Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Sven-Erik Magnusson 1942-2017: Värmlands legendar har gått ur tiden

      Sveningv eri
      Värmlands kanske mest älskade och välkända röst har tystnat. Under natten till onsdagen gick Sven-Erik Magnusson bort.
      – Pappa var en riktig kämpe och han lämnar oss i stor sorg efter lång tids kamp mot cancern. Vi i familjen fick en fin sista stund tillsammans och önskar nu få tid att bearbeta vår sorg, säger sonen Oscar Magnusson i ett pressmeddelande.
      Foto: VF-ARKIV

      Positivt med enklare antagningsregler

      Åldersgräns för högskoleprovet, nationella behörighetsprov och slopade meritpoäng kan förändra antagningen till högre studier. Förslagen i den nya statliga utredningen är bra, det anser Helena Pallin, utbildningshandläggare på Karlstads universitet.
      Hade reglerna om en åldersgräns för högskoleprovet funnits i dag hade ingen av dem fått göra provet. Ändå tycker gymnasieeleverna Samuel Abrahamsson och Clara Karlsson förslagen i utredningen är bra.

      Kronoparken har fått en ny fotbollsklubb

      Kronoparken United FK, det är namnet på Karlstads nyaste fotbollsförening. Under våren drar verksamheten igång i klubben som ska byggas av och för Kronoparksborna.

      Bangs första roll som operasångare

      Ole Aleksander Bang från Hammarö har medverkat förr på operascenerna men i år är det första gången har gör det som operasångare. I vår tar han också examen som lyrisk tenor från operahögskolan i Stockholm.

      100 år av förenade journalister

      Journalistiken i det en gång tidningstäta Värmland är ännu äldre men för 100 år sedan grundades också Värmlands journalistförening, VJF. Då var det både en facklig rörelse och en förening där journalister kunde umgås och utbyta erfarenheter. Jubileet firas med en gala och vi träffar två av dagens medlemmar som ska delta, Rebecka Hugosson och Johan Forssblad.

      Mannheimer-komedi hos Värmlandsteatern

      På lördag är det premiär för vårens uppsättning på Tempelriddaren, ”I sista minuten”. En föreställning där vänskapen mellan tre äldre kvinnor står i fokus.
      – Det är en väldigt rolig pjäs som visar att trots att man är gammal så har man drömmar och lever sitt liv. Det är fint att kunna visa det, säger regissören Carina Ekman.

      Familjemässan stödjer Barncancerfonden i år

      För 13:e året i rad arrangeras Barnmässan som samlar in pengar till välgörenhet. I år tror initiativtagaren och arrangören Linda Modin Klemner att miljongränsen sprängs redan under första dagen.

      Kör sjunger Strömstedt

      En hundra kvinnor stark damkör samlas i kväll, torsdag, i Skoghalls kyrka för att framföra sju av Niklas Strömstedts sånger på temat kärlek.

      Artisan Deli svidas om för tydligare matprofil

      Artisan Deli på Kasernhöjden är för tillfället stängt för att göra om utbudet. Man ska satsa mer renodlat på mat där och fika på Artisan Bread. Delin ska förhoppningsvis öppnas igen före påsk, enligt en av delägarna, Mattias Dröschmeister.

      Vem finansierar vad?

      Så var vi i gång igen. Vänsterkanten blandar ihop äpple och päron. Om det beror på okunnighet eller en vilja att ta billiga politiska poänger vet jag inte, det förra innebär ignorans och det senare populism. Den politiska debatten präglas redan av för mycket av båda dessa inslag. I söndags satt Göran Greider och myste i Sveriges Radios ”Gomorron, Världen” där han cyniskt konstaterade att ”det är mycket lättare att snabbt få loss en halv miljard till försvaret än till förlossningsvården”. Slagkraftigt? Javisst. Hederligt? Icke.
      Vi kan börja med att konstatera att vi lägger nästan tio procent av Sveriges BNP på sjukvård (och i dessa siffror ingår inte vissa kostnader, exempelvis kostnader för forskning och utbildning) medan försvarets motsvarande andel är en procent.
      Om detta är relevant eller inte lämnar jag därhän men vad som är viktigare är att försvaret är statens uppgift. Sjukvården finansieras av landstingen. Det är således rikspolitikernas sak att ordna fram pengar till försvaret och det är varken konstigt eller orimligt att rikspolitikerna lägger mer pengar på försvaret vad de spenderar på kommunernas och landstingens verksamheter. Nu gör de dock inte ens det.
      Johan Ingerö har förtjänstfullt brutit ner dessa siffror och statsbidragen till kommuner och landsting uppgår till 162 miljarder, dvs fyra gånger så mycket som försvarsbudgeten 2015. Av dessa har 29 miljarder gått till hälso- och sjukvård.
      För exemplets skull så utgår Johan Ingerö från att förlossningsvården behöver 500 extra miljoner. Vi har redan konstaterat att det är landstingens sak att finansiera dessa extra resurser och för att bryta ner detta på region- och landstingsnivå så behöver vi dividera 500 miljoner med de 20 landstingen och regionerna och sedan justera för folkmängd.
      Greiders Dalarna, som befolkningsmässigt är jämförbart med Värmland, har färre än 500 000 invånare och behöver då hitta mindre än 12,5 miljoner kronor i sin landstingsbudget som omfattar ca 8 miljarder kronor.
      Så i stället för att ondgöra sig över välbehövliga, men fortfarande otillräckliga, extra tillskott till försvarsbudgeten i nationell radio borde Göran Greider skriva arga ledare om hur de röda politikerna i Dalarna inte förmår att lösgöra 1,5 promille av sin egen budget för något så viktigt som förlossningsvården.
      För en vecka sedan fyllde Annie Lööf och Jonas Sjöstedt Karlstad Universitets aula. Publiken fick ta del av en frejdig debatt mellan två politiker som beskriver sig som varandras ideologiska motpoler; liberala Lööf mot socialistiska Sjöstedt.
      Vi som såg debatten märkte hur mycket de trivs i stridens hetta och att det samtidigt finns en djup respekt dem emellan. De låter varandra tala till punkt och undviker personangrepp – kort sagt, en hederlig debatt. Och det är såhär det borde se ut. Tydliga ideologiska linjer som drabbar samman, sakligt och rappt.
      Annie Lööfs och Jonas Sjöstedts debatturné har dragit fulla hus på samtliga orter de besökt och det är uppenbart att det finns både ett stort sug och ett stort behov av den här typen av debatter. Draget till sin spets så behöver demokratin mer av detta och mindre av de populistiska och förvirrande utspel Göran Greider ofta står för.

      Minneslångreven agnad med batterikollare och spelkortsblandare

      Min krönika om handexpandern har fått flera läsare att höra av sig och berätta sina minnen – de har fastnat på min minneslångrev! Nu agnar jag med två nya minnen!
      För så där 50 år sedan var jag på hugget när det gällde moderna prylar. Jag skickade efter en ”Battery Checker” (made in Taiwan!). Med hjälp av den kan jag kolla om ett batteri till till exempel radion eller köksklockan är slut eller inte. Är det OK lyser tre små lampor, grönt, gult, rött. Är batteriet slut, lyser bara den röda lampan. Det är jättepraktiskt. Hustrun är en stor användare av batterikollaren.
      Jag kollade hos Clas Ohlson om de hade någon ”battery checker”. Jodå, sa den kunnige försäljaren och tog fram ett ex. Den såg helt annorlunda ut än min. Dock, den har inte någon stor åtgång. Vi var överens, försäljaren och jag att en batterikollare borde finnas i varje hushåll. Tänk att jag var en teknikpionjär, när jag var ung!
      Nästa märkliga pryl i mitt förråd är en mekanisk spelkortsblandare. Bakgrunden är denna: Jag är och har alltid varit urkass på att spela kort. Förklaringen är säkert att jag är helt ointresserad. Vi människor har olika intressen och bra är väl det. Hustrun lägger varje dag en patiens efter förmiddagskaffet, för att ta ett exempel.
      Under några år spelade hustrun och jag ibland kort med mina svärföräldrar. Det kunde vara trevligt, även om jag gjorde de flesta fel som kan göras. Att trumfa ut var jag sämst på. Svärfar hade alltid ett slagord, som han använde när jag missade: ”Det går tiotusen fattiga barn på Londons gator, därför att deras föräldrar inte hade trumfat ut i tid”.
      Även om mitt kortspel inte var av hög klass, så var det ändå något som var ännu sämre. Jag var urkass på att blanda kortleken, när det var min tur. Man ser ju ibland hur trollkonstnärer kan blanda kortleken med en virtuositet som gör att man häpnar.
      Så en dag såg jag i en katalog en ”mackapär” som jag köpte. Det var en automatisk spelkortsblandare. Man lägger in kortleken i blandaren och trycker på en knapp och simsalabim blandas spelkorten. Tyvärr har kortblandaren inte blivit så mycket använd. Mina kära svärföräldrar har lämnat spelbordet och några andra har inte tagit plats vid det.
      Det känns lite märkligt att nu se handexpandern, batterikollaren och spelkortsblandaren. En gång i min ungdom var jag tydligen en ”teknikfreak”. Idag betalar jag med pengar i affären och när jag någon gång behöver ringa hem till hustrun, ber jag artigt någon vänligt sinnad mobilinnehavare att slå numret.

      Intermezzo

      Ny(tt) Rich Text-dokument
      Dörrklockan hade hunnit ringa tre gånger innan Vendela Stilton tagit sig upp ur tevesoffan. Pustande förflyttade hon sig ut i tamburen och öppnade dörren till hälften. Utanför stod en man i mörkbrun ullrock. En ilsket brandgul halsduk var slarvigt virad i flera varv kring hans hals. På huvudet bar mannen en rundkullig mansmössa av lockigt fårskinn och med ett veck över hjässan.
      Besökaren öppnade munnen för att säga något men förekoms av Vendela som pekade på mannens huvudbonad.
      – Den där mössan…
      – Ja?
      – Min pappa hade en likadan, och jag minns att jag brukade sitta med den i knät och låtsa att den var en kanin. Tre gånger om dan fick den salladsblad att äta. Pappa tyckte inte om att jag lekte med hans mössa, så jag fick passa på medan han ”sov på maten”… Men här står jag och pratar. Vad gäller saken?
      Mannen sa.
      – Det gällde ett piano som skulle stämmas.
      – Piano? Ser jag ut som en som spelar piano? Jag med mina krumma fingrar.
      Hon sträckte fram händerna och visade.
      – Dessutom, fortsatte Vendela, har jag tappat intresse för pianosonater och dessa mördande etyder av Clementi, ifall han är bekant. Där satt jag i åratal och klirrade och tapplade tills att grannarna klagade över att instrumentet vad så ostämt. Så vad gör en stackars krumfingrad kärring i en sådan situation? Man ringer upp en pianostämmare, inte sant. I telefonkatalogens yrkesregister fann jag till min glädje en av allt att döma livslevande person av det slaget. Jag slog numret, och vad tror ni händer?
      – Knivig fråga, sa besökaren.
      – Jag fick telefonkontakt med vad som föreföll vara ett väsen uppstiget ur en gravkammare. Spökrösten påstod sig ha för avsikt att stämma mitt piano så snart ”tid och lägenhet tillät”. Med avskedsorden ”ha tålamod” försvann telefonspöket för alltid ur mitt liv. Drygt en månad senare drog jag slutsatsen att mannen gått ur tiden utan att dessförinnan ha hunnit stänga av sin automatiska telefonsvarare… Får jag ställa en personlig: har ni nån gång spelat piano?
      – Det har jag, sa mannen med krimmermössan.
      – Bra, sa Vendela. Då har ni förhoppningsvis starka fingrar.
      – Nåjavars.
      – Jag frågar, fortsatte Vendela, för jag är i akut avsaknad av en karl med starka nypor. Således en som kan skruva av locket på en burk skivade och inlagda rödbetor som jag köpt på ICA… Men här står jag fortfarande och kaskadpratar! Kom inom vetja, så bjuder jag på en kopp pulverkaffe. Medan du går i närkamp med burken kokar jag kaffevattnet, antagligen hinner jag också baka en sockerkaka innan du är färdig. De gick ut i köket. Där tog Vendela ut burken ur kylskåpet, och i en blink men inte utan plågade grimaser vred mannen av locket.
      – Den var grym, sa han flämtande.
      De slog sig ner vid köksbordet med var sin kopp kaffe, och Vendela sa.
      – Hur kunde du veta att jag haft telefonkontakt med en pianostämmare? Jag vill minnas att han hette något som jag tyvärr glömt.
      – Pianostämmaren i fråga råkade vara min far och hette Olof Jansson. Han gick bort för en månad sedan, och jag har övertagit hans kunder.
      – Och hans krimmermössa, inflikade Vendela slagfärdigt.
      – Precis, sa gästen. Att stämma ett piano lärde jag mig redan som barn. Men jag kände aldrig kallelsen att bli musiker. Vad jag däremot brinner för är att sälja mössor och hattar. Det är också precis vad jag numera sysslar med i lag med med några kompisar. Vi har startat ett litet företag på nätet och står rustade att möta den renässans för krimmermössan som är under uppsegling i trendmedvetna kretsar. Men innan jag går igång som affärsman vill jag avverka raden av ostämda pianon som min far så att säja lämnat efter sig. Jag ser det som en hederssak.
      En stund senare reste sig mannen från bordet, virade ytterligare ett varv av halsduken kring halsen och sa.
      – Tack för kaffet. Jag måste iväg. Men ge mej en tidpunkt så kommer jag förbi och stämmer pianot.
      – Pianot finns inte kvar, sa Vendela. En av min sons kompisar skulle gifta sig och avfirades här i lägenheten med en svensexa. Det blev en fest som heter duga, hundar i hela stadsdelen vaknade och började skälla i kör. Det hela slutade med att sällskapet drog ut pianot på balkongen och kastade ner det på bakgården, sjungande Nessun dorma av Puccini…
      – Fascinerande! sa mannen med krimmermössan. Det är ljudet jag tänker på.
      – Vilket ljud?
      – Ljudet när pianot slog i marken från andra våningen. Det måste ha uppstått ett unikt och alldeles underbart klingande dissonant jättebrak. Inte undra på att hundarna vaknade… Beträffande problemen med konserverade livsmedel föreslår jag att damen tar kontakt med Förpackningsofferjouren. Där finns specialister på området, fingerstarka och vältränade personer, dessutom rustade med de verktyg som kan behövas för att befria livsmedel från sina förpackningar.

      Snart har alla vårfåglar kommit på plats

      varfaglar
      Plötsligt hör man dem lite varstans, fåglarna. Kvittrandes i något träd eller i flockar på gärdena. Nu har vårfåglarna äntligen kommit.
      Foto: PETER BÄCKER

      200 nya båtplatser planeras av kommunen

      Efterfrågan på kommunens båtplatser är stor och idag står 290 personer i kö. Just nu försöker kommunen beta av kön och under de kommande två åren planeras sammanlagt 200 nya båtplatser.

      Beatleskonsert i Sundstaaulan

      För tre år sedan firades 50-årsjubileet av Beatles konsert i Sundstaaulan. På fredag är det åter dags att hylla bandet med en körkonsert på samma plats. Då medverkar Sundstagymnasiets musikesteters körer, Hammarö kammarkör och musikprofilerna Simon Ljungman och Fredrik Lundberg.