Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
  • Månadsarkiv: juni 2006

      Hör vi ropen på frihet?

      I dag är det den 29 juni. Jag har namnsdag, men det inte om det jag tänker skriva. Den 29 juni 1975 talade dåvarande statsministern och socialdemokratiska partiledaren Olof Palme i staden Santiago de Cuba. Själva mötet hölls i en skola ”26 juli” som ju är det datum då Fidel Castro försökte största diktatorn Fulgencio Batista första gången genom en militär attack mot fortet Moncada 1953. Moncada ligger i närheten av Santiago de Cuba.
      Angreppet misslyckades. Fidel Castro själv greps och dömdes till döden, men undkom bödeln. Han hamnade i stället i fängelse. Han frigavs några år senare och lämnade landet för Mexico. Han återvände 1959 och lyckades då som ledare för en revolutionär styrka att störta dåvarande genomkorrupte diktatorn Batista.
      Olof Palmes besök i Kuba var det första officiella besök som en svensk statsminister gjorde i ett latinamerikanskt land. Det är givetvis svårt att jämföra då och nu, tidsandan, kunskaperna och värderingarna har förändrats.

      •••

      Det vi definitivt vet är att Olof Palmes egna kubanska partivänner inte kunde verka öppet, vare sig i dåtid eller i nutid. Kubanska socialdemokrater döms till fängelse. De gjorde det då och gör det nu. Den kubanska konstitutionen tillåter fortfarande bara ett parti, det kommunistiska, vars roll är att leda samhällsutvecklingen och ”försvara socialismen och revolutionens viningar”.
      Så när Olof Palme på en presskonferens i huvudstaden Havanna berömde ”den demokratiska processen” som enligt honom ”nått betydande framsteg” i Castros land. Palme till och med hävdade att ”det är fullt möjligt för en socialdemokrat att föra en dialog här i landet”. Men då talade han inte om kubanska socialdemokrater(det finns två socialdemokratiska parter i landet), utan som sig själv och socialdemokrater i andra länder än i Kuba.
      På samma presskonferens tackade Olof Palme för ett ”fascinerande besök” och för att få ha tagit del av Fidel Castros ”vidsynthet”. Någon diskussion om mänskliga rättigheter fördes inte, såvitt jag kunnat se av de offentliga dokumenten som finns från det besöket. I sitt tal nämnde till exempel Palme inte mänskliga rättigheter en enda gång. Inte ett ord om rätten att bilda fria fackföreningar eller politiska partier!

      •••

      Allt detta är väldigt svårt att förstå. Olof Palme var demokrat, han var antikommunist och han tvekade inte att säga sitt hjärtas mening om diktatorer. Samma år talade han om Spaniens Franco som ”satans mördare” och ett par år senare om ”diktaturens kreatur” när kommunisterna i Tjeckoslovakien härjade mot folket. För att inte tala om kritiken mot militärdiktaturen i Chile. Om ovanstående talade han rätt. Men när det kom till Kuba så fungerade inte kompassen.
      Ja, det är inte bara för honom, utan kanske för hela den demokratiska vänstern. Om Kuba finns det fantasier, bilder och förväntningar som är väldigt falska. Måttstocken har andra mått. Och omvänt finns det groteska uppfattningar om vad exilkuba egentligen är. I vissas ögon är dessa ungefär ett gäng knarkhandlare och högerextremister. Det är så som de politiska alternativen synes vara. Det är förvridet och falskt.

      •••

      Man undviker att se det uppenbara och tydliga. Informationen har hela tiden funnits där, hos dissidenter och människorättsgrupper i landet och hos organisationer som Amnesty International och human rights watch.
      En som tänkte om var musikern och vänstermannen Björn Afzelius. I början av 1990-talet skrev han boken ”En gång i Havanna” Den sågades av många kritiker för att vara för mycket gubbsjuk och stora bröst. Det finns en hel del sådant i boken, men den har mycket mer.
      Afzelius bok är en svidande uppgörelse med Castros diktatur och det är uppenbart att den handlar om Björn Afzelius egen intellektuella resa från Castrokramare till klarsynt. Ingen annan bok jag läst om Kuba berättar så klargörande om övervakningssystemet, där kvarterskommittéerna för revolutionens försvar håller uppsikt över medborgarna med minst samma noggrannhet som underrättelsetjänsten Stasi gjorde det i Östtyskland.

      •••

      Jag har själv träffat kubaner som hamnat i onåd hos dessa. Förutom ”hembesök” och varningar har de fått soptunnor och latrintunnor tömda i sin trädgård, fått besök av organiserade pöbelgrupper som kastat sten på eller skanderat otidigheter utanför deras hem.
      Björn Afzelius besökte Kuba många gånger. Det inte många vet är att i slutet av hans liv så innehöll hans bagage på resorna dit också pengar och förnödenheter till politiska fångars familjer.
      Jag hyser inte det minste tvivel på socialdemokratins grundläggande syn på demokrati och diktatur. Men det som är så förtvivlat svårt att få ur dem är klarspråk om karaktären på det samhällsystem som Fidel Castro skapat.
      Anna Lindh tog i mot regimen i Havanna så att det talades om ett verkligt politikskifte, men hennes efterföljare har inte fortsatt med samma tydlighet. EU har heller inte lyckats något vidare. Deras hållning är pinsamt förvirrad.
      Det är vad jag tänker på en dag som den 29 juni. Jag tänker på mina vänner där som sitter i fängelse för sina åsikters skull. Och att allt för få i vår del av världen frågar efter dem. Hör vi knackningarna i fängelseväggarna? Hör vi ropen på frihet?

      Äganderätt är grunden

      Sverige ska falla, allt åt alla? Ja man skulle kanske inte tro att det är riktigt seriöst men faktum är att jag befann mig intill en demonstration av AFA (antifascistisk aktion) där de skanderade just detta. Deras världsuppfattning ter sig löjeväckande men tyvärr verkar de tro rätt starkt på den devisen själva.
      Jag var i Stockholm under nationaldagen och råkade hamna vid sidan av en av de motdemonstrationer som AFA och dess hangarounds ägnade sig åt. Deras syfte var att mucka med ett gäng andra fåntrattar som även de var ute och demonstrerade för ett mer inskränkt samhälle, nämligen ND, nationaldemokraterna.

      •••

      Bråk blev det förstås men polisen var skickliga och lyckades gripa några av bråkstakarna och skingrade de andra demonstranterna. Vad som blev av ND vet jag inte men mindre grupperingar av extremvänstern drev fram längs diverse gator och trummade enat ut sitt budskap; Sverige ska falla, allt åt alla.
      Allt åt alla, hur skulle det se ut egentligen? Du kommer hem en dag efter jobbet och finner att i huset där du trodde att du bodde, har några helt andra tagit sig in och parasiterar på allt som finns där, länsat kylen, sover i din säng och flutit ut i favoritsoffan. Eller den där lilla friggeboden du ägnat all din lediga tid åt har någon annan fattat tycke för och helt sonika transporterat bort.
      Men faktum är att i vissa kretsar har det gått så långt att just ägandet i sig är något som borde förbjudas. Hur man kan landa i dylik tankevurpa är för mig ett mysterium. Kanske är de flesta av dem endast ute efter att få slåss lite, den där gruppen som lika gärna skulle kunna hamnat med fotbollshuliganerna. Men visst finns de dem som verkligen tror på att förbjuda ägande.

      •••

      Hörde på radion häromdagen om något som kallades ”carding”. Kriminella som är kapabla att via datorn hacka sig in och köpa saker via nätet med någon annans kreditkort. De menade på fullaste allvar att det inte gjorde så mycket för den privatpersonen skulle ändå få tillbaka sina pengar av banken, om än ett par dagar senare. Och att lura banken på pengar, det gjorde ju ingenting för de gör så stora vinster i alla fall.
      Deras dumnaiva så kallade ideologiska inbillning att ägande hos företag inte spelar någon roll är totalt världsfrånvänd. Kanske har de inte tänkt längre än vad näsan räcker? Kanske framgår inte sambandet med bankernas kostnader på grund av ”carding” och våra avgifter för banktjänsterna? Uppenbarligen har de ej heller förmåga att förstå att vissa människor inte kan vänta ett par dagar för att få tillbaka pengarna ifall hyran måste betalas just då.

      •••

      Inställningen att allt är allas är inte sympatisk för fem öre. Om alla äger allt och ingen äger något särskilt får vi ett laglöst och egoistiskt samhälle. Utveckling och forskning skulle stanna av och vi skulle få en regression tillbaka till medeltiden.
      Äganderätten är grundläggande för ett fritt och demokratiskt samhälle och måste skyddas. Utan respekt för äganderätten genom ett ordentligt skydd av densamma kommer endast de starka att överleva och sko sig på oss andra.

      Underjordisk kultur på Orrholmen

      Garage kan vara tråkiga platser. Tomma grå väggar, ekande ytor, doften av olja och bensin.
      Men i Orrholmengaraget, Värmlands största byggnad under jord, har sedan några år ett kulturprojekt pågått.

      Styrkelyftare Mohammed gick ner 65 kilo

      Att inte ge upp. Att alltid se möjligheter och gå framåt. Detta är något av vikt för Mohammed Al-Haydari. Styrkelyftare, säljare av sportböcker och med en filosofisk syn på idrottens roll.
      – Vi lämnar alla avtryck efter oss i livet. Vi bestämmer själva hur de ska se ut.

      Gatuteater om stadens historia

      Teater från 1500-1700-tal kommer vi få se i sommar på stadens gator och torg. Vi kommer bland annat att få träffa Madame Björn, som levde samtidigt som ”Sola i Karlstad”, men var hennes totala motsats.

      De sår ett frö för framtida arbete

      Frön får chans att gro och förädlas till något ätbart. Samtidigt får invandrarkvinnor en fot in i arbetslivet. Denna kombination finns just nu hos IRIS-projektet ute vid Alsters herrgård.

      Kommunens spindlar i nätet

      Människan bakom rösten. I en serie berättar Karlstads-Tidningen om de människor som Karlstadsborna ofta kommer i kontakt med utan att ens veta hur de ser ut eller vilka de är. Först ut: Kommunens växel.

      Skyltar ska minska nedskräpning i parker

      Skräp har det funnits gott om i stadens parker den senaste tiden.
      – Runt studenten var det ruskigt grisigt, säger Lennart Seger, arbetande förman vid teknik- och fastighetsförvaltningen.

      VM-drömmarna tog slut

      Det svenska midsommarfirandet i Tyskland fick ingen rolig avslutning. Utslagna av tyskarna i åttondelsfinal och VM-äventyret är över för vår del. Men så här med lite distans till det hela unnar vi tyskarna att få fortsätta festandet.

      Krögare går samman mot partyknarket

      För den som vill är det tämligen enkelt att få tag på narkotika, även i en stad som Karlstad. Det gäller både tyngre droger liksom enklare varianter.
      Sedan början av 2005 drivs ett projekt som syftar till att öka kunskaperna om droger och narkotikahantering hos dem som finns i restaurangvärlden.

      På båtluff i örik skärgård


      Sten-Ove Davidsson och Erik Häll fick nys om ö-luffen i Kristinehamns skärgård via nätet och ska just kliva på M/S Hulda som ska ta dem till Långön. Med sig har de Winnie Wärsting och Cåra Criminell.
      – Jättebra att man får ta med sig hundarna, tycker de.
      Foto: SOFIA ARONSSON

      Det tar sig i Karlstad…

      Äntligen verkar det som att beslutande myndigheter har insett att man faktiskt måste förtjäna att få turisterna till sig. Det håller inte bara att vi värmlänningar är ”goe å glae” och att vår kulturhistoria och vår framgångsrika idrott placerat Karlstad på kartan. Det är hård dragkamp om turismen och även om Värmland och Karlstad har en positiv klang i de flestas öron så måste man hänga med i utvecklingen.
      Jag cyklar ofta genom centrala Karlstad och noterar med glädje den explosion som skett när det gäller nyetablerade uteserveringar. Varje liten restaurang, oavsett hur stort disponibelt utrymme man förfogar över, har ställt ut bord, stolar, parasoller och gjort det mysigt.

      •••

      Karlstad börjar allt mer likna de riktiga turistländerna runt Medelhavet och ett restaurangbesök vid Löfbergskajen kan nästan kännas som att man sitter vid gamla hamnen i Chania eller på Rodhos. Potentialen är dock än större då jag fortfarande saknar turistobjekt som är mera kopplade till Klarälven.
      När jag ser allt detta tänker jag tillbaka till 1983, som var året innan Karlstad skulle fira sitt 400 årsjubileum. Jubileumsåret skulle sätta Karlstad på kartan en gång för alla var det tänkt och utöver alla festliga arrangemang som löpte över hela året, fanns också en önskan och vilja hos stadens krögare att få öppna just uteserveringar.
      Trots att det var jubileumsår och trots enhällig tillstyrkan från stadens jubileumskommitté, beviljades minsann inte några uteserveringstillstånd!
      När man idag ser vad som hänt på drygt 20 år så kan man ju undra vad det var som gjorde allt så omöjligt då. Idag lyser stora arrangemangsskyltar i neon vid stadens infarter där ankommande turister kan se vad som händer i stan. Även detta var något vi tyckte skulle vara lämpligt inför jubileumsåret, men icke sa Nicke!
      Det krävdes tillstånd av gatukontoret, vägverket, naturvårdsverket och gud vet allt. Och skyltarna i målad masonit, som så småningom kom upp och förkunnade att Karlstad fyllde 400 år, blev placerade så långt från vägen att ingen kunde läsa vad där stod.

      •••

      I år kommer äntligen Skutbergets campingplats att drivas av en privat arrendator. Jag kan inte uttala mig om hur driftig eller turistmedveten just denna arrendator är, men jag föreställer mig att man har en ambition att vilja utveckla verksamheten och att Skutberget därmed kan återta förlorad mark i fråga om popularitet. Under 80-talets början tillhörde Skutbergets camping de 15 mest besökta campingplatserna i hela landet. Det var när det räckte med en vacker natur och ett vänligt bemötande och när norrmännen fick dubbelt så mycket i Sverige för sin norska krona.
      Därefter började dragkampen om camparna bli allt hårdare och de flesta campingplatser började investera för att anpassa sig till de allt modernare kraven. Dock inte på Skutbergets campingplats. Förståelsen, inställningen och viljan till att exploatera och förnya Skutberget fanns inte alls hos beslutande politiker. Man förlitade sig helt och hållet till det som varit och i takt med detta har också besökssiffrorna på Skutbergets camping sjunkit till bottennivåer.

      •••

      Vi var några unga, framåt killar som hade stora visioner och idéer om hur Skutberget skulle kunna förnyas och hänga med i utvecklingen i början av åttiotalet. Vi fick banken med oss i ett stort projekt där bland annat Skutbergsgården skulle byggas om till kurs- och konferensanläggning med fiskerestaurang. Campingen skulle moderniseras med bilbanor, spelhall, stugor, vattenattraktioner, pub, med mera.
      Hela idén kändes rätt från början till slut. När vi så, fulla av entusiasm, presenterade vår idé för de tre dåvarande socialdemokratiska kommunalråden fick vi följande svar: ”Dä ä nog bra att ni har ideèr pöjker, men Skutberget ska inte få exploateras, utan förbli ett närrekreationsområde för Karlstadsborna”

      •••

      Det tycks ha tagit drygt 20 år att inse att man måste hänga med i utvecklingen för att locka turisterna för dom kommer liksom inte av sig själva. Man skulle faktiskt kunna tro att beslutsfattarna inspirerats av Albert Einstein, som väl av flertalet anses varit ganska klok . Han lär vid något tillfälle ha sagt följande:
      ”Den värld vi idag har skapat genom vårt tänkande hittills har problem som inte kan lösas genom att tänka på det sätt vi gjorde när vi åstadkom den”

      Vi hörs

      Vad är Värmland?

      I förra veckan deltog jag i en sammankomst om ”regionfrågan” som landstingets demokratiberedning arrangerade här i Karlstad. Ansvarskommitténs huvudsekreterare Martin Olauzon berättade om arbetet hittills i kommittén. Under hösten går den in i ett avgörande skede för att i början av nästa år presentera sitt huvudförslag.
      Olauzon framhöll att det inte handlar om ”kartor”, utan om hur framtidens välfärd ska klaras. Då behövs en så effektiv samhällsorganisation som möjligt.
      Vad som till sist kommer fram ur utredningen återstår att se, men enligt Olauzon blir det inget förslag om förändringar av den kommunala strukturen. Däremot talar allt för att läns- och landstingsindelningen föreslås ändras. Det ska bildas regioner. Enligt senaste numret av Dagens Samhälle pågår redan en sådan process ute i landstingen. Man försöker hitta sin partner för att kunna bilda allians.
      Var Värmland hamnar är oklart.

      •••

      Det finns olika mening hos de ledande företrädarna. Landstingstyrelsens ordförande Carina Segersten Larsson (m) vill inte ha några nya regioner alls och hon ser ett närmande till Norge som Värmlands framtid. Den kopplingen kan givetvis utvecklas oavsett hur det ser ut på den svenska sidan i framtiden.
      Socialdemokraterna förordar utökat samarbete inom nuvarande sjukvårdsregion, kanske en delning, kanske med något nytt tillkommande landsting. Redan hösten 2004 skrev företrädare för socialdemokraterna i sex kringliggande landsting i partitidningen Aktuellt i Politiken att de skulle verka för en sådan utveckling.
      Ulric Andersson (s) argumenterade mot en ”anslutning” till Västra Götaland. Han pekade på att den regionen redan är etablerad och det kan vara problematiskt att komma in som ny i ett sådant sällskap. Bättre är då att bygga på det som finns. Där tror jag att han har en poäng.
      Fler av de värmländska politiker som deltog uttalade oro över att Värmland riskerar ”hamna i utkanten”. Just det argumentet är väldigt märkligt, med tanke på att Värmland faktisk finns i utkanten och det är inget som någon kan göra något åt. Det är inget fel att ligga i utkanten.

      •••

      En annan vanligt förekommande utsaga är att ”ingen vill vara med Värmland. Det är inte sant, till exempel av Dagens Samhälles enkät framgår att flera mellansvenska landsting nämner Värmland som en partner de vill vara med. Så det så!
      För en tid sedan intervjuades professor Sune Berger, som bland annat leder Centrum för forskning och regional utveckling vid Karlstads Universitet, i den stora blå länstidningen och pekade på att det finns en rädsla hos värmländska företrädare att deras län ska ses som ett ”skogslän”. Också det är ett förhållningssätt som är svårt att förstå. Värmland är ett skogslän! Vad är det för fel på det?
      Men vad är då Värmland? Det enkla svaret är ett län eller landskap, men det är bara en del av sanningen. Det finns fler olika Värmland, något som Leif Kåpes intressanta bok, med den torra och långa titeln ”Kommun och regionindelning, befolknings- och näringslivsutveckling – en studie i ett nationellt och värmländskt perspektiv”, visar att Värmland är olika om vi ser på näringsliv, befolkning och politisk kultur.
      Samtidigt är begreppet värmlänning väl etablerat. Jag sökte på internet och kunde notera 52 600 träffar på det ordet. Det överträffas endast av stockholmare, göteborgare och skåning. Dalmas finns i närheten. Det jag själv är, närking, fick endast 1880 träffar.
      I debatten finns en tro på att det går att skapa den optimala samhällsorganisationen som en gång för alla löser sådant som resursbrist, samordningsproblem och ansvarsgränser. Det leder lite åt gosplanhållet, ni vet det väldiga sovjetiska planeringsministeriet som försökte stöpa samhällsutvecklingen i femårsplaner. Det lyckades inte och tur var väl det.
      Politiken vill styra mer, men den saknar räckvidd och kraft. På gott och ont. Mer av stök, röra och olikheter tror jag är att föredra, framför genomplanerade och genomreglerade lösningar. Men självklart vill jag att aktörer på olika nivåer ska samarbeta mer. Men det måste kunna ske utan att statsmakten ska säga hur det ska gå till.

      •••

      Svårigheten är vidare att konstruktionen av samhällsorganisation beror på våra egna val, värderingar och bedömningar. Det finns inget i vetenskapen som anger vad som är rätt eller fel. Till exempel sjukvårdens regionala indelning i sex sjukvårdregioner är resultatet av ett politiskt ställningstagande.
      Genom åren har det funnits flera utredningar som nosat på det som ansvarsutredningen nu jobbar med. Även då har förväntningarna varit enormt stora. Jag tror sakfrågan mår bäst av att få rätta proportioner. Spänn av. En sak som bör beaktas är att utfallet av många av satsningarna på tillväxt, kommunikationer, företagsutveckling, utbildning, kultur, regional utveckling och liknande är osäkert. Vi kan inte entydigt veta vad som fungerar eller ej. Om då åtgärder samstöps hårdfört så finns en ökad risk för felsatsningar. För att citera Ulf af Trolle; det spelar ingen roll om du springer dubbelt så fort, om du springer åt fel håll. Det är tankvärd ord i detta sammanhang.
      Med flera olika självständiga aktörer minskar riskerna, några kommer förvisso att göra misstag, andra kommer att ha framgång. Mångfald är också ett sätt att skydda oss. Det tycker jag talar för att i varje fall sluta upp att vara så tvärsäker.
      Ha en skön midsommar önskar…

      Rockskola för lediga unga

      På Zakrisdal har dryga tio unga tagit chansen att göra något många drömmer om. Spela i ett band. Med elgitarrer, trummor och bas och tio veckor lång träning siktar man på att slutligen stå på en scen och uppträda tillsammans.

      Sommarlovets baksida

      Sommaren är en tid av vila och glädje för många ungdomar. Men för de utan grundtrygghet i hemmet så kan sommarloven vara ett helvete.
      – Det handlar i alla fall om flera tusen unga per månad som hör av sig till BRIS, säger Gunnar Sandelin, presschef för BRIS.