Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. 4 mån, 129 kr (ord pris 258 kr)
      12 mån, 621 kr
    2. Loading ...
    • Christian har skapat bil med Ringen som röd tråd

      Bilbyggare

      För några år sedan byggde Christian Sandelin på Rud om sin bil till en kopia från filmen 2 Fast 2 Furious. Ett annat genomgående tema är Smeagol i Sagan om ringen. Sedan dess har bilen hunnit bli uppmärksammad, utställd och prisbelönad flera gånger och dessutom ytterligare tillfixad.
      – Jag har alltid försökt bygga mina bilar med ett tema, säger han.
      Foto: MATS ZETTERBERG

      Folkvalda i Karlstad har föryngrats efter valet

      Det är ett generationsskifte bland landet politiskt valda där äldre lämnar plats för yngre. Den förändringen ser ut att även påverka Karlstads kommunfullmäktige som har genomgått en påtaglig föryngring efter valet 2014.
      – Där spelar Sverigedemokraternas framgångar in som relativt nytt parti, säger P.O. Norell, lektor i statsvetenskap på Karlstads universitet.

      ”Ett promenadstråk som kan locka fler”

      Så kan man skönja slutet på den långa ombyggnadsperioden på Östra Torggatan. Bara småsaker återstår. Butiker och kunder drar en lättnadens suck då de åter kan nå varann utan problem.

      Svininfluensan numera vanligaste influensan

      Svininfluensan är den vanligaste influensatypen den här säsongen i Värmland. Men det har trots det inte insjuknat fler än förväntat.
      – Vi tror att befolkningen byggt upp ett visst skydd mot svininfluensan, vilket gör att den inte drabbar lika många lika hårt längre, säger Anna Skogstam, biträdande smittskyddsläkare vid landstinget i Värmland.

      Återbruket åter i bruk

      Återbruket, dit Hammaröborna kan skänka sina saker som de tycker är för bra för att kastas, har öppnat på nytt.
      – Det är väldigt populärt, säger Kent Schelin, som basar över Återbruket.

      Barbro i köket laddar för OS

      Nyligen knep hon och det svenska skolkockslandslaget silvermedaljen i matlagnings-VM i Luxemburg. Nu laddar Barbro Fernström för OS i Erfurt nästa år. Men till vardags som köksansvarig på Hagaborgsskolan i Karlstad brinner hon för skolmat av hög kvalitet som lockar barnen att våga testa nytt.

      Café August inleder våren med rock, blues och visor

      Engelske rockmusikern Steve Gibbons drar in på Café August 28 januari som en del i ett digert vårprogram där även Daniel Lemma, Sven Zetterberg Blues Band, Dan Hylander och Py Bäckman dyker upp.

      IT-nätverket Compare firar 15 omvälvande år

      Compare Karlstad grundades för 15 år sedan på initiativ av lokala IT- och telekomföretag för att lättare kunna samarbeta och rekrytera i en tid av stark frammarsch. Sedan dess har branschen genomgått såväl kriser som en ny uppgång och stiftelsen har stärkts genom förändringarna.
      Göran Österman, verkställande tjänsteman på Compare Karlstad, tar oss genom den omvälvande resan.

      Allt fler värmlänningar handlar på Blocket

      Värmlänningarna köper och säljer för allt mer pengar på Blocket. Företaget självt har räknat ut att det sammanlagda värdet av allt som annonserats på Blocket under förra året uppgår till hisnande åtta miljarder kronor.
      Vilken vara som såldes snabbast? Vitvaror.

      Museikaféet firar fem år

      På lördag 24 januari återöppnar Museikaféet efter en tids renovering.

      Säljrekord i Värmland

      Det är fortsatt stigande bostadspriser i Värmland. Villapriserna upp med sex procent, bostadsrätterna med 17 procent enligt Mäklarstatistik.

      Vad är det humana i en filt?

      För de som följt händelserna i Karlstads kommunfullmäktige dem senaste månaderna kan ni ha märkt att aktiviteten hos Sverigedemokraterna ökat dramatiskt efter höstens val. Det är som natt och dag när det kommer till debattviljan hos den nya, kontra den gamla, gruppen av Sverigedemokratiska ledamöter.
      I förra veckans kommunfullmäktige utspelade sig en lång debatt angående Karlstad kommuns utökning i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn.
      Förslaget handlade inte om ett utökande av Sveriges flyktingmottagande, utan om hur Karlstad som kommun skulle kunna öka sin andel platser för de ensamkommande barn som redan tagit sig hit. En resa som med största sannolikhet inte varit vare sig enkel eller utan traumatiska upplevelser.
      Flertalet ledamöter gick upp och pläderade och yrkade för förslaget att kommunen ska ta emot 38 stycken ensamkommande barn, mot dagens 13. Tobias Utter från Sverigedemokraterna yrkade dock, föga förvånande, på avslag. Något som går helt i linje med SD:s politik.
      Som argument valde Utter att hänvisa till ekonomiska konsekvenser för kommunen, brist på bostäder och ökade påfrestningar på den gemensamma välfärden. Det ekonomisk argumentet blir särskilt intressant då Sverigedemokraterna inte la något förslag på vare sig budget eller någon strategisk plan i fullmäktigesammanträdet i december, då just revidering av budget var den största punkten. Förvånande var det dock inte, då det även under tidigare år inte kommit några som helst förslag till budget från partiet.
      En av de moderata ledamöterna, Alexander Torin, ställde en intressant motfråga i sin replik till Utter. Frågan löd om inställningen skulle vara densamma om det var örebroare som ville flytta till Karlstad? En fråga som inte fick något svar.
      Vidare fortsatte ledamoten från SD att proklamera den nationella SD-linjen med ”mindre flyktingmottagande här, ge bättre flyktinghjälp där” och att det vore en humanare flyktingpolitik att skicka ned filtar till området nu när vinterns kyla tagit ett ordentligt grepp.
      Det är få som missat de vedervärdiga handlingar som IS (Islamiska staten) begår i Syrien och andra delar av Mellanöstern. Barn som används som mänskliga sköldar, människor som korsfästs, offentliga avrättningar och nu senast i veckan tvingades två homosexuella män att hoppa nedför ett tak, endast för att de blev kära i fel person.
      Idag befinner sig cirka fyra miljoner människor, enligt Amnesty International, på flykt från Syrien. Av dessa har den stora majoriteten, 3,8 miljoner, tagits emot av länder i Syriens närområde. Endast två procent av dem som, totalt sett, flytt från Syrien har tagits emot av andra länder.
      Trots det att UNHCR, FN:s flyktingorgan, redan sedan långt tidigare dömt ut Sverigedemokraternas linje, med mer hjälp på plats och ett minskat mottagande, skulle göra någon skillnad för situationen verkar inte viljan att lyssna på detta finnas hos Sverigedemokraterna.
      Enligt Sverigedemokraterna i Karlstad är det humana i detta läge, trots FN:s avfärdande, att skicka ned filtar mot kylan. Som tur var delades inte denna syn av övriga fullmäktige. Enligt övriga i fullmäktige var det humanare att erbjuda fler barn och unga en trygghet, en utbildning och en möjlighet till en nystart i livet.
      38 platser är långt ifrån tillräckligt för att hjälpa de unga individer som har behoven, men det är en början och att Karlstad nu tagit steget att öka sina platser är något kommunen kan känna stolthet över.

      Skarpögd japan

      Något verkligt spännande hände när det stora hönseriet i granngården expanderade. Man rekryterade tysk arbetskraft, både till arbetet i hönseriet och till köket. En av min ungdoms bästa kompisar var en av dessa tyskar. Han återvände efter några år till Tyskland. Andra gifte sig och blev kvar i bygden.
      Granngårdens hönseri var mycket stort. Deras affärsidé var att sälja åttaveckors hönskycklingar. De kläckte, som vi tyckte, enorma mängder kycklingar. Nu var det ett problem: hur kunde man se vilka av dessa som var blivande hönor och vilka som var blivande tuppar? Här var könet direkt livsavgörande. Babytuppar var vigda åt döden.
      Jag vet inte hur man gjorde förr, men en dag hände något verkligt spännande. Det kom en japan till hönseriet. Han hade en mackapär som man körde in i kycklingens rumpa och så kunde man se vilka kycklingar som hade äggstocksanlag och vilka som saknade. Jag fick pröva och jag såg ingen skillnad. Men det gjorde den skarpögde japanen!
      Hönseriägaren som var en verkligt driftig entreprenör, utvecklade sedan en konsultverksamhet så det kom andra hönserimänniskor för att lära sig tekniken. Därom vet jag ingenting och jag vet inget om hur man löst denna babytuppdiskriminering i nutiden.
      Däremot var det fantastiskt att ha sett en levande japan. Han såg ut ungefär som de japanska pingisstjärnorna som något år senare skulle bli mina stora idoler.
      Ibland när jag försöker minnas vad vi gjorde under de fyra åren på realskolan, så är det oftast kampen om att komma bland de första till pingisrummet så man hann spela en match under rasten som jag minns. Gudskelov hade då ingen kommit på att ett bordtennisset gick till först 11 utan det var först till 21 som gällde på den tiden.
      Besök på gården var inte så vanliga. Jag minns att varje sommar kom två Göteborgsflickor och plockade blåbär i vår skog. Jag var en fem-sex år och hade ingen erfarenhet av flickor på den tiden, men jag har hört berättas efteråt att jag visade min manlighet genom att springa runt och tippa omkull små torrfuror. Jag vet dock inte om det imponerade på flickorna.
      Detta att springa runt och försöka välta små torrfuror var alltså min grej. Detta gav mig ett smeknamn. Tydligen hade jag ramlat, när jag försökte tippa omkull ett träd och då skrikit ”Kjell stöp” – vilket på mitt inte helt rena uttal blev ”Hej pöp”, vilket alltså blev mitt smeknamn.
      Ibland kom det försäljare och en minns jag speciellt. Det var flygbildsförsäljaren. Han åkte runt till alla gårdar. Det var frestande att köpa en flygbild av gården, men det var dyrt – kontanter var det alltid ont om. Far köpte emellertid en flygbild. Jag tittar på den varje dag, där den hänger ovanför min säng. Dels ger den en hemkänsla, dels ser jag hur mycket som förändrats på min gård sedan 1950-talet.

      Sensitivitetsträning

      Det fanns en tid då sensitivitetsträning i grupp blev en form av psykoterapi på modet. Jag frestades delta och anslöt mig till den grupp som leddes av samtalsterapeuten Bert O. Possum. Träningen avsåg att fördjupa deltagarnas självkännedom och skapa en förståelse för andras beteende. Vi bestod av ett tiotal personer med brokig bakgrund men med ett gemensamt problem – skräcken för att blamera oss.
      Som mötesplats hade Possum fått nöja sig med sitt eget arbetsrum på Psykoterapeutiska Institutet på Norrmalm i Stockholm. Den åldrade byggnaden var ökänd för sin kyffighet, de knarrande spiraltrapporna och en stillastående ventilation. Possums rum var inte stort mer än en skrubb, ytterligare förkrymt genom kringspridda drivor av utlåtanden, statistik, kompendier, facklitteratur osv. Vi trängde ihop oss bäst vi kunde och under diskret strid om stolarna. De yngre sjönk ner på golvet bland staplarna av försöksprotokoll, några satt uppflugna på ett hörn av skrivbordet.
      – Ni får ursäkta frånvaron av fönster, sa Possum. Våra lokaler står för närvarande under ockupation av en byggfirma, och för någon vecka sen murade de plötsligt igen mitt fönster, ingen vet varför. Efter ett tag uppstår syrebrist i rummet, men mina vänner, det får inte modfälla oss.
      Possum var en eftertänksam man, något kutryggig och med ansiktet insjunket av alltför mycket rumsterande i patienternas själsliv. Han drog sig ihållande i getskägget medan han betraktade oss genom runda tunnbågade glasögon. I sin ungdom hade Possum finansierat sina studier som fotograf.
      – Ni var mej en dyster samling, sa han. Så många mungipor som släpar i mattan… Säj omelett!
      – Omelett, ekade gruppen i talkör som om det gällt en fotografering.
      När vi skrattat färdigt stod det klart att någon hade ätit vitlök. Men spänningen lättade, och en puls av kreativa vibrationer drog tillfälligt genom skrubben.
      – Min avsikt med den här terapin, fortsatte Possum, är till att börja med följande: ni ska var och en i de övrigas närvaro beskriva de situationer som utlöser skamkänslor, de må vara befogade eller inte. Jag förväntar mig att ni berättar frimodigt och rakt på. Elementarpartikelforskare Klas Wexel kan få börja, sen går vi laget runt.
      Allas öron vreds mot en man med flinten kompenserad av ett ståtligt helskägg. Jag föreställde mig att han vid hemkomsten efter en dag på labbet blev tvungen kamma ut en hel svärm av vilsekomna elementarpartiklar ur skägget för att de inte skulle hamna i ärtsoppan. Lågmält började han berätta.
      – Jag skulle aldrig våga åka bil med mig själv vid ratten, brukade jag tänka. Skälet bestod i att jag aldrig är riktigt närvarande i en situation så snart jag befinner mig annorstädes än på Kärnfysiska Institutionen. Står jag vid spisen och kryddar en laxkotlett är det inte matlagningen jag tänker på utan mina försök med leptosomernas roll i svag växelverkan. Under måltiden kan det sedan visa sig att jag kryddat laxkotletterna med kanel…
      Inte desto mindre köpte jag härförleden en Audi med tre års fri service och fjärrstyrt c-lås. Det borde jag ha låtit bli. De första turerna gick för all del utan missöden, jag körde med starkt fokus på det jag höll på med. Bilen svarade med att rulla fram i en sorts lättnad, och helt klart bjöd den till att uppföra sig väl i trafiken. När jag kört en tid växte självförtroendet, och snart var jag i tankarna tillbaka hos de trevliga små atompartiklarna på ”Fysis”. Genast grumlades min uppfattning av bilkörandet, och en dag kom skrällen. Jag satt vid ratten i garaget i akt och mening att åka till jobbet, och jag var nog lite mer än vanligt disträ eftersom jag tyckte mig skönja en ljusning i min forskning. Jag startade motorn och trampade entusiastiskt på gaspedalen men missade en inte obetydlig detalj i sammanhanget: att lägga i backväxeln… Glömmer aldrig ljudet från den tillknycklade motorhuven och de spräckta strålkastarglasen när bilen tog ett språng in i garageväggen…
      Klas Wexel tystnade, och vi blev återigen medvetna om doften av lök som föreföll att förtätas vartefter som halten av luftsyre avtog. En dåsig melankoli kom över oss, och de som hade slips lättade på knuten.
      – Tack för ditt inlägg, sa Possum. Jag tror vi stannar där för idag. I stället vänder jag mig till Signe Tillisch: berätta för oss om det allra skämmigaste i ditt liv. Genom att ställa ut våra hemligheter i öppen dager i en krets av införstådda och medkännande personer avdramatiseras det pinsamma och kan på sikt fördrivas ur vårt beteende eller i varje fall ges rimligare proportioner.
      Signe var en äppelkindad 25-åring, till synes munter och social men med fallenhet för överdrifter. Strax var hon igång.
      – Än så länge sätter jag projekt Barkbrödslimpan som min svåraste skamframkallare, och ett framstående fiasko blev det ju. Som ni säkert minns drog de här åren en mäktig hunger efter hälsosam kost genom riket. Om detta är ju bara gott att säga, men som delägare i ett hembageri var jag till en början måttligt intresserad. Dock tog vi intryck av debatten, och en dag bestämde vi oss för ett mera radikalt bakande. Ett bakande i tiden. Ja du store tid, vi tänkte oss ett bröd av så ultimat nyttighet att ungefär hälften kunde ha räckt.
      – ”Barkbröd”, mumlade Possum. Kan du utveckla det.
      – Vår ekologiska produkt var en nyttiglimpa framställd på naturligast tänkbara råvaror, fortsatte Signe. KRAV-märkning var en självklarhet.Vi förverkligade i själva verket det bröd som föresvävar skalden Runeberg i dikten om den finske bonden Paavo. Närmare bestämt finner vi receptet i de versrader där bonden uppmanar sin fru att blanda hälften bark i brödet. ”Ty”, skaldar Runeberg medmänskligt, ”förfrusen står vår grannes åker”.
      Vi laddade således fullkornsdegen med femtio procent fermenterad bark, resten var fullkorn. Det här innebar ett mäktigt tillskott av aktiva fibrer, och vi fann barken från asp bäst för ändamålet. Tuggmotståndet blev en utmaning. Limpan berikades med vitalämnen, vitaminer och antioxidanter och självfallet var den laktosfri och osötad. De godmodiga bakterierna Acidophilus och Bifidus fick deltaga och bistod tarmen i det krävande nedbrytningsarbetet. Barkbrödslimpan lanserades utan falsk blygsamhet men mötte många invändningar. Några köpte den på prov och klagade sedan över problem med tänderna. Ja, nog var detta en fadäs som heter duga.
      – Intressant, sa Possum och klippte motsägelsefullt med ögonlocken. Signe har gett oss ett lysande exempel på människans benägenhet för att driva allt till sin yttersta spets. Och med detta bidrag sätter vi punkt för idag. I morrn ses vi på nytt. Samma tid, samma plats, samma luft… Skrämmande vad ni alla ser avtrubbade ut. Säg omelett…

      Våxnäs ett växande second hand-Mecka

      second hand

      Här kan man frossa i begagnatprylar. Med fyra butiker har Våxnäsområdet seglat upp som ett verkligt second hand-Mecka där entusiasterna köar före öppningsdags.
      Foto: SANNA EMANUELSSON