Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 54 kr/mån
      4 mån, 266 kr
      6 mån, 376 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Här får alla hjälp med matematiska klurigheter

      matte_3_402298

      Flera händer syns i luften. Det är måndag och på Älvkullegymnasiet i Karlstad har omkring 15 personer samlats för att få hjälp med matten.
      – Hit kan alla komma oavsett ålder, säger Stefan Löfwall, en av de som hjälper till att lösa kluriga mattefrågor.
      Foto: JOHANNA SKOGLUND

      Nedskuret rally där mer händer omkring Karlstad

      I dag startar Svenska rallyt. Den här gången innehåller det flera nyheter som innebär att mer kommer att hända omkring Karlstad, för såväl tävlande som publik. Serviceplatsen har exempelvis flyttat hit.
      Men den största förändringen, som kom i denna vecka, är att det milda vädret tvingar arrangörerna att korta programmet.

      ”Hitta klimatsmarta lösningar tillsammans”

      Vi måste alla tänka till för att sluta tära på jordens resurser. Världens ledare samlades i Paris för att enas om ett avtal för att hålla nere den globala uppvärmningen. Men vad kan du göra? Linda Hagman och Jennie Rönnbäck på Karlstads kommun tipsar.

      Konsten att krångla till något som är enkelt

      Debatten om farorna som följer av hushållens höga skuldsättning har varit aktuell i många år. Det är drygt fem år sedan liberaler i riksdagen med Carl B Hamilton i spetsen uppmärksammade det orimliga i att fortsätta att subventionera räntor för privatpersoner i en situation där marknadsräntorna är låga och oron för de privata hushållens accelererande skuldsättning är stor.
      De privata hushållens skuldsättning var och är fortfarande hög, oroväckande hög, och många varnar för konsekvenserna. Skuldsättningen kan leda till en priskrasch på bostadsmarknaden och en rejäl ekonomisk påfrestning på många hushålls ekonomier liksom för samhället i stort. Priset, eller vi kanske ska kalla det hyran, på pengar kallas ränta. Lägre pris ökar efterfrågan och högre pris minskar efterfrågan. Så här fem år senare är det flera partier i riksdagen som sneglar mot ränteavdragen men få som vill röra dem. I stället har fokus riktats mot amorteringskrav.
      Riksbanken har sänkt räntan till historiskt låga nivåer. Vid varje sänkning har varningsflagg hissats just för att inte den historiskt låga räntan ska leda till att pengarna används till att spä på bostadspriserna och hushållens skuldsättning istället för att få samhällsekonomins hjul att snurra snabbare. Räntan är alltså inte för låg i mer än ett avseende, den riskerar att spä på en redan mycket het bostadsmarknad. I skenet av den beskrivningen ter det sig oerhört märkligt att staten samtidigt väljer att subventionera just hushållens räntor genom det så kallade ränteavdraget.
      Räntan man betalar på exempelvis ett bostadslån ger ett skatteavdrag. Räntan på pengar insatta på banken beskattas med en räntekostnad och samtidigt beskattas den ränta man får på pengar insatta på sitt bankonto. Det logiska i det här läget, om man nu tycker att hushållen skulle låna mindre och spara mer för att ha större marginaler, vore att ta bort ränteavdragen och nämnda skatt. Mindre reglering, minskat krångel och bättre fungerande marknad.
      Regeringen har valt en annan väg. Inte heller det största oppositionspartiet, Moderaterna, har sagt sig vara villiga att röra ränteavdragen. Ett amorteringskrav införs istället för nya lån. Märkligt, för det är att reglera marknaden ytterligare och att krångla till det. Samtidigt behåller alla låntagare, gamla som nya, ränteavdragen. Orättvist inte minst mot alla dem som står i färd med att köpa sin första bostad.
      En grupp som ofta har de minsta marginalerna och som ofta är unga. Amorteringskravet är alltså en reglering som är tänkt att kyla av en lånemarknad genom att tvinga nya låntagare att betala av sina skulder i en minimitakt. Vid samma marknad subventioneras kostnaden för samtliga lån, genom ränteavdrag, för hela den grupp där oron för skuldsättningen är som högst, det vill säga de privata hushållen. Snurrigt är bara förnamnet.
      Ränteavdragen är en ologisk konstruktion i en tid när man vill att hushållen ska låna mindre och då man vill minska riskerna för privata hushåll och därmed samhället i stort. Det är lätt att i det läget argumentera för en skatteväxling. Att minska ränteavdrag och dessutom växla detta mot en minskad skatt på avkastning av kapital borde vara ett logiskt sätt att hantera problematiken.
      Det skulle dessutom minska statlig styrning istället för att som i fallet med amorteringskrav öka regleringen. I debatter har vi också kunnat följa turerna runt amorteringskravets alla praktiska och legala problem.
      Jan Björklund från Liberalerna har fört fram vikten av att sänka skatten på arbete i samband med en nedtrappning av ränteavdragen för att inte ytterligare höja ett redan högt skattetryck. Väl och bra så, men i ett läge då den svenska beskattningen på avkastningen av kapital är väsentligt högre än i de flesta andra länder borde det logiska vara att växla de subventioner som ränteavdragen utgör vid lån mot en lägre skatt på avkastning av kapital.
      På så sätt skulle marknaden bromsa ökad belåning och samtidigt stimulera sparande. Om det utifrån fördelningspolitiskt perspektiv är svårt att få majoritet för en sådan linje kan kreativa lösningar som ett grundavdrag på inkomstränta kanske vara ett alternativ. Att i första läget helt undanta beskattning av ränta på insatta pengar upp till ett visst belopp skulle uppmuntra buffertsparande. En bra komplettering av slopade ränteavdrag.
      Trots alla goda argument är det en inte alltför kvalificerad gissning att en nedtrappning ränteavdragen kommer att lysa med sin frånvaro, alla goda argument till trots. I nuläget verkar det inte komma att genomföras varken med eller utan kompensation. Riksdagens största partier vågar helt enkelt inte riskera att stöta sig med stora väljargrupper i våra största städer.
      Sammanfattningsvis är resonemanget och slutsatserna enkla men politiskt svåra att genomföra. Ett minskat ränteavdrag drabbar eventuellt många av de som nyligen köpt bostäder och är hårt skuldsatta, inte minst i storstäder, på kort sikt. Men på lång sikt är det just en avsaknad av en sådan politik som kan komma att drabba dem och i förlängningen hela samhällets ekonomi.

      Jourhavande präst har stöttat folk i kris i 60 år

      Svenska kyrkans jourhavande präst har hjälpt människor i kris sedan 1956. Vi har träffat en av de aktiva i dag, verksam inom Karlstads stift.

      Kommunen bjuder in frivilliga krafter

      På söndag bjuder Hammarö kommun in alla som vill veta mer om det arbete som görs för nyanlända.
      – Vi hoppas kunna fånga in de personer som vill hjälpa men som kanske inte är en del i en organisation, säger Annika Axelsson, integrationssamordnare i kommunen.

      Vikentunneln ska bli ljusare och tryggare

      Lång, mörk och föga inbjudande. Så upplevs Vikentunneln av många. Men nu kan det bli ändring när Vikentunneln blir både ljusare och tryggare.

      Han invigde kyrkan som förknippas med giftmord

      Han var född i Åsele och hade många präster i släkten på såväl far- som morföräldrarnas sida. Men det var i Värmland Johan Anton Millén kom att verka och har fått sitt namn på en av gatorna på Sundsta. Under hans tid som biskop i Karlstads stift anställdes giftmordsprästen i Silbodal.

      Avlyssnade nazisten Furugård återuppstår

      Distriktsveterinären Birger Furugård i Värmland var en av den svenska nazismens frontfigurer under 1930-talet. Snart återuppstår han när Värmlandsarkiv och Föreningsarkiv dramatiserar på stan i tidstypiska kläder.

      ”Lärande genom lekfulla inslag”

      Med 108 000 besökare per år är Naturum Värmland i Mariebergsskogen ett av Sveriges högst rankade naturum. I huset vill man lära barn om djur och natur och alla är välkomna.
      – Vi vill att det ska finnas något här för alla, säger Louise Grundeus, enhetschef på Naturum Värmland.

      Det finns ingen topografisk karta över livets terräng

      Sedan den 5 februari är jag officiellt inne på mitt sista år som 20-någonting. Jag har inte direkt uppfyllt alla delmål jag haft inför 30. Men samtidigt har helt andra möjligheter presenterat sig och jag har uppfyllt drömmar jag inte ens hade för några år sedan. Livet är fascinerande på det viset. Man tror att man vet vad man vill och vart man är på väg, men så kommer det en avfart som inte är utmärkt på kartan. Jaha? Ska jag svänga av här eller?
      Det här med att läsa av skala och terräng har aldrig riktigt varit min grej. När det var orientering på skolidrotten var det en överraskning varje gång jag snubblade över en markör. Det är så jag föredrar att leva mitt liv. Jag utforskar hellre landskapet utan en tydlig plan och följer de stigar som råkar dyka upp längs vägen. Det går ändå inte att rita en topografisk karta som på ett tydligt sätt avbildar livets terräng. Nio gånger av tio misstolkas dessutom skalan. På pappret ter sig det mesta ganska litet och hanterbart. Men livet är alltid större än man tror.
      Något jag definitivt dragit lärdom av är att man endast ska be om vägbeskrivning i krissituationer. När det gäller ens vägval i livet finns det sällan någon annan som vet bättre än en själv. Om du inte gått i mina skor bryr jag mig inte om vad du tror. Med andra ord är jag inte den som vänder sig till Gud i första taget. Jag tänker mig Gud som den där kyligt kalkylerande rösten i en GPS. Ibland leder den rätt, men oftast leder den helt åt helvete. Sedan finner man sig själv sittande på en stubbe intill vägkanten och undrar hur fan man hamnat där.
      Nej, jag går hellre vilse på egen hand. För då har jag åtminstone fattat ett eget beslut. Jag har ett diplom från när jag var liten där det står att jag lärt mig hur man överlever om man går vilse i skogen. Man skulle krama träd. Det var allt. Det är det mest lättförtjänta certifikatet jag någonsin fått. Jag minns att jag kände stor förvirring över detta. Ska jag bara stå så här? Jag förstår principen. Att man ska hålla sig varm och hålla sig till en plats så att man lättare kan lokaliseras av andra.
      Men när skogen är en metafor för livet finns det ingen annan som kan leda dig rätt. Så släpp trädet och fortsätt gå.

      Upphöjda ord

      Upphöjda ord

      Tandläkare Torsten Bryne avbröt tandbesiktningen, rätade på ryggen och lade undan instrumenten. Helmut Sundberg stängde munnen och satte sig upp, lättad.
      – Varsågod och skölj, sa tandläkaren. Du är verkligen en av mina allra sämsta patienter! Inte ett hål så långt spegeln når! Inga små lömska tandköttsfickor med arbetskrävande varbildning. Knappt ens lite tandsten som behöver skrapas bort… Hade mina övriga klienter tänder som dina fick jag lägga ner mottagningen…
      Han drog av sig munskyddet och fortsatte muntert.
      – Apropå tänder. Vad säger du om att gå och äta en bit mat?
      De båda vännerna spankulerade längs Berghagagatan. Gick genom fågelsången från välvårdade villatomter – då stannar tandläkaren mitt i steget, griper Helmut i armen och pekar.
      – Har du sett på maken, är det inte…!?
      De skyndade över gatan, fram till det rödmålade trästaketet.
      – God dag, allt väl?, hälsade Bryne med hög röst.
      – God dag på er, ropade pastor Börjesson tillbaka. Jodå, med mig är allt på bästa sätt. En härlig dag, tycker ni inte. Kan ni tänka er, alldeles nyss kom det en blåmes och satte sig på mitt knä. Den vickade på det lilla huvudet och såg på mig med ett av sina pepparkorn till ögon, som om vi vore förtroliga vänner…
      – Förlåt en närgången fråga, sa tandläkaren och lutade sig in över staketet, vad gör pastorn i trädet? Det ser ut att vara ett päronträd? I varje fall är det en något annorlunda predikstol än den vi vant oss att se pastorn i…
      Pastor Börjesson satt lugn och avspänd på en gren cirka fyra meter över marken, hållande sig i stammen. På en grenstump vid sidan om hade han hängt upp sin hatt. Nedanför trädet låg pastorns överrock och dokumentportfölj tillsammans med en stege.
      Det kom ett uppsluppet skratt ur trädkronan. Pastorn böjde sig ner och sa.
      – Mångt och mycket kan förefalla oss gåtfullt i livet, särskilt efter Darwin, men att jag sitter här har faktiskt sin förklaring.
      – Men sitter pastorn verkligt säkert, avbröt Helmut oroligt. Trädet ser gammalt och medtaget ut.
      – Döm aldrig trädet efter barken, svarade pastorn. Här sitter jag som i en moders famn. Ånej, detta päron faller allena därest den Allsmäktige så finner för gott, haha! I själva verket har jag knappt någonsin suttit så angenämt. Här är svalt och doftar så gott. Vad jag till äventyrs har förlorat i värdighet har jag vunnit i översyn. Jag delar min kvist med villaområdets fåglar, och tillsammans gungar vi lite grann av vinden. Vet ni, alla borde unna sig den enkla lyckan att allt emellanåt sitta i ett träd…Helst satt jag kvar här fram till kvällsgudstjänsten. Eller varför inte hela natten för att få se stjärnorna tändas i trädkronan…
      – Men snälla nån, sa Helmut allt oroligare. Tala nu om hur pastorn burit sig åt för att hamna i en så uppburen position, förlåt den usla vitsen…
      – Mycket gärna, sa pastorn. Så här gick det till…ett ögonblick!
      Han sträckte ut handen med pekfingret som sittpinne, och några sekunder senare satt där plötsligt en blåmes, kanske samma en som tidigare…
      Pastorn själv förblev blick stilla på sin gren, han satt med öppen mun och lyckliga ögon. Så var fågeln väck, och pastorn vaknade ur sin förtrollning.
      – Jag kom förbi i ett tjänstärende, fortsatte han. Då får jag se en liten tös sitta storgråtande nedanför trädet, så jag stannade och frågade hur det var fatt. Flickan snörvlar och pekar upp i trädet. Ett gott stycke upp upptäckte jag en mycket vacker tygdocka i bladverket.
      – Dockan tappade sitt ena öga, då vart jag så arg att jag kastade ut dockan genom fönstret, snyftade flickan. Och så hamnade den i trädkronan.
      – Var har du din mamma och din pappa? frågade jag.
      – Mamma hon sliter i vården. Pappa vet jag inte…
      Detta kunde jag inte gärna lämna obeaktat, eller hur. Jag såg mig omkring efter någon yngre person, men hela kvarteret föreföll avfolkat. Alltså fick jag själv ta hand om räddningsaktionen. Jag upptäckte en stege liggande utmed gavelväggen på huset. Med stegen rest mot stammen klättrade jag utan större besvär hitupp tills jag nådde dockan. Sedan siktade jag noga och släppte ner den rakt i famnen på flickan, och i nästa ögonblick var hon försvunnen. Nåja, så långt var allt gott och väl. Jag hade uträttat en av dagens få goda gärningar. Återstod att ta sig ner…
      Först släppte jag ner rocken och portföljen som var till hinders. Sedan klättrade jag nedåt gren för gren tills jag nådde stegen. Jag tog det mycket försiktigt som ni förstår. Famlade med foten efter fäste på den översta stegpinnan – och lyckades naturligtvis putta till stegen så att den föll till marken… Där har ni hela historien!
      Tandläkaren klev storkbent över staketet, Helmut som var kortväxt tog vägen genom grinden. Tillsammans reste de stegen mot stammen, och bara någon minut senare var pastorn lyckligt återbördad till jordytan…Han borstade några små kvistar från sin ämbetsdräkt som dessbättre klarat sig utan skador.
      De satte sig alla tre på en trädgårdsbänk för att pusta ut..
      – Jag har ett förslag, pastorn, sa tandläkaren. Lämna för en stund de kristliga bestyren och följ med till restaurang Rackelhanen. Svampgratinerad kyckling med klyftpotatis är också en tilltalande fågel, inte sant…
      – Hm, sa pastorn och rynkorna i hans panna röjde motstridiga impulser. Men så log han brett och sa.
      – Som det står i Ordspråksboken: människan väljer vägen, Gud styr stegen! Jag följer med…

      Lekterapin en frizon som skapar trygghet

      Lekterapin

      Trots att det varit en riktig pärs med hög feber och inläggning på Centralsjukhuset för Eminella, 14 månader, piggnar hon till när hon får se alla roliga saker på Lekterapin. En frizon på sjukhuset som tar tillvara det friska hos varje barn.
      Foto: EVA DAHL

      Så stöttas spontanidrotten

      Antalet ansökningar av stödet till spontanidrott har legat ganska stabilt de senaste åren. Men vad de ska användas till varierar mer i dag, berättar Terése Hulterström, fritidskonsulent hos Karlstads kommun och en av dem som handlägger stödet på Karlstads kommun.
      Ifjol fick föreningen Väse Framtid stöd till spontanidrott av kommunen till belysning i pulkabacken. För en dryg vecka sedan invigdes den.
      – Det är första steget mot vår aktivitetspark, säger Jan Ståhl, en av föreningens eldsjälar.
      – Det är jättebra att den här möjligheten finns, säger Anna Persson på Hultsberg.
      Hon är en av de privatpersoner som under 2015 beviljades stöd till spontanidrott. Då fick hon fotbollsmål och har även varit isspolare i några år.

      Smygpremiär när duo tar över Almars krog

      Imorgon är det smygpremiär för Almars Krog som fått nya ägare i Christoffer Schyman och Robin Sundholm.
      – Här har vi friheten att göra det vi vill och kan utvecklas och ta ut svängarna, konstaterar Christoffer Schyman.