barn när jag kommer hem. Eller förresten så blir nog alla mina syskon som barn när de kommer hem. Till och med min äldsta syster som nu är 40 fyllda. Min lekfulle far ska skrämmas, busa och brottas. Vi blir fortfarande lika rädda när han förställer ansiktet och jagar oss. Allt medan mamma muttrar något om vuxna människor och ni kommer att skada er.

      Ett exempel på vår ovilja att släppa barndomstraditioner är att vi fortfarande letar efter godisägg på påsk som pappa har gömt i trädgården. Eftersom familjen nu har utvidgats, med respektive och syskonbarn är vi uppe i 16 personer, ser det ganska roligt ut när alla springer runt och letar i skrymslen och hål efter ägg. Allt medan pappa står och myser över sina finurliga gömställen.

      Så även om jag ibland kan irriteras över mina föräldrars oförmåga att se mig som vuxen, så får jag erkänna att det faktiskt är ganska skönt också. När jag kommer hem kan jag bara vara. Jag behöver inte göra mig till utan kan gå och drar i ett par urtvättade gamla träningsoverallsbyxor från tiden då jag spelade fotboll. Allt medan min syster Charlotta går in i skafferiet och letar godis så fort hon sticker näsan över tröskeln. Sedan går jag ut till hästarna i hagen och missar vad klockan är. Precis som det alltid varit. Kort och gott – hemma kopplar man av.

      Veckans turist

      Från Brasilien till Karlstad
      Med en syster att hälsa på här i stan var det naturligt för Junior Silva och hans moster Edna Silva att välja just Karlstad för sin semester.

      Alla åldrar lockades till Museiparken

      Med liggunderlag och filtar kom människor i stid ström till tisdagskvällens sommaryoga i Museiparken. Ett populärt gratisarrangemang som lockar alla åldrar.

      Porslinsstaden lockar

      När reportageserien ”Dagsturen” drar igång då är det sommar! Många spännande platser har vi under årens lopp hunnit besöka och berätta om för er läsare. Turerna har gått både inom och utom länet och årets premiärtur går till Lidköping vid Vänern. Häng med!

      Hemlighetsfull musikant

      Om det finns något som heter multigatumusikant så kvalar hemlighetsfulle Anders Flanders in med råge. För han bär omkring tio grejer att spela på.

      Kompisar och kollegor

      De är kompisar och arbetskollegor. De är gänget bakom Club Moments.
      – Utan vår teamkänsla hade det aldrig gått så bra som det gjort, säger Samin Adjoudani och Mattias Nilsson, grundarna av Club Moments och två av de fyra som jobbar med arrangemanget.

      Sol ute – novell inne

      Än har sommarlovet inte börjat för alla. Cirka 400 studenter går på sommarskola i Karlstad och läser in betyg.
      – Det här studiesättet passar mig väldigt bra, säger Therese Olsson, som läser svenska och engelska under tre intensiva veckor.

      Fler kulturer ger bättre företagsklimat

      Den utomnordiska invandringen har påverkat Karlstads företagsklimat positivt.
      Det menar Ulf Johansson på Tillväxtcentrum i Karlstad.
      – Invandringen bidrar till att vi får många verksamheter som vi inte hade haft om de här människorna inte flyttat hit.

      ”Vi behöver fler flerspråkiga”

      Hur har invandringen påverkat språksituationen i Karlstad?
      I Karlstad pratas inte mindre än 55 olika språk. Och till hösten, om allt går som det ska, kommer det att erbjudas undervisning i 34 olika modersmål i Karlstads förskolor och skolor.

      Stort mörkertal för cykelolyckor

      Cykelolyckor orsakar lika många bestående personskador som bilolyckor. Närmare hälften av de olyckor med huvudskador som inträffat de senaste åren och som registrerades på värmländska akutsjukhus hade kunnat undvikas om cyklisten använt hjälm.

      Tusen och en fräscha smaker i Maguies kök


      När Maguie Assaf bjuder på middag är det med smak av citron, olivolja och vitlök. Eller med smak av Libanon, där hon växte upp.
      – Det libanesiska köket är stort och variationsrikt. Men det kan man säga om maten är att den är nyttig och fräsch, säger hon.

      En bostadsmiljö värd att bevara

      De kommunägda hus på Gökhöjden i Vålberg som har förfallit ska rustas upp. Teknik- och fastighetsnämnden har fått kapitulera. Nämnden och dess förvaltning har velat riva ett antal av husen, men nu ska denna kulturhistoriskt intressanta miljö istället rustas upp.
      Här kan det faktiskt vara på sin plats att ge en eloge till vänsterpartiet, som har drivit frågan. Vid kommunfullmäktige i måndags argumenterade Lena Grip (v) vältaligt för ett bevarande av det speciella området.
      Gökhöjden byggdes från början som arbetarbostäder för dem som arbetade för KF i Älvenäs. Där skapades något av en idyll med små radhus i ett lugnt och naturnära område.
      För ett par decennier sedan började dock området att förfalla. Ett antal hus stod tomma, och de köptes upp av ett par män som inte hade något som helst intresse av att underhålla fastigheterna. Istället hyrdes husen ut till socialförvaltningen, som placerade människor där som man inte hittade några andra bostäder till på grund av deras sociala situation. Det dröjde inte länge innan Gökhöjden fick ett (inte oförtjänt) rykte om sig att vara ett näste för missbruk och kriminalitet. Därmed inleddes en nedåtgående spiral.
      För några år sedan köpte kommunen in ett stort antal fastigheter på Gökhöjden. Tyvärr började man inte genast rusta upp alla hus, utan förfallet fortsatte i många fall. I likhet med många andra ansvarslösa fastighetsägare räknade teknik- och fastighetsförvaltningen med att få riva husen, bara de hade förfallit tillräckligt mycket.
      Att nu renovera husen är en förfärligt dålig affär. Kostnaden för renoveringen kommer med största sannolikhet att överskrida vad kommunen kan få ut för husen när de senare säljs. Men skulden för detta är kommunens. Hade man rustat upp husen i tid, hade den ekonomiska bilden sett annorlunda ut.
      Teknik- och fastighetsnämnden hade hoppats att få riva ett hus här och ett hus där. Men när man gör på det viset, föröder man den samlade bebyggelse som är bevaransvärd.
      Taktiken har ofta använts i de svenska städernas centra. Det har funnits en hel stadsdel med välbevarade kvarter, men så har man tillåtit att några av husen har rivits. Man har då sagt att det ju räcker att man sparar delar av bebyggelsen för eftervärlden.
      När så de flesta bevaransvärda husen har rivits, så har där bara funnits några få gamla hus kvar, helt skilda från sin ursprungliga miljö. Då har även dessa hus rivits, eftersom den miljö som gjorde dem bevaransvärda har försvunnit. Därför ser exempelvis Karlstads centrum ut som det gör, med ointressanta själlösa byggnader som Duvanhusets fasad mot Hamngatan.
      Kommunen anslår nu sex miljoner till upprustningen av sina hus på Gökhöjden. Egentligen behövs åtta miljoner, men vi får väl hoppas att man finner någon lösning, så att inte teknik- och fastighetsnämnden kommer med nya rivningspropåer.
      Rätt skött skulle Gökhöjden kunna bli en verklig sörgårdsidyll. Små, fina radhus med pyttesmå trädgårdar, skulle kunna bli en oas om rätt personer får ta hand om dem.
      Det är klokt av kommunen att äntligen göra den här investeringen, även om det kortsiktigt är en dålig affär.

      Blåsten är en skugga som har kläder

      ”Tar det aldrig slut?” Ja, den frågan får jag ibland från oroliga läsare av mina krönikor. Sanningen är tvärtom att jag har många manusskärvor, som jag tvingas lägga ”i sumpen” – inte därför att de är sämre utan därför att teckenmätaren på datorn säger att nu är manus klart. Förr sa man till oss skribenter ”en A4”. Nu säger man ”2 500 tecken”. Allt går mot större exakthet i den mätbaraste av alla tider.
      Nej, jag har aldrig upplevt den vånda som det sades att en av alla tiders främsta svenska kåsörer, Cello, dagligen led av, nämligen att inte ha något att skriva om. Vem läser Cello idag? En gång var han en superstjärna bland kåsörer och hans kåserisamlingar konkurrerade med Olle Hedbergs romaner som årlig julklappsbok. Cello hade börjat sin karriär som rubriksättare och en av hans rubriker tillhör svensk journalistiks klassiker. Någon gång i slutet av 30-talet hade ett svenskt landslag (brottning?) under något stort mästerskap ute i Europa tvingats byta förläggning på grund av kackerlackor och vägglöss. Cello satte då följande rubrik: ”Olägenheten med lägenheten var inte hyran utan ohyran”.
      Det var under några somrar som det var speciellt spännande för mig att gå på semester. Jag hade en namne, Kjell Fredriksson som jag hade en mycket speciell relation till. Vi träffades aldrig personligen. Han var en riktig ”barfotafilosof”, om uttrycket tillåts. Han skrev långa djupsinniga insändare och angrep biskopen, präster, kyrkan och, tror jag, Gud fader själv. Jag minns en sommar för en del år sedan, när jag kom åter från semestern och såg hur folk undvek mig utan att jag förstod varför. En för mig okänd person stannade och tog mig i hand och uttryckte sin uppskattning för mitt mod. Det dröjde några dagar innan jag förstod – det var när jag läste min namnes stora religionsfientliga insändare i VF.
      Jag är en riktig landkrabba. Hav och segling är inget för mig. Blåsten både fascinerar och oroar. När det blåser ordentligt så är jag rädd att den gamla asken, vårdträdet vid mitt föräldrahem inte ska klara av att stå emot vindarnas krafter utan falla demolerande över huset. Ibland är min naturvetenskapliga kompetens på barnets storögda nivå: ”vart tar vinden vägen när det mojnar?”- det grunnar jag ofta över.
      På tal om barn så har jag sparat en underbar liten lapp, där det står ”Jenny 20/6 76” längst ner. Min dotter var då drygt 4½ år och sa något om blåsten, som är så bra att det kunde ha sagts av någon japansk diktare på 1700-talet eller kanske Tomas Tranströmer. Åtminstone den stolte fadern tycker att det är poesi: ”Blåsten är en skugga som har kläder”.

      30 km upphävs av länsstyrelsen

      Länsstyrelsen i Värmland upphäver teknik- och fastighetsnämndens beslut att sänka högsta tillåtna hastighet från 50 kilometer till 30 i Hagalund, Södra Råtorp och Gökhöjden. Återstår att se om kommunen överklagar.