• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Dags att avgå, Jan Björklund

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Som en fristående liberal ledarsida kan det vara på sin plats att skriva något om hur det gick för riksdagspartiet som åtminstone till namnet väntas ligga närmast tidningens politiska linje. Om någon ids läsa förstås?
      För med 5,5 procent av rösterna är det uppenbart att Liberalerna förblir en marginell politisk kraft ytterligare en mandatperiod. Eller kan den negativa trenden vändas?
      Det var tänkt att Jan Björklunds ökenvandring skulle brytas den 9 september. Efter elva år som partiledare vore det så dags. Vid förra valet 2014 ledde Björklund Liberalerna till partiets näst sämsta valresultat någonsin men istället för att ta konsekvensen av det snöpliga nederlaget tillsattes ett flertal förnyelsegrupper som skulle förnya partiets politik inom en rad områden. Det inre arbetet höll medlemmarna sysselsatta med olika tematiska ämnen men någon välbehövlig diskussion om ledarskapet blev det inte förrän Birgitta Ohlsson förra sommaren utmanade Jan Björklund om partiordförandeskapet. Den sommaren var det som en propp gick ur rörelsen. Ett flertal före detta medlemmar sökte sig på nytt till partiet som samtidigt kastades in i en intensiv personstrid. Trots ett starkt stöd för utmanaren fanns det en viss övervikt bland länsförbunden för Jan Björklund och Birgitta Ohlsson valde därför att dra tillbaka sin kandidatur och senare lämna riksdagen. Det förblir oklart om Birgitta Ohlsson skulle ha lyckats lyfta partiet i höstens val men Jan Björklunds misslyckade navigering ner mot botten – förbi KD – kan inte den mest inbitna anhängare längre blunda för.
      Många finner det märkligt att Liberalerna med sin stolta historia belönats så dåligt av väljarna i de senaste valen. Kampen för lika rösträtt för drygt hundra år sedan följt av en rad viktiga jämställdhetsreformer genom decennierna lockar inte till någon större solidaritet i valbåsen. Kampen för hbtq-gruppen togs i en tid när få andra vågade. Det långa oberoendet från olika intresseorganisationer – som fackförbund, bönder och näringsliv – till förmån för fokus på den enskilde individen, imponerar inte. Kort sagt, utan Liberalernas medverkan hade flera viktiga socialliberala reformer inom skol- och socialpolitik inte genomförts med den känsla för individens rätt som de kom att få.
      Få väljare belönar dock historiska insatser. Medborgarna söker svar på frågor som är aktuella idag och det är uppenbart att Liberalerna misslyckats de senaste åren med att hitta rätt tonläge, rätt frågor samt med förmågan att nå ut. Om partiets långsamma ökenvandring ut ur riksdagen ska brytas krävs ett batteri av åtgärder. Det första steget är att Jan Björklund lämnar ordförandeposten så fort regeringsförhandlingarna klarats av.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Partiet behöver samlas kring ett nytt ledarskap som släpper den mångåriga krav- och förbudspolitiken och som söker sig mot ett mer socialliberalt tonfall.
      Det kräver dock att man walk the talk fullt ut. Det liberala stödet för gränskontroller i Öresundsregionen eller bifallet till massutvisningar av afghanska ungdomar till ett land i krig är några exempel som visar på uppenbara ideologiska trovärdighetsproblem.
      Det är heller inte givet att den organiserade liberalismen måste bestå av två partier. Tanken om att slå samman Liberalerna och Centerpartiet har varit på tapeten förr och väcktes bland annat av Lars Leijonborg 2002 men Maud Olofsson visade inget större intresse då. Kanske börjar tiden snart bli mogen för ett större, liberalt mittenparti?

      Jag berättar för din skull

      Foto: Jessica Gow / TT

      Saker du inte ska säga till någon som lider av psykisk ohälsa:
      Släpp det bara.
      Allt sitter i huvudet, tänk bara på något annat.
      Sluta klaga.
      Jag har också varit stressad, men det gick över.
      Har du provat att vila?
      Du behöver inte den där medicinen.
      Se lite positivt på tillvaron.
      Det blir bättre.
      Typiskt tjejer att bli sjuka av stress.
      Om du slutar oroa dig så går det över.
      Terapi är för galna människor.
      Det är bara svaga människor som blir psykiskt sjuka.
      Allt känns bättre efter en god natts sömn.
      Du ser ju jättepigg ut.
      Det kunde varit värre.
      Fokusera på bra saker.
      Du som alltid verkar så glad.
      Alla har det stressigt ibland.
      Du är för känslig.
      Har provat yoga?
      Vill du ens bli bättre?
      Allt detta har jag någon gång fått höra från min omgivning. Ofta är det säkert menat i välmening, men lika ofta borde inte personen uttala sig. De flesta gånger jag fått höra något av det har jag inte orkat svara emot eller förklara. Jag hade velat säga att det inte går att släppa när man mår så dåligt, att det inte alls är något jag hittat på och att jag inte klagar utan bara försöker förklara hur jag mår. Jag ville säga att det inte går att vila eller sova bort, att jag inte alls är känslig, att jag provat allt och att det inte finns något jag önskar högre än att bli frisk.

      Den enorma okunnighet folk fortfarande uppvisar kring psykisk ohälsa och stress är oroande. Trots att vi de senaste åren fått läsa, höra och uppleva tusentals berättelser kopplade till ämnet så har folk fortfarande svårt att förstå. Vi har ännu inte sett slutet på en folkhälsosjukdom som gått ner så djupt i åldrarna att högstadieungdomar känner stress och har symptom på utmattning. Fortfarande möter jag okunnighet, brist på respekt och dålig förståelse. Sedan jag själv insåg att jag var sjuk av stress har jag pratat, skrivit och delat med mig av mig själv och mina erfarenheter.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Nu tar jag ännu ett steg som jag hoppas ska öka förståelsen. Jag ska berätta för alla som vill höra om min resa, mina erfarenheter och vad jag gjort för att bli frisk. Hur det är att leva med en utmattningsdepression bakom sig. Omvärldens reaktioner och förvånansvärda okunskap och okänslighet.
      Jag berättar för att andra som inte vågar eller vill ska bli förstådda. Jag berättar för att vi måste ändra samhällets syn på psykisk ohälsa, för att få arbetsgivare att tänka om, för att inte fler ska hamna där, för att vi inte ska gå under. Jag berättar för din skull och för min skull. Jag berättar för att jag orkar nu. För att jag beredd att ta mig an frågorna, hejaropen och de som misstror. Kan jag få en till att förstå så har jag lyckats, och kan jag rädda någon från att drabbas har jag åstadkommit något fantastiskt.

      Tropiskt

      Holger låg utsträckt på rygg på den blå flossamattan i vardagsrummet. Han blinkade
      några gånger för att fukta ögonen, sedan blev han lugnt liggande med händerna knäppta på magen. För att förströ sig iakttog han en fläck i taket som påminde lite grann om en av hans kusiner. Såvitt Holger kunde minnas hade han aldrig lagt märke till fläcken tidigare. Men å andra sidan går väl knappt någon omkring hemma och glor istadigt i taket.
      Vid sidan om sig hade Holger kryckkäppen och en ask med tabletter mot muntorrhet. Hans tankar återvände till de omskakande händelserna tidigare på förmiddagen.
      Men nu hördes ett kurrande läte från vägguret ovanför bokhyllan. Efter att ha harklat sig slog klockan tolv med en hes och åldrad klang. Knappt hade sista slaget förklingat så rasslade det i ytterdörrens lås, dörren slogs upp och Majbritt från hemsjukvårdenkom seglande in för fyllda segel, frodig och utstrålande sitt överskott av professionell munterhet.
      – Hallå-hallå Holger, här kommer tant Majbritt med sprutan – MEN GUD vad gör han där på golvet!? Han har väl inte gåttoch ramlat!?
      Skärrad vek sig Majbritt ner på knä bredvid Holger.
      – Hur är det fatt? Har Holger ramlat måste jag få veta, sa hon upprörd.
      – Nå, int har jag ramlat, invände Holger på sitt milt sjungande mål. Nejdå, men att jag tappa ju den hä asken med tablettera mot muntorrheten. Med denhä värmeböljan blir man ju som uttorkad däri munna. Och givet var ju att asken sku slinka in under skåpet. Nå, int kunde jag mobilisera vårdsektorn för en såndä småsak. Så jag tog mig ner på golvet, och efter lite lirkande med käppen fick jag fram tablettasken, såvar det problemet löst. Men det svåraste återstod ju, nämligen att veckla upp sej på föttera igen, det var knepigare än jag trodde. Å andra sidan behövde jag nog få ta igen mig en stund efter mina upplevelser på denhä morronpromenaden. Såjag blev allt kvar där jag låg, för jag visste ju att du snart sku komma.
      Majbritt satte sig i tevesoffan.
      – Nu måste jag få ett ärligt besked… Hur mår Holger egentligen.
      – Bra.
      – Bra? Så brukar den svara som inte vill tala om saken. Vart Holger yrslig innan han hamna på golvet? Har han ont någonstans?
      – Inte det ringaste. Men att nu måst jag få berätta om dehä som hände mej för ett par timmar sen.
      – Sätt igång, sa Majbritt och hjälpte Holger upp från golvet så att han kunde få sin insulindos och tabletterna mot det lite för höga blodtrycket, prostatabesvären och de sura uppstötningar.
      Holger berättade att han hade gått sin dagliga promenadvända. Och fastän klockan inte hunnit fram ens till halv nio visade termometern redan 24 grader när han gick hemifrån.
      – Huvalien ja, frustade Majbritt, den här tropiksommaren kommer folk att prata om länge.
      Holger hade knallat älven bortefter, in till centrum. Där köpte han lite färska grönsaker och vände sedan hemåt. Kommen halvvägs kände han för en paus och slog sig ner på en bänk utanför Älvparken. Så långt såg världen ut som han vant sig vid att se den.
      Som Holger satt där med kryckkäppen lagd över knäna fäste han sig vid ljud som från någon som rumsterade uppe i parken. Det var trädgrenar som knäcktes, buskar som undanröjdes. Plötsligt kom en fullvuxen elefant ut från vegetationen.
      Makligt skred den utför brinken på sina fyra stolpar till ben. Fläktade sig med de missklädsamma öronen medan den rafsade åt sig ett och annat knippe visset gräs på väg ner till vattnet.
      – Solsting, tänkte jag, sa Holger. Får skaffa mej en såndä tropikhjälm innan jag blir fullständigt bortblandadav denhä värmen. Sitter här och ser i syne mitt på blanka förmiddan.
      Fast när jag tänkte skarpare på saken insåg jag att det nog var på riktigt och ingenting jag satt å drömde. En stor och livs levande kluns till elefanthane hade uppenbarat sig framför näsan på mig, så var det bara. Han hade avsågade betar och var förskräckligt dammig, med hela kroppen fårad, veckad och skrynklad som om han slarvat alltför länge med nattsömnen. Rädd vart jag aldrig, och jag hade ju min kryckkäpp ifall han skulle gå till angrepp. Men han ägnade mig inte så mycket som ett ögonkast.
      – En elefant på våra breddgrader, sa Majbritt klentroget. Holger måtte ha blivit något till perplex.
      – Jodå. Fast egentligen inte, sa Holger. I takt med att klimatet blir allt varmare expanderar den tropiska faunan norrut, antagligen via någon av Simplontunnlarna däruppe i de schweiziska alperna.
      – Käranån, så det kan bli, sa Majbritt och himlade spefullt med ögonen. Vad hände sedan?
      – Jag blev sittande och tittade på medan handä elefanten fyllde sina inre utrymmen med vatten. Massor av vatten. Men till sist hade han tankat fullt. Då gick han fram till en papperskorg och lyfte på locket. Sedan stack han ner snabeln, rörde om och avslutade genom att blåsa till med sådant övertryck att skräpet sprätte långt ut på marken. Bland soporna fanns ett bananskal, som han stoppade i munnen. Sen stolpade han tillbaka upp i parken, och så var det med den saken. Själv satt jag kvar i förundran över att ha fått se ett så praktfullt exemplar från vår utökade djurvärld. För jag vill påminna om att andra nykomlingar har redan uppenbarat sig i Sverige. Exempelvis berättar ju vittnesgilla personer att de sett två pelikaner sittande på Stockholms stadshus, var och en med en nyss infångad stadsduva sprattlande i strupsäcken. Häromdagen visade tevenyheterna en tio meter lång knölvalkringsimmande i Östersjön. Snart lär den europeiska tvättbjörnen etablera sej i Sverige. Det här är sånt vi får vänja oss vid.
      – Hur gick det för elefanten, frågade Majbritt.
      – Det blev ett utbrott av röster och av människor i rörelse uppe i denhä parken. Plötsligt kom handä elefanten tillbaka ut mellan buskagen och häckarna av berberis och spirea. I följe hade han denhä gången en brokig skara av djurtämjare och annan personal från cirkus BRAWO som slagit upp sitt tält under natten. Där var dessutom två poliser. Någon eller några hade före mej observerat den kringströvande elefanten och ringt polisen som i sin tur larmade cirkusfolket.
      Och där slutade föreställningen för min del. Elefanten med uppvaktning avlägsnade sig under ordnade former längs älven, på väg tillbaka till cirkusens djurstallar, varifrån han hade lyckats rymma. Det sista jag såg av kolossen, som för övrigt hette Lotar, var den imponerande bakdelen med sin oförtrutet viftande svans. Jag tyckte mig se hur hela elefantkroppen småskakade – som om han gick där och skrattade i mjugg åt det spektakel han ställt till med.

      Tydlighetens triumftåg

      I skrivande stund är det endast några timmar kvar tills röstlokalerna stänger, och det känns inget vidare. Detta eftersom vi beter oss som barn i en tid då vi kanske mer än någonsin hade behövt agera som vuxna. Vi tjafsar om allt och försöker inte ens förstå varandra, oavsett om det handlar om vargar, Mumin, eller betydligt viktigare frågor. Vi sitter i varsin sandlåda och kastar åsikter på varandra och dödläget är konstant. Vi hittar ständigt, i bästa och kanske sämsta fall, åsiktsbaserade akilleshälar och anledningar till att förlöjliga, ofta toppat med en skratt-smiley för att understryka det sarkastiska anslaget.
      En kollega till mig formulerade det kanske bäst när han pratade om att ”sminka en gris”.

      Det är lite så det känns nämligen; oavsett om det handlar om politiska skygglappar och att inte våga lyfta problem, eller arga män iförda dyra kostymer som vill skapa vita etno-stater. Vem sitter på svaren? Är det de självutnämnda sanningssägarna som profiterar genom att måla upp systemkollapsen för alla som vill och orkar lyssna, trots att statistiken påfallande ofta säger något annat. Eller är det champagnesossar som pekar på samma siffror och vägrar ta in hur folk känner och upplever? Ingen vet och få verkar bry sig. År 2018 är det nämligen magkänslan som vi förlitar oss på mest – att hålla två tankar i huvudet samtidigt ger varken röster, ryggdunkningar eller swishgåvor. Folk är trötta på att andra säger till vad de ska tycka och tänka, vilket är förståeligt, och det gör att knuten dras åt allt hårdare. Propagandan regnar in från både vänster och höger – och hela samhällsklimatet känns gyttjigt.

      Vad jag är? Jag är inte bättre än någon annan. Jag har med fördomar och tankar där rationalitet ibland brottas med magkänslan och där empatin fluktuerar i takt med nyhetsflödet. Men en sak är väldigt klart: ingen bild har etsat sig fast och berört mig lika mycket som den på 3-årige Aylan. Han som spolades i land nära Bodrum i Turkiet när hans familj försökte fly från inbördeskriget i Syrien, ni vet. Hans näsa som stack ner i vattnet, den röda t-shirten och de blåa byxorna. Min magkänsla säger att kläderna är i storlek 98 – och jag går sönder när jag förstår varför jag gör den kopplingen. Magkänslan byts ut mot ett järnrörslag i solar plexus.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Där blev det tydligt även för mig, då infogade även jag mig i tydlighetens triumftåg. Då kände jag att världen är föränderlig och att vi som har det bra måste göra en insats för dem som befinner sig på flykt, trots att det medför problem som ibland får det att vända sig i magen. För problem blir det ju, konstigt vore annars. Men vi måste väl ändå hjälpa till? Vad är vi för människor annars? Jag antar att jag därmed sållar mig till gruppen som sitter i sina villor i förorten och känner sig som goda människor.
      Eller som de vuxna hade kallat det: En ordbajsande PK-fitta i vänsterfilen som antagligen hade bytt åsikt den dagen jag blev eller mina barn blev gruppvåldtagna av ett gäng afghanska ”pojkar” med skäggväxt.

      Den stora oredans tid

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Ett nytt politiskt landskap har sett dagens ljus. Det är nära nog dött lopp i riksdagsvalet. Att formera en regering som i bästa fall överlever hösten är skrivet i stjärnorna. Här kommer att krävas oortodoxa lösningar.

      På landstingssidan är det mycket glädjande att Värmlandssamverkan behåller den politiska majoriteten. Karlstadspartiet Livskvalitet kommer in i fullmäktige i Karlstad. Det kommer att krävas såväl kreativitet som nytänkande över blockgränsen för att kunna bilda en stabil politisk majoritet i Karlstad. Det minst positiva i valresultatet är SD:s frammarsch och vänsterns ökade stöd i folkopinionen. Här får två tidigare regeringar ta på sig ansvaret för att genom sin politik ha bäddat för SD:s framgångar. Det ska bli mycket intressant att se hur SD kommer att agera framöver utifrån sin nya position i rikspolitiken. Det mest sannolika och önskvärda är nu att vi får en borgerlig regering med Alliansen som utgångspunkt och med starka inslag av liberal politik. Att SD skulle komma att släppa fram Löfven som statsminister framstår som mindre sannolikt och någon ny decemberöverenskommelse kommer lyckligtvis aldrig mer att komma till stånd. Men det förutsätter att Centerpartiet ger avkall på sin radikala migrationspolitik. Samtidigt kan man konstatera att det i så fall inte är första gången Centern skulle komma att svänga i sina ställningstaganden i sin strävan efter politiskt inflytande. Men osvuret är bäst. I Almedalen i somras lät SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, förstå att partiet skulle komma att lägga ned sina röster och släppa fram Löfven som statsminister hellre än att släppa fram Centerns Annie Lööf.

      Socialdemokraterna har mer och mer kommit att anta karaktären av gårdagens parti med gårdagens lösningar på angelägna samhällsproblem. S-politiken känns helt enkelt inte längre särskilt aktuell. Sossarna vet inte längre var stigarna finns i den skog de själva odlat. Argumentationen i valrörelsen har dessutom inte framstått som särskilt övertygande genom bland annat LO:s röda annonshelsidor i dagstidningarna med rena greuelpropagandan om landets snara undergång med en borgerlig regering. LO:s bistånd till S framstår dessutom alltmer som helt otidsenligt, när inte ens hälften av medlemmarna längre röstar på S.
      Miljöpartiet räddas kvar i riksdagen mycket tack vare sommarens torka, värme och skogsbränder och trots språkrören Lövin och Fridolin. Partiet förlorar sin riksdagskvinna på Värmlandsbänken. Efter den här sommaren kommer alla partier i Sveriges riksdag utom SD att vilja verka för att vi i framtiden skall kunna förebygga och möta klimatförändringar och olika klimatvariationer. Liberalerna, som enligt Naturskyddsföreningen har den bästa klimatpolitiken i Alliansen, kommer definitivt att vilja gå i bräschen för detta.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      KD har gjort ett mycket bra val och får nu en KD-riksdagsman på Värmlandsbänken. Detsamma gäller tyvärr inte Liberalerna, som verkligen hoppats på att se Arman Teimouri i riksdagen. (Efter att ledartexten publicerats blev den preliminära rösträkningen klar och Teimouri fick en plats i riksdagen, reds anm.)

      Låt oss nu få en regering som man kan känna förtroende för. Låt S och MP ägna sig åt sina respektive nödvändiga förnyelseprocesser i opposition och låt framför allt Vänsterpartiet få påbörja en så lång ökenvandring som möjligt utan någon som helst möjlighet att skåda en hägring i öknen i form av någon som helst påverkan på rikspolitiken. Nu behöver vi en beslutsför regering. Sverige har inte råd med fler kraftlösa regeringar. Vi har redan förlorat alltför mycket av positiv och nödvändig samhällsutveckling under de senaste fyra åren.

      Hösten – en bra tid att så grönsaker

      Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX

      Sensommaren är här och med den lite svalare väder och regn. Gräsmattorna börjar få tillbaks sin gröna färg och morgnarna bjuder på daggfuktiga promenader i trädgården. Med semester i kroppen känner jag mig som lugnet själv och redo för hösten. Minns ni i våras? Ett mindre kaos på fönsterbrädor, i växthus och inte minst i huvudet. Allt skulle snabbt ner i jorden för att komma upp i tid. Nu är läget ett helt annat. Ingen stress utan snarare en känsla av behaglig stillhet.
      Under sensommaren är det faktiskt väldigt bra att så och plantera. Inte bara för att allt känns lugnare utan många perenner och bärbuskar trivs alldeles utmärkt med att planteras nu när den stekheta solen är borta och de hinner rota sig innan frosten kommer. Risken för skadedjur är också betydligt mindre än på våren och sommaren. Många handlare säljer ut sina plantor så här års, så har man tur kan man få med sig mycket fint hem till ett bra pris.
      Alla grönsaker går dock inte att så på hösten, men några trotjänare från i våras har jag sått en andra omgång av. Vintersallat, mizuna och spenat fick det bli. De är inte så känsliga för kyla och klarar sig bra trots sin späda uppsyn. Mizuna är en asiatisk bladväxt med mild kålsmak. En favorit hos mig som gillar både kål och asiatisk mat. Även rädisor går bra att så nu, för de är snabba med att komma upp. Jag tänker också testa att så frö av dill, koriander och rödbeta inför nästa vår. Örterna brändes bort i sommarens torka och rödbetorna blev så klena, därför gör jag ett försök med vintersådd. Sätter man frö nu på hösten ska de gro extra tidigt på våren sägs det. Värt ett försök.

      Foto: Leif R Jansson / SCANPIX 

      I de trädgårdar som har fruktträd dignar grenarna av frukt just nu. Jag älskar äppelmos och har kokat mängder av sommaräpplet ’Transparente Blanche’ som ger ett ljust och fint mos. Sommaräpplen går inte att lagra, men däremot höst- och vinteräpplen, som ’Aroma’ eller ’Cox Orange’ kan lagras i flera månader genom att läggas i en trälåda eller en kartong, inlindade i tidningspapper, i runt fyra grader. Jordkällare är den perfekta platsen, men förråd funkar också fint, bara man håller lite koll och plockar bort den frukt som eventuellt börjar ruttna. Är det ett bra äppelår som i år, får man ofta mer frukt än vad man mäktar med, så varför inte ställa ut en korg vid porten till förbipasserande eller besöka ett musteri?
      Något som jag testar den här hösten är att samla frö till kommande år. Chili- och paprikafrö tas av frukt som gärna får vara lite övermogen. Dela frukterna, skrapa ur fröna och bred ut dem på ett nät för att torka. Jag använder kaffefilter som fröpåsar, noterar bara namn och år och försluter med ett gem innan jag lägger dem i förrådet, där det är svalt och mörkt. Bifftomaten ’Brandywine Yellow’ blev en riktig favorit den här sommaren så de fröna ska också sparas. Gyllengul, köttig och söt i smaken. Just tomatfrö har ett blött och geléaktigt hölje kring sig, tryck därför ut fröna på ett hushållspapper och låt dem torka fast. Vik sedan ihop pappret och spara till nästa års sådd. Då river du bara av bitar av pappret med ett frö på och stoppar ner i jorden.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Ruccolafrön torkar direkt i sin frökapsel på stam, de repar jag bara ur sin skida, torkade och klara. Samma sak med många blommor. Vallmo till exempel, den har kapslar som är proppfulla med frön som du endera kan spara för vårsådd, eller så dem redan nu. Jag fick så fina pionvallmo i purpurrött i somras, som jag strösslat ut i rabatten med hopp om tidig blomning nästa år.
      Nästa år. Känns långt bort just nu, men tänk så snabbt det går. Ett par månader bort sitter i alla fall jag och spanar in frökatalogernas nyheter och planeringen i huvudet har satt igång. Det lär bli ännu mer än i år, för jag har precis blivit husägare. Ett hus med en otroligt fin och stor trädgård. Men mer om det nästa gång.

      Spådamen

      Året var 1962 och jag slet som reporter på HuddingeVarjehanda. Något jag minns som lite annorlunda var en intervju hos sibyllan Spader Dam i Gamla stan i Stockholm. Egentligen hette hon Tuttan Persson och kom någonstans norrifrån.
      Spader Dam hade på den här tiden gjort sig ett namn som ”ockultist”, och hennes paranormala förmåga omvittnades av många. Som spåkärring menade sig damen kunna tyda människors karaktär och livslängd. Den aura som liksom en diffus strålning omger varje individ röjde klientens hälsotillstånd med mera. Genom att fixera sin kristallkula fick sibyllan glimtar av framtiden.

      Vid avtalad tidpunkt infann jag mig i hennes lya på Österlånggatan. Hon hälsade mig älskvärt välkommen, blixtrade med guldtänderna och bad mig sitta ner vid ett bord i trolsk belysning av två kandelabrar med armar och ljushållare. Själv satte hon sig omständligt på andra sidan bordet. En svart katt med vilt uppspärrade ögon betraktade mig oavlåtligt uppifrån ett skåp. I rummets gardinstång hängde upp och ner ett par oroliga fladdermöss.
      Sibyllan fyllde alltför väl ut sina kläder och hade ljudlig andhämtning. Hennes hand sköt plötsligt ut över bordsskivan, grep min hand, synade den ingående och återlämnade den sedan med följande besked:
      – Du har klent utvecklade halvmånar på naglarna min vän, det ser jag som ett tecken på blockerade energiströmmar. Mitt råd är att du dagligen intar ett extrakt av ryssrot, som jag just den här veckan händelsevis säljer till förmånligt pris.

      Damen kratsade sig mellan skulderbladen med en klåmeter som hon stack ner innanför kragen. Sedan anlitade hon sin kristallkula, stirrade egendomligt nynnande in i den och viskade.
      – Kristallkulan avslöjar att där finns en hel del mentalt hos dig som behöver uppgraderas. Låt oss börja med det missnöje som tycks besvära dig i arbetslivet. Vad är det som stör dig?
      – Allt… Men jag har en fråga.
      – Ställ den, sa sibyllan.
      – På väg till husets huvudingång upptäckte jag en dörr på baksidan av huset, sa jag. Som jag närmade mig öppnades dörren och en man med svart portfölj steg ut. En stadigt byggd manm i långrock med pälskrage och en hård hatt med vida brätten. Genast han fick syn på mig tog han av sig hatten och höll upp den framför ansiktet samtidigt som han roterade ett halvt varv på klacken. Med ett jättekliv försvann han runt husknuten. Ett ganska förbryllande beteende, måste jag ju säga, och visst får man intryck av att mannen försökte dölja sin identitet.
      – Min nyfikenhet var väckt, fortsatte jag min redogörelse. Jag gick fram till dörren och fann den olåst. Berodde det på slarv, eller hade mannen inte gett sig tid att låsa innan han smet iväg? Av allt att döma hade jag hamnat i en någon form av reservuppgång. Ingenting konstigt i det, och visst måste den vara till stor nytta för klienter som av en eller annan anledning önskar hemlighålla sina besök i huset. Följande en impuls gick jag uppför trappan. På andra våningen fann jag damens mottagning, och här är jag nu.

      Spådamen syntes något besvärad, och fladdermössen kastade sig loss från gardinstången för en ljudlös dans runt taklampan.
      – Hann du se vem mannen var som du mötte? brummade spådamen.
      – Ja.
      – Nämligen?
      – En av regeringens hörnpelare, ingen mindre än landets finansminister herr Gunder Gräng. En allmänt respekterad politiker men också uppmärksammad för sin vana att hålla byxorna på plats med både hängslen och livrem. Vi talar således om en person med avancerat säkerhetstänk, övertygad om betydelsen hos en man i regeringskretsen av att inte tappa byxorna i ämbetet.
      – Finansministern tillhör mina återkommande kunder, bekräftade Sibyllan. Det som i all synnerhet intresserar honom är de glimtar av framtiden som jag kan tillhandahålla och som han antagligen drar nytta av i budgetarbetet. Nu vädjar jag till dig att inte sprida kännedom om herr Grängs besök här i huset. Jag vet att han skulle uppskatta att detta finge stanna oss emellan… Men låt oss återgå till ditt fall. Vill du underkasta dig en mer ingående analys av din personlighet?
      – Jag tror det får räcka med vad min hustru brukar påtala angående min inre person.
      – Som du önskar, sa Sibyllan. Men jag spådde dig i handen, det vill jag ha tjugo kronor för.
      – Det förefaller mig i överkant, sa jag. Och får jag påminna om ministerbesöken. Mina journalistiska instinkter manar mig att skriva en skandalartikel om verksamheten här. Skall jag hålla tyst krävs en motprestation.
      – Ocker, knarrade madam Spader Dam. Men låt gå, jag bjuder på spådomen.

      Behovet av liberala reformer

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Valdagen närmar sig med stormsteg och när ni läser nästa nummer av KT så har rösterna med största sannolikhet räknats och mandaten fördelats.
      Med risk för att få äta upp min hatt vågar jag redan nu kora valets segrare; Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Spelbolagens odds stödjer detta, vilket även de traditionella opinionsundersökningarna gör. Så varför tycker jag att det är ett problem att dessa två partier troligtvis samlar omkring 30 procent av den svenska väljarkåren?
      Båda dessa partier sätter ett utvalt kollektiv främst på bekostnad av de som befinner sig utanför detta. Enligt Sverigedemokraterna så utgörs detta kollektiv av en etnisk och kulturell grupp som definieras efter måttet ”svenskhet”. Hur detta ska bedömas är dock högst otydligt och de som tog del av Jimmie Åkessons utfrågning i SVT är dock troligtvis inte klokare efter utfrågningen än före.

      Hos Vänsterpartiet är identitetspolitiken förhärskande. För den som inte vandrat identitetspolitikens irrvägar kan de sammanfattas ungefär som att politiska ställningstaganden görs baserat på särintressen och perspektiv utifrån grupptillhörighet, inte som individ. Några av dessa många identiteter är etnicitet, kön, könsidentitet och sexuell läggning. Den skarpsynte läsaren kan naturligtvis påpeka att kultur skulle kunna vara en sådan grupptillhörighet, apropå Sverigedemokraternas fokus på svenskhet, och det är naturligtvis helt korrekt. Men istället för att rikta udden mot invandrare så tar Vänsterpartiet sikte på de som tjänar omkring 38 000 kronor per månad eller mer samt landets företagare.

      Vi föds alla fria, med samma rättigheter och skyldigheter. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar och vi ska alla bedömas utifrån våra egna intjänade meriter. Att beläggas med en uppsättning förväntade egenskaper och åsikter baserat på etnicitet, sexuell läggning eller kön är direkt fördummande. En sådan kollektivistisk utgångspunkt diskvalificerar alla utomståendes synpunkter och försvårar, rentutav omöjliggör, det politiska samtalet. Resultatet blir en kvävd debatt, en snäv korridor och ett fattigare samhälle.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      När jag läser Vänsterpartiets partiprogram slås jag av hur de berömmer sig för att stå upp för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna men genom att vilja avveckla äganderätten samtidigt avskaffa Artikel 17 som förklarar att ”Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra” samt ”Ingen må godtyckligt berövas sin egendom”. Alliansen blev beskylld för ”systemskifte” när man ville slopa skatteavdraget på fackföreningsavgift men att gå till val på kapitalismens avskaffande och avvecklandet av äganderätten måste väl ändå smälla högre än så?

      Samtidigt låg det något vackert i Jonas Sjöstedts vånda när han konfronterades med detta i SVT:s utfrågning. Karl Marx måste ha vänt sig i sin grav när Jonas Sjöstedt, på bästa sändningstid i SVT, säger att det bästa exemplet på ett socialistiskt samhälle är det gråsossekapitalistiska Sverige. Inte de socialistiska föredömena Venezuela, Nordkorea eller Kina utan Sverige. För min egen del så hoppas jag på de många liberala reformer landet så väl behöver, även om jag är medveten om att jag på söndag kväll löper stor risk att bli besviken.

      Under min korkek

      Foto Leif R Jansson / Scanpix

      Det sägs att man dör som man har levt – oförsonlig, nöjd, bitter, rädd, nyfiken, med någon vid sängkanten eller ensam på väg in i den stora ensamheten. Men jag menar också att man också åldras som man har levt; de erfarenheter som livet har gett oss har mejslat ut och finslipat vår karaktär och våra egenskaper, om man nu inte har valt att leva på en livslögn med förträngning och förnekelse som sällskap.

      När jag för en tid sen pratade med en person, som menade att man som pensionär inte får nöja sig med att mata änderna, hörde jag plötsligt mig själv säga att jag är just en sån som matar änderna – något jag aldrig vare sig tänkt eller sagt tidigare men som nu framstod kristallklart. Att jag tycker bäst om att sitta under min korkek och lukta på blommorna har jag hävdat länge, och det innebär ju faktiskt precis samma sak som att mata änderna, nämligen att få leva sitt liv i ett lugnt tempo, gärna ute i naturen, utan stök och bök, slammer och stoj. Det verkar kanske trist för människor med en annan läggning, men för mig är det väldigt skönt, ja, rentav nödvändigt för mitt välbefinnande.
      Och ja, jag är något av en ensamvarg, vilket inte betyder att jag undviker andra människor; min familj betyder allt för mig, och jag har några riktigt goda vänner som jag värnar om, men jag har aldrig umgåtts i stora kamratgäng eller varit särskilt förtjust i att göra saker i grupp. Jag tycker om att dansa, jag gillar att prata med folk, jag går gärna en kurs för att lära mig något nytt, och jag är en bra festfixare. Men att mingla runt med ett glas i handen och kallprata om ingenting med främmande människor är för mig en ren skräckupplevelse!

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Redan som barn sökte jag ofta ensamheten, satt och ritade timme efter timme, lät mig uppslukas av underbara böcker och tog långsamma promenader längs sjön där jag växte upp. Mina vänner var väldigt betydelsefulla men absolut inte lika många som min utåtriktade populära syster hade, och långt fram i livet trodde jag att det var något fel på mig, då jag aldrig lyckades vara sådär supersocial eller superpopulär som andra i min närhet utan tvärtom tyckte att det var skönt att vara för mig själv.
      Med åren har jag dock lärt mig att det är okej att söka avskildhet, att jag arbetar bäst ensam eller i par och att många vänner inte gör mig lyckligare. Jag har helt enkelt accepterat att jag är den jag är: en introvert person. Och att vara introvert duger numera (nästan) lika bra som att vara extrovert. Så jag avstår från pensionärsverksamhet i grupp och fortsätter att mata änderna och sitta under min korkek – med kortare avbrott för födelsedagskalas, styrelsemöten, familjemiddagar, vinprovningar, barnbarnsaktiviteter och bokklubbsträffar.
      Utan att känna mig det minsta fel eller konstig…

      Var din egen förebild

      Tim Sterner, förebild för sig själv.

      Under fredagen den 31 augusti infaller den internationella förebildsdagen. Då ska jag ge mig själv en klapp på axeln och en dunk i ryggen.
      En självutnämnd förebild är väl ingen vidare förebild, kanske du tänker. Det har du i så fall helt rätt i om du syftar på någon som utsett sig själv till andras förebild. Men anledningen till att jag tänker fira mig själv på fredag är att jag är min egen förebild.
      Det blir indirekt en hyllning till min mamma som under min uppväxt hela tiden sagt: ”var din egen förebild.” Genom åren har det blivit ett inre mantra. Från början var det bara fyra ord sammansatta i en välmenande mening. Det är först på senare år som budskapet faktiskt slagit rot i mig.

      Det finns ingen annan som mig, så varför ska jag söka mig själv i andra? Det är ett slöseri med tid och energi. Jag har redan alla verktyg jag behöver för att vara mig själv. Hjärnan är en verktygslåda som innehåller alla karaktärsdrag jag smitt under mitt liv bara genom att vara mig själv.
      Var din egen förebild. Mammas ekande uppmaning bottnar i min avsaknad av manliga förebilder. Alla har bleknat med tiden, precis som gamla idolkort. Vissa vill påstå att pojkar behöver män att se upp till, men jag fördömer det påståendet. Man måste inte tänka, tycka och känna som andra män för att bli en man. Jag tror snarare att man kan bli en mer funktionell man genom att distansera sig från förutbestämda mallar.
      Mallarna kan dock användas som en uteslutningsmetod. Ibland kan det vara bra att se dåliga alternativ för att veta vilken människa man inte vill vara. Därför kan det kanske vara bra att ha några av de där naggade idolkorten i bakfickan. Som en påminnelse om att man ska vara sin egen idol. Om inte annat kan det ju annars vara en psykologisk vinst bara att sitta på dem. Där kan de ligga och känna sig blasé.

      Tim Sterner, krönikör

      Så här i valtider är det lite extra praktiskt att kunna bilda sin egen uppfattning om samhället i stället för att låta sitt medvetande kontamineras av någon som aldrig kommer gå i ens skor. Det har hänt att jag gjort vissa livsval baserat på vad människor runt mig har tyckt och sagt, men det har sällan känts rätt efteråt. I många fall hade resultatet blivit bättre om jag hade lyssnat på mig själv.
      Så numera är jag min egen förebild. Jag litar mer på min egen intuition än på någon annans magkänsla. På fredag ska jag därför fira hur bra jag har lyckats vara jag under mina 31 år. Om jag känner mig själv rätt så kommer det dock inte att bli mycket till firande. Det kanske räcker med att jag betraktar mig själv lite längre i spegeln och upprepar mitt mantra.
      Var din egen förebild.

      Var vaksam på valkompasser

      Foto: Frida Jansson Högberg

      Gruppen osäkra väljare är stor och många är det säkert som nappat på TV och tidningars olika ”valkompasser” på nätet.
      Men visar verkligen svaret på 20-30 frågor vilket parti dina åsikter står närmast? Eller vilka politiker du ska ge ditt förtroende för kommande fyra år? Mitt svar är nej, politik och värderingar är mycket mer än svaret på några övergripande sakfrågor. Värderingar handlar om hur vi tillsammans ska forma vår framtid, vilken ideologisk kompass vi ska ta vägledning från när vi fattar våra beslut snarare än att en tidnings eller webbsajts kompass ska tala om för oss vilket parti vi bör välja.

      Riktigt illa blir det när kompasserna är direkt felkonstruerade. När jag roat mig med att göra några av de olika varianterna som florerar, dyker det upp frågor som jag vet omöjligt kan styra mot ett visst parti eftersom inget parti tycker så. Då är det lätt att bli illa berörd. I TV4:s valkompass ska man exempelvis ta ställning till om man tycker att lön och pension ska beskattas lika. Den frågan borde inte påverka det minsta eftersom INGET parti tycker att pension och lön ska beskattas lika. Vad jag känner till har åtminstone inget av riksdagspartierna aviserat att de tänker chockhöja skatten för de med de allra lägsta pensionerna, garantipensionärerna. Det skulle bli följden vid en lika hög beskattning av pension som av lön. Alliansen sänkte som bekant skatten för den gruppen rejält förra mandatperioden genom att höja grundavdraget för den gruppen, det vill säga den del av pensionen som helt undantas från skatt.
      Jag har letat i de partier som kompassen styr mot om man bockar i att man faktiskt vill att pension och lön ska beskattas lika – bland annat (S) – men jag hittar inget i deras program om att de vill chockhöja skatten för garantipensionärer. Visserligen har de rödgröna visat sig varit flitiga på att höja alla skatter som går att höja, men att de skulle undanhålla sådant för potentiella väljare men samtidigt delge valkompasserna sin agenda, det är väl ändå svårt att tro?
      Även när kompassfrågorna inte är direkt felaktiga som i det här fallet så riskerar ändå urvalet av enstaka frågor att på ett oproportionerligt sätt styra mot vissa partier. Ska du ändå göra en valkompass ger dig ändå SVT:s variant dig möjlighet att läsa vad kandidaterna skrivit och på så sätt mer nyanserat bilda en uppfattning, men då förutsätter det att du inte bara klickar i svar utan också läser de olika partiernas och kandidaternas motiveringar.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Bättre än valkompasser är att studera hur partierna faktiskt agerat i riksdagen och i våra beslutande församlingar i landsting och kommun. Till exempel vilka skattelättnader eller skattehöjningar som faktiskt genomförts och aviserats, vilka vallöften från tidigare år som infriats och vilka initiativ som tagits. Bättre är också att gå ner på torget och prata politik i valstugorna på torget, med alla som faktiskt kandiderar och söker väljarnas förtroende. Bättre är också att studera partiernas program och fundera på vad deras politik kan leda till för framtiden och för demokratin. För dig som individ, men också för hela Värmland, Sverige och övriga världen. Nyttja de sista veckorna före valet till att plugga och prata. Och, framför allt, använd din röst och ge i de kommande valen till kommun, landsting och riksdag ditt förtroende till de människor du litar mest på och som har en ideologisk kompass som visar riktningen mot det samhälle som DU vill leva i. Som inbiten liberal älskar jag demokrati, rättsstaten, jämställdhet, frihet och ett öppet samhälle. Hoppas att vi är många!

      Partipolitikens tynande tillvaro

      Foto: Frida Jansson Högberg

      Det går knappt att slå upp en tidning utan att man får sig till livs allsköns spekulationer om vad som egentligen kommer hända efter valet. Men med så mycket uppmärksamhet riktad mot höstens regeringsförhandlingar riskerar vi att missa historiens bredare penseldrag.
      För det är inte säkert att dagens partiväsende och demokrati – som vi nu känner dem – kommer överleva under innevarande sekel. De flesta av våra partier är numera hundraåriga, stelbenta kolosser som drivs alltmer som affärsmässiga åsiktsfabriker. Företrädarna är ofta inslussade till fabriken via ungdomsförbunden och har i sin yrkesroll kommit att omges av allt större staber av assistenter och politiska sekreterare.
      Allt är proffsigt, relativt opinionsanpassat och oändligt slätstruket.
      Dessa staber av kommunikatörer har växt men antalet medlemmar har minskat i rask takt – blott 250 000 svenskar är idag medlemmar i ett politiskt parti. Det är ungefär lika många medlemmar som hos Bygdegårdarnas Riksförbund; en nog så viktig om än inte samhällsbärande institution. Utvecklingen över de senaste tjugo åren har varit katastrofal – de politiska partierna tappat hela 300 000 medlemmar. Den folkliga förankringen? Ja, den är svag och eroderande vilket kan vara förklaringen till att fler vill rösta på utpräglade missnöjespartier.
      Statliga miljonbidrag till partierna har dessvärre gjort medlemmarna relativt ointressanta som intäktsbas. Partierna kan därför utvecklas mot mer sektliknande, inåtblickande etablissemang som i många fall erbjuder avlönat arbete under en livstid åt fåtalet uthålliga, lojala företrädare. Många nya inom politiken upplever samtidigt att det är svårt att påverka; stora kongressbeslut och förankring bakåt i leden väger lätt i en samhällsdebatt som varar lika länge som en hashtag på Twitter.
      Vidare har den folkliga legitimiteten urholkats så pass att återväxten hotas, inte minst här i Värmland. I exempelvis Munkfors har M, L, KD och MP inte lyckats hitta en enda medborgare som vill kandidera för dem till kommunfullmäktige. Liberalerna och Miljöpartiet kan samtidigt ha påbörjat sin golgatavandring ut ur den värmländska kommunpolitiken – liberalerna fick inte ihop någon fullmäktigelista för tre kommuner och miljöpartisterna saknar fullmäktigekandidater i fyra av elva värmländska kommuner. De små värmländska kommunerna är därtill ofta blygsamt representerade på länets riksdagslistor vars kandidater ofta har en relativt hög medelålder.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men det räcker inte med den käcka uppmaningen att gå med i ett parti så löser sig allt. För det är inte medborgarna det är fel på, utan partierna. Det är därför dags att höja statusen på medlemskapet genom att kraftigt sänka de statliga bidragen till partierna. Låt istället antalet medlemmar spegla partiets operativa styrka. En valkampanj ska hänga mer på förmågan att mobilisera och inte på att spara miljoner i ladorna. Man kan också begränsa tiden för hur länge man får sitta som förtroendevald för att gynna en ökad rotation på taburetterna. Ett annat förslag som ofta förekommer är att låta det så kallade ledamotsstödet, som idag snos av partiorganisationerna, istället gå direkt till den förtroendevalde så att denne kan anställa en egen pressekreterare. Riksdagsledamöter som står mer oberoende från sitt partikansli skulle göra den fria debatten – och i sin tur det folkliga engagemanget – mer än gott.

      Blåst

      Det  var på 70-talet, en tidig höstdag i snålblåstens Gävle. På en bänk i stadens esplanad sitter en pensionär med rutig keps och en sliten svart raglanrock. På sitt knä har han en påse brödrester, som han delar ut till en flock påflugna kajor. Det blir mycket stoj och kjä kjä kjäande kring den gamles galoscher.
      En reslig man kommer då halvspringande bland löven på gångvägen, hans halsduk håller på att lossna och fladdrar som en kulört vimpel i vinden.
      Med ett svep av sin promenadkäpp skingrar mannen kajflocken, sedan stannar han tvärt framför bänken.
      – Ursäkta, men min herre har händelsevis inte sett till en förflugen hatt?
      – En vadförslag, säger pensionären med handen bakom örat.
      – En mjuk filthatt, fortsätter mannen barhuvat. Inköpt i Hannover och av utmärkt kvalitet. En borsalino. Flög av när jag korsade rådhustorget.
      Mannen pekar irriterat mot sitt huvud där vindkasten rumsterar i hans grå hår som fått växa till sig i konstnärlig frihet, särskilt i nacken.
      Pensionären ställer från sig brödpåsen och säger.
      – En man med foxterrier har jag sett, och en tom plastpåse blåste förbi här alldeles nyss. Men hatt, nej ingen hatt.
      – Om ni makar er litegrann, sa mannen, kan jag kanske få slå mig ner och hämta andan.
      Pensionären beredde plats och såg sedan skarpt på nykomlingen.
      – Jag såg en bild av er i Gävleposten igår. Ni är Igor Mann, inte sant. Som ska dirigera Beethovens femma på teatern i övermorron kväll.
      – Det stämmer, sade den hattlöse och dirigerade kajskocken med sin käpp så att de for åt alla håll, kjäande con forza.

      – Jag har biljett till konserten på söndag, sa pensionären belåtet. Det är något jag verkligen ser fram emot. Älskar Beethovens femma. Särskilt den där upprörda passagen med kontrabasarna i scherzot. Ni vet stället som låter som när en flock lejon borstar tänderna.Vad får vi höra utöver Beethovenfemman?
      – Ouvertyren till en ny opera av tysken Edmund Kugel, sa dirigenten dystert. Jag ledde uruppförandet för något år sedan på Staatsoper i Hannover. I ett av salongens oxögon satt kompositörens far, och vi kunde alla bevittna hur gripen mannen blev av sonens musik. ”Oxöga” är som ni kanske vet en speciell loge med rund öppning belägen högst upp nära scenen. Efteråt skrev en recensent i Hannover Tageblatt att ”det var första gången man sett faderstårar i ett oxöga”.
      Dirigenten belönade sig själv med ett dånande skratt som fick kajorna att på nytt kasta sig ännu ett stycke upp i träden.
      Pensionären sa.
      – Maestro har ju dirigerat lite varstans i världen. Hur är det att spela här i  Gävle?
      – Det har sina sidor, sa Igor Mann. Folk är ju så för jämnan förkylda i den här stan. Mina gästspel tycks alltid locka de värst drabbade. I stället för att gå till sängs med ett par Albyl sätter sig Gävleborna på parketten i Gävle teater och hostar sönder Beethovens femma. Förra säsongen fick jag ”Schuberts ofullbordade” ödelagd. Men inte nog med detta. Från raderna kan man höra ljudet från dom som sakta och njutningsfullt river loss långa remsor av prassligt omslagspapper från rullarna med syrliga tabletter. Dom sägs vara bra för halsen, dessa tabletter, men de är det definitivt inte välgörande för Schubert.
      – Det är blåsten som gör folk sjuka, sa pensionären och fällde upp kragen. Och han beskrev vältaligt hur Gävlebukten samlar in havsvindarna som en jättelik strut med pipen riktad in mot staden. Luftmassan trängs ihop och ökar då hastigheten till frisk kuling som drar in i centrum och gör alla lite snorigare än vi annars skulle ha varit. Hattar flyger av i vindbyarna, paraplyer vrängs ut och in. Blåser det inte hårt från nordost blåser det ännu hårdare från väster. Av detta kan man dra en viktig slutsats.
      – Vilken då?, undrade dirigenten.
      – Ja, om jag det visste..!
      – Hmhmm…Säg mig, vad sysslade ni med under yrkesåren?
      – Jag var redaktör på flera tidningar och tidskrifter fram till dess att de lades ner. Kanske frågar ni er om där finns ett orsakssamband, och då vill jag svara och göra klart att det låter jag vara osagt. I vilket fall vill jag påstå att jag blev en baddare på att knaka med fingerlederna medan jag satt vid skrivmaskinen. Så här.
      Pensionären grep med vänsterhanden om högerhandens pek- och långfingrar och gjorde ett ryck så att det knäppte till i båda.
      – Huga! sa dirigenten och reste sig. Jag får nog fortsätta jakten på min hatt. Antagligen har den blåst vidare längs esplanaden, norrut mot teatern. Dit är jag själv på väg eftersom vi repeterar söndagens konsert hela eftermiddagen idag. Fast oss emellan: orkestern är egentligen underbemannad för de verk vi ska spela. I stället för åtta kontrabasar har vi tre, varav en förkyld. Sen måste jag försöka få lite fason på ett par illgärningsmän till trumpetare. Dom är inhyrda från regementskåren och tutar på, banne mej, som för att blåsa till frontalanfall med påsatta bajonetter…Nåja, nu hoppas jag  att ni trots allt får en smula behållning av konserten på söndag – ATCHI –
      – Prosit, sa pensionären artigt.
      Dirigenten virade halsduken ytterligare ett varv kring halsen.
      – Fattas nu bara, utbrast han, att också jag fått en släng av denna vilt grasserande Gävleinfluensa!
      Han bjöd farväl och drog iväg med långa kliv, bort mot teatern som skymtade mellan träden. Ur lindkronorna kom från kajorna ett skadeglatt brus av kjä-kjä-kjä – -.
      Huruvida Igor Mann återfann sin fina hatt, och i vilket skick, förtäljer inte krönikan, men man kan ju inte begära allt!

      Återhämtning är också en nyckel till framgång

      Foto: Privat

      Jag har tidigare skrivit om min utmattningsdepression. Om omvärldens åsikter och förutfattade meningar som gjorde sjukdomen ännu lite svårare att greppa och acceptera för mig. En sådan livskris som det innebär att gå igenom en utmattning gör att du inte bara börjar ifrågasätta hur du lever utan också vem du är.
      När jag blev sjuk vägrade jag att sjukskrivas. Jag skulle bli frisk och klara det på egen hand med lite vila, bättre struktur och ännu hårdare jobb. Det var inget fel på mig. Vad jag inte erkände varken för mig själv eller för andra var att jag var livrädd för att bli sjukskriven. Eftersom jag tidigare varit arbetslös en ganska lång period fanns inget värre än att inte ha ett arbete. Hur sjuk jag än var skulle inget hålla mig från att arbeta.
      Vi växer upp i ett prestationssamhälle där vi hela tiden ska bli bättre, utmana oss själva, vara driven, leva fullt ut och vara lite bättre än andra. Att bara vara människa är inte bra nog. Det var så jag tänkte om mig själv. Jag visste inte ens vem jag var utan prestationen. Det korta svaret hade varit: ingen.

      Men vad händer då när hela livet tvunget måste pausas? När jag inte kunde jobba, inte kunde träna, inte kunde skriva och inte kunde umgås med andra människor. Då fanns inget kvar. Jag var inte värd någonting i mina ögon. Allt jag kämpat för, allt jag var, hade tagits ifrån mig. Min självkänsla var uppbyggd på prestation och uppsatta mål. Och där låg jag, trött och kraftlös i sängen, i mitt flickrum hemma hos mamma och pappa, och var ingen.
      Jag har alltid älskat mig själv mer när jag presterat och varit duktig. När jag fått bekräftelse både från andra och mig själv har det blivit lite som en drog. Jag lyssnade inte på mina känslor speciellt mycket. Tryckte undan dem och bedövade med mer prestation. Och omgivningen styrde mitt mående mer än vad jag själv gjorde.
      Självkänslan var obefintlig. Att ha bra självkänsla och se sitt egenvärde handlar egentligen om att älska sig själv precis så som man är utan yttre bekräftelse. Inse att man är någon när man skalat av det ytliga och att bara våga vara med sig själv.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Jag kommer alltid att vara en person som gillar prestationer, att ha mål att sträva mot och älskar när jag utvecklas och lär mig nya saker. Men jag får aldrig bli min prestation, alltså mitt jobb eller mina idrottsliga framgångar, för det är något som kan tas ifrån mig på en sekund. Jag har andra kvaliteter som människa, för det är ju det jag först och främst människa jag är.
      Det har varit svårt men jag har fått lära mig att trotsa måsten och inse att jag inte ska ha ett mål i allt jag gör, eller att allt i livet ska ha en struktur. Prestation ska inte vara något som tynger ner utan något lustfyllt, i alla fall större delen av tiden. Ibland kanske vi faktiskt kan åstadkomma mer än vi tror genom att göra lite mindre. Återhämtning är också en nyckel till framgång.

      A-kupor i strandbrynet

      Foto Annika af Klercker / SvD / SCANPIX

      Jag måste satsa på mig själv nu, det är helt tydligt efter den sommaren. Värmen har gjort att till och med jag har tagit av mig strumporna och allting annat som är lagligt att ta av.
      Semestern har tillbringats på stranden eftersom det enda vettiga alternativet, att hänga vid frysboxen hos den lokala handlaren, hade framstått som märkligt i det långa loppet.
      Det positiva med den relativa nakenheten är att den har gjort tillvaron dräglig. Det negativa är att jag har fått en hänsynslöst ingående bild av hur fan jag ser ut. Ibland har jag fått en utanför pappakroppen-upplevelse och sett mig själv springa i slow motion längs strandkanten vid dyngpölen på Örsholmen i jakt på en uppblåsbar jättedelfin. En smalfet tvåmetersman med golfbränna och två A-kupor som gungar i takt till den själlösa housemusiken som strömmar från grillplatsen lite längre bort – det är en mardröm för alla.
      Två år in i samboskapet fick jag bröst. Jag upptäckte det i trapporna på Herrhagen. Det kändes mjukt, men distinkt – som två halloumipaket som slår emot varandra i matkassen under en skumpig biltur hem från affären. Jag kan dock inte skylla på någon. Karaktären försvann nämligen i samma stund som jag flyttade till ett studentboende i Karlstad för 20 år sedan. Gratis bredband, kvinnor på Blue Moon Bar och så småningom småbarnsår kom i vägen, eller stal i alla fall fokus. Men nu är min son snart fyra år gammal och jag måste börja lägga lite tid på mig själv igen. Det finns inte längre några alternativ, förutom möjligtvis en etta med kokvrå på Gruvlyckan och varannan vecka-tillvaro.
      Förfallet blev ännu tydligare när jag åkte iväg för att träna golf med en yngre kompis häromkvällen. Han hade DRIVET! Han åt en baguette i FARTEN! Han blev INTE YR när han tittade ner i mobilen under bilfärden.
      ”Tänk att vara 32 igen”, tänkte jag och tittade drömskt på vägbanan framför mig.
      Han representerar allt jag inte gör. Sol i blick, kanske en nyblekt baconrosett, vad vet jag. Han kom direkt ut ur bilen, sträckte på axelpartiet och sade:
      – Jag körde ett crossfit-pass precis och det känns i trapezius.
      Sedan slog han iväg en järnsjua som träffade 150-meterspinnen, KLOONK. Så jävla deppigt. Och avundsvärt.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag vill också känna att det pumpar i venerna, eller i alla fall undvika att tvingas köpa sport-bh lagom till jul. Sedan ett dygn tillbaka har jag därför undvikit kolhydrater lika mycket som jag undviker fönsterkuvert sedan jag blev egen företagare. Det har varit hemskt. Jag är grinig och blir med jämna mellanrum överraskad av mina egna humörsvängningar. Men nu har jag bestämt mig. Jag måste också börja träna, på riktigt. Ingen kvinna ska behöva leva med den här kroppen. Då är det bättre att hon lever med eldig spanjor, för hennes skull. Jag måste rusta upp den här skiten nu. Annars får jag satsa på mig själv resten av livet, bokstavligt talat.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se