Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Emla ska bli terapihund

      Elma
      Bearded collien Emla är som de flesta andra valpar; glad, busig och leksugen. Men det finns en detalj som skiljer henne från mängden, hon ska nämligen utbildas till terapihund.
      – Min förhoppning är att Emla och jag i framtiden ska kunna jobba som ett team kring sjuka barn, berättar Annalotta Lennartsson.
      Foto: ANNA TJÄDER

      Nytt arbetssätt har räddat liv

      Tack vare utbildning och ett nytt sätt att arbeta på rycker räddningstjänsten nu ut och agerar aktivt vid larm om självmordsförsök. Hittills har flera liv kunnat räddas.
      Behovet av att prata med någon om livets tunga frågor tycks växa. Trenden har i stort pekat uppåt sedan mitten av 00-talet. Förra året kopplades nästan 70 000 samtal till jourhavande präst, som nås via 112.

      Min vecka: Isabella Lundgren

      I Min vecka låter vi en person dela med sig av fyra bilder ur sin vardag från den gångna veckan.
      I det här numret möter vi Isabella Lundgren, jazzsångerska och vegan från Karlstad.

      Vill bryta ensamheten

      Riksföreningen för social och mental hälsa, RSMH:s lokalförening – Kalstasola, har under de senaste tre åren sett en stor ökning i antalet medlemmar.
      – Vi försöker visa upp oss och berätta att vi finns, säger Anette Ivarsson, på RSMH – Kalstasola.

      De tidiga åren hos KMW inleddes på Haga

      Den stora branden i Karlstad skapade inte bara förödelse. Den blev också startskottet för en blomstrande tid för Karlstads mekaniska verkstad, KMW.

      Permanent bygglov för Hallersruds förskola

      Nu öppnar Hallersruds förskola med fyra nya avdelningar som planerat. Efter att grannar överklagat till länsstyrelsen sattes ett extramöte in där Hallersruds förskola fick permanent bygglov.

      Niki ställer ut på Liljevalchs vårsalong

      Karlstadsbaserade skulptören Niki Merimaa ställer under våren ut ett av sina verk på Liljevalchs vårsalong. Hans hundar känns bland annat igen från Museiparken i Karlstad.

      Teatertokarna vill erövra Youtube

      Deras parodier har fått hundratusentals visningar på Youtube, men själva gillar de sin spännande mysterieföljetong bäst. Nu drömmer Teatertokarna om att få samarbeta med andra youtubers och att bli nominerade på Guldtuben.

      Forsbergs Fritidscenter invigs i februari

      I december smygöppnade Forsbergs Fritidscenter i de tidigare mejerilokalerna på Gruvlyckan, sin första etablering i Värmland och sitt sjätte center i landet. Den 3 till 5 februari har man dessutom sin officiella invigning i Karlstad.

      Rådgivarens tips vid reashopping

      Julhandeln och mellandagsrean innebär att många shoppar loss och kanske fyndar lite extra. Men vad ska man egentligen tänka på när man köper något nytt? Och vilka prylar som vi köpt får vi mest problem med?

      Året som inte får nämnas vid namn

      I hörlurarna sjunger Tomas Andersson Wij att ett skitår är slut. Jag kan relatera. Jag känner mig fortfarande lite lamslagen av hur hänsynslöst fjolåret var. Om det hade varit en Star Wars-film så hade det onekligen varit Rymdimperiet slår tillbaka. Man kunde ju praktiskt taget höra The Imperial March spelas i huvudet medan Trump gick mot valseger.
      Vi miste prinsessan Leia också. Carrie Fischer gick bort bara några dagar efter jul. I processen förlorade vi inte enbart en kompetent skådespelerska utan även en viktig talesperson för psykisk ohälsa. Mörkret vann den matchen med 2-0.
      Vi såg många stjärnor släckas. David Bowie, Leonard Cohen, Muhammad Ali, Alan Rickman, Anton Yelchin, Prince, George Michael. Mörkret steg för varje rubrik och för varje nyhetsinslag. Framåt slutet av året hade man ytan vid halsen och kippade efter luft. Sökte något att få grepp om. Något att hoppas på.
      Jag hoppas att 2017 blir mer som Jedins återkomst. Att ljuset segrar. Men det händer inte om vi bara sitter och betraktar. Mörkrets hantlangare fortsätter snickra på dödsstjärnan.
      Jag tänker på det Bob Marley sa när han frågades varför han valt att kliva upp på scenen efter att ha blivit skjuten: de som försöker göra världen sämre tar inte ledigt, så varför skulle Jag?
      Det är lätt att bli håglös när mörkret hopar sig runt en. Man vet inte vart man ska börja. Finns det ens en ände på detta gigantiska svarta garnnystan? Ja. Det finns alltid en ände. Men man kan inte nysta upp mörkret bara genom att sitta och betrakta det. Man måste använda händerna och aktivt söka upp den lilla fliken.
      Så när ni inte är upptagna med att infria era nyårslöften kan vi ju hjälpas åt att hitta änden. Vi kan börja söka från varsitt håll och mötas på mitten. Med lite tur kanske vi hittar den innan året är slut, och lyckas frigöra ljuset som nystats in i den där svarta garnbollen. Dödsstjärnan som hotar att förstöra allt.
      Men likt en Jedi måste vi börja med att nysta upp oss själva. Vi måste lätta på alla lager av stress, ångest och tvivel. För hur ska vi kunna nysta upp eländet runt oss om vi inte kan nysta upp eländet inom oss?
      Som vise Yoda en gång sa: rädsla leder till ilska, ilska leder till hat, hat leder till lidande. Så lev inte i rädsla. Lev i hopp. Lev i tron att 2017 blir bättre än skitåret som inte får nämnas vid namn.

      Hög tid att vakna Ygeman

      En sorglig föreställning utspelade sig nyligen i TV-programmet Veckans brott där inrikesminister Ygeman och rikspolischef Eliasson mötte missnöjda poliser för att diskutera krisen inom polisen. Duon Ygeman/Eliasson tävlade om att stapla floskler och goda avsikter på varandra. Man fick det bestämda intrycket av att det var två blinda som försökte leda varandra. Frågan är högst berättigad, huruvida TV-publiken och medverkande poliser blev mycket klokare och fick ökat förtroende för polisledningen efter denna uppvisning.
      Detta samtidigt som bostadsinbrotten har ökat med 52 procent under det senaste årtiondet . Polisen redovisar följande i en rapport från 2015. ”En stor del av mängdbrotten i Sverige begås av mobila kriminella nätverk …. företrädesvis från Litauen, Polen och Rumänien. De begår bostadsinbrott i Sverige och tillskrivs majoriteten av alla båtmotorstölder, lyxbilsstölder, bildelsstölder, fickstölder och åldringsbrott.”Totalt räknar polisen med att cirka 100 kriminella nätverk är brottsaktiva i Sverige.
      Den senaste innovationen i den kriminella världen är nu att råna intet ont anande människor på värdefulla ägodelar i deras bostad, efter att ha hotat med pistol, bundit och misshandlat offren. Till detta kommer stora problem med gängrelaterad skottlossning på öppen gata i våra storstäder.
      Är då den nya polisorganisationen anpassad med lämpliga resurser att möta denna verklighet? I DN uttrycker sig en kvinnlig polis så här: ” Uppklarningsprocenten är åt helvete. Vi bara lägger ned ärenden. ”En manlig polis säger följande: ”Det finns igen polisiär erfarenhet i toppen, inte undra på att det går åt helvete.” Ytterligare en manlig polis uttrycker sig så här: ” Åsiktsfriheten inom polisen liknar den i Nordkorea, kritiserar man ledningen blir man utfryst.”
      Polisförbundet i Värmland går till rasande attack mot arbetsgivaren. Missnöjet pyr och börjar nu närma sig bristningsgränsen menar man. I en tvåsidig skrivelse, som man överlämnat till arbetsgivaren skriver man så här: ”Det mest skrämmande är känslan av att arbetsgivaren inte upplever verkligheten på samma sätt som flertalet av förbundets medlemmar gör. Vi känner att arbetsgivaren inte ser, lyssnar eller försöker åtgärda problem som lyfts av våra medlemmar, varför vi ser med stor oro på framtiden.”
      Jag har själv en brorson som tills nyligen var kriminalinspektör i en av våra länshuvudstäder. Han hade i den nya polisorganisationen sin chef 25 mil i en annan länshuvudstad och närmaste kollega 20 mil i ytterligare en annan länshuvudstad. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i organisationsutveckling för att förstå att det inte fungerar. Han har nu gett upp en lovande poliskarriär och övergått till andra uppgifter i samhället och ansluter sig därmed till de ca 900 andra poliser som under 2016 lämnat polisyrket.
      Låt inte polisen förfalla. Kris och apati så beskrev polisforskaren Rolf Graner tidigare i höst tillståndet hos den svenska polisen. Det borde ha väckt viss uppståndelse men den typen av beskrivningar har blivit så vanliga att de knappt gör något intryck alls. Den krisande polisen är det nya normalläget.
      Inrikesminister Anders Ygeman, ansvarig för svensk polis i den nuvarande regeringen, har inte lyckats med att verkställa riksdagens beslut om ny polisorganisation. Så vad göra? Det är hög tid upp till bevis Ygeman! Byt ut Eliasson som rikspolischef innan allt förtroende för polisväsendet har eroderat. Eliasson är bevisligen inte vuxen sin uppgift. I en nyligen genomförd enkätundersökning bland svenska folket framgår att en (1) procent säger sig ha mycket stort förtroende för den nuvarande rikspolischefen.
      Det räcker inte heller Ygeman att medverka i olika TV-program och tala om kommande insatser och beslut som förmodas ge resultat någon gång i framtiden. Frågan är om inte Ygeman själv håller på att undergräva förtroendet för sin ställning som inrikesminister och därmed ytterst ansvarig för landets polisväsende.
      Amanda Sokolnicki, ledarskribent i DN, skrev nyligen följande: ”Den som söker efter politiskt ledarskap i den här osäkra tiden kan i alla fall känna sig säker på en sak: Man hittar det inte i socialdemokraterna.”

      Fiskafänge

      FiskafängeDen som fiskar har alltid något att berätta.
      Missunna mig därför inte nöjet att få återge ett minnesvärt fiskafänge i min barndom. Nåja, det var ju måttligt roligt då när det hände. Nöjsamt är det däremot att — så här en mansålder senare — få berätta om det omtumlande mötet med vad som måste ha varit en riktig buse till rekordgädda.
      Upprinnelsen bestod i att jag brukade tillbringa mina somrar hos morfar och mormor som ägde ett skärgårdshus i Grönsjöbo. Vid gunstig väderlek badade vi alla i viken nedanför byns mejeri. Rådde i stället dåligt väder brukade morfar lägga från sig Gävleposten med ett ljudligt fras av tidningspappret. Sen yttrade han med rösten hos den som söker överrösta en pneumatisk borrmaskin eller påstridig demonstrant:
      – Äntligen några rejäla skurar!
      Han vände sig till mig där jag satt alldeles intill på verandaräcket fördjupad i en påse lördagsgodis.
      – Det uppfriskande regnet. Du vet vad det betyder, pojk!
      – Att gäddorna går till, sa jag och kom fort på benen.
      – Viska inte, sa morfar, utan tala så jag hör. Be mormor att reda några bussiga smörgåsar åt oss och en termos inte alltför mesigt kaffe.
      Så begav vi oss på fisketur, morfar och jag. Vi beundrade stackmolnen väster om oss, färgblossande och pösigt uppumpade som en samling kroppsbyggare på uppvisningsturne´. Morfar satt vid årorna medan han högljutt luftade sina synpunkter på stort och smått i skärgården. Kring oss lyfte dykänder och skrakar uppskrämda av de dånande ljudvågor som utbredde sig.
      Vi närmade oss ögruppen längst ut, och nu var det jag som rodde. Molngubbarna spände sina muskler, och vågorna började gå med fradga.
      En stund senare lade vi till vid ett av skären. Där skulle morfar pröva lyckan under några timmar, svingande sitt spinnspö från klippstränderna. Själv gav jag mig ut på eget fiskafänge. Jag ägde inte något eget spinnspö men hoppades få ett den dag jag fyllde åtta, trots morfars återkommande varningsord:
      – Barn mår inte väl av att genast få allt de pekar på!
      I avsaknad av modern fiskeutrustning gjorde jag som äldstgubbarna i Grönsjöbo: jag rodde drag.
      Drag från eka praktiserades dåförtiden på flera sätt. Enklast var den anspråkslösa metoden att släppa ut draget efter ekan, knipa tag om reven med tänderna – eller i avsaknad av sådana mellan läpparna – och sedan sätta sig till årorna. Hur ofta hade jag inte sett bygubbarna ute på viken, uthålligt hopkurade i sina egenhändigt hopsnickrade flatekor! Från munnen på gubbarna löpte reven ut i vattnet med just den fart som uppskattades av gäddorna. Framdrivningstekniken bestod i ett knyckvis arbete med små, energisparande årtag.
      I ett försök att efterlikna veteranerna kajkade jag ut från skäret, kringrodde några grund och kände mot underläppen pulsen från det framvickande draget (krokutrustat gäddbete) i andra änden av reven.
      Redan här borde jag ha anat utgången, kan jag tycka idag. Jag borde ha förstått att inte bita tag fullt så hårt om reven…
      En kvart senare kände jag rycket!
      Jösses!! Överrumplande plötsligt kom det, samtidigt som det högg till i tandköttet när överkäkens ena framtand drogs med ut.
      Trots smärtan hade jag sinnesnärvaro nog att kasta mig framåt i ett försök att rädda vad som räddas kunde. Som en pisksnärt ringlade reven iväg akterut tillsammans med vindan som den suttit upprullad på. Jag famlade över aktertoften – men grep i tomma luften. Ajöss med gäddan, ajöss med reven och med draget. Och med framtanden, tänkte jag chockad. Ajöss dessutom med drömmen om att besegra en av Grönövikens mytomspunna gammelgäddor och sedan i triumf bära det kungliga bytet genom byn, avundsjukt begapad av mina lekkamrater…
      Men slumpen ville mej för en gångs skull väl: jag hittade framtanden på durken och gav ifrån mig ett tjut av glädje. Med tanden invirad i en näsduk rodde jag tillbaka till morfar som kom skuttande över klipporna. Trots lomhördheten hade han hört mig skrika.
      – Vad är det?!, dånade han. Har det hänt något?
      Jag berättade alltsammans , och morfar synade mej i gapet som en hästhandlare. Han fick några droppar blod på tummen och skrämde en svan på vingarna när han förkunnade för skärgården:
      – Bloget forsar, gäddfan slapp undan och himlen gråter över människans dårskap i alla åldrar. Vi får åka hem, å det illa kvickt innan du fullkomligt ödelägger din tandhälsa. Utan framtänder ser du ut som en knipholk.
      – Det var faktiskt bara en tand, invände jag sårad.
      – Som om inte det är illa nog, larmade morfar, och så klev vi i båten.
      – Håll i dej hårt, pojk, för nu kommer det att gå undan. Och sitt still i båten!
      Morfar lade in en portion snus, satte sig till årorna och högg i, undan gick det. Själv låg jag utsträckt i fören och försökte känna mig som en i triumf hemvändande hjälte, dödligt sårad efter mötet med Grönövikens sjöodjur.
      Redan samma dag fick jag tanden återinstallerad av tandläkare Didner i Gävle. Den rotade sig utan mankemang och återgav mitt leende dess fullskaliga charm.
      Men jag slapp den sommaren inte undan de andra barnens ohämmade glädjeyttringar så snart fiske med drag kom på tal.
      Barn är inte alltid att leka med!

      Tuggelites ekopionjärer ännu i framkant

      Tuggelite
      I över 30 år har de boende i Tuggelite värnat om miljön och det sociala samspelet grannar emellan. Karlstads-Tidningen har besökt Sveriges första ekoby för att se hur den står sig idag.
      Foto: ANNA TJÄDER

      Tema: Hållbarhet

      Det ska vara enkelt att återvinna, annars är risken stor att man slarvar. Det tycker Ian Garcia som sedan december hämtat Karlstadsbornas källsorterade skräp i sitt nystartade företag Enkel återvinning.
      Efter att alla julklappar öppnats var det högtryck på återvinningsstationerna. Stationen på Våxnäs tömdes hela 28 gånger efter julafton.