Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. 4 mån, 129 kr (ord pris 258 kr)
      12 mån, 621 kr
    2. Loading ...
    • Stickorna flyger för utsatt barn i Östeuropa

      Stickpr1 Hak

      Varje vecka träffas ett gäng damer troget för stickafton hos garn- och hemdesignbutiken Nennis i Molkom. De lär av varandra, umgås och fikar.
      Just nu bidrar man också med mjuka julklappar till barnhem och utsatta barn i östra Europa, genom att sticka av insamlat gammalt garn som sedan skickas dit.
      Foto: HÅKAN STRANDMAN

      Ny friskola i Karlstad bär Raoul Wallenbergs namn

      Antalet friskolegymnasier som får starta minskar i landet. Lägre elevantal är en viktig orsak. I Karlstad är tendensen densamma. Inget nytt gymnasium 2015, men en ny grundskola: Raoul Wallenbergskolan som öppnar i Tullholmen.

      Nya Bärstadsskolan tas i drift efter lovet

      Nästa termin är Bärstadsskolan redo att tas i drift. Ett stort kliv mot att slippa platsbristen på Hammarös skolor. Nu börjar man flytta in möbler och saker. KT bjöds med på en rundvandring i de färdiga lokalerna, där även elever och lärare har fått tycka till.
      – Det känns helt fantastiskt, säger rektor Lola Segolsson.

      Bökigt driva restaurang på en byggarbetsplats

      De har levt med ett skärande, malande, betongborrande och byggställningar som skymt deras entré. Ändå har ägarna till Restaurang Slussen på Kungsgatan 6 valt att ha öppet periodvis medan bygget av femvåningshuset pågått ovanför dem.

      Turbotits höjer tempen på Tempel inför julen

      Musik från 80-talet – det gillar folk. Det vet Turbotits, som spelat på otaliga fester och företagstillställningar. I december flyttar de in på restaurangen Tempel och sätter upp sin första julshow. Jolene Fredricsson är trummis och sångare i bandet.

      Skyltsöndag med luciakandidaterna

      Det vankas såväl tomte, luciakandidater som glittrande julbelysning när Skylsöndagen arrangeras i city 30 november.

      Utställningar i juligt format

      Den här tiden på året brukar vara förenat med nya konstutställningar och gärna med julen som tema. I helgen öppnade Konsthantverkarna Karlstad sin traditionsenliga medlemsutställning med Vintervitt som tema.
      I helgen har Hammarö Konstförenings Adventsutställning vernissage och om en vecka har Konstfrämjandet Värmland detsamma med sin julsalong Konst i pyttelitet format.

      Hybelejens landmärke revs trots proteststorm

      Han var en legendarisk Karlstadsprofil med många strängar på sin lyra. Han byggde Västra bron och lär ha försökt flyga från sin höga kvarn vid älvkanten mitt emot Statt. Carl Jacob Heublein blev Hybelejen i folkmun.

      För barn och vuxna hos Mamsen & Mini

      Nu har Galleria Duvan fått en butik för små och stora. Mamsen & Mini heter den och drivs av Kristine Carlelund.

      River C blir First hotels

      Nybyggda hotellet River C vägg i vägg med CCC ansluts i januari till kedjan First hotels.

      Rödgröna sänker Sverige

      Att konkurrensen är hård för det Svenska och Värmländska näringslivet blir vi smärtsamt medvetna om från tid till annan. I dagarna meddelade Rolls Royce i Kristinehamn att nära halva personalstyrkan får lämna sina jobb på grund av rådande marknadssituation. Det är ett mycket olyckligt besked för personalen och deras familjer.
      Det är dock inte första gången och heller inte den sista. Näringslivet förändras över tid och så kommer det tack och lov alltid vara. Men att varje land och region kan stärka sin konkurrenskraft kommer fortsatt att spela en viktigare roll än någonsin tidigare.
      Globaliseringen öppnar marknader och möjliggör handel med så många fler än tidigare. Det ger oss oanade möjligheter att ta tillvara. Men då gäller det också att ta tillvara dessa möjligheter och inte istället bygga upp nya hinder eller försvåra handelsutbyte.
      För att stärka Sveriges konkurrenskraft behövs bra skattenivåer med inte minst låga skatter på arbete. Det behövs breda satsningar på infrastruktur och transporter. Det behövs ett utbildningsväsende som tar dagens och morgondagens utmaningar på allvar.
      I dag sitter vi med en regering som arbetar på helt motsatt vis. Skatterna på arbete höjs. Det är skadligt för näringsliv och tillväxt och därmed också för välfärden.
      Förbifart Stockholm läggs i malpåse. Detta stora infrastrukturobjekt som länkar samman norra och södra delarna i Stockholms län behövs för att öka tillväxten i huvudstaden och därmed hela landet. Nu är det inte gratis att ha saker i malpåse. Det kostar även då. Men dessa 700 miljoner verkar den rödgröna regering ha över i plånboken.
      De rödgröna vill lägga ner Bromma flygplats, det kan tyckas inte spela någon roll ur ett värmländskt perspektiv. Men faktum är att Bromma flygplats är avgörande även för Värmlands förutsättningar. För kan inte större städer som Malmö eller Umeå flyga på Bromma kommer de vilja köra dessa starka linjer på Arlanda och svagare linjer som Karlstad konkurreras ut.
      I valrörelsen lovades både det ena och det andra av de rödgröna partierna. Ett löfte från Gustav Fridolin, han som också är lärare, var att ordna skolans problem på 100 dagar. Nu har ministern skickat ut ett par youtube-filmer där han i sin vanliga nedlåtande ton förklarar för alla lärare att de är fina människor. Det är sant, men det löser knappast skolans utmaningar.
      Få saker av det vi sett komma från regeringen kommer att stärka Sveriges konkurrenskraft. Tvärtom. Deras politik blir frukten av de sämsta av världar. Så blir det också när man är dåligt förberedd och inte visar korten innan valet. För med kohandel i flera steg, inte bara inom regeringen utan även med diverse fackförbund och med Vänsterpartiet så blir slutprodukten inte särskilt lyckad.
      Alliansregeringen gjorde inte allt rätt. Men partierna lyssnade till varandra, behandlade varandra öppet och med respekt samt förberedde sig och la tid på att komma överens. För det att komma överens om lösningar som också är bra för Sveriges konkurrenskraft, det kräver sin tid. Inte det hafsverk och käbbel som vi ser idag från rödgrönt håll.

      Skitprat

      ”Saliga äro de spetsrövade, ty de kunna skita i en flaska”
      Ett ordspråk jag känt till i många år. I en snar framtid hör det säkert till vardagen.
      Ja varför inte? Det finns ju ”Pipinette” – en slags ståpotta för kvinnor.
      Vi strävar efter effektivitet. Jag också. Göra mesta möjliga på minsta möjliga tid. De flesta av oss har fortfarande toalettbesöken som sin frizon. Den enda och sista platsen där vi inte förväntas svara i telefonen. Snart är nog den tiden också förbi. Jag har ett eget ordspråk: ”Saliga äro de som kunna vil-skita, ty de äro mer harmoniska”. Jag är avundsjuk på alla er som kan det. Är du en av dem som är duktig på det, ja då kan du sluta läsa nu. Jag tror nämligen att ni är mindre stressade än oss andra.
      För er som inte vet vad ordet betyder, så menar jag de som har förmågan att sitta och läsa på toaletten. Jag är tyvärr inte en av dem. För mig vore det lika onaturligt som att äta i duschen. Så fort jag satt ändan mot toalettsitsen börjar jag vika papper för att vinna tid. Inte ska man sitta där i onödan till ingen nytta. Ibland har jag kommit på mig själv med att redan på väg mot toaletten, börja knäppa upp skärpet. Det kan ju fungera hemma, men inget vidare på jobbet.
      Även om jag är sjukligt effektiv på toaletten försöker jag sträva efter att bli lite mindre multifunktionell. Man måste inte göra två eller tre saker samtidigt.
      Vi har snart passerat årets mörkaste månad och solen har (i skrivande stund) visat sig cirka sju timmar i Karlstadtrakten. Vi är många som är trötta och julstressen kryper sig på. Nu, mitt i allt detta, förväntas vi lägga i den högsta växeln vi har och gasa järnet ända fram till nyår.
      För cirka tio år sedan gick jag till en terapeut. Mitt liv hade varit kaos i flera år. Svår sjukdom i familjen skulle förenas med små barn och ett stressigt jobb. Efter att jag lossat tungbandet hos terapeuten och snor-grinat ner åtta stycken vita kleenex , tittade hon på mig och sa att jag var stark och klok och inte behövde några fler samtal. Hon avslutade vårt möte med – Glöm inte att andas. Jag hade gått dit just för att jag inte orkade vara stark och klok längre, och det enda människan säger är, glöm inte att andas.
      Det var det dummaste jag hört! Det klart jag inte glömmer bort att andas, då dör jag ju. Idiot! Nu långt senare har de orden sjunkit in och jag förstår vad hon menade. Under stress andas vi bara korta snabba andetag som stannar i bröstet. Vi syresätter inte ordentligt och axlarna åker upp så de nästan slår lock för öronen på oss.
      Är du som jag dålig på att vil-skita så är mitt tips inför julen att du åtminstone inte ska glömma att andas. Prova att fylla lungorna ända ner i magen. Jag lovar att det gör underverk. Idiot, tänker du. Speciellt du, som suttit på toaletten och läst den här krönikan.

      Gåtan Ida Bäckmann

      Sigrid Combüchens bok Den Umbärliga handlar om en mycket märklig kvinna, en stalker.
      En stalker är en person som objuden tränger sig på och förföljer andra människor. Man kan undra vilket eftermäle Ida Bäckmann skulle ha fått om hon inte trängt sig på två så berömda personer som Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Nu vilar ett löjes skimmer över hennes namn och i sin bok försöker Sigrid Combüchen att tränga igenom allt som skrivits och sagts om henne för att försöka hitta den verkliga Ida Bäckmann.
      Ida Bäckmann var inte alls någon dussinmänniska. Hon var författare, journalist och orädd resenär till trakter dit få svenska kvinnor vågat sig i början på 1900-talet. Hon reste till Ryssland ett otal gånger, hon var i Sydafrika och Sydamerika. Och hon hade många trofasta vänner.
      Ida Bäckmann föddes 1867 i en välbärgad hantverkarfamilj i Åmål och utbildade sig till lärare. Under fem år var hon lärare i Säffle innan hon sökte sig vidare till Åhus på Skånes sydkust och sedan till Stockholm. Under ett besök i Stadsträdgården i Karlstad 1889 fångade hennes blick en man. Ett flyktigt möte som räckte för att göra henne besatt. Hon blev besatt av – Gustaf Fröding. Så beskriver hon själv i alla fall detta möte. Efter fem år sågs de igen i Lillehammer i Norge där Fröding var intagen på nervkliniken Suttestad. Där utvecklas den bekantskap som kom att få ett abrupt slut 1904, när Ida portförbjöds av Frödings syster Cecilia i samförstånd med läkarna på Uppsala hospital.
      Ida blev förkrossad. Åren innan hade hon inlett en intensiv reseperiod och etablerat sig som rapportör och journalist, och under en resa till Sydamerika 1908 för Exportföreningen skriver hon i brevform en första version av berättelsen om sig och Fröding, Breven till Aina Björnstjerna.
      1911 hade Ida träffat Selma Lagerlöf. Combüchen skriver att Selma känner sig invaderad av henne, och det får mig att tänka på jungfrun Alma i boken Alma på Mårbacka av Matts Nilsson som jag skrev om i somras. Enligt Alma liksom snörpte Mårbacka ihop sig när Ida kom på sina påtvingade besök. Uppmuntrad av Selma, som lovade att skriva ett förord, skrev i alla fall Ida sin andra bok om Fröding: Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann. Selma skrev aldrig något förord och hamnade på så sätt i livslång skuld till Ida. Boken orsakade en skandal och lade säkert grunden till det eftermäle som sedan förföljde henne till våra dagar. Men var det rättvist?
      Combüchen skildrar Idas liv och verk i tillbakablickar. Efter en lite snårig inledning redovisas förloppet som en serie loopar fram och tillbaka i kronologin, oavbrutet fängslande. Som tur är finns en sammanfattning i bokens slutkapitel som gör det lättare att få ett helhetsgrepp om den dalsländska författaren. Combüchen beskriver en sammansatt personlighet med stort självhävdelsebegär en person som ständigt förbättrar och förändrar sina berättelser till sin egen förmån. Mellan raderna framträder emellertid också en oförvägen, duglig och humoristisk person. Det är skickligt gjort av Combüchen. Döm själva!

      Briggen Magda av Tjörn

      Under åren som reporter på Gävleposten fick jag en dag i uppdrag att intervjua en känd Brynäsprofil, förre båtsmannen vid handelsflottan Rudolf Stoller. Fyllda 85 men still going wrong, som hans hustru formulerade sig.
      Båtsmannen satt nyrakad och uppklädd i sin trädgårdsstol av rotting, parkerad i skuggan under ett blommande päronträd. Intill var en köksstol tillfälligt utställd för min räkning. Stoller var en knotig liten man med en krans av grått hår kring hjässan. Händerna höll han knäppta kring handtaget på sin käpp.
      Hustru Gudrun ställde ner kaffebrickan på bordet mellan oss, bjöd mig hålla till godo och drog sig sedan tillbaka till husets veranda med sin stickning.
      En kanelbulle och två koppar starkt kaffe senare, och med en färsk prilla på plats, kom båtsmannen i gång. Han berättade om sin uppväxt i Gävle och om krigsåren med livsmedelsbristen och ransoneringskorten.
      – Ägg köpte vi på Stortorget av inresta bönder och konserverade över vintern i en kemisk geggamoja som kallades vattenglas. Jag minns de osande gengasaggregaten på bilarna, och man såg vedstaplar upplagrade lite varstans i staden. Självs hölls jag gärna i hamnen redan som grabb, så ett framtida yrkesliv till sjöss föll sig givet.
      Båtsmannen jämkade snuset bättre tillrätta, och jag passade på att lotsa hans tankar framåt i tiden.
      – Stoller måtte ha upplevt ett och annat under sina resor på de sju haven?
      Det kom ett skrockande läte från verandan strax bredvid.
      – Sju haven är väl att ta i. Rudolf brukade skeppa virke, boskap och andra förnödenheter längs Östersjökusten…
      Båtsmannen hörde inte (eller låtsades inte höra) inpasset från sin hustru.
      – Nog för att det hände saker. Aldrig att jag glömmer den resan vi gjorde från Stockholm till Gävle i juni 1945.
      – Maj, korrigerade frun.
      – Maj eller juni, saksamma! Och nu ska redaktörn veta att vid den här tiden hade handelsflottan fortfarande en del skepp under segel. Andra världskriget var till ända och jag hade mönstrat på som gast på briggen Magda av Tjörn. Tvåmastad således, med gaffelsegel längst ner på stormasten. Skeppet var hårt nerslitet, liksom vår kapten Anders Roslund som var lastgammal och inte så lite försupen…
      Briggen tog in vatten och kapten konjak, brukade vi skoja i skansen på kvällarna. Som enda passagerare hade vi min unga hustru, vi var nygifta och Gudrun propsade på att få se hur jag hade det ombord…Nåväl. Seglen sattes och vi lirkade oss ut genom Stockholms skärgård. Men när vi hunnit förbi Svenska högarna fick vi en orkan in snett akterifrån –
      – Nåja så fasligt blåste det inte, muttrade hustru Gudrun på verandan. Men båtsmannen lät sig inte hejdas. – Vi gigade ena storseglet för att inte segla briggen i kvav. Först vid fyratiden på morgonen hade vinden blåst halsen av sig, och vi fick godväder resten av resan.
      – Godväder, jo jag tackar, fnös frun. Du var sjösjuk ända upp till Björns fyr…
      – Hursomhelst, fortsatte båtsmannen. Vi styrde norrut i förlig vind, och kapten satte oss i arbete med att olja in koffernaglar och ringbultar. Själv beordrades jag svabba poopdäcket. Mot kvällen kom en bris, fortsatte båtsmannen, och vi fick order om att styvhala brassarna – -.
      – ”Styvhala brassarna”, avbröt frun på nytt. Vad är nu det för språk! Du får väl ändå uttrycka dig så att tidningsmannen begriper vad du säjer…
      – Är det du eller jag som intervjuas, fräste båtmannen med en härsken blick upp på verandan. Hursomhelst, frampå dagen nådde vi Gävlebukten. Men på smult vatten strax söder om Limön fick vi plötsligt grundkänning…
      – Grundkänning! Jo det vill jag lova, utbrast fru Stoller och lade ifrån sig stickningen. Vi stod stadigt på utan att komma ur fläcken. Ena toppseglet slet sej, och kapten sprang omkring som en galning och gormade till ingen nytta. Styrmannen skyllde felnavigeringen på att han förlagt sina glasögon. Seglen fick de ändå firade till slut så att briggen inte skulle segla sig än värre upp på grundet. Jaha, där satt vi… Fartyg passerade, en del på långt håll, några lite närmare, men ingen föreföll fästa avseende vid oss och hur vi hade det.
      – På den här tiden fanns inte kommunikationsradio att tillgå i äldre segelfartyg, inflikade båtsmannen.
      Fru Stoller fortsatte:
      – Jag gick fram till kapten och sa att så här kan vi inte ha det. Någon måste för jesse namn se till att dra oss av grundet, för i övermorrn fyller min syster sextio och då vill jag vara i land… Men jag har en ide… Kaptenen fann mitt förslag värt att pröva. Han kommenderade fram ett råsegel, en pyts med tjära och en svabb. Under tiden bredde jag ut seglet över däcksplankorna, och sen målade jag med halvmeterstora bokstäver: MAGDA, MED BANANER I LASTEN, BEGÄR OMGÅENDE ASSISTANS!.. På kaptens order hissades kontaktannonsen på huvudmasten.
      Fru Stoller tystnade för att hämta andan, och båtsmannen sa:
      – Redaktörn ska ha klart för sig att under krigsåren upphörde fruktimporten från sydländerna. Men så snart Tyskland kapitulerat kom sjöfarten igång. Oceangående lastfartyg lossade bananer i Stockholm som sedan fraktades vidare ut i landet. Våran Magda måste ha varit bland de första bananbåtarna som angjorde Gävle.
      – BANANER I LASTEN blev det förlösande ordet, återtog fru Stoller. Ett styckegodsfartyg på väg in girade ner och fick loss oss i ett huj, och några timmar senare låg vi förtöjda i Gävle inre hamn. Som tack för hjälpen fick styckegodsbesättningen dela på en banankartong, och det var rent hjärtslitande att se hur begärligt de kalasade på innehållet, trots att bananerna fortfarande var i grönaste laget…
      – Men kaptenen satt nere i sin kajuta och surade, avrundade båtsmannen. Det gick naturligtvis hans sjömansära förnär att min hustru hade tagit över befälet i en kritisk situation.

      Mackexpert tipsar om bästa smörgåsarna

      macksm

      Maria Johansson vet hur man gör en god macka.
      Varje dag gör hon mängder med smörgåsar och i förra veckan kom kallskänkan på Swenströmska stenugnsbageriet fyra i Mack-SM med ”I love Värmland”.
      Foto: SANNA EMANUELSSON