• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • En kärlekshistoria

      Foto: AP Photo/dpa, Daniel Bockwoldt

      Om bara elva dagar kommer något att förändras. Fast det vet jag inte då, när han ser på mig med sina blå ögon och ler det där leendet jag drömt så mycket om. Om bara elva dagar kommer jag märka att något inte är som det ska. Fast var det någonsin det?
      Sommaren 2010: Jag går in i rummet och känner det direkt. Känner honom. Det finns något där mellan oss, men han är för ung och jag är för rädd. Vi ses under en vecka den där sommaren och även om inget händer så rör han vid något inom mig. Något som jag sedan inte ska kunna glömma.
      Juni 2017: Han dyker plötsligt upp i mina tankar, där jag sitter på hotellrummet i ett allt för varmt Florens med min bästa vän, och väntar på att solen ska gå ner utanför fönstret. Jag letar upp honom på Facebook. Skickar en vänförfrågan och får svar inom tio minuter. Vi börjar prata. Ett samtal som ska pågå i nästan ett och ett halvt år innan vi ses igen.
      November 2018: Så är han äntligen där framför mig, i min stad. I min famn. Det är nästan som en dröm. Åtta år senare. Varför har vi väntat så länge? Hur kan något eller någon känns så bra. Så naturligt. Allt med honom är rätt. När vi skiljs åt ser han på mig, håller min hand, ler och säger skämtsamt, “ser det ut som att jag inte vill träffa dig igen?”. Nej, det gjorde det verkligen inte, men jag var ju tvungen att fråga.
      Elva dagar går, och så händer något. Jag känner det i hela kroppen. Sitter med hjärtat i handen, i en bil på väg genom Europa upp till Sverige och kan inte ta in det? Hela jag gör ont. Varför tog han plötsligt avstånd? Efter så många månader av kontakt. Längtan efter att ses. Allt verkade till en början som vanligt efter vårt möte. I elva dagar. Men så slutar han höra av sig. Det händer alltid mig tänker jag, och jag borde inte vara förvånad. Ändå kan jag inte tro att just han skulle göra så. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så fin. Han är väl ändå annorlunda? Eller är jag så förbannat naiv att jag faller för det varje gång? För lögnerna, bortförklaringarna och alla vackra ord. Kväver jag dem? Är jag dålig på något sätt? Är hela jag fel?

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Innerst inne visste jag kanske att han skulle försvinna. Att han skulle ghosta mig till slut för att han inte vågade säga sanningen. Han var bra i fantasin, ännu bättre i verkligheten. För bra? För att vara sann alltså. Skulle du tystna utan någon förklaring? Skulle du plötsligt ta avstånd från någon som du tycker om? Om svaret är ja, sluta. Du är en idiot. För vet du? Tystnaden är tortyr. Värre än alla hårda ord och sanningar i världen.
      För mig var det på riktigt. Det var viktigt. Han är viktig för mig. Men jag var kanske aldrig viktig för honom.

      Kris i förtroendebranschen

      Foto: Fredrik Sandberg/SCANPIX

      ”Rederiet”. Det är bilden som slår mig när jag tänker på regeringsbildningen.
      Försöken att bilda regering tar likt den gamla, populära tv-serien aldrig slut utan bjuder på ständigt nya avsnitt och intrikat maktspel. Men Rederiet lades till sist ner. Efter tjugo säsonger och 318 avsnitt fick det räcka med skeppsdramatik. Nu ser det även ut som att regeringsbildningsprocessen snart är över. Sörjd och saknad av ingen.
      Eller så är vi bara på väg mot en ny säsong? För finns det ingen regering efter den fjärde och sista statsministeromröstningen den 23 januari så måste det hållas extraval inom tre månader. Tjänstemännen på Valmyndigheten är redan i full färd med att bedöma budget och den tidsram som behövs för att hålla ett nytt val. Det är ont om tid, det förstår man utifrån de sammanbitna uttalanden som görs.
      Det påstås att styrkeförhållandena skulle bli relativt oförändrade vid ett nyval. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna antas gå fram något starkare medan Miljöpartiet och Liberalerna tros tappa stöd. Men man ska inte döma ut något parti på förhand. Allt kan hända på nedre däck ombord M/S Sverige.
      Om man tar ett par steg bort från alla turer med talmansrundor och hemliga förhandlingar för att betrakta alltsammans på visst avstånd så infinner sig frågan – vad tänker svensken egentligen om det politiska systemet? Efter det här utdragna och för Sverige ovanliga debaclet?
      Bara det att drygt 18 procent av väljarna valde att i september rösta på ett utpräglat missnöjesparti som saknar relevanta svar på svåra samhällsutmaningar antyder att många inte är nöjda med… ja, vad? Sverige går ju som tåget. Enligt SCB ökade antalet sysselsatta med 119 000 personer i november jämfört med samma månad 2017. Konjunkturen är fortsatt god. Skatteläget är alldeles för högt men välfärden levererar. Ändå är det något som verkar skava oroligt hos många. Som om vi smutsiga av svavel och murbruk hasar runt bland rykande ruiner efter en inbillad systemkollaps. Har 200 år av fred, 100 år av demokrati och åtminstone 60 år av förstklassigt folkhem fostrat en nation av kroniskt missnöjda välfärdsklinter? Det kan man spekulera i. Det går trots allt bra för Sverige. Om det är något som kärvar i riket så är det möjligen antalet vuxna i rummet, underförstått i riksdagen.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      För det står tydligt att den utdragna regeringsbildningen inte har stärkt allmänhetens förtroende för de folkvalda. En ny undersökning som Demoskop utfört på uppdrag av Expressen visar att 75 procent av 1003 tillfrågade respondenter upplever att deras förtroende för landets ledande politiker minskat. Ett förtroenderas hos 75 procent av väljarna alltså, om man ska tro undersökningen.
      Våra förtroendevalda måste försöka förhålla sig till att det finns en påtaglig politisk trötthet för att inte säga misstro bland många av de som man är satt att företräda.
      Rimligt eller inte, men det råder kris i förtroendebranschen. Arbetet med att återvinna respekten och tilliten kan inte börja fort nog.

      Tid att fundera på årets uteprojekt

      Foto: Paul Kleiven / Scanpix NORGE / SCANPIX

      Jul- och nyårshelgerna har passerat och för somliga av oss är det fortfarande lediga dagar kvar. Det blir en slags vila, där det finns tid för eftertanke och återhämtning, som är välbehövligt för de flesta så här års. Ute vid fågelbordet däremot, där gråsparvar och domherrar trängs tillsammans med ekorrar för att äta sig mätta råder inget lugn. Glöm därför inte bort att ge de små liven vad de behöver, nu när det är kallt ute.

      När man får tid att ta det lugnt och bara göra det som man har lust till har jag, som säkert många med mig, en förmåga att planera för nya uteprojekt. Att kolla på nätet, men även i gammal och ny trädgårdslitteratur är otroligt kul och inspirerande. Det finns många roliga och snygga lösningar i form av växtstöd, kanter och fina stenläggningar. Av alla idéer blir jag nöjd om en eller två av dem blir verklighet, för krasst sett vet jag att när väl odlingssäsongen börjar, flyger tiden iväg och då är man glad om man hinner få ner allt i jorden i tid.

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Något som också kan sysselsätta mig i timmar under lediga mellandagar är alla frökataloger som kommit. I år tänker jag dock inte köpa så mycket frö som vanligt eftersom jag lovat mig själv att vänta ut min nya trädgård och se vad den har i blomväg. Vet att det är något magiskt, med tanke på att förra ägaren älskade sin trädgård och allt i den. Det kommer dock bli svårt att hålla sig för det finns en uppsjö av nyheter som jag får lust att prova. En citrongul solros med dovt vinröd mitt, ’Ms Mars’ och en ljusrosa luktärt, ’Spencer Anniversary’ står på önskelistan. Zinnia är en av mina favoritblommor och nu har det kommit en ny sort – ’Queeny Lime Orange’, som ser helt fantastisk ut i en färgkombination av orange, limegrönt och hallonrosa.

      Med mitt nya hus följde även en inglasad veranda, där jag nu i brist på växthus, kommer sätta en hel radda med tomater. Favoriten från förra året, ’Yellow Brandywine’ tänkte jag skulle få sällskap av nyheten ’Black Brandywine’, men även körsbärstomaten ’Sweet Aperitif’, som är ”en delikat smakbomb” enligt fröfirman får åka med i beställningen. Som många av er säkert vet, gifter sig tomat och basilika väldigt bra i en sallad, men de trivs faktiskt väldigt bra tillsammans redan under uppväxttiden. Plantera därför ner basilika runt dina tomater och du har både en vacker och en välmående krukkombination. Jag gillar den småbladiga basilikan och såg att det kommit en ny sort med namnet ’Aristotle’, som jag tänker testa.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Nyheter i all ära men jag tog en hel del frö från förra årets plantor, som också ska ner i jorden. Man ska inte glömma att de är lika bra, om inte bättre än nyinköpta frön. De är beprövade favoriter som du vet fungerar i din trädgård och som gav välsmakande frukt eller blommor som var vackra att se och dofta på. Jag försöker också i den mån det går att köpa ekologiskt frö, det vill säga frön som odlats på mark som inte besprutats med ogräsmedel eller gödslats med konstgjord handelsgödsel, och sedan under uppväxttiden behandlats med ogräsgifter eller svampdödande ämnen. Det är inte det lättaste i dagens frödjungel, men på senare år har många fröfirmor blivit bättre på att ta fram ett bra ekologiskt urval, så all heder åt de som försöker.

      Det är inte riktigt dags att börja så och plantera än, så om odlingsivern blir för övermäktig är groddar ett perfekt vinteralternativ. De kräver bara vatten och ljus för att gro och är proppfulla med nyttigheter, något som känns extra bra att få i sig efter helgernas frosseri. Testa mungbönor, linser eller quinoa – alla är snabba och lätta. En groddningsburk, vatten och några dagars tålamod är allt du behöver. Helt klart en bra och hälsosam start på 2019!

      Mina flygande hud-maracas

      Foto: Tobias Röstlund / SCANPIX

      ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”
      Känner ni igen den? Om ja, GUTÅÅÅR, kulturbroder! Om nej, bli inte rädda, jag kan inte heller något om finkultur. Raderna ovan är tyvärr den enda dikt av Tomas Tranströmer som jag kan recitera.
      Jag vet inte varför den fastnade. Jag antar att den gör något med mig, på ett dåligt sätt. När man är 42 år gammal så kommer nämligen tecknen på slutet, eller i alla fall påminnelserna, alltmer frekvent.

      Nyligen svimmade jag på väg till gubbkissen under vargtimmen. Jag hade ryggsmärtor och yrsel, kunde inte hålla mig kvar mot dörrhandtaget och segnade plötsligt ner på parkettgolvet som en sköldpadda. Jag vaknade av barnskrik i bakgrunden och min sambo som stod över mig och i panik frågade hur det var med mig, och undrade huruvida jag ville kissa i en kopp. Sedan dess har hon tittat på mig med en annan blick och jag försöker nu göra det så bra jag kan här hemma för henne för att hon inte ska lämna mig mot någon jävla 25-årig säsongare vid namn Lorenzo (eller nåt, det är inget jag har tänkt på).
      Jag har till exempel knappt några regler här hemma. Slog klockan precis år 1920, undrar ni? Regler? NEJ, men sluta misstolka allting.
      Ok, jag omformulerar. Jag har knappt några ÖNSKEMÅL här hemma. Jag är på gränsen till toffel, eller som jag själv urskuldar mig för att fungera: en modern man. Jag bor i ett hus som till 80 procent är fyllt av puderrosa prydnadskuddar, ljuslyktor och leksaker. Jag må vara ständigt lågenergiskt irriterad, men jag är ingen man. Vad är jag? Inte fan vet jag, jag skriver saker.
      Några saker är jag dock noga med:
      1. Hårborsten som min sambo använder, den som alltid ser ut som djuren som hittas vid sidan om motorvägen vid eftersök, ska inte ligga framme.
      2. Jag vill inte ha något i chokladfabriken vid älskog.
      3. Ingen studsmatta på min gräsmatta.

      Reglerna ovan behöver kanske inte motiveras, men vad gäller ”no go-studsmattor” så är jag en överbeskyddande person som inte vill att mitt kött och blod ska få ont (vilket i och för sig även gäller ”no-go-i-rumpa-regeln”).
      Trots detta, möjligtvis på grund av dåligt samvete, vill jag att min son någon gång skulle få uppleva att hoppa som en galning innan han flyttar hemifrån. Vi åkte därför till Yoump i Örebro – ett slags lekhus där nästan hela golvytan är täckt av studsmattor och trampoliner.

      Magnus Skoglund, krönikör och studsmattehatare.

      Jag hoppade. Och gillade. Sedan hoppade resten av kroppen. Först magen. Sedan slog min ena A-kupa emot min andra A-kupa, som två hud-maracas. Det gick otroligt snabbt, men jag kände den, KLATSCHEN. Sedan dess har jag varit skör – och skylt min kropp även inför familjen. Det har sagts förr och det blir mer och mer patetiskt för varje år och hål i livremmen som går: men nu är det dags att ta tag i fysiken.
      Vi ses ute på svajiga stavgångspromenader framöver.
      Gott Nytt Lårbenshals, kära läsare.

      Veterancentrum till Karlstad

      Foto: Anders Wiklund / TT

      Sverige har en stolt tradition av att delta i internationella insatser. Ofta innebär det stora risker för de utsändas fysiska och psykiska hälsa, ibland till och med för livet självt.
      Omkring 7 000 svenska män och kvinnor har under ett halvsekel ändå trotsat dessa risker för att bidra till global fred och säkerhet. För deras insatser känner vi den största respekt. Veterandagen som infaller den 29 maj varje år och som också numera är allmän flaggdag infördes av alliansregeringen. Man inledde också arbetet med att skapa en sammanhållen veteranpolitik, där Försvarsmakten fick ett förstärkt uppföljningsansvar för de personer som deltagit i en insats eller mission på militärspråk. Dessutom fick anhöriga en kontaktperson på Försvarsmakten att höra av sig till för stöd och hjälp i en vardag som kan vara både tuff och ensam när någon närstående befinner sig långt borta i krig eller konflikt.
      Det är av stor vikt att det finns ett ordentligt omhändertagande under och efter en mission för såväl soldater och officerare som civilanställda som genomför utlandsmissioner. När jag själv som 20-årig nybliven värnpliktig sergeant tjänstgjorde som FN-soldat i Kongo i början av 60-talet och året därpå i den första FN-bataljonen på Cypern, var det aldrig någon som frågade hur man mådde efter hemkomsten. Det var bara att avrusta och bege sig hem. Numera går det lyckligtvis annorlunda till, speciellt med tanke på att det numera är yrkessoldater som tjänstgör i utlandsmissionerna. Under förra året invigdes ett veterancenter på Gärdet i Stockholm men det är inte tillräckligt. Detta veterancenter erbjuder inte veteraner och deras anhöriga en plats för återhämtning, nätverksbildande och rekreation så som förslagits i Veteranutredningen (SOU 2014:27) som hade den liberale riksdagsmannen Allan Widman som ordförande. Pål Jonsson, M-riksdagsman från Värmland har tidigare både motionerat och interpellerat i riksdagen för ett veterancenter värt namnet. Ett veterancenter i ordets egentliga bemärkelse ska vara ett väl fungerande och välutnyttjat samordnings- och kunskapsnav som utsända och deras anhöriga kan vända sig till innan, under och efter en mission. Ingen veteran ska behöva falla mellan stolarna i Myndighetssverige vid hemkomst. Goda erfarenheter kan hämtas från det stöd som ges till försvarets veteraner i Norge, där liknande service erbjuds på deras veterancenter på Baereia utanför Kongsvinger. I Danmark finns ett väl utbyggt veterancenter i Ringsted.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Stödet som Sverige ger till dem som varit iväg på internationella freds- och säkerhetsuppdrag i Sveriges namn måste vara värdigt insatsen. I en värld som blir alltmer osäker och oförutsägbar är det rimligt att förvänta sig att internationella fredsinsatser kommer att fortsätta och kanske också öka. Vad kan då vara lämpligare än att förlägga ett riksomfattande veterancenter till Värmland och Karlstad, där vi har närheten och möjligheten till samarbete och erfarenhetsutbyte med motsvarigheten i Kongsvinger? I Karlstad har vi också Försvarshögskolan, där man bland annat bedriver forskning om risk- och stresshantering samt ledarskap, som håller högsta internationella standard. Rekryteringsmyndigheten i Karlstad har vidare stor kompetens kopplad till uttagning av personer som deltar i internationella fredsinsatser.
      Våra veteraner är verkligen värda ett veterancentrum värt namnet i Värmland.

      Dagen efter

      Så här minns jag en företagsfest i yngre dar. Företaget bjöd på nyårskalas och där var tjo och där var tjim och tjolahopp så gusejförbarme! Som vanligt var där också en och annan som inte höll måttet. En skildring utan förbehållslös realism är ju numera inte gångbar. Vi vill därför varna känsliga personer, för här skall inte sparas på grova övertramp och de anskrämligaste pinsamheter. Missa inte det!!

      Strax före tolv dagen efter festen ringde telefonen, och jag svarade.
      – Tjena, de’ Rolle, hörde jag en stämma som bara med möda banade sig fram genom kollegans talorgan.
      – Jo jag hör det, sa jag. Hur mår du?
      – Fuktansvät. Het enket fuktansvät….Jag var på fest igår.
      – Jag vet, Rolle. Jag var själv där.
      – Var du!? Då kanske du kan bedöma ifall jag verkade ha roligt.
      – Åtminstone fram till kaffet och avecen, Rolle. Så långt var du på ett sprillans gott humör. Du skrattade praktiskt taget utan uppehåll, varför vet jag inte. Ett par gånger lämnade du bordet och hoppade upp på musikestraden för att avlösa Towa Carson. När hon vägrade lämna från sig mikrofonen började du steppa framme vid rampen. Vi gruvade oss en hel del för att du skulle trilla ner på golvet.
      – Shit! Du förstår, jag grips av en oemotståndlig lust att sjunga så snart jag fått några knappar i västen. Ibland steppar jag. Men av allt det här kommer jag ihåg väldigt lite, om jag ska vara ärlig. Däremot har jag några värmande minnesbilder från halvtimmen innan vi satte oss till bords. Alla log så obegripligt rart mot mig, minns jag. Inte fan visste jag att jag var så populär.
      – Tyvärr finns det en mer närliggande förklaring till fenomenet, sa jag. Alltså till varför du spred en sådan glädje i början av festen. Du knallade omkring i olikfärgade strumpor, Rolle. Den ena var röd, den andra nougatbrun.
      – Jag kan väl inte lastas för att jag råkar vara färgblind. Hur tycker du jag skötte mej under själva måltiden, bortsett från steppdansen?
      – Hyfsat, Rolle. I varje fall fram till när servitören kom med den ugnsstekta rådjurssadeln.
      – Vad hände!?
      – Du stötte med gaffeln i köttbiten och frågade, ganska snorkigt dessutom:
      ”Är det här verkligen mört?!”. Servitören uppskattade tydligen inte frågan, för han svarade: ”Vad då mört? Fisk av det slaget har vi inte ätit i Sverige sedan matransoneringen under andra världskriget.”
      – Shit! Det där kommer jag nog inte ihåg, sa Rolle. Däremot minns jag en del av vad som hände under dansen senare på kvällen. Jag var på väg upp på estraden igen för att dra några roliga historier. Bland annat den där om lille Sven som berättar för sin mamma att han besökt farfars grav i sällskap med sin farmor. ”Jasså du”, säger mamman, ”hur var det på kyrkogården då?” Sven svarar: ”Dom var döda allihop utom en som var uppe och krattade…”
      – Den historien gick vi tyvärr miste om, Rolle. Innan du nådde fram till micken trasslade du in dig i sladdarna till de elektriska instrumenten. Vi blev ganska skärrade av blixtarna från gitarrerna och keyboarden. För att inte tala om gnistorna som sprakade i håret på Towa Carsson. Hon lär ska ha blivit kruslockig på kuppen. Lika oförglömlig var naturligtvis kortslutningen i halva festsalen. Och den efterföljande kalabaliken. En del ringde efter en taxi, andra flydde ut i snösörjan på gatan i högklackade skor och med dom där fåniga små pappershattarna kvar på huvudet. Men jag kan lugna dig med att allt ställdes tillrätta så småningom. Proppar anskaffades och ljusen tändes. Men dig såg jag inte till då, vart tog du vägen, Rolle?
      – Äsch, jag satt ute i baren och snackade med chefens fru.
      – Det var inte dåligt! Vad kunde ni båda ha att tala om?
      – Om jag det visste!. Det här är verkligen illa, för vem vet vad allt jag kan ha hävt ur mej när jag kommit i det gråtmilda stadiet. Jag satt och snyftade mot hennes axelband, det vet jag däremot bestämt. Bandet var chockrosa och cirka två centimeter brett. Men varför grät jag? Ingen aning. Kanske anförtrodde jag henne att jag känt mej underskattad av chefen en längre tid…
      Men sen minns jag också hennes varma goda händer under mina armar när hon ledde ut mej ut på gatan. Oss emellan tror jag att vi var på väg att lämna firmafesten tillsammans!!
      – Mja, nu måste jag göra dig besviken, Rolle. Det var inte chefens fru som ledde ut dig till taxin utan garderobiären…
      – Det menar du inte!
      – Jo. Och du grät mot taxiförarens axel också innan ni kom iväg.
      – Shit! Du polar’n. Lova mej en sak. Hindra mej från att gå på nyårsfesten nästa gång. Med alla medel. Lova mej det!
      – Jag ska göra mitt bästa, Rolle.

      I julens ljus finns ett mörker

      Foto: Jessica Gow / TT

      ”Nu är det jul här i vårt hus. Julen har kommit hopp tra-la-la-la” dånar det ut i våra butiker, ur radion och många lyckliga barns munnar.
      Julen, tiden på året då man förväntas vara som lyckligast. En jul där ro möter skratt, där yngre möter äldre och där alla bekymmer känns långt borta. Jag själv tycker julen är den absolut bästa tiden på året, detta trots att jag är ett sommarbarn. Alla jular hos mormor och morfar i Säffle, med släkt och vänner, massa mat och skoj. Egentligen en rätt så idyllisk jul.
      Men julen kan också vara en mardröm för många familjer. Där de ekonomiska svårigheterna blir tydligare än aldrig förr, där alkohol och missbruk blir vardag och där vissa tvingas fly hals över huvud för att söka hjälp från våldet inom den egna familjen. Julen med all dess förväntningar döljer det som inte ses på ytan. En bubbla där allt utanför inte syns.
      I Sverige har vi en stark och tydlig lagstiftning som ska skydda oss människor från våld och förtryck. En socialtjänstlag som ska skydda de allra svagaste i samhället och ett rättsväsende som ska bära fanan högt för trygghet och säkerställa att ingen människa någonsin kränks eller utsätts för ett brott. Men statistiken talar sitt klara språk, våldet minskar inte utan det ökar snarare. Det är inte färre som söker sig till jourhem snarare fler (och de tvingas dessutom bo där längre) och vi mår allt mer psykiskt dåligt vilket skapar en grund till många problem. I jultider brukar detta kulminera och olika jourboenden är aldrig så fyllda som nu.
      Orsakerna till detta är många, men vi alla har ett gemensamt ansvar för att hjälpa dessa människor och familjer. Att våga räcka upp handen och be om hjälp är för många långt borta och därför måste vi ta bort trösklarna som kan kännas som ett oövervinnligt hinder. Något så enkelt som att öka tillgängligheten till socialtjänsten och skolans kuratorer, ge mer resurser till våra frivillighetsorganisationer och att förbjuda ordet ”resursbrist” inom rättsväsendet är tre sätt att lösa detta. När exempelvis en mamma med sina barn söker hjälp undan hemmets våld ska deras situation tas på fullaste allvar. De ska få stöd, ett tryggt boende och våga lita på att rättsväsendet faktiskt agerar. Jag ser detta som en självklarhet, men så är det långt ifrån i alla fall.

      Sara Gunnarsson, ledarskribent.

      För att avsluta min tredje ledare tänkte jag komma med en önskan. En önskan om att julen och det nya året ger ro i själen. Att det som inte syns på ytan får komma fram. Att hjälpen finns där ovillkorligt och att fler vågar prata om det som inte syns. Alla människor har rätten till ett tryggt liv och det är vårt gemensamma ansvar att säkerställa det.
      På mitt kylskåp hemma har jag en kylskåpsmagnet där det står ”What doesn’t kill you makes you stronger”. Jag har den där för att påminna mig själv att det ibland kan kännas tungt och fullständigt hopplöst i livet, men att det i slutändan blir bättre och att jag blir starkare av det. En ständig påminnelse som jag hoppas fler kommer ihåg.
      Gott nytt år önskar jag er alla läsare!

      Vinterhatarens årskrönika

      Foto: Christine Olsson / TT

      År 2018 närmar sig sitt slut, och under mina dagliga promenader tänker jag mycket på hur det har varit. Om jag skärskådar mitt eget år ur vinterhatarens perspektiv, kan jag konstatera att det har varit ömsom vin ömsom vatten, både himmel och helvete.
      För mig är januari en av årets värsta månader. Den börjar med fest och fyrverkerier men övergår snabbt i en räcka glåmiga trista dagar, då man inte har något att se fram emot. Årets januari började i alla fall hyfsat med barmark och isfri älv. Men sen körde det igång med regn och snö och ännu mer snö och isknaggel och livsfarliga gångbanor. Usch!
      Februari har en god egenskap: den är kort, och det är väl allt. Men vår fyradagarsresa Vänern runt i rytande pinblåst, tvåsiffriga minusgrader, snörök, drivbildning som övergick i snöstorm var fantastisk, hur konstigt det än kan låta. Det hela var så fel för en vinterhatare så att jag bara kunde skratta åt det. Helt absurt!
      Ingen vår kunde siktas i ”vårmånaden” mars, utan vi fick en vit påsk, vilket enligt mig är vanligare än vit jul. Hela månaden var ett lågvattenmärke. Men i april kom våren med full kraft; vintern blev till sommar på några veckor, och det var svårt att hinna med, för allt skedde i en rasande fart – blomning, vårflod och fågelsång. Maj fortsatte att leverera. Livet var lättlevt, naturen gudomlig och badpremiären ljuvlig. Och så vart det juni och mer sol, mer bad, mer båt, roséprovning ombord, trädgårdsfester och en konfirmation i familjen. Hela månaden var som en enda långdragen sommardröm, om man bortser från midsommaraftonens väder som var som det brukar vara – blåsigt och kylslaget.

      Men sen kom värmen tillbaka, och juli bjöd på ännu en lång rad vackra varma dagar med perfekt väder för vår båtsemester i Vänern. Som vi seglade! Som vi badade! Och vilka kvällar! Nattdoppet vid Läckö slott kanske var sommarens höjdpunkt – vackert och mystiskt med det mäktiga slottet som speglade sig i det blanksvarta vattnet. Sommaren verkade aldrig ta slut; inte ens flera omgångar av åska och hård blåst i augusti knäckte den, utan den återkom med mer värme, många bad och fantastisk stjärnhimmel på nätterna långt in i september, då hösten äntligen började göra sig påmind med enstaka regnöverfall och hårda vindar.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Men ända in i oktober var det sandalväder och i mitten av månaden gjorde sommaren återbesök; det var ljuvligt och lite konstigt med sommarvärme i kombination med löv som singlade ner från träden i eftermiddagens långa skuggor.
      Höstens tristdel med mörker, mörker och ännu mer mörker kändes lång innan gråa november ersattes av glittrande festliga december – den enda vintermånad jag tycker om. Och ännu någon vecka får vi njuta av feststämningen, innan oxveckorna tar vid. Men först: klackarna och korkarna i taket! Gott nytt år!

      Oväntat besök

      Plats för dramat är Snättringe, en förort söder om Storstockholm. Det är sent på kvällen en septemberdag 1974. Glesa snöflingor faller rogivande som dun över villasamhället, och i huset Gräsvägen 24 sover Valle och Gudrun efter ett gemensamt träningspass på Avan Training Club.

      Plötsligt vaknar Gudrun. Hon föser håret från ansiktet och hasar sig upp i sittande. Lyssnar intensivt. Lämnar sedan sängen och barfotatassar över golvet fram till fönstret. Där för hon försiktigt gardinen åt sidan så att hon kan kika ut mellan spjälorna på persiennen.
      Hon sveper med blicken över gräsmattan fram till växthuset och de båda rönnbärsträden. Fortsätter spaningen förbi barnens klätterställning och bort till de tre soptunnorna i sitt förvar i andra änden av tomten. Där fastnar blicken.
      Gudrun gav ifrån sig en flämtning och återvände till sängen, tassande med små ljudlöst studsande steg.
      – Vakna Valle, vakna! väste hon och skakade sambon i axeln.
      Valle slog upp ögonen mitt i en snarkning.
      – Rrrr- va…Vadå, vad är det…?!
      – Där är någon med en hund! Fattaru…någon är vid soptunnorna! Jag hörde hur det skramlade.
      – Det är väl grannens katt, mumlade Valle halvsovande.
      – En katt skramlar inte. Inte heller går den på två ben och i sällskap med en storhund!
      – Kanske drömde du något, föreslog Valle.
      – Skärp dej nu, du måste ut och kolla…Annars ringer jag polisen!
      – Skulle jag gå dit och slå  ner killen, för det är naturligtvis en kille, kommer hans försvarsadvokado att påstå att jag använt mera våld än vad situationen kräver, och så buras jag in för misshandel medan killen går fri.
      – Skryt lagom!, sa Gudrun. Du törs bara inte!! För övrigt heter det advokat och inte advokado.
      – Skit samma! Så det är vad du tror om mej? Att jag inte törs! Med en arg fnysning kastade Valle undan sängkläderna, klev ur sängen och krängde morgonrocken över pyjamasen så att den statiska elektriciteten sprakade och gnistrade i fodret. Sedan gick han gick ut i köket och beväpnade sig med en stekpanna (Kitchen Craft, RoyalDesign).
      Måste du gå ut, sa Gudrun med plötslig oro. Vem vet, kanske bussar han hunden på dej. Och vad ska du med stekpannan till?… Nu ringer jag polisen!
      – Du gör såfan heller. Jag måste först ge killen en chans att förklara sej.

      Valle gick ut i tamburen och tände utebelysningen. Plötsligt badade verandan och hela trädgården i ljuset från ett uppbåd av seriekopplade lampor och strålkastare. Valle fortsatte ut på verandan, hållande stekpannan gömd bakom ryggen.
      Gestalten utanför soptunneförvaret blev obeslutsamt stående, tagen med överraskning. Det var mycket riktigt en man med en hund. Den senare kom omedelbart skuttande över gräsmattan, kärvänligt viftande på svansen. Det var en elegant hund med tät och blank svart päls.
      – Vad heter den? frågade Valle för att lugna ner situationen.
      – Parden? Do you speak english?
      – Yes, sa Valle. What do you do in our garden?
      – Jag ska förklara, sa inkräktaren med ett oväntat skratt.
      Han kom fram till verandan, kopplade hunden och  slog sig sedan ogenerat ner på en av verandans rottingstolar. Valle stirrade förbryllad på mannen. Det var något så häpnadsväckande bekant med honom.
      Gudrun hade hade följt händelseförloppet genom fönstret och kom plötsligt ut med en kappa slängd övet nattlinnet. Hon slog sig ner vid trädgårdsbordet men sa ingenting.
      – Min sambo, presenterade Valle. Men var vänlig förklara vad du gör i vår trädgård mitt i natten. Sedan undrar man ju också hur du klarar av att vara så på pricken lik president Nixon.
      Besökaren gav till ännu ett ihåligt skratt, kliade sig ovanför överläppen och slutade genast skratta.
      – Shit, utbrast han. Så det var därför du kände igen mej. Jag har tappat lösmustaschen. Den brukar annars vara fullt tillräcklig som förklädnad, eventuellt kompletterad med en hatt med vida brätten. Jag har tidigare ett par gånger besökt ert vackra land utan att bli igenkänd.
      Valle tappade hakan.
      – Så det är president Richard Nixon jag har äran att–?!
      – Expresident, noga taget, rättade Nixon honom. Som ni säkert känner till lämnade jag ämbetet för drygt en månad sedan. ’Watergateaffären’ och allt det där… Min lättnad efter avgången är obeskrivlig, believe me.
      – Kan vi gott föreställa oss, inflikade Gudrun. Nixon fortsatte.
      – Pat, min fru således, bestämde oss för att unna mej en rejäl semester på något lugnt ställe. Valet föll på Sverige, närmare bestämt hos min kusin här i Huddinge. Han heter Mick Holsen och är bankchef i centralorten. Meningen är att vi ska tillbringa ett par veckor tillsammans i fjällen.
      – Men i kväll har ni inte kommit längre norrut än till våra soptunnor, sa Valle med snabbt avtagande respekt. Och så detta med den egendomligt joddlande hunden…
      Nixon klippte nervöst med de trötta ögonen. Jag tror jag vet vart mustaschen har tagit vägen, sa han. Hunden här heter Basse och är inte min utan Micks. Det är en mycket speciell hund av rasen Basenji, vars mest påfallande kännetecken är att hundarna inte kan skälla. Däremot älskar Basse sin familj, dit den räknar även mig. Just när vi skulle gå ut passade hunden på att slicka mej om nosen, och utan att jag märkte det slickade han bort lösmustaschen. Det är vad jag tror. Kanske svalde han den.
      – Strange, sa Valle. Men vad gjorde Mr Nixon i trädgården?
      – Dit kommer jag nu, sa Nixon inte utan en viss munterhet. Kusin Mick har vissa akuta besvär med magen, så jag tog på mig uppgiften att kvällsrasta Basse.
      Hunden lystrade genast till sitt namn och flög upp på benen med ett joddlande läte.
      – Strax, Basse, vi ska strax gå, sa Nixon och fortsatte.
      – Jag var alltså ute och gick med hunden. Just när vi kommer förbi här kilar en råtta tvärs över gatan och in under häcken till er tomt. Basse reagerade instinktivt och kastade sig med våldsam kraft efter bytet. Kopplet slets ur min hand och försvann med Basse in genom häcken.
      Jag följde naturligtvis efter men valde grinden och hann lagom se hunden slinka undan in bland soptunnorna där han sniffade runt efter råttan. I samma veva tände du utebelysningen, så nu när ni vet allt om mina nattliga bestyr, kan jag kanske få fortsätta rasta hunden nu?
      Nixon stoppade handen i kavajfickan och fiskade fram en reservmustasch som han placerade under näsan. Sedan vände han sig till Valle.
      – Mr ex-presidenten återställd till Mr anybody. Jag vore tacksam ifall detta fick stanna oss emellan. Gud vet vilket rabalder som skulle uppstå ifall saken blev känd! Och jag är naturligtvis tacksam för att du avstod från att använda stekpannan som du håller gömd bakom ryggen! Good night.

      En härlig tid att vara offline

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      I sin julkampanj förklarar Telia att julen är en härlig tid att vara online. Sociala medier svämmar över med både glädje och saffranskryddat avund.
      Visst är det en händelserik period att ha hög närvaro i den digitala sfären, men jag tycker personligen att julen är en härlig tid att vara offline.
      Om det är någon gång på året som man borde koppla ur och koppla av så är det i juletider. All den tid vi ägnat åt att uppdatera våra sociala medier under året borde vi kompensera nu.
      Lägg ifrån dig din smartphone och greppa någons hand. Konversera med en närstående eller vän tvärsöver bordet i stället för att konversera genom en skärm.
      Det finns gott om tid efter jul att undersöka hur många som interagerat med dina inlägg. Du kommer säkerligen inte att missa något av större värde. Kanske några klagomål om Postnord och någon som ojar sig över att bussen kört fast i snön. Du klarar dig utan den negativiteten i ditt liv. Jag lovar.
      I början av månaden flyttade jag och min sambo till ny lägenhet. Under den processen fanns det inte så mycket tid till annat än att bära kartonger, packa ur kartonger, vika kartonger, slänga kartonger. Jag är så fruktansvärt less på kartonger!
      I flera dagar efter att vi kommit på plats lät jag bara datorn stå tyst i ett hörn. Veckorapporten från min smartphone upplyste mig om att jag minskat min skärmtid med 30 procent.
      Men då ökade den förvisso med 400 procent veckan innan. Hur kan man ens öka sin skärmtid med 400 procent? Det är ju nästan obscent.
      Det är inte konstigt att man blir mätt på att vara online när även normalläget är onormalt. Man ska inte kunna öka sin skärmtid med 400 procent på en vecka utan att märka det.
      Under julveckan ska jag sträva efter att minska min skärmtid med lika många procent som den annars ökar. Jag börjar nämligen bli lika less på sociala medier som jag är på flyttkartonger.

      Tim Sterner, krönikör

      Det har helt enkelt blivit för mycket under för lång tid. Jag behöver en intervention. Att fira jul hos mormor är lite som att lägga in sig på rehab för sitt skärmberoende.
      Hon är nämligen inte särskilt förtjust i att se smartphones på bordet. Man får liksom smyga in på badrummet för att ta sig en titt på Instagram.
      När man står där och swipar sig genom flödet så inser man hur sjuk man är. Man ser sig själv i badrumsspegeln med det där blåvita skenet i ansiktet och tänker ”vad fan håller jag på med?”
      Jag ska försöka dra ned på surfsmusslandet under årets julfirande. Min enda godtagbara ursäkt för att kolla telefonen ska vara att undersöka om min sambo hört av sig. Hon firar jul hos sin familj i Torsby, så vi har inget annat val än att kommunicera via mobilen.
      Men inga andra ursäkter duger. För julen är en härlig tid att vara offline.

      ”Det glömda Sverige” är också värt en God Jul!

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Den utdragna processen runt regeringsbildningen börjar bli tröttsam. Nu råder inte kaos i Sverige.
      Vi har en stabil konstitution som tröskar igenom alternativen i tur och ordning och vi har mekanismer som gör att Sverige fungerar även under rådande omständigheter. Men det är frustrerande om vi ska ägna tiden åt att driva Sverige in i ett kostsamt extra val i stället för att hitta breda majoriteter, söka samförstånd och föra resonemang om sakfrågor. Ett extra val kommer sannolikt inte heller att göra det enklare att bilda regering än med nuvarande sammansättning i riksdagen. Det kommer bara att kosta skattepengar som kan användas på ofantligt mycket klokare sätt. Tyvärr har såväl Löfven (S) som Kristersson (M) sagt att de ”röstar nej till varje regering där de själva inte är statsminister” I praktiken låser dessa båda partier alltså hela processen, då de utgör 28 procent respektive 20 procent av riksdagens ledamöter.

      Mycket fokus har de senaste månaderna riktats mot de mindre partierna C och L vilka båda varit villiga att förhandla och vara en del av ett regeringsalternativ. Men att vara en del av ett regeringsalternativ är inte att vara stödparti! När nu en konservativ budget fått största stöd i riksdagen, då är det viktigt att fokus i förhandlingarna från liberalt håll ligger på de grupper som annars riskerar att bli de verkliga förlorarna. De som vi liberaler ofta benämner ”Det glömda Sverige”. Grupper med svag till obefintlig maktposition i samhället och som nu riskerar att marginaliseras än mer.
      M och KD har dessvärre genom den gemensamma budgeten nu målat in sig i högerhörnet. De har, med aktivt stöd av SD, drivit igenom en budget som visserligen innehåller många vettiga strukturella reformer vad gäller skattepolitik, men som också har många inslag som varje liberal skulle skämmas för. Inslag som inte kan betraktas som annat än skamliga i ett rikt land på toppen av en högkonjunktur. Budgeten ger till exempel inte utrymme att återupprätta LSS till acceptabel nivå. Det kommer på sikt att fortsatt tvinga in människor i institutionsboende och starkt begränsa individernas frihet och rätt till ett värdigt liv. M och S verkar dessutom tragiskt nog tävla om vem som kan urholka asylrätten mest. Att spara på migrationen verkar inte heller bekymra Kristdemokraterna, trots att de därmed sannolikt medverkar till brott mot artikel 14 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Följden blir bland annat fortsatt splittrande av familjer då knappast utrymme ges för familjeåterföringar. Anmärkningsvärt att KD som säger sig stå upp för familjen som institution bidrar till att fortsätta splittra just familjer. De konservativa M och KD visar dessutom tydligt att de varken tycker jämställdhet eller natur är viktigt genom att kraftigt beskära anslagen till Naturvårdsverket samt lägga ner jämställdhetsmyndigheten. Sammanfattningsvis en konservativ budget med direkta konfliktytor mot liberalism och definitivt ingen ”alliansbudget”.
      Sverige behöver en regering i den socialliberala mittfåran av det politiska landskapet. Då måste S tona ner den marxistiskt påstådda konflikten mellan arbete och kapital och då behöver M visa att ”liberalkonservativ” inte på ”Moderat-svenska” betyder värdekonservativ.

      Vi behöver en mjukare värld

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      Det är inte okej att arbetsgivare fortfarande tar så lätt på arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Det verkar som att de flesta har hyfsat bra koll på den fysiska hälsan på arbetsplatsen, med ergonomiska redskap som stolar, tangentbord och ståmattor. Men den psykiska hälsan då?
      Jag vet att jag tjatar om det och ofta låter mina tankar kring ämnet spridas vitt och brett, men jag måste ju. Det går ju så långsamt. Vi ser inte psykisk ohälsa på arbetsplatsen som en arbetsskada, men det är ju precis vad det är. Många stressar sin hjärna så mycket att den slutar fungera. Utmattning är en sjukdom som gör att vi blir extremt stresskänsliga under en lång tid, och det är något väldigt många verkar ha svårt att förstå.
      Det är en utmaning att förklara hur man mår, vad som händer i kroppen och vad man behöver för att fungera. Vad som skulle göra det så mycket enklare var om människor runt omkring faktiskt lyssnade. Om arbetsgivare tog det på allvar, gjorde slag i saken och utbildade sig inom ämnet. Om inte de kan och förstår, vad har vi då för skydd mot att bli sjuka eller komma tillbaka till arbete efter en utmattning?
      Trots alla larm och alla berättelser om att vi stressar ihjäl oss slutar vi inte att pressa våra anställda. Vi skär ner, förväntar oss att människor ska orka mer, prestera mer och jobba tills vi rasar ihop i en hög på golvet. Det är ett sådant samhälle vi skapat. Skulle vi inte ligga så på gränsen i arbetsbelastning på många arbetsplatser med prestationen som högsta ideal, skulle inte så många vara sjuka av stress.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Jag skriker i högan sky. Berättar för alla som vill lyssna och försöker får de som inte vill lyssna att förstå. Vad annat kan jag göra? Trots att jag vet faran, att jag varit där nere och vänt så fortsätter jag att pressa mig själv till det yttersta. För det är så samhället ser ut. Jag kan göra vissa förändringar på mitt arbete och bli bättre på att ta hand om mig själv. Men i det långa loppet räcker inte det. För det är samhället som måste förändras. Arbetsgivarna som måste ta sitt ansvar. Synen på psykisk ohälsa måste bli ett annat och sättet vi arbetar på måste ändras. Vi orkar inte längre. Sveriges arbetsföra befolkning håller på att gå under. Och som vanligt står de flesta och ser på och verkar tänka att det kommer nya människor vi kan bränna ut. Det löser sig. För dem ja, men inte för oss som blir sjuka.
      Vi behöver en mjukare värld. Mer gemenskap, mer kärlek och mer vilja att lyssna till varandra. Vi behöver inte producera mer, tävla och prestera varje dag. Vi behöver medmänsklighet. Och ett sundare förhållningssätt till våra arbeten. Ska det vara så svårt?

      Kontantfritt – en mardröm

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Julhandeln är i full gång och med den går kortmaskinerna brännheta. Fler och fler näringsverksamheter tar bort kontanthanteringen helt och hänvisar – om någon till äventyrs skulle undra – till rånrisken.
      Men rånrisken är trots allt mycket liten. Försumbart liten, skulle man kunna tillägga. Och frågan är om det är kundernas integritet och valfrihet som ska offras för att handlarna hellre vill sköta all handel digitalt? Det åligger snarare butiksägarna, banker och offentliga institutioner att ta ansvar för att verksamhetens kontanter är skyddade med lås, larm och färgpatroner så att det blir meningslöst med ett tillgrepp. Det är inte mitt eller ditt ansvar.
      Men det tjänar ingenting till att argumentera om rånrisken för den är inget annat än ett svepskäl för att dölja det egentliga syftet – att öka förtjänsten. Kontanthanteringen är nämligen förenad med omkostnader och om den nya tekniken tillåter att den utgiften kapas, ja då kommer det finnas aktörer som vill se just det hända.
      Men samhället behöver kontanter. Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB, skriver i sin skrift ”Om kriget eller krisen kommer” att man bör ha kontanter och gärna i mindre valörer hemma. De digitala systemen är sårbara och bland det första som en angripare försöker destabilisera. Men vad är då alternativet till kontanter vid en allvarlig kris? De är flera – du kan byta in mormors vigselring mot en Skogaholmslimpa, sälja din kropp eller helt enkelt svälta. Valet är ditt. *
      Vad Sverige behöver är både och; hängslen och livrem. Digitala överföringar, prasslande sedlar och klingande mynt. För ett kontantlöst samhälle är ett mycket sårbart samhälle. Samtidigt ger en helt digital ekonomi staten alldeles för mycket kontroll över medborgarnas privatliv. Varenda krona och transaktion kommer kunna spåras åratal tillbaka. Det vi idag kallar privatliv och integritet kommer aldrig att bli desamma igen.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Med några knapptryckningar kan tillgångar beslagtas, förmögenheter suddas ut och varenda inköp studeras. Det som känns harmlöst och försumbart idag, kan vara något helt annat imorgon. En förutseende demokrati får inte bygga upp en ekonomisk infrastruktur som i orostider kan missbrukas av främmande makt eller av mindre tolerant sinnade makthavare. Det finns inget i vår inrikespolitik med dess främlingsfientliga högerkantring eller några tendenser i vår omvärld som idag ger grönt ljus för att bygga in den här typen av fundamentala svagheter i samhällsekonomin.
      Motståndet mot banker, handlare, institutioner och andra som vurmar för det kontantlösa samhället är lyckligtvis grundmurat i Värmland. Här gillar vi pengar och vi gillar att ha dem i näven. Enligt en Sifo-undersökning från 2018 är Värmland ett av de län som har flest andel kontantförespråkare, Stockholm har lägst andel. Vilka medborgare som står bäst rustade om den digitala ekonomin utsätts för allvarliga störningar är tydligt.

      *Fotnot: I en tidigare version angavs att Riksbanken vill att Sverige ska vara det första kontantfria samhället 2030. Det stämmer inte. En tjänsteman på Riksbanken har dock uttalat sig om en prognos (år 2016) om att Sverige skulle kunna vara kontantlöst runt 2030. Det är dock en prognos som är gjord av handeln och bankerna och inte Riksbanken.

      Pyssel under vintervilan

      Foto: AP/Michael Probst

      Merparten av allt växande har stannat upp och det råder stillhet och vila i trädgården. De få timmar vi har dagsljus räcker inte långt till att värma upp vare sig mark eller växter och minusgraderna kommer att dominera ett tag framöver. Men trots kyla och mörker finns det ändå någon tröst i att december är här och i att man har klarat av novembers regn- och grårusk. Nu går vi in i en tid med tända ljus, advent och känslan av att mörkret är på upphällningen, för snart vänder det ju mot ljusare tider igen.
      Så här års finns det inte mycket att göra i trädgården. Det kan dock vara klokt att vattna allt vintergrönt en sista gång om plusgraderna i helgen håller i sig, för sedan dröjer det ett tag till nästa gång. Se också efter så att inga redskap, som krattor och spadar råkat bli kvar ute. Får de komma in och ses över med en tvätt och en inoljning, håller de i många år till.

      Foto: Hans T Dahlskog/SCANPIX

      Passa även på att plocka med dig några gröna kvistar när du är ute. Det blir ett extra stämningsfullt adventsfika eller glöggmingel med en girlang av tuja- eller enkvistar i ett rött sidenband på bordet med alla ljus. Min trogna vän grönkålen blir fin i ett höganäskrus eller tillsammans med en servett och placeringskort. Kanske räcker det gröna även till en dörrkrans? En- eller granris, lingonkvistar, några nypon eller andra dekorativa frökapslar, som rysk marton är lätta att binda ihop.

      Låt också den ljuvliga doften av hyacint sprida sig. Kan man ha för många? Tror inte det. Jag har dem i glasvaser i olika höjd och modell utan vare sig jord eller mossa. Doften är för mig så förknippad med den här tiden på året att det inte blir någon jul utan dem. De rosa blir oftast tätast när de slår ut, men de vita är de vackraste om du frågar mig. Mina amaryllis i både rött och vitt är på gång upp, även om det nog dröjer någon dryg vecka innan de slår ut.

      Foto: Leif R Jansson / SCANPIX

      Till helgen kommer jag därför smygstarta med den finaste av dem alla, den aprikosfärgade amaryllisen ’Rilona’. Den är helt underbar som snittblomma tillsammans med några kvistar av lärk eller eukalyptus och kan stå sig ett par veckor om man har ett fint exemplar. Amaryllisen i kruka däremot, kan blomma hur länge som helst, beroende på antalet stjälkar. Innan klockorna slagit ut trivs den bäst om den får stå ljust i rumsvärme, gärna över ett element. När den börjar blomma, ställ den lite svalare så skjuter inte stjälken iväg i höjd och dessutom förlängs blomningen.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Jag är ingen vän av kyla, men visst vore det härligt om det blev vitt och frostigt nu när december ändå är här. Snön lyser upp i mörkret och vinterkänslan infinner sig lättare när termometern står på minus. Även naturen behöver en köldknäpp, dels för att knoppar inte ska slå ut för tidigt och dels för att vissa frön ska kunna gro. Frön styrs av hormoner, som i sin tur är beroende av den omgivande miljön. Hormonerna gör att fröet inte vaknar till liv mitt i vintern utan väntar in vårvärmen. Särskilt frön från perenner, som kommer från vårt kyliga klimat behöver den här typen av behandling, som även kallas stratifiering. Julen närmar sig med stormsteg, nyår likaså och innan du vet ordet av är det dags för det nya odlingsåret att ta fart. Nya fröer, plantor och jordplättar att ta sig an och om bara några månader är vi där. Men först vill jag önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år! Vi ses inpå det nya, gröna 2019.

       

      ”Ska vi ta en öl nån gång?”

      Sms:en på julafton blir färre och färre för varje år som går här i familjebubblan. Och snart är det dags igen; salt mat, Kalles Ankas jul, dans runt granen, konsert från Wien, överkonsumtion och tindrande barn i vuxna kläder. Och för alldeles för många en ensamhet som dånar ut i den stilla midvinternatten.
      Jag tänker på den ibland, vänskapen. Vi var ju ett gäng som höll ihop, kravlöst, under många år. Sedan hände något. Någon blev kär, en annan gjorde karriär. Vi andra blev kvar här. Livets gång tog oss in i nya sammanhang – och vi kunde inte vårda våra relationer längre. Ibland korsas våra vägar, men det är inte samma längre. Alltför ofta är skyddsvästen på och det hela utmynnar i en slags subtil kukmätartävling som börjar med karriärsnack och slutar med vaga löften om nästa tillfälle.
      Jag är inte bättre själv. De gånger som någon ny bekantskap har frågat ”ska vi ta en öl nån gång?” så har jag fått panik och lagt benen på ryggen, samtidigt som jag har uppskattat deras initiativ i det tysta. Men det går helt enkelt inte. Jag vill vara med de människor som jag har gått till krig med, som sällan är imponerade och som aldrig dömer. Och den inställningen kommer straffa sig.
      Mansfällan är nämligen allestädes närvarande och som kompensation håller jag kvar i de 4-5 vänner som klarat 20 års sållande. Vi umgås i sidled, där trivs vi bäst. Då slipper våra blickar mötas. Vi spelar golf, pratar känslor i bilen, och tittar på basket eller fotboll på tv:n. Vi är sociala i sammanhang. Och vid behov, när ingen ser men noga hör, portionerar vi ut det vi behöver studsa.
      Mot slutet av ungkarlstiden kunde jag ibland känna tryck över bröstet runt klockan 20.30 på helgkvällarna. Jag var lite för gammal för att gå ut på krogen och leva jävel. Och vägen till fredagsmys och slummer i soffan med en lika trött partner kändes lång och snårig. Och inte heller alltid så lockande. Jag var fast mellan två världar. När min bästa vän i samma veva skickade inbjudan till sitt bröllop i Italien låg jag länge och stirrade in i strukturtapeten. Sedan besökte jag tre kompisar under några timmar. Något annat var otänkbart. Det kändes som hjärtat rusade av tystnaden i min etta.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Min familj gör mig ibland tokig över att jag inte själviskt och kravlöst kan lägga upp min tid efter gamla mönster längre, men förutom kärlek ger de mig en riktning, en mening, och tämjer mina destruktiva lustar. Svensson-livet gör att jag aldrig riktigt hinner tänka efter och det är antagligen viktigare än jag ens vågar förstå. Det enda jag vet är att jag är lyckligt lottad och stunderna jag får med mig själv, som just nu när familjen har somnat och jag får en halvtimme framför datorn för mig själv, är som balsam för själen.
      Min nyår? Den kommer inte vara ensam, men väl mentalt i fred, med sambo i främmande stad. Och när raketerna tystnat och 2019 är här så ska jag bli bättre på att umgås i sidled med fler. Hoppas ni ställer upp, vi kommer nämligen behöva varandra i framtiden.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se