Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: april 2007

      Ett halsbloss man aldrig glömmer

      Ett halsbloss man aldrig glömmer är det första. Så är det för fler än mig och för kommunfullmäktiges ordförande under många år i Karlstad, Bo Hidén (m). Det hände 1948. Jag och Boman gick i 2:a klass i folkskolan. Platsen var Väse stationssamhälle. Bomans pappa Sven, ägare till Väse grynverk, hade med hustru Runa på sommaren gjort en resa till Frankrike.
      Med sig hem hade de ett okänt antal paket cigaretter. Tillräckligt många för att inte märka att sonen Boman, liksom jag då åtta år, hade lyckats kapa åt sig ett paket. Varken jag eller Boman kommer ihåg vilket märke det var, men det spelar ingen roll. Generöst inbjöd Boman mig följa med upp i skogen och röka.

      •••

      Så började rökningen. Efter lite tafatt puffande visste Boman, som var företagsam yngling, berätta att man skulle dra halsbloss för det gör de vuxna och då känns det ordentligt. Jag tog ett rejält bloss, drog ner röken i lungorna och fick ett kraftigt hostanfall. Tog sedan ytterligare ett par bloss i snabb takt.
      Och så, som genom ett trollslag kom effekten. Snabb, brutal, helt överrumplande. Det kändes som jag skulle dö. Vad var detta? Det snurrade runt i huvudet, jag kunde inte längre stå upp, benen bar inte. I framstupa läge, liggande över en vindfälld björk, inväntade jag det oundvikliga. Ett fruktansvärt illamående följt av uppkastning fick mig tro att de värsta aningarna skulle besannas, att min sista stund var kommen. Jag kallsvettades.
      Efter en lång stund kändes det äntligen lite bättre. Jag lovade då heligt att detta skulle jag aldrig göra om. Det dröjde ett flertal timmar innan jag vågade mig hem till civilisationen. Var rejält rädd att mor skulle känna röken. Far var jag mindre rädd för. Han bolmade pipa i ett och hade rökdoften efter Hamiltons blandning i kläderna.

      •••

      Det inträffade fick ”rättsligt efterspel”. En av våra klasskamraterna i 2:an fick kännedom om vårt äventyr bakom grynverket. Det var Torbjörn Schyberg, stinsens grabb, som rapporterade till vår snälla fröken Lilly, hustru till den stränge överläraren, kaptenen i reserven KG Olsson.
      Bannor blev det inte, inga brev till hemmet. Men förmanande ord om tobakens farlighet. De var överflödiga. Upplevelsen i skogen hade var tillräckligt stark för att i många åt få mig att avstå från rökning.
      Kommer inte ihåg vad det var för märke. Kanske Gauloise. Ett märke för främlingslegionärer och inte åttaåringar. Torbjörn och jag är fortfarande vänner fast vi träffas mera sällan, nu för tiden. Han har nog glömt. Och dessutom; social kontroll var legitim på den tiden.

      Tjänster både långt borta och nära

      I höst ska Swedbank stänga två av sina kontor som finns på mindre orter i länet. Det handlar om Ekshärad och Molkom. Det har vållat debatt, inte minst på insändarsidorna i de två länstidningarna. Detta är ett exempel av många där lokala kontor stängs och fysisk närvaro av företag och myndigheter försvinner i glesbygd, eller det man kallar tätortsnära landsbygd, som det finns mycket av i Värmland.
      Bankchefen Johan Engström har berättat i intervjuer om ilska och besvikelse mot hans bank, men han och banken framhärdar i beslutet. Argumentet är att kunna erbjuda ett som han kallar ”starkt bankkontor med bra öppettider och hög kompetens” i varje kommun. Då går det inte att ha ”halvbra” kontor här och var.
      Just banktjänster är ett område där datakommunikation och Internet påverkar våra vanor kraftigt. Allt fler sköter sina bankaffärer på nätet, inte minst betalas räkningarna den vägen. Post och telestyrelsen (PTS) som brukar kartlägga betalvanorna hos svenskarna har till exempel visat att mellan en och två räkningar av hundra betalas manuellt över disk.

      •••

      Det är giro och Internet som gäller. Fördelarna är så uppenbara. Man kan sitta hemmavid och göra tjänsterna när man vill. Det är ganska enkelt. Att en sådan utveckling leder till att en verksamhet som Svensk Kassaservice nu kommer att läggas ned är kanske inte så konstigt. Om väldigt få använder dess tjänster är möjligheterna att finnas kvar små.
      Data och Internet gör att vi som medborgare och kunder får tillgång till ett enormt utbud av tjänster och erbjudanden. Mer och mer av flyttas också över dit. Försäkringskassan är på gång med en stor omorganisation där den fysiska närvaron minskas och det är tänkt att vi ska kunna göra mer på telefon eller Internet. Hos SJ är det likadant. Bemannade kontor stängs och vi får klara oss med maskiner eller handla biljetterna på nätet.

      •••

      Fler och fler tippar och spelar på lotterier och liknande genom nätet. Traditionella musikaffärer är snart ett minne blott, när vanorna är att ladda ned musik hemma i datorn, dessutom med ett utbud som är närmast obegränsat. Laddas musiken inte ned så köps fler och fler skivor via nätet.
      Också när det gäller annan handel håller nätet på att slå igenom bland konsumenterna. För affärer mellan företag är redan Internet en storspelare. Mellanled försvinner och företag som inte har affärssystem som hänger med har heller ingen chans att få göra nya affärer. Drivkraften till att hänga med blir stark.

      •••

      Vi är med om en slags revolution, även om vi själva inte kanske ser den så tydligt. Små steg här och små steg där, men summan av dessa är dramatisk. Hur det ser ut om tio eller tjugo år, är förstås svårt att gissa men det är nog ingen som tror att det slutar här. Trots allt är datorernas genombrott ungefär bara 25 år gammalt. Tillgång till bredband och starkare uppkopplingar blir en viktigare fråga. Utan sådan blir det svårt för medborgare som finns i glesbygd att till exempel kunna använda skatteverkets och försäkringskassans tjänster. Glesbygdsverket har pekat på detta som ”ett demokratiskt problem”. Där finns en ny glesbygdsproblematik som behöver hanteras.
      Vad detta, och liknande, betyder för samhällsutvecklingen är dock inte så svårt att gissa. Stora tekniska språng i historien har haft en centraliserande verkan. En motsägelse kan tyckas när det handlar om Internet, då det går att befinna sig i utkanten och ändå ha tillgång till centrum. Men dragkraften till centrum är så stark. Det kan man enkelt se på befolkningsförändringarna. De senaste åren har till exempel tätorterna/städerna ökat sin befolkning i vårt län med närmare tusen personer, medan glesbygd och tätortsnära landsbygd tappat folkmängd. Det är den underström i befolkningssiffrorna som inte syns.

      •••

      Kanske inte så överraskande, men poängen är centraliseringen av befolkning fortgår dag för dag. Underlaget för kommersiell och annan service tunnas ut. De som bor kvar är oftast äldre människor, med svagare kunskap om dataanvändning. Samtidigt får dessa människor längre till affärer, myndighetskontor och annan service.
      Att få myndigheter och affärsliv att samverka är en del av lösningen. Men det räcker inte långt. Glesbygdsproblematiken berör måhända allt färre människor, men jag tror att den kommer att växa som politisk fråga.

      Karlstadsoriginalet ”Rört” på luffarmuséum i Glasriket

      I ett nyöppnat luffarmuséum i den lilla småländska glasbruksorten Målerås hittar man några med värmländsk anknytning. Stort utrymme ges åt Karlstads-originalet ”Rört” Olsson, trots att han bevisligen aldrig drog dit ner på sina vandringar.

      Här är historien bakom Gamla kyrkogården

      Gamla kyrkogården kom till på grund av nödvändighet. Så tidigt som i slutet på 1700-talet kom förslaget på en ny kyrkogård, då den äldre kyrkogården vid domkyrkan var överfull.

      Mötesplats mellan då och nu

      Gamla kyrkogården är en begravningsplats belägen nära gamla stenbron. Sedan 1800-talets början har ett stort antal människor fått sin sista vila i vad som numera är en central del av Karlstad. Med hjälp av ett par ungdomar finns numera en broschyr om gamla kyrkogårdens västra del.

      Mjuk träning med stavar

      Att promenera i vårsolen är en utmärkt vardagsmotion. Varför inte då ta ett pyttesteg framåt, skaffa ett par stavar, och därmed öka effekten av motionerandet avsevärt?

      Träningspassen finner nya former för ny publik

      Belysningen är dämpad och längst framme hos instruktören brinner några levande ljus. Ett 20-tal personer i alla åldrar står vända mot instruktören och rör sig till lugn musik. Karlstads-Tidningen har smugit in på ett Body Balance-pass på SATS.

      Svenskar hjälpsamma nästan i överkant

      Antonia Cordignano är 25 år. Hon studerar internationell politik i London och kommer ursprungligen från Kamerun. Hon skriver om sina intryck av Sverige.

      Rino varnar för bloggar och annan ”låtsasjournalistik”

      Han är en man med starka åsikter om pressetik och en passion för historiska instrument. Möt TV-reporten Rino Rotevatn med många strängar på sin lyra.

      Trygga förebilder för tjejer

      Hur gör man som tjej för att känna sig trygg på vägen hem från festen, träningen, bion eller kvällen med kompisgänget?
      Möt två Karlstadstöser som har svar på tal.

      Redo för hushållsnära

      Från och med den första juli kan den som köper till exempel städhjälp få 50 procent av kostnaden i skatterabatt. De hushållsnära tjänsterna kommer inom ekonomiskt räckhåll för allt fler och nya jobb skapas.
      En stor förändring för såväl arbetsgivare som kunder.

      Qigong – att leva för dagen


      – Det är så många som lever i framtiden. Som när de lägger sig på kvällen tänker på vad de ska göra på jobbet nästa dag. Det är få som lever här och nu, säger Gunnar Höök som är Qigong-instruktör.
      Foto: ELINOR HÄGG

      I gästvänliga Australien

      Sitter på vår balkong i Brisbane, Australien och skriver krönikan.
      Klockan är här halv åtta på kvällen och det är 25 grader varmt och riktigt skönt kan jag lova.
      Denna andra gång jag är i Australien bekräftas bara ytterligare den uppfattning jag fick i samband med OS år 2000, nämligen att det är ett oerhört gästvänligt, öppet och trivsamt land. Man skulle ju kunna tänka sig att man i samband med OS gjorde någon slags nationella, kollektiv mobilisering för att visa upp en så positiv bild av landet som möjligt för omvärlden, men faktum är att den positiva bilden består med råge också utan något OS.

      •••

      Jag har haft tur i mitt liv som fått rest en hel del och därigenom också fått se och uppleva andra länder och kulturer. Varje gång när detta händer känns det naturligt för mig att sätta alla intryck och upplevelser i relation till vårt eget land eller ”bingolottolandet” som en tidigare krönikör i KT så fyndigt döpt Sverige till.
      Vi svenskar har, som vanligt mycket att lära oss av andra om vi bara vill? Men vill vi verkligen lära oss av andra? Jag får allt mer intrycket att vi svenskar börjar bli ”oss själva nock”. Vi har det förvisso bra i många avseenden i vårt land, inte minst när det gäller allmän välfärd, så som hög levnadsstandard, sociala trygghetsreformer där skola, sjukvård och omsorg, åtminstone framhålls som viktiga prioriteringsområden.
      Vi har rent materialistiskt långt mer än vad vi behöver och konsumtionen när det gäller statusprylar bara ökar. Men hur är det egentligen med våra sociala relationer? Bryr vi oss längre om att vårda vänner och bryr vi oss om våra gamla och hur ser vår människosyn egentligen ut?

      •••

      Det jag ser, läser och lyssnar mig till tycker jag allt tydligare visar på att vi mer och mer inriktar oss på ytligheter och allt mer tänker på oss själva. I de flesta länder jag besökt så har den största skillnaden mot Sverige varit just hur man vårdar och uppskattar värdet av de sociala relationerna människor emellan. Man tar sig tid för varandra, man umgås i stora släkt och familjegrupper och man visar nästan ofelbart upp en glad, positiv och välkomnade sida, om man som turist behöver fråga om något. Jag får känslan att man uppskattar värdet av livet i andra måttenheter än mobiltelefoner och Mp-3 spelare.
      När jag som mest funderar kring allt detta så försöker jag även att rannsaka mig själv och om jag är så mycket annorlunda än andra svenskar och tråkigt nog tvingas jag konstatera att jag nog också är en rätt så normal svensk. Jag minns i alla fall att jag väldigt ofta besökte mina far och morföräldrar när jag var liten och jag älskade att sitta i deras knä och lyssna till deras berättelser om hur det var när de växte upp. Bryr sig barn om sådant idag? Kanske lite pessimistiska funderingar och tongångar även i denna krönika men det tyder väl bara på att man blivit en ”det var bättre förr gubbe”?

      •••

      I Karlstad är det rent livsfarligt att vara cyklist. Ingen som helst ordning på hur gångtrafikanter och cyklister skall förhålla sig till varandra på gemensamma gång- och cykelbanor. I Brisbane var ALLA sådana stråk TYDLIGT markerade med skiljelinje och symboler för på vilken sida man hörde hemma. Lika så är det i de flesta andra cykelvänliga länder. Kan inte Karlstad kommun göra ett försök till en sådan åtgärd? Jag garanterar att nuvarande kaos innebär en mycket större upphovsrisk för olyckor och skador än att inte ha cykelhjälm på skallen.
      Mitt inne i det centralaste av Brisbane (1,3 milj) på informationscentrum för natur och nationalparker frågar frugan, i vanlig ordning om det finns ormar i national-
      parkerna!!
      ”Ormar?” replikerar damen bakom disken, de finns precis över allt här i Australien, det var inte länge sedan vi hade en taipan precis utanför dörren här. Tur att man inte håller på med orientering…
      Jag fick tyvärr fel när det gällde min övertygelse om att FBK skulle sopa hem guldet men jag tror att jag är i ganska gott (och stort) sällskap…
      Vi hörs!

      Klart besked av granskningsnämnden

      Kommer ni ihåg Sveriges televisions temakväll om Fidel Castro som sändes den 2 december i vintras? Helst kanske man vill förtränga eländet, men det är svårt. Den kubanska revolutionens glitter tycks av någon outgrundlig anledning kletat sig kvar hos televisionens planerare och ansvariga. Det blev en kväll utan nyanser och koppling till verkligheten.

      •••

      Programmen anmäldes av flera tittare till granskningsnämnden för radio och tv. Häromdagen kom utlåtandet. Som väntat får upplägget kritik. Det faktum att Fidel ägnades en helkväll är inte saken, utan den är på vilket sätt Kuba, Castro och det samhället skildrades. Till exempel så missade man helt att presentera hur de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras. Det har också nämnden noteras i sitt beslut.
      ”Ett programupplägg där en kontroversiell politisk ledare får föra fram sitt budskap i två långa program under en och samma kväll kräver dock enligt nämndens mening någon form av balanserande inslag. Vissa kritiska synpunkter på Fidel Castro och hans regim kom i och för sig fram i temakvällens studiodel, men frågan om exempelvis mänskliga rättigheter på Kuba berördes varken i denna del eller på något annat sätt under sändningen. Granskningsnämnden anser därför att sändningen strider mot kravet på opartiskhet.”. Klarare än så kan det inte sägas. Det är bra.
      Redan i inledningen på kvällen sattes ribban då studioledaren presenterade vad som komma skulle: ”Folkhjälte eller diktator eller möjligen både och – det beror helt på vem man frågar”.
      ”Småsaker” i ett samhälle, som yttrandefrihet, mötesfrihet, politisk frihet, förekomst av politiska fångar, enpartistat, massiv övervakning av medborgarna, avsaknad av fria medier och fri debatt är tydligen en smaksak. Skulle sådant bero på ”vem man frågar”. Kan det bli grumligare? Det är nedslående att frågan ens behöver ställas.

      •••

      Relationerna mellan Kuba och Sverige är ansträngda. Detta sedan vår utrikesminister Carl Bild i ett tal inför FN:s råd för de mänskliga rättigheterna pekade på att förhållandens ibland annat Kuba behöver diskuteras och granskas av människorättsrådet.
      Med diplomatiska mått mätt kanske kritiken var tydlig, men läser man vad Bildt verkligen sa så var det hovsamt. Alls icke så fränt som ryktet gett anförandet. Ändå tog det eld. Det fick den kubanske representanten Rodolfo Reyes Rodriguez att gå i taket: ”Med bestörtning, sa ambassadören, har vi lyssnat till Kungariket Sveriges representant. Hans stridslystna och mästrande inlägg påminner om den svenska imperialismens alls icke ärorika dagar, som drabbade grannfolk med blod, tårar och kolonialt slaveri under härskarstöveln.”

      •••

      Rodriguez sa vidare ”att det vore bättre om den svenske representanten stannade hemma i sin huvudstad i stället för att komma till denna sal med dessa stridslystna och hatfyllda ord.”
      Vad som hände efter Bildts anförande har inte uppmärksammats så mycket i medierna. Han fick nämligen ett tackbrev från Havanna. Avsändare var ”Las damas blancos” (De vita damerna)
      De är en grupp kvinnor som är anhöriga till politiska fångar. 2005 tilldelades de Europaparlamentets Sacharovpris för sitt engagemang för försoning och demokrati. Varje söndag dyker de upp i vita kläder vid S:t Rita kyrkan i centrala Havanna. De agerar för att få sina nära och kära fria ur fångenskap. Jag har mött flera av dem. I brevet skriver de bland annat:
      – Dagen kommer när vi kan motta Er med den heder Ni förtjänar i ett demokratiskt Kuba, och överensstämmelse i respekten för de mänskliga rättigheterna och folkens frihet kommer att råda i relationerna mellan våra två länder.
      Brevet slutar:
      – Ni, liksom kungariket Sveriges regering, har vår djupaste respekt och tacksamhet.

      •••

      Det finns även andra som haft synpunkter på Bildts tal. Eva Björklund, vänsterpartist tillhörande partistyrelsen och mångårig ledande aktivist inom den så kallade Svensk-kubanska vänskapsföreningen. På dess hemsida skriver hon att Carl Bildts tal är ”en grov förolämpning inte bara mot Kuba utan mot alla mänskliga värden” och vidare att ”Svenska medias ryggmärgsreaktion mot Kubas kritik och deras självklara uppslutning på Carl Bildts högdragna översitteri är förfärande.”
      Nu är det sagt och ni vet vem som sa vad. Det är bra att veta.

      ”Tron har gett mig vingar”

      – Tron har gett mig vingar. Jag har fått resa och se världen. Och fått möta många intressanta människor och kulturer.

      Karlstads-Tidningen har mött Roland Brage.