Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: augusti 2007

      Kul att läsa insändarsidorna

      Pojkvännens familj prenumererar på en av de större värmländska dagstidningarna. Så ett par dagar i veckan har jag möjlighet att läsa den under frukosten, vilket är väldigt trevligt – de lokala nyheterna intresserar alltid.
      Något som jag den senaste tiden har börjat läsa med ett lite större intresse är insändarsidorna. Jag tycker att det är väldigt intressant och roligt att läsa vad värmlänningarna tycker och tänker. Något som dock förvånar mig väldigt är alla märkliga och ibland lite onödiga insändare som publiceras.

      •••

      Här är några. En kvinna skrev in för att bemöta kritik från en annan insändarskribent. Den sistnämnde hade kritiserat hundägare i Karlstad, då han tyckte att de var alldeles för dåliga på att plocka upp efter sina hundar. Kvinnan som skrev in för att svara på detta tyckte inte att det var hundägarnas fel utan snarare kommunens. På vissa ställen finns det nämligen inte papperskorgar på flera hundra meters avstånd(!) skrev kvinnan. Kan ni tänka er? Flera hundra meter…
      Mitt svar till kvinnan: För det första hoppas jag att alla hundar rastas mer än några hundra meter och för det andra så väger inte den svarta påsen så värst mycket – inte ens med innehåll. Att man ska plocka upp efter sin hund är väl en självklarhet? Även om det innebär att man måste bära påsen några hundra meter.

      •••

      En annan lustig insändare gick ut på följande: Föräldrar med småbarn tar inte hänsyn till medresenärer på bussar, tåg med mera. Det är minst lika irriterande med småbarn som mobiler som ringer. Efter som det finns ”mobilfria” vagnar på tåg borde man också kunna ha ”spädbarnsfria” vagnar. Mitt svar till personen som omöjligt kan ha försökt få tyst på ett spädbarn: Snälla, snälla, snälla.
      Visst kan det vara lite irriterande med barn i femårsåldern och uppåt som inte kan vara tysta utan skriker oavbrutet under längre resor. I sådana lägen borde föräldrarna ta sitt ansvar, det håller jag med om. Men när det gäller spädbarn… Att skrika och göra ljud är deras enda sätt att på något sätt förmedla det de vill. Tror insändarskribenten verkligen att det går att be ett så litet barn att vara tyst? Hur skulle han själv känna om han inte fick uttrycka sina känslor och åsikter kan man undra.

      •••

      Visst får alla tycka vad de vill men ibland undrar man varför folk gör insändare av sina åsikter. Till exempel tror jag inte att spädbarnen kommer att bättra sig på grund av ovannämnda insändare.
      Hoppas att ni får en trevlig start och fortsättning på hösten. Ha det fint!

      En själasörjare från Karlstad

      Den 1 november 1876 föddes Torgny Segerstedt. Drottninggatan 18 i Karlstad var familjens första adress. Några år senare flyttade de till det så kallade Ahlmarkska huset i hörnet av Tingvallagatan och Järnvägsgatan. Det huset finns inte längre i dag, utan på dess plats huserar köptemplet Mitticity.
      Torgny Segerstedt fortsätter, långt efter sin död, att väcka debatt. Han var en stridens man, på alla sätt och vis. Efter att ha läst Kenne Fants nya, och prisade, biografi över Torgny Segerstedt (Atlantis förlag) så blir inte min beundran över den mannen mindre. Han främsta livsgärning, som redaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, är enastående. För oss som arbetar i pressen kan bara en sådan publicistisk linje väcka beundran. Ja visst, envis, hårdför, utmanande. Kanske träbock skulle någon säga. Men Segerstedt är ju själva andebilden av en ansvarig utgivare, som själv väljer linje och slagfält. Inga dags- eller partipolitiska hänsyn togs, utan det som Segerstedt menade var rätt skulle också framföras i spalterna. Även om det utmanade och förargade.

      •••

      Många som kom i kontakt med honom har beskrivit honom som en ”predikant” eller ”en själasörjare”, vilket jag tror är en passande beskrivning. Hans artiklar blev, som Anders Johnson beskrivit i sin lilla skrift om Segerstedt, ”en form av profana predikningar”.
      Hans storhet ligger inte i politiska eller militära bedömningar – där hade han ibland fel – men under de svåra krigsåren gav hans texter tro och hopp åt många, särskilt när det såg dystert ut på krigsfronten och nazisterna vann slagen.
      Han skrev det många ville höra. Hans tidning var inte bara skarp på ledarplats, utan den var även välinformerad på nyhetsplats. Flera av de ingripanden som presscensuren gjorde mot GHT handlade om nyhetstexter, med oönskat innehållt till exempel om tillståndet i fångläger i Norge eller nyheter från slagfälten. Även Karlstads-Tidningen åkte för övrigt med i en sådan razzia.

      •••

      Uppväxten i Karlstad hade han med sig genom livet. Fröding, Klarälven och Karlstads-Tidningen var sådant han mindes med värme. Annat, som skolgången, gav honom inte lika varma tankar. Han var en speciell liten gosse, lekte inte så mycket och ofta med kompisar. Det finns en anekdot om hans tidiga integritet, då han som sjuåring lekte på gården borta vid det Ahmarkska huset och den fruktade överste Falk kom ut på balkongen och ryade: ”Ni får inte skrika så barn!, varpå gossen Torgny svarade ”När översten skriker, så skriker jag med”.
      I skolan var han besvärlig för lärarna, inte som busfrö, utan därför att han ifrågasatte påståenden och fakta. Han satte sig upp emot det tvång som lärarna ibland utövade.
      Några lysande betyg fick han heller inte. Det han mindes bäst var ”orgelbruset, psalmsångerna och – faktiskt – den maktfullkomlige rektorn Teofron Säve”. Enligt boken fick denne Säve Segerstedt att glömma ”pennalismen, de illaluktande klassrummen och de iskalla korridorerna”. Säve var en duktig lärare i både historia, latin och svenska gav Segerstedt ”bestående intryck”. Gustaf Fröding, som gick på samma skola, har beskrivit rektor Säve som ”en av de orimligaste människor som finns. Han är servil men också entusiastiskt fanatisk”.

      •••

      KT: s redaktör Mauritz Hellberg var en förebild för honom. Pappan Albrekt läste NWT men Segerstedt gillade KT:s radikalism.
      I julnumret 1939 skrev Segerstedt att ”hela vårt land stod i tacksamhetsskuld till Karlstads-Tidningen och dess chef Mauritz Hellberg för att de med oförskräckt envetenhet fört vettets och rättens talan”. Även Fröding blev en förebild för honom.
      Segerstedt såg tidigt nazismens verkliga innebörd. Redan våren 1933, när Hiller kommit till makten, tecknade han de berömda orden”Herr Hitler är en förolämpning” och hans vrede växte mot det han såg och kände, liksom hur Europas då demokratier gav Hitler spelrum. Under åren presenterade Segerstedt texter som fortfarande ger en rysning när man läser dem: skarpa, värdeladdade och med udden riktade mot det totalitära.

      •••

      Kenne Fants bok bekräftar bilden av en mångfacetterad personlighet. Fascinationen hos mig för Segerstedt ökar efter Fants bok. Hans typ av redaktörer kommer nog dessvärre av flera skäl aldrig att finnas igen.
      Det jag inte förstår är hur Karlstad kunnat undvika att ge en av sina allra främsta söner något minnesmärke, till exempel namnet på en park eller en gata.

      Fröding och Anderson på Nes 1894

      På Kalmar slott hölls ett vänortsmöte med deltagare från bland annat norska Arendal. I delegationen ingick tidigare skolchefen i Arendal nordisten Arne Bergersen. Uppvuxen på orten Nes i Hedmark men med rötter i Värmland.

      Så blir nästa byggetapp på Råtorp

      Utbyggnaden av Södra Råtorp har pågått i flera år. Fortfarande sker nybyggen, även om omfattningen inte är som den brukat vara. Folk har flyttat in, gårdar och gator har iordningställts. En ny fin lekpark har anlagts.

      Julmusik för eftertanke

      Misshandel, ensamhet och utanförskap. Christer Lindén går snart in i studion för att spela in fyra låtar om en annan sidan av julen.
      – Texterna ska få människor att stanna upp och tänka efter, säger han.

      Holländska liljor står i full blom

      Mellan Fagerås och Vålberg ligger en holländsk blomsterfarm. Lökar, liljor, gladiolus och mångfärgade solrosor är några av blommorna som finns till försäljning under sommar och tidig höst.

      Idrottshistoriker med 5 000 dömda matcher

      Hasse Olsson har dömt 5000 matcher i fotboll, hockey, bandy och innebandy. Det finns nog ingen motsvarighet till detta i vårt land. Hasse är också en aktiv hembygdsvän och idrottshistoriker. Laget i hjärtat heter Slottsbrons IF.

      Oskrivna regler sätts på pränt

      Irriterad om någon du stämt träff med kommer en kvart för sent? Du är inte ensam, punktlighet är en typisk svensk oskriven regel. Men för en person från en annan kultur är kanske punktlighet inte av samma vikt. Nu ska kommunen hjälpa oss att undvika krockar på grund av missförstånd.

      Tveksamma tittare när TV låg i sin linda

      När den svenska televisionen föddes för 50 år sedan var det stor skepsis kring det nya mediet. Politiker trodde det skulle vara skadligt och införde en TV-fri dag i veckan. Ungefär som när internet slog igenom.

      40 år i televisionens tjänst

      Barn och idrott. Det var två grundpelare när värmländsk TV låg i sin linda. Med drygt 40 år hos Sveriges Television har Lisbeth Fröding varit med nästan ända från början. Här berättar hon om produktionerna och den stora teknikförändringen.

      Gökhöjden vädrar morgonluft

      Rehabiliteringscentret är numera stängt och några punkter finns kvar att åtgärda för att Gökhöjden, Vålberg, åter ska bli ett bra ställe att bo på. Dock är läget mycket bättre i dag än det var vid projekt Gökhöjdens start.

      Skördetid för Iris odling


      Det är skördetider vid Iris-projektets odlingar vid Alsters herrgård. Solrosor bildar en vägg och ramar in den bedårande utsikten över Vänern, egengjorda fågelbad göms i gräset vid örtagården och dofter från grönsaker, örter och blommor förför öga och näsa.
      Foto: SOFIE HAGMAN

      I dag börjar skolorna

      Därför känner jag mig manad att sälla mig till en stor majoritet i samhället, nämligen skolexperterna. Tröskeln för att vara skolexpert är mycket låg, det räcker att själv någon gång gått i skolan, eller att ha någon anhörig som gör det.
      När mitt äldsta barn skulle börja skolan för nio år sedan var jag skärrad. Efter att ha tagit del av mediarapporteringen om tillståndet i skolan förstod jag att han skulle hamna i ett gehenna av utbrända lärare, mobbning och fallfärdiga lokaler.
      Nio år senare måste jag meddela att jag faktiskt är väldigt nöjd med mina barns kommunala skolgång. Såvitt jag kan bedöma har de både fått ett rikt mått av kunskap och av social träning, och dessutom trivts, ja till och med ”älskat” (obs! citat) sin skola. Kanske har vi haft en osannolik tur, jag vet ju att det ser betydligt sämre ut på andra håll eller så är det så att det faktiskt ganska ofta är bra men att detta inte skapar nyheter.

      •••

      Jan Björklund är en av många som skolexperter som menar att det måste in mer krav, mer betyg och mer disciplin i skolan. Han utbrister i Dagens Industri: ”Jag hade inte suttit här om det inte hade varit för att skolan jag gick i hade mycket höga krav och ambitioner. Lärarna var krävande, men också stödjande.” Men vänta, tänker jag, är inte Björklund jämnårig med mig. Han måste ju också ha gått i den så föraktade flumskolan på sjuttiotalet, utan krav och disciplin!
      Som legitimerad skolexpert menar jag att Björklund stärker min huvudtes: att en bra skola till allra största delen beror på enskilda lärares engagemang och kunskap. Uppenbarligen hade Jan engagerade lärare som såg att han behövde höga krav för att fungera. En lärare som kan förmedla både ämneskunskap och att han/hon vill sina elever väl är helt enkelt guld värd. En sådan lärare vill naturligtvis utvecklas, hitta egna lösningar och kunna ha frihet i sitt eget klassrum. Och detta går alldeles utmärkt att förmedla i den kommunala skolan vilket Herrhagsskolans montessoriklasser bara är ett exempel.

      •••

      Dagens skoldebatt med mer prov, mer betyg och mer politisk styrning (exempelvis genom fåniga idéer som en litterär kanon) är i detta sammanhang kontraproduktiv eftersom den underminerar den enskilde lärarens auktoritet och möjlighet att skapa egna lösningar. Och att betygen fortfarande framhålls som ett undergörande verktyg för skolan är för mig en gåta då betygssystemet leder till att studiebegåvningarna blir rörmokare och hårfrisörer medan de studieförberedande linjerna har lägst intagningskrav!

      •••

      Jag tror inte heller att lönefrågan är avgörande, även om jag unnar lärarna bra löner. Nej, jag tror att man redan vid rekryteringen av lärarstuderande ska locka med att skolan är en arbetsplats för starka och kreativa själar med starkt intresse både för kunskap och för människor. Dessutom är det meningslöst att införa mer prov och kontroller om det inte finns resurser att hjälpa de elever som inte når upp till målen, jämför med sjukvården där det betraktas som oetiskt att testa för åkommor där bot inte finns.
      I väntan på en mer humanistiskt inriktad skolpolitik vill jag särskilt tacka Birgitta, Lena, Petra, Susanne, Hasse, Håkan och alla andra som förmår att vara så bra lärare trots alla gnällande politiker, föräldrar och allehanda skolexperter!

      Ska en kommun bilda föreningar?

      Gränserna mellan det civila samhället och myndighetslandet är inte helt enkla att dra. Det har blivit allt vanligare att politiken vill, och försöker, agera på en arena där den inte borde vara. Många gånger kan syftet vara vällovligt, men det hjälper inte.
      I de fina salongerna brukar man tala om vikten av föreningslivets självständighet och oberoende. Men när ljuset släckts och mikrofonen stängts av ger man sig i kast med att formulera mål, och planera, för vad föreningsliv och annat civilt samhälle bör göra.

      •••

      Föreningslivet ägnar sig också i allt större utsträckning åt service- och tjänsteproduktion, till exempel att driva skolor och verksamhet inom välfärdsektorn. Det har jag inga som helst problem med, eftersom dessa många gånger får till saker med högre kvalitet och större engagemang än vad offentligt drivna verksamheter gör. Den sittande regeringen har ambitionen att öka det inslaget i utbudet av tjänster och service i kommuner, landsting och stat. Många gånger knyter också sådant åter till vad som gällde tidigare. Att föreningar drev bibliotek, idrottsplats, ålderdomshem och liknande var vanligt före den offentliga sektorns expansion. För rättvisas skull ska man också säga att det offentliga övertagandet av detta ofta skedde i samförstånd med föreningarna.
      Inom statsvetenskapen finns det till och med ett utryck för det nya. Gongo ­– i motsats till NGO, ungefär ”regeringsinriktad frivilligorganisation” till skillnad mot ”icke statlig frivilligorganisation”. Föreningsliv som lever i knäna på staten. Det är inte oproblematiskt.

      •••

      De oklara gränserna finns både på lokal och nationell nivå. Jag har tidigare skrivit om saken denna spalt, till exempel när en ledande landstingspolitiker tog till orda om företeelser inom ungdomsidrotten som hon med rätta inte gillade, hets och utslagning. Ska sådant förändras är det hos föreningen det ska göras, dess ledare, medlemmar, och styrelse. Politiken har inget mandat att göra det. Detta är heller ingen petitessak. De som vill kan hitta många exempel i riksdagens frågehög, där ledamöter frågat statsråd vad de tänker göra mot dopning, fusk, svarta pengar, elitism, brist på jämställdhet, svagt miljötänkande och annat som förekommer inom exempelvis idrottsrörelsen och annat föreningsliv. Vad ska ett statsråd kunna göra åt sådant? Och är det ett statsråds mandat? Har de hört talas om föreningsstyrelse och medlemmar?

      •••

      På senaste fullmäktigemötet i Karlstad diskuterades några skrivelser från kommunfullmäktigeberedningen. Jag var inte närvarande på mötet förra torsdagen, men har inte kunnat se några spår av någon diskussion om saken i medierna, så jag antar att skrivelsen passerade utan stopp eller debatt.
      Förslagen kommer från ordföranden Magnus Persson (s) och vice ordföranden Harald Alvers (m). Ett av dem handlar om att Karlstads kommun ska vara behjälplig åt invandrare som vill bilda en förening. ”Varje förvaltning ska ha en kontaktperson, som inom ramen för sitt ordinarie arbete, även fungerar som sak- och sektorskunnigt stöd till invandrare som önskar hjälp med att starta en förening”. Syftet är gott och angeläget, men är det en kommunal fråga att ägna sig åt sådant? Finns det inte ett föreningsliv som är experter på sådant? Vilken är deras roll?

      •••

      I en annan skrivelse, som handlar om ”den representativa kommunala demokratin” vill Persson och Alvers att kommunen ska ta fram informationsmaterial om demokratiska rättigheter och skyldigheter. Är inte detta en sak som de politiska partierna borde ägna sig åt? Kommunen, genom sina medborgarkontor, har tagit över en del av det ansvaret. Det är fel väg att gå. De ordnar till exempel ”politikerträffar” och vän av ordning undrar förstås varför en kommunal förvaltning ska hålla på med sådant. Det finns ju politiska partier. De har förvisso problem; förlorar medlemmar, tappar kontakt med folk och verklighet och är extremt bidragsberoende. Men tänk för allt i världen inte bort dem. En del av problematiken är att det offentliga tagit på sig att göra sådant som de borde göra i stället.
      Många gånger handlar det som företeelser om inte är så tydliga, men när summan av dessa läggs samman så blir intrycket väldigt oroande. Finns det ingen i Karlstadspolitiken som ser vad händer?

      Reklamavtal ger ny toalett

      30 nya väderskydd. 100 ytterligare papperskorgar och en ny toalett. Det är vad Karlstads kommun får i utbyte mot att förlänga och utöka samarbetet med företaget JC Decaux.