• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Vänstern borde hylla Eurovisions vinnare

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Nu har årets Eurovision-final avgjorts. Det är ett gigantiskt spektakel som jag är tämligen likgiltig inför. Men det betyder inte att det inte finns betydande politiska observationer att göra i efterdyningarna av tävlingen.
      Bortsett från City Lights, Belgiens bidrag år 2017, så är masshysterin kring Eurovision något jag så långt det är möjligt försöker att undvika. Men i år blev det intressant även för mig nu när all konfetti städats bort från arenan i Portugal.
      Av en nyhetsrapportering värdig en statskupp i ett mellanstort europeiskt land med efterföljande sociala medie-flöde har jag förstått att Israel tog hem årets pokal. Inte långt efter att tävlingen avgjordes kom vänsterns rop på bojkott av Israel samt krav på att Israel ska uteslutas ur tävlingen. Man kan tycka att det finns geografiska skäl för en sådan diskussion men om nu även Australien kan räknas till Europa ter sig eventuella geografiska invändningar överspelade. För en så utpräglad identitetspolitisk rörelse som den samlade svenska vänstern borde årets bidrag från Israel istället hyllas närmast unisont.
      Israel-Palestina-konflikten är mycket komplicerad och jag ska inte låta påskina att jag har svar på frågan om hur man uppnår en varaktig fred i området. Det finns invändningar att göra mot Israels bosättningspolitik och de spillda liv vi i gränsområdet den senaste tiden är naturligtvis sorgligt. Men det ändrar inte det faktum att Israel är Mellanösterns enda fungerande fria demokrati. I huvudkonflikten så saknas en trovärdig motpart då den terrorstämplade organisationen Hamas sedan 2006, efter ett inbördeskrig med Fatah, styrt Gaza-remsan (utan att sedan dess hålla några val). Hamas erkänner inte staten Israel och har uppmärksammats för flera självmordsattentat riktat mot civila i Israel. Organisationens mål är att hela Israels territorium ska bli ett muslimskt område.

      Fatah, å andra sidan, kontrollerar som ovan nämnt inte hela det palestinska territoriet. De plågas av stor korruption och deras militära gren, Al-Aqsa-martyrernas brigader är terroriststämplat av bland andra EU och USA. Under det syriska inbördeskriget har Fatah tagit ställning för president Bashar al-Assad och det styrande Baath-partiet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Israel tog som bekant hem segern i årets upplaga av Eurovision. Detta med en klart feministisk poplåt framförd av en kvinna som stolt trotsar det annars så vanliga skönhetsidealet. Israel vann även tävlingen för 20 år sedan, då genom transpersonen och artisten Dana International. Detta föranleder ett par frågor riktade till en normkritisk rörelse som den svenska vänstern; i vilket annat land i Mellanöstern hade en transperson som artist kunnat leva och verka fritt? Vilket annat land i Mellanöstern hade låtit en tydligt feministisk poplåt bära dess fana i en internationell musiktävling? Borde inte detta stödjas?

      Dalslands vackra kanal

       

      Foto: Christer Wik

      Mitt barndomshem låg på en liten höjd invid en liten sjö, som är en del av Dalslands kanal.
      Där lärde jag mig simma, och när M/S Storholmen kom forsande ute på sjön, skyndade jag nerför backen, kastade av mig kläderna, slängde mig i sjön och inväntade de ljuvliga svallvågorna. Men Storholmen var i min barndom inte enbart förknippad med bad; jag fick också kliva ombord och åka med några gånger – hela vägen från Köpmannebro till Bengtsfors. Det tog en hel dag, och mot slutet var jag nog lite mätt på slussandet, men visst var det ett riktigt äventyr för en unge på femtiotalet att åka båt på Dalslands kanal. Och lunchen ombord smakade fantastiskt!

      Båttrafiken utgjordes på den tiden mest av ett par turbåtar, lastfartyg på väg till något av alla de pappersbruk som fortfarande var i drift samt bogserbåtar med timmermosor på släp. En och annan motorbåt puttrade väl förbi vackra sommardagar, men jag kan inte tänka mig att turisttrafiken var lika tät som den är i dag, och några gästhamnar kunde jag nog inte ge båtägarna tips om, då jag sommarjobbade vid kanalen 1967. Jag var Håveruds allra första turistvärdinna, och några gånger varje dag guidade jag turister längs slussarna och akvedukten. Många tyckte att det var både spännande och lite läskigt att gå på den plåtränna som akvedukten utgör, men mest var de imponerade – med rätta tycker jag, för visst visar den prov på enastående ingenjörskonst! På den tiden var Håveruds akvedukt Sveriges enda, medan den nu har fått sällskap av två andra längs Göta kanal. Ingen av dem kan dock på något vis konkurrera med Håveruds – vare sig när det gäller snille eller skönhet!
      Som vuxen har jag också åkt Dalslands kanal flera gånger både med turbåt och egen skuta, vilket är en upplevelse som jag rekommenderar alla båtägare att tacka ja till. Den är minst lika vacker som Göta kanal och slussandet är bra mycket enklare. Det enda negativa är att slussbassängerna inte är tillräckligt djupa för de större segelbåtarna.

       

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Dalslands kanal är ingen grävd kanal utan består av ett system med sjöar – den ena vackrare än den andra – som binds samman av slussar. Man kan övernatta i sanslöst vackra naturhamnar, om man inte lägger till i någon gästhamn – alla med sin speciella karaktär och charm. Mina favoriter är nog Upperuds och Håveruds gästhamnar – inte enbart för att de är belägna i min hembygd utan också för sin skönhet och sina begivenheter – till exempel Dalslands konstmuseum med ett otroligt vackert läge. Och promenaden mellan de två gästhamnarna är ljuvlig!
      Dalslands kanal firar sitt 150-årsjubileum i år. Varför inte ta en båttur på kanalen eller åtminstone en liten omväg och svänga av från 45:an mot Upperud och Håverud, när du är på väg söderut i bil? Om du inte seglar dit i egen båt förstås. Det tänker vi göra. Igen!

      De vackra broarna i deltastaden

      Bild tagen under bygget av Tingvallabron 1934-35. Bron var klar att tas i bruk den 6 juli 1935. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Broar är nästan alltid vackra. Det ligger i deras natur. De spänner över vatten och skapar en arkitektonisk form mitt i ett landskap.
      Bågbroarna över Klarälven från 1930-talet är mina favoriter. Kanske klappar mitt hjärta lite extra för Jakobsbergsbron från 1929 mellan Karlstad och Hammarö. En bro som var väldigt viktig för Hammaröborna då den byggdes och som är ett tidigt exempel på de nya funkisbågbroarna.
      Karlstads kommun förvaltar just nu 86 broar, både stora och små. Eftersom staden ligger i ett stort delta finns behov av många broar. Klarälvsdeltat är Sveriges största aktiva delta nedanför fjällkedjan och älven har hela åtta förgreningar ut i sjön. Sediment som älven drar med sig omformar hela tiden marken. Sandgrundsudden har helt skapats av det som älven dragit med sig och Gubbholmen bildades först efter att Östra bron byggdes, av de massor som stannat till i lugnvattnet efter stenbron.

      Västra bron först
      De första broarna vi känner till var mycket enkla, precis som vägarna från början bara var stigar. Där det var grunt lade man några stockar, stenhällar eller byggde spångar. Eller så vadade man helt enkelt över. Vid Väse Ve öster om Karlstad finns en runsten som markerat ett gammalt vadställe. Var det lite djupare vatten var det nödvändigt med en flotte eller färja.

      Timmerbråte vid Klarabron 1947. Foto: Alice Rhodiner/Värmlands Museum

      Man tror att den första riktiga bron i Karlstad var den Västra bron, som gick från den gamla hamnen (vid dagens residenstorg) över till Klara och att den byggdes runt tiden för stadens grundande 1584. Sedan dröjde det till 1648 tills den första versionen av Östra bron stod klar. Båda broarna var byggda i trä, som de flesta på den här tiden. Stenbroar ansågs inte behövas eftersom det inte var så mycket trafik. Att bygga en stenbro var dessutom ett tungt arbete som krävde särskild kunskap. Men 1752 kom en kunglig förordning om att broar på allmän väg måste byggas i sten. Värmland fick en särskild brobyggarmästare, Aron Bryngelsson. Han efterträddes snart av Anders Jacobsson, som vid bara 27 års ålder blev brobyggmästare till den i dag unika Östra bron.

      Älvens smycke
      Gamla stenbron, som vi ofta kallar den, är verkligen Karlstads stolthet och landmärke och stolt har man nog alltid varit över den här vackra bron. Sveriges längsta stenbro med sina tolv valv. Tänk att den har stått där sedan slutet av 1700-talet och fortfarande är en av stadens stabilaste broar. Ordentligt byggt och oerhört vacker i alla skiftande årstider och väder. Nu har bron dessutom fått en kvällsbelysning i valven och håller man lite koll kommer man kunna se att den byter färg beroende på vad som händer i stan, pride, rosa bandet med mera.
      Bron är 168 m lång och byggdes under åren 1761–1797 och är därmed den äldsta bevarade bron i Värmland. Stenen i bron hämtades främst från Lamberget, men troligen användes sten även från Rudsberget och Svinbäcksberget, eftersom det var så stora mängder som behövdes. Bron har länge varit skyddad som fornlämning, men efter en ändring av kulturmiljölagen måste nu en fornlämning vara ”varaktigt övergiven” och det stämmer ju inte med en bro som det åker bussar på. Så nu ska den istället få skydd som byggnadsminne.

      Kungen togs bort
      En stor renovering genomfördes 1956, samt förra året, då det i stort handlade om att ta vara på den betongfyllning man gjort på 1950-talet. Just i dagarna konserveras de minnesstenar som finns på mitten av bron. På en av dem finns Gustaf IV Adolfs och landshövding Nils Nilsson Silverskölds namn inhuggna sedan brons invigning 1797. Men tittar man noga kan man se att kungens namn skrivits på ett annorlunda sätt än resten av texten. Namnet togs nämligen bort under en tid och högs senare in på nytt. Det var regeringen som 1811 sände ut ett direktiv om att den före detta kungens namn skulle raderas från alla offentliga monument och byggnader, så tavlan var tom under många år.

      Terese Myrin, byggnadsantikvarie och krönikör

      Äldsta broläget
      Vid residenstorget och över till Klara byggdes (vad man vet) den första riktiga bron i Karlstad, vid tiden för stadens grundande 1584. Då låg hamnen precis här, centralt i staden och stadsdelen Klara var mest landsbygd men hade viktiga vägar in till staden. 1786 ritades en ny träbro av samme brobyggmästare som till Östra bron, Anders Jacobsson, och för uppförandet stod stadens egen mångsysslare C. J. Heublein som fick den färdig 1798. Träbron gjorde sitt jobb ända fram till 1944 då dagens bro stod klar. Under året är det dags för förstärkning av bron och då kommer samtidigt originalräcket återskapas och belysningen flyttas till sitt ursprungliga läge.

      Funkisbron
      1934–35 byggdes Tingvallabron över till Sundsta. Det är en riktigt fin bro i funktionalistisk stil med enkla rena valv och runda pelare. Precis under de här åren på 1930-talet byggs också de flesta husen på Sundsta, allt i samma funkisstil. Från början var bron öppningsbar för större båtar. Nyligen har den öppningsbara delen (som finns vid brofästet på Tingvallasidan) åskådliggjorts då plywoodskivorna som täckt brosidorna tagits bort. Nere i brofästet finns ett spännande maskinrum med kugghjul och annan mekanik för att kunna öppna bron.

      Under högar av pogs och pins

      Foto: Maja Suslin / SCANPIX

      Solskenet strilar genom björkarnas yrvakna lövverk. Därunder ligger en solkatt i bakhåll; redo för att kasta sig efter grenarnas skuggor.
      Jag betraktar scenen genom fönstret och ler lite sådär mysigt som Ernst Kirchsteiger. Plötsligt väcks jag ur mitt dagdrömmande av att en småfågel skallar den pollenfläckiga rutan. Den tröttnade väl säkert på mitt fåniga flin. Jag tyckte mig nästan kunna höra den nynna på Wake up av Rage Against The Machine. Med handen på hjärtat får jag erkänna att sådana här djupa betraktelser av sommarens ankomst har varit en bristvara i mitt liv den senaste månaden.
      Medan andra njutit av solskenet har jag bläddrat igenom tusentals gulnade sidor i gamla församlingsböcker, husförhörslängder och folkräkningar. Släktforskningen har blivit en drog som hämmar mitt intag av D-vitamin. Spegeln kan inte riktigt avgöra om jag är en vampyr eller en insnöad arkivarie som nu tagit sina första stapplande steg ut i samtidens ljus. Detta är dock ingen isolerad händelse. Min fallenhet för besatthet (det låter ju inte alls obehagligt) har funnits sedan barnsben. Ena månaden gjorde jag en djupdykning i hajar för att nästa ägna mig åt postmodern filosofi. Inga tvära kast här inte.

      Jag har fortfarande kvar den där boken om egyptisk kultur och mytologi på 500 sidor som kostade min mamma lika många kronor. En dyr investering i ett flyktigt intresse.
      Men informationen finns fortfarande lagrad i hjärnan. Någonstans. Under alla högar av hockeybilder, pogs och punkiga pins. Jag är en mental hoarder. Jag förmår mig inte att kasta bort något. Inte ens värdelöst vetande. För vem vet, jag kanske får användning av det jag vet någon gång.

      Tim Sterner, krönikör

      Det får mig att tänka på filmen Limitless där en medioker författare får tillgång till all information han någonsin fångat upp tack vare en experimentell drog. Den påminner mig alltid om att vi är vandrande uppslagsverk. Jag vet inte varför jag vet att staden Johanngeorgenstadt vid tysk-tjeckiska gränsen har drygt 4 000 invånare. Jag vet inte heller varför jag vet att det går drygt 25 människoår på ett hamsterår eller varför jag vet att jag vet att jag vet. Men jag hyser förhoppningar om att jag någon gång ska få användning av allt vetande och att jag då får kompensation för alla missade soltimmar. Jag kan åtminstone glädjas åt att släktforskning är en av de vettigare ursäkterna jag haft för att sitta inomhus en solig dag. Hajar och faraoner kan få en delad andraplats. Snart har jag rett ut alla trassliga grenar i mitt släktträd så att solskenet kan tränga igenom dess krona, precis som genom björkarnas lövverk utanför det pollenfläckiga fönstret.

      Samarbete viktigt för vården

      Foto: Sanna Emanuelsson

      Sjukvård är en av de hetaste frågorna inför höstens val och något som berör oss alla. Vården klarar av att hjälpa oss allt mer och förväntningarna på tillgänglighet, säkerhet och kvalitet ställer allt högre krav från oss medborgare.
      Utmaningen är kännbar, inte minst i ett län som Värmland, där avstånden är långa och förutsättningarna för att tillgodose såväl tillgång till läkare och ambulanssjukvård i vissa situationer skiljer sig åt väsentligt. Samtidigt måste behovet mötas oavsett var man bor – i hela Värmland! En svår prioritering som Landstinget i Värmland de senaste åren, utifrån förutsättningarna, lyckats bättre med än många andra län. Exemplet Värmland visar att det verkligen går att arbeta för en jämlik vård i hela länet men också att öka tillgängligheten. Som ett exempel bland många nås de allra flesta värmlänningar faktiskt av en ambulans vid larm inom acceptabel tid, även om många av oss har personlig erfarenhet av att varje minut känns för lång mellan samtal till SOS och hjälpens ankomst.
      Det breda samarbetet i Värmlandssamverkan (L), (C), (M), (KD), (MP), (SIV) är sannolikt en av framgångsfaktorerna till att situationen i Värmland är betydligt gynnsammare än i övriga Vårdsverige. Anmärkningsvärt positivt, inte minst mot bakgrund av att länet för 20 år sedan tvångsförvaltades av staten, eftersom den dåvarande politiska majoriteten (S) och (V) fullständigt misslyckats och kört ekonomin i botten.

      Genom att lyssna på varandras prioriteringar och samarbeta blir lösningarna mer genomtänkta och hållbara än genom att ständigt kritisera för kritiserandets skull. När beslut fattades i landstingsfullmäktige om budget för 2018, så var det med bredast möjliga majoritet. Faktum är att även oppositionen – (S) och (V) – ställde upp bakom den budget som Värmlandssamverkan lade fram, efter att mindre tillägg och synpunkter tagits hänsyn till. Som liberal hoppas jag att samarbetsandan ska fortsätta genomsyra arbetet i landstinget, även under och efter valåret 2018. Visst har vi olika synpunkter ibland och i vissa fall olika vägar mot målet. Men genom att lyssna på varandra, söka samförstånd och fokusera på det som är viktigt kan vi möta de enorma utmaningar som vi har i vården. Ska vi klara utmaningen att ge hela Värmland tillgång till vård i världsklass, då krävs prioriteringar men framförallt utveckling och inte avveckling.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Nu äger inte landstinget alla frågor. Andra viktiga faktorer för fortsatt positiv utveckling i Vårdsverige är fler examinerade sjuksköterskor och läkare. Men ska utmaningarna mötas så måste också arbetsväxling i än högre grad göras, så att rätt kompetens möter rätt situation. Som liberal ser jag möjligheter att avlasta kvalificerad och specialiserad personal inom både skola, vård och omsorg genom att exempelvis återinföra vårdbiträden och assistenter. Det öppnar också en kortare väg mot en arbetsmarknad för dem som idag står utanför densamma och ger dem dessutom möjlighet att bidra till vårt gemensamma välstånd och därmed trygga vår välfärd. Men det ger också karriärmöjligheter och ökad status att jobba med det som är viktigare än något, det vill säga människor!

      Dags att förbereda trädgårdslandet

      Nu är det vår på riktigt! Den värme som kom för bara ett par veckor sedan satte verkligen fart på växtligheten, så nu är det bråda dagar för alla oss trädgårdsälskare. Räfsar man i rabatterna ser man att både pioner och iris har kommit upp och plantorna i växthuset och på fönsterbrädan börjar bli rejält kraftiga. Kanske behöver de skolas om ytterligare en gång innan det är dags att flytta ut dem på friland? Lossa lite försiktigt på en planta och kika efter i krukan om den verkar vara full av rötter. I så fall är det bra att plantera om och ge den mer jord att utvecklas i. Står plantorna väldigt tätt, så att bladen stöter emot varandra, flytta isär dem en aning för att ge varje planta mer luft och ljus.

      Foto: Cata Portin / SvD / SCANPIX

      Tomaterna, chilin och melonerna kommer jag låta stå kvar i växthuset i år, med förra årets kalla sommar i minnet, för i år vill jag inte stå med halvmogen frukt och fundera på om komposten ska få den eller om man ska koka marmelad och chutney av alltihop. Däremot all kål; grön-, vit- och rödkål, pak choi och kålrabbi har fått åka ut på avhärdning i drivbänkar, sedan ett par dagar tillbaks. Den här behandlingen, som kallas avhärdning gör att plantorna blir mer motståndskraftiga när de väl kommer ut i trädgårdslandet, där både vind, sol och kyla kan gå hårt åt dem under den första tiden. Ser man bara till att täcka över dem med fiberduk i drivbänken så klarar de sig fint ute dygnet runt. Duken skyddar bladen från att brännas i solen på dagen, plus att den fungerar som ett täcke mot nattkylan.
      Frösådderna av ruccola, sallat, lök och sommarblommor får dock stå kvar inne i växthusvärmen ytterligare i några veckor för att bli stora och starka. Har du mycket sniglar i din trädgård, kan det vara bra att låta ruccola och annan småbladig sallat som till exempel maché, stanna kvar i växthuset så länge det finns plats där, förslagsvis i en lång fönster- eller balkonglåda, för där kommer sniglarna inte åt den. På så vis kan du gå och klippa så mycket du vill ha, och se den ta sig om och om igen, eftersom den stimuleras av att bli nerklippt och på så vis sätter fart med ny tillväxt. Egenodlad sallat smakar så mycket mer och pesto på egen ruccola slår väl det mesta, eller hur?

      Foto: Jessica Gow / TT

      Även om det ännu är lite tidigt för sådd och plantering på friland, med några få undantag som bondbönor och sockerärtor, kan det vara bra att förbereda även där. Oavsett jord, krävs alltid någon form av gödsel för såväl trädgårdsland som rabatter. Speciellt grönsaksodling tar mycket näring ur jorden och den måste tillbaks dit på något sätt, därför är gödsling en viktig del i trädgårdsarbetet. Jag grävde ner rejält med kompost i pallkragarna i höstas, som en slags grundgödsling. Har du inte gjort det kan det vara bra att fylla på med näring nu. Stallgödsel i någon form är det vanligaste, men jag vet många som gödslar med gräsklipp som de täcker landen med. Vilken metod du än väljer så höjer gödslet jordens mullhalt, vilket är bra för både grönsakerna och för jorden. Du kan se om din jord är mullrik på färgen – ju mörkare desto bättre. Luckra slutligen jorden genom att kratta fina såbäddar och ta bort ogräs om det redan hunnit komma upp.

      Foto: AP Photo/dpa, Arno Burgi

      Om bara några dagar lär björkarna ha skaffat musöron och körsbärsträden och magnolian kommer stå i full blom. Även om det så här års är svårt att slita ansiktet från solen, så vänd blicken neråt och upptäck alla vilda vårperenner. Vitsippa, lungört och gullviva blommar för fullt i markerna nu. Näpet så det förslår och små glädjespridare utan att ett enda spadtag varit nödvändigt.

      Dags för humanitet i politiken

      Foto: AKVELINA SMED / TT

      Vad är viktigast, systemet eller individen? Eller att vinna över SD-väljare till Alliansen? Frågan kom till sin spets i förra veckan när Centerpartiet anslöt sig till den rödgröna regeringens förslag som gör det lättare för unga asylsökande att stanna i Sverige för studier på gymnasienivå.
      Det betyder en ny chans för unga asylsökande, företrädesvis från Afghanistan och som kommit till Sverige som minderåriga men som hunnit bli myndiga efter en utdragen asylprocess eller skrivits upp i ålder med ett penndrag av 25-åriga handläggare på Migrationsverket. Förslaget innebär en ny chans till att utbilda sig och bidra till vårt samhälle, en ny chans att skapa sig ett tryggare liv fjärran det Afghanistan som bara sjunker allt djupare i inre väpnad konflikt.
      Men regeringens förslag är långt ifrån perfekt. Det har sina svagheter vilket Lagrådet också påpekat. Men samtidigt finns det inget annat förslag för riksdagen att ta ställning till. De övriga allianspartierna har suttit på åskådarläktaren. De har gormat och pekat finger åt de politiker som försökt laga efter läge. Egna alliansförslag för att rätta till utdragna handläggningstider, kontroversiella åldersuppskrivningar och bristande rättssäkerhet har inte lagts fram gemensamt. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna framhärdar istället i att man ska lyssna på Lagrådets kritik och jo, för all del – det kan man ju förespråka. Men är det inte märkligt att inget av dessa partier oroar sig särskilt mycket över Lagrådets skarpa kritik mot de tillfälliga lagarna, id-kraven och gränskontrollerna som bryter isär Öresundsregionen? Därom är det alldeles tyst. I jakten på potentiella SD-väljare får M, L och KD prioritera sina strider och att ta de asylsökandes parti med drygt fem månader kvar till valet tycks inte vara en kamp som lockar.
      Jag har jobbat i fyra år i Afghanistan – ofta med en livvakt vid min sida och inte sällan i riskabla miljöer. I oktober besökte jag landet igen för att se hur det går till när Sverige dumpar ungdomar på Kabuls flygplats. Det var ingen vacker syn. Flera utvisade som jag talade med – givetvis obehindrat på svenska – på asylhotellet Spintzar var rädda för att gå ut och samtidigt förtvivlade över att inte ha någon familj eller vänner att vända sig till. Dagen efter mitt besök skadades hotellet lindrigt av en explosion riktad mot en närliggande checkpoint. Tiden som följde funderade jag mycket över hur det här kunde ha varit istället. Om vi haft politiker som tagit ansvar för den havererade asylprocessen och som vågat möta utmaningen i en anda av att det här löser vi på ett sätt som blir bra för dem, och för Sverige. För nog behöver vi, inte minst här i Värmland, dessa driftiga ungdomar inom till exempel vården och industrin.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Varför är det då rätt att rösta ja till regeringens och Centerpartiets förslag? Många av dessa unga hade skäl för uppehållstillstånd när de kom som minderåriga till Sverige. Men Migrationsverket överhopades av ärenden och hann inte med. Frågan är om långa handläggningstider ska vara skälet till att man inte får asyl och tvingas lämna landet? Ska en enskild individ betala priset för att staten inte gör sitt jobb i tid? Alltsammans kokar till sist ner i vilket slags land vi vill att Sverige ska vara. Det här kan bli vår tids Baltutlämning men det kan också bli en milstolpe för när riksdagen fattade ett modigt och moraliskt riktigt beslut för att försöka gottgöra allt som gjorts fel de senaste tre åren.

      Inget rum för känslor

      Foto: Isabell Höjman / TT

      För två år sedan tyckte jag att döden började kännas mer lockande än att fortsätta leva. För bara två år sedan led jag av svår ångest, och var så trött att jag önskade att allt kunde få ett slut.
      Varför känner jag mig isolerad och rädd? Varför har jag alltid hög puls och ont i magen? Är det bara jag som känner så här? Vi tror det, för ingen pratar om det. Inte på riktigt. Inte i vardagen. Vi pratar om det på ett högre plan. Politikerna ska ta krafttag och ger myndigheter pengar för att utföra diverse åtgärder. Arbetsplatser skriver handlingsplaner för att minska stressen. Och så långt är allt bra. Felet är att vi inte pratar om det med varandra. Vänner emellan, inom familjen, på arbetsplatsen och i skolan. Trots att media rapporterar om det mer än någonsin är psykisk ohälsa fortfarande skamfyllt och ett obekvämt ämne. Psykisk ohälsa ska sopas under mattan och läka av sig självt. “Vila lite så ska du se att det går över”, säger man och ger en klapp på axeln. Tänk om det vore så enkelt.
      Jag lider av psykisk ohälsa. Det syns inte på mig och märks oftast inte om du möter mig en helt vanlig torsdag ute på stan. Jag klarar av allt som jag klarade innan jag blev sjuk och kan leva i stort sett som jag vill. Jag är skämtsam, glad, tränar på hög nivå, jobbar heltid, är spontan och levnadsglad. Det innebär dock inte att jag mår bra hela tiden. Jag blir lätt trött, nedstämd och blir stressad av sådant som är otydligt.
      Tecknen på psykisk ohälsa finns där om man tittar noga. Tyvärr vågar inte så många göra det. Vill vi verkligen höra svaret när vi frågar en annan människa hur den mår? Jag tror inte det. I så fall skulle vi inte känna att vi behövde ljuga och säga att allt är bra, för att skona andra från att prata om något så jobbigt som känslor. Och skulle någon mot förmodan våga säga att den inte mår bra, vet vi inte hur vi ska reagera.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Det som drev mig in i utmattning och psykisk ohälsa var stress, press, förväntningar och berg av undertryckta känslor. Det i kombination med min vilja att alltid vara stark och göra allt perfekt kastade till slut in mig i ett mörker jag inte trodde kunde finnas inom mig. Jag tror att många hamnar i psykisk ohälsa för att det inte finns rum för känslor idag. Det är där det felar, för vi måste börja vara ärliga om vår smärta, hur obekväm den än är. Vi måste börja prata om det som skaver och gör ont, och sluta tro att psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet.
      Och det viktigaste av allt. Vi måste börja lyssna på riktigt. När vi frågar någon hur den mår måste vi våga höra svaret oavsett hur mycket det skaver, och sedan vara beredda på att hjälpa.

      Bergsbestigning

      Knappt hemkommen från klubben gav Bertie Wooster till ett hojtande.
      – Jeeves, är du där!? Säg inte att du gått ut när jag just kommit hem!
      Hushållets butler, Jeeves, skyndade ut i tamburen för att hjälpa sin arbetsgivare med att få av sig rocken och galoscherna.
      Tio minuter senare satt de tillrätta i vardagsrummet, där elden sprakade gemytligt i den öppna spisen. Bertie svepte sin cocktail och fyllde nervöst på glaset med en ny omgång Old Fashonad.
      – Jeeves, sa han, kommer du ihåg resan vi gjorde till Grönland för två år sedan?
      – Omtumlande, Sir, sa Jeeves och gned förstulet vänsterhanden med det  köldskadade långfingret – ett minne från just den resan.
      – Exakt, Jeeves. Då minns du säkert också, fortsatte Wooster, att jag störde mig på isbjörnarna som kom dräglande efter något ätbart så snart vi lämnade hotellet. Allt som stod oss till buds var en brådstörtad reträtt tillbaka in på hotellet.
      – Yes Sir, sa Jeeves. Deras påflugenhet var en daglig prövning.
      Bertie nickade ivrigt.
      – Och som de luktade. Den där osnygga pälsen som  de envisades med att lufsa omkring i.
      – Definitivt Sir, sa Jeeves. En beundransvärd iakttagelse. Jag föreställer mig hur en pälsrengöring skulle hälsas med bifall från öns turistnäring.
      Det som nu lockar mig är ett ställe så till den grad fritt från lortbjörnar att en del äventyrare sägs ska sakna dem,  haha!
      – Haha, ekade Jeeves.
      Wooster fyllde för tredje gången sitt glas , hans betjänt däremot avböjde. Wooster harklade sig högtidligt och sa.
      – Vi ska bestiga Mount Everest, Jeeves. Varken mer eller mindre. Vad säger du om det?
      Utan att  med en min röja sina tankar tömde Jeeves sitt glas till ungefär hälften, sedan sa han.
      – En beundransvärd  ide’, Sir. Jag utgår självfallet ifrån att ni skämtar!
      – Ingalunda, Jeeves. Brukar jag skämta?
      – Inte som jag kan påminna mig, Sir.
      Jeeves torkade sig i pannan med en nystruken linnenäsduk. Sedan sade han.
      – Får jag påminna om att det vi talar om inte rör sig om någon behändig liten söndagspromenad med spatserkäpp och en vårblomma på kavajslaget. Glöm inte, Sir, att den antydda alptoppen råkar vara världens högsta berg…
      – Det vet jag fuller väl, sa Wooster. Men ni är ju en man i sina bästa år och vid en avundsvärt robust vigör, något man vid gud inte kan beskylla mej för, haha. Men var förvissad om att mina tankar följer dig hela vägen, upp såväl som ner. Därutöver blir det mitt personliga bidrag att upprätta vårt basläger nedanför berget. Anskaffning av packåsnor, som sägs vara genuint arbetsskygga. Och någon måste ju ta sig an allt detta kostsamma stök med mat och dryck, Jeeves. Jag tänker mej dessutom att vi ska fira nedkomsten med fyrverkerier i en omfattning som kommer att lysa upp hela den åbäkiga bergskedjan. Påminn mej om att inte glömma kortvågsradioutrustningen för kommunikation. Plåster mot de ofrånkomliga fotblåsorna. Förlust av en eller annan tå får vi räkna med.
      Här hördes ett svagt kvidande från Jeeves. Han drack ur det sista i sitt glas, sedan reste han sig ceremoniellt.
      – Vad gör du?! frågade Wooster.
      – Jag går för att packa mina tillhörigheter, Sir. Kort sagt: jag säger upp mig! Bestigandet av världens högsta och mest nedskräpade berg måste rimligen överstiga vad man kan begära av en butler med mina kvalifikationer.
      Wooster satt förstummad, häpen över sin betjänts frispråkighet. Hans blinkningar röjde intensiv tankearbete, och ett beslut såg dagens ljus.
      – Äsch, jag skämtade bara, Jeeves. Att ni skulle överge mig ingår inte i min världsbild. Vi glömmer Mount Everest med sina överfulla papperskorgar och oset från gatuköken. Hur skulle jag nånsin klara mej utan er, Jeeves? Jag som på egen hand inte ens kan knyta en smokingfluga! Tanken svindlar! Nej Jeeves, vi vänder blad och besöker min moster Sofrine på godset Hamton Marsh.
      – Very good, Sir, sa Jeeves. Och jag tar gärna ett halvt glas till.

      Hotet från hotellfrukosten

      Foto: Leif R Jansson/ TT

      På lördagen hade vi mött våren i Göteborg, jag och lilla familjen. Spårvagnen passerade Avenyn och vi log unisont mot livet för en stund. En stund senare fick min pojke äntligen se hajarna på Universeum och jag var genuint lycklig över att få vara med om det här.
      Euforin försvann dock när söndagsmorgonen tog vid. Gårdagens lövtunna vårjacka hade gjort mig till ett förkylt vrak och samtidigt passade pollensäsongen på att sparka mig rakt på skiljeväggen. Sedan blev det ännu värre. Vid hotellfrukosten förvandlas vi nämligen alla i grunden, till det sämre. Människosläktet är som värst när det vankas gratis frukost. Det är något som är direkt osympatiskt med nyvakna människor som dessutom är giriga och egoistiska. Nattgruset i ögonen, en raggardusch av lättja och sedan få valuta för sina pengar – till vilket pris som helst. Det gör mig skör.
      Den här gången hängde smockan i luften redan borta vid leverpastejen. En farbror, marginellt yngre än sköldpaddorna på Galapagosöarna, trängde sig oblygt förbi där jag stod i kön. Jag gjorde tydliga fnysljud med min pollenhärjade näsa, men han brydde sig inte. Hans beteende färgade av sig på mitt. Jag markerade genom att sträcka mig efter saltgurkan alldeles intill honom. Men han parerade genom att rotera ett halvt varv och lyckades därigenom blockera min väg. Skamset gick jag tillbaka till min plats.
      Jag satte mig bredvid min kvinna. Hennes bricka gjorde mig om möjligt ännu mörkare. Hennes bricka var utsökt i vanlig ordning; fruktcocktails, smoothies med färgglad topping och frallor med till synes sedan länge planerade kombinationer. Min egen tallrik ser däremot alltid ut som om Skogaholmslimpa kraschlandat i en charkdisk.
      Min vårnaiva eufori var som bortblåst och jag beslöt mig där och då för att bli som alla andra. Jag må vara reumatiker, men jag är nästan två meter lång och väger närmare 100 pannor – även jag kan vara osympatisk med lätthet. Jag halsade tre glas äppeljuice direkt vid maskinen. Jag halvträngde mig vid brieosten och rafsade åt mig de finaste apelsinklyftorna mitt framför nästan på tioåringar. Jag var nu en i mängden. Jag lät mig inte ens bekymras över mitt myntinkast därbak när jag något senare lutade mig framåt mot äggröran.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag minns första gången som jag var på hotell med min käresta. Hon hånar mig än i dag för att jag tog med mig en egen handduk till det där spa-et i Sunne. Sex år har gått sedan dess och för varje hotellfrukost blir jag en sämre medmänniska. Nu vill jag ha bonusnätter och croissanter till jag mår illa. Jag armbågar mig fram till pannkakorna alltmedan fotfolket plockar undan mina halvuppätna tallrikar. Jag är mätt, bortskämd och fördomsfull.
      Och jag tänker på hur mina vänner ute på Hammarö har det, varje helg.

      (S) utrikespolitik i praktiken

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Den rödgröna regeringen säger sig utöva en feministisk utrikespolitik med den feministiska utrikesministern Margot Wallström i spetsen. Det är gott och väl och mycket lovvärt.
      Vad den feministiska utrikespolitiken innebär i praktiken är dock till stora delar höljt i dunkel om inte viss vägledning kan hämtas utifrån ett antal famösa ställningstaganden och uttalanden av utrikesministern. Tidigt i sin karriär som utrikesminister lyckades Margot Wallström reta upp Saudiarabien med ett antal mindre välbetänkta uttalanden. Något som föranledde vår ärade monark kung Carl-Gustaf att behöva uppsöka ort och ställe för att medla och gjuta olja på vågorna.
      Wallström var också tidigt ute med att erkänna Palestina som egen stat; något som förutom Sverige endast ett fåtal företrädesvis mindre länder också gjort. Det åstadkom en djupfrysning av relationerna med staten Israel. Huruvida ett erkännande av staten Palestina i aktiv grad kan bidra till en bestående fred i Mellanöstern är skrivet i stjärnorna.
      Förvirringen med Wallströms uttalanden vid Folk och försvars konferens i Sälen i januari i år gjorde med all önskvärd tydlighet klart sprickan mellan utrikesministern och försvarsminister Peter Hultqvist. Man får det bestämda intrycket av att Wallström har en egen agenda. Frågan är bara om den är sanktionerad av vår otydlige statsminister.
      Miljöpartiet och delar av socialdemokratin med Margot Wallström i spetsen vill att Sverige ska skriva under FN-deklarationen om förbud mot kärnvapen. Under utrikesdebatten i riksdagen härförleden ifrågasatte Wallström Nato gång på gång. Hon undrade retoriskt hur det står till med Nato med tanke på vem som är dess överbefälhavare – alltså USA – och ”verkligen bestämmer i Nato”. Det är fullkomligt häpnadsväckande uttalanden av en svensk utrikesminister. Alldeles oavsett om vi väljer att gå med i Nato eller inte har Sverige som land ett stort intresse av att Nato finns och förblir starkt. Sveriges säkerhet är avhängigt Nato. När vi talar om att bygga säkerhet tillsammans med andra är det i praktiken Nato som åsyftas. Det är därför som Sverige har undertecknat ett värdlandsavtal med Nato för att underlätta att ta emot hjälp i en konfliktsituation. Sverige är redan inbäddat i Natos säkerhetsarkitektur.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Den rödgröna regeringen arbetade hårt för att få en plats i FN:s säkerhetsråd. Ett av de bärande motiven var att verka för att åstadkomma en större öppenhet och transparens i FN-organisationen. Nu har det blivit full cirkus om den rapport om utvärderingen av Sveriges kampanj för att komma in i FN:s säkerhetsråd, som rapportförfattaren ambassadör Anders Liden personligen lämnade på UD. Plötsligt var rapporten ”försvunnen” men nu har den återuppstått för att kunna visas för utrikesutskottets ledamöter. Så var det med den transparensen. Därför känns det mera angeläget än någonsin att låta sosseikonen Wallström flytta ur Arvfurstens palats och styra kosan hem till Hammarö för gott.

      Hur skulle jag kunna låta bli?

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Nej, inte kan jag skriva ännu en krönika om våren och lättnaden över att vinterhelvetet äntligen är slut?
      Inte heller kan jag väl tjata om krokusfloder och scillamattor och sädesärlor en gång till? Och visst måste det för länge sen vara färdigtuggat om gåssträck och islossning och öppet vatten? Men vad ska jag då skriva om, när våren just nu är solen i mitt universum? När nästan allt jag gör, knyter an till våren?
      Nu vill jag städa. Och på något mystiskt vis njuter jag av det, även om startsträckan är lång. Det starka, obarmhärtiga aprilljuset, som ännu inte har mildrats av trädens lövmassor, avslöjar alla skavanker i vårt hem. Så fram med dammsugare och trasor och rengöringsmedel och polermedel! Svisch, svisch! Hejåhå! In i minsta skrymsle, in i minsta vrå! Rent blir det. Blankt. Fräscht. Luktar gott. Och på morgnarna släpar jag mig upp ur sängen med svårartad träningsvärk i muskler som inte har använts på ett bra tag.
      Nu vill jag ta promenader, vilket inte på något vis är unikt för våren, men vinterns ganska förfärliga och samtidigt nödvändiga pliktpromenader har ersatts av ljuvliga strövtåg med sylvasst skärpta sinnen: där har blåsipporna kommit, där ett svanpar, där tittar årets första pestskråp upp, och där sjunger koltrasten – vackert, djärvt ekvilibristiskt! Mestadels går jag ensam, men på söndagarna har jag numera sällskap av ett barnbarn, och våra promenadsamtal rör sig om allt från böcker till gamla släktingar. Och så tittar vi på islossning och blommor och fåglar och annat vårigt.
      Nu vill jag vara ute på balkongen. Den har västerläge, och när solen lyser blir det varmt där, stundom lite väl varmt, och då är det parasoll som gäller. Att sitta utomhus under ett parasoll utan att frysa är ju bara helt gudomligt, och där utanför i parken hör jag barns lek och dunkandet av en boll som dunsar ner från basketkorgen. När jag reser mig upp och tittar ut över parken ser jag soldyrkande människor på filtar, längre bort är det ett picknickgäng, och när det är vernissagefredag myllrar vår gata av folk som är ute för att mingla och titta på nya utställningar, kanske rentav köpa ett konstverk. Stan lever upp igen, och den bästa stadsdelen, härliga Herrhagen, visar sin allra finaste sida den här årstiden.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu vill jag träffa folk, ställa till med fest, sippa rosé på uteserveringar, njuta av solglitter i vatten, av fontäners plaskande och av den explosion av liv och skönhet som naturen bjuder. Jag målar tånaglarna röda och plockar fram sandalerna, och oj, vilka bleka fötter! Men härligt att få vifta med tårna i den varma solen!
      Och nejdå, inte skulle den här krönikan handla om våren, absolut inte, men när jag tittar på den lilla vitsippsbuketten som står här på bordet, undrar jag bara: Hur skulle jag kunna låta bli?

      Vi kan bättre än så här

      Foto: Jonas Ekströmer / TT

      Man kan lugnt påstå att informationssamhällets guldålder är här då snart sagt alla svenska medborgares mobiltelefoner rymmer hela mänsklighetens samlade kunskap. Men trots detta är det ofta känslan av enfald som dröjer sig kvar.
      Sensationsjournalistik och arga digitala lynchmobbar trängs på internet tillsammans med kattbilder och brunbrända ben. Kändistyckonomer och middagsbilder som varvas med populistiska utspel från både höger och vänster lämnar mittfåran försvinnande smal och i politiken går det svindlande fort; från i princip öppna gränser till just de murar vi blev lovade aldrig skulle byggas strax därefter. Istället för att verkligen förkovra sig i en närmast outsinlig källa av kunskap konsumerar vi likt missbrukare slagkraftiga rubriker i en rasande fart. Istället för att filosofera över livets umbäranden och skeenden förlitar vi oss på att Facebook ska berätta för oss vad vi ska tycka idag där källkritik endast praktiseras den 1 april.

      Det kanske mest brutala exemplet på när det går för fort är Benny Fredrikssons, tidigare chef för Kulturhuset i Stockholm, självmord. Han beskrevs av anonyma källor som en despot som utövade ett veritabelt terrorvälde över de anställda. En av de värre anklagelserna var att han ska ha tvingat en anställd kvinna till abort. Aftonbladets kultursida gick i bräschen för det drev som tvingade bort honom från sin tjänst. Att flera av anklagelserna som riktades mot honom senare visade sig vara felaktiga och att sociala medier sedan svämmade över av hyllningar, såväl för hans kulturella gärning som hans karaktär, visar att det, som i de allra flesta fall, fanns en mer nyanserad bild av honom. Men i debattklimatet som rådde under hösten fanns inte utrymme för nyanser och för det betalade Benny Fredriksson det högsta priset.

      Nu senast översköljdes vi av människor iklädda knytblus. Denna manifestation handlar om att stötta Svenska Akademiens nu avgångna ständiga sekreterare Sara Danius. Utan att ta ställning i sak förundras jag över hur snabbt genusanalysen ”man ofredar kvinnor, två kvinnor får ta fallet” blir till odiskutabel sanning. För vem av oss vet egentligen vad som sagts och gjorts bakom Börshusets stängda dörrar? Hur kan vi kollektivt vara så säkra på att Sara Danius var den ledare som hade förmåga att samla ihop spillrorna av Akademien igen och lotsa den igenom krisen?

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Något olustigt kommer över mig när snart sagt samtliga statsråd så tydligt tar ställning för en sida när det är helt uppenbart att ingen egentligen vet vad som har hänt. Som republikan smärtar det att tvingas konstatera att den enda som tycks ha hållit huvudet kallt i allt detta är Kungen.
      Någonstans är jag trots allt optimistisk. Vi kan så mycket bättre än så här. Men ansvaret, när vi nu snart ger oss in i en valrörelse, vilar tungt på politikerna. Mina råd inför alla debatter som snart kommer att hållas i såväl TV-studior som på torg: håll huvudet kallt, missförstå inte din motståndare medvetet, visa respekt och utgå ifrån att din politiska motståndare vill landet väl men har en annan analys. Var sakliga, så kommer väljarna att belöna er.

      Skäggets återkomst

      Interiör från rak- och frisersalong med adress Kungsgatan 16 på en bild tagen runt 1920. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      Låt oss prata om skägg. Låt oss prata om att det är 1800-talsskäggen som har återkommit och med dem de barbershops som senaste tiden öppnat i Karlstad. Låt oss burra ner oss i skägghistorien!
      På 1800-talet var det modernt med skägg. Stora skägg. På fotografier ser vi välformade omhändertagna skägg på ståtliga herrar. Det är dock lätt att gissa att det även vandrade en del ovårdade skägg på Karlstads gator, särskilt med tanke på hygiennivån i övrigt. 1889 byggdes Sockerslottet med badrum och då var det en lyxig nyhet som de flesta bara kunde drömma om. Vatten fick hämtas i pumpar på olika ställen i staden, eller i älven. Badrum med toalett inomhus var inte att tänka på för de flesta förrän på 1940-talet när folkhemsbygget satte igång med ökad standard för alla.
      I vilket fall, män har kanske alltid vårdat sina skägg. Arkeologer har hittat flintaverktyg från stenåldern som troligtvis använts som rakblad. Genom historien, (så även idag), har skägg använts för att markera status och identitet. De romerska slavarna under antiken tvingades bära skägg när det var modernt att vara rakad. Men när det sedan blev inne med skägg, fick de raka sig. Ett mycket synligt tecken som skiljde dem i status och klass.
      Men 1800-talet är den längsta sammanhängande period närmast i tid då de flesta män anammade trenden att skapa ansiktsfrisyrer. Under 1700-talet var mustaschen ett kännetecken för soldater, vilket spred sig gradvis bland civila unga män. Polisongerna däremot, var mode hos den franska revolutionens män och användes av européer som ansåg sig radikala. Till Sverige kom polisongerna via sjöfarten där grosshandlare i Göteborg tog sig an det europeiska modet.
      Men det var konstnärer, vetenskapsmän och journalister som startade den riktigt stora vågen av skägg här i Sverige och framåt 1860 syns skägg på de flesta män, vilket också är tydligt på bilderna i Värmlands Museums bildarkiv. Arbetare hade ofta buskiga mustascher eller enkla helskägg medan överklassen hade mer ordnade och kreativa frisyrer. Uppfattningen var att skägg var bra för hälsan och skyddade mot sjukdomar i lungor, hals och tänder.

      Gustaf Fröding

      Så kom 1900-talet och flera faktorer bidrog till att de flesta manshakor blev slätrakade mer eller mindre ett helt århundrade. I det moderna samhället som växte fram började skägg anses ohygieniskt. År 1907 gjordes ett experiment i Frankrike där en ung dam fick kyssa en man utan skägg och en man med skägg. När man tog prover från hennes läppar visade det sig att den skäggige mannen hade fört vidare en ”svärm av otäcka mikrober”… Detta beskrivs i ”Skäggboken” av Naver, Thorsson och Bergstedt som kom ut 2013 (en bok som i sig är ett tecken på skäggets återkomst). Här hemma skulle ”lortsverige” bort, så under mitten av 1900-talet koncentrerade vi oss fullt ut på hygien och effektivitet i det moderna land som skulle byggas. Även om studier i dag har visat att rakade kinder har fler bakterier än skäggiga så var det information som inte hade kommit fram än. En modern man var slätrakad och det växte fram ett mansideal där ungdomen hedrades. Energi, disciplin och lagarbete förknippades med ett rakat ansikte i motsats till en auktoritär patriark med skägg.
      Sen kom första världskriget, vilket blev den riktiga dödsstöten för skäggen. Gasmasken, som var ett måste för alla hundratusentals män i de europeiska skyttegravarna, slöt inte tätt mot ett skägg. Redan år 1901 hade amerikanen King Camp Gillette fått patent på det utbytbara rakbladet och han försåg nu den amerikanska militären med 3,4 miljoner rakhyvlar. Gillette marknadsförde flitigt idén om den moderne och framgångsinriktade mannen, som självklart hade en nyrakad haka.

      Terese Myrin, Värmlandsantikvarien.

      Det dröjde fram till 1970-talet innan skägg, och även de långa polisongerna kom tillbaka. Flera skägg odlades då för att markera att man stod utanför normen, som hippies eller vänsterskägg. Yuppieåldern på 1980- och 90-talen var renrakade tider, förutom kanske lite George Michael-stubb. Men vad har hänt nu de senaste åren? Jo nu ser vi de stora skäggen igen, och det är verkligen 1800-talsskäggen som fått en återkomst och med dem en marknad för barberarsalongerna. Jag har använt en bild av Gustaf Fröding, (som hade sina stiliga perioder) från Värmlands Museums bildarkiv. Varsågod! Den går att ta med sig till barberaren och säga ”Jag vill ha ett skägg som mannen på bilden” och det kommer ligga helt rätt i tiden!

      Rädsla hotar demokratin

      Foto: Friso Gensch/dpa via AP

      Att benämna attentat som ”terrordåd” är problematiskt och bör göras med försiktighet. Terrorism är per definition att skapa fruktan genom våld och att göra det i ett politiskt syfte.
      Mönstret är oftast detsamma. För det första att skapa rädsla och oro. För det andra vill de skapa misstro mot förmågan hos regeringar och regimer att upprätthålla rättsstaten och ge skydd åt medborgarna, vilket i sin tur leder till att regimer överreagerar. Den otrygghet som skapas leder till polarisering och rop på starka ledare, samtidigt som det underminerar demokratins grundvalar. Att överreagera så, det är att spela terrorismen i händerna och ge terrorister precis den makt som de vill ha för att uppnå sina syften.
      Mitt på dagen, mitt i huvudstaden rammades människor för ett drygt år sedan till döds av en lastbil. Ett fruktansvärt attentat, ett attentat utfört av en enskild person och där ingen organisation tagit på sig dådet. Det är också i sammanhanget viktigt att inse att även när organisationer som till exempel IS tar på sig skulden för attentat, är det långt ifrån säkert att så är fallet. Det är ett sätt att låta terrororganisationer göra sig större än vad de är. Under eftermiddagen den 7 april 2018 rapporterades så om ännu ett attentat, precis ett år efter händelserna på Drottninggatan. Den här gången i den tyska staden Münster. Återigen ett fordon som använts som vapen och än en gång dödade och skadade människor. Om det ännu en gång är en ensam gärningsman, det är inget som är känt i skrivande stund.
      Vi bör vara eftertänksamma och vaksamma mot opinionsbildare som nu skanderar att ”vi har varit naiva”, ropar på mer kontroll, fler begräsningar, mer övervakning och så vidare. Det är ett farligt förhållningssätt. Ett förhållningsätt som spelar just terrorn i händerna. Denna överreaktion, till följd av rädsla är precis det som terrorism vill åstadkomma; Att vi som vill ha ett öppet och demokratiskt samhälle blir så rädda att vi skräms till den grad att vi upplever varje attentat och våldshandling som organiserad terrorism. Även i de fall där det är enskilda människors vanvett som är orsaken. Då om någonsin sätter vi ett farligt vapen i händerna på terrorismen – vår egen rädsla, våra fördomar samt ropen på ökad kontroll och starka ledare.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Låt inte skräck och rädsla för terror börja styra våra liv. Sälj inte ut demokrati, öppenhet, integritet och frihet i jakten på att kunna kontrollera det okontrollerbara. Terrorism kommer aldrig att kunna stävjas med ökad kontroll, militärmakt och vapen. Kom så här tre decennier senare ihåg vad som fick en odemokratisk supermakt i öst med satellitstater och kärnvapenmakt, stark nog att förstöra jorden flera gånger om, att falla i sönder på några få år. Det var inte terrorbalans eller upprustning. Det var i stället i hög grad att folk gick ut på gator och torg och övervann sin rädsla. Frihet, öppenhet och demokrati kan övervinna alla kanoner i världen; men då måste vi tro på demokrati, frihet och rättsstat och vi måste med bibehållet omdöme övervinna vår rädsla.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se