• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Min uppgift är att vara människa

      Ibland blir jag rätt trött på omvärldens förväntningar. På allt som ska göras och som formar livet för så många trots att det kanske inte alls ligger i ens intresse. Jag blir framförallt trött på vad som förväntas av oss flickor, tjejer, kvinnor.

      För tyvärr är det så att vi har långt fler saker vi borde eller inte borde göra som det täckta könet. Under veckan som gick blev jag extra trött och med detta som bakgrund satte jag mig ner och skrev en text om hur jag tänker kring detta.
      Känsliga läsare varnas. Håll i dig.
      Det är inte min uppgift att vara konventionell. Min uppgift är att leva det liv jag vill leva, oavsett om det är enligt normen eller inte. Jag måste inte alltid säga ja, för det är otroligt skönt att säga nej också. Det är inte mitt jobb att alltid vara trevlig och hålla med om allt du säger. Det är okej för mig att inte alltid vara attraktiv. Det är inte mitt mål att övertyga andra människor. Jag måste inte vilja skaffa barn. Det finns inget som säger att jag ska behöva försvara mina livsval. Jag ”borde” verkligen inte vara gift vid det här laget. Det är inte min uppgift att alltid hålla fred eller att se till så att folk inte känner sig illa till mods. Jag måste inte säga rätt saker.

      Jag tänker inte klä mig för att folk inte ska ta anstöt eller för att undvika att bli antastad. Jag tänker aldrig vara tyst. Jag kommer aldrig bli ett med en annan person. Jag tänker aldrig flytta från min hemstad. Nej jag är inte feg. Jag är beslutsam och orädd. Jag som är “så fin” borde inte alls ha pojkvän. Jag ber sällan om din åsikt ändå får jag den hela tiden. Jag behöver inte ditt medhåll. Jag klarar mig utan dömande tystnad och spyr på förväntningar om hur ett liv ska levas.

      Jag kommer aldrig uppträda som att jag inte tar åt mig, inte blir ledsen, upprörd, glad eller överväldigad. Det finns inget som kan få mig att upprätthålla en fasad. Min uppgift är inte att uppfylla dina eller samhällets förväntningar. Jag behöver inte ens uppfylla mina egna.
      Min uppgift är att vara äkta. Att känna för mycket. Att rasa ihop. Ställa mig upp. Jag är stark och jag är svag. Min uppgift är att stå upp för det jag tror på. Min uppgift är att må bra. Vara lycklig. Jag får vara arg, ledsen, irriterad och starta så många bränder jag vill. Min uppgift är att älska. Att njuta. Min uppgift är att vara ärlig och unik.
      Min enda riktigt stora uppgift är att vara människa, och det enda du kan räkna med när det gäller mig är att se normer brytas.

      Låt min bordsgranne röka sin cigarett ifred

      Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

      Regeringen meddelade nyligen att man vill ha rökförbud på fler platser utomhus. Rökförbudet ska bland annat omfatta perronger, hållplatser och uteserveringar. Utomhus, alltså.

      Man kan fråga sig varför? Det finns nämligen inga bevis för att man skadas av att någon står och drar ett bloss utomhus. Vetenskaplig evidens verkar å andra sidan vara sekundärt för socialminister Annika Strandhäll (S). ”Vi behöver avnormalisera rökningen” förklarade hon när lagförslaget presenterades och gav samtidigt känslan av att en liten fredagscigg till rödvinet är en abnormitet i klass med att injicera metaamfetamin via en droppställning på uteserveringen. För om rökning utomhus inte skadar andra, varför ska det då förbjudas? Varför ska nikotinfria vattenpipor också omfattas av förbudet? Samt e-cigaretter och örtprodukter?

      Rökning är redan på väg att bli en alltmer sällsynt förströelse som en följd av ett större hälsomedvetande samt insikten om att det ofta finns meningsfullare utgifter än lagliga, högbeskattade tobaksprodukter. Rökningen har därför varit på nedåtgående ända sedan 1970-talet och sedan 2000-talets början har dagligrökningen näst intill halverats. År 2016 noterade SCB att bara 11 procent av befolkningen är dagligrökare. Rökarna blir alltså färre och färre – men av eget val.

      Jag har aldrig lidit av att någon rökt vid en busshållplats eller på en perrong och när det gäller uteserveringar har jag snarare upplevt ett vänligt hänsynstagande då bordsgrannen ofta frågat om det är okej att man tänder en cigg. Det är så det sociala spelet ska fungera i en stadsmiljö. Man tar hänsyn, man frågar om lov och framför allt har man en förståelse för att det allmänna utrymmet inte är ens eget vardagsrum utan en plats där man får ge och ta. Det betyder till exempel att jag och många andra sväljer en Panodil och sammanbitet nynnar toleransens underbara lov när någon förälder drar in en skrikig unge på uteserveringen där man hoppats få en stunds kontemplation över en kopp kaffe.

      Regeringens förslag är marinerat i en grinig, gammaldags moralism. En moralism som hör hemma i det folkhemsfascistiska idéarvet där staten siktade mot ett perfekt mönstersamhälle med lagom fria men välanpassade medborgare som knaprade sex till åtta brödskivor om dagen, söp efter motbok och hade händerna på täcket. Men kan det inte få vara en del av livet, med dess underbara utbud av synder och förlustelser, att ibland få göra val som hälsoministern inte gett grönt ljus, så länge ingen annan tar skada? Inom liberalismen finns det en sympatisk tanke om att den personliga friheten ska vara stor, så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Gränsdragningen är inte alltid enkel men andemeningen tål att prövas mot alla politiska förslag som bottnar mer i moralism än vetenskaplighet.

      Alltsammans landar ner i slutsatsen att i varje någorlunda fritt samhälle kommer det finnas beteenden som vi inte delar eller ens uppskattar men som vi vackert får försöka ha fördragsamhet med. Tobak är inte olagligt men genom att ytterligare stigmatisera rökare som en tillvarons tysta lönnmördare bidrar regeringen till fler rökdispyter i krogköer och på allmänna platser samt till ett Sverige som blir lite tristare, lite mindre kontinentalt.

      Kapten Rapps krigsminnen

      Solen flödade över Avans båtklubb. Snart var det dags för sjösättning av flytetygen, och bestyren blev för var dag alltmer febrila. Dock inte för alla.

      Jag sökte och fann före detta kaptenen Åke Rapp sittande med halvslutna ögon på bänken utanför klubbhuset. Vid hans fötter dåsade lika avspänt en tax med dunkel härstamning, sannolikt en så kallad gatukorsning. Kaptenen räknades som en av de äldsta medlemmarna på båtklubben, själv var jag en av de yngre.
      – Sov du? frågade jag.
      Kaptenen öppnade på prov babordögat, därfter motvilligt även det andra.
      – Ja, muttrade han, men det blir ingen riktig vila som han sa som somnade i Hovkapellet. – Och båten har du sålt?
      – Ja. Bäst så. Med tanke på, och det ena med det andra. Sen har sig saken…
      Förre kaptenen Rapp var inte alltid så lätt att förstå hur han menade. Han mätte en och åttio när han rätade på ryggen, något han numera sällan besvärade sig med. Ansiktet dolde sig delvis bakom ett helskägg, och när han åt ansamlades ett och annat i den nedhängande mustaschen, där det framlirkades av taxen. Jag förklarade att jag länge hade velat få göra en intervju med kaptenen, med betoning på hans yrkesverksamhet.

      Kapten Rapp

      Kaptenen tog då fram sin snugga och laddade den omständligt med finskuren Mac Baren Mixture. Tände och utbolmade ett förstabloss för justering av pipglöden. Mannen föreföll  vid det här laget fullt vaken, så även hans tax. Efter att ha harklat sig vände sig kaptenens uppmärksamhet mot mig.
      – En intervju, säger du? Med mej. Tja, en fin dag som idag händer det att jag tänker tillbaka på de yrkesverksamma åren. Jag var på den tiden chef på ett mudderverk som ägdes av Skånska cementgjuteriet. Men vad säger du om att vi går inom hos mej och äter en råbiff. Min fru heter Ellen och är en tusenkonstnär i köket. Mitt i råbiffen lägger hon en äggula. Tillkommer lök, rödbettor och kapris. Och persiljesmör. Sen har sig saken.
      Tre kvart senare befann vi oss vi på verandan till ett inte helt fräscht tvåvåningshus beläget invid sjön Nylingen. Fastigheten tycktes huka sig aningen generat innanför den  omslutande trädgården. Kaptenen ledde mej en trappa opp till ett vindsrum som han hade iordningställt till kommandobrygga. Där fanns en ratt för styrning och bredvid den kompassrosen i kardansk upphängning. Kaptenen demonstrerade också ekolodet och visade hur det användes för mätning av vattendjupet. Sedan tog han av proppen till talröret ner till köket.
      – Är du där? frågade han.
      – Här, svarade talröret.
      – Vi får en gäst till middagen. Sätt fram en extra tallrik med bestick är du snäll, och snaps- och ölglas. Jag har utlovat råbiff, disken tar jag hand om senare, så har sig saken.

      På ena kortväggen hängde en litografi av mudderverket Jupiter som föreföll mig vara en modifierad pråm utrustad med en rad av grävande skopor på en ändlös kedja. Anläggningen hölls på plats av ett stödben nedfört i sjöbottnen.
      – Där ser du Jupiter i all sin glans, sa kaptenen. Vi kallar mudderverk av det här slaget för ett paternosterverk, tillade han sakförståndigt. Det var ett effektivt flytetyg vill jag påstå, med en mudderförmåga på upp till 600 kubikmeter i timmen. Förutom sand och andra bottensediment tog hon med sig upp en förfärande mängd grovsopor. Där var utslitna kläder, kasserade möbler och annat bohag. Inte så få mopeder och flera personbilar hade deponerats i hamninlopp och andra vatten.

      Efter middagen serverade kaptenen kaffe på den inglasade altanen. Det undgick mig inte att han föreföll stimulerad av något som pockade på att få bli berättat.
      Vad visste jag om före detta mudderverkschefen? Inte mycket utöver det faktum att han hade gjort sig känd för sin övertygelse om att det uppehöll sig en rysk miniubåt i sjön Nylingen under de sista åren av andra världskriget.
      – Det måtte väl jag veta som fick min aluminiumbåt påkörd under en fisketur, sa kaptenen. Ombord hade jag min ”besättning”, det vill säga frugan. Efter påkörningen  var båten en enda ihopknycklad buckla, vatten kom gurglande in lite varstans och båtskrället ställde sig lodrätt med aktern upp. Motorn hade stannat.
      – Abandon ship, kommenderade jag, och efter en simtur nådde vi fram till Björkön, ”besättningen” och jag.
      Jag ställde en avgörande fråga.
      – Hur tänker sig kapten att en eventuell främmande ubåt kan ha tagit sig in i sjön? Enda kontakten med havet är en grund och stenig å, på vissa sträckor igenväxt av nate.
      Men kaptenen blev mig inte svaret skyldig.
      – Med helikopter, slog han fast. Sen hade sig saken. Min mor såg helikoptern en stjärnklar natt när den kom utvispande på sjön bara några meter över vattenytan. Till sist stannade helikoptern och hovrade, det vill säga blev stående stilla i luften. En lucka öppnades undertill och ubåten sänktes ner till vattenytan med hjälp av två kättingar. I nästa ögonblick befann sig ubåten i u-läge och till synes utplånad från jordens yta. Manövern avslutades med att luftfarkosten vispade iväg österut. Sen den dagen inträffade flera observationer som låter sig bäst förklaras om man förutsätter förekomsten av en spionubåt.
      – Trovärdiga ortsbor här i trakten hörde vid flera tillfällen samtal mellan främmande personer på ett språk som visade sig vara ryska, fortsatte kaptenen. Ett par dagar före jul rörde sig återigen en helikopter över sjön, och flera personer såg med egna ögon när den släppte ner ett antal paket till miniubåten. Ett paket blev kvar i vattnet, det bärgades i gryningen av en granne till mig och visade sig innehålla brev från anhöriga till de ombordvarande på spionubåten. Där fanns också några julklappar och typiskt ryska godsaker som blinier och marsipanbjörnar.
      – Vad fanns i Nylingen som tilldrog sig det ryska intresset? frågade jag.
      – Vid sjöns norra strand låg då för tiden en fabrik som tillverkade en typ av tekniskt avancerade gengasmotorer avsedda för stridsvagnar. Och där har du förklaringen till spionaget. Gengasmotorn drevs av ett bränsle som Sovjetunionen hade och fortfarande har alldeles ofantligt gott om.
      – Nämligen? frågade jag.
      – Kottar, sa kaptenen triumferande. Den ryska tajgan producerar en överväldigande mängd kottar varje år, kottar som blir liggande i barrskogarna till ingen nytta annat än för ekorrar. Mot slutet av kriget satte ryssarna in stridsvagnar med motorer som drevs av den svenska gengasmotorn. Men efter freden 1945 tappade ryssarna intresset för gengasprojektet, och den ryska spionubåten togs ur tjänst, sannolikt med samma helikopter som fyra år tidigare hade sjösatt den i Nylingen.
      – Så nu råder lugn och ro i sjön Nylingen? undrade jag.
      – Mja, sa kaptenen. Att döma av mina egna och andras iakttagelser hyser vi ett sjöodjur i Nylingen! Men det är en separat historia. Skål!

      Mitt astrakanäpple i livet

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag trodde länge att barn var meningen med livet. Efter den senaste tidens morgnar tillsammans med min trotsiga treåring så inser jag att ingenting kunde vara mera fel. Jag var naiv, till och med korkad.
      Treåringar är Belsebubs små lakejer på jorden. Visst, de må vara söta någon gång under dagen, men det räcker inte. De måste förbjudas, i alla fall i centrum och på offentliga platser. Meningen med livet är inte barn. Meningen med livet är att njuta så länge man kan, möjligtvis känna lite ensamhet och tomhet på ålderns höst, och sedan ramla av pinnen. Det är så det borde vara i alla fall.

      De där gummibenen på toagolvet under vad som känns som vargtimmen. Otacksamheten när man mitt i frukosten släpper rostmackan för att rusa mot toaletten för att kontrolltorka deras delikata arslen. Att stå, ergonomiskt ofördelaktigt i bajsdoft, bara för att mötas av protester eftersom deras luststyrda egon plötsligt vill titta på tecknat istället för att tvätta händerna och det är 20 minuter kvar till att de måste vara på dagis och själv ska man till något möte som man knappt vet vad det handlar om eftersom man inte hinner tänka på sig själv och man nästan glömmer bort att andas och sätta punkt. Känslan när man försöker borsta tänderna på någon som förefaller ha knaprat LSD inne på barnkammaren under natten. Värmen som tär på en i kaoset i tamburen.

      Efter vad som känns som en evighet kommer vi utanför dörren och det är en Pyrrhusseger i sig självt numera. Jag känner hur min livsglöd sakta kommer tillbaka. Vi skrattar och smider planer om eftermiddagens pulkaåkning. Han sitter i vagnen och är plötsligt pojken jag hopplöst förälskat mig i. Sedan kommer vi fram till vägen och jag inser att det inte går att köra barnvagnen i snökaoset på Norra Kroppkärr. Vi rullar tillbaka till huset för att lämna vagnen och börjar om med en gemensam promenad.
      Efter 50 meter är mini-Magnus trött och måste bäras. 800 meter senare är jag ett nervvrak. Snön vräker ner. Några förrädiska flingor som letar sig ner i nacken. En isfläck som vill dansa med min 41-åriga lårbenshals. Det är otroligt att vi accepterar att bo här under vinterhalvåret. Jag måste bort från det här.

      När vi passerar skogspartiet som leder in till förskolans förlovade land blir jag Karl-Oskar i Utvandrarna. De sista 100 meter meterna känns oändliga, men inger ändå så mycket hopp. Målet är inom synhåll! Jag vänder mig mot min son och flämtar på småländska: ”Kristina, jag ser Amerikat!” Han tittar på mig oförstående, men ändå till synas roat.
      Vi kommer till slut in i kapprummet. Han ger mig en flyktig kram och springer in mot fruktstunden. Det ljusnar utanför. Jag står vid fönstret och tittar in. Och tänker att den där pojken är mitt astrakanäpple. Det är ju han som får allting att hänga ihop – min mening i livet.

      Stefan Löfven vinglar vidare

      Per Scheutz, ledarskribent.

      2017 har inte varit något lyckosamt år för vår nuvarande statsminister. Socialdemokraterna lanserade sig en gång i tiden som det tuffa partiet för ordning och reda i politiken.
      Sedan kom skandalen kring Transportstyrelsen, som kom att kraftigt ifrågasätta regeringsdugligheten och tvingade bort bland annat den tidigare inrikesministern Anders Ygeman. Sossarna gav vidare vika för Miljöpartiet i migrationspolitiken och accepterade en slags gymnasieamnesti för ensamkommande efter tillräckligt starka påtryckningar. Så gav regeringen med den svage statsministern med sig och övergav därmed ”ordningen och redan” och skickade en signal till omvärlden att man inte längre behöver ha skyddsskäl för att få stanna i Sverige. Det går inte längre att lita på ”ordning och reda-sossarna.”

      Beträffande tiggeriet skulle ena stunden tiggeriet bort och ett nej skulle vara ett nej. I nästa stund ska tiggeriet få vara kvar och ett nej blir ett ja. Löfven strävar hela tiden efter att försöka vara tydlig i all sin otydlighet. Han excellerar i uttrycket ”fullkomligt oacceptabelt”, som kommit att bli ett återkommande mantra. Carl Bildt (M) menar att den rödgröna regeringen med Miljöpartiet som ballast inte kommer att överleva i valet. MP har som regeringsparti visat att man är varken trovärdigt eller regeringsfähigt.
      Metoo-kampanjen har på ett synnerligen välgörande och välkommet sätt åstadkommit korsdrag i folkhemmet och bidragit till att dra ner byxorna på såväl hemmafixare, ledarskribenter, kulturprofiler som teaterdirektörer och talmän i riksdagen. Beträffande förste talmannen Urban Ahlin var hans förehavanden kända redan 2008 men tystades ner. Hyckleriet inom socialdemokratin firar som bekant ständigt nya triumfer. Att Ahlin över huvud taget kunde utses till förste talman vittnar än en gång om Stefan Löfvens svaga ledarskap. Det är mera angeläget än någonsin att låta Löfven och hans regering flytta ur Rosenbad.

      På Aftonbladets redaktion har vågorna gått höga i kölvattnet av metoo-kampanjen. Den kvinnliga chefredaktören och ansvarige utgivaren har inte velat publicera ett manifest sammanställt av kvinnliga redaktörer på tidningen. Man är nästan böjd att konstatera att det är dags att omformulera AB:s tidigare devis: ”AB behövs om sanningen ska fram” till ”AB behövs om sanningen inte ska behöva komma fram.”
      I USA fortsätter president Trump att leva upp till bilden av en elefant i en porslinsbutik. Trump förminskar hela tiden USA:s inflytande i världspolitiken genom sin isolationistiska politik och sina grunda kunskaper i utrikesfrågor. Samtidigt skär såväl Rysslands Putin som Kinas Xi Jinping pipor i vassen och jobbar hårt på att öka sitt inflytande i världen. Trump är en utpräglat provinsiell person enligt Maggie Haberman, journalist på New York Times, som följt Trumps liv och leverne under en mångfald år. Man har ibland också all anledning att ställa sig frågan om han har alla hästar hemma för att uttrycka sig bildligt. Det är bara att hoppas att såväl världen som USA ska kunna överleva Trumps presidentperiod. Trumps presidentskap erinrar mer och mer om episoden: ”Finns det någon pilot på de här flygplanet?” Något som för övrigt lätt kan överföras på tillståndet i sossarnas Sverige.

      Något med ljuset

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag äter min frukost den här morgonen – eller nåja, förmiddagen om jag ska vara ärlig – är det något med ljuset; det är ett annat, ett klarare, ett varmare. Och så kommer solen!
      Hon har varit bortrest väldigt länge, känns det som, och det blir bara en blixtvisit – men senare kommer en glimt till och ännu en, och min dag är gjord! Plötsligt blir det lättare att andas, och jag känner något som närmast kan liknas vid hopp. Vågar jag hoppas på att det blir en vår i år också?

      Vi har fortfarande kvar vår julgran. Den – liksom förra årets och förrförra – har fått små gröna skott och barrar inte alls; och jag anser att det är på gränsen till dödsstraff att kasta ut en högst levande gran. Alltså får den stå kvar. Och det är något med ljuset, när det efter årets två mörkaste månader återvänder och möter julgransbelysningen. Nu siktar vi in oss på att kombinera makens födelsedag den nionde februari med en julgransplundring!
      Det är något med ljuset, när det dröjer sig kvar på eftermiddagen och skymningen faller först efter klockan fyra. Det börjar också märkas ute i naturen att något nytt är på gång; jag kan räkna till tre nya fågelläten, när jag är ute på min dagliga promenad – inte bara skatans och talgoxens. Och det är något med ljuset, när skatorna har börjat se sig om efter nya boplatser i lämpliga träd.

      Och nej, jag har inte ändrat uppfattning om vintern, om nu någon skulle få för sig det. Jag är fortfarande av den åsikten att vintern är en styggelse, faktiskt ett rent helvete, men jag är ju inte så korkad så att jag inte ser de olika graderna i detta helvete! Men det gäller för oss vinterhatare att försöka hitta de guldkorn som faktiskt finns – även om de är få och svårupptäckta så här års. Det återvändande ljuset är ett av dem. Att frossa i tulpaner och de härligaste apelsiner är två andra ljuvligheter som hör januari till. Sen är det väl inga fler…

      Trots ljuset är vintern långt ifrån över; vi är faktiskt bara mitt i. Det kan komma metervis med snö, och minusgraderna kan bli förfärande många, innan det hela är över. Vi vinterhatare måste stötta varandra och gemensamt försvara oss mot alla hurtiga förespråkare för snö och kyla, för vi är många – kanske till och med fler än de där som gillar att frysa, skotta snö och halka omkring på knaggliga, moddiga vägar. Det gäller bara att hitta varandra, och för det ändamålet är sociala medier mycket användbara!
      Och även om det just nu är svårt att föreställa sig, kommer även årets vinter att ta slut. Till dess får vi trösta oss med apelsiner, tulpaner, fågelkvitter och ljuset. För det är något med ljuset…

      Argumentera – men tysta inte

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      De flesta frågor mår bra av en diskussion och de flesta rörelser, och institutioner också för den delen, mår bra av att granskas.

      Samhällsdebatten gynnas av att flera röster kommer till tals och att flera perspektiv belyses och beaktas. De som håller med om detta kommer, som en logisk följd av denna inställning, att stöta på åsikter de inte delar. De kommer kanske rentutav konfronteras med åsikter de djupt ogillar, till och med avskyr. Och detta är absolut nödvändigt för samhället i stort.

      Jag tänker på personer som Hanif Bali (M) och Alexander Bard. Och även på hur samhället hanterat människor som Martin Timell. Alexander Bard är en orädd person som säger precis vad han tycker. Ofta tillspetsat och han rör naturligtvis upp känslor. Han uttryckte nyligen invändningar mot #metoo-rörelsen vilket i ett fritt och öppet samhälle naturligtvis är i hans fulla rätt att göra. Gillar man inte hans åsikter så står det var och en fritt att komma med motargument. En rörelse tog dock snabbt fart som inte så mycket handlar om att bemöta Alexander Bards argument utan att få honom sparkad från TV 4 – och här någonstans tycker jag att det börjar bli obehagligt på riktigt. Instagramkontot TNKVRT tycker att Bard normaliserar och legitimerar mobbing och vänder sig till Bards arbetsgivare med frågan ”vill TV 4 verkligen förknippas med misogyni och rasism?”.
      Dessa många drev som florerar in etern brukar ofta motivera sin egen existens med att yttrandefriheten inte är synonymt med rätten att stå oemotsagd och det är ju naturligtvis helt rätt. Men det är skillnad på att leverera motargument och att försöka få en person tystad och/eller sparkad. Det förstnämnda är sunt och bör uppmuntras, det senare är inte okej.

      Hanif Bali (M) är en annan person som rör upp mycket känslor. Men ingen är tvingad att rösta på honom, eller Moderaterna heller för den delen. Det är ohederligt att klistra på personer som Hanif Bali etiketter eller påskina att hans följares åsikter alltid är hans egna. Det rimliga förhållningssättet är att komma med motargument – Bali framstår som en debattlysten politiker så sakliga argument uppskattar han säkert.

      Martin Timell är en annan person som nyligen varit i hetluften. Inte så mycket för några politiska ställningstaganden; han har enligt flerstämmiga uppgifter, flitigt rapporterade i media, begått sexuella övergrepp mot kvinnliga medarbetare och uppvisat ett allmänt svinaktigt beteende. Detta är naturligtvis långt ifrån okej; han har fått sparken och har rimligtvis rättsliga konsekvenser att vänta. Han är helt struken från tablån – och allt detta förstår jag. Men man har även tagit bort alla program han tidigare har gjort från de digitala plattformar som finns och detta öppnar för en annan typ av diskussion. För det som i praktiken har hänt är att vi på något sätt raderar hans existens.

      Den sammantagna bilden som målas upp är att det finns en mittfåra som man bör hålla sig inom. Sticker man ut finns krafter som lätt mobiliseras som syftar till att tysta avvikande meningar samtidigt som man på ett vis inte drar sig från att skriva om historieböckerna. Att programmet Äntligen Hemma numera aldrig tycks ha existerat, att vi censurerar Tintin och skriver om Astrid Lindgrens verk är märkligt. Och obehagligt.

      Fritidsön

      Lite för sig själv i norra Stockholms yttre skärgård låg på sin tid en obebodd ö, Vindholma var dess passande namn.

      Länge och väl fick livet ha sin opåverkade gång på ön, men en omdaning stod för dörren. En bostadsförvaltare vid namn Skrake råkade upptäcka Vindholma och fäste sig omedelbart vid ön: de branta vikarna, havsutsikterna, sjöfågelkören, evighetsbruset från bränningarna…

      Ett par år senare hade Skrake hunnit skaffa sig tomt och fritidshus på ön, och med det uträttat kom en utveckling igång. Vänner och bekanta följde Skrakes exempel, och på mindre än ett decennium växte det fram en hel liten by av fritidshus på Vindholma. Det brakade av träd som fälldes, betongblandare morrade, det var hugg och slag och semesterfirare i sjudande verksamhet. En tomträttsförening bildades med styrelse, utskott och utredningar. Till att börja med anskaffades en traktor till att frakta timmer och annat gods kors och tvärs över ön. Föreningen hade också att hantera nödvändigheter som brunnar, sophämtning och vägförbindelser.

      All denna aktivitet hanterades till ingens fulla belåtenhet men med allas medverkan flåsa oss om näsanenligt sedvanlig svensk praxis: således genom kompromisser och inbördes hjälpsamhet enligt modellen ”skrubbar du min rygg så klipper jag dina tånaglar.”
      Men snart nog blev behovet av elenergi påträngande, och föreningen sammanträdde för krismöte. En tandläkare Lars Dentin begärde ordet:
      – Det kan inte ha undgått någon att det blåser något rent fördärvligt i den här delen av skärgården. Utan märkbart uppehåll dessutom. Nog borde vi utnyttja detta enorma flöde av gratisenergi som bara får flåsa oss om näsan till allmänt förtret och ingen  nytta? Mitt förslag är att vi låter bygga ett vindkraftverk och placerar det överst på öns mittpuckel där det drar som värst. Här förutskickar jag som vanligt invändningar från herr fågelskådare Winkel med fru rörande öns berömda havsörnspar. Men låt mej då påminna om att Stockholms skärgård består av trettio tusen öar, holmar och skär, de flesta fullt användbara för alla slags flygfän. Saken borde gå att lösa..

      Förslaget antogs och örnarna fördrevs genom slag med slevar mot kastruller. Tillbörliga myndigheter hanterades framgångsrikt, vindkraftverket kom på plats och en mångfald eldrivna apparater installerades i husen såsom eldrivna soppvispar och tevemottagare.
      När barnen kört sina vattenskidor och finnjollar ett par säsonger råkade de i ett tillstånd av undersysselsättning. Mängden nedskräpning och annat rackartyg ökade påtagligt, och föräldrarna svarade med krismöte. En majoritet av pappor framhöll ungdomarnas legitima behov av sysselsättning. Kraftfullt drev de igenom ett beslut om att anlägga en motokrossbana i öns norra del där terrängen var som mest svårforcerad och leran som djupast. Där fann grabbarna ett favorittillhåll hela den sommaren genom kappkörning med sina flakmoppar, men redan påföljande sommar byttes dessa ut mot mot mopeder med trimmade motorer. Vild lycka hos de unga, mindre sådan hos vuxenfolket.

      Under tiden lät föräldrarna borra brunnar ner till den vattenförande berggrunden. Grönsakstäppor anlades och ett gemensamt rökeri kom till som producerade en myckenhet os. Snart luktade alla på ön böckling. Teveapparaterna fick betydligt bättre bild sedan man rest en centralantenn nere vid den nybyggda betongbryggan där Vaxholmsbåten lade till dagligen.
      En sommar försämrades tillgången på torsk, abborre och gädda, och en melankoli hotade lamslå många av sommargästerna. En företagsam karl som hette Karl Öberg tröttnade snart på att deppa i hängmattan och startade en motorbåtsservice. Hans bror vinterförvarade båtar mot betalning.

      Påföljande sommar tillkom en kiosk med försäljning av tobaksvaror, dryckesvaror, tidningar och godis. Sortimentet växte efterhand till att omfatta även mat och filmuthyrning med mera. Kiosken omtalades nu som butik.
      En dag kom en fritidsskeppare körande till Vindholma för att tanka hos båtklubbens bensinstation. Med detta gjort slog han sig i slang med en man som stod och metade nere vid betongbryggan.
      – Imponerande att se hur ni har utvecklat ön, sa besökaren. Här finns snart sagt samma standard som i stan och drygt det. De yngre barnen måste älska ponnystallarna, för att inte tala om badpoolen. Och ni vuxna har ju alltid fisket.
      – Eller hade, sa metaren nedstämt. Av någon anledning tycks matfisken ha gett sig iväg härifrån, tagande med sig tjänligt badvatten…
      Knappt var detta sagt så nappade det, metaren hojtade överraskat och gjorde ett svischande ryck med metspöet… upp på bryggan flög en mört med ätstörningar!

      Jag skimrar inte som Cullen

      Tim Sterner, krönikör.

      I skrivande stund råder det snöstorm utanför fönstret. Det känns som att 2017 har följt med in i 2018 för att spela ett sista spratt.
      När jag pratat med människor om fjolåret så har ett ganska tydligt mönster framträtt. Det är samma uppsättning ord som dyker upp hela tiden; tungt, utmanande, jobbigt, stökigt, oroligt. Jag kan relatera till de utsagor jag tagit del av.
      För min personliga utveckling var 2017 ett väldigt bra år, men jag har fått krama ur varenda droppe energi för att ta mig över tröskeln till 2018. Man skulle kunna säga att 2017 gav lika mycket som det tog.

      Jag tror att den negativitet som genomsyrat 2017 för många av oss delvis kan vara kopplad till det faktum att det världspolitiska läget har hängt som ett mörkt moln över allting. USA, Nordkorea, Ryssland. Tre stormakter som drivs av väldigt stora egon. Muskelmätning och upprustning är väl så gott som oundvikligt.
      Ett annat stort fenomen som fått fjolåret att gå i moll är #metoo. Det här är ju dock inte ett problem som uppstod under 2017. Det här har kokat under fasaden betydligt längre än så. Det var bara en tidsfråga innan det bubblade upp till ytan.
      Man kvävs nästan i detta snöskred av bekännelser. Utsträckningen har blivit smärtsamt tydlig. Samtidigt som det är extremt nedslående så är det också oerhört upplyftande att det dras ut i ljuset. Det är först då man verkligen kan ta tag i problemet. Det är inte längre en ogreppbar abstrakt massa utan något väldigt greppbart.

      Om det är något vi alla borde bli bättre på så är det att inte hålla saker inom oss. Vi behöver visa upp det mörka och skitiga. Även om många av oss är Instagram-skadade och helst vill ge skenet av att vi skimrar som Edward Cullen i Twilight.
      Men vi är inte perfekta. Vi har ärr både utvärtes och invärtes. Vi släpar runt på väldigt mycket osagt. Det känns positivt att allt fler vågar blotta sina hjärtan och prata om sådant de varit med om. Det lustiga är att något man avskyr med sig själv kan vara det som gör en till någons förebild.
      Jag har ingen aning om vilka nyckelord som kommer cirkulera när vi summerar 2018. Det är en ovisshet som är både skrämmande och hoppfull. Man vet inte vad som kommer hända.

      Jag hoppas att jag kommer lära mig mer om både mig själv och andra människor. Jag hoppas att 2018 kommer präglas av förståelse och empati.
      Ja, jag vet. Det låter som att jag kandiderar till någon skönhetstävling. Men jag kan inte bära upp en krona. Jag kan knappt bära upp mitt eget huvud. Det var ett betungande år som krävde mycket.
      Som den vandrande kliché jag är skaffade jag gymkort i slutet av året, så förhoppningsvis kommer 2018 inte att tynga ned mig lika lätt som 2017 gjorde.

      Vi har något att lära av Tyskland

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      I Tyskland gör Angela Merkel vad hon kan för att få ihop enmajoritetsregering. Vikten av att Europas i särklass starkaste ekonomi också har politisk stabilitet, det verkar de senaste dagarna även Socialdemokraterna (SPD) i Tyskland ha accepterat.

      Sista ordet i frågan ges dock först vid deras extra kongress nu på söndag. I Sverige har man på socialdemokratiska ledarsidor bland annat kunnat läsa om hur Tyskland borde ”skita i traditioner” och istället släppa fram en minoritetsregering. Motiveringen skulle vara att man då ”inte ger ytterlighetspartier möjlighet att vara enda oppositionsparti”. Ett sådant resonemang är naturligtvis bara trams och en dålig ursäkt för att det egna partiets positionering på den politiska kartan anses vara viktigare än ett lands väl och ve. Även om Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i Tyskland återigen skulle bilda en storkoalition så finns det opposition både till höger och vänster i tysk politik. Visserligen stämmer det att högerpopulistiska AFD blir största oppositionsparti med sina drygt tolv procent, men Liberalerna (FDP) med cirka elva procent det tyska vänsterpartiet (Linke) och miljöpartiet (Grüne) med vardera ca nio procent skulle också fortsatt vara i opposition.

      I en representativ demokrati är det något eftersträvansvärt att försöka nå breda lösningar och försöka att komma överens snarare än att söka och blåsa upp konflikter. Demokrati tjänar inte på polarisering och makthunger. Demokrati kräver ansvarstagande, samförstånd och pragmatism. I den bemärkelsen kan vi av det tyska exemplet lära oss något på alla politiska nivåer. Genom att faktiskt samla en majoritet av parlamentet bakom regeringen så uppnås inte bara stabilitet. Det minimerar också inflytande från partier på ytterkanter, både till höger och vänster. Tvärtemot det som händer när extrema partier hamnar i vågmästarposition och oproportionerligt, om än indirekt, tillåts påverka dagordningen.

      Frågan är om något liknande skulle kunna hända i Sverige? Här verkar socialdemokraterna fortfarande ha en självbild som försvårar sådana överenskommelser. En självbild som snarare går ut på att det övergripande målet är att ha och behålla makt mer än att fungera som artikulerare och ansvarstagande representanter för befolkningen. En självbild som ”de stora” som andra är skyldiga att stödja, snarare än en jämlik förhandlingspartner. Sker här ingen förändring bör den som vill se till att minimera inflytandet från extrema partier som (SD) och (V) klokt i att rösta på något annat parti än socialdemokraterna när det blir dags att rösta i de tre val som vi håller här i Sverige andra söndagen i september.

      IT-entusiaster har gjort oss mer sårbara

      Johan Chytraeus, ledarskribent

      Under sent 1990-tal tog Sveriges militära nedrustning fart. Förband lades ner, beredskapsförråd avvecklades och allt färre ungdomar kallades in till värnplikt. En ny säkerhetsordning inträdde i Europa; en era som skulle präglas av stabilitet och avspänning.
      Under samma hoppfulla decennium accelererade samtidigt digitaliseringen av det svenska samhället. Hemdatorer började bli allt vanligare i hushållen. Myndigheter och privata arbetsplatser började samtidigt ta fram allt fler digitala plattformar för att effektivisera handläggning och produktion. En ny, roligare och bättre tid tog vid.
      Men omläggningen har mött stora utmaningar. Den snabba digitaliseringen i kombination med en naiv övertro på säkerhetsutvecklingen i vår omvärld visade sig senare vara en farlig cocktail. It-inkompetenta förvaltningschefer och övermodiga programmerare har byggt in sårbarheter i de stora systemen – svagheter som i den mån de eliminerats följts av andra kryphål.

      Det handlar om databaser med känsliga personuppgifter som kan läcka till obehöriga. Om infrastruktur och industriella produktionssystem som kan attackeras och slås ut. Det kan också handla om att man på högsta nivå fullständigt ignorerar de säkerhetsregler som finns och som i Transsportstyrelsens fall ledde till att man skickade känsliga databaser utomlands. Kort och gott; vårt samhälle har aldrig varit så effektivt ordnat men heller aldrig så sårbart.

      Det finns gott om aktörer som är intresserade av vår beredskap. Med ett mer oförutsägbart säkerhetsläge i Europa har det blivit viktigare för utländska parter att kartlägga det svenska samhällets svagheter för att vinna sig ett operativt övertag. Vi har sett från de pågående konflikterna i Georgien och Ukraina att digital kringföring mot väsentliga samhällsfunktioner fått en allt större betydelse i jämförelse med hur en militär operation genomfördes för bara ett par decennier sedan. Logiken är enkel. Varför begränsa sig till att bomba vattentorn och finanskvarter när man kan slå ut vattenförsörjning, finansiell infrastruktur och mycket annat genom cybersoldater? Varför krångla med spioner när

      man kan stjäla informationen genom en kabel?

      Parallellt med utländska aktörers intresse för vår it-säkerhet flyter det dessutom runt kriminella nätverk som utnyttjar blottorna i systemen för att stjäla data eller utöva utpressning mot användarna. Det handlar till exempel om massiva attacker där datorer görs obrukbara tills de drabbade betalar en lösensumma.
      Man kan inte begära att en enskild it-tekniker på en myndighet ska trolla fram lösningar på egen hand. När det gäller it-säkerhet så är det en ledningsfråga, som går uppifrån och ner. Det yttersta ansvaret ligger hos regeringen och när det gäller lägre samhällsdivisioner hos fullmäktige och kommunledningsgrupper, på samma sätt som frågan ligger hos ledningen i ett företag. Dessvärre uppfattar många it-säkerhet som en strikt teknisk fråga, men det synsättet måste utökas med ett mjukare perspektiv och en förståelse för interna processer. Det handlar till syvende och sist om hur vi hanterar känslig information.

      Jag får resa hem igen

      Erika Bergkvist, krönikör

      Polen januari 2011. Vi går bland taggtråd och tegel. Blickar ut över baracker och vakttorn. Området är enormt och vi går i flera timmar i snö och kyla. Berättelserna om fasa tar aldrig slut. Platsen är Birkenau.
      Vi står tätt intill varandra och ser in i montrar med glasögon, skor, leksaker och resväskor. Saker som togs ifrån människor som inte längre finns. Hår. Massor av avklippt hår. Jag vill titta bort men kan inte. Allt har fått samma ljusbruna färg. Aldrig förr har jag sett något sådant. Men där i Auschwitz visar man mig skärvor av så många liv. I en skog en bit utanför Chelmno finns inga spår längre. Bara ett plakat som talar om vad som hände där under andra världskriget. Vi står på mark där massgravar grävdes och fylldes med lik av nyss ihjälgasade judar.

      Ytterligare en skog någonstans i Polen. Vi står vid en jordkällare och får beskrivet för oss hur byborna vände sina grannar ryggen, tog ut dem i skogen och sköt dem. För att de var judar. En tredje skog, i en vacker glänta, kryssar vi mellan massgravar. Någon har satt upp små staket runt gravarna i vilka besökare hängt hälsningar, böner och gåvor. Ingen vet exakt hur många som ligger begravda där.
      School of terror i staden Rabka. Här tränades SS-män i prickskytte, ofta var det judiska barn som användes till övningar som gick ut på att skjuta mot rörliga mål. En bit av en mur längs en gata i Krakow. En markering som visar var ghettot fanns, den enda platsen judarna hade tillåtelse att vara på tills det var dags för den slutgiltiga lösningen. Boskapsvagnar som användes för att transportera människor. Jag har svårt att gå in. De är små, mörka och det drar kallt. Ingenstans att sitta. Inga fönster. Ingenting. Synagogan har blivit en besöksattraktion i en stad som inte har några judar kvar. Alla förintade.
      Vittnesmålet från en man som var där. I Auschwitz. En överlevare. Slag, sparkar, skrik, hunger, olidlig värme, köldskador, hårt arbete, psykiska besvär. Sedan saknad. Och sorg. Men också en vilja att berätta. Det gör ont. Bara ont.

      Kyla. Det är isande kallt i luften. Jag tänker att jag borde tagit mer kläder med mig. Det värker verkligen i kroppen. Trots att närmaste plats jag kan värma mig på är nära och jag inom bara ett par timmar ska få mat kan jag inte låta bli att klaga på kölden och hungern. Till natten kommer jag få sova i en varm säng, i säkert förvar på ett hotellrum. Och jag kommer att få resa hem igen.
      Den 27 januari varje år är det Förintelsens minnesdag världen över. Det får aldrig ske igen.

      Chans till nystart

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Nyårsdagen är här och trottoaren utanför vittnar om bomber och raketer som högljutt tog farväl av 2017.

      Den allra största bomben briserade dock, tyvärr stundtals ackompanjerad av en öronbedövande tystnad, redan för flera månader sedan, nämligen #metoo. De är många nu, kvinnorna som berättar att de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Den här gången i den absolut närmaste sfären, och det känns. Än starkare blir det eftersom många berättar med ett lite återhållsamt språk, ungefär som att de skrev en handlingslista, vilket i alla fall jag tyder som att övergreppen har blivit en normaliserad del av deras vardag. Och det är fan skandalöst.

      Det är ofta skönt att vara man. Vi tvekar inte på oss själva när vi får förfrågningar om krönikörsuppdrag. Tar vi ansvar känner vi oss lite duktiga. Vi kan gå in på möten, halvdant förberedda, och ändå vara så där sköna. Vi ligger inte sömnlösa på grund av prestationsångest och vi tar för givet att vinteroverallen till den lilla finns där på kroken i hallen när snön och kylan bestämmer sig för att komma. Och visst känner vi oss lite snyggare och mäktigare på det där vidriga grab-’em-by-the-pussy-viset när vi får uppmärksamhet från kvinnor? Det fick vi ju inte när vi stod vid skåpen i högstadiet och stammade intill den söta tjejen från parallellklassen.

      Det var längesen jag kände respekt för andra män. Jag kan tycka att de är duktiga och härliga att umgås med, men just respekten försvann för många år sedan. Jag har suttit i konferensrum med mäktiga män som bemästrar härskarteknik lika bra som alfabetet. Några öl senare, och på en bokstavligt talat mörkare plats, berättar han muntert om sin notoriska otrohet. Han må vara chef, men han är ingen man. Missförstå mig rätt. Undantagen finns såklart, men vi är påfallande ofta barn med varierande mognadsgrad.
      Jag är nästan två meter lång och har en kroppshållning som hade fått en neandertalare att än mer titta ner på sina egna fötter. Addera ett par terminalglasögon och jag är närmast filmiskt creepy. Varje gång jag går bakom en kvinna på folktomma platser så känner jag hennes ångest i mig. Att ens den känslan finns är vi alla skyldiga till, det är inte klokt. Men framför allt så kan vi vid olämpliga tillfällen sluta upp med ryggdunkningar i sandlådan och istället uppträda som de familjefäder som vi kan vara. Stäm inte upp till skratt när ”regeringen”-skämten kommer flygande på styrelsemötet eller vid fikabordet på bygget och kittla inte människors egon när de uttrycker tveksamma åsikter och värderingar som innerst inne inte överensstämmer med vad du egentligen står för. Och har blivit uppfostrad till.

      Vi måste alla försöka agera rätt. Du, vår omgivning. Och jag med. Med 2018 har vi en chans till nystart.

      Bildning och utbildning

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Vad är bildning? En definition given av samhällsdebattören och författarinnan Ellen Key är: Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss.
      En annan definition av begreppet är: Bildning är den kunskap som blir en del av din personlighet. En beskrivning i nutida terminologi säger att bildning är motsatsen till utbildning, där utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, medan bildning syftar till att omvandla hela människan, dess inre förmåga, insikter, moraliska och etiska uppfattning också känt som personlighetsutveckling. Idehistorikern Sven-Eric Liedman menar att bildning är förmågan att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang; att förstå hur världen och tillvaron hänger ihop. Och det är inte ett tillstånd utan en process. Där är det lustfyllda lärandet en viktig förutsättning.

      I högtidstalen hörs ofta att Sverige ska konkurrera med kunskap. Att den svenska skolan håller hög kvalitet. Den stora Pisamätningen 2013 visade dock nedslående resultat. Svenska elever halkade efter omvärlden i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Inget annat land hade tappat mer i matematik på tio år och Sverige låg långt efter OECD-genomsnittet. Ungas bristande svenskkunskaper har redan börjat få konsekvenser. ”Det släpps igenom människor med en läs- och skrivförmåga som gör att vi inte kan börja där vi skulle önska med att lära dem historia”, säger Paul Sjöblom, studierektor i historia vid Stockholms universitet. Var femte ny högskolestudent har stora problem med att skriva ordentligt. I början av 2000-talet föll svenska elevers textförståelse raskt nedför grafernas stup. En sjuttonåring som läser och har blivit läst för kan ha ett ordförråd bestående av upp till 50.000 – 70.000 ord. En sjuttonåring som varken läser eller har blivit läst för har ett ordförråd som består av cirka 15.000 – 17.000 ord enligt Mats Myrberg, professor emeritus i specialpedagogik. Grundskolans läroplan i svenska har nyligen reviderats för att inkludera skrivningar om ”digital kompetens”. Det vore mycket bättre om man började med lite grundläggande kompetens.

      I juli 2017 levererade Gustav Fridolins utbildningsdepartement en tunn promemoria kallad ”Brett deltagande i högskoleutbildning”. Syftet med lagförslaget är att sänka kvaliteten på utbildningen på universitet och högskolor så att alla som har klarat skolan också kan klara en högre utbildning. Tünde Puskas, universitetslektor i Linköping, är en av dem som fasar inför regeringens nya antikvalitetskrav. Och hon påminner om att kvaliteten på den högre utbildningen redan har sjunkit. På DN-debatt skriver hon att uppskattningsvis 20 procent av lärarstudenterna har svårigheter med grundläggande läs-och skrivfärdigheter. Hon vill att ett basår inrättas för att ge studenterna verktyg att klara studierna. Det är unga med en bakgrund bland annat från ickeakademikerhem som har mest att förlora på låga krav och svaga normer kring bildning och utbildning.
      Det som ibland lyfts fram som den svenska skolans osynliga kvaliteter – kreativitet och samarbete – kan inte uppväga bristen på traditionella ämnesfärdigheter. Elever i bland annat Finland och Sydkorea, som får uthärda mer av korvstoppning och katederundervisning är bättre också på gemensam problemlösning. Det är hög tid att återupprätta kunskapsskolan. Om Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, kan vi inte vara ett intellektuellt b-land. Politiken behöver inte uppfinna något nytt; det räcker långt att upprätta kunskapsuppdraget. Eller för att citera Havamal: Bättre börda bär ingen med sig än mycket mannavett. Eller med en modernare skrivning: Ingen börda bäres så lätt som mycken kunskap.

      En ostyrig kollega

      Under några omtumlande år på 1950-talet jobbade jag på pressföretaget Skrift&Bild i Stockholm.
      Verksamheten bestod i att förse landsortstidningarna med läsvärda texter och ett tilltalande bildmaterial. Vi var många i arbete, och från redaktörernas arbetsrum hördes dagarna i ända ett knitter och ett knatter som påminde om det ljud som uppstod när plåttaket över gårdens cykelställ utsattes för en ihållande hagelskur. Själv befann jag mig sedan ett halvår på ett volontärstadium men ansågs nöjaktigt förkovra mig undan för undan.
      Bland kollegorna minns jag särskilt en medelålders man som hette Stig Örjan Lorre men gick under namnet Solstickan. Något man genast fäste sig vid var mannens fysiska uppenbarelse: Solstickan var så mager att skelettet knäppte och knastrade när han kom halvspringande genom företagslokalerna med en  plastmugg  skvimpande pulverkaffe i handen.
      Vad hade mannen sysslat med innan han fick sin tillsvidareanställning på Skrift&Bild, ville vi veta. Redaktionschefen sänkte rösten.
      – Stig har suttit i fängelse en tid, sa han. Tråkigt kan man ju tycka, men mannen har sonat sitt brott och skall bemötas med samma respekt som oss övriga här på redaktionen. Fängelsetiden skall således inte mera föras på tal och detta är en order, som vi säger i Hemvärnet. I stället skall vi ta fasta på mannens meriter som handboksförfattare, fortsatte chefen. Mannen har som ni säkert vet gett ut en handbok om krämpor som rönt fina recensioner.
      Eftersom jag råkade ha en obemannad Halda i mitt rum fick jag Solstickan som rumskamrat. Något som oroade mig.
      Mina farhågor besannades, ja de överträffades. Solstickan pratade mer än han arbetade, för att inte tala om hur pinsamt insatt jag blev i mannens privatliv, sådant det utspelade sig under hans mångordiga telefonsamtal med hustrun. Hon föreföll ibland förstummad av makens utläggningar. Andra gånger var det Solstickan som hela tiden avbröts av sin hustru, då kunde det låta ungefär så här:
      – Ja, men det var ju du som – Skulle inte jag ha – men du fick ju – Nu förstår jag inte hur du – men du vill väl ändå inte påstå att –
      Ett grundläggande drag  hos min rumskamrat var således en motvilja mot tystnad. Antagligen uppfattade han den som hotfull och konspiratorisk. Ett effektivt sätt att hålla tystnaden på avstånd var att prata. Förutom fängelsetiden handlade telefonsamtalen om hans krämpor och bekymmer med grannarna. Ett återkommande ämne var också sonsonen Sture.
      – Pojken är i femårsåldern, alltså i den fas i livet då barn ställer de märkvärdigaste frågor, sa Solstickan. Mitt i en måltid frågade Sture: Farfar, varför knycker en del fåglar med huvudet när de går? Antagligen något nervöst, sa jag i  ett försök att komma undan svaret. En annan gång ville pojken veta hur stora svallvågor en blåval gör?
      En  dag föreföll Solstickan mindre pratsam än vad jag fått vänja mig vid. Han tände den ena cigarrcigaretten efter den andra medan han kastade uppfordrande blickar på telefonen, som om han förväntade sig en påringning. Ett par veckor  dessförinnan hade han berättat för oss att han väntade på besked rörande manuskriptet till en handbok nr två som han jobbat med under fängelsetiden.
      – Problemet, sa Solstickan, är att jag själv bedömer tvåan som  klart sämre än min första handbok. Antag att förlaget upptäcker det och refuserar nr två. Det skulle jag inte uthärda, så psykiskt instabil som jag blivit. Att inte tala om stelheten i nacken och flera andra krämpor  som boken kostat mig!
      Ett par veckor senare uppenbarade sig Solstickan försenad och präktigt berusad, därtill orakad och dyster. Han kastade sig ner på arbetsstolen utan att ta av hatt och rock. En sliten portfölj – den ständige följeslagaren – hamnade på golvet, likaså ett paket kryddskorpor.
      – Min fru har gått ifrån mig, mumlade han.
      – Var finns hon? frågade jag i brist på bättre.
      – Hos min svärmor i Huddinge. Det är där hon brukar vara när hon gått ifrån mig. Men du ska veta att efter ett tag kommer frugan hem igen, säkert som amen i kapellet. Så vem tror du jag fann i köket igår när jag kom hem från jobbet? Just det, min hustru. Gräddandes plättar som om ingenting hänt.
      Solstickan tände ytterligare en cigarrcigarett, askan lät han falla där det föll sig, vanligen på linoleummattan.
      – Stackars min lilla gumma, fortsatte han med en röst som rosslade av tjära och tillgivenhet. Hon har rätt! Jag är naturligtvis en omöjlig person att leva ihop med. Självupptagen och med vacklande karaktär. Utmärglad som ett hårt hopvikt paraply. Ser till att hamna i Kronobergshäktet för ekonomiskt fiffel. Så fruktansvärt klantigt…
      Tre dagar senare kom plötsligt en hysterisk signal från Solstickans telefon. Han slet till sig luren och lyssnade under sammanbiten koncentration samtidigt som ett leende gjorde sig allt bredare fram till dess att det hejdades av öronen.
      Rumskamraten slängde på luren, boxade mig triumferande i ryggen och hojtade.
      – Gratulera mej då, din grönfink!  Låt ljuda trumpeter och cymbaler! Hej och hopp!
      – Har du fått förlåtelse av din hustru? frågade jag, engagerad mot min vilja.
      – Bättre upp, det var Veronika från förlaget som ringde. Dom gillade mitt manuskript. Fattar du? Min handbok nummer två föreligger färdig på bokhandelsdiskarna lagom till julhandeln nästa år. Kommer att bli årets bragdbok…Förlaget räknar med att så gott som alla människor dras med krämpor, kundkretsen är således enorm… Kan du ens i din vildaste fantasi föreställa dig  vidden av min sociala återupprättelse!… Men du blir i vilket fall den förste  att få ett dedikationsexemplar som  som tack för att du stått ut med mig ut så lång tid. Fast nu går vi och äter julbord, det här måste ju för fan firas!… Förutsatt att du lånar mej en tusenlapp till månadsskiftet?

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se