• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • A-kupor i strandbrynet

      Foto Annika af Klercker / SvD / SCANPIX

      Jag måste satsa på mig själv nu, det är helt tydligt efter den sommaren. Värmen har gjort att till och med jag har tagit av mig strumporna och allting annat som är lagligt att ta av.
      Semestern har tillbringats på stranden eftersom det enda vettiga alternativet, att hänga vid frysboxen hos den lokala handlaren, hade framstått som märkligt i det långa loppet.
      Det positiva med den relativa nakenheten är att den har gjort tillvaron dräglig. Det negativa är att jag har fått en hänsynslöst ingående bild av hur fan jag ser ut. Ibland har jag fått en utanför pappakroppen-upplevelse och sett mig själv springa i slow motion längs strandkanten vid dyngpölen på Örsholmen i jakt på en uppblåsbar jättedelfin. En smalfet tvåmetersman med golfbränna och två A-kupor som gungar i takt till den själlösa housemusiken som strömmar från grillplatsen lite längre bort – det är en mardröm för alla.
      Två år in i samboskapet fick jag bröst. Jag upptäckte det i trapporna på Herrhagen. Det kändes mjukt, men distinkt – som två halloumipaket som slår emot varandra i matkassen under en skumpig biltur hem från affären. Jag kan dock inte skylla på någon. Karaktären försvann nämligen i samma stund som jag flyttade till ett studentboende i Karlstad för 20 år sedan. Gratis bredband, kvinnor på Blue Moon Bar och så småningom småbarnsår kom i vägen, eller stal i alla fall fokus. Men nu är min son snart fyra år gammal och jag måste börja lägga lite tid på mig själv igen. Det finns inte längre några alternativ, förutom möjligtvis en etta med kokvrå på Gruvlyckan och varannan vecka-tillvaro.
      Förfallet blev ännu tydligare när jag åkte iväg för att träna golf med en yngre kompis häromkvällen. Han hade DRIVET! Han åt en baguette i FARTEN! Han blev INTE YR när han tittade ner i mobilen under bilfärden.
      ”Tänk att vara 32 igen”, tänkte jag och tittade drömskt på vägbanan framför mig.
      Han representerar allt jag inte gör. Sol i blick, kanske en nyblekt baconrosett, vad vet jag. Han kom direkt ut ur bilen, sträckte på axelpartiet och sade:
      – Jag körde ett crossfit-pass precis och det känns i trapezius.
      Sedan slog han iväg en järnsjua som träffade 150-meterspinnen, KLOONK. Så jävla deppigt. Och avundsvärt.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag vill också känna att det pumpar i venerna, eller i alla fall undvika att tvingas köpa sport-bh lagom till jul. Sedan ett dygn tillbaka har jag därför undvikit kolhydrater lika mycket som jag undviker fönsterkuvert sedan jag blev egen företagare. Det har varit hemskt. Jag är grinig och blir med jämna mellanrum överraskad av mina egna humörsvängningar. Men nu har jag bestämt mig. Jag måste också börja träna, på riktigt. Ingen kvinna ska behöva leva med den här kroppen. Då är det bättre att hon lever med eldig spanjor, för hennes skull. Jag måste rusta upp den här skiten nu. Annars får jag satsa på mig själv resten av livet, bokstavligt talat.

      Liberalernas tre stora valfrågor

      Foto: Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT

      Valdagen den 9 september närmar sig med stormsteg. Partierna arbetar för högtryck med olika utspel och att förmedla sina olika budskap till väljarna. Liberalerna, som företräder den sanna liberalismen i original, har valt att främst lyfta fram tre viktiga samhällsfrågor. Det handlar om skolan, integrationen och företagsamheten.

      I skolan är dagens situation klart oroande. Närmare var femte elev som gick ut årskurs nio förra året blev inte behörig till gymnasiet. Nu krävs ett reformpaket för ökad kunskap. Läroplaner och kursplaner behöver revideras för att stärka betoningen på kunskaper i alla ämnen. Elever som inte besitter kunskap saknar helt förutsättningar att tänka kritiskt. Det gör dem mer mottagliga för totalitära idéer och faktaresistens. Undervisningstiden måste utökas med fokus på baskunskaper som matematik och svenska. Det behövs också ett reformpaket för ordning och studiero i skolan. Slutligen behöver Sverige fler skickliga lärare. Yrkets status måste höjas. Förskolan och skolan ska vara ickekonfessionell.

      Nu måste vi se alla se till att vi får en integration värd namnet. Kanske hade engagemanget för detta varit större bland medborgarna, om vi haft en migrationspolitik tidigare, som bättre harmonierat med folkopinionen. Men nu gäller det att göra det bästa av det läge vi befinner oss i. Alla goda krafter i samhället liksom du och jag måste känna ansvar för att integrationen fungerar bättre. Annars hotar ännu mera utanförskap, segregation och kriminalitet. Samtidigt måste vi ställa krav. Vill man skapa sig en framtid i Sverige måste man lära sig svenska och tillägna sig svenska normer och värderingar. Att ställa krav är att bry sig om. Det är viktigt att samordna myndigheternas insatser mot hedersförtryck i en nationell strategi med ett tydligt barnperspektiv. Här får vi inte vara naiva. Klansamhällen utgör en grund för hedersförtryck samtidigt som salafismen, en fundamentalistisk inriktning inom sunniislam har vuxit sig starkare i Sverige. Glöm aldrig Pela och Fadime.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Årets valrörelse lär domineras av flera viktiga samhällsfrågor. Men varken rättsstaten eller välfärden fungerar utan en hållbar och livaktig ekonomi. Den långsiktiga tillväxten räknas och kräver reformer. 53 av totalt 92 initiativ som den rödgröna regeringen tagit under mandatperioden har varit till skada för näringslivet. En väl fungerande integration kan hjälpa till att ge företagen tillgång till den kompetens de behöver för att kunna fortsätta att utvecklas. Ett fortsatt svenskt EU-medlemskap är vidare livsnödvändigt för ett framgångsrikt näringsliv och för oss medborgare.
      Om du liksom jag tror på marknadsekonomi, fri företagsamhet, valfrihet, alla människors lika värde och rätt till ett arbete och tanke- och yttrandefrihet, tveka inte att lägga din röst på Liberalerna den 9 september, liberal politik i original.

      Uppståndelse i Mumindalen

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var en vacker sommarmorgon i Mumindalen, lugn och tyst och stilla, så som det bara kan vara en riktigt sömnig sommardag. Muminmamman satt ute i trädgården och band en krans av rosor, medan Muminpappan satt högst uppe i huset och studerade sjökort. Mumintrollet låg i gräset och drömde om äventyr, och en ljus melodislinga från Snusmumrikens munharmonika letade sig fram mellan vinbärsbuskar och rosensnår – så svag att den nätt och jämt kunde uppfattas.

      Plötsligt bröts friden av att Lilla My kom farande.
      – Har ni hört, ropade hon, att man ska bygga ett Muminland i Karlstad långt borta i väster vid en stor sjö! Och det håller på att utveckla sig till en katastrof! Alla där är oeniga om hur det ska byggas eller om det ska byggas! Och de är riktigt elaka mot varandra! gastade hon så att det hördes över hela Mumindalen.
      Från alla håll och kanter kom nu sömndruckna varelser springande och snubblande för att höra vad som hade hänt. Man hade uppfattat ordet katastrof, och många var nu ordentligt uppskrämda. Muminmamman, som hade hört hela harangen, tyckte nu inte att det var så mycket att orda om. De kunde väl få hållas där borta, vad skulle det göra?

      Men Lilla My var sprickfärdig av iver, när hon ännu en gång redogjorde för vad som planerades där borta i Karlstad.
      – Pengar, pengar, pengar! ropade Sniff lika ivrigt. Vi blir rika!
      – Dumskalle! sa Lilla My, det är inte vi som kommer att tjäna några pengar på detta, utan precis som i det där konstgjorda Muminlandet i Nådendal är det några människor som tar hela förtjänsten!
      – Men det vore roligt att se hur det tar sig ut, sa Muminpappan. Kanske man kan segla dit?
      – När ska det stå klart? undrade Snorken, som tänkte att han borde bygga färdigt sitt flygande skepp för att ta sig dit och kanske lära sig något nytt.
      – Om man kommer överens om att bygga så går det säkert fort, för man har nog bråttom att tjäna pengar, sa Snusmumriken, som absolut inte hade någon tanke på att besöka något inhägnat Muminland med vakter.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu utbröt ett sammelsurium av röster. Man diskuterade fram och tillbaka, hit och dit. Var detta Muminland en god idé eller inte? Kunde man tänka sig att resa dit? Till slut enades man om att man inte kunde enas i frågan och att ett artificiellt Muminland ändå aldrig skulle kunna mäta sig med den riktiga Muminvärlden, där man också slapp åskådare.
      Så sänkte sig åter friden över Mumindalen. Alla återgick till sitt – Mumintrollet till sina drömmar, Muminmamman till sina rosor, Muminpappan till sina sjökort, Snusmumriken till sin munharmonika och alla de övriga till tält och andra boningar. Skymningen tätnade, stjärnorna tändes, och den enda som skuttade omkring i dunklet var Lilla My som fortfarande kände sig uppiggad vid tanken på en katastrof…

      Unga har blivit försökskaniner

      Foto: Pressbild

      Det tog bara några år innan vi kunde se effekterna som de sociala medierna har på våra liv, och inte minst på barnens.
      Jag åkte nyss genom min barndoms stadsdel, Herrhagen. Likt så många andra dagar denna sommar så var det en solig och varm eftermiddag. Under min korta genomresa mötte jag två unga killar i tio-tolvårsåldern på cykel men det var också de enda barn jag skymtade och frågan som dröjde sig kvar var; var är alla barn?
      Jag drog mig till minnes mina egna sommarlovsdagar på Herrhagen. Vi var alltid ute och lekte. Lekarna förändrades visserligen, men när jag blev för stor för lekparkerna så åkte vi skateboard eller spelade basket på skolgården. Jag behövde inte ens ringa till mina kompisar, jag visste att de var på skolgården. Nu kan det naturligtvis förhålla sig så att många familjer är bortresta. Eller vid någon strand. Men många sitter nog också inne med sina telefoner och surfplattor.

      Digitaliseringen är naturligtvis här för att stanna och den för med sig fantastiska möjligheter. Jag har tidigare slagit ett slag för att programmering borde vara ett skolämne och jag tycker att det är utmärkt att de nya tekniska redskapen från låg ålder används i skolan. Den genomsnittliga tioåringen har sällan problem att använda smarta telefoner och datorer och har ett rikt socialt digitalt liv. Så vad var det egentligen som hände?
      Det tog 105 dagar att förändra världen. Detta skedde genom tre händelser som vart och ett inte hade kraften men som tillsammans har förändrat det mesta och dess effekter har vi fortfarande inte förstått. Denna revolution inleddes i slutet av september 2006 när Facebook öppnades upp för allmänheten. Några veckor senare köpte Google videoströmningstjänsten Youtube, som då bedömdes ha viss kommersiell potential och cirkeln slöts i januari 2007 då strömmad video och sociala medier fick sin perfekta plattform i Apples Iphone. Det var först då vi kunde Facebook-uppdatera från toaletten och som det visade sig att vi har väntat på den möjligheten!
      Det tog några år innan vi kunde ana vidden av denna revolution; smarta telefoner var från början inte var mans egendom och Facebook inte optimerat för smarta telefoner. Men sedan omkring 2012 så känner våra telefoner, och dess innehållsleverantörer, oss bättre än vad vi själva gör.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Psykologen Jean M Twenge har drivit tesen att smarta telefoner har en kraftigt negativ effekt på ungas mentala hälsa. Tonårsdepressioner galopperar och inträdesbiljetten till vuxenlivet löses in allt senare. Frigörelseprocesser som alkohol- och sexdebut skjuts upp och ungdomarna flyttar hemifrån allt senare. Om ni undrar när detta mönster först börjar framträda i hennes forskning? År 2012. År 2012 var också året då Demoskop, i sin årliga lyckoundersökning, noterade en rejäl försämring i nivån på den upplevda lyckan hos personer under 30 år. De senaste decennierna dessförinnan har ingen större skillnad kunnat utläsas mellan åldersgrupperna.
      Föräldrar har berättat om tolvåringar som i smyg ställer klockorna på väckning klockan 02 på natten så att de kan inkassera belöningar i spel. En tioårig bolltalang funderar på att sluta spela fotboll så att han kan hinna med spelet Fortnite – träningarna tar för mycket tid. Jag har känslan av att vi just nu genomför ett gigantiskt experiment på våra barn, vars fulla effekter vi fortfarande inte är i närheten av att förstå vidden av.

      Skördetid i sommarträdgården

      Foto Leif R Jansson / SCANPIX

      Vi är framme vid augusti och sensommar. En sommar som har varit så varm och så torr att inget liknande har skådats här i våra trakter tidigare. Torkan har, med en liten regnpaus kring midsommar, nu varat i tre månader. Gräsmattorna är de torraste i mannaminne, många björkar har redan tappat sina löv och det brinner i skog och mark. Oavsett om man har en trädgård eller inte tror jag att de flesta av oss nu längtar efter regn.

      Grundvattennivåerna är låga och är därför onödigt att tulla på i dessa tider, så i trädgården vattnar jag enbart det som vattnas bör för att det ska överleva. Oavsett om du har kommunalt vatten eller egen brunn finns det stora fördelar med att dra ner sin vattenkonsumtion. Det känns bra att i det lilla kunna spara på det vi alla saknar nu. Ett enkelt knep att ta tillvara så mycket regn som möjligt, de få gånger det faktiskt kommer några droppar, är att samla upp det i tunnor, som placeras under takrännorna på huset. Regnvatten tycker plantorna bäst om, eftersom det inte är klorerat som vårt dricksvatten, plus att det håller en bra temperatur. Växterna behöver nämligen inte kylas ner utan föredrar ljummet vatten. Att sätta en stor skål i diskhon, som samlar upp allt spillvatten från grönsakssköljning och handtvätt är också bra. Det blir snabbt flera liter vatten, som fungerar utmärkt att använda till vattning av trädgårdslandet, krukorna i växthuset eller att helt sonika slänga ut på den torra gräsmattan.

      Växterna älskar ju denna värme så länge de får vatten och näring. Tomater i alla former och färger, små djungelgurkor, chili, paprika och alla doftande örter växer så det knakar i växthuset just nu. I trädgårdslandet frodas squash, bönor, ärtor, kronärtskocka och kål bland blommorna som sticker upp som små färgklickar överallt. Att man blir lycklig av att gå runt i grönskan är en underdrift, jag vill inte gå in om kvällarna. Nu mognar också allt i en rasande fart och det krävs lite erfarenhet och fantasi för att kunna förädla och ta hand om det som man inte äter upp direkt. Vill du inte göra pastasås av alla tomater, kan jag tipsa om att torka dem i ugn på låg värme, delade i skivor eller i halvor om det är körsbärstomater. Håller länge om du förvarar dem svalt och torrt och blir perfekta i en tomatpesto med mandel och vitlök. Squash och bönor fryser jag alltid in råa, medan gurkan får åka ner i ättikslag tillsammans med senapsfrö och dillkronor. Även de få morötter som skulle råka bli kvar efter augusti får åka ner i ättikslag, men då tillsammans med chili, citronskal och ingefära.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Att torka örter och ätliga blommor är också ett bra sätt att spara på det goda. Torkade ringblomsblad med sin knalliga färg blir så fina att blanda tillsammans med socker och använda i kakor och andra bakverk, eller tillsammans med torkad citronverbena, oregano och timjan i ett örtsalt. Jag brukar lufttorka de flesta kryddörter på ett nät och det går på några dagar att få det torrt. Även tunna strimlor av purjolök och libbsticka går bra att torka, men kryddor som basilika, koriander och persilja däremot, de fryser jag in. Även om det är en ren och skär lyx att kunna plocka fram de frysta, konserverade och syrade grönsakerna under vintern, så slår de inte de färska, om ni frågar mig. Så unna er därför att frossa i grönsaker i alla dess former nu när de är som godast. Och kanske är det just det – att äta mer grönsaksbaserat och på så vis minska på köttet, det bästa vi kan göra för att världsligt spara vatten. Det om något gör ju att man vill proppa tallriken full med grönsaker i denna torkans tid, eller hur?

      Björn

      En kvalmigt het morgon satt mormor Malin på gårdens altan, intensivt upptagen med att få lite styrsel på frisyren. Ett knippe hårnålar stack ut ur munnen, varifrån de hämtades för vidare transport upp i håret. Då kommer morfar Bernt uthasande i tofflor och röd morgonrock, med sig har han morgontidningen och en välutrustad tebricka.
      – Var är Björn? frågade morfar.
      – Mmemmumm…
      – Ta ut hårnålarna ur munnen så jag begriper vad du säger!
      Mormor gjorde honom till viljes och sa.
      – Björn ligger väl i källaren som han brukar.
      Med ”källaren” avsåg mormor gårdens jordkällare, byggd  för runt hundra år sedan som ett fristående utrymme för lagring av livsmedel. Den var till hälften nedgrävd i en kulle och byggd av stenar i form av en halvcylinder. De kilformade stenarna hölls samman genom att de pressades mot varandra.
      Men redan på 90-talet var källaren ansatt av ålderskrämpor. Av dörren återstod praktiskt taget bara spillror, och ett tiotal valvstenar hade lossnat från stengemenskapen och återfanns på jordgolvet.
      Men det fanns en som värdesatte ruinen för den svalka den fortfarande erbjöd. Han hette passande nog Björn och var av rasen newfoundlandshund. En massiv men beskedlig bjässe i tjock päls.
      Efter frukost fick Björn sin dagliga lekstund med tonåringen Göran som var sommargäst hos mor- och farföräldrarna. Men hunden fick snart nog i värmen, och med tungan tungt framhängande lufsade han in i jordkällaren.
      Göran hämtade en energidryck och slog sig sedan ner hos mormor och morfar på altanen.
      – Egentligen tycker jag inte om att Björn håller till i källaren, muttrade morfar.Visserligen har jag lappat och lagat den så långt det gick, men vi kommer inte ifrån fakta: källaren blir för vart år alltmera rasbenägen. Ibland kommer Björn utrusande till synes utan anledning och skällande som en klockboj. Jag tror både han och jordkällaren uppfångar vibrationerna i marken från dessa enorma lastbilar som kommer dånande här förbi.
      En halvtimme senare hade morfar skummat tidningen.
      – Jag går en promenad, sa han. Nån som följer med?
      – Jag tränade hårt igår, sa Göran, så idag måste jag ägna förmiddagen åt lite förberedelser för en kompisfest i kväll.
      – Och jag ska pyssla med tårtan och en del annat som Göran behöver till festen, sa mormor.
      Morfar vände sig till Björn som installerat sig i en av liggstolarna.
      – I dag är det för varmt för dig.
      Hunden begrep av tonfallet hur husse ville ha det och suckade av lättnad. Så begav sig morfar iväg på sin vanliga runda kring Långsjön. En halvtimme senare kom han tillbaka, halvspringande…
      Björn hälsade honom furstligt, men på trappstegen upp till altanen stod Göran med ett bekymrat uttryck i ögonen.
      – Morfar, sa han, det har hänt en liten olycka.
      – Vad är det du säger, pojk! Ingenting allvarligt väl?
      – Tja, sa Göran och skakade mångtydigt på axlarna.
      – Det här får du förklara närmare, sa morfar och halvsprang upp på altanen.
      – Undan med dej pojk innan det händer ytterligare en olycka!
      Morfar försvann in i huset men var strax tillbaka.
      – Du borde göra någonting åt din prostata så slapp du ränna på toa i tid och otid, sa mormor. Morfar låtsades inte ha hört utan vände sig till sonsonen.
      – Kan jag nu äntligen få veta vad som har hänt!
      – Följ med, sa Göran, så klarnar bilden.
      Tillsammans gick de runt hushörnet, fortsatte förbi fågelbadet och stannade bakom snåret med krusbärsbuskar. Där låg ett instörtat stenkummel med kokor av jord ovanpå. Före detta jordkällaren! Björn skumpade upprört omkring, stormskällande på allt och alla…
      – Det hände alldeles nyss, fortsatte Göran. Eftersom mormor hade fullt i kylskåpet hade vi ställt tårtan i jordkällaren, placerad i en kyllåda med stadigt lock. Björn stannade kvar för en tupplur innanför källaröppningen, själv läste jag läxor på altanen och mormor sysslade med sitt. Plötsligt hörde vi ett mäktigt motordån, och ute på vägen passerade en monsterlastbil lastad med sprängsten. Samtidigt hördes ett hotfullt muller från jordkällaren, och Björn kom rusande upp på altanen, skällande utan uppehåll. Budskapet var inte att ta miste på: följ mej!!
      Med Björn i spetsen sprang vi till källaren, och Björn klampade in bland de hoprasade valvstenarna. Jag följde efter och kollade förödelsen, fortsatte Göran. Jordkällaren hade åstadkommit sitt eget gravkummel! Kyllådan med tårtan stod tack och lov kvar oskadad men hotad av nya stenrasras, så vi tog den med oss när viåtervände, fortsatte Göran. Plats för tårtan röjdes i kylskåpet. Men först av allt hade vi kopplat Björn på altanen för att hindra honom från att återvända till gravkumlet. Där har du hela dramatiken, avrundade Göran.
      – Hade inte Björn varnat oss vet ingen vad som hänt med tårtan, sa mormor.
      – Och våran fest garanterat ett fiasko, tillade Göran.
      Mormor kliade Björn bakom öronen och sa.
      – Nog borde han hedras som Årets bragdhund!
      – Med ett köttben utan like, tillade Göran.
      – Och en ny hundkoja, lovade morfar!

      Europas beredskap är god

      Foto: Maja Suslin / TT

      En kaxig rubrik och den kanske bör läsas med en nypa salt. Men efter en extrem högsommar är en lärdom värd att dra; när det bokstavligen taget hettar till då är samarbete och i synnerhet det europeiska samarbetet livsavgörande.
      Mycket kan sägas om den här sommaren och mycket kommer att behöva utvärderas, inte tu tal om annat. Det kan handla om tid för beslutsfattande, tid för förflyttningar, effektivt resursutnyttjande, bemanning, tillvaratagande av ideella resurser och mycket annat. Men att ett europeiskt och internationellt samarbete behövs när katastrofen är ett faktum, det torde den som tidigare tvivlade ha blivit varse!

      När det brinner och människor flyr, då behövs hjälp. Och när katastrofen kommer nära, då vill människor samarbeta och hjälpa. I det läget behöver samordningen ske snabbt. När det brinner är tid en avgörande faktor för att begränsa skadorna. Kanske är det så att vi även när det gäller räddningsinsatser behöver jobba än mer ”glokalt”, som det brukar heta. Vi behöver kombinationen av lokalsamhällets snabba reaktion och det globala samhällets enorma förmåga att samla resurser – och samordningen av de båda. De enskildas verkliga engagemang och insatser är ovärderliga. I synnerhet de som faktiskt handlar, kavlar upp ärmarna och solidariskt offrar sin tid och ger sin energi för att i handling bidra. Men vi behöver också rejält med resurser i form av exempelvis expertkunskap, modern och ofta kostsam utrustning. Och brinner det behövs hjälpen snabbt!

      På sociala medier sprids nu budskap från auktoritärt, nationalistiskt, isolationistiskt sinnade om ”Sveriges förväntade höga nota” för den hjälp vi tagit emot från EU. Men notan kommer att vara låg i förhållande till hjälpinsatserna vi åtnjutit. En siffra som hundra miljoner kan låta mycket, men låt oss göra några enkla jämförelser för att förstå sammanhanget. Det är mindre än det kostar att bygga EN skola, det motsvarar tio kronor från varje svensk medborgare, mindre än en procent av de samlade ekonomiska värden som bränderna förstört och det är en bråkdel av vad ETT av de flygplan som andra länder ställt till förfogande kostar bara i inköp. Lite raljerande är de pengar vi betalar i form av löpande kostnader för de hjälpande ländernas insatser att jämföra med att vi ger grannen en hundring till diesel om hen hjälper till att ploga gårdsplanen – för att vi inte själva ska behöva köpa och underhålla en traktor. Proportioner är viktigare än någonsin i en tid då vi utsätts för korta rubriker och propaganda i syfte att få oss att tycka saker.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      EU är i första hand ett fredsprojekt. EU har gett oss den längsta perioden av fred i Europas historia. Men det europeiska samarbetet sträcker sig längre än så. Det europeiska samarbetet behövs för tillit och beredskap. För ett litet land som Sverige är det helt avgörande att kunna förlita sig på att vara en del av och att kunna åtnjuta hela EU:s förmåga vid händelser liknande de vi sett i och med sommarens bränder. Vi kan svårligen klara det ensamma. Det bästa försvar vi kan ha är det gemensamma försvaret och en god grannsamverkan. Därför behövs EU och Nato. Därför behövs mer organiserat samarbete – inte mindre!

      Vålnader på min tidslinje

      Foto: Christine Olsson / TT

      Det sägs att man ska hålla sina vänner nära men sina fiender närmre. Det blir ganska tydligt att jag lever efter den devisen då jag scrollar igenom min vänlista på Facebook.
      Visst har jag gott om vänner och bekantskaper som jag respekterar, men jag har även samlat på mig ett gediget utbud av människor som inte förtjänar min respekt. Gamla plågoandar som spökar på min tidslinje.
      Varför har du dem i din lista då, kanske du undrar. Jag har själv ifrågasatt detta många gånger, och har kommit fram till en ganska enkel förklaring. Jag vill att de ska se vem jag blivit.
      Jag har inget som helst intresse för deras liv. Den enda anledningen till att jag håller dem nära på Facebook är för att de ska få se mitt. Jag hemsöker deras flöde. Min närvaro ska vara en påminnelse om att de inte lyckats bryta ned mig.
      På sistone har jag dock börjat ifrågasätta om det är värt det. Varje gång jag ser ett inlägg från en nemesis ur mitt förflutna så blir jag enbart provocerad.
      Att de bara har fortsatt med sina liv som om ingenting har hänt. Många av dem minns säkert inte ens hur illa de behandlade mig. De har bara kunnat förtränga det.
      Man ska inte vara missunnsam, men man behöver inte heller vara gynnsam. De förtjänar inte mina likes. De förtjänar inte min uppmärksamhet.
      Jag tänker på den sista kampen mellan Batman och Ra’s al Ghul där Batman säger: ”I won’t kill you, but I don’t have to save you.”
      Det är samma sak i min situation, om än lite mindre dramatiskt och ödesdigert. Jag önskar dem inte illa, men jag behöver inte heller önska dem gott. Jag vet för övrigt inte varför jag återigen drar en parallell till Batman. Det får bli något för en framtida psykoanalys.
      Något jag dock vet är att jag tror på förlåtelsens kraft, men det finns ingen förlåtelse för människor som inte ens bett om förlåtelse.

      Tim Sterner, krönikör

      Jag scrollar förbi killen som slog mig med nävar och pinnar. Killen som när det uppdagades frågade mig varför jag inte sagt till honom att det inte var kul. Som om det inte vore en självklarhet att det inte är roligt att bli misshandlad.
      Jag scrollar förbi bästisen som helt plötsligt började behandla mig som skit och sedan blev förvånad när han inte blev bjuden på mina kalas.
      Jag scrollar förbi tjejen som många gånger var min enda ursäkt för att orka gå till skolan, men som bara hånade mig. Det gjorde mer ont än både nävar och pinnar.
      Jag scrollar förbi alla dessa människor, låter dem lämna mitt synfält. De förtjänar inte min vänskap. Inte ens den artificiella typen som odlas på Facebook. De är bara spöken. Vålnader på min tidslinje.

      Det enkla livet

      Foto Björn Lindgren / TT

      Juli är här och det är semestertider för många. Äntligen är det dags att njuta av dagen och ta den lite som det kommer. Även i trädgården känns lugnet och stillheten, jämfört med vårens och försommarens bråda dagar. Nu har växterna rotat sig, risken för frostnätter är över och mycket är redan klart för skörd. Lön för mödan, om man väljer att se det så. Sallat, kryddgrönt och sockerärtor kan man frossa i redan nu. Kanske till och med potatisen är klar att avnjutas? Det är så lyxigt att innan frukost, kunna gå ut och plocka ruccola och lite basilika att toppa ostsmörgåsen med.

      I dag plockade jag även in ringblommor, zinnior och kirskål, som får agera helgbukett här i köket. Kirskålens skira, vita blomställning, med sin flockblommiga form, liksom svävar över de andra blommorna vilket gör att jag gillar kirskål i buketter, även om det är det värsta tänkbara ogräset att ha i sin trädgård. På tal om ogräs, är det något som inte riktigt går att vila ifrån, även om man har semester. Ogräs kan verkligen vara ett gissel att bekämpa men är man bara lite ihärdig med rensningen och försöker ta dem innan de nått 3-4-bladstadiet, så är det mycket lättare att bli av med dem för gott. Ogräs dyker upp på platser där marken är bar, så att plantera tätt och ha marktäckande växter är ett bra sätt att bli kvitt dem. Ta med en kultivator eller en lucko på morgonrundan, krafsa lite på de ställen där du ser dem, så förhindrar du att de hinner växa till sig och ta över. Det är bäst när marken är fuktig för då lossnar de lätt. Att gå runt och luckra i jorden är också bra mot torkan vi har drabbats av i sommar. Ditt räfsande gör att jorden bearbetas och du förhindrar på så sätt både sprickbildning och avdunstning, plus att du syresätter jorden. Var bara försiktig så att du inte skadar rötterna på dina andra växter, särskilt de med ytliga rotsystem, som frilandsgurka, pumpa och lök.

      Denna torra sommar är vattningen av stor betydelse. Det finns fukt i marken och man ska inte övervattna, men när det inte kommer regn på flera veckor måste man ta fram spridare eller gå runt med kannan. Bäst är att vattna rejält lite mer sällan, än att gå och smådutta varje dag. Då blöter man upp jorden långt ner, dit rötterna letar sig och man får en stabil planta som står stadigt. Även smaken på frukten påverkas till det bättre om växten inte torkar ut. Vattning på kvällen brukar jag rekommendera, då det inte avdunstar lika snabbt av värmen från solen. Växter som sallat gynnas av nattfukten, så får den vatten även på morgonen kan bladen i värsta fall bli alltför blöta och ruttna bort. Bättre då att låta den torka upp under dagen.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Att veta hur mycket man ska vattna är alltid svårt, och det beror på vilken typ av växt det är. Ett mått som är bra att gå efter är 20-30 mm per vecka, eller 3 mm per dygn, vilket kan vara lite knixigt om man inte har regnmätare. Men ett bra sätt att avgöra om det behöver vattnas, förutom det rent uppenbara att växten slokar, är att sticka ner ett pekfinger djupt ner i jorden och känna om det är fuktigt där, även om jordytan känns knastertorr. Huvudsaken är att det är blött långt ner, där rötterna finns. Man lär känna sina växter efterhand och hur törstiga de är. Har du som jag odlat gurka, squash och kål gäller det att vattna rikligt medan jag vet att mina rödbetor och morötter tål torka bra. Sommartid och lata dagar. Det blir egenplockad färskpotatissallad till lunch, med krispiga sockerärtor av sorten ”Shiraz” som är helt purpurfärgade, smulad getost och rostade valnötter plus en drös av kryddgrönt och krasse på toppen. Kan det bli mycket bättre? Ha en skön sommarsemester så hörs vi igen lagom till den stora skördefesten i augusti

      Jag älskar att inte campa

      Foto: Christine Olsson / TT

      Där satt jag i baksätet på en bil på väg upp till Dansbandsveckan i Malung. Ett sammanhang jag aldrig trott att jag skulle befinna mig i. Jag gillar inte dansband, jag kan inte bugga och så har vi alla människor som inte går att fly undan. Vad hade jag gett mig in på?
      Värmlandsskogen flög förbi utanför fönstret. Jag var lite nervös på något sätt, jag som aldrig blir nervös. Men det här var så pass outforskat område att min höjda puls var en logisk reaktion. Trots det ville jag vara just där. Just då.
      För att vara helt ärlig så älskar jag att inte campa. Det får det att krypa i kroppen på mig. Jag upplever det som krångligt och obekvämt. Men jag hade bestämt mig för att utmana mig själv. Så där stod jag på en camping, i Malung, med dansbandsmusik sprutandes ur varje högtalare och kände mig lycklig. För ett år sedan hade jag antagligen frågat vederbörande som kom med förslaget om denna slagit i huvudet. Men nej, I’ve got this, tänkte jag och det slutade med att jag åkte därifrån med ett löfte om att komma tillbaka. Här är varför.

      Jag älskade allt från gemenskapen till killarna från Torsby i jeansväst som stod bakom oss i Langos-kön och försökte svara intelligent på frågor som en i mitt sällskap slängde ur sig. Förundrades över det välordnade kaos som skinnvästar, tofflor, hög musik och bilar som inte borde gått igenom besiktningen på femton år, skapade. Självklarheten i att man visst kan tatuera sig ute på gatan, med en skitig nål, av en kvinna som såg ut att vara kusin till Bellatrix Lestrange i Harry Potter. Log åt mannen som glatt berättade för oss var hans vänner kom från, samtidigt som han pekade ut i tomma luften på människor bara han kunde se. Mitt första intryck av platsen när vi körde in i Malung och jag sa; Fan vad fula sådana här platser kan vara. För att sedan när vi lämnade byn dagen efter se den i ett helt annat ljus.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Platser blir vackra om människorna där får dig att må bra. Jag kunde skratta hur högt och hur mycket jag ville. Brydde mig inte speciellt mycket om att jag såg ut som en tidig art av människosläktet när jag steg upp efter ett dopp i den smutsiga älven. Jag sov i en bil och vaknade med fötter så kalla att jag befarade att de dragit vidare till andra sidan. Det lugn som flyttade in i mig gjorde att jag inte ens blev irriterad över gubben som tröttnat på allt vad dansbandsvecka hette, och började klyva ved vid halv sju-snåret på lördagsmorgonen när jag sömnigt, och med en mun torr som en öken krånglade mig ur baksätet på bilen. Jag log ändå. Tröttheten var stor men jag gick runt på olämplig humor, solljus och musik. Allt blev vackrare där uppe i Malung tack vare människor som det är lätt att må bra tillsammans med.

      I tider av kris ställer vi upp

      Foto: Maja Suslin / TT

      I skrivande stund rasar 43 bränder runt om i landet, enligt SOS Alarm. Värst drabbat är Gävleborgs län, Dalarna och Jämtlands län. Bränderna kan bli fler och de kan bli färre – allt beroende på ödets nyck och förmågan att bekämpa eldkaoset med de resurser som finns till hands.
      Betydande hjälteinsatser görs ute i de drabbade områdena. De lokala räddningstjänsterna backas upp av brandmän från andra län och inte minst från ett antal EU-länder som i linje med unionens så kallade skyddsmekanism nu skickat stöd i form av materiel och manskap. Det är en välkommen hjälp och visar återigen att EU behövs och att dess krisberedskap är värd att utveckla ytterligare.

      Internationellt samarbete och modiga brandmän i all ära – men låt oss tillägna resten av den här texten till Susanne. Susanne Lindström, 54, är en hjälte. Hon är en av dem som brer frukostmackor åt brandbekämpare i Pålgård. Eller varför inte nämna Kristina? Kristina Häggström tog studenten för en månad sedan och går som frivillig eldvakt, också i Pålgård. Därutöver kan vi nämna Hemvärnets många medlemmar som lämnat arbeten och svalkande badstränder för att göra en frivilliginsats bland rök och fallande furor. Därtill har vi ett 50-tal ensamkommande flyktingungdomar i Luleå som anmält att de vill hjälpa till. Nämnde jag förresten att lokala hotell upplåter tomma rum och att närliggande matställen har bistått med enklare förtäring? Röda Korset meddelar att över 2 000 personer har hört av sig de senaste dagarna om att få försöka hjälpa till – ett intresse som är välkommet om än något massivt för att med kort varsel administrera. Bybor och utsocknes, alla förenas de i viljan av att hjälpa till och försöka göra skillnad för de som flytt hals över huvud från sina hem och sett sina marker brinna upp. Alla dessa volontärer är hjältar. De är en del av det vi ofta kallar för civilsamhället – detta luddiga kluster av jourhavande kompisar, läxhjälpare, rödakorstanter och många andra.

      Det svenska civilsamhället står starkt men det skulle kunna vara ännu starkare. Under efterkrigstiden och det massiva utbygget av välfärdsstaten har svensken fått ett alltmer konsumentpräglat förhållande till staten. Vi betalar en av världens högsta skatter men vill i utbyte ha det mesta serverat på silverfat. Staten ska ta hand om oss från vaggan till graven och har man tur kanske det till och med finns en avlönad assistent som kan hålla en i handen på dödsbädden för det är inte längre självklart att det finns familjemedlemmar som hinner med det. Det finns höga förväntningar projicerade på det där silverfatet.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      I tider av kris – som vid Estoniakatastrofen, tsunamin eller de pågående bränderna – blir vi ofta bryskt påminda om när statens resurser inte riktigt räcker till och att många av dessa luckor samtidigt fylls upp av helt vanliga människor som vill göra skillnad. Vi vet inte när eller var nästa kris kommer, men vi kan vara säkra på att den kommer. Vad gör du då? Att trycka ”gilla” eller dela ett upprop på Facebook kan aldrig fullt ut kompensera ett engagemang som tar plats på riktigt, där man löser en uppgift tillsammans med andra. Belöningen är monetärt obefintlig men desto större i form av den glädje som det finns i att få tillhöra ett sammanhang där man gör skillnad. Kanske kan sommaren bli en tid att reflektera över vilka föreningar som skulle kunna vara intressanta att gå med i? Sverige har plats för många fler hjältar, även om det så handlar om att bre ostmackor i Pålgård.

      Semestercharaderna

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Jag har PAPPAAAA varit ledig i tre dagar nu. Det är speciellt med semester under småbarnsåren. Det tjatas om glass och bad och man ska gulla, muta eller hota för att få sin vilja igenom. Sedan gäller det ju att ta hand om treåringen med.
      I samband med gubbnattkissen under vargtimmen, för övrigt den enda stunden där inne då jag inte behöver leka Tjugo frågor samtidigt, så scrollade jag igenom flödena på sociala medier. Jag noterade bilder på tre äpplen höga barn på en sparkcykel på väg till något vattendrag i närområdet. Eller bebisar på en rutig filt på gräsmattan vid sommarstället. Eller tioåringar som hjular i vattenbrynet. Och jag kliar mig uppe på den glesa medelåldersfontanellen i förundran.
      Varför fortsätter vi PAPPAAAA med de här charaderna varje gång det vankas semester? Är det för att övertyga vännerna som ännu inte har skaffat småttingar att det PAPPA, KAN DU LEKA PIPPIHUSET MED MIIIG är den rätta vägen att gå? För vi själva vet ju att semestern inte ser ut så, eller hur? Alla vi som har avlat av oss och som inte är psykopater vet ju att det är lögn och förbannad dikt.

      Själv packar jag för att åka till en djurpark i Borås. Jag vet redan nu PAPPAAAAA hur det kommer att bli. Vägen dit är fyra timmar och 15 ångestattacker lång. Min son har nämligen precis uppfunnit telefonleken. Han ringer mig en gång i minuten, och eftersom min sambo har kommit på att hon kan fejka att hon blir åksjuk när någon annan kör och

      istället njuter av lugnet och musiken där framme så är det jag som får ta de här samtalen. Det är även jag som får ta alla toabesök med honom. Jag erbjöd mig i början för att ligga bra till och eventuellt kunna skaffa fler barn – och nu har det blivit normen.
      Det finns inte många offentliga toaletter som vi inte har upplevt tillsammans. Vårt system är väl inövat vid det här laget. Jag drar ner hans byxor och lyfter sedan upp honom som om han vore en backhoppare, samtidigt som han kissar ner i porslin som är så nedbajsat att det närmast påminner om hennatatueringar. Sedan skakar jag vettet av honom och vi kan fortsätta ringa varandra i den varma bilen.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Biljetterna till djurparken kostar för övrigt 1 000 spänn. Jag har otroligt höga förväntningar på vad jag ska få se. Jag vill alltså inte se någon skabbig get som ser ut som kärringen på grekisk yoghurt-förpackningarna. Då kommer jag att explodera. Det duger inte heller med en björn som drar benen efter sig när den måttligt intresserade semesterpersonalen släntrar förbi med en korg äpplen. För 1 000 spänn vill jag se en show; kanske en myrslok som gör Riverdance, eller en giraff som nynnar ledmotivet till Rocky IV.
      När jag kommer hem kommer jag KISSA PAPPAAAA visa upp resan på sociala medier; min son med en glass framför en söt elefant, min lyckliga sambo med en fruktig drink på en solkysst uteservering.
      Då vill jag få riktigt många likes av er alla.

      Är samhällskontraktet brutet?

      Foto Bertil Ericson / TT

      I Sverige betalar vi bland de högsta skatterna i världen. I gengäld förväntar vi oss en social trygghet.
      Det brukar heta att vi har ingått ett samhällskontrakt. Får vi då valuta för våra höga skatter? Polisbristen och växande köer i sjukvården är tecken på att vi inte får det. Är samhällskontraktet brutet?
      År 2014 hade Sverige en statsminister som vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan. År 2015 hade Sverige en statsminister som inte skulle bygga några murar runt vårt land. År 2018 tävlar sossar och moderater om att lägga sig så nära som möjligt den politik SD predikat under ett antal år. Det är en fascinerande och rätt skrämmande värderingsförskjutning som skett i det svenska samhället. Socialdemokraterna säger sig vilja ha ordning och reda i migrationspolitiken. Samtidigt låter man 9 000 afghanska ungdomar få en gymnasieamnesti och skickar signalen till omvärlden att man kan få stanna i Sverige även utan asylskäl. Det har nu också Centerpartiet gått med på. Juristen Annie Lööf lamenterar först över lagförslagets dåliga kvalitet och trots Lagrådets inrådan för att i nästa steg acceptera förslaget. Det är närodlad inkonsekvens.

      År 2014 lovade den nykorade utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) att få ordning på skolan inom 100 dagar. Idag är det 17,5 procent av grundskolans elever som inte klarar skolan med godkända betyg. Nu har Fridolin 50 dagar på sig att försöka rädda sitt förminskade Miljöparti kvar i riksdagen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Från finansdepartementet utgick för ett drygt år sedan ett påbud att de ökande kostnaderna för sjukförsäkringen och LSS måste bromsas upp. Socialminister Annika Strandhäll (S) gav sin generaldirektör i Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, klara direktiv. När protesterna och folkstormen mot inhumana och allmänt korkade beslut av Försäkringskassan tilltog i styrka fick sossarna kalla fötter. Den kompetenta och dugliga Begler kallades upp till socialdepartementet, där socialministern gav henne sparken. Att avskeda Begler stärker förvissningen att regeringen Löfven andas panik och desperation. Tala om att skjuta budbäraren.
      Hur står det då till med samhällskontraktet? Det kanske inte är helt sönderbrutet, men man kan lugnt säga att det är utsatt för avsevärda påfrestningar. Vi måste nu få en regering, som man kan känna förtroende för. Det är som bekant graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga.

       

      Insyn från en apel 

      Ockulta varelser och andra kusligheter från världar bortanför vår invanda verklighet haft goda tider i dagens underhållningskultur. Här ett bidrag med starkt oroande slut…

      En varm kväll i skördemånaden september gick Urban Holm ut i sin trädgård försedd med  stege och en trädgårdssax med förlängda handtag. Innanför överläppen hade han installerat en färsk portion snus och kände sig upplagd för stordåd. I trädgården väntade sonen Sven rustad med en fjärilshåv och en plåtbalja.
      Fader Holm posterade sonen under tomtens apel, vars krona utfyllde trädgårdens halva luftutrymme. Sonens fick som uppgift att varsamt omänderta äpplena vartefter som hans far släppte ner dem från kronan.
      – Då kör vi, sa Holm, lutade stegen mot trädstammen och klättrade upp.
      – Ta det varsamt, farsan, sa sonen. Och säj mej en sak. Kunde vi inte låta trädet självt få släppa ifrån sig äpplena vartefter som de mognar? De sitter ju allt osäkrare så här års till dess att tyngdkraften drar ner dem.
      Fader Holm gav besked.
      – Äpplena mår bäst av att plockas för hand. Pass på, här kommer nummer ett!
      – Apropå naturlagar, sa sonen. Grannen till en av mina kompisar påstår att hans farsa fick ett trastbo i huvudet på försommaren. Med nykläckta ungar.
      – Hur gick det för de stackars fågelungarna, bekymrade sig fader Holm?
      Sonen svarade på nysvenska.
      – De tidigarelade sin premiärflight.
      Äpplena började nu dimpa allt tätare och Sven fick fullt upp att göra där han dansade  med sin håv runt den knotiga trädstammen. Snart hade han baljan full.
      – Pappa, måste vi ha ett äppelträd? Ingen av mina kompisar har något. En hund vore så  mycke häftigare. Du kan inte gosa med en apel i tevesoffan, det ser jag som en avgörande brist.
      – Å andra sidan slipper du gå ut med trädet bittida och sent eftersom det redan befinner sig ute. Det där har du nog inte tänkt igenom ordentligt, sa fader Holm som nu hunnit halvvägs upp i kronan. Han fortsatte skicka ner äpplen till dess att det bara återstod ett par stycken som inte gick att nå med saxen. Holm klättrade ytterligare två grenar upp och fick äpplena inom räckhåll, sonen fångade ett av dem men missade det sista.
      Fader Holm hade nu nått upp i höjd med sängkammaren på andra våningen. Fönstret stod på glänt, och därinne såg han sin hustru Emma sittande framför toalettbordet, intensivt upptagen med sitt utseende. Hon spärrade upp munnen för en kritisk inspektion av tänderna och tandköttet. Turen kom sedan till läpparna, som hon plutade ut för vidare behandling.
      – Vad sysslar du med! sa Holm utanför fönstret.
      Emma gav till ett litet rop.
      – Gud så du skrämde mig! Vad gör du i trädet?
      – Skördar äpplena, sa Holm. Men jag upprepar: vad sysslar du med??
      – Jag gör om mej. Som på teve fast tvärt om. Jag blir bara äldre hur jag än bär mig åt.
      – Bra, sa Holm godmodigt. Som du vet har jag en böjelse för kvinnor strax efter övergångsåldern. Det är det rart mormorsaktiga som är så tilltalande. Hela människan gör ett färdigt intryck. Och i ansiktet kommer rynkorna som vittnen om humor och livserfarenhet. Ögonen kisar av fav en mysande förnöjsamhet.
      Nu hade Holm den yngre hunnit klättra upp i trädet så att han kunde kika in över axeln på sin far.
      – Självbedrageri, sa sonen. I själva verket visar ni både tecken på medelåldersdepression. Den som brukar inställa sig i luckan mellan karriärens uttröttningssyndrom och åldersmelankolin. Men bot finns att få och boten heter hund. Allt fler behöver med åren en av dessa specialistutbildade omsorgshundar med vårdcertifikat.
      Fader Holm lämnade sonens förnumstigheter därhän. I stället vände han sig till sin fru och påminde.
      – Du har fortfarande inte förklarat varför du sitter där och gör dig fin mitt i veckan. Som om du skulle på fest!
      – Det är just precis vad jag ska, sa hans fru Holm. Även du och vår son står på inbjudningslistan. Det hela går ut på att fira ett silverbröllop. Vårt närmare bestämt. Vi har faktiskt varit gifta i 25 år. Något du alldeles glömt bort, inte sant?
      – Förefaller onekligen så, bekände Holm och mimade bestörtning och skam.
      – Det hela inträffar om en vecka, fortsatte fru Holm, och på villkor att ni inte kommer och stör mej när jag inventerar min festutstyrsel. Ett litet privat genrep med andra ord. Det borde ni också göra.
      En stund senare klättrade Holm och sonen ner ur äppelträdet.
      Samtidigt stängde fru Holm fönstret.
      När hon gjort det fällde hon ner persiennen.
      Sedan öppnade hon dörren till en av sina garderober och försvann in bland allt som hängde där…
      Ingen har sedermera hört av henne!
      Horror!

      När oddsen spår valresultatet

      Foto: Erik Mårtensson / TT

      Socialdemokraterna gör ett katastrofval, sitt sämsta någonsin, och får mindre än 23,5 procent av rösterna. Samtidigt når Sverigedemokraterna stora framgångar med ett väljarstöd på över 21,5 procent.
      Vi kan se fram emot en moderatledd alliansregering, dock en svag sådan utan egen majoritet då Sverige efter valet kommer att ha tre jämnstora partier; S, M samt SD som tillsammans samlar en bit över 60 procent av rösterna.
      Detta scenario pekar oddsen hos Unibet på. Den 6 juni pekade oddsen på att S skulle nå ett valresultat överstigande 23,5 procent men deras siffror har alltså försämrats sedan dess. Att spela på att SD får över 21,5 procent av rösterna ger endast 1,3 gånger pengarna. Unibets odds indikerar också att det är mer sannolikt att SD blir Sveriges största parti än att M blir det. Spelarna ger en Alliansregering lägst odds samtidigt som man håller en M+SD-regering mer sannolik än M+L+C eller en ren S-regering. Spelarna anser det i princip helt uteslutet att S+MP bildar regering även nästa mandatperiod.
      Medan en opinionsundersökning baseras på intervjuer med ett representativt urval av befolkningen där man ber om X antal människors egna, högst subjektiva, åsikt vid ett givet tillfälle så bygger spelbolagens odds till stor del på matematik. Motsvarigheten till opinionsundersökningarnas respondenter är spelarna som, med egna pengar som insats, gör en egen analys, väger in möjliga scenarios och placerar sin insats efter sannolikhet. Subjektivitet finns naturligtvis även hos spelarna men det är bara en faktor bland många andra.
      Många är förfärade, andra uppgivna och omkring 20 procent är riktigt glada över prognoserna som nu duggar tätt. Klart är att många gamla sanningar och principer kommer att ställas på ända efter valet i september. Jag har tidigare hävdat att vi får de politiker vi förtjänar. Jag skulle vilja passa på att revidera det påståendet; givetvis är det symbiotiskt sammanflätat med att partierna får det resultat de förtjänar. Vi har nu uthärdat åtta år helt utan reformer (och nej, Jonas Sjöstedt, ni har inte drivit igenom några reformer alls. Möjligtvis har ni lyckats att devalvera ordet ”reform”.). Stora samhällsproblem är fortfarande olösta och även om svaren på många av dessa utmaningar är kända så har ingenting gjorts.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Man kan bara ägna sig åt det politiska spelet, polarisering och maktstrategi om man inte utmanas från oväntat håll, av någon som förstår att dra nytta av det. Precis detta har skett. Minns exempelvis att svartmålningen från S och MP ofta överträffade SD:s under valrörelsen 2014 och de tvära politiska kast (vilka tafatt försökts maskeras till handlingskraft) vi kunnat följa sedan dess har inte gynnat regeringen.
      Står man tryggt på en sund värdegrund, vågar blicka framåt, föreslå reformer, fokusera på sin egen politik istället för på alla andras, har en nykter och pragmatisk utgångspunkt och angriper de utmaningar som finns, framförallt de som är obekväma att ta tag i, så bygger man förtroende. Och förtroende ger röster.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se