Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 54 kr/mån
      4 mån, 266 kr
      6 mån, 376 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Polisens ansikte utåt i tuffare mediaroll

      presspoliser

      Om det händer något brott i Bergslagen är det oftast polisens presskontakter som kommenterar händelsen i medierna. Vi har mött två av dem, Tommy Lindh och Stefan Wickberg, som berättar om sitt jobb och hur det har förändrats med det allt snabbare informationsflödet.
      Foto: HELENA DAHLGREN

      ”Allt var bra på Camp Graninge”

      Graninge var annorlunda jämfört med andra boenden, det tycker familjen Khalaf. De bor kvar i Molkom sedan ankomstboendet stängde för några veckor sedan. Nu saknar de gemenskapen.
      Det är inte bara de asylsökande på Camp Graninge som sörjer att boendet tvingades stänga igen.
      – Det var en av de värsta veckorna i mitt liv, när Graninge stängde, säger volontären Sven “Putte” Fredriksson.
      Camp Graninge stängdes i slutet av augusti på grund av en rättsprocess. Men när boendet skulle kunna vara i gång igen är det ingen som vet.
      – Vi förbereder oss för att kunna öppna igen, säger föreståndaren Jan Kumlin.

      Tolkbristen bygger murar i samhället

      Just nu pågår Internationella Dövveckan. Men tolkbristen i Värmland osynliggör gruppen, det menar Karlstads Dövas förening.
      – Det gör våra möjligheter att umgås på lika villkor i samhället mycket svårare, säger Lars-Åke Björn, föreningsordförande.

      Biskop Dalevi: ”En annorlunda fågel”

      Sören Dalevi är ny biskop för Karlstads Stift och efterträdde Esbjörn Hagberg officiellt den 28 augusti när han vigdes i Uppsala domkyrka.

      Värmlandsmontern i nytappning på mässan

      Årets Värmlandsmonter har fått en ny förpackning och rymmer alla former av berättande.
      – Det är en blodig strid om att få besökare till sin monter, säger Ricky Andreis, projektledare för Värmlandsmontern.

      Populära pokéstop vid Hammarö kyrka

      Spelsuccén Pokémon Go har lett till skytteltrafik till Hammarö kyrkas begravningsplats.
      – Det här är det bästa stället på hela Hammarö, säger pokéjägaren Simon Andersson.

      20 år med 112 för larm

      Sverige viktigaste telefonnummer firar 20 år. Arbetet är i stort sett samma nu som då för operatörerna, men samhällets syn på nödnumret har förändrats.

      Så ska Karlstad se ut 2030

      Ett gemensamt resecentrum för både buss och tåg, nya bostäder i centrum och Haga, och ett “grönt torg” vid Pråmkanalen. Det är Karlstads kommuns nya vision för Tingvallastaden.

      Autowåx i toppmoderna lokaler

      Bilföretaget Autowåx har nu invigt sina nya lokaler på Säterivägen. En satsning som inte bara sker för att fortsätta utvecklas utan även för att bli miljövänligare.

      Universitetsdekanen utvald av regeringen

      Nu vill regeringen att förutsättningarna för att skapa en bättre skola ska utredas. Det uppdraget har man gett till Björn Åstrand, dekan för lärarutbildningen vid Karlstads universitet.

      Vi lider i tystnad enligt svensk standard

      En upplyst display bränner mina näthinnor. Jag läser ett gammalt SMS från en vän, daterat september 2007. Han satt på psyket, hade fått en stämpel i sin journal och ett stigma under huden. Jag minns hur det spred sig; rann ut och missfärgade honom. Som om hans värde var förändrat. Men i mina ögon förblev han samma människa som två år tidigare satt på min garageuppfart i julinatten med en stålsträngad Yamaha och spelade Elliott Smith.
      I dag speglar han sin själ i sina barns ögon. Han har lärt sig dansa med sina demoner utan att trampa dem på tårna. Men jag kan inte skaka av mig känslan jag hade då. Att det där meddelandet kunde ha blivit det sista.
      Bruno K. Öijer sa en gång att det finns ljus som nålstick i det kompakta mörkret. Jag kan relatera till det budskapet. Hur mörkt det än blir finns det alltid små ljuspunkter. Vänskap är en av dem. Familj likaså. Jag har alltid varit en förespråkare av yin och yang. Balans. Jag fördömer inte mörkret. Vi behöver mörkret för att uppskatta ljuset.
      Dessvärre är det lättare att fokusera på mörker än på ljus. Somliga blir förblindade. Somliga lämnar handlederna öppna för förslag och hålen i tapeten fria för tolkning. Somliga förblöder i ensamhet och lider i det tysta. Enligt svensk standard.
      Att ensam är stark kommer alltid vara samhällets största lögn. Vi är alltid starkare tillsammans. Donald Trump och mörkrets alla hantlangare arbetar frenetiskt för att slå in kilar mellan oss. Att göra oss rädda för varandra. Rädsla är mörker.
      Det är många tankar som kommer till mig medan jag stirrar på den där upplysta skärmen. Men det mest påtagliga är att de svarta bokstäverna inte längre dominerar synintrycket. Ögonen fokuserar på det vita mellan raderna. Det oskrivna. Hoppet om förbättring.
      Om det är något man lär sig i mörkrets sällskap så är det att ta vara på ljuset. Nu när vi så sakteliga rör oss mot mörkare tider gäller det att konservera allt ljus man kan hitta. Att bunkra upp inför den annalkande apokalypsen. Och nej, jag överdriver inte. Vintern är en apokalyps.

      Religionsfrihet betyder inte förbud mot religion

      Religiösa friskolor eller inte, det är frågan. Finns det ett problem med religiösa friskolor och vari ligger i så fall problemet? Alla skolor ska jobba efter aktuell läroplan och aktuella lagar. Dessa talar sitt tydliga språk. Skolans utbildning skall vara icke-konfessionell, punkt slut. Det råder ingen diskussion om att skolans förmedling av kunskaper och värderingar ska utgå från läroplanen och det gäller alla skolor.
      Diskriminering är också i lag förbjudet och en av de sju diskrimineringsgrunderna är just religion. Dessa lagar, förordningar och att skolans utbildning ska vara icke-konfessionell gäller även de religiösa friskolor som finns idag. Friskolor som till överväldigande majoritet är kristna, ett drygt 50-tal av de drygt 60 som finns, men med en handfull andra religiösa förtecken.
      Skolinspektionen har uppdraget att utöva tillsyn och se till att alla skolor fullgott efterlever lagar och förordningar, bland annat just att kontrollera så att skolors undervisning är icke-konfessionell.
      I Sverige råder religionsfrihet. Var och en ska alltså ges utrymme att fritt utöva sin eventuella tro. Religionsfrihet betyder inte att tvingas till att avstå sin tro. Religionsfrihet handlar tvärtom om rätten att tro – eller att inte tro. Att arbetsplatser och skolor ger utrymme till utövande av religion torde i det fallet inte utgöra något problem.
      Det står för övrigt skolor helt fritt att ge utrymme för böner, psalmsång, kyrkobesök eller liknande religiösa inslag så länge det inte är ett tvång och så länge inte undervisningen har konfessionella inslag. Att skolor väljer att beteckna sig som en konfessionell skola blir på det sättet mer av en varudeklaration för att visa att man ger utrymme och har sådana inslag under skoldagen.
      Mot ovanstående bakgrund ter sig såväl ett stopp mot nyetablering av religiösa friskolor som ett totalförbud som tämligen meningslösa åtgärder och slag i luften. I alla fall om man inte är beredd att löpa hela linan och helt förbjuda religiösa inslag under skoldagar och på skolområden och göra det för alla befintliga skolor. Det är inget jag vill.
      Religionsfrihet är inte att förbjuda eller fullständigt begränsa religöst utövande. Det är faktiskt precis tvärtom. Däremot vill jag heller inte se konfessionella inslag i undervisningen eller som obligatorium i någon enda skola. Det är inte tillåtet idag och bör heller inte bli det.

      Skrönans vänner

      skrönorEn afton mer än halvvägs in i månaden april började det plötsligt snöa. Fluffiga som små bomullstussar strödde sig flingorna över Huddinge, och de nyss avstigna lämnade T-banestationen framåtlutade mot vinden och med tätt kringvirade halsdukar i muntra färger.
      Men i restaurang Pärlans festvåning, en trappa upp, hade Skrönans vänner samlats till ordinarie fredagsmöte. Samfundets ordförande var förre högskoleläraren Hans Albertsson, varst största studiebedrift påstods vara att ha läst alla de sju volymerna i Marcel Prousts romancykel ‘På spaning efter den tid som flytt’.
      Ordförande hälsade välkommen och redogjorde för den gångna veckans verksamhet. Vidare påminde han om föreningens kärnuppgift, som var att på alla vis främja skrönan i dess behjärtansvärda strävan att vara vad den är: en berättelse med underhållande brist på tillförlitlighet.
      Protokoll fördes under mötet av köpmann Åke Gravander, och efter någon tvekan fick jag tillstånd att publicera några av kvällens bidrag.
      Posttjänsteman Jan Pålson:
      – Jag är som ni vet nyss hemkommen efter en turistresa till Indien, där jag gjorde en och annan iakttagelse. Så till exempel sägs det ofta om tropikernas storstäder att gatorna inte går att ta sig över på grund av den täta och brutala trafiken. I en råmande trängsel framväller mellan husen fordon av alla de slagen. Där kryper någon meter i taget bilarna, tutande utan uppehåll och med ofrånkomliga bucklor i plåten. Där grymtar överlastade bussar under utstötande av siktnedsättande dieselavgaser. Motorcyklisterna utnyttjar påpassligt de tillstymmelser till utrymme som tillfälligt uppenbarar sig.
      Men på trottoarerna står turisterna rådvilla eftersom de tycker sig inte se någon möjlighet att med livet i behåll ta sig över gatan. Men där tar turisterna miste. I själva verket korsar otaliga fotgängare stadens alla gator. De gör det oavlåtligt, dag som natt, och når framgångsrikt motsatt trottoar, måvara till priset av ett eller annat skrapsår. Någon blir kanske av med sin turban eller örfilas ovarsamt av en backspegel. Men herregud, folk måste ju kunna byta trottoar, annars skulle en sorts förlamning drabba staden. Familjer skulle splittras, viktiga möten utebli och isolerade stadsdelar drabbas av svält.
      Knepet består i att utan tecken på vankelmod hävda sin rätt som gångtrafikant. Stirra närmaste fordonsförare i ögonen och ta ett första resolut kliv rakt ut i fordonsvimlet, sedan ytterligare ett, och ett tredje. Fortsätt så, och mina vänner, det osannolika inträffar. Du blir inte utkavlad på den stekheta asfalten. I stället finner du dig oantastat halvspringande inuti en trång men fredad zon som öpppnas för dig vartefter. Lita på dem som kör, de läser rutinerat dina avsikter och öppnar väg genom en lätt vridning av ratten eller en smekning med foten av gaspedalen. Liv räddas härigenom i oanad omfattning.
      Med detta sagt satte sig posttjänstemannen, och bagare Bergström grep tillfället.
      Bo Bergström:
      – Jag vill ge utlopp för min beundran av de norska äventyrare som bedriver lantbruk nära nog vertikalt på de branta men på sina ställen odlingsbara sluttningarna mellan fjällen. Där lever och verkar de med andra ord på snedden och under ständigt hot av tyngdlagen. Förflyttningar får göras med stor försiktighet, och att av någon anledning ta ett skutt är inte riskfritt: Ett alltför kraftigt avtramp skulle kunna resultera i att man ‘landar’ i fylket nedom eller rent av med ett plums i den obligatoriska fjorden längst ner i dalgången.
      Boskapen har naturligtvis problem med att hålla sig kvar på gårdarna och ses inte sällan komma kanande utför berget, högljutt bölande och spillande mjölk bakefter sig. Under sommaren minskar på så vis undan för undan boskapsinnehavet hos bofasta högt upp på fjällsidan, medan antalet husdjur ökar med motsvarande antal på gårdarna längre ner. Detta vållar som man inser förtretligheter och ett mödosamt arbete frampå hösten med att återbörda nedhasade kritter till sina rätta ägare högre upp.
      Här tystnade bagaren och mötesdeltagande lät höra ett deltagande mummel. Sist av alla den här aftonen tog glasmästare Per Blink till orda.
      Per Blink:
      – Följande berättas om en pensionerad bryggare i Grums som hette Volmar Johanson. Han var en smått förmögen man med tre guldtänder och aktier i Enskilda Banken. En dag bröt bryggaren sitt högerben och fann för gott att bädda ner sig i sin säng försedd med en årsredogörelse från banken som uppmuntrande lektyr. Efterhand fann sig Volmar väl tillrätta i sängen, kringpysslad och omskött av sin rejäla hustru Greta. Men två veckor senare sa hustrun.
      – Så där kan du inte bli liggande! Vi måste se till att du kommer på benen. Nu ringer jag kommunens biståndskontor så vi får hit en rollator åt dej.
      – Äsch, invände bryggaren, vi låter naturen ha sin gilla gång så läker detta av sig själv ska du se.
      Men dagarna gick utan bot i sikte. Tvärtom försämrades inte bara benet utan även resten av bryggaren. Hans hustru såg detta med oro och ringde i smyg till biståndshandläggare Paul Kranz som lovade komma på besök för en bedömning av hjälpbehovet.
      Ett par dagar senare ringde det på dörrklockan i hallen, hustru Greta öppnade och bjöd stiga på.
      – Vem är det? förhörde sig bryggaren från sängkammaren i övervåningen.
      – Kranz från biståndskontoret, ropade mannen från kommunen tillbaka.
      – Krans!? Lägg den i städskåpet så länge, jag lever fortfarande!
       

      Hälsokällan i ny serie om Karlstad förr

      Sven Wallin i ny roll

      I en helt ny artikelserie kommer KT att fokusera på det gamla Karlstad. Med hjälp av bildarkivarie Sven Wallin belyser vi spännande händelser, platser och historier från förr i tiden.
      Först ut är hälsokällan i centrum som nu även inspirerar till ny rondellkonst.
      Foto: HÅKAN STRANDMAN

      Sven Wallin fortsätter arkivera bilder i ny roll

      Sven Wallin har de senaste åren arbetat med att digitalisera och arkivera Värmlands Museums omfattande bildsamling. Nu har han bytt arbetsgivare till Karlstads kommuns stadsbyggnadsförvaltning, men fortsätter med i stor sett samma uppdrag.