• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Semestercharaderna

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Jag har PAPPAAAA varit ledig i tre dagar nu. Det är speciellt med semester under småbarnsåren. Det tjatas om glass och bad och man ska gulla, muta eller hota för att få sin vilja igenom. Sedan gäller det ju att ta hand om treåringen med.
      I samband med gubbnattkissen under vargtimmen, för övrigt den enda stunden där inne då jag inte behöver leka Tjugo frågor samtidigt, så scrollade jag igenom flödena på sociala medier. Jag noterade bilder på tre äpplen höga barn på en sparkcykel på väg till något vattendrag i närområdet. Eller bebisar på en rutig filt på gräsmattan vid sommarstället. Eller tioåringar som hjular i vattenbrynet. Och jag kliar mig uppe på den glesa medelåldersfontanellen i förundran.
      Varför fortsätter vi PAPPAAAA med de här charaderna varje gång det vankas semester? Är det för att övertyga vännerna som ännu inte har skaffat småttingar att det PAPPA, KAN DU LEKA PIPPIHUSET MED MIIIG är den rätta vägen att gå? För vi själva vet ju att semestern inte ser ut så, eller hur? Alla vi som har avlat av oss och som inte är psykopater vet ju att det är lögn och förbannad dikt.

      Själv packar jag för att åka till en djurpark i Borås. Jag vet redan nu PAPPAAAAA hur det kommer att bli. Vägen dit är fyra timmar och 15 ångestattacker lång. Min son har nämligen precis uppfunnit telefonleken. Han ringer mig en gång i minuten, och eftersom min sambo har kommit på att hon kan fejka att hon blir åksjuk när någon annan kör och

      istället njuter av lugnet och musiken där framme så är det jag som får ta de här samtalen. Det är även jag som får ta alla toabesök med honom. Jag erbjöd mig i början för att ligga bra till och eventuellt kunna skaffa fler barn – och nu har det blivit normen.
      Det finns inte många offentliga toaletter som vi inte har upplevt tillsammans. Vårt system är väl inövat vid det här laget. Jag drar ner hans byxor och lyfter sedan upp honom som om han vore en backhoppare, samtidigt som han kissar ner i porslin som är så nedbajsat att det närmast påminner om hennatatueringar. Sedan skakar jag vettet av honom och vi kan fortsätta ringa varandra i den varma bilen.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Biljetterna till djurparken kostar för övrigt 1 000 spänn. Jag har otroligt höga förväntningar på vad jag ska få se. Jag vill alltså inte se någon skabbig get som ser ut som kärringen på grekisk yoghurt-förpackningarna. Då kommer jag att explodera. Det duger inte heller med en björn som drar benen efter sig när den måttligt intresserade semesterpersonalen släntrar förbi med en korg äpplen. För 1 000 spänn vill jag se en show; kanske en myrslok som gör Riverdance, eller en giraff som nynnar ledmotivet till Rocky IV.
      När jag kommer hem kommer jag KISSA PAPPAAAA visa upp resan på sociala medier; min son med en glass framför en söt elefant, min lyckliga sambo med en fruktig drink på en solkysst uteservering.
      Då vill jag få riktigt många likes av er alla.

      Är samhällskontraktet brutet?

      Foto Bertil Ericson / TT

      I Sverige betalar vi bland de högsta skatterna i världen. I gengäld förväntar vi oss en social trygghet.
      Det brukar heta att vi har ingått ett samhällskontrakt. Får vi då valuta för våra höga skatter? Polisbristen och växande köer i sjukvården är tecken på att vi inte får det. Är samhällskontraktet brutet?
      År 2014 hade Sverige en statsminister som vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan. År 2015 hade Sverige en statsminister som inte skulle bygga några murar runt vårt land. År 2018 tävlar sossar och moderater om att lägga sig så nära som möjligt den politik SD predikat under ett antal år. Det är en fascinerande och rätt skrämmande värderingsförskjutning som skett i det svenska samhället. Socialdemokraterna säger sig vilja ha ordning och reda i migrationspolitiken. Samtidigt låter man 9 000 afghanska ungdomar få en gymnasieamnesti och skickar signalen till omvärlden att man kan få stanna i Sverige även utan asylskäl. Det har nu också Centerpartiet gått med på. Juristen Annie Lööf lamenterar först över lagförslagets dåliga kvalitet och trots Lagrådets inrådan för att i nästa steg acceptera förslaget. Det är närodlad inkonsekvens.

      År 2014 lovade den nykorade utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) att få ordning på skolan inom 100 dagar. Idag är det 17,5 procent av grundskolans elever som inte klarar skolan med godkända betyg. Nu har Fridolin 50 dagar på sig att försöka rädda sitt förminskade Miljöparti kvar i riksdagen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Från finansdepartementet utgick för ett drygt år sedan ett påbud att de ökande kostnaderna för sjukförsäkringen och LSS måste bromsas upp. Socialminister Annika Strandhäll (S) gav sin generaldirektör i Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, klara direktiv. När protesterna och folkstormen mot inhumana och allmänt korkade beslut av Försäkringskassan tilltog i styrka fick sossarna kalla fötter. Den kompetenta och dugliga Begler kallades upp till socialdepartementet, där socialministern gav henne sparken. Att avskeda Begler stärker förvissningen att regeringen Löfven andas panik och desperation. Tala om att skjuta budbäraren.
      Hur står det då till med samhällskontraktet? Det kanske inte är helt sönderbrutet, men man kan lugnt säga att det är utsatt för avsevärda påfrestningar. Vi måste nu få en regering, som man kan känna förtroende för. Det är som bekant graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga.

       

      Insyn från en apel 

      Ockulta varelser och andra kusligheter från världar bortanför vår invanda verklighet haft goda tider i dagens underhållningskultur. Här ett bidrag med starkt oroande slut…

      En varm kväll i skördemånaden september gick Urban Holm ut i sin trädgård försedd med  stege och en trädgårdssax med förlängda handtag. Innanför överläppen hade han installerat en färsk portion snus och kände sig upplagd för stordåd. I trädgården väntade sonen Sven rustad med en fjärilshåv och en plåtbalja.
      Fader Holm posterade sonen under tomtens apel, vars krona utfyllde trädgårdens halva luftutrymme. Sonens fick som uppgift att varsamt omänderta äpplena vartefter som hans far släppte ner dem från kronan.
      – Då kör vi, sa Holm, lutade stegen mot trädstammen och klättrade upp.
      – Ta det varsamt, farsan, sa sonen. Och säj mej en sak. Kunde vi inte låta trädet självt få släppa ifrån sig äpplena vartefter som de mognar? De sitter ju allt osäkrare så här års till dess att tyngdkraften drar ner dem.
      Fader Holm gav besked.
      – Äpplena mår bäst av att plockas för hand. Pass på, här kommer nummer ett!
      – Apropå naturlagar, sa sonen. Grannen till en av mina kompisar påstår att hans farsa fick ett trastbo i huvudet på försommaren. Med nykläckta ungar.
      – Hur gick det för de stackars fågelungarna, bekymrade sig fader Holm?
      Sonen svarade på nysvenska.
      – De tidigarelade sin premiärflight.
      Äpplena började nu dimpa allt tätare och Sven fick fullt upp att göra där han dansade  med sin håv runt den knotiga trädstammen. Snart hade han baljan full.
      – Pappa, måste vi ha ett äppelträd? Ingen av mina kompisar har något. En hund vore så  mycke häftigare. Du kan inte gosa med en apel i tevesoffan, det ser jag som en avgörande brist.
      – Å andra sidan slipper du gå ut med trädet bittida och sent eftersom det redan befinner sig ute. Det där har du nog inte tänkt igenom ordentligt, sa fader Holm som nu hunnit halvvägs upp i kronan. Han fortsatte skicka ner äpplen till dess att det bara återstod ett par stycken som inte gick att nå med saxen. Holm klättrade ytterligare två grenar upp och fick äpplena inom räckhåll, sonen fångade ett av dem men missade det sista.
      Fader Holm hade nu nått upp i höjd med sängkammaren på andra våningen. Fönstret stod på glänt, och därinne såg han sin hustru Emma sittande framför toalettbordet, intensivt upptagen med sitt utseende. Hon spärrade upp munnen för en kritisk inspektion av tänderna och tandköttet. Turen kom sedan till läpparna, som hon plutade ut för vidare behandling.
      – Vad sysslar du med! sa Holm utanför fönstret.
      Emma gav till ett litet rop.
      – Gud så du skrämde mig! Vad gör du i trädet?
      – Skördar äpplena, sa Holm. Men jag upprepar: vad sysslar du med??
      – Jag gör om mej. Som på teve fast tvärt om. Jag blir bara äldre hur jag än bär mig åt.
      – Bra, sa Holm godmodigt. Som du vet har jag en böjelse för kvinnor strax efter övergångsåldern. Det är det rart mormorsaktiga som är så tilltalande. Hela människan gör ett färdigt intryck. Och i ansiktet kommer rynkorna som vittnen om humor och livserfarenhet. Ögonen kisar av fav en mysande förnöjsamhet.
      Nu hade Holm den yngre hunnit klättra upp i trädet så att han kunde kika in över axeln på sin far.
      – Självbedrageri, sa sonen. I själva verket visar ni både tecken på medelåldersdepression. Den som brukar inställa sig i luckan mellan karriärens uttröttningssyndrom och åldersmelankolin. Men bot finns att få och boten heter hund. Allt fler behöver med åren en av dessa specialistutbildade omsorgshundar med vårdcertifikat.
      Fader Holm lämnade sonens förnumstigheter därhän. I stället vände han sig till sin fru och påminde.
      – Du har fortfarande inte förklarat varför du sitter där och gör dig fin mitt i veckan. Som om du skulle på fest!
      – Det är just precis vad jag ska, sa hans fru Holm. Även du och vår son står på inbjudningslistan. Det hela går ut på att fira ett silverbröllop. Vårt närmare bestämt. Vi har faktiskt varit gifta i 25 år. Något du alldeles glömt bort, inte sant?
      – Förefaller onekligen så, bekände Holm och mimade bestörtning och skam.
      – Det hela inträffar om en vecka, fortsatte fru Holm, och på villkor att ni inte kommer och stör mej när jag inventerar min festutstyrsel. Ett litet privat genrep med andra ord. Det borde ni också göra.
      En stund senare klättrade Holm och sonen ner ur äppelträdet.
      Samtidigt stängde fru Holm fönstret.
      När hon gjort det fällde hon ner persiennen.
      Sedan öppnade hon dörren till en av sina garderober och försvann in bland allt som hängde där…
      Ingen har sedermera hört av henne!
      Horror!

      När oddsen spår valresultatet

      Foto: Erik Mårtensson / TT

      Socialdemokraterna gör ett katastrofval, sitt sämsta någonsin, och får mindre än 23,5 procent av rösterna. Samtidigt når Sverigedemokraterna stora framgångar med ett väljarstöd på över 21,5 procent.
      Vi kan se fram emot en moderatledd alliansregering, dock en svag sådan utan egen majoritet då Sverige efter valet kommer att ha tre jämnstora partier; S, M samt SD som tillsammans samlar en bit över 60 procent av rösterna.
      Detta scenario pekar oddsen hos Unibet på. Den 6 juni pekade oddsen på att S skulle nå ett valresultat överstigande 23,5 procent men deras siffror har alltså försämrats sedan dess. Att spela på att SD får över 21,5 procent av rösterna ger endast 1,3 gånger pengarna. Unibets odds indikerar också att det är mer sannolikt att SD blir Sveriges största parti än att M blir det. Spelarna ger en Alliansregering lägst odds samtidigt som man håller en M+SD-regering mer sannolik än M+L+C eller en ren S-regering. Spelarna anser det i princip helt uteslutet att S+MP bildar regering även nästa mandatperiod.
      Medan en opinionsundersökning baseras på intervjuer med ett representativt urval av befolkningen där man ber om X antal människors egna, högst subjektiva, åsikt vid ett givet tillfälle så bygger spelbolagens odds till stor del på matematik. Motsvarigheten till opinionsundersökningarnas respondenter är spelarna som, med egna pengar som insats, gör en egen analys, väger in möjliga scenarios och placerar sin insats efter sannolikhet. Subjektivitet finns naturligtvis även hos spelarna men det är bara en faktor bland många andra.
      Många är förfärade, andra uppgivna och omkring 20 procent är riktigt glada över prognoserna som nu duggar tätt. Klart är att många gamla sanningar och principer kommer att ställas på ända efter valet i september. Jag har tidigare hävdat att vi får de politiker vi förtjänar. Jag skulle vilja passa på att revidera det påståendet; givetvis är det symbiotiskt sammanflätat med att partierna får det resultat de förtjänar. Vi har nu uthärdat åtta år helt utan reformer (och nej, Jonas Sjöstedt, ni har inte drivit igenom några reformer alls. Möjligtvis har ni lyckats att devalvera ordet ”reform”.). Stora samhällsproblem är fortfarande olösta och även om svaren på många av dessa utmaningar är kända så har ingenting gjorts.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Man kan bara ägna sig åt det politiska spelet, polarisering och maktstrategi om man inte utmanas från oväntat håll, av någon som förstår att dra nytta av det. Precis detta har skett. Minns exempelvis att svartmålningen från S och MP ofta överträffade SD:s under valrörelsen 2014 och de tvära politiska kast (vilka tafatt försökts maskeras till handlingskraft) vi kunnat följa sedan dess har inte gynnat regeringen.
      Står man tryggt på en sund värdegrund, vågar blicka framåt, föreslå reformer, fokusera på sin egen politik istället för på alla andras, har en nykter och pragmatisk utgångspunkt och angriper de utmaningar som finns, framförallt de som är obekväma att ta tag i, så bygger man förtroende. Och förtroende ger röster.

      Vänern – bäst om sommaren

      Foto: Hasse Holmberg/TT

      Minns du hur det var i vintras? Minns du att vintern aldrig verkade ta slut? Minns du hur svinkallt det var i både februari och mars? Det gör jag. Och jag minns makens och min ”vintersemester”, en resa Vänern runt, som vi länge hade planerat att göra för att få en uppfattning om hur våra sommarhamnar ser ut på vintern.

      Det var den kallaste resa jag någonsin har gjort – Norrbotten i januari inräknat – med många minusgrader, hård blåst och snörök över vägarna på Västgötaslätten, där vi tvingades vända ett par gånger på grund av drivbildningen. Uppe på Kinnekulle fick vi känslan av att vara långt uppe i svenska fjällen, när vi pulsade omkring i snödrivorna, men utsikten vid nedfarten var helst magisk. På Läckö hindrade pinblåsten oss från att ta oss ända ut på bryggan, och jag frös, frös, frös, trots varmaste dunkappan. Det kan naturligtvis tyckas märkligt att en vinterhatare som jag utsatte mig för allt detta, men jag tog det som en utmaning och var till slut tvungen att skratta åt det komiska och helt absurda i det hela. Och de tunga isblandade dyningarna i solglittret över Vänern ute vid Hjortens udde är en av mitt livs största skönhetsupplevelser – trots årstiden!

      Vi har fått riklig belöning för helvetesvintern, då Kapten Snedwall och jag nu seglar på

      tredje sammanhängande veckan i Vänern – en seglats som hittills mest har handlat om den vackra västgötadelen av sjön. Och som vi badar! Det är morgondopp och kvällsdopp och ett antal andra dopp däremellan. Det ljuvligaste hittills är nog nattdoppet jag tog med Läckö slott som mäktig fond. Förra året premiärbadade jag den tolfte juli – i år någon gång i maj, och doppen kan redan räknas i hundratal. Duscharna i gästhamnarna får inte många besök; sjövatten duger bra för att sköta sin hygien. Och när jag kommer upp ur vattnet soltorkar jag; ibland väntar frukost, ibland en kopp kaffe, och det har hänt att kapten kommer med ett glas rosévin medan jag fortfarande står på båtens badbrygga och låter vattnet rinna av mig.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Det är sagolika dagar till sjöss med långsam, loj segling. Ibland får vi ta till motorn, och det är bra det också om än inte lika tyst och rogivande. Det är sköna dagar i olika hamnar med bokläsning på mage på fördäck, vackra vandringar längs glestrafikerade landsvägar, besök i landsortskyrkor och hönsgårdar, beskådande av hällristningar och slottsträdgård, med får och änder och lamadjur och betagande koltrastsång, stadspromenader, goda middagar i sittbrunnen (inomhusmåltiderna är lätt räknade den här sommaren), och den ena solnedgången vackrare än den andra. Ibland ligger vi inblåsta, och då badar vi extra mycket och tar en rejäl långpromenad.

      Och med en sådan här sommar är jag nästan benägen att acceptera vintern. Men Vänern är utan tvekan allra, allra bäst om sommaren!

      Dyrt (s)pel för värmlänningen

      Foto: Denny Jansson

      Region Värmland och Landstinget slås ihop och bildar det nya Region Värmland från och med 2019. Äntligen blir hela organisationen styrd av ett direktvalt fullmäktige med minskat demokratiskt underskott som följd och med en budget på närmare nio miljarder kronor.
      För att ge verksamheterna bästa möjlighet till framförhållning, valde Landstingsstyrelsens majoritet att lägga fram årets budget samt långtidsplan vid sammanträdet 12-13 juni. Socialdemokraternas brist på förslag under månader av budgetberedning i Landstingsstyrelse, upprepades vid fullmäktige då (S) anlände utan egna förslag. Istället drev de igenom en återremiss, för att de ansåg budgeten vara ”orealistiskt”. Sannolikt bara ett sätt att förhala processen. I sin fantasi hade de möjligen trott att de då skulle kunna ha en öppen budget i valrörelsen, men till priset av att verksamheterna i Landstinget inte skulle få jobba vidare och planera utifrån budget förrän i oktober. Oansvarigt och ofattbart beteende av ett parti som säger sig vilja ta ansvar.
      Den 26 juni inkallades så till ett extra landstingsfullmäktige och då klubbades ändå Värmlandssamverkans budget igenom, två veckor senare än planerat och till en extra kostnad för skattebetalarna. En kostnad som är en direkt konsekvens av Socialdemokraternas misslyckade strategi, vilken verkade vara att sätta käppar i hjulen och krångla till beslutsprocesser, då egna förslag och alternativ lyser med sin frånvaro. De förslag (S) ändå kom med inför mötet den 26 juni handlade samtliga om utgiftsökningar, sammantaget 100 miljoner kronor utan finansiering och med minskade marginaler som följd. Vänsterpartiet hejade på, men med tillägg om att konsekvenser av en skattehöjning borde utredas. Att Vänstern som vanligt menar att ökat uttag av skatt löser det mesta är inget nytt under solen, dessbättre var de ensamma den här gången.
      Efter de här turerna, om inte förr, är det tydligt att Socialdemokraterna i Landstinget inte på något sätt är mogna att ta ansvar för regionens ekonomi. Med det beteende som de här visat, skulle det i värsta fall kunna leda till samma situation som Landstinget i Värmland befann sig i under slutet av 90-talet. Efter långvarigt socialdemokratiskt styre upplevde vi då en landstingsekonomi i fritt fall där staten fick ta över ansvaret för att inte hela verksamheten skulle rasa ihop.
      Värmlandssamverkans sex partier, (L) (M) (C) (KD) (MP) (SIV), har lyckats åstadkomma sex år med plusresultat de senaste två mandatperioderna och dessutom plusresultat och god ekonomisk hushållning sett över alla år sammantaget. Samtidigt har

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Värmlandssamverkan, för att nämna några enstaka exempel, kunnat utveckla verksamheten med Ambulanshelikopter, närvårdsplatser, dialys i Arvika etc. Allt detta i en tid när många andra Landsting i Sverige stått inför akuta problem och nedskärningsbehov. Med en stark och konstruktiv opposition kanske det gått ännu bättre för Värmland, men nuvarande oppo(s)ition verkar varken vara i stånd att styra eller att vara en konstruktiv opposition. Så ska något av alternativen väljas gör vi bäst i att låta regionens Socialdemokrater träna på att vara i opposition några mandatperioder till. Såväl för värmlänningarnas plånböckers som för värmlänningarnas hälsas skull!

      Vi behövde goda nyheter

      Foto: Royal Thai Navy/AP

      De 13 har överlevt. Så lyder den hashtag som trendat på Twitter sedan morgonen den 3 juli. Det gäller det thailändska fotbollslaget Moo Pa som blivit instängda i grottan Tham Luang Nang Non efter att ett kraftigt monsunregn bröt ut den 23 juni.
      De tolv fotbollsjuniorerna och deras tränare hittades under eftermiddagen den 2 juli av brittiska dykare. Efter tio dagar.
      Jag har följt utvecklingen i både svenska och internationella medier sedan försvinnandet. Hållit tummarna. Inte enbart för deras familjer utan för oss alla. Vi behöver verkligen goda nyheter nu.
      Och det fick vi. Trots att jag började tvivla på att de överlevt efter så många dagar. Den brittiske dykaren John Valanthan fångade mötet med pojkarna på video. Den första frågan han fick var: ”vilken dag är det?”
      Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att vara isolerad i en mörk och fuktig grotta under tio dagar. Det måste vara helt fruktansvärt. Speciellt om man är i elvaårsåldern, som vissa av pojkarna är.
      Det är nog min största skräck. Att fastna i en grotta. Det enda jag kan tänka mig som vore värre är att bli levande begravd. Tanken på trånga utrymmen ger mig panikkänslor.
      Tyvärr lär pojkarna få ägna betydligt mer än tio dagar i grottan. Det finns bara två alternativ för att få ut dem. Endera så väntar man ut vattnet eller så får man dyka ut dem.
      Tanken på att först vara isolerad i tio dagar och sedan tvingas dyka en lång sträcka i grumligt vatten som liknas vid kallt kaffe. Jag hade knappt klarat det, och jag har passerat

      30.
      Jag skulle hellre vänta. Det lutar även mot att det blir lösningen för de modiga fotbollsjuniorerna och deras unge ledare.
      Oavsett hur det går i fotbolls-VM så är det underjordiska fotbollslaget Moo Pa de riktiga vinnarna. De har övervunnit en livshotande situation. De hade kunnat drunkna eller svälta ihjäl. Men de lever. Det är ett mirakel.
      Vi behöver ögonöppnare av det här slaget med jämna mellanrum för att verkligen uppskatta livet och det vi har.

      Tim Sterner, krönikör

      När jag gick till jobbet häromdagen drog jag in lite syre och kände tacksamhet för att jag fick andas frisk luft i stället för instängd grottluft.
      Man fick förvisso fortfarande en lätt stickande känsla i lungorna på grund av skogsbranden i Ekshärad. Men det känns onödigt att klaga.
      De 13 har överlevt. Och det ger mig hopp om att det finns hopp för oss alla. Livet är skört. Men vi kan inte hantera det som porslin.
      Vi måste leva fullt ut. Som om det inte fanns en morgondag. För det kanske det inte gör. Det gäller att underhålla den tanken utan att bli pessimistisk. Låt bara tanken ligga som ett frö i hjärnan. En påminnelse.

      Hur ökar vi invandringen?

      Vart är Värmland på väg? Mot en framtid där det finns arbete och välfärd eller mot en så kallad improduktiv ”skräpyta”?
      Den som söker svar under den pågående valrörelsen lär bli besviken. Våra förtroendevaldas horisont sträcker sig sällan längre än en budgetperiod och den grumlas gärna av symboliska småfrågor.
      Men vi måste prata om Värmlands framtid. Landskapet står inför stora demografiska utmaningar med direkt bäring på hur ekonomin kommer att utvecklas. Det är positivt att befolkningen lever allt längre men det kommer kräva en vårdsektor som kan möta upp de allt större omsorgsbehoven, inte minst i landsbygdskommunerna. Vi behöver bli fler som arbetar och betalar skatt så att det finns personal, skatteintäkter och förutsättningar för en genuint hållbar utveckling för länet.
      Redan nu ser vi dock svårigheter med att rekrytera medarbetare till en rad olika branscher. Arbetsförmedlingens senaste prognos för den värmländska arbetsmarknaden för 2018-2019 visar att det inte finns tillräckligt med personal för jobb inom vården, byggindustrin och den offentliga tjänstesektorn. Det finns förstås arbetslösa men många av dem har inte den kompetens som söks. Och värre lär det bli.
      Den arbetskraftsprognos som Region Värmland tagit fram visar att det kommer saknas 1500 industriarbetare inom tio år i Värmland. De tekniskt inriktade gymnasieutbildningarna lockar inte tillräckligt många ungdomar – idag går färre än 100 elever i hela länet ett sådant gymnasieprogram. Och det räcker inte att enbart försöka rekrytera fler ungdomar. Fler idéer måste till. Många av landsbygdskommunerna har haft en positiv befolkningsutveckling de senaste tre åren men det är tack vare invandringen. I takt med att asylboenden stängs och färre asylsökande kommer till Sverige får vi förlita oss mer på inhemsk produktion av nya invånare. Den biten lämnar dock en del att önska. Så vad göra?
      Jag tror på ökad invandring till Värmland. Vi behöver bli bättre på att locka till oss de nybyggare som kommit till andra delar av vårt land för att bygga sig en ny framtid. Nybyggarna har siktet inställt på studier och arbete – vår utmaning är att försöka locka dem att börja sina nya liv hos oss. Det vore också det mest värmländska att göra för är det något som byggt vårt landskap genom seklerna så är det inflödet av människor. Utöver den stora invandringen av andra svenskar med särskilda färdigheter – som min egen släkt Chytraeus som på 1800-talet lämnade Karlskrona för att starta bageri i den spirande köpingen Arvika – kan man bland annat nämna vallonerna, smedjefinnarna, norrmännen samt arbetskraftsinvandrarna från forna Jugoslavien.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Utan alla dessa utsocknes människor – med sina idéer och sin drivkraft – hade mark inte brutits, företag inte startats och hjulen i industrin inte snurrat som de senare kom att göra. Ökad invandring är förstås ingen snabbfix. Människor måste utbildas och integreras – det måste finnas politiskt mod, koordinering mellan stats och kommun samt en vilja att verkligen göra något positivt utav det. Men om det någonstans i vårt avlånga land finns förutsättningar för allt detta så är det här.
      För vad är alternativet? Att inte göra någonting och så småningom stå med en alltmerhämmad industri, en omsorgssektor som saknar personal och landsbygdskommuner som tvingas höja skatterna för att finansiera en välfärd vi egentligen inte har råd med?

      Ta kontroll över övertänkandet

      Övertänkande. Det skulle kunna vara mitt andranamn. Nu råkar mitt andranamn vara Lisa, men om jag skulle få ett nytt baserat på ett personlighetsdrag så finns det ingen konkurrens alls om förstaplatsen. Jag är drottningen av övertänkande.
      Jag tänker alltid för mycket. På allt. Har alltid gjort och kommer antagligen alltid att göra. Ibland är det en bra egenskap, speciellt den analytiska förmågan som ofta kommer på köpet, samt att övertänkare har lätt för att sätta sig in i olika situationer. Jag har några tjejkompisar som också är mästare på att tänka på något så till den grad att vi till slut kartlagt varenda sak som skulle kunna hända. Bara för att vara förberedda på allt liksom. Tyvärr skapar dessa tankar en del oro kring vad andra tänker, tycker och känner. Finns det något tillfälle detta blir som allra värst och tydligast är det när vi har problem med en relation. Då får övertänkandet blomma ut i all sin prakt och nå oanade höjder.
      Tro inte att vi inte vet att det förstör för oss. Att nittio procent av det vi oroar oss för aldrig kommer att ske. Vi vet också att det bästa vore att fråga personen som får oss att övertänka vad den egentligen känner. Vi är fullt medvetna om att kommunikation är nyckeln till allt. Det är det som gör oss människor unika, för utan den stannar våra liv, ja hela världen upp. Detta borde ju dessutom jag veta som har kommunikation som profession, men när det kommer till känslor överger förnuftet även mig fullständigt. Då står jag där oförmögen att föra fram mer än en ljudkuliss i form av utdragna vokaler.
      Övertänkande kommer alltid ur brist på kontakt och eftersom det innebär att vi inte pratar med varandra. Vi antar saker utifrån till exempel ett sms, och istället för att fråga vad personen menar väljer vi att gissa oss till vad som pågår i dennes medvetande. Detta är inte bara dåligt för oss själva. Det är också dåligt för den vi antar saker om, eftersom vi ofta tror det värsta om dem. Vi lägger över vår osäkerhet och paranoida tankar på dem och förstör något som skulle kunnat bli bra. På grund av vår egen osäkerhet ifrågasätter vi andra när vi i själva verket borde ifrågasätta oss själva.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Om vi fortsätter att gissa vad andra tänker så kommer vi ha fel större delen av tiden. Och vi kommer stressa upp oss själva genom påhittade problem som gör livet svårare än vad det behöver vara. Jag känner att övertänkande måste få ett slut.
      Så från och med nu kan vi väl istället för att anta det värsta, ta ett djupt andetag och berätta för den andra personen vad som får oss att tänka så förbannat mycket. Och inse att det väldigt sällan är så farligt som vi tror.

      Hunden – vår bästa vän

      Foto: Nora Lorek / TT

      Det bästa hos människan är hunden brukar det heta. Det ligger mycket i det.
      I dessa tider när många människor känner oro och otrygghet, kan människans bästa vän ge dig kärlek och tillgivenhet och vara en god följeslagare i livet.
      Det är viktigare än någonsin att vi kan få förtroende och tillit att växa i samhället och här kan hunden vara med och bidra. Är du hundägare vet du att du alltid har en trogen vän i din hund. När du kommer hem, finns det alltid en fyrbent kamrat som hälsar dig välkommen med oförställd glädje och tilltro. Personligen är jag lite misstänksam mot människor som inte tycker om djur och då i synnerhet hundar med undantag naturligtvis för personer med allergier eller andra besvär. Det är ingen tillfällighet att USA:s osannolike president Trump är den förste amerikanske president som inte har någon hund i Vita huset. Sannolikt beror det på att han inte vill riskera att bli utskälld. Ett lysande exempel på hundens tillgivenhet är boken om Arthur – vildhunden som efter en köttbulle och lite visad omsorg troget följde Mikael Lindnord och hans kamrater under flera dagar i djungeln och under hårda strapatser. Ömsesidig kärlek uppstod och nu återfinns Arthur efter lång vistelse i karantän i all välmåga hemma hos familjen Lindnord i Örnsköldsvik.
      Vi svenskar är ett hundälskande folk. Hundarna blir bara fler och fler i Sverige. Snart är de uppe i en miljon. Statistiken säger att hundägare skrattar oftare än andra. Hunden fyller en viktig roll i våra liv. Den tar oss med på dagliga promenader, är en unik samtalspartner för förtroliga samtal och erbjuder en varm päls att dra fingrarna igenom. Det är ganska vanligt att förmänskliga hunden. Varje dag möter man hundar som bär helt andra namn än för en generation sedan. Förr var det Karo, Roy och Fido, nu möter man allt från Vivi till Zlatan, Jakob eller Roger. En springer spaniel hette Hasse; när husse och matte ville tala allvar med honom kallade de honom uppfordrande för Hans.
      Det påminner mig om min både hundälskande och hundägande bror Bobo som för några år sedan hade en beagle med det något udda namnet Uffe Larsson. Uffe hade en tendens att ständigt vilja utöka sitt revir, vilket ofta innebar att han hamnade hos polisen i Vällingby.. Där var man mycket van vid Uffe, så de ringde alltid hem till brorsan och berättade att Uffe nu var hos dem. ”Men vi skickar hem Uffe till er med en radiobil, som vi brukar”, var alltid de vänliga beskedet från Vällingbypolisen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Själv är jag nu inne på min sjunde hund. Efter en blid och timid svart cockerspaniel, en lika svart men fruktansvärt envis tax, en beagle som vi aldrig fick någon ordning på, tre helt underbara cavalier king charles spaniels med olika färgsättning har vi nu en chihuahua. När den var en mycket liten valp döpte matte henne till Micro. Efter hand blev hon större och fick namnet Mickan. Själv har jag som den Muminvän jag är alltid kallat henne Filifjonkan. Filifjonkan förstår nästan allt vad husse säger till henne. En hundforskare som Per Jensen kan berätta att hundar kan skilja mellan verb och adjektiv. Filifjonkan är husses ögonsten.
      Man brukar ibland säga att köpa hund är att köpa sig en framtida sorg. Men hundars liv är lika ändliga som människors men under hundens levnad har du en trogen vän här i livet.Men skaffa en hund som passar dig. Olika hundar ställer olika krav på sin husse och matte.
      Fredrik den store i det gamla Preussen, der alte Fritz, har myntat några mycket talande visdomsord: ” Ju mer jag ser av människorna, desto kärare har jag min hund.”

      Problemet med polyesterligisterna

      Foto: Vegard Wivestad Grøtt / NTB scanpix / TT

      Våra vägar korsas varje dag längs Klarälvsbanan. Min son och jag, på väg till eller från förskolan, och motionscyklisterna, på väg till eller från helvetet.
      I tre år har jag stått med kaninpuls i första ledet och varit beredd på att slänga ner både mig själv och min pojke bland lupinerna i hopp om riskeliminering. Cyklisternas brist på hänsyn är stundtals spektakulär – deras utrustning likaså. Det är kolfiber där framme och titan därbak, och någonstans däremellan en kulmage som undrar vad som pågår. Det är tydligt att de, precis som jag, valt grillning före drillning. Många ser ut som en dromedar som dragit på sig en cykelslang.
      Elakt? Ja, för när de tidigare i morse, ännu en gång, susade förbi i 60-70 kilometer i timmen så upplevde jag en irritation som blandas med ren och skär rädsla för min sons välbefinnande. Det är inte deras barn som måste föras till akuten om och när olyckan är framme. För några sekunder kände jag att systemkollapsen i det här landet är nära. För några minuter ville jag förmedla de här känslorna till en större publik och addera ett swishkonto till ekvationen som plåster på såren.
      Ekorrhjulet har blivit alltmer påtagligt sedan jag fyllde 40. Svenssonlivet är trevligt, men jag vandrar bredvid en växande känsla av att jag borde engagera mig i något som betyder något, på riktigt. Muminland? Helvete, perkele, nej. Rädda Östersjötorsken? Blubb blubb. Valet? Nej, jag har det för bra. Och så rullar det på.
      När jag på kvällen åter vandrar över asfaltstungan så är jag ändå harmonisk igen. Solen steker och lilla familjen och jag ska gå ner och bada i Kroppkärrssjön. Jag hör snart det bekanta ljudet av en klunga som närmar sig. Min puls stegras åter. Även min kvinna blir defensiv och rycker till i min pojkes arm så att de nästan landar i diket.
      Jag vänder mig om. Följet är gult och lika sponsrade som Dogge. Jag ser snart att det är Team Rynkeby som är ute och tränar. När jag är som mörkast i sinnet saktar en trevlig man i täten ner och likaså resten av klungan. Hänsynsfullt glider de förbi oss.
      ”Världens snabbaste mamma”, säger han och vi ler allihop, både familjen och Team Rynkeby.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      En liten gest kan göra så mycket. Jag googlar febrigt. De ska tydligen cykla till Paris och tillbaka för att samla in pengar till barn med cancer och deras familjer. Och jag lär mig massor om mig själv. Man mår bättre när man visar varandra hänsyn, oavsett vilken agenda man har för dagen. Jag ska jobba med att få bort min lågenergiska irritation! Och jag tänker att svaret på min begynnande vardagsångest kanske just passerade framför mina ögon. Det är kanske där i lemmeltåget av funktionellt material som jag behöver vara för att få perspektiv. Och för att göra skillnad. Och för att få bort kulmagen.
      Men om en jävel till missköter sig så lägger jag ut en spikmatta i höjd med Ripstigen.

      1800-talets trädgårdar vid Älvgatan

      Sjötullen, hus med anor från 1700-talet. Låg längs Älvgatan bortanför järnvägsbron och revs ca 1970. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Att de vackra gårdarna längs Älvgatan är bland Karlstads äldsta byggnader vet nog många karlstadsbor. Vi är glada att de husen står kvar eftersom hela 95% av stadens byggnader brann ner 1865. Men hur såg det ut bakom husen, på gårdar och i trädgårdar?
      Eftersom de stora gårdarna låg precis i utkanten av staden var Länsmansgården, Doktorsgården, Flachska gården, Pihlgrensgården och Grevgården ett mellanting mellan borgargårdarna inne i stan och de mer herrgårdsliknande byggnaderna på landsbygden. På 1700- och 1800-talen hade de huvudentrén mot älven och några av dem hade tomter nästan ända ner mot Drottninggatan i söder (som före branden hette Hammarviksgatan). Här fanns plats för det som behövdes på en gård, som uthuslängor, stall och ladugård. Men det fanns också vackra trädgårdar!

      Gårdssidan på en ännu kvarstående villa på Älvgatan 71. Bilden tagen för dryga 100 år sedan. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Trädgårdarna bestod framför allt av fruktträd och odlingsytor. Självhushållningen var viktig och tomternas storlek möjliggjorde ett mindre jordbruk. I söder mot Drottninggatan, som då var gårdarnas baksida, fanns stall och vagnsbodar och Pihlgrensgården hade ett eget litet hönshus. Landshövdingegården som var den gård som låg närmast staden hade både handel, jordbruk och boskap inne på gården. Två av tre uthuslängor finns fortfarande kvar i kvarteret Almen. På 1800-talet innehöll de bland annat ladugård, höränne, loge, vedbod, tvättstuga, nattstuga, spannmålsmagasin samt under en period ett mindre brännvinsbränneri.
      Mellan 1858 och 1892 bodde familjen Pihlgren i ett av husen i kvarteret Gäddan, som sedan dess fått namnet Pihlgrensgården. Ett barnbarn till herr och fru Pihlgren, fröken Norberg, bodde i Stockholm som barn men fick komma till sina morföräldrar i Karlstad under somrarna. I Mats Ronges bok ”Det gamla Carlstad” finns hennes målande berättelse om hur det var i trädgården om somrarna.
      ”Jag känner aldrig doften av flox och kaprifolium, utan att morfars trädgård står upp för min inre syn. Rosor och vita liljor, reseda och convolvulus frodades där. Även jordgubbslandet spred lockande dofter. Mormor hade fått pris för sin trädgård och var stolt däröver.

      Gerda Forsgren på gårdssidan av dåvarande fastigheten Herrgårdsgatan 5 år 1905. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      På området närmast Varenius gård (Grevgården) växte höga lindar samt ett kolossalt, gammalt päronträd, varifrån små, små päron dråsade ned om höstarna. Därinne var mörkt och svalt i den s.k. parken och där kunde man vila ut på de gula trädgårdsmöblerna. På bordet växlade brickorna dagarna i ända: saftbrickor, kaffebrickor, punschbrickor, toddybrickor. Mormor gick sällan ut i staden, men sågs ofta i parken och någon gång i skymningen ute på en soffa under kastanjerna vid älvkanten. Morfar däremot tog ofta en aftonpromenad och återvände gärna med en del herrar, som han snappat upp i staden. Landshövding Gyllenram t.ex. eller någon av de glada ungherrarna ”Haaken, Eneström och Sjöholm” (fördelningsläkaren, lasarettsläkaren och komministern). Då bänkade man sig i parken. Ibland om förmiddagarna kom magister Gjörcke på besök, och många dagar gingo inte utan besök av karlstadsfruar. Detta livliga vardagsumgänge var något nytt för oss stockholmsbarn, men djupt uppskattat, då det gav anledning till otaliga saft- och kaffekalas med mycket ”dopp”. Härtill kom att kakorna i Värmland alltid voro dubbelt så stora som uppe i Stockholm.”
      De vackra växter som fröken Norberg beskriver var vanliga trädgårdsväxter vid den här tiden. Nyttoträdgården med sin odling av frukt, bär och grönsaker hade varit dominerande fram till senare delen av 1800-talet då intresset för blommor och prydnadsväxter ökade. Växtjägare skickades ut på jakt efter nya exotiska växter. Bättre transportmöjligheter med järnväg och ångbåt samt många nya plantskolor gjorde att nya växter snabbt spreds i landet.

      Älvgatan med Pihlgrensgården till höger på en bild från 1920-talet. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Vi kan tänka oss att det fanns kaprifol i trädgårdarna på Älvgatan. Den slingrade sig runt verandor och träd och doftade underbart om kvällen. Fram till 1930-talet var bersån i stort sett obligatorisk. Den var antingen rund eller fyrkantig med ena sidan öppen och vanligast var en syrenberså, men det kunde även vara lind, alm eller bok. Längst grusade gångar blommade flox, pioner, akleja och liljor.
      Som byggnadsantikvarie ser man till helheten runt husen när man gör en kulturhistorisk analys. Vad finns att förstå om miljön där människor bott eller verkat? Trädgårdarna kan även de berätta om tidens ideal och hur man levde. Men det är förgängliga spår på ett annat sätt än byggnaderna, trädgårdar är levande material som förändras över tid. De växer, sprider sig, förökar sig eller dör ut. Men ibland är faktisk trädgården livskraftigare än husen – hittar du en syrenbuske ute i naturen så kan du vara säker på att det en gång stått ett hus där!

      (S) värld finns inte längre kvar

      Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

      Hur långt är ett snöre och hur kort är ett minne? I skrivande stund så har den sista partiledardebatten i riksdagen före valet precis avslutats och jag förundras över det cyniska strategiarbete som den senaste tiden starkt präglat (S).

      Socialdemokraterna framstår allt mer som ett helt ideologibefriat parti, utan vision och i någon mening utan hopp. De ser möjligtvis en del samhällsproblem men deras interna intrigerande tillsammans med LO-oket omöjliggör såväl idéer som reformer. Vänstergiren har inget folkligt stöd och partiledningen tycks stå helt handfallen.
      Jag tror att huvudproblemet för Socialdemokraterna är att den värld de ser inte längre finns. Tiden har rusat fram och utvecklingen likaså, medan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen har stått stilla. Detta har gjort dem oförmögna att formulera tankar och idéer kring de utmaningar som präglar vår tid och när ett parti förlorar förmågan att inge hopp förlorar det i någon mån sitt existensberättigande. Då är det lätt att falla för populismens locktoner – utmåla syndabockar (företag, framförallt inom välfärdssektorn), skyll på andra, svartmåla och kom med enkla lösningar.

      Jag tror att Socialdemokraterna kommer att göra ett katastrofalt val. Vi har sett flera exempel på socialdemokratisk implosion runt om i Europa och även om jag inte tror att partiet kommer att balansera på riksdagsspärrens slaka lina så är tiden för ett socialdemokratiskt 30-procentsparti definitivt över.
      Som liberal skulle man naturligtvis kunna glädjas över detta men det gör jag inte. Socialdemokraternas kris har redan fört med sig en dramatiskt försämrad retorik, vilket vi såg prov på redan i valrörelsen 2014. Det politiska systemet är inte betjänt av en populistisk flodvåg från vänster och en smutsig valrörelse.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Under partiledardebatten framträdde Socialdemokraternas cynism tydligt. Taktiserande och triangulering, sök debatt med Jimmie Åkesson om välfärdsfrågor men undvik migrationspolitiken. I dagarna kunde vi läsa om Socialdemokraternas strömhopp av höga tjänstemän från regeringskansliet. En (S)-källa kommenterade det som att råttorna lämnar ett sjunkande skepp. Jag tror att den här valrörelsen redan är förlorad för (S). Efter att de slickat såren bör de kapa alla band till LO samt påbörja det mödosamma arbetet för att bli ett parti i tiden. Annars gissar jag att Socialdemokraterna går sotdöden till mötes.

      Ett historiskt undantag?

      Foto: Magnus Neideman / SvD / SCANPIX

      Ibland drabbas jag av svårartad svartsyn trots att jag i grunden är en optimistisk person. Detta kan ske när som helst, till och med den vackraste sommardag, och då hjälper ingenting. Det handlar inte om någon depression utan helt enkelt om att se verkligheten i vitögat, den förfärande och förfärliga politiska utveckling som vi kan bevittna i land efter land med allt starkare högerpopulistiska strömningar.

      Född i mitten av förra århundradet strax efter andra världskriget trodde jag länge att världen stegvis höll på att befria sig från auktoritära regimer. Nya stater bildades, och allt fler utvecklades i demokratisk riktning. Så såg det ut länge, men så började antidemokratiska krafter inte bara synas utan också med skrämmande hastighet att accepteras i många länder – och nu även här hemma. I Sverige med lång demokratisk tradition.

      Kanske har min generation utgjort det stora undantaget i den svenska historien – vi som fick skolgång och badrum och telefon. Vi som fick barnbidrag och skolmåltider. Vi som fick popmusik och jeans och tonårstid. Bibliotek och bio och musikfestivaler. Så fick vi studielån och universitetsutbildning. Fri abort och kvinnokamp och dagisplats till barnen. Facket och försäkringskassan. Kunskap och upplysning. Barnkulturaktiviteter och fritids och föräldrapenning. Semester och fritidshus. Mammografi och gynekologiska

      hälsokontroller. Jämställdhet och jämlikhet. En humanitär livsåskådning. Tron på alla människors lika värde. Och till slut pension – som dock blev lite mindre än vi hade hoppats och trott. Hela tiden skulle det bli bättre ur alla synvinklar – inte endast den materiella. Och allt tog vi för givet.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Visst fanns det rädslor. Atombomben. Kalla kriget. Världssvälten. Terrorismen. Det globala hotet mot miljön. Men de demokratiska staterna – gamla som nybildade – skulle väl ändå kunna möta svårigheterna tillsammans. Trodde vi. Trodde jag. Men tvivlar nu. Hur fort går det inte att rasera den demokrati och välfärd som tog decennier, sekler att bygga upp? Och hela tiden mal tankarna på om likheterna med trettiotalet, då demokratier jämnades med marken – genom statskupper eller på laglig väg genom allmänna val – som i Tyskland. Och när nu ett svenskt politiskt parti med rötter i nazismen är på väg att bli det största i årets riksdagsval, ryser jag både invärtes och utvändigt – så obehagligt är det. Det känns riktigt, riktigt läskigt.

      Trots att det ser mörkt ut, vill jag inte tro att jag tillhör historiens undantagsgeneration. Jag hoppas att det i framtiden kommer att finnas objektiv historieskrivning, som kan berätta om positiva vändpunkter som ledde fram till en ljus tid att leva i. Men det är bråttom; vi kan inte vänta på att någon annan ska fixa det hela. Det är det vi som ska. Nu. Innan det är för sent.

      Rabatten – stolthet eller gissel

      Foto: Jessica Gow / TT

      I denna ljuva sommartid är det lätt att bli förtrollad. Allt grönskar, blommar och doftar och gör vardagen så mycket vackrare.
      Hägg och syrén blommade nästan samtidigt i år, björkens musöron har bytts ut mot ett grönt täcke som fladdrar i vinden och solen – ja, den bara fortsätter att stråla.
      Så trots att jag är den som trivs bäst i köksträdgården och vurmar för våra ätbara växter, blir jag lite bortkollrad och förförd av all den blomprakt som lyser i varje hörn just nu. Därför tänkte jag att vi skulle prata lite om rabatten. En trädgårdsägares stolthet eller gissel.
      Att skapa en rabatt kan se lätt ut, man cyklar förbi trädgård efter trädgård med än den ena vackra, böljande rabatten efter den andra. Vissa vill ha sina rabatter i färgtoner, andra vill ha starka kontraster, några vill hålla sig till blad i olika gröna nyanser och några vill stoppa in så mycket de bara kan av sina favoriter oavsett färg eller form. Det sköna med det hela är att det är en själv som bestämmer. Man kan göra precis som man vill och har lust till. Nästan.

      Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

      För innan man börjar bör man ta reda på läget för rabatten; är det soligt, skuggigt eller väldigt blåsigt? Vad är det för jord; smuligt sandig eller tungt lerig? Att göra ett växtval utifrån rabattens naturliga förutsättningar, det vill säga vilka växter som kommer trivas på platsen är en bra start och som ger dig större chans att lyckas med din rabatt. Visst går det att ändra förutsättningarna i viss mån genom att bygga ett skyddande staket mot vinden och genom att jordförbättra i marken, men egentligen – är det inte bara skönt att ha en viss begränsning när man planerar och inte minst när man står i handelsträdgårdens hav av blommor och ska välja?
      För att få en fin kombination i din rabatt kan det vara bra att tänka på växternas former och växtsätt. Växter med frodiga blad, växter där själva blomman har en tydlig klot- eller flat form samt växter med spiror är tre pusselbitar som skapar en fin helhet bara du får ihop dem på rätt sätt. Att sedan fortsätta med ytterligare former blir lättare när man väl har satt grunden med dessa tre. Tänk till exempel funkians och daggkåpans rika bladverk som får bilda en bas, lägg därtill några rosenskäror eller pioner, som sedan får samsas med några spiror i form av silverax, stäppsalvior eller veronicor. Vill man, kan man sedan låta allt få vävas ihop med små nävor eller lite större trebladsspiror som kryper in emellan och vänslas med de andra växterna utan att ta över på något sätt.

      Foto Björn Lindgren / TT

      Även om jag tycker form går före färg så kan det vara bra att ha ett litet hum om vilken färgskala man vill ha i sin rabatt. Vill man skapa en lugn och skön plats att dricka sitt morgonkaffe på, kan färgerna få gå ton i ton, medan mer liv och rörelse trollas fram genom att till exempel låta små vita blommor som skuggbräcka eller tovsippor få dyka upp lite här och var i en rabatt som består helt av gröna blad. Riktigt effektfullt är att plantera in enstaka blommor som helt kontrasterar i färg mot de övriga i rabatten och som verkligen lyser upp.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Beroende på rabattens storlek kan det också vara bra att tänka in fler växter än perenner och sommarblommor. Ett träd gör mycket för helhetsintrycket, även buskar är fint. Båda två ger en höjd och en rymd till rabatten som inte perenner gör. Tulpanträd och katsura hör till några av mina favoriter.
      Jag hade också tänkt att skriva om stöden av björksly jag byggt till mina ärtor och bönor och om att första skörden av både sparris och spenat är smörslungad och uppäten, men det är som sagt lätt gjort att bli lite förförd av blomprakten just nu, därför får den spela huvudroll den här gången. För vem vill inte ha sin egna lilla värld av blommor utanför köksfönstret?

       

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se