Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. 4 mån, 129 kr (ord pris 258 kr)
      12 mån, 621 kr
    2. Loading ...
    • Barbro från Karlstad lockas av guld i matlagnings-VM

      skolmat

      Hon går för guld och brinner för skolmat med hög kvalité och hög nyttighetsfaktor. Efter genrepet på Hagaborgsskolan häromdagen är Barbro Fernström och ”Team Swedish School Restaurants” laddade inför Matlagnings-VM i Luxemburg.
      Det doftar oemotståndligt i Hagaborgsskolans matsal. Men så ligger också dadelfärserad lammtunnbringa, räk- och korianderfylld pankopanerad laxrullad och annat gott i buffén.
      Detta ska nu lärare, politiker, skolkökspersonal och andra inbjudna provsmaka.
      Ett tävlingsbidrag som svenska skolkockslandslaget hoppas ska leda ända till guld i matlagnings-VM 24 november där man lottats mot Belgien.
      Men varför har ett gäng skolkockar bildat ett team?
      – Huvudsyftet är att få ut att i våra skolkök är det faktiskt kockar och inte kartongsprättare som jobbar.
      – Genom att delta i OS och nu i VM visar vi att maten vi serverar i skolorna duger till att tävla mot den bästa maten i världen, förklarar lagledaren Michael Bäckman, Huddinge.
      Förr fick man rubriker om ett skolkök bakade sitt eget bröd. Idag görs det i var och varannan skola och personalen har blivit kunnigare, påpekar han.
      – Här ligger Karlstad och Värmland väl framme.

      Direktören lämnar över kommunen

      Kommundirektör med uppdrag att representera, sköta styrelsearbete i bolag och vara yttersta chef över alla förvaltningar. Det är Anna Sandborghs jobb sedan 20 år. Den 1 november lämnar hon över till Ulf Nyqvist, som då tar över både tjänsterum och ansvar.
      Anna Sandborgh går i pension till våren, men under de sista månaderna ska hon syssla med utredningar och inte längre vara kommundirektör. Ulf Nyqvist, som i elva år arbetat som biträdande kommundirektör tar över efter sin gamla parhäst.
      – Det ska bli väldigt roligt, jättespännande. Samtidigt är det otroligt tråkigt att Anna försvinner. Vi har ju jobbat så tätt ihop under så lång tid. Det kommer att kännas märkligt, säger Ulf Nyqvist när KT träffar honom och Anna Sandborgh i det som är hennes tjänsterum under några veckor till.
      – Och det är klart att det kommer att kännas konstigt även för mig. Men jag har ett liv utanför jobbet, ett bra liv. En stor familj som jag kan ägna mig mer åt. Jag kommer inte att sitta overksam, säger Anna Sandborgh.

      Värmländsk bokmässa med film och konsert

      Det blir inte bara böcker på årets värmländska bokmässa som arrangeras fredag och lördag på CCC. Det blir dessutom både film och konsert.
      Fjolårets flytt av bokmässan från Värmlands museum till CCC blev mycket lyckad, berättar mässgeneralen, Anita Andersson, Värmländska författarsällskapet som arrangerar på uppdrag av Region Värmland.
      – Utställarna hade klagat på att det var för trångt, att besökarna stod i vägen för varann. Men förra året var utställarna positiva, inte minst över att det var så stort på CCC.
      Redan på torsdag tjuvstartar mässan med en konsert med Vatlandeensemblen från Arvika på Sandgrund Lars Lerin. Det blir ett blandat program med verk av såväl Händel som Bach, en stråkkvartett av Philip Glass och alldeles nyskrivna Fraskleia av Sven Smedberg. Till konserten visas också bilder av textilkonstnären Gunilla Brander Smedberg.
      Totalt finns 76 utställare på plats och parallellt på tre ställen presenteras böcker som utkommit sedan förra bokmässan.
      – Det blir även filmvisning där Årets Värmlandsförfattare, David Liljemark, visar sin film om mobbning, ”Tillbaka till Ilandaskolan”. Den ska vara rätt tuff och den rullar i en särskild lokal bägge dagarna, slutar Anita Andersson.

      ”Fira gärna halloween – men på rätt dag”

      Visst kan man busa och skrämmas på halloween – det har gamla traditioner. Men gör det på rätt dag, 31 oktober, tycker folklivsexperten Britt-Marie Insulander som hjälper oss reda ut begreppen kring allhelgona.
      Är Alla helgons dag det samma som Allhelgonadagen och har halloween något med dessa att göra?
      Emellanåt märks förvirring kring de höstliga märkesdagarna och därför behöver vi starta flera hundra år tillbaka i tiden för att bringa reda.
      – På 700-talet införde katolska kyrkan Allhelgonadagen, den 1 november, till minne av alla helgonförklarade.
      – Den är en helgdag i många länder i den kristna världen, berättar Britt-Marie Insulander.
      Men 1772 slog Gustaf III till och tog bort 19 helgdagar:
      – Det kallades den stora helgdödens år. Han tog bort fjärde dag jul och fjärde dag påsk till exempel.
      Allhelgonadagen flyttades istället till närmaste söndag efter 1 november.
      – Det mest spännande är att man faktiskt så småningom återinförde en helgdag i Sverige. Först var det Karlstads-Tidningens chefredaktör tillika riksdagsmannen Mauritz Hellberg som 1924 föreslog en helgdag på hösten för att fira de döda. Han fick avslag, var för tidigt ute.
      Men 1953 infördes i alla fall helgdagen Alla Helgons Dag och den blev rörlig och ska infalla lördagen mellan 31 oktober och 6 november.
      1 november blev istället Allhelgonadagen, men den firar inte vi.
      – Det är en av de sex dagar som inte har någon namnsdag.
      I år blir det en dubbelhelg med lördagen 1 november som röd helgdag, Alla Helgons Dag. Men det är samtidigt Allhelgonadagen, som ju alltid infaller 1 november.

      Bilar eller inte på Karlstadsvägen?

      I somras stängde kommunen av gamla Karlstadsvägen för biltrafik. Efter att stängningen överklagats fick kommunen backning. Men har i sin tur överklagat. I januari öppnas vägen för biltrafik igen, men hur länge vet ingen idag. Då ska försöket utvärderas.
      – Det finns positiva effekter av att stänga av vägen. Som att man får större möjlighet att cykla och öka cykelpendlingen till Karlstad och ett bättre rekreationsområde, säger Johan Rosqvist, servicechef på Hammarö kommun.
      Men effekterna av den bilfria vägen har inte varit positiva för alla. Nedre Klarälvens Fiskevårdsområdesförening överklagade beslutet i somras till länsstyrelsen, med hänvisning till att tillgängligheten minskat vilket drabbar handikappade extra hårt.
      Föreningen påpekar att bilförbudet borde ha föregåtts av ett samråd med föreningen. Och eftersom kommunen, vilket länsstyrelsen hänvisar till, inte hade gett vare sig Trafikverket eller polisen möjlighet att yttra sig före beslutet togs, upphävde länsstyrelsen beslutet och gav fiskevårdsföreningen rätt.

      Avstängt mot Sundsta

      Nu stängs korsningen Östra Torggatan/ Norra Strandgatan av för trafik mot Sundsta.
      Nu närmar sig arbetena med Östra Torggatan slutet. Det ska vara klart om en och en halv månad. Men mellan idag, torsdag 30 oktober och 13 november stängs korsningen Östra Torggatan/Norra Strandgatan av för att man ska kunna göra färdigt rondellen. Ingen trafik kan då ta sig in till centrum från Sundsta.
      Under tiden leds trafiken via Hagaleden med infart mot Östra Torggatan från söder. Trafik kommer kunna åka på Herrgårdsgatan under perioden och gående och cyklister kan ta sig fram men framkomligheten är begränsad.

      Residenset i närbild – ett hus där konsten får rum

      Ett öppet och välkomnande residens. Det vill landshövding Kenneth Johansson ha och som ett led i detta har han tagit initiativet till en skrift om huset där konsten satts i högsätet.
      Skriften tar läsaren med på en vandring genom residenset, rum för rum. Men man får också lära om byggnadens historia och landshövdingarna som styrt över Värmland.
      Det är tredje gången gillt för Barbro Järliden när det gäller skrifter om residenset. Två gånger tidigare, för Ingemar Eliasson och Eva Eriksson, har hon författat om byggnaden.

      Lunch med bio i bibliotekshuset

      Lunchbio är ett nytt grepp som ska locka daglediga till bibliotekshuset.
      Filmerna börjar klockan 14 på Arenan och den som äter lunch innan på Bibliotekskaféet får rabatt på biobiljetten.
      Lunchbio erbjuds torsdagar under hösten och filmerna som visas närmast är ”100 steg från Bombay till Paris” nästa torsdag 30 oktober är. Lasse Hallström har regisserat Helen Mirren i dramakomedin om en indisk familj som öppnar restaurang intill en lyxrestaurang. En kulinarisk kamp börjar.
      Den 6 oktober visas färgsprakande franska komedin ”Kvinnorna på sjätte våningen” där Monsieur Jouberts liv förändras totalt när hans fru anställer en spansk hemhjälp…

      Nypremiär för ombyggd Konsum på Norrstrand

      Det tog flera år av utredande innan Coop Konsum Norrstrands ombyggnad kunde starta i somras. I torsdags var det återinvigning.
      Den nya butiken har fått ny och energieffektiv kyl- och frysinredning som minskar energikostnaden och är mindre miljöbelastande.
      Lokalerna ger också större möjlighet att fokusera på färskvaror, färdigmat och större manuella inslag av chark- fisk och delikatessvaror. 12,1 miljoner har ombyggnaden kostat.
      – Det känna jättebra att äntligen kunna erbjuda våra medlemmar en ny och fräsch butik här på Norrstrand, säger butikschefen Peter Rådström i ett pressmeddelande.

      Sundsta laddar för sitt spex

      I 50-talet år har Sundstagymnasiets elever ordnat ett spex, helt i egen regi. Denna gång har den premiär ovanligt tidigt, redan på lördag.
      Vi träffar Erica Green, spexgeneral, Rebecca Söderholm, skådespelare, Cecilia Appelquist, ljus, Cecilia Magnusson, marknadsföring, Jonathan Persson, manus och skådespelare, Johanna Danielsson, ljus, och Erika Svensson, scenograf, i Sundstagymnasiets aula. Då är det en vecka till premiären och föreberedelserna pågår för fullt.
      De är alla frivilligt och djupt engagerade i årets upplaga av Sundstaspexet. Just nu går därför mycket av ledig tid åt till det. Redan i mars fick de två spexgeneralerna sina uppdrag och började spåna redan då.
      – Vi som deltar har i princip fått fria tyglar. Men vi har egna regler i elevkåren som vi följer, att det exempelvis inte ska vara någon diskriminering. Sedan ska rektorn godkänna föreställningen, säger Erica Green.
      Av tradition brukar de flesta som deltar vara sista årets elever. Men i bland kan det vara svårt att hitta någon till ett speciellt uppdrag, som ett särskilt musikinstrument. Därför medverkar kanske en handfull yngre elever bland de 85 i ensemblen. Alla medverkande representerar också skolans alla utbildningar.
      – Jag går exempelvis natur men de flesta kommer från det estetiska programmet, säger Jonathan Persson.
      • Varför anmälde ni er till spexet?
      – För att gemenskapen här är mysig. Det här kan vi också visa upp att vi har gjort själva, helt utan lärare, säger Rebecca Söderholm.
      – Spexet har hållit på i bortåt 50 år och man har hört släktingar berätta att de har varit med. Jag har alltid tyckt det har verkat vara kul. Jag var med även förra året och tycker det här är det roligaste jag har gjort, säger Erica Green.

      Budgeten visar en ideologisk skillnad

      Nu har en vecka gått sedan regeringen presenterade budgetpropositionen för 2015. Kritiken har varit hård från såväl företagarorganisationer, experter och institutioner som fack och miljöorganisationer och om detta har spaltmeter skrivits.
      Jag ska inte spekulera i det de flesta andra gör just nu, det vill säga huruvida budgeten överlever omröstningen i riksdagen och jag ska inte heller sia om de olika utgiftsområdenas öde när ledamöterna i de olika utskotten börjar dissekera detaljerna. Eller om vi bör vänta oss en regeringskris följt av ett extraval om ett par månader. Istället ska jag försöka belysa ett område som återfinns på sidan 232 i budgetpropositionens första del.
      Regeringen sammanfattar innehållet under rubriken Slopad skattereduktion för gåvor på följande sätt: ”Skattereduktionen för gåvor till ideell verksamhet slopas. Regeringen anser att understödjande av ideell verksamhet inte är en uppgift för skattesystemet. Prioriteringar av stöd med skattemedel till ideell verksamhet ska avgöras av demokratiskt valda organ och deras representanter. En avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet minskar också utrymmet för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns verksamheters beroende av enskilda personers förmåga och vilja att bidra. Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2016.”
      Detta förslag har hittills passerat tämligen obemärkt men ur mitt perspektiv synliggör detta en ideologisk skillnad mellan socialism och liberalism. Och det finns ett stort symbolvärde i frågan som egentligen bottnar i vad solidaritet är, vår människosyn och vår empati. De av er som har läst mina tidigare ledare minns kanske texten om filantropi och ideellt arbete där jag efterlyste ökade insatser för att främja ideella organisationer och välgörenhet. Jag förespråkar en utbyggnad av systemet, som även bör omfatta företag, helt enkelt därför att staten inte kan förväntas lösa alla problem. Jag tycker att vi har ett eget ansvar i det större samhällsbygget och att vi bör uppmuntras att hjälpa dem som av olika anledningar befinner sig i en utsatt position. Vidare kan staten aldrig agera lika snabbt som omvärlden ibland kräver, vid exempelvis katastrofer som tsunamin 2004, kriget i Syrien eller utbrottet av Ebola i Afrika. Eller för den del en lokal kraftsamling för att hjälpa nyanlända flyktingar.
      Det regeringen egentligen säger på sidan 232 i budgetpropositionen är att måttet av solidaritet och empati avgörs av skattesatsen och det leder oss in på en farlig väg. Mer än hälften av befolkningen säger sig villiga att arbeta ideellt och ett par miljoner gör eller har gjort det. Jag tror att de flesta av oss brinner lite extra för något av de många områden som behöver stöd. Kanske för att man själv eller någon i ens omgivning har varit drabbad. Men istället för att uppmuntra ett större eget engagemang leds vi att tro att vi med högre skatter och färre egna initiativ bäst möter alla samhällets utmaningar. Detta leder i sin tur till passivitet och så småningom likgiltighet.
      Genom att motarbeta istället för att uppmuntra det individuella engagemanget riskerar vi också att gå miste om goda idéer. Ett fint exempel på hur välvilliga privata initiativ gynnat samhällsutvecklingen är den filantropiska verksamheten Föreningen Mjölkdroppen i Stockholm som bildades vid 1900-talets början. Sverige var då ett fattigt land med en hög barnadödlighet och låg amningsfrekvens. Föreningen hjälpte fattiga mödrar att gratis få en näringsriktig komjölksblandning till sina barn. Verksamheten utvecklades under åren och på 1920-talet fick även ”icke obemedlade” familjer ta del av verksamheten som då hade utvecklats till något liknande en förlaga till dagens barnhälsovård. 1937 fattade riksdagen beslut om att barns hälsa var en samhällsuppgift och 1938 inrättades de första barnavårdscentralerna.
      I ett öppet och dynamiskt samhälle är ansvarskännande och engagerade människor kittet som binder oss samman. Förslaget om slopad avdragsrätt för gåvor är en mycket liten del i budgetpropositionen och skapar få, om några, rubriker. De som gynnades av Alliansens skattereduktion för gåvor till ideella organisationer var inte höginkomsttagarna. Inte heller direktörerna. De som gynnades var de som har det allra svårast. Skattereduktionen syftade till att uppmuntra oss att känna ett större ansvar för andra människors välmående och på så sätt själva vara direkt delaktiga i samhällsbygget. Man bygger inte ett dynamiskt samhälle med en skattesats, det görs av ansvarskännande individer.

      Alpint

      En vinterdag 1992 stod jag hänförd vid foten av Sydtoppen i Kebnekaise. Jag lutade mig mot skidstavarna och lät upplevelsen fylla mina sinnen. Överväldigande hävde sig vårt högsta berg ur det omslutande fjällmassivet. Jag hade lämnat övernattningsstugan tre timmar tidigare, och den stadigt stigande terrängen sög musten ur benen. Behovet av en paus kändes påträngande.
      En sak oroade mig. Alldeles innan hade jag hört ett skrik från Sydtoppen – ett anrop som av en människa i nöd…
      Då kommer där något farande uppifrån. Ett streck rör sig på branten, ilar som ett minustecken över snön och tar ny fart åt söder, skär snett över synfältet och dyker in i kransen av lövskog vid fjällets fot…
      Var det en synvilla, utlöst av det bländande solljuset? Som jag begrundade den tanken får jag plötsligt syn på en skidåkare. Med vilt spretande stavar kommer fjällfararen mot mig, svajande som en lindansare…
      Hoppsan – där tumlar vår ekvilibrist omkull i ett yrmoln av snö! Men fortsätter ett gott stycke i rörelsens riktning, ett rullande snöklot med utstickande stavar och kroppsdelar. Klotet övergår i glidande nerfart med sig själv som pulka till dess att utförsartisten äntligen stannar upp, till tre fjärdedelar begravd i nysnö…
      Saxande uppåt på skidorna tog jag mig fram till haveristen.
      – Hur gick det, hur gick det!?
      – Som det måste gå med bara en skida, säger mannen och spottar ut snö ur munnen. Snö satt också packad innanför hans solglasögon och halsduk, snö var strösslad i det svarta håret; mössan hade han tappat.
      Vi hjälptes åt att samla ihop honom. Drog tillsammans fram hans armar och ben, rätade varsamt ut dem och fann dem fulltaliga och användbara, om också ömmande på sina ställen. Ryggsäcken sattes tillrätta, mössan däremot återfanns inte. Tillsammans reste vi upp honom med stavarna som stöttor – men knappt på fötter trampade han igenom med den skidlösa vänsterpjäxan – och tippade snett framöver. Jag började oroa mig för att mannen skulle utlösa en lavin…
      – Så vad hände egentligen, frågade jag och stödde honom där han stod vinglande med båda fötterna på sin enda skida.
      – Bindningen lossnade mitt i en utförslöpa. Jag föll och kunde bara se på när vänsterskidan gav sig iväg på egen hand…
      – Ho!, undslapp det mig. Då var det den jag såg alldeles nyss. Vid det här laget är din skida med god fart på väg mot Kaskasavagge. Vi får hjälpas åt ner till fjällhotellet. Men säg mig först: var det du som skrek för en stund sen?
      – Skrek, sa mannen förolämpad, jag sjöng! Det var innan skidan stack.
      Vi presenterade oss nödtorftigt. Han hette Salvatore i förnamn, efternamnet har jag glömt. Drev en pizzeria på Kungsholmen i Stockholm, sa han.
      Sedan ställde han sig bakom mig med vänsterfoten på min högerskida, och så bar det iväg utför på inalles tre skidor, ett nog så kuriöst tandemekipage…
      – Det här går ju galant, ropade jag över axeln.
      Förhastat, som visade det sig, för i samma ögonblick dråsade vi omkull. Ett par överrumplade fjällripor sköt upp ur en driva som avfyrade med var sin Esrange–raket i miniatyr.
      Sprattlande arbetade vi oss upp på skidorna, återfick balansen och gled vidare utför. Min efterhängsne färdkamrat halkade snart av igen, sjönk ner med benet och drog mig med sig i fallet. Jag gjorde mig fri, borstade av mig snön och halade upp honom på skidorna igen. Efter en stund slutade han använda sina stavar. I stället klamrade han sig fast vid mina axlar, och där hängde han nu som en extra ryggsäck, flåsande mig i nacken, svärjande på vokalrik italienska…
      – Stryp mej åtminstone inte, väste jag efter några påfrestande kilometer.
      – Kan jag hjälpa att du sjavar omkring på urmodiga laggar, sa Salvatore. Smalare till och med än dom Mora–Nisse använde på sin tid. Undra på att jag ramlar av hela tiden…
      Oskiljaktiga som siamesiska tvillingar kavade vi vidare ner genom dalgången, följande spåret mellan de snöpåpälsade granarna. Och nu hade vi förkovrat oss i balanshållning och samverkan så att vi klarade allt längre sträckor utan dessa nesliga kullstjälpor…
      Ett par timmar senare satt vi nyduschade, omklädda och uthungrade vid ett bord i fjällhotellets matsal. Efter de gemensamma strapatserna föll det sig självklart att äta middag tillsammans, med tillfälle att något närmare lära känna varandra. Maträtter bars fram medan vi pratade, och ett rödvin.
      – Förutom traktör och enskidesåkare är du således sångare, sa jag när vi hunnit halvvägs på den andra karaffen och blivit på gott humör.
      – Självfallet, som de flesta neapolitanare. Min far sjöng tenor i ett kringresande operasällskap, det var innan vi emigrerade till Sverige. Mest känd blev han kanske för sin röstskärpa som var sådan att ljudchocken kunde spräcka ett vinglas inom åtta meters radie…
      Själv vågar jag knappast hoppas på en karriär som hans, men sjunger gör jag likafullt. Gärna när jag arbetar ut pizzadegen. Och på begravningar och fester. Det sitter i generna, vet du. Oss emellan är det min hemliga strävan att jag en dag ska nå upp till tenorernas Matterhorn – höga C. Med bravur ska tonen sitta där, jävlarimej som spetsad på ett vitglödande spjut: en Kungsholmens egen Caruso…
      Men där finns ett problem, ser du. Jag bor i ett lyhört hyreshus på Norrmälarstrand. Så vart tar jag vägen med mina attacker mot tenorsångens högsta tinnar?
      – Till fjälls, utbrast jag. Ut med höjdförsöken i den lappländska ödemarken till största förfäran för ripor och fjällrävar!
      – Just så, min vän. Jag får passa på när jag skidsemestrar. Luften i Kebnekaise är mycket gynnsam för sång har jag upptäckt, inte minst atmosfären på Nord– och Sydtoppen. Hemma på Kungsholmen brukar jag smita in under Västerbrons landfäste och riva av några höjdtoner. Jag passar på när trafiken överröstar, så att jag slipper bli arresterad för störande beteende…
      Envist pressar jag på där nere under bron och höjer undan för undan ribban: tro mej, den dagen kommer när Salvatore kniper sitt höga C…
      – Lycka till, sa jag, Se bara till så att du inte vållar bristningar i Västerbron!  Det skålade vi på.

      Tio års patrullerande för Vålbergs Nattögon ger resultat

      Nattögon

      Mellan fem och sex varv runt jorden. Så långt har Vålbergs Nattögon kört runt på nätterna för att avskräcka från inbrott, bilstölder och annat skumt. Nu firar den ideella föreningen tio år.
      Foto: EVA DAHL

      Mitticity-chef med inspiration från Asien

      Efter två år i Kina återvände Malin Hammar-Blomwall i våras till Karlstad och nya jobbet som center manager för Mitticity-gallerian. Hon vill satsa mer på event med inspiration från de stora asiatiska galleriorna.

      Fullt hus när vaccinering mot influensan startade

      I tisdags öppnade länets vårdcentraler sina portar för de som vill vaccinera sig mot säsongsinfluensan. Och det var många som hörsammat uppmaningen: På en dryg timme på vårdcentralen Gripen fick över 120 personer sprutan i armen.