Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. 4 mån, 258 kr
      6 mån, 365 kr
      12 mån, 621 kr
    2. Loading ...
    • Påskens blommor lockar till festliga arrangemang

      paskblommor

      Påskens blommor är som gjorda för fina grupper att ge bort eller ha som egen ögonfröjd. Vi bad floristen Casandra Johansson på Kalenius Växtcentrum på Våxnäs om lite inspiration.
      Foto: HP SKOGLUND

      Högre hyror och fler industrier på Zakrisdal

      En större satsning på företagscentrat och betydligt färre bostäder. Så vill den irländske exploatören nu utveckla Zakrisdal.
      Och många hyresgäster får också förbereda sig på en höjning till marknadsmässiga hyror.

      Fler fuskande studenter stängdes av förra året

      Förra året fälldes 36 studenter för fusk på Karlstads universitet, mot 23 förra året.
      Ett växande problem, men universitetet har blivit allt bättre på att identifiera fuskarna.

      Nu laddar rökeriet för påskens anstormning

      För tio år sedan röktes tio ton lax per år. Idag är det 150 ton och speglar den positiva utvecklingen för Lillängshamnens Fiskrökeri i Skoghall där rökskåpen går för fullt inför påskrusningen.

      Linda vill locka ut oss i naturen

      Naturen berikar de allra flesta av oss och när man är ute i den och lär sig mer blir det också lättare att vilja värna den. Det menar Linda Ferm, naturvägledare på Naturum i Mariebergsskogen.

      Tävling för att minska matsvinnet i skolorna

      Hammarlunden leder. Men Mörmoskolan knappar in. Restaurangmatchen, som ska få skoleleverna att slänga mindre mat, engagerar eleverna.
      – Framförallt lågstadieleverna är väldigt entusiastiska, säger David Mårtensson, kökschef på Hammarlunden.

      15 år sedan svenska kyrkan och staten fick ny relation

      Man brukar säga att år 2000 var då Svenska kyrkan skildes från staten. Men i den nya kyrkoordningen har den kyrkan fortfarande en särställning i förhållande till andra trossamfund.
      – Det är svårt att säga att stat och kyrka har gått skilda vägar men vi har fått nya relationer, säger Inge Bredin, som har jobbat i många år med den här typen av förändringsarbete i Karlstads stift.

      Visorna i centrum på tjejernas afton

      Två grupper med flera Karlstadstjejer ställer sig på Café Augusts scen när Visklubben Hallen imorgon, fredag, arrangerar visafton med grupperna Konflikten och NAES12.

      Barnmässan siktar mot nytt besöksrekord

      För elfte året arrangerar Linda Modin Klemner barnmässan i Karlstad. I år med en rad nya utställare, artister som Nassim Al Fakir och Amy Diamond, samt en stor äventyrsbana för barn.
      – Just nu är det pirrigt i magen, men det är bra, då är man på tårna, säger mässarrangören.

      Nina till Afghanistan för tredje gången

      Mer än 30 år av krig har isolerat Afghanistan från den pedagogiska utvecklingen. Men nu får man hjälp från Karlstads universitet som i dagarna skickat lärarutbildare till Kabul. För Nina Christenson är det tredje resan.

      Vilken fas är du i?

      Den här krönikan handlar om mitt förhållningssätt till tiggarna. Det är inte helt okomplicerat. Jag vet inte vad du tycker eller var du står i frågan. Jag vet knappt själv var jag befinner mig i frågan längre eller vad jag ska tro eller tycka. Än mindre vad jag ska göra. För bara ett år sedan hade jag knappt sett en tiggare i Karlstad. Mitt första möte var med en kvinna som satt utanför Mitt i City, jag minns det väl. Sedan dess har mitt förhållningssätt genomgått många olika faser.
      FAS 1. Chock. Jag var nära att springa fram och slita upp kvinnan som satt där på asfalten utanför köpcentret och ta med henne hem. Känslan var den samma som om någon ramlat ihop på gatan. Inget man kan ignorera eller bara gå förbi, man måste hjälpa.
      FAS 2. Givaren. Under det första halvåret sparade jag medvetet växelpengar för att kunna vara beredd, ungefär som med kollekt i kyrkan.  Jag kände mig ganska nöjd och präktig, om än för en mycket kort stund. När jag inte hade pengar bad jag nästan om ursäkt och kände skam och skuld.
      FAS 3. Tvivlaren. Efter ett tag kom tvivlet. Vart går pengarna, eller vem tar hand om pengarna när dagen är över? Jag slutade att ge kontanter och började köpa ätbara saker som jag lämnade till tiggaren utanför affären. Det fungerade ett tag. Men i takt med att tiggarna blev fler kom jag fram till nästa steg.
      FAS 4. Frustration och skam. Jag kände mig snål, nonchalant och misstänksam på utsidan men blödig, ledsen och frustrerad på insidan. Vad jag än gjorde så blev det fel. Jag sänkte blicken och låtsas inte se. Orkade inte se. Den fasen var den värsta men som tur var den kortaste.
      FAS 5. Medmänsklig utan skam. Det minsta jag kan göra för en annan människa är att visa respekt. Inte vika undan. Det är den fas jag befinner mig i nu. Jag ser alla, jag möter blicken och jag hälsar alltid, utan att för den skull känna personlig skuld. Jag ger pengar eller mat ibland men långt ifrån alltid, det är de för många för. Men de kan aldrig bli för många för att förtjäna medmänsklighet och respekt.
      Fas 6. Hittat en bra lösning! Jag hoppas att nästa fas får den titeln.
      Tiggarna har blivit en del av stadsbilden. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag ger, de blir bara fler och fler. Vi måste tillsammans hitta en långsiktig lösning på det här. Man kan tycka vad man vill, men man kommer inte undan att det är en människa som sitter där på gatan. En människa som omöjligt kan ha drömt om en framtid och ett liv som tiggare.  Har du ett bra förslag vänd dig till våra politiker.
      Om inte, prova åtminstone fas 5 tills något bättre alternativ finns.

      En iransk Flyga drake

      Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani börjar oerhört dramatiskt. Azar sitter på det korrugerade plåtgolvet i en skåpbil på väg till ett sjukhus. Födslovärkarna har satt igång. Hon har en bindel för ögonen. I framsätet sitter Syster, som regeringens kvinnliga funktionärer kallades, och flörtar med den mycket yngre chauffören. Året är 1983, några år efter Shahens fall i Iran och revolutionens barn har berövats sin seger. Mullorna har tagit över och Azar och hennes man sitter skilda åt i Evinfängelset tillsammans med tusentals andra unga revolutionärer. Detta första kapitel är oerhört starkt liksom flera andra i boken som skildrar vad som hände i Iran de åren. Kriget mellan Iran och Irak pågick sedan 1980, allmän oro rådde.
      I samma fängelse beslutar sig en annan fånge, Amir, för att försöka tillverka ett armband till den nyfödda dottern han ännu inte fått träffa.
      Han samlar på dadelkärnor som han lägger i vatten för att de ska mjukna och kunna genom- borras med den lilla borr han tillverkat av en upphittad spik. Kärnorna trär han på den tråd han tvinnat av upprepat garn från en medfånges strumpa. Armbandet gömmer han under dotterns kläder när han får träffa henne under ett kort besök i fängelset.
      Boken handlar om dessa fångar och deras föräldrar. Vi får läsa om en enastående sammanhållning som sträcker sig över tre generationer. Om Leila som offrar sitt livs kärlek för att ta han om sina systrars barn. Barnen som föds i fängelse tas nämligen efter kort tid ifrån sina föräldrar och lämnas till släktingar. Berättelsen handlar om mormor Zinat som orkar älska alla dessa barnbarn, om morfar Aghajaan som i nattens mörker kör familjen ut ur stan i sin skrangliga bil för att undgå Iraks bombningar. Vid en vägren lägger de sig under bar himmel inrullade i filtar och sovsäckar medan barnen räknar stjärnor tills de somnar.
      Historien pendlar mellan dessa krigsår och 2000-talet. Vi får följa de vuxna barnbarnens liv som immigranter och flyktingar i Tyskland och Italien eller kvar i det Iran som fortfarande lider under samma förtryck.
      Någon recensent har jämfört Jakarandaträdets barn med Khaled Hosseinis Flyga drake och jag tycker det är en bra jämförelse. Liksom i den boken får vi inblick i vardagslivet. Vi känner igen den stora respekten för den äldre generationen och kvinnornas makt i hemmet, där matlagning tar stor plats och gästfriheten är gränslös.
      Språket är målande med många färgstarka metaforer och översättningen utan anmärkning.
      Vill man läsa om liknande öden föreslår jag Sara Moslehs bok När klockan klämtade 7 gånger från 2013. Boken som är utgiven på eget förlag skulle ha behövt en kraftig redigering och ytterligare korrekturläsning och kan absolut inte jämföras med Delijanis, men glöden och berättarglädjen finns där. Hon har potential! Här finns samma stormande känslor och dramatiska metaforer som i Jakarandaträdets barn, ett språk som är mycket olikt vårt nedtonade berättande. Sara flydde från Iran och kom till Sverige 1985. Nu bor hon och arbetar i Karlstad.

      Sjötur

      Min vän Holger var lärare vid en av stadens grundskolor. En försommardag ringde han och föreslog överraskande en sjötur med kanot.
      – Sen när har du blivit kanotist?
      – Sedan en vecka. Jag fick överta min brors kanadensare eftersom han ska flytta till England.
      Det rörde sig således om en öppen kanot för en eller två paddlare.
      Holger hämtade med bil och vi körde mot Högboda. På biltaket satt kanoten fastspänd, i baksätet hade vi varsin ryggsäck med proviant.
      Holger tog av på timmervägen ner mot en liten sjö som åtminstone på kartan föreföll idealisk för kanotering. Det var en dag med tilltagande oro i lufthavet. Molnen föreföll jäktade som om de var försenade till någon stormig sammankomst över Bottniska viken. De ändrade färg och form, de svällde ut och de kullrade runt medan de knuffade på varandra i sin brådska.
      Till slut stannade Holger bilen och sa:
      – Vi får gå sista biten.
      Vi tog ner kanadensaren från biltaket och lastade ombord ryggsäckarna. Sedan lyfte vi upp kanoten på ryggen och följde vägen, nu snarast en stig. Vattnet skymtade som fladdrande blå vimplar mellan träden. En plötslig explosion av hundskall fick oss att tvärstanna. Nu såg vi också grinden med en sinister skylt: ”PRIVAT OMRÅDE, varning för hunden”. Vi gjorde ’helt om marsch’.
      På bilkartan hittade vi en ny liten sjö, fann avtagsvägen och följde den fram till en gammal hölada. Där tog vägen slut – men sjön låg inom räckhåll. För andra gången lyfte vi över kanadensaren på ryggarna och avancerade mot vattnet, klafsande genom hög säv. Holger som gick framtill hejdade sig plötsligt…
      Framför oss i säven låg en man framstupa men vid fullt liv och därutöver iförd höga stövlar och gröna fritidskläder. Han slet kikaren från ögonen och viftade åt oss att backa.
      – Måste ni plumsa fram just här, väste han. Fan också! Den här viken råkar vara en av våra få lokaler med häckande rördrom!
      – Beklagar, sa Holger, men vi är i desperat behov av lite fritt vatten.
      – Ssssch, inte så högt! Alldeles framför mig låg tills ni kom en hona på ägg…
      Vi retirerade beskedligt till fast mark och följde sedan stranden bortefter tills vi hittade ett bra ställe för sjösättning. Det var just då det började regna.
      – Vi får vänta ut skuren, sa Holger.
      En tilltalande egenskap hos just kanadensaren är att den kan användas som regnskydd på land, nämligen om man stjälper den över huvudet. Något vi därför gjorde. Där satt vi nu med benen uppdragna mot hakan och trots allt någorlunda i skydd mot hällregnet.
      – Den stackars fågelskådaren!, sa jag. Hur måste han inte just nu längta efter en stockvedsbrasa i en ombonad sportstuga med kläderna upphängda till tork intill den öppna spisen…Jag menar, en situation som hans – eller som vår för den delen – vore ju svåruthärdlig ifall man inte genomled den för sitt höga nöjes skull…
      – Som han sa som vinterbadade, muttrade Holger. Vi satt en stund och lyssnade till regnet som trummade på plastskrovet. Framför näsan på oss dallrade en glittrande vattengardin, och marken som vi satt på tillfördes undan för undan regnvatten från sluttningen ovanför oss.
      – Apropå ingenting, sa jag. Du lär ju ut historia i skolan. Kan du förklara varför Napoleon så ofta avbildas med ena handen innanför rockslaget?
      – Där finns numera ny forskning att tillgå, sa Holger. Efter slaget vid Waterloo 1815 gav sig Napoleon fången och fördes till ön Sankt Helena. Bland hans tillhörigheter beslagtog man ett antal kostymer och rockar, och de visade sig alla försedda med ett antal lönnfickor. Innehållet protokollfördes. I en av fickorna påträffades ett mindre husapotek med bland annat en fickplunta innehållande avkok på tranbär mot urinvägsinfektion. I en annan fanns en uppsättning kraftigt påbyggda inläggssulor, som Napoleon brukade stoppa i sina skor och stövlar.
      – Kejsaren var som du kanske vet ganska kort i rocken, vilket generade honom. Fåfäng som han var tålde han illa att visa upp sig i sällskap med Jose’phine, sin högväxta gemål. Vid sådana tillfällen fösökte han därför bättra på sin längd genom att fylla ut skodonen med så många sulor att han fick svårigheter med själva gåendet under parader och andra högtidligheter. Mest överraskande var ändå fyndet av en specialtillverkad slaglåspistol. Skälet var en med åren tilltagande skräck för lönnmördare. Vi får tänka oss att medan Napolen avporträtterades höll han hela tiden handen på pistolkolven för den händelse konstnären plötsligt skulle byta ut penseln mot ett mordvapen.
      – Intressant, sa jag allt blötare därbak. Men på tal om Waterloo. Vad säger du om att vi skjuter upp den här lustturen till en tjänligare dag? I stället kunde vi åka hem till mig, tända en brasa och spela ett parti schack.
      – En glänsande idé, sa Holger och nös.

      En tänkvärd rapport

      I veckan släppte Brottsförebyggande centrum i Värmland en rapport om den högerextrema aktiviteten i länet under föregående år. De högerextrema grupperingarnas aktiviteter har under året som gått minskat. Trots minskade aktiviteter, ökade ändå antalet röster för dessa partier i valet och det är något att reagera över.
      72 röstberättigade värmlänningar valde att ge sina röster till Svenskarnas Parti, SvP, i höstens val. 72 individer är inte ett högt antal sett till totala antalet röstberättigade, men ökningen från valet 2010 motsvarar hela 131 procent i Värmland. Nationellt var ökningen 515 procent. I Karlstad var den hela 160 procent och för Hammarö 30 procent.
      Svenskarnas parti, Svenska Motståndsrörelsen och Nordisk ungdom är de tre extremistgrupper som lyft i rapporten. Tre olika grupperingar, men med snarlika målsättningar. Ett Sverige där genetiska förutsättningar bestämmer människovärde och socialt status. Ett Sverige utan mångfald. Utan demokrati och yttrandefrihet och utan frihet.
      SvP, som tidigare gick under namnet Nationalsocialistisk front, ställde upp i valet till Karlstads kommunfullmäktige, lyckligtvis utan någon större framgång. Detta parti var det som stod för högst antal aktiviteter i Karlstad och Hammarö i fjol. En aktivitet som dock minskat gentemot tidigare år. Taktiken har ändrats. Partiets medlemmar har gått från rakade skallar, bombarjackor och kängor till ett mer välvårdat yttre. Den våldsbejakande extremismen försöker döljas så gott det går. Budskapet är dock detsamma.
      Det är både intressant och skrämmande på en och samma gång, att ett parti som syns mindre ändå får fler röster än tidigare. Om den klassiska propagandaspridningen med affischering och torgmöten minskat. Har då andra kanaler för propagandan ökat eller har fler av dess väljare aktivt sökt information om partiet och sedan fastnat för budskapet? Om det senare av detta stämmer, borde det vara en ordentlig väckarklocka för alla som värnar vårt öppna och demokratiska samhälle.
      Våldsbejakande extremism är ett av de största hoten mot demokratin och freden. Det är irrelevant om den kommer från det politiska höger eller vänster, religion eller något annat håll. Extremismen är lika samhällsfarlig oavsett ursprung.
      När de högerextrema aktiviteterna minskar, men sympatierna ökar, är det dags att på allvar höja på ögonbrynen, kavla upp ärmarna och börja arbeta. Problemet kan tyckas banalt sett till det låga antalet, men om ökningen fortsätter i samma takt kan det på sikt bli högst problematiskt.
      De flesta kommuner har idag ett förebyggande arbete mot olika typer av extremism. Men att stå upp för tolerans och demokrati är inte en fråga för endast stat och kommun. Det är en fråga för alla som tror på alla människors lika värde, demokrati, yttrandefrihet och frihet. Ingen kan gör allt, men alla kan göra något. Om situationen uppstår, ta debatten! Det kan vara den som gör skillnad i vart framtida sympatier hamnar.

      First Camp vill satsa efter översvämningen

      Skutberget1215

      Nu börjar arbetet med att återställa campingen på Skutberget efter den omfattande översvämningen i augusti förra året. First Camp driver anläggningen som vill se till att det inte händer igen och samtidigt passa på att investera i en rejäl ombyggnad för morgondagens campare.
      Foto: MATS ZETTERBERG