Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Rullstolen stoppar inte Johannas liv och läkarjobb

      Johanna Glennert blev totalförlamad från armhålorna och ner för snart fem år sedan. Det hindrar henne inte från att fortsätta arbeta som läkare och ha en rik fritid.
      – Men allt tar mycket mer tid i dag och kräver en helt annan planering, säger hon.
      Foto: MATS ZETTERBERG

      Ett centrum i förändring

      Välsviken växer. Planer för ett växande Bergvik finns lika så. Dessutom blir e-handeln allt mer populär. Utmaningarna är många för centrumhandeln.
      – Det är en stadskärna i förändring. Vi får ju hantera det faktum att Välsviken och Bergvik växer. Men i stan finns det ju allt, caféer, restauranger, nagelsalonger, nöje och boende. Det finns ju så mycket mer här i centrum. Vi har över 400 aktörer här, säger Maria Dahlbom, cityledare hos Centrum Karlstad.

      Så kan resecentrum se ut i framtiden

      Nu är vinnaren i Karlstads kommuns arkitekttävling utsedd. Resa Gata Stad av White arkitekter gjorde enligt juryn det bästa förslaget över Karlstads framtida resecentrum.

      De gifter sig på Alsters midsommarfirande

      Persiskt, arabiskt och svenskt. När Farah Mirza och Sanjar Baghcheh Saraee gifter sig i morgon får Karlstadsborna se en annan vigsel än vad de är vana vid på Alster.

      Sofia i ny roll i Ransäter

      Det är långt ifrån första gången vissångerskan Sofia Karlsson uppträder i Ransäter. Men i år axlar hon för första gången den ärofyllda rollen som Anna i Värmlänningarna.
      – Det var ett “offer you can’t refuse” och den här platsen är ju så magisk, säger hon.

      Bandet tar skogen till dig med ny skiva

      Det värmländska bandet John Moose ville ta lyssnaren till skogen med sin förra skiva. Med sitt senaste tillskott tar de i stället skogen till dig. Denna gång tar de också teknikutveckling till hjälp, VR-glasögon, virtual reality, i stället för en gps-navigator som senast.

      Protester efter moské-ja

      I måndags var till slut dags för Karlstads kommunfullmäktige att fatta beslut om en moské på Rud. Det väntade bifallet av planerna efterföljdes av protester och hot från ett flertal åhörare – flera av dem nazister.

      Flera stora beslut tas för Hammarö

      På måndag tas flera avgörande beslut av kommunfullmäktige. Då behandlas bland annat utvecklingen av bostadsområdet Lunden. Nu föreslås att det ska renoveras för maximalt 60 miljoner kronor.

      Coop Vålberg i ny skrud

      Strålande sol, flaggorna i topp och trumpetfanfar. Förhållandena kunde knappast vara bättre när Coop Vålberg nyinvigdes under tisdagen.

      Håller andan tills jag blir blå

      Okej. Vi tar det en gång för alla. Fast vem försöker jag lura? Jag kommer säkert skriva en krönika om det här igen nästa år också. Hur som helst så vill jag lyfta problemet med sjuka kollegor. Alltså influensa eller förkylning.
      När jag ogenerat talar om för en kollega att den borde gå hem och lägga sig för att den är sjuk, tänker jag inte så mycket på hur synd det är om den. Nej, jag tänker på mig själv och alla andra på arbetsplatsen som kanske inte har lust att åka på en rejäl förkylning.
      Jag kan för mitt liv inte förstå varför man går till jobbet sjuk. Det gör mig så upprörd. Varför? Jo, för att det är respektlöst mot oss andra. Är man sjuk tycker jag det är en självklarhet att stanna hemma och vila. Och kom igen, det är väl egentligen ingen som frivilligt sitter i möten, surrar med kollegor eller ringer viktiga samtal samtidigt som man hostar upp sin egen lunga? Fast vad vet jag, jag går inte till jobbet sjuk.
      Det jag vill säga är; tänk ett steg längre. Om man går till jobbet med förkylning eller influensa, finns en ganska stor risk att smitta någon annan. Det är egoistiskt rent av att utsätta sina kollegor för bacillerna och risken att de ska bli lika sjuka. Om inte mer.
      Om en av mina kollegor kommer till jobbet och ser ut som sju svåra år finner man mig sittande blå i ansiktet för att jag hållit andan hela dagen. Man kan också se mig öppna dörrar med fötterna eftersom jag inte vill ta i handtag som den sjuke har tagit i. Okej, nu överdrev jag lite, men det är inte långt ifrån att jag går hem istället för den som kommer in sjuk.
      Barnen ska vi hålla hemma från dagis och skola när de är sjuka, men när vi kommer upp i ålder och börjar jobba slutar det att gälla. Då är det inte lika viktigt längre. Tydligen.
      Jag kan förstå att man tycker det är trist att bli hemma från jobbet och förlorad inkomst och allt det där, men är det så smart att smitta ner alla andra också? Dessutom gör man inte ett lika bra jobb när man är sjuk. Kroppen vill vila och få lugn och ro då. Du kanske har mycket att göra, men sanningen är ju den att arbetsuppgifterna finns kvar när du kommer tillbaka. Att bli sjuk hör liksom till, så jag tror ingen blir sur för att du stannade hemma och inte ringde klockan tre på onsdagen.
      Ja det här är en fråga som gör mig upprörd, men är det för mycket begärt att folk ska använda sitt sunda förnuft?
      Tack så mycket.
      /En som fick svininfluensan 2013

      Behöver mer av liberal politik

      En ny politisk karta med nya styrkeförhållanden verkar växa fram. Moderaterna noterar sitt lägsta stöd i opinionsmätningar sedan Bo Lundgrens dagar, Centern ökar i motsvarande grad och SD är nu enligt samma opinionsmätningar kusligt nog Sveriges näst största parti.
      Socialdemokraterna forsätter i det läget att gruffa över att alliansen vill konservera blockpolitiken, en blockpolitik som de själva drev fram i en tid när (S) var tillräckligt stort för att kunna regera enbart med passivt stöd av kommunisterna och mot bakgrund av att det i tidigare århundrade inte fanns en samlad opposition som i realiteten kunde utmana dem om regeringsmakten.
      Just det där med passivt stöd verkar vara vad Socialdemokrater menar när de säger ”bryta blockpolitiken”. De tar numera varje chans att föra fram hur viktig en samling i politikens mitt är. Intressant, om det inte vore just tomma ord och att (S) verkar drömma om samma passiva stöd som de kunnat åtnjuta från vänsterkanten. Eller är det till och med så illa att det bara är ett retoriskt spel i syfte att åstadkomma mer splittring och eliminera opposition? För var är politikområdena där (S) vill förlika sig med och ansluta sig till exempelvis Liberalerna och Centern? Om Socialdemokratin verkligen menar allvar med sin ”utsträckta hand” vore det på sin plats att de bryter med vänstern, att de gör upp med och rensar ut de rent skadliga skattehöjningarna från sin agenda och att de är beredda att faktiskt sluta beskylla tidigare regeringar för att ha urholkat välfärden.
      Faktum är ju att Alliansregeringarna stärkte statsfinanserna och gjorde stora strukturförändringar för ökad konkurrenskraft och ökad sysselsättning. Förändringar som (S) kritiserade i höga tongångar men som de i de flesta fall valt att behålla även om de successivt urholkats. Som exempel kan nämnas jobbskatteavdrag, RUT och ROT . Ett klokt första steg att närma sig de partier man säger sig vilja samarbeta med vore att ta till sig det särskilda yttrande som Liberalerna i riksdagen med stöd av övriga Allianspartier riktat mot regeringen. Det vore mer än önskvärt om regeringen kastade förslaget om de för näringsliv och tillväxt rent skadliga planerade skattehöjningarna, med udden riktad mot småföretag och medelinkomsttagare, i papperskorgen.
      I en parlamentarism med proportionella val såsom i Sverige, där behövs samarbete. Särskilt för att minimera inflytandet från ytterlighetspartier som SD och V. Men då krävs det att man i övriga partier sätter sig ner och i första hand ser vilka gemensamma nämnare som finns; ser till vad som förenar och inte vad som skiljer. Och i det läget kanske det visar sig att politikens mittpunkt, den politik som det finns gedigen majoritet för i Sveriges riksdag, inte alls bäst leds av en regering där (S) har statsministerposten utan istället bör ledas av något av de andra partierna. Jag undrar just om Socialdemokraterna vill medverka till att bryta den blockpolitik de säger vara så skadlig om konsekvensen är en statsminister som heter Lööf, Björklund eller kanske rent av Ohlsson? Eller är Löfvéns prat om att bryta blockpolitiken bara en retorik för att härska genom att söndra?

      Insändarfabriken

      – Hej! Du har kommit till Frans-Holger Lodenbrink. Jag är oanträffbar för tillfället, men lämna gärna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp så snart jag kan. Och vill!
      – Kan man verkligen lita på det?
      – Egentligen inte, om jag ska vara ärlig. Jag är en häpnadsväckande upptagen person i beaktande av min ålder.
      – Men tydligen inte värre än att pappa kan sitta därhemma och leka telefonautomat!
      – Man har ju inte roligare än man gör sig. Som du vet är jag fortfarande lika barnsligt förtjust i telefonskoj som han den där riksbekante Kalle Sändare. Vad har du på hjärtat?
      – Jag ville bara höra hur pappa har det.
      – Jag har det bra. Pensionen håller mig flytande, hälsan står bi. Man får bara passa sig för att intala sig att man blir förståndigare med åren vilket är en vanlig föreställning. Men det där är en missuppfattning, har jag förstått. Det är inte jag som blivit klokare, det är världen som har blivit dummare. Men visare blir man nog inte med åren, däremot blir man muntrare.
      – Hur menar pappa?
      – När jag var ung var jag håglös och osäker, minns jag. Under yrkesåren red mig framgångsdjävulen. Jag skulle minsann ta mig upp i ljuset och slå de andra av brädet. Nu är jag kvitt allt det där och har aldrig mått bättre.
      Jag hörde min far skrocka självbelåtet i telefonluren. Han har varit ’stötande och osolidariskt frisk’ i hela sitt långa liv, brukar han säga. Och nu på gamla dar förströr han sig med att skriva insändare. På en enda dag kan det bli ett par tre stycken som han skickar till dagstidningar, hemsidor och andra publikationer. Många kommer in, ty med åren har far vässat och förfinat en medfödd fallenhet för att retas.
      – Det är nämligen så redaktörerna vill ha det, förklarar far i telefonen. En bra insändare ska helst vara förargelseväckande, så att det sprakar till i spalten och blossar upp en debatt.
      Med Huddinge Varjehanda har far en överenskommelse om leverans av en tillspetsad insändare i veckan. Med särskilt nöje minns han en stump för en del år sedan som handlade om ungdomen.
      Ungdomarna var övervärderade i samma mån som vi äldre underskattas, skrev far efter att så att säga ha doppat pennan i arsenik. Och våra medier tillmötesgår beredvilligt de ungas självupptagenhet, utseendefixering och osunda strävan efter kändisskap.
      Så skrev alltså min far i sin insändare, oförskämt och avsiktligt provocerande. Han undertecknade sitt alster Frans Loden.
      – Du kan tro det blev ett rabalder, berättar far. En av de ursinnigaste replikerna sopade golvet med den ”okunniga reaktionären Frans Loden”. Den insändaren hade jag för säkerhets skull själv skrivit och undertecknat Holger Brink. Inlägget blev upptakten till en hård batalj mellan insändare mot och för ungdomens beteendemönster. Redaktionschefen ringde och tackade.
      I en insändare i en Norrlandstidning slog far fast att det inte existerar några normala människor. ”Normalitet” är bara en schablon som vi håller oss med för att någotsånär kunna bedöma graden av ”anormalitet” hos våra medmänniskor. Min far fortsatte sin analys med att beskriva en manlig kollega.
      Till synes var kollegan ett sannskyldigt monstrum av ’normalitet’. Han säger eller gör aldrig något iögonfallande. Vurmar för ingenting. Hyser lite lagom oantastliga och politiskt gångbara åsikter. Är utmanande tillfreds med livet. Med sin fru och deras tre skötsamma barn lever kollegan i en till synes oavbruten endräkt. Han är nöjd med sin lön och har till yttermera visso utmärkt fysisk hälsa. Mannen visar en irriterande fördragsamhet med allt och alla.
      Far hade i själva verket aldrig träffat en så onormal människa!
      – Debatten om normalitetsbegreppet höll i sig i över en vecka, fortsatte far.
      Och påminde sig sedan sin mest framgångsrika insändare hittills. Den om hundar. Fars insändare löd som följer:
      ” Hund och människa är två arter som bibehåller sin barnslighet livet ut. Båda gillar även som vuxna att leka, t.ex. med en boll eller en pinne. Människan föredrar i regel bollen eller en puck. Hunden är liksom sin urfader vargen en rastlös varelse med mycket spring i benen. När den kommer fram till TV-soffan och betraktar oss med ögonen gråtmilda av förväntan tänker den inte: ’O vad jag älskar min flockledare!’. Utan vad den väntar på är att det ska hände något hundkul. Kanske en långpromenad i rask takt med husse. En lekstund i trädgården med matte eller barnen vore också roligt. Liksom att få träffa andra hundar. Eller att åtminstone få komma ut och kissa några skvättar och nosa runt ett tag…
      En hund får aldrig äta sig tillnärmelsevis mätt, ty då skulle den bli smällfet.
      Hundens sex-liv är torftigt.
      ’Det är synd om människorna’, skrev Strindberg i Ett drömspel. Själv avskydde han hundar, annars hade han säkert skrivit: ’Det är synd om människorna och hundarna.’’
      Så långt exemplen på fars insändarstil.
      – Du kan tro hundtexten väckte återskall, sa far. Stadens hundägare kastade sig in i skarpa svaromål. Ja, aldrig i mitt skamlösa insändarliv har jag blivit så duktigt utskälld, skrockar far i telefonen… Nej min son, nu har jag inte tid med dig längre. Jag sitter mitt upp i en ny braständare. Där kommer jag att hudflänga det utbredda sluddrandet och snabbpratandet i SVR. Ett oskick som lämnar alla oss med nedsatt hörsel i sticket. Och vi är i storleksordningen hundratusentals abonnenter som också skulle vilja hänga med i teveprogrammen. Något i den stilen har jag tänkt mig, sa far.
      – Du är allt en bra elak gammal kverulant du, sa jag. Ha en snäll dag.
      – Kan jag inte föreställa mig, småskrattade far.

      Kostymer med extra allt – Camilla syr för teatern

      Historiska kostymer och gärna korsetter, det är skräddaren Camilla Brolin en fena på. Hennes sömnadsskicklighet har nästan tagit henne runt jorden. Och till Skoghall.
      Foto: FRIDA JANSSON HÖGBERG

      Åh, den ljusnande framtid är er!

      Bra jobbat alla glada studenter. Äntligen är er efterlängtade frihet här. Nu väntar ett liv fyllt av jobb, kärlek, skilsmässor, barn och studier. Så här ser ett riktigt Svenssonliv ut enligt statistiken.

      En ny bild av terrorhoten

      För två år sedan träffade vi Peder Hyllengren, terrorforskare i Karlstad, som berättade om hotbilden och vad som föder terrorism. Nu har vi mött honom igen i ett förändrat Sverige och det gör att även hans bedömning i dag är en annan.