• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Pyssel under vintervilan

      Foto: AP/Michael Probst

      Merparten av allt växande har stannat upp och det råder stillhet och vila i trädgården. De få timmar vi har dagsljus räcker inte långt till att värma upp vare sig mark eller växter och minusgraderna kommer att dominera ett tag framöver. Men trots kyla och mörker finns det ändå någon tröst i att december är här och i att man har klarat av novembers regn- och grårusk. Nu går vi in i en tid med tända ljus, advent och känslan av att mörkret är på upphällningen, för snart vänder det ju mot ljusare tider igen.
      Så här års finns det inte mycket att göra i trädgården. Det kan dock vara klokt att vattna allt vintergrönt en sista gång om plusgraderna i helgen håller i sig, för sedan dröjer det ett tag till nästa gång. Se också efter så att inga redskap, som krattor och spadar råkat bli kvar ute. Får de komma in och ses över med en tvätt och en inoljning, håller de i många år till.

      Foto: Hans T Dahlskog/SCANPIX

      Passa även på att plocka med dig några gröna kvistar när du är ute. Det blir ett extra stämningsfullt adventsfika eller glöggmingel med en girlang av tuja- eller enkvistar i ett rött sidenband på bordet med alla ljus. Min trogna vän grönkålen blir fin i ett höganäskrus eller tillsammans med en servett och placeringskort. Kanske räcker det gröna även till en dörrkrans? En- eller granris, lingonkvistar, några nypon eller andra dekorativa frökapslar, som rysk marton är lätta att binda ihop.

      Låt också den ljuvliga doften av hyacint sprida sig. Kan man ha för många? Tror inte det. Jag har dem i glasvaser i olika höjd och modell utan vare sig jord eller mossa. Doften är för mig så förknippad med den här tiden på året att det inte blir någon jul utan dem. De rosa blir oftast tätast när de slår ut, men de vita är de vackraste om du frågar mig. Mina amaryllis i både rött och vitt är på gång upp, även om det nog dröjer någon dryg vecka innan de slår ut.

      Foto: Leif R Jansson / SCANPIX

      Till helgen kommer jag därför smygstarta med den finaste av dem alla, den aprikosfärgade amaryllisen ’Rilona’. Den är helt underbar som snittblomma tillsammans med några kvistar av lärk eller eukalyptus och kan stå sig ett par veckor om man har ett fint exemplar. Amaryllisen i kruka däremot, kan blomma hur länge som helst, beroende på antalet stjälkar. Innan klockorna slagit ut trivs den bäst om den får stå ljust i rumsvärme, gärna över ett element. När den börjar blomma, ställ den lite svalare så skjuter inte stjälken iväg i höjd och dessutom förlängs blomningen.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Jag är ingen vän av kyla, men visst vore det härligt om det blev vitt och frostigt nu när december ändå är här. Snön lyser upp i mörkret och vinterkänslan infinner sig lättare när termometern står på minus. Även naturen behöver en köldknäpp, dels för att knoppar inte ska slå ut för tidigt och dels för att vissa frön ska kunna gro. Frön styrs av hormoner, som i sin tur är beroende av den omgivande miljön. Hormonerna gör att fröet inte vaknar till liv mitt i vintern utan väntar in vårvärmen. Särskilt frön från perenner, som kommer från vårt kyliga klimat behöver den här typen av behandling, som även kallas stratifiering. Julen närmar sig med stormsteg, nyår likaså och innan du vet ordet av är det dags för det nya odlingsåret att ta fart. Nya fröer, plantor och jordplättar att ta sig an och om bara några månader är vi där. Men först vill jag önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år! Vi ses inpå det nya, gröna 2019.

       

      ”Ska vi ta en öl nån gång?”

      Sms:en på julafton blir färre och färre för varje år som går här i familjebubblan. Och snart är det dags igen; salt mat, Kalles Ankas jul, dans runt granen, konsert från Wien, överkonsumtion och tindrande barn i vuxna kläder. Och för alldeles för många en ensamhet som dånar ut i den stilla midvinternatten.
      Jag tänker på den ibland, vänskapen. Vi var ju ett gäng som höll ihop, kravlöst, under många år. Sedan hände något. Någon blev kär, en annan gjorde karriär. Vi andra blev kvar här. Livets gång tog oss in i nya sammanhang – och vi kunde inte vårda våra relationer längre. Ibland korsas våra vägar, men det är inte samma längre. Alltför ofta är skyddsvästen på och det hela utmynnar i en slags subtil kukmätartävling som börjar med karriärsnack och slutar med vaga löften om nästa tillfälle.
      Jag är inte bättre själv. De gånger som någon ny bekantskap har frågat ”ska vi ta en öl nån gång?” så har jag fått panik och lagt benen på ryggen, samtidigt som jag har uppskattat deras initiativ i det tysta. Men det går helt enkelt inte. Jag vill vara med de människor som jag har gått till krig med, som sällan är imponerade och som aldrig dömer. Och den inställningen kommer straffa sig.
      Mansfällan är nämligen allestädes närvarande och som kompensation håller jag kvar i de 4-5 vänner som klarat 20 års sållande. Vi umgås i sidled, där trivs vi bäst. Då slipper våra blickar mötas. Vi spelar golf, pratar känslor i bilen, och tittar på basket eller fotboll på tv:n. Vi är sociala i sammanhang. Och vid behov, när ingen ser men noga hör, portionerar vi ut det vi behöver studsa.
      Mot slutet av ungkarlstiden kunde jag ibland känna tryck över bröstet runt klockan 20.30 på helgkvällarna. Jag var lite för gammal för att gå ut på krogen och leva jävel. Och vägen till fredagsmys och slummer i soffan med en lika trött partner kändes lång och snårig. Och inte heller alltid så lockande. Jag var fast mellan två världar. När min bästa vän i samma veva skickade inbjudan till sitt bröllop i Italien låg jag länge och stirrade in i strukturtapeten. Sedan besökte jag tre kompisar under några timmar. Något annat var otänkbart. Det kändes som hjärtat rusade av tystnaden i min etta.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Min familj gör mig ibland tokig över att jag inte själviskt och kravlöst kan lägga upp min tid efter gamla mönster längre, men förutom kärlek ger de mig en riktning, en mening, och tämjer mina destruktiva lustar. Svensson-livet gör att jag aldrig riktigt hinner tänka efter och det är antagligen viktigare än jag ens vågar förstå. Det enda jag vet är att jag är lyckligt lottad och stunderna jag får med mig själv, som just nu när familjen har somnat och jag får en halvtimme framför datorn för mig själv, är som balsam för själen.
      Min nyår? Den kommer inte vara ensam, men väl mentalt i fred, med sambo i främmande stad. Och när raketerna tystnat och 2019 är här så ska jag bli bättre på att umgås i sidled med fler. Hoppas ni ställer upp, vi kommer nämligen behöva varandra i framtiden.

      De goa gôbbarna i Göteborg

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Hur står det till med ärligheten och hederligheten i den offentliga sektorn och i det svenska näringslivet?
      Är oförvitligheten det mest utmärkande draget i den välkända svenska naivitetens och aningslöshetens förlovade land? Tyvärr kan vi nog konstatera att såväl korruption som oegentligheter inte är helt ovanliga i vårt land. Allt enligt Transparency International Sverige. Men vad är då korruption enligt samma organisation? Korruption fördjupar fattigdomen i världen, undergräver demokratin och skyddet av mänskliga rättigheter, skadar handel och hindrar investeringar, äventyrar god samhällsstyrning, minskar förtroendet för samhällets institutioner och för marknadsekonomin. Korruption brukar anses föreligga när någon utnyttjar sin maktposition för att gynna sig själv till exempel en beslutsfattare inom förvaltningen eller en inköpschef i näringslivet. Det kan också handla om att gynna ett intresse som står beslutsfattare nära till exempel en politiker som tar emot ett bidrag till sitt parti mot löfte om att verka för att ett visst politiskt beslut. Här följer en provkarta på oegentligheter i landet Lagom.

      För några år sedan utmärkte sig Göteborg för ett antal exempel på tagande av muta och bestickning samt vänskapskorruption. Det gällde det kommunala bostadsbolaget Poseidon, Göteborgs Energi och Göteborgs Spårvägar. Göteborg kom då till och med att kallas Muteborg. Den så kallade Göteborgsandan, som innebär goda relationer mellan den

      kommunala politiken och andra aktörer i staden har ibland inte fått helt hälsosamma konsekvenser. Andra exempel är affären med försvarsminister Peter Hultqvists pressekreterare, som bedrev eget företag inom sitt eget ansvarsområde i departementet, visar på Sveriges aningslöshet när det kommer till jäv och vänskapskorruption. När utrikesminister Margot Wallström fick en lägenhet i Stockholm av fack- förbundet Kommunal utreddes hon av Riksenheten för korruption för eventuellt mutbrott. Enligt utrikesministerns försvarsadvokat var lägenhetsaffären inte en muta utan ”ett uttryck för vänskap” från Kommunals sida. Professorn i rättsvetenskap Dennis Töllborg menade dock att ”lägenheten var en solklar muta ”. Utredningen mot Wallström lades sedermera ner.

      Det ultimata exemplet på politisk korruption enligt statsvetaren Bo Rothstein är LO:s löfte till Stefan Löfven att ge Socialdemokraterna minst 250 000 röster i valet 2018 i utbyte mot politiska tjänster. Uppdrag gransknings grävande reportage kring ett antal bedrägliga säljbolag styrda av en affärsman i London har bevisat att 216 av Sveriges 290 kommuner är mer eller mindre mutbara. Tre av fyra kommuner har alltså har alltså fallit offer för bluffakturor och mutförsök. Konkurrensverket kommer att trappa upp kampen mot korruption. Offentlig upphandling är ett riskområde och mörkertalet är stort, anser verkets generaldirektör Rikars Jermsten.
      Inom privata näringslivet är problemet med korruption och oegentligheter av en helt annan magnitud vad gäller storleken på belopp. Skandalen med Telias misstänkta miljardmutor i Uzbekistan har fått svenska företag att skärpa sig anser Institutet mot mutor. Skandalen med fondbolaget Allras affärer riktar sökarljuset mot fler aktörer än de fyra chefer som åtalas.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Sverige är sämst i Skandinavien och är det sjätte minst korrupta landet i världen enligt Transparency International. Uzbekistan är på plats 157. Tre komponenter är avgörande för ett effektivt regelverk mot korruption: straffsatserna, företagsboten och risken att bli upptäckt och lagförd. Varken straffskalan eller företagsboten har någon som helst avskräckande verkan. Med vår straffskala (max sex år för grovt mutbrott) och företagsbot (max tio miljoner kronor) står vi oss slätt i jämförelse med andra länder, vilket också OECD kritiserar oss för. Med kalla fakta på bordet är det hög tid att ta en riktig diskussion om de förändringar som är helt nödvändiga för att kunna förebygga och förhindra korruption och oegentligheter. Media har också en utomordentligt viktig roll att spela i de här sammanhangen. Program som Uppdrag granskning, Kalla fakta och Kaliber i SR liksom grävande journalister i våra dagstidningar har viktiga och angelägna uppdrag att lyfta fram i dagsljuset hel- och halvskumma företeelser och förhållanden i såväl offentlig sektor som företagsamheten.

      Louise är Värmlands Lucia 2018

      Foto: Helena Karlsson

      Äntligen blev det hennes tur. När rösterna var räknade var det Louise Sjöström från Munkfors som kammade hem titeln Värmlands Lucia.
      – Jag har alltid varit den ständigt sjungande tärnan.
      Nervositeten slog till ordentligt inför avslöjandet av vem av de fem kandidaterna som fått flest röster. Det var en chockad Louise Sjöström som fick ta emot buketten.
      – Det känns jättebra. Jag hade inställt mig på att det inte skulle bli jag för att jag inte skulle bli besviken. Så det känns ju jättekul, säger hon och berättar att trots att hon aldrig varit lucia tidigare, var det inte det viktigaste.
      – Det är väl inte den största delen, utan det är att få vara med i luciatåget, upplevelsen i sig och sången. Sen kan jag ju inte sticka under stol med att jag ville bli lucia. Jag kände att jag kunde få pröva på den där kronan innan det blir för sent.

      Foto: Helena Karlsson

      I år röstade betydligt fler än förra året och totalt kom 1 123 röster in, lite mer än en tredjedel av dem gick till Louise Sjöström. Hon tror att hon vann tack vare hemkommunen.
      – Är man munkforsing så stöttar man varandra ganska bra på hemorten. Jag tror att det är väldigt mycket därför. Jag är så tacksam för alla som har röstat, säger hon.
      Ser fram emot konsertNu väntar kröningen på Soltorget på söndag och fortfarande återstår flera repetitioner med Söt Likör innan det är dags för de två luciakonserterna i Domkyrkan den 12 december och ett gäng luciatåg under luciadagen.
      – Jag ser mest fram emot konserten i Domkyrkan. Just att stå där och se allt för det är säkert jättefint. Det känns speciellt, säger hon.

      Men luciarepetitionerna är inte nog för Louise Sjöström som har flera järn i musikelden just nu.
      – Jag har mycket låttexter i huvudet. Jag är med i en julshow i Munkfors också och vi har premiär på fredag. Så det är dubbla repetitioner.
      Men när showerna avklarade och lucialjusen utblåsta så väntar i alla fall lite välbehövd julledighet.
      – Då åker jag till Sälen med min sambo och hela familjen, men nu är jag redo för att ha ett högt tempo nu ett tag.
      Hur ska du fira det här?
      – Min sambo kanske lagar lite god mat åt mig, säger den glada munkforsingen.

      Politiker tar ansvar för politiken

      Foto: Mikael Lindblom

      Karlstad är en stad som nu på senare år blivit allt mer medialt uppmärksammad.
      Inför nästan varje större projekt, om det så är en muminpark, ett nytt torg eller ett nytt höghus så möts det med protester. Karlstadsborna går numera ”man ur huse” för att visa sitt missnöje och är inte orädd att ta till mer högljudda metoder. I min andra ledare tänkte jag därför reflektera lite lätt kring det nya Karlstad och vad det innebär att vara förtroendevald.
      Som liberal tycker jag det är fantastiskt med engagerade medborgare. Det gör så att vi politiker aldrig får nöja oss med våra beslut. Det går alltid att se frågor ur en ännu större helhet eller från ett annat perspektiv. Relationen mellan förtroendevald och medborgare bör därför ses som något särskilt och viktigt för vår lokala demokrati. Men det är skillnad enligt mig att vara en engagerad medborgare som vill vara med och förändra Karlstad till det bättre eller att vara en medborgare som sprider misstro om politiken. Som inte tror att vi politiker vill det bästa för vår kommun.
      Att sitta som förtroendevald, att vara folkvald är bland det finaste man kan vara. Man representerar sina väljare, sina idéer och visioner om sin kommun och man har också en tydlig ideologisk riktning i sin politik. Ingen väljer att aktivt skriva upp sig på kommunvalsedel om den inte vill något med sin kommun. De som inte vill något eller som inte står upp för partiets politik sållas också tidigt bort inom partierna och kommer inte med på någon lista. Inom kommunen finns vissa gemensamma spelregler som alla politiker måste förhålla sig till. Bland annat en budget och en vision som berättar vart kommunen är på väg.
      När då en misstro mot politiken växer sig allt starkare och det inte längre spelar någon roll vad man gör, så skapas det en stor förtvivlan hos politikerna. ”Vill jag verkligen hålla på med detta?” och ”Undra vilka protester detta beslut kommer att ge?”. Jag är rädd att om det tidvis mycket hårda klimatet fortsätter så kommer det skapas en ovilja bland politiker att våga fatta svårare beslut. Beslut som kan vara av stor betydelse för kommunen, men som istället inte väljs att framställas.

      Sara Gunnarsson, ledarskribent.

      Den återkommande frågan vi politiker brukar få om det så är i en insändare, på sociala medier eller i andra sammanhang är om vi politiker verkligen tar ansvar för vår stad. Enligt mig är det som jag och mina politiska kollegor gör. Vi tar ansvar för Karlstad. Ibland kanske vi har olika mål eller vägar att nå målet, men vi har alltid Karlstads bästa i fokus. Med engagerade medborgare kan vi nå ännu längre men då måste vi spela efter samma spelregler. Vi politiker kanske måste bjuda till lite mer och medborgarna komma ihåg att vi faktiskt har Karlstad bästa i fokus.
      Förutom att rösta i valet så finns det rätt många olika sätt att påverka politiken. Ett sätt kan vara att engagera sig i ett parti, en förening eller varför inte själv ta kontakt med en folkvald för ett samtal. Visa att du vill vara delaktig kom gärna med nya perspektiv. Jag kan garantera att vi politiker hellre möter en medborgare öga mot öga än genom skrivelser på nätet.

      Sorgens många ansikten

      Foto: AP Photo/Thierry Charlier

      November är den gråaste och mörkaste av alla månader. Jo, jag vet att december egentligen är mörkare, men den lurar oss med sitt glitter och sitt ljus och får oss att tro att det inte är så mörkt som det egentligen är. Och det är nog räddningen, för hur skulle vi annars orka ta oss igenom allt detta mörker?

      Men november glittrar inte även om somliga redan vid allhelgonahelgen hänger upp ljusslingor i sina trädgårdar och på balkonger. Enligt mig är det ganska besynnerligt att börja julfirandet redan i november, och inte hjälper det heller, för den månaden är tung av minnen. Genom ett par tragiska och alltför tidiga dödsfall är denna månad för alltid förknippad med sorg, och även om jag inte sörjer längre, finns det något i det fattiga, glåmiga novemberljuset som tynger.

      Sorg är ett vackert ord, men den är långt ifrån vacker. Sorg är vanmakt, våldsamt vanvett, vacklande vilsenhet, vitglödgad vrede. Sorg kan vara obarmhärtig, smärtsam, elak, missunnsam, avundsjuk, avgrundsdjup – och vemodig som den vita juninatten. Sorg är tusen frågor, som alla är desamma: Varför? Och – hur ska jag nu leva? Hur ska jag nu kunna leva? Varför ska jag leva? Varför? Varför? Varför?

      Sorg är att vakna på morgonen och inte förstå att det ofattbara har hänt. Sorg är att inte vilja lägga sig på kvällen av rädsla för sina egna tankar. Sina egna känslor. Sina demoner. Sorg är att en dag förvånas över att inte sörja – för att i nästa ögonblick och golvas av sorgens stenhårda käftsmäll. För varje gång reser du dig dock snabbare. Sorg är två steg framåt och ett, ibland två steg, tre steg tillbaka. Du kan inte förbereda dig för sorgen. Sorg förlåter eller förädlar inte, men den är en del av detta att vara människa.
      Sorgen kan te sig underlig. Du skrattar trots att – eller för att – du känner avgrundsdjupet inom dig, och du gråter, när omgivningen förväntar sig att du ska ”ta dig samman” och gå vidare. Men sorgen har ingen almanacka, ingen tidsplan, ingen agenda. Sorgen har många tillstånd. Sorgen har många ansikten. Sorgen har många uttryck.

      Men – sorgen har bara en väg. Rätt in. Rakt igenom. Och ut på andra sidan. Du kommer inte undan. Det finns inga genvägar. Sorg måste genomlevas. Har du tur, finns det andra som kan dela din sorg, men delad sorg är inte halv sorg. Delad sorg är delad sorg – inget annat. Men nog så trösterikt.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Sorg är ett blödande sår. Om du låter det blöda färdigt, läker det. Kräver inte kirurgtejp. Det kan gå upp, om du får en ny sorg nära inpå. Så småningom blir såret ett ärr, som kan klia och svida vid påfrestningar. Låt det klia. Låt det svida. Låt sorgen ockupera dig. Låt sorgen husera i dig. Låt sorgen hantera dig i stället för att låtsas hantera sorgen. Med tiden bleknar ärret. Sorgen har blivit ett minne.

      Hotellupplevelse

      En jämförelsevis trovärdig läsare skriver och berättar om ett sällsamt möte mitt i natten. Upplevelsen återges i det följande med mannens egna ord:
      Jag vaknade vid att en hand grep tag om min axel och skakade den.
      – Vakna!
      För att få en tydligare uppfattning om situationen tände jag sänglampan.
      Fönstret stod öppet, såg jag, och gardinen som var förd åt sidan rörde sig böljande i nattbrisen. Utanför skymdes sikten av trädkronorna i den anslutande parken, övernattningsplats för stadens skränande kajor.
      Vid sidan av min säng stod en man i träningskläder, och min sänglampa belyste ett ansikte glittrande av svett. En kommentar till personens närvaro kändes angelägen.
      – Hej, sa jag. Jag har åtskilliga vänner och räknar än fler bekanta, men dig känner jag inte!
      – Låt mig bara få vila mig ett ögonblick, sa mannen och damp ner på en av rummets stolar.
      Klippande med ögonen försökte jag bringa en smula ordning och samverkan mellan de tankar och den rädsla som for genom huvudet. Var han en tjuv, mannen som satt där och kastade sin skugga ut genom fönstret?
      Den yttre situationen gick att göra reda för. Jag var på turistbesök i Köpenhamn, ingenting konstigt med det således. Fler minnesbilder dök upp. Efter att ha checkat in på hotell Bodil på Carl Nielsengatan hade jag tagit hissen fem våningar upp. Väl där hade jag följt den anvisade korridoren och så småningom hittat rummet som jag bokat. Efter att ha installerat mig och duschat tog jag mig ner till hotellrestaurangen och åt en halstrad laxkotlett, åtföljd av ”en lille en” och två flaskor Påskebryg. Som avslutning jordgubbar med glass, kaffe med ett glas armagnac. På teven i hotellets lobby skakade David Attenborough hand med en surmulen bergsgorilla iförd vanvårdad päls. Jag tog mig upp till rummet och dröp omgående i säng.
      Mannen på stolen betraktade mig vaksamt. Av allt att döma hade han tagit sig in via fönstret. Men av vilken anledning?
      – Du anar inte vad som drabbade mig där ute på väggen mellan fjärde och femte våningarna, sa mannen som om han läst mina tankar.
      – Höjdskräck? gissade jag.
      – Långt ifrån, sa min gäst.
      – Polisen?!
      – Alls inte, sa mannen. Hicka. Befängt, inte sant. Men nu ber jag dej enträget att inte ringa polisen eller vad annat opåkallat du kan hitta på. Däremot vore jag betjänt av ett glas vanligt kallt vatten mot hickan. Och att få sitta här några minuter och ta igen mej.
      Min misstänksamhet ersattes vartefter av nyfikenhet.
      – Hur vore det med en kopp kaffe, frågade jag.
      – Mange tak, sa mannen glatt överraskad.
      Jag trädde en morgonrock över pyjamasen, mannen fick vatten att dricka och jag satte på kaffebryggaren. Tillsammans slog vi oss ner i köksutrymmet.
      Min besökare sammanfattade.
      – Jag förmodar du skulle sätta värde på en förklaring till min oplanerade härvaro. I så fall är det är något jag har en viss förståelse för. Alltså. Jag heter Jens Madsen, dansk till börden men framför allt fasadklättrare. Massmedia kallar mej gärna Spindeldansken, själv föredrar jag den mer seriösa beteckningen husbestigare. Men rimligt nog undrar du över vad som får mig att klättra omkring på ödsliga husväggar, trakasserad av hundratals kajor som får sin nattsömn spolierad.
      – Där slog du huvudet på spiken, sa jag.
      – Nåväl. Så här ligger det till. Där du ser en husvägg ser jag en utmaning, något jag måste uppför. För närvarande ligger jag i träning inför mitt nästa projekt. Jag har nämligen för avsikt att bestiga en av världens högsta byggnader: Taipei 101 i Taiwan, höjd 508 m, 101 våningar. Men till att börja med gäller det att avsluta den här klättringen på ett värdigt sätt. Det kunde lätt ha slutat alldeles galet. Hickan kom fullständigt överraskande, förstår du, och den hade sånär fått mig att tappa taget. Det var då jag upptäckte ditt halvöppnade fönster alldeles intill där jag befann mig. Heck!
      – Jag sover helst i frisk luft, förklarade jag.
      – Det behöver du inte be om ursäkt för, sa Spindelmannen. Kanske räddade det mitt liv. Har du hört talas om Alain Robert?
      – Nej.
      I våra kretsar räknas han som världsmästare i husbestigning. Min ambition är att omplacera honom till en hedrande andraplats.
      – Vad har du i påsen där vid remmen kring midjan?
      – Som husbestigare använder jag ingen hjälputrustning utöver ett par nävar talk som jag förvarar i påsen. Under klättrandet förlitar jag mig framför allt på händerna, som måste hållas torra för att inte slinta när jag tar mig uppför väggen via fogar, fönsterbleck och annat som går att gripa tag i. Heck!
      – Du är med andra ord en dansk husalpinist, sa jag och brast i skratt.
      Mannen instämde i skrattet.
      – Patetiskt, inte sant, sa han och ställde ifrån sig koppen efter att ha druckit ur det sista. Men vad annat står till buds i ett land som vårt? Danmark må ha sitt Tivoli och sina pillede rejer, men en fullblodsklättrare som mej har landskapet ingenting att erbjuda utöver en och annan liten bergknalle för mina barnbarn. Mitt fosterland är ’flad som en pandekage’ som vi säger på danska.
      – Ni har ju alltid Himmelbjerget på Jylland, invände jag hänsynsfullt.
      Mannen fnyste.
      – För en kräsen klättrare är det berget på sin höjd ett skämt. 173 meter. Ha! Dessbättre erbjuder ju den danska bebyggelsen ett alternativ även om fasadklättring egentligen är förbjuden numera på grund av de trafikstockningar som vållas av tillströmmande åskådare. Jag är som du lätt inser hänvisad till att sköta min träning med en viss diskretion, det vill säga nattetid. Fast även då uppstår problem. Det räcker med att jag vilar mig några minuter på ett fönsterbleck för att folk ska vakna och ringa polisen.
      – Hur tar du dej ner? frågade jag.
      – Samma väg som opp fast svårare. Men nu tror jag hickan har lagt sig. Tack för kaffet och ha en fortsatt lugn natt.
      Mannen öppnade fönstret på vid gavel och steg ut på fönsterblecket. Där fäste han med de yttre lederna på fingarna i gliporna mellan fasadens cementskivor. Sedan försvann han spöklikt ut på husväggen, på väg uppåt.
      Med ett rysande återvände jag till sängen men lät fönstret stå halvöppet för den händelse mannen skulle behöva ytterligare hjälp.
      Och mycket riktigt. En halvtimme senare vaknade jag av att fasadfklättraren satt på samma stol som tidigare.
      Än en gång tände jag lampan och inväntade tålmodigt en förklaring.
      – I natt är det som förgjort, sa fasadklättraren. Jag blev attackerad av en flock kajor. Oförskämdare varelse får man leta efter. Det blir nog att ta hissen ner… Heck!

      Släpp fram en liberal politik!

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      Sverige behöver en stabil regering. En regering som borgar för liberal och Europavänlig politik men allt annat än konservatism och socialism.
      Därför var det helt rätt att rösta nej till en svag, värdekonservativ regering, aktivt beroende av nationalistiska SD den 14 november.
      Nu är det hög tid att alla partier som värnar det fria och öppna samhället tar sig samman för att hitta den balanspunkt som finns mellan ytterkanterna. Ansvar för detta har alla partier som värnar det fria och öppna samhället men ansvaret vilar tyngst på de två största partierna.
      I det här läget är det viktigt att varje parti visar vilken sakpolitik de står för. Glädjande nog lägger såväl Liberalerna som Centern egna budgetmotioner i riksdagen, medan Kristdemokraterna och Moderaterna dessvärre fortsatt verka tro på den smala konservativa koalitionen som förlorade statsministeromröstningen i kammaren. Övergångsregeringens budget är självklart mer av förvaltande än utvecklande karaktär, vilket den också ska vara.
      Då är det ändå bra att övriga partier lägger förslag som tydliggör de olika enskilda partiernas prioriteringar. Det borde alla partier göra och enligt praxis rösta på eget förslag, alternativt lägga ner rösterna. Det är viktigare i nuvarande läge än blockpolitik.
      Faktiskt kan det till och med vara en framkomlig väg även i processen mot en ny regering, på så sätt att det ger möjlighet att börja jämföra tunga politiska sakfrågor. Åtminstone de som kostar pengar. Att se vilka frågor man är överens om, det torde vara en väg att komma bort från prestige och låsta positioner.
      Trots skillnader i syn på skatter och ägande innehåller politik fler aspekter. I grunden är det vad vi sett allt tydligare under den här hösten. Och trots att höger/vänster skalan varit så dominerande i årtionden så visar såväl årets valrörelse som processen efter valet att det finns andra värden som spelar roll än ekonomi, nämligen inställningen till en global och öppen värld.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Det öppna och liberala modellen måste till varje pris försvaras. Att det finns krafter som vill gå i konservativ/nationalistisk riktning är beklagligt och att dessa krafter växer är än mer deprimerande. En majoritet av Sveriges Riksdag vill dock något annat och det är de krafterna vi nu får ställa vårt hopp till. Trots det historiska, att en statsminister som föreslagits av talmannen röstats ner i kammaren, hyser jag gott hopp om att den liberala mitten i svensk politik kan samlas och arbeta för ett fortsatt öppet och fritt samhälle och att vi undviker nyval.
      Val kommer vi ändå att ha till sommaren men då till EU-parlamentet. Det blir spännande att se hur de svenska väljarna då kommer att rösta. Ett viktigt val, inte minst i en tid där Storbritannien lämnat och där flera länder i Östeuropa prövar övriga unionens demokratiska principer och därmed tålamod. EU behövs och har en viktigare uppgift att fylla än någonsin i kampen för ett även framgent fritt, öppet, fredligt och liberalt Europa.

      Med en fot i varje värld

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      En gammal släkting har dykt upp i ett protokoll över Karlstads lösdrivare från 1900-talets början. Jag har undrat när mitt grävande i släkthistorian skulle ge mig smuts under naglarna.
      Man får väl vara tacksam över att det inte gäller mord utan bara lite fylleri och otukt, eller ”i hög grad sedeslöst levnadssätt” som en av förseelserna lyder. Det kan man leva med.
      Om hon hade visat sig vara en Lizzie Borden så skulle jag ha lite svårare för att smälta informationen.
      Om vi skulle applicera den tidens lagar på dagens samhälle så skulle det bli trångt i finkan. Mycket av det som var osedligt då är normaliserat nu.
      Det känns betryggande att vi lever i en tid då en kvinna kan söka sexuella kontakter via Tinder utan att få en prick i registret och ett stigma på huden.
      Det här tugget om att det var bättre förr kan jag inte riktigt svälja. Man ärvde ofta sina föräldrars lott i livet och fick nöja sig med det.
      Man uppmuntrades inte att blicka mot horisonten och drömma. Livskvalitet fanns inte ens i vokabulären. Lidande var däremot understruket.
      Man härdades av livet på ett helt annat sätt då. Numera sätter man hörnskydd på alla vassa kanter i hemmet så att barnen inte skadar sig.
      Här gäller det dock att hitta en balans mellan då och nu. Man måste slå sig ibland för att lära sig hur man inte ska göra, och man måste tygla sina drömmar ibland för att få något gjort. Man ska inte ta för lätt på livet men man ska inte heller göra det svårare än nödvändigt.
      Det är en bra lärdom för både äldre, nuvarande och framtida generationer.
      Jag och min sambo diskuterade nyligen vad framtida generationer kommer säga om oss när de gräver i historien.
      Under sådana diskussioner återkommer jag alltid till en rad ur Navid Modiris fantastiska diktsamling Skrik om du brinner; ”hur ska någon minnas oss/ när vi lagras så labilt?”
      Kommer det över huvud taget att finnas några fysiska bevis för vår existens mer än en gravsten eller ett namnplakat vid minneslunden?

      Tim Sterner, krönikör

      Det finns en viss charm med att bläddra igenom gulnade dokument för att skapa sig en bild över hur människor har levt. En charm som kommande generationer inte kommer att uppleva. För allting lagras digitalt. Vi är ett serverhaveri ifrån historielöshet.
      Jag blev ganska nyligen ifrågasatt för att jag har en fysisk kalender som man fyller i med en sådan där, ni vet, penna.
      Jag är väldigt tacksam över att tillhöra en generation som är både analog och digital. Vi står med en fot i varje värld. Det gör att vi kan kombinera det förflutna med samtiden och skapa en balanserad grund att stå på.
      Om mina misstag kommer att finnas lagrade för eftervärlden så får det hellre stå att jag blivit dömd för sedeslöshet än historielöshet.

      IT-strul, stress och flow

      Foto: Bertil Ericson/Scanpix

      Alltså, jag älskar verkligen min telefon och min dator och tycker att mejl och sms är fenomenala sätt att kommunicera. IT-systemet vi har på jobbet blir bättre och bättre och underlättar mitt arbete. Det är enklare att få kontakt med människor och att arbeta på distans är inte längre bara en möjlighet utan en självklarhet för många, som mest sitter framför en datorskärm.
      Men det finns tillfällen då all den här tekniken har negativa effekter på mig och många andra. Då menar jag inte bara det att jag alltid är nåbar eller att jag är beroende av sociala medier.
      Nej det finns något som jag tycker är mycket värre som ger mig både blodtryckshöjning och ont i kroppen, och det är när tekniken krånglar.
      Jag läste någonstans att en anställd i snitt lägger cirka 30 minuter per dag på att handskas med IT-strul. Det blir två och en halv timme i veckan, tio timmar i månaden och över hundra timmar om året.
      Är det verkligen rimligt? Det innebär ju inte bara att företag förlorar pengar och att vi går miste om effektiv arbetstid utan det påverkar ju också våra kroppar genom att stressa och skapa frustration.
      Hur ofta är man inte inställd på att jobba hårt och fokuserat men möts av ett tekniskt fel som man inte kan göra något åt? Varje dag skulle jag vilja säga. Ibland flera gånger om dagen. Och så den oro som uppstår för att något tekniskt fel eventuellt ska uppstå, fast det inte gjort det än, men man är förberedd för man vet ju aldrig så det är lika bra att lägga tid på att oroa sig också.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Jag vet inte hur många gånger jag suttit framför datorn med stigande puls och skenande irritation över att internet är lika långsamt som på den tiden vi hade modem. Jag vet inte hur ofta jag högt säger till datorn att året är 2018 och att inte klara att öppna ett word-dokument på mindre än trettio sekunder inte är acceptabelt. Jag känner hur det kryper inuti huvudet på mig och min andhämtning bli häftigare och häftigare. Är det något jag inte ska behöva vänta på i den tid vi nu lever i så är det väl ändå att all teknik ska bestämma sig för att fungera.
      Ibland kan jag vara inne i ett flow och ha en sådan där djup koncentration att det känns som att jag kan sitta hur länge som helst och skriva på en text eller jobba på en trycksak.
      Men så hänger sig datorn eller så bestämmer sig internet för att tappa kontakten och då är det kört. Allt mitt fokus är borta och jag sitter med knutna nävar och funderar på vem jag ska skylla min olycka på.

      Jemen på väg mot katastrof

      Foto: AP Photo/Paul Schemm

      Det här hände i en tid när jag brukade välja semestermål från Utrikesdepartementets lista över länder som svenskar absolut inte bör åka till.
      Turen hade nu kommit till Jemen. Ett litet muslimskt land på den arabiska halvön som trots envisa projekteringsförsök aldrig funnit några större oljefyndigheter. Till skillnad från sina rika grannar har Jemen därför fått finna sig i att landets ekonomiska utveckling aldrig riktigt accelererat.
      I huvudstaden Sanaa, på hotell Golden Dar – den Gyllene Kamelen – basade Spjuvern. Eller Samir som han egentligen hette. Spjuvern kommunicerade oftast genom skämt och han kunde ordna och hitta det mesta. Som var någonstans i Sanaas vindlande, gamla gränder man kan få tag i c-vitamin eller en ny datorkabel åt den inkvarterade svensken. Säkerhetsläget var oförutsägbart och jag var därför Gyllene Kamelens enda gäst men jag behövde sällan mer markservice än att Spjuvern varje eftermiddag kunde domna bort i ett khat-rus i hotellets svala lobby. Där jobbade även tonåringen Ayaman samt guiden Hamid. Utav de tre jemeniterna var Hamid bäst på engelska men dessvärre mer intresserad av diskutera europeiska visumregler än att ta mig till stadens historiska ruiner.
      De tre grabbarna drev i princip Jemens svar på Fawlty Towers vilket gjorde veckorna i landet till en upplevelse som jag burit med mig med värme sedan dess. Jag reste hem och åren, de gick. Samtidigt sjönk landet allt djupare in i ett mörker av krig och elände.
      FN konstaterade för en tid sedan att kriget i Jemen har resulterat i den värsta humanitära katastrof som just nu står att finna i världen – och då finns det gott om tragedier att jämföra med. I Jemen har över två miljoner människor drivits på flykt och minst 10 000 civila har dödats sedan rebellerna jagade regeringen i exil 2015. Den pågående koleraepidemin tros vara den värsta i modern tid men den största människoslaktaren väntas bli svälten som nu hotar 14 miljoner människor, hälften av landets befolkning, om man inte lyckas få in nödsändningar via hamnen i Hodeida.
      På den ena sidan i kriget står Huthirebeller som backas upp av Iran och på den andra sidan en militärkoalition som utgörs av den jemenitiska regeringen som stöds av Saudiarabien, USA och Förenade Arabemiraten. Men alla kanske kan bli sams i Sverige? FN har nämligen något överraskande bett den svenska regeringen att så snart som möjligt stå värd för fredssamtal vilket Rosenbad besvarat välvilligt. Kommer vi nu se början på slutet av ett inbördeskrig som skördat så många offer?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Vare sig Spjuvern, Hamid eller tonåringen går längre att nå. Ingen svarar på de telefonnummer jag sparat och någonstans när jag ett hopp om att de bara har bytt nummer. Fast kanske inte – för inte bara mina påringningar utan även alla mejl försvinner obesvarade ut i ett svart hål i cyberrymden. Hamid finns inte längre på sociala medier – kanske gick han med i de väpnade grupperna? Eller lyckades han till sist fly, alla visumregler till trots? Tonåringens sista livstecken är ett facebook-inlägg från hans bröllop för över två år sedan. Där poserar han med en Kalasjnikov över axeln. Och hotellet Gyllene Kamelens sista uppdatering på internet – som den försvunne Spjuvern kanske gjort – var för fyra år sedan. Hotellet kan ha dammat igen, det kan ha blivit sönderskjutet.

      Ingen aning!

      Foto: Jessica Gow / SCANPIX

      Det är den tiden igen. När klockan ringer är det fortfarande mörkt utanför fönstret. Skogaholmslimpa, fil och en ost som mest påminner om backhoppartävlingen i Garmisch-Partenkirchen. ”Gapa som ett lejon så borstar vi tänderna”. Ömsom mutor, ömsom hot flyger genom huset. Skalbyxor, fleeceunderstället och fuskollen ska letas fram. Vägen från trotsig son på parkettgolvet till att Michelingubben sitter i sin vagn är fem minuter lång och lika många mörka tankar bred. 25 grader i tamburen, minusgrader utanför och jobbiga tankar om att dagarna som går ser likadana ut däremellan. Sedan frihetskänslan när de gamla hjulspåren ändå passeras till slut och vi är på väg mot förskolan igen. Logistikångest byts mot framtidshopp.
      Min son fyller fyra nu. Det brukade vara en evighet när jag var liten. Det var skillnaden mellan oskuldsfulla raster med innebandy och möten med de tuffa killarna i rökrutan. Det var tiden mellan övningskörning och upprop i en annan stad. Det var längtan till nästa fotbolls-VM. Nu när man är pappa är fyra år ingenting längre. För fyra år sedan var han en tomatröd nyfödd i ett bylte. Nu är han min värld och tiden innan honom är mest fragment som ter sig mer och mer främmande för varje föräldramöte som passerar.
      Han är en egen tänkande varelse nu, en mini-Magnus som vi varje dag skapar minnen för. Han förstår humor och referenser i hans lilla värld. Och den insikten slår undan benen på mig ibland. Som när jag i ett försök att småprata frågar ”vart ligger dagis?”. Och han svarar ”ingen aning”, och gapskrattar eftersom vi har gått här hundratals gånger. Han förstår att det är knasigt. Och när jag tittar på honom snurrar han så där lurigt med ögonen som jag brukar göra när jag skojar med honom.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Väl framme lämnar jag av honom och beger mig mot jobbet. Sedan börjar ett mänskligt haveri som jag knappt upplevt tidigare. Jag har musik i öronen och jag antar att det gör min patetik något förmildrande, men faktum kvarstår: Jag börjar lipa som ett barn. Det går inte att stoppa. Tårarna rinner och jag vet inte riktigt varför – bara att det är skönt, en positiv gråtattack. Det kanske är tacksamhet, kärlek och på grund av vetskapen att jag får vara pappa till pojken jag nyss lämnat av? Jag antar det, men det förtäljer inte historien. Jag vet bara att det hände och att kemiska processer tog över showen för en stund. Sedan ringer telefonen och jag blir abrupt påmind om vardagen igen. Jag ursäktar mig med att jag måste snyta mig samtidigt som jag skärper till mig igen och återfår fattningen. Bluffen verkade gå hem, men jag avslöjade mig själv.
      Insikten så här några timmar senare är åtminstone lite klarare är lip-gate under promenaden. Dagarna må se likadana ut och det gör ingenting. För vad hade jag gjort utan honom? Vad hade jag varit utan de här dagarna? Vad hade mitt liv varit utan de här stunderna? Ingen aning.

      Missljud från parketten

      För en tid sedan läste jag i ett av Fiskeriverkets Info-blad om en inplantering  av så kallad ädelfisk i sjön Ottaren.  Helst valde man fjällröding. Men allt vad lokalbefolkningen får i sina nät är tydligen de obligatoriska mörtarna och braxenpankorna. Kanske att en eller annan liten ensamstående sik slank med.
      Någon, får vi också veta, har grabbat tag i en jättelik gädda som låg och flöt upp och ner. Anledningen visade sig vara en röd badboll som den glupska varelsen överrumplat och lyckats svälja. Av detta kan vi knappast dra annat än nedslående slutsatser rörande gäddors förståndsgåvor. Men fiskar är nog överlag en aning korkade, antar man, och jag erinrar mig vad min farbror – förre bogserbåtskaptenen och fritidsfiskaren Valdemar Borg – en gång skrev i sin loggbok:
      Kan inte räkna till hundra
      eftersom jag är en flundra
      utifall någon  skulle undra
      Kapten Borg som bodde i Gävle gjorde sig således inga överdrivna föreställningar om fiskarnas tankeliv. Däremot kände han till att de ingalunda saknar hörsel. Något som måste bidra till deras dokumenterade intresse för musik, särskilt om den framförs på piano och i ett livligt tempo. Kaptenen visste också att dra fördel av denna fallenhet hos våra matfiskar. Han skaffade sig en transistorradio, till vilken anslöts en högtalare innesluten i vattentät plast.
      Med ekan pallrade sig kaptenen ut till vattnen öster om tätorten Bönan. Där sänkte han ner högtalaren i vattnet, och snart nog hade ljudvågorna dragit till sig ett musikälskande stim av lekmogen strömming. Ett stycke djupare ner under båten cirkulerade som i trans en skara abborrar och en och annan torsk kring den magiska musikspridaren. Fångsterna blev betydande.
      Möjligen hade metoden sitt största värde vid fångst av tonfisk, brukade kaptenen vitsa i glada vänners lag. Tonfisk bör ätas med stämgaffel, brukade han skämtsamt tillägga.
      Själv uppfattade sig kaptenen som i det närmaste omusikalisk. Men där var min farbror fel ute, som det skulle visa sig.

      En försommar på tidigt femtiotal for kapten Borg till Stockholm för att se sig om i huvudstaden. Med sig hade han sin hustru Emma. Här bör inskjutas att kaptenen var en grovt tillyxad karl med mäktig bringa och basröst som en av bogserbåtarna i Gävle hamn.
      Kaptenen besvärades en del av ett bångstyrigt temperament med en benägenhet att alldeles bäras iväg av sina känslor. Hans vana vid opera och andra storstadsmärkvärdigheter var obefintlig.
      Väl installerade på ett hotell i Stockholm hade fru Borg lyckats övertala maken att göra henne sällskap på kvällens föreställning av Tristan och Isolde. Operachefen själv, Set Svanholm, sjöng Tristan, Birgit Nilsson hade sin bästa tid som Isolde.
      Motvilligt men mån om familjesämjan hade kaptenen följt med till operan. De intog sina platser på parketten, förspelet förtonade och ridån hissades. Sedan hade operan sin gång, och kapten Borg sov lugnt vid hustru Emmas sida.
      Lagom till andra aktens slut vaknar han och får med bestörtning uppleva hur Melot drar sitt svärd mot Tristan – som obegripligt nog väljer att inte försvara sig!
      När tredje akten börjar ligger Tristan utsträckt under en lind, dödligt sårad. Trogne vännen Kurvenal vårdar honom efter förmåga, alltmedan en vallpojke spelar vemodigt på sin skalmeja. Från och med nu följer kaptenen handlingen med vaket intresse. Allt är ju så sorgligt däruppe på scenen, och min farbror berörs  av den smärta som Tristan upplever och som både han och orkestern så vältaligt skildrar.
      Emellertid har också kapten Borg ett medicinskt problem.

      Åbäkigt skapt och utrymmeskrävande åt alla håll har han inte funnit sig väl tillrätta i sin fåtölj. Den känns erbarmligt trång och åtsittande som vore stockholmarna ett släkte av dvärgar. Blodkärlen i kaptenens hans ben är hårt åtklämda mot stolskanten, och det uppstår syrebrist i musklerna. Mitt under ett av Tristans klagorop händer det: kaptenen drabbas av kramp i vänsterbenet!
      Var och en som upplevt benkramp vet vad som gäller: Musklerna drar sig häftigt samman, och den åtföljande smärtan är icke att beskriva! Kaptenen överväger som hastigast situationen. Att bli sittande skulle bara förvärra krampen. Men av erfarenhet vet han vad som alltid hjälper: att helt enkelt sträcka ut benet!
      En utsträckning framåt är tyvärr inte att tänka på eftersom fåtöljen framför tar emot. Att helt enkelt lämna parketten låter sig icke göra av praktiska skäl. Återstår att resa sig!
      Kvidande vecklar kapten Borg upp sig i sin fulla längd. Han knyter nävarna och hans ansikte är förvridet.
      Det inträffade hade inte gått obemärkt förbi. Tvärtom drog det omedelbart all uppmärksamhet från stackars Tristan och hans bekymmer under linden. Uppskakade ansikten vreds från alla håll mot den storvuxne mannen som så oväntat och inte helt olikt en valross skjutit upp ur parkettens publikhav.
      Tristan själv häver sig på armbågen för att se vad som är på färde, glömsk av den replik som partituret föreskriver.
      Just då öppnar kapten Borg sina ögon, och ett stort leende av lättnad klyver helskägget: benkrampen har släppt!
      Han ser sig yrvaket omkring och antar att han förväntas säga något. Så han vänder sig upp mot den sårade Tristan på scengolvet och teaterviskar:
      – Pröva doktor Munthes fetbladsliniment!

      Vart är USA på väg?

      Foto: AP Photo/Charlie Riedel

      Frågan är högst befogad med USA:s osannolike och fullständigt oförutsägbare president Donald J Trump som ledare.
      Det som är positivt är att Trump fått oss att inse hur viktigt och angeläget det är att värna demokrati och frihandel. Under sina första år som president har Trump lyckats med bedriften att låta USA lämna ett antal internationella samarbeten. Här följer några exempel: FN:s människorättsråd som han anser hycklande, kärnkraftsavtalet med Iran, som han menar är katastrofalt, Parisavtalet om miljön, som enligt Trump straffar USA, Unesco, där droppen som fick bägaren att rinna över var Palestinas beviljade medlemskap, Frihandelsavtalet TPP, som var president Obamas hjärtebarn och USA:s införande av olika tullar som har blivit inledningen till ett handelskrig, inte minst med Kina.
      Donald Trump har vidare gjort lögnen till ett centralt politiskt verktyg. Vad som uppfattas som sant och falskt i dagens USA är till stor del beroende av partitillhörighet, menar Erik Åsard, välkänd USA-kännare. Den skada som Trump tillfogar amerikansk konservatism är omätlig. De republikaner som tror att allt ska återgå till det normala efter Trumps frånträde som president lurar sig själva, framhåller Erik Åsard. Var håller USA:s republikaner som är balanserade hus någonstans?
      Den skada som Trump har tillfogat presidentämbetet och USA:s relationer med omvärlden under sin första tid som president är enorm. De farhågor som många uttryckte vid Trumps tillträde om effekterna av hans styre har uppfyllts med råge. Trump snäser mot sina allierade i västvärlden som en ilsken tjur men samma tjur lägger sig sedan på rygg och låter sig klias på magen av Rysslands president Putin. Man undrar försynt vilka hållhakar Putin har på Trump. Deras gemensamma möte härförledes i Helsingfors var direkt vanhedrande för Trump. Man får verkligen hoppas att full klarhet kommer att kunna nås om Rysslands sannolika påverkan och inblandning i valet av Trump som USA:s 45:e president.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Donald Trump är, så länge han är president, ett hot mot global säkerhet. Trumps närmaste medarbetare har gått så långt som att stjäla och byta ut viktiga papper från presidentens skrivbord; allt för att hindra att Trump ska underteckna dem. Allting för att stoppa Trumps farliga impulser, avslöjar journalisten och Watergateavslöjaren Bob Woodward i en ny bok, som nyligen publicerats. Donald J Trump uppvisar alla på marknaden förekommande och kända kännetecken som utmärker en despot. Hur länge ska en man med ett sådant förakt för kunskap och med en sådan likgiltighet inför den osäkerhet han ingjuter i världen få styra världens mäktigaste demokrati?

      Småpyssel inför vintern…

      Foto: Robin Haldert / TT

      November är här vare sig vi vill det eller ej. Naturen förbereder sig för vintern och det gör även vi.
      Jag gör mitt bästa för att mota mörker och kyla med att tända levande ljus, ta in nyponkvistar och laga mat som värmer i både mage och sinne. Det finns tid för eftertanke och man kan unna sig att ta det lite lugnare nu när trädgården inte pockar på samma uppmärksamhet som tidigare. Tänka igenom vad som gått bra och vad som kan förbättras, vad man vill ta med till nästa år och vad som kan uteslutas.
      Förr i tiden hade barnen potatislov från skolan, då släktens all potatis skulle tas upp. Att dagens höstlov spenderas på ett helt annat sätt vet vi alla. Många reser till solen för att lagra energi inför vintern, men att ta ledigt för att vara hemma är faktiskt inte heller så dumt. Nu finns det massor att pyssla med och allt blir mer lustfyllt om man inte känner pressen att hinna med allt utöver vardagens stress. Man får tid att förbereda sig inför vintersäsongen, skörda det sista utomhus, leta trattkantareller i skogen och umgås med familjen.

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Den här tiden på året är det många som lyser upp trappen med en halloweenpumpa. Det kan vara svårt att skära ut ögon och mun om man inte har en vass kniv men så länge det blir hål som det lyser ur ska man vara nöjd. Plus att det blir en soppa eller en paj av innanmätet, bara en sån sak. Pumpa och vintersquash är fantastiska grönsaker att odla. Lättskötta, ger riklig skörd och så vansinnigt goda. I år satte jag sorten ’Blue Kurl’ som är ljust blågrå i färgen, gult fruktkött och med nötaktig smak. Ugnsrostad med vitlök och örter, toppad med brynt smör och fårost och lyckan är gjord. Trots sitt hårda skal är vintersquash och pumpor väldigt känsliga, så håll koll på frostnätterna om du fortfarande har dem kvar ute i landet. Jag har redan skördat mina och låtit dem ligga framme i rumstemperatur, för att låta det hårda och ätliga skalet utvecklas på bästa sätt.

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Förutom en och annan oktoberaster och några tappra höstanemoner, är det inte mycket till blommande växter kvar i trädgården. Därför är det fint att låta pumpan vid entrén få sällskap av några krukor med ljung och alunrot. Även prydnadskål är given hemma hos mig, som den kålälskare jag är. Den är otroligt vacker och finns i en mängd varianter.
      På tal om kål; är det något som tål frost så är det just den. Kylan bekommer den inte nämnvärt och så här års får de ju även vara ifred från fjärilslarven. Grönkålen och den lika pampiga släktingen purpurkål, som är mörkt lila låter jag stå kvar till snön kommer. Perfekt att gå och plocka av så snart man vill göra en soppa, en grön smoothie eller chips. Min spetskål kommer jag däremot skörda snart. Spetskål är lite mjällare än vitkål och av sorten ’Wheelers Imperial’ gör jag gärna en grönsakswok, medan kusinen ’Kalibos’ är svagt rödaktig och blir till en fint rosa coleslaw. Riv i en rödbeta för lite extra krut i färgen om du vill.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Det är inte bara vi som behöver värme och god mat för att orka med årstiden, även småfåglarna vill ha sitt. I mitt plommonträd har jag hängt upp ett litet fågelbord och fyllt det med solrosfrön, som går åt i en väldig fart. Talgbollar är också uppskattat av fåglarna och de kan du faktiskt lätt göra själv av smält kokosfett eller ister, som blandas ihop med solrosfrö och majs, och hälls upp i formar för att stelna. Glöm inte att lägga ner ett snöre i formen så du har något att hänga upp dem i.
      Även om kylan gör det lätt att stanna inomhus och kura, är det sällan som luften är så frisk och klar som den är nu. En sväng med krattan, en tur med hunden eller en löprunda i spåret är mina bästa tips till er för att tanka D-vitamin och frisk luft. Värmer också bra innanför västen, kan jag lova.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se