Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Anders tränar för Vasalopp med snöfattig säsong

      Anders rustar sig för Vasan
      Vasaloppet närmar sig med stormsteg. För Karlstads längdskidentusiaster, har det varit svårt att förbereda sig med en hittills snöfattig vinter. Vi mötte en av dem, Anders Daleskog, vid Grava Skidklubbs då 650 meter anlagda skidspår.
      Foto: JEANETTE DAHLSTRÖM

      Så förbereder du dig för krisen

      Det handlar inte om när apokalypsen kommer utan när höststormen härjat och elen försvunnit. Hur bra är din krisberedskap då?
      – Det handlar om att klara friktioner utan att få panik, säger Ulf Rogemar, utbildningsledare hos Försvarsutbildarna.
      Hälften av svenskarna har inte ens reflekterat över sin egen beredskap vid en krissituation. I vår startar MSB en kampanj för att få oss att tänka om.

      Naturum bjuder in till flugbindarträff

      På lördag är det flubindarträff på Naturum Värmland. Bakom initiativet står fyra entusiaster i föreningen Karlstad flytyers united som hoppas på ett stort antal besökare.

      De skrev svenskbok med Karlstadstema

      Böckerna i svenska för utbytesstudenterna var inte bra nog. Det tyckte Bengt och Carol Hällgren, som tog saken i egna händer och skrev två egna.

      Majoriteten eniga – storskola på HUC

      Efter flera månader av diskussioner har majoriteten, S+V+C, till slut enats i skolfrågan. Hammarö utbildningscenter kommer att bli ett gemensamt högstadium.

      Högtryck för modersmål

      På ett och ett halvt år har antalet modersmålslärare i Karlstad kommun ökat med 30 personer. Samtidigt fortsätter det att vara svårt att rekrytera lärare till vissa språk.

      Bibelskola och dubbelmoral

      Vad gör egentligen religionen med oss människor? Och varför finns det så mycket dubbelmoral? Det är stora frågor som komikern Marika Carlsson tar sig an i stand up-showen Jag är Gud. På fredag står hon på Scalateaterns scen i Karlstad.

      Moderniserat bibliotek firar 15 år

      Fler ytor för grupparbeten, en studieverkstad och ett litet vardagsrum. I dag invigs Karlstads universitets bibliotek på nytt efter att ha putsats till och moderniserats efter 15 år.

      De är nominerade till årets sjöräddare

      Sjöräddningssällskapet Hammarö har nominerats till priset årets sjöräddare, efter deras insats när en katamaran kapsejsade i somras. Två av de som ryckte ut den dagen, var Robert Selling och Anette Morell.

      Min vecka: Tina Persson

      Tina Persson, 35-årig sjuksköterska och musikrecensent. Gillar middagar, sin bokklubb och att illustrera pingviner och björnar.  SELFIE:   ”På väg till helgens arbete och ”mina” hjärtpatienter.

      Vinterynk

      I februari har vintern hållit på väldigt länge, somliga år sedan i november, och även om mörkret inte är riktigt lika kompakt som det var för en eller två månader sedan, börjar det tära rejält på oss. Det känns som att alla reserver är uttömda; tröttheten är förlamande. Dessutom har huden torkat ut totalt efter månader med och torr luft både ute och inne. De där livsnödvändiga promenaderna har utvecklat sig till broddförsedda pliktvandringar, som inte gör någon glad. Kanske gör de gott, vilket till och med jag emellanåt betvivlar. Ibland glimtar det till med några dagars solsken, med följd att man ser hur dammigt det faktiskt är inomhus, trots att man städade i går, och hur dammig och blek och vissen man själv ser ut. För att inte tala om krukväxterna i fönstren.
      Ingenting är kul; det enda som lindrar lite (en kort stund innan man grips av ruelse över att man åt för mycket) är mat. Och vin. Och godis. Och snacks. Och mer mat. Och en god efterrätt. Kläderna håller på att spricka i alla sömmar, och en dag får man inte på sig långbyxorna med långkalsingar under. Då får man välja mellan att gå ut utan långkalsonger och frysa rumpan av sig eller stanna inne och bli ännu större i brist på motion.
      Ett tredje alternativ är att ge sig ut i butiker och utsätta sig för den traumatiska upplevelsen att knö in sig i ett provrum med obarmhärtigt avslöjande belysning och prova byxor i en större storlek – allt för att få plats med de förhatliga långkalsongerna under. Det är verkligen en Moment 22-situation. Usch!
      Glädjeämnena är få. Somliga tilltalas av den i mitt tycke fåniga och onödiga Alla hjärtans dag, då vi ska älska varandra hejdlöst – mer än vanligt – på uppmaning av handeln och restaurangnäringen. Andra tröstar sig med semlor i alla upptänkliga former. Hela januari. Hela februari. Betänk då, att fettisdagen, premiärdagen för semlor, i år infaller den 28 februari. Vad ska då semmelfanatikern hitta på den dagen, när hen har tjuvätit semlor i flera veckor? Och är det egentligen så himla gott med semlor? En stor, torr vetebulle med mandelmassa och uppblåst grädde? Klart överreklamerat enligt mig.
      Det tog verkligen förvånansvärt lång tid, innan bagarna tog mod till sig och började experimentera med semlorna – men då till den grad att det är tveksamt om dessa nya skapelser egentligen är semlor. Och jag avstår gärna från både Allahjärtansgullet och semmelhysterin. Finns det något att glädja sig åt i februari för en sån negativ och dyster person som jag? Ja, möjligen det faktum att månaden är kort; det borde alla vintermånader vara. Fast vid närmare eftertanke blir kanske inte vintern kortare bara för att vi kortar av månaderna… Men nog känns och låter det bättre med mars? För visst är mars en vårmånad?

      Hela vägen från Wien till Östberlin

      Den österrikiske författaren Franz Werfel (1890-1945) betraktas som en av de mest betydande tyskspråkiga författarna av sin tid. I hans umgängeskrets rörde sig storheter som Frans Kafka, Rilke och Martin Buber. Werfel, som var född i Prag men uppvuxen i Wien, flydde från Österrike 1938 och bosatte sig i Paris innan han och makan Alma (Gropius-Mahler) efter två år tvingades att fly vidare till USA. Redan 1934 hade alla hans böcker utom tre titlar bränts på bål i Tyskland. Hans bok En kvinnas blekblå handskrift är en kortroman, nästan en novell, som översatts till svenska först 2016. Handlingen utspelas 1936 i Wien, två år före den tyska annekteringen av Österrike. I det skenbart idylliska Wien finns redan då strömningar som föregriper det tyska maktövertagandet. Det politiska språket i ämbetsmannakretsar andas anpassning. Man pratar om de judar som söker statliga tjänster som ”intellektuella israeliter”.
      Läsningen går fort i Ola Wallins smidiga översättning av ett språk som på kornet fångar 1940-talets stil och atmosfär i det hierarkiska och skiktade samhället. Det är mycket skickligt gjort och boken känns oroväckande aktuell trots att det gått nästan åttio år sedan den skrevs.
      Huvudpersonen, sektionschefen för ministeriet för kultur och utbildning, Leonidas Tachezys, har gjort en enastående karriär och klassresa. Tack vare en ärvd frack hade han som fattig student fått tillträde till de finaste salongerna. Genom sin danstalang charmerade han de unga societetsdamerna i Wien och gifte sig småningom med Amelie, arvtagerska till familjen Paradinis stora förmögenhet. Nu står han på sin karriärs höjd och har just firat sin femtioårsdag när livet plötsligt ställs på sin spets. Bland de tolv gratulationsbreven på frukostbordet ligger ett med blekblå handskrift och den cyniske opportunisten Leonidas står inför ett moraliskt dilemma som helt kan kullkasta hans bekväma liv.
      Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge utspelar sig lite längre fram i tiden. Den tar avstamp i 1950-talet då paret Wilhelm och Charlotte Powileit kallas hem till Östberlin från Mexiko, dit de rest i frivillig exil på fyrtiotalet. Samtidigt hade Charlottes båda söner Werner och Kurt förvisats till Sovjet på grund av familjens kommunistiska sympatier. Liksom de ryska soldaterna som överlevt fånglägren i väst deporterades Kurt till i Gulag och tvingades stanna ytterligare några år i Sovjet som evigt förvisad. Han benådades på 50-talet och fick återvända till Berlin för att bygga upp den östtyska staten. Och det är DDR:s uppgång och fall som vi får följa genom de olika familjemedlemmarnas öden.
      Detta är en fantastisk roman, tycker jag. Någon har kallat den för en östtysk Buddenbrook. Jag har ännu inte läst Thomas Manns berömda roman men kan varmt rekommendera denna variant.
      Eugen Ruge är själv född i Sovjetunionen och uppvuxen i DDR och jag kan tänka mig att mycket av det han skriver är självupplevt.
      Berättelsen når sin kulmen på patriarken Wilhelms 90-årsdag, där alla familjemedlemmarna och partidignitärerna i förorten Neuendorf samlas för att hylla den demente gamlingen. I kapitlen mot denna kulmen får vi lära känna många originella gestalter och familjemedlemmar: historikern Kurt, motsträvigt lojal mot ett parti som han egentligen föraktar, hans ryska fru Irina som sakta med säkert håller på att supa ihjäl sig och hennes älskade son Alexander, bokens egentliga huvudperson, som just hoppat av till Väst. Efter födelsedagen går familjen, liksom DDR, obönhörligen mot sin upplösning men gestalterna kommer att stanna länge i mitt medvetande.

      Sätt demokratin främst i utrikespolitiken

      Det har varit ett dystert år för friheten globalt. Enligt den amerikanska organisationen Freedom House, så backade demokratin för elfte året i rad. Populism, extremism och nationalism breder ut sig. Vi har sett hur den baxat Storbritannien ut ur EU. Hur den fått den turkiska rättsstaten och demokratin att sjangsera. Hur den tagit sig ända in i Vita huset.
      Skurkstaterna har fortsatt att inskränka de mänskliga rättigheterna. De ofria länderna blir mer ofria. I Zimbabwe fortsatte regimen att missbruka makten och tortera oliktänkande. I Venezuela svalt barnen efter regimens socialistiska försöksverksamhet. Islamistiska terrordåd har mördat tusentals människor i Bagdad, i Nice och Peshawar. I Filippinerna sköts tusentals oskyldiga människor på öppen gata. HBTQ-personer mördas för sin kärleks skull.
      Tyvärr kan listan göras mycket, mycket längre.Världssamfundet har svikit människorna i dessa länder. Globala instrument som FN:s råd för mänskliga rättigheter har blivit ett fiasko, Rysslands Putin blockerar säkerhetsrådet, och efter flera avhopp finns det en risk att den internationella brottmålsdomstolen försvagas.
      Men under 2016 började även etablerade demokratier dra tillbaka sina medborgares friheter. EU-medlemmen Ungern är ett av de länder som backade allra mest. Polen, Tjeckien och Sydafrika blev också mindre fria.
      Den amerikanska presidenten Woodrow Wilson sade för precis 100 år sedan att:
      ”strävan efter fred bara kan vidmakthållas med demokratiers samstämmighet. Och freden måste vila på den politiska frihetens beprövade axlar.”
      Han hade helt rätt. Det är vår plikt att reparera minsta spricka i detta hederns förbund. Sverige måste i sin utrikespolitik ha demokrati som viktigaste mål. Varje svensk minister, varje politikområde, varje utrikesmyndighet, ska utgå från det som gynnar demokratins utveckling i världen. För när andra länder drar sig tillbaka från de överenskommelser vi slutit tillsammans, så har Sverige en särskilt viktig uppgift.
      Det finns de som säger att sittande presidenter, i alltifrån Sydostasien till Östeuropa till USA, inte är så farliga. Att nationalismen inte håller vad den lovar – att populisterna hetsar upp massorna, men vid makten är som politiker är mest.  Jag håller inte med. Vi får aldrig vänja oss. Minns vår historia. För kom ihåg att de populistiska nationalisterna redan åsamkat världen stor skada. Genom sina könsord och sitt hånande, sina lögner och sina alternativa fakta, har de sänkt anständighetens tröskel. Gränsen för vad en modern ledare kan säga har flyttats. Det kommer ta tid att reparera.
      Det är demokratin, dumbom. Så skrev den dåvarande folkpartistiske partiledaren Per Ahlmark en gång i tiden. Och det är så sant även 2017. Och i alla fall vi som tillhör partier med stolta rötter som är sprungna ur striden för demokrati, fajten för frihandel, kampen för mänskliga rättigheter och slaget om frihet – också för kvinnor – för oss är det viktigare än någonsin att värna, vurma och vårda dessa rötter.

      Rim utan reson

      Rim utan reson
      På regementet i Gävle fanns på sin tid en köksmästare vid namn Waldemar Stålle. Med sin matlagning gjorde han livet drägligare för oss värnpliktiga. Mest ihågkommen är emellertid den gode köksmästaren som pekoralist. Med pekoral menar vi en text som väcker oavsiktligt löje genom bristen på stilkänsla och ett olyckligt val av ord och ämnen. Saken förvärrades i Stålles fall av ett trängande behov av att rimma. Exempel finner vi redan i hans första diktsamling, Slumpskott (1978). I en kommentar säger sig Stålle vilja synliggöra de obemärkta och vanlottade i världen. En prisvärd tanke som dessvärre skjuts i sank i och med att poeten riktar sin empati inte mot medmänniskorna utan mot en fisk som redan genom sin skepnad och valet av livsmiljö drar med sig hela dikten mot botten och gör den plattare än den möjligen annars kunde ha blivit:
      Jag brister i skönhet så till vida
      att ögonen sitter på samma sida
      kroppen platt
      till följd av att
      jag skapades till flundra
      ifall någon skulle undra
      I vår tid går man ofta hårdhänt fram med den klassiska dramatiken. Resoluta omskrivningar är på modet liksom att antingen stryka text eller lägga till aktuellt stoff. Meningen är att en modernisering ska göra det lättare för dagens publik att ta till sig pjäsens innehåll. Klassikerna hålls på så sätt levande, är tanken.
      Köksmästaren var onekligen långt före sin tid när han lanserade en bearbetning i samma anda av den äldre svenska poesin. Hans egna bidrag i debutboken gör inte oväntat soppa av uppslaget.
      I en kommentar skriver Stålle:
      ”Vi skärskådar en berömd dikt av Per Lagerkvist och finner ett och annat som behöver omprövas. Dess första rad är fortsatt giltig och får stå kvar. Men den närmast följande framstår som alltför evangelisk och i behov av tillnyktring. I dess ställe gestaltar jag en välkänd erfarenhet så snart vi söker oss ut i trädgården med en gin och tonic eller ett handarbete. Det införs på så vis en välbehövlig problematisering av situationen. Naturen avslöjar sig som dubbelnatur. Skönheten finns där runtomkring oss, men också de kliande angreppen från småkrypens myllervärld.”
      Stålle föreslår således en mindre poetisk version av inledningen till en välkänd dikt av Lagerkvist, den som börjar:
      ”Det är vackrast när det skymmer
      all den kärlek himlen rymmer”
      osv
      Här föreslår köksmästare Stålle i stället följande:
      ”Det är vackrast när det skymmer
      men myggen utgör ett bekymmer”
      En mer kraftfull aktualisering ägnas Frödings dikt ’Det var dans bortåt vägen’. Poeten tecknar en skakande verklighetstrogen och illusionslös bild av tonårsbeteenden i en värmländsk avkrok:
      ”Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
      men om ungdomarna hade roligt vete katten
      en drog i sig femton öl
      föll sen omkull i en pöl
      och insomnade med byxorna fulla av vatten”
      Köksmästaren skriver gärna kortdikter men gör det tyvärr i sin egen oefterhärmliga stil. En avdelning i boken ägnar han sin fjärrbo som heter Asta och arbetar som kokerska i Burträsk. Yr av vårkänslor utbrister poeten:
      ”Min kära är som en mandelpotatis
      ja så finhylt och stjärnögd du är
      att de rätta orden tryter mig här
      mitt hjärta skänker jag dig gratis”
      I en tävling koras Asta till Årets kokerska, och hennes adoratör i Gävle sällar sig spontant till gratulanterna:
      ”Ingen lagar sådan pasta
      som min makalösa Asta
      och därmed basta”
      Men köksmästaren älskar också musik, i synnerhet Wagner, som han hyllar i flera dikter, däribland en om graalriddaren Parsifal i operan med samma namn. Ämnet fängslar poeten till den grad att han glömmer att rimma vilket noteras som ett framsteg. Dessvärre störs intrycket genom den farsartade omkastningen av bokstäver i slutraden.
      ”Aftonens pianissimo drunknar
      i Schlagerforsens brus
      jag låser dörren om mig
      och fininriktar mina wagneröron
      sjung Farsipal!
      Med detta atonala ackord når diktsamlingen sitt stilenliga slut. Bokens enda recensent, en slöjdlärare i Gysinge, tillönskade köksmästaren – och hans läsare – en väl tilltagen period av återhämtning.
      Tolver

      Flottningens guldår i Värmland

      409_60_8 Timmerbröte vid Statt 1938
      I år är det 20 år sedan regeringen formellt avlyste Klarälven som en flottningsled. Då hade det gått flera år sedan älven var en viktig del av den värmländska skogsindustrin. Nu är det bara dykdalberna som minner Karlstadsborna om en försvunnen era.
      Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum