• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • IT-entusiaster har gjort oss mer sårbara

      Johan Chytraeus, ledarskribent

      Under sent 1990-tal tog Sveriges militära nedrustning fart. Förband lades ner, beredskapsförråd avvecklades och allt färre ungdomar kallades in till värnplikt. En ny säkerhetsordning inträdde i Europa; en era som skulle präglas av stabilitet och avspänning.
      Under samma hoppfulla decennium accelererade samtidigt digitaliseringen av det svenska samhället. Hemdatorer började bli allt vanligare i hushållen. Myndigheter och privata arbetsplatser började samtidigt ta fram allt fler digitala plattformar för att effektivisera handläggning och produktion. En ny, roligare och bättre tid tog vid.
      Men omläggningen har mött stora utmaningar. Den snabba digitaliseringen i kombination med en naiv övertro på säkerhetsutvecklingen i vår omvärld visade sig senare vara en farlig cocktail. It-inkompetenta förvaltningschefer och övermodiga programmerare har byggt in sårbarheter i de stora systemen – svagheter som i den mån de eliminerats följts av andra kryphål.

      Det handlar om databaser med känsliga personuppgifter som kan läcka till obehöriga. Om infrastruktur och industriella produktionssystem som kan attackeras och slås ut. Det kan också handla om att man på högsta nivå fullständigt ignorerar de säkerhetsregler som finns och som i Transsportstyrelsens fall ledde till att man skickade känsliga databaser utomlands. Kort och gott; vårt samhälle har aldrig varit så effektivt ordnat men heller aldrig så sårbart.

      Det finns gott om aktörer som är intresserade av vår beredskap. Med ett mer oförutsägbart säkerhetsläge i Europa har det blivit viktigare för utländska parter att kartlägga det svenska samhällets svagheter för att vinna sig ett operativt övertag. Vi har sett från de pågående konflikterna i Georgien och Ukraina att digital kringföring mot väsentliga samhällsfunktioner fått en allt större betydelse i jämförelse med hur en militär operation genomfördes för bara ett par decennier sedan. Logiken är enkel. Varför begränsa sig till att bomba vattentorn och finanskvarter när man kan slå ut vattenförsörjning, finansiell infrastruktur och mycket annat genom cybersoldater? Varför krångla med spioner när

      man kan stjäla informationen genom en kabel?

      Parallellt med utländska aktörers intresse för vår it-säkerhet flyter det dessutom runt kriminella nätverk som utnyttjar blottorna i systemen för att stjäla data eller utöva utpressning mot användarna. Det handlar till exempel om massiva attacker där datorer görs obrukbara tills de drabbade betalar en lösensumma.
      Man kan inte begära att en enskild it-tekniker på en myndighet ska trolla fram lösningar på egen hand. När det gäller it-säkerhet så är det en ledningsfråga, som går uppifrån och ner. Det yttersta ansvaret ligger hos regeringen och när det gäller lägre samhällsdivisioner hos fullmäktige och kommunledningsgrupper, på samma sätt som frågan ligger hos ledningen i ett företag. Dessvärre uppfattar många it-säkerhet som en strikt teknisk fråga, men det synsättet måste utökas med ett mjukare perspektiv och en förståelse för interna processer. Det handlar till syvende och sist om hur vi hanterar känslig information.

      Jag får resa hem igen

      Erika Bergkvist, krönikör

      Polen januari 2011. Vi går bland taggtråd och tegel. Blickar ut över baracker och vakttorn. Området är enormt och vi går i flera timmar i snö och kyla. Berättelserna om fasa tar aldrig slut. Platsen är Birkenau.
      Vi står tätt intill varandra och ser in i montrar med glasögon, skor, leksaker och resväskor. Saker som togs ifrån människor som inte längre finns. Hår. Massor av avklippt hår. Jag vill titta bort men kan inte. Allt har fått samma ljusbruna färg. Aldrig förr har jag sett något sådant. Men där i Auschwitz visar man mig skärvor av så många liv. I en skog en bit utanför Chelmno finns inga spår längre. Bara ett plakat som talar om vad som hände där under andra världskriget. Vi står på mark där massgravar grävdes och fylldes med lik av nyss ihjälgasade judar.

      Ytterligare en skog någonstans i Polen. Vi står vid en jordkällare och får beskrivet för oss hur byborna vände sina grannar ryggen, tog ut dem i skogen och sköt dem. För att de var judar. En tredje skog, i en vacker glänta, kryssar vi mellan massgravar. Någon har satt upp små staket runt gravarna i vilka besökare hängt hälsningar, böner och gåvor. Ingen vet exakt hur många som ligger begravda där.
      School of terror i staden Rabka. Här tränades SS-män i prickskytte, ofta var det judiska barn som användes till övningar som gick ut på att skjuta mot rörliga mål. En bit av en mur längs en gata i Krakow. En markering som visar var ghettot fanns, den enda platsen judarna hade tillåtelse att vara på tills det var dags för den slutgiltiga lösningen. Boskapsvagnar som användes för att transportera människor. Jag har svårt att gå in. De är små, mörka och det drar kallt. Ingenstans att sitta. Inga fönster. Ingenting. Synagogan har blivit en besöksattraktion i en stad som inte har några judar kvar. Alla förintade.
      Vittnesmålet från en man som var där. I Auschwitz. En överlevare. Slag, sparkar, skrik, hunger, olidlig värme, köldskador, hårt arbete, psykiska besvär. Sedan saknad. Och sorg. Men också en vilja att berätta. Det gör ont. Bara ont.

      Kyla. Det är isande kallt i luften. Jag tänker att jag borde tagit mer kläder med mig. Det värker verkligen i kroppen. Trots att närmaste plats jag kan värma mig på är nära och jag inom bara ett par timmar ska få mat kan jag inte låta bli att klaga på kölden och hungern. Till natten kommer jag få sova i en varm säng, i säkert förvar på ett hotellrum. Och jag kommer att få resa hem igen.
      Den 27 januari varje år är det Förintelsens minnesdag världen över. Det får aldrig ske igen.

      Chans till nystart

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Nyårsdagen är här och trottoaren utanför vittnar om bomber och raketer som högljutt tog farväl av 2017.

      Den allra största bomben briserade dock, tyvärr stundtals ackompanjerad av en öronbedövande tystnad, redan för flera månader sedan, nämligen #metoo. De är många nu, kvinnorna som berättar att de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Den här gången i den absolut närmaste sfären, och det känns. Än starkare blir det eftersom många berättar med ett lite återhållsamt språk, ungefär som att de skrev en handlingslista, vilket i alla fall jag tyder som att övergreppen har blivit en normaliserad del av deras vardag. Och det är fan skandalöst.

      Det är ofta skönt att vara man. Vi tvekar inte på oss själva när vi får förfrågningar om krönikörsuppdrag. Tar vi ansvar känner vi oss lite duktiga. Vi kan gå in på möten, halvdant förberedda, och ändå vara så där sköna. Vi ligger inte sömnlösa på grund av prestationsångest och vi tar för givet att vinteroverallen till den lilla finns där på kroken i hallen när snön och kylan bestämmer sig för att komma. Och visst känner vi oss lite snyggare och mäktigare på det där vidriga grab-’em-by-the-pussy-viset när vi får uppmärksamhet från kvinnor? Det fick vi ju inte när vi stod vid skåpen i högstadiet och stammade intill den söta tjejen från parallellklassen.

      Det var längesen jag kände respekt för andra män. Jag kan tycka att de är duktiga och härliga att umgås med, men just respekten försvann för många år sedan. Jag har suttit i konferensrum med mäktiga män som bemästrar härskarteknik lika bra som alfabetet. Några öl senare, och på en bokstavligt talat mörkare plats, berättar han muntert om sin notoriska otrohet. Han må vara chef, men han är ingen man. Missförstå mig rätt. Undantagen finns såklart, men vi är påfallande ofta barn med varierande mognadsgrad.
      Jag är nästan två meter lång och har en kroppshållning som hade fått en neandertalare att än mer titta ner på sina egna fötter. Addera ett par terminalglasögon och jag är närmast filmiskt creepy. Varje gång jag går bakom en kvinna på folktomma platser så känner jag hennes ångest i mig. Att ens den känslan finns är vi alla skyldiga till, det är inte klokt. Men framför allt så kan vi vid olämpliga tillfällen sluta upp med ryggdunkningar i sandlådan och istället uppträda som de familjefäder som vi kan vara. Stäm inte upp till skratt när ”regeringen”-skämten kommer flygande på styrelsemötet eller vid fikabordet på bygget och kittla inte människors egon när de uttrycker tveksamma åsikter och värderingar som innerst inne inte överensstämmer med vad du egentligen står för. Och har blivit uppfostrad till.

      Vi måste alla försöka agera rätt. Du, vår omgivning. Och jag med. Med 2018 har vi en chans till nystart.

      Bildning och utbildning

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Vad är bildning? En definition given av samhällsdebattören och författarinnan Ellen Key är: Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss.
      En annan definition av begreppet är: Bildning är den kunskap som blir en del av din personlighet. En beskrivning i nutida terminologi säger att bildning är motsatsen till utbildning, där utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, medan bildning syftar till att omvandla hela människan, dess inre förmåga, insikter, moraliska och etiska uppfattning också känt som personlighetsutveckling. Idehistorikern Sven-Eric Liedman menar att bildning är förmågan att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang; att förstå hur världen och tillvaron hänger ihop. Och det är inte ett tillstånd utan en process. Där är det lustfyllda lärandet en viktig förutsättning.

      I högtidstalen hörs ofta att Sverige ska konkurrera med kunskap. Att den svenska skolan håller hög kvalitet. Den stora Pisamätningen 2013 visade dock nedslående resultat. Svenska elever halkade efter omvärlden i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Inget annat land hade tappat mer i matematik på tio år och Sverige låg långt efter OECD-genomsnittet. Ungas bristande svenskkunskaper har redan börjat få konsekvenser. ”Det släpps igenom människor med en läs- och skrivförmåga som gör att vi inte kan börja där vi skulle önska med att lära dem historia”, säger Paul Sjöblom, studierektor i historia vid Stockholms universitet. Var femte ny högskolestudent har stora problem med att skriva ordentligt. I början av 2000-talet föll svenska elevers textförståelse raskt nedför grafernas stup. En sjuttonåring som läser och har blivit läst för kan ha ett ordförråd bestående av upp till 50.000 – 70.000 ord. En sjuttonåring som varken läser eller har blivit läst för har ett ordförråd som består av cirka 15.000 – 17.000 ord enligt Mats Myrberg, professor emeritus i specialpedagogik. Grundskolans läroplan i svenska har nyligen reviderats för att inkludera skrivningar om ”digital kompetens”. Det vore mycket bättre om man började med lite grundläggande kompetens.

      I juli 2017 levererade Gustav Fridolins utbildningsdepartement en tunn promemoria kallad ”Brett deltagande i högskoleutbildning”. Syftet med lagförslaget är att sänka kvaliteten på utbildningen på universitet och högskolor så att alla som har klarat skolan också kan klara en högre utbildning. Tünde Puskas, universitetslektor i Linköping, är en av dem som fasar inför regeringens nya antikvalitetskrav. Och hon påminner om att kvaliteten på den högre utbildningen redan har sjunkit. På DN-debatt skriver hon att uppskattningsvis 20 procent av lärarstudenterna har svårigheter med grundläggande läs-och skrivfärdigheter. Hon vill att ett basår inrättas för att ge studenterna verktyg att klara studierna. Det är unga med en bakgrund bland annat från ickeakademikerhem som har mest att förlora på låga krav och svaga normer kring bildning och utbildning.
      Det som ibland lyfts fram som den svenska skolans osynliga kvaliteter – kreativitet och samarbete – kan inte uppväga bristen på traditionella ämnesfärdigheter. Elever i bland annat Finland och Sydkorea, som får uthärda mer av korvstoppning och katederundervisning är bättre också på gemensam problemlösning. Det är hög tid att återupprätta kunskapsskolan. Om Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, kan vi inte vara ett intellektuellt b-land. Politiken behöver inte uppfinna något nytt; det räcker långt att upprätta kunskapsuppdraget. Eller för att citera Havamal: Bättre börda bär ingen med sig än mycket mannavett. Eller med en modernare skrivning: Ingen börda bäres så lätt som mycken kunskap.

      En ostyrig kollega

      Under några omtumlande år på 1950-talet jobbade jag på pressföretaget Skrift&Bild i Stockholm.
      Verksamheten bestod i att förse landsortstidningarna med läsvärda texter och ett tilltalande bildmaterial. Vi var många i arbete, och från redaktörernas arbetsrum hördes dagarna i ända ett knitter och ett knatter som påminde om det ljud som uppstod när plåttaket över gårdens cykelställ utsattes för en ihållande hagelskur. Själv befann jag mig sedan ett halvår på ett volontärstadium men ansågs nöjaktigt förkovra mig undan för undan.
      Bland kollegorna minns jag särskilt en medelålders man som hette Stig Örjan Lorre men gick under namnet Solstickan. Något man genast fäste sig vid var mannens fysiska uppenbarelse: Solstickan var så mager att skelettet knäppte och knastrade när han kom halvspringande genom företagslokalerna med en  plastmugg  skvimpande pulverkaffe i handen.
      Vad hade mannen sysslat med innan han fick sin tillsvidareanställning på Skrift&Bild, ville vi veta. Redaktionschefen sänkte rösten.
      – Stig har suttit i fängelse en tid, sa han. Tråkigt kan man ju tycka, men mannen har sonat sitt brott och skall bemötas med samma respekt som oss övriga här på redaktionen. Fängelsetiden skall således inte mera föras på tal och detta är en order, som vi säger i Hemvärnet. I stället skall vi ta fasta på mannens meriter som handboksförfattare, fortsatte chefen. Mannen har som ni säkert vet gett ut en handbok om krämpor som rönt fina recensioner.
      Eftersom jag råkade ha en obemannad Halda i mitt rum fick jag Solstickan som rumskamrat. Något som oroade mig.
      Mina farhågor besannades, ja de överträffades. Solstickan pratade mer än han arbetade, för att inte tala om hur pinsamt insatt jag blev i mannens privatliv, sådant det utspelade sig under hans mångordiga telefonsamtal med hustrun. Hon föreföll ibland förstummad av makens utläggningar. Andra gånger var det Solstickan som hela tiden avbröts av sin hustru, då kunde det låta ungefär så här:
      – Ja, men det var ju du som – Skulle inte jag ha – men du fick ju – Nu förstår jag inte hur du – men du vill väl ändå inte påstå att –
      Ett grundläggande drag  hos min rumskamrat var således en motvilja mot tystnad. Antagligen uppfattade han den som hotfull och konspiratorisk. Ett effektivt sätt att hålla tystnaden på avstånd var att prata. Förutom fängelsetiden handlade telefonsamtalen om hans krämpor och bekymmer med grannarna. Ett återkommande ämne var också sonsonen Sture.
      – Pojken är i femårsåldern, alltså i den fas i livet då barn ställer de märkvärdigaste frågor, sa Solstickan. Mitt i en måltid frågade Sture: Farfar, varför knycker en del fåglar med huvudet när de går? Antagligen något nervöst, sa jag i  ett försök att komma undan svaret. En annan gång ville pojken veta hur stora svallvågor en blåval gör?
      En  dag föreföll Solstickan mindre pratsam än vad jag fått vänja mig vid. Han tände den ena cigarrcigaretten efter den andra medan han kastade uppfordrande blickar på telefonen, som om han förväntade sig en påringning. Ett par veckor  dessförinnan hade han berättat för oss att han väntade på besked rörande manuskriptet till en handbok nr två som han jobbat med under fängelsetiden.
      – Problemet, sa Solstickan, är att jag själv bedömer tvåan som  klart sämre än min första handbok. Antag att förlaget upptäcker det och refuserar nr två. Det skulle jag inte uthärda, så psykiskt instabil som jag blivit. Att inte tala om stelheten i nacken och flera andra krämpor  som boken kostat mig!
      Ett par veckor senare uppenbarade sig Solstickan försenad och präktigt berusad, därtill orakad och dyster. Han kastade sig ner på arbetsstolen utan att ta av hatt och rock. En sliten portfölj – den ständige följeslagaren – hamnade på golvet, likaså ett paket kryddskorpor.
      – Min fru har gått ifrån mig, mumlade han.
      – Var finns hon? frågade jag i brist på bättre.
      – Hos min svärmor i Huddinge. Det är där hon brukar vara när hon gått ifrån mig. Men du ska veta att efter ett tag kommer frugan hem igen, säkert som amen i kapellet. Så vem tror du jag fann i köket igår när jag kom hem från jobbet? Just det, min hustru. Gräddandes plättar som om ingenting hänt.
      Solstickan tände ytterligare en cigarrcigarett, askan lät han falla där det föll sig, vanligen på linoleummattan.
      – Stackars min lilla gumma, fortsatte han med en röst som rosslade av tjära och tillgivenhet. Hon har rätt! Jag är naturligtvis en omöjlig person att leva ihop med. Självupptagen och med vacklande karaktär. Utmärglad som ett hårt hopvikt paraply. Ser till att hamna i Kronobergshäktet för ekonomiskt fiffel. Så fruktansvärt klantigt…
      Tre dagar senare kom plötsligt en hysterisk signal från Solstickans telefon. Han slet till sig luren och lyssnade under sammanbiten koncentration samtidigt som ett leende gjorde sig allt bredare fram till dess att det hejdades av öronen.
      Rumskamraten slängde på luren, boxade mig triumferande i ryggen och hojtade.
      – Gratulera mej då, din grönfink!  Låt ljuda trumpeter och cymbaler! Hej och hopp!
      – Har du fått förlåtelse av din hustru? frågade jag, engagerad mot min vilja.
      – Bättre upp, det var Veronika från förlaget som ringde. Dom gillade mitt manuskript. Fattar du? Min handbok nummer två föreligger färdig på bokhandelsdiskarna lagom till julhandeln nästa år. Kommer att bli årets bragdbok…Förlaget räknar med att så gott som alla människor dras med krämpor, kundkretsen är således enorm… Kan du ens i din vildaste fantasi föreställa dig  vidden av min sociala återupprättelse!… Men du blir i vilket fall den förste  att få ett dedikationsexemplar som  som tack för att du stått ut med mig ut så lång tid. Fast nu går vi och äter julbord, det här måste ju för fan firas!… Förutsatt att du lånar mej en tusenlapp till månadsskiftet?

      En regering i behov av samordning

      Migrationspolitik. Jul- och nyårshelgen ser ut att innebära bråda dagar för samordningsminister Ibrahim Baylan (S). Finansminister Magdalena Andersson (S) var nyligen oväntat nykter när hon uttalade sig om flyktingars möjligheter till en framgångsrik integration i Sverige.
      Detta sker alltså ungefär samtidigt som regeringen lägger ett förslag som närmast kan ses som amnesti för alla de ensamkommande unga som för närvarande befinner sig i landet. Dessutom valde Gustav Fridolin att ta replik på finansministern genom att i media klart och tydligt konstatera att finansministerns uttalande var hennes egen personliga ståndpunkt och definitivt inte regeringens linje i frågan.

      Så vi som befinner oss utanför Rosenbad kliar oss i huvudet och undrar vad som egentligen är regeringens linje. Vilken politik för vi, och hur är det tänkt att den ska fungera i praktiken? Grotescos hyllade musikalversion av den svenska migrationspolitiken är lika tragisk som den är träffande. Vad gäller just Gustav Fridolins hållning i migrationsfrågan så väntar vi fortfarande på svar på alla de frågor som har hopat sig de senaste åren. Bostadsbristen, som dessutom ska hanteras av ett miljöpartistiskt statsråd, är fortfarande akut och under de kommande tio åren väntas antalet grundskoleelever i Malmö växa med 28 procent. Utbildningsministern behöver också väga in att det tar 3,5 – 4 år att utbilda en lärare vilket är ett faktum som inga skattehöjningar kan ändra på. Inom fem år behöver Malmö bygga 14 nya skolor och ytterligare tolv ska byggas ut. S-styrda Malmö är i många avseenden ett skräckexempel och ett ekonomiskt sänke för hela landet som endast överlever tack vare de nästan fem miljarder kronor per år som kommunen mottar genom det kommunala utjämningssystemet.

      Jag har alltid förespråkat en generös migrationspolitik men beroende på hur den ser ut så krävs reformer som svarar på just det. Om det exempelvis anländer en stor mängd flyktingar med låg eller ingen utbildning alls så kan vi helt enkelt inte behålla de skyhöga trösklar som S, V och fackföreningarna slåss med näbbar och klor för att behålla – om vi inte vill möta försörjningsbördan med bidrag förstås. Skillnaden i arbetslöshetsgrad mellan inrikes- och utrikesfödda är i Sverige högst i hela västvärlden.
      Så när Stefan Löfven först förkunnar att hans Sverige inte bygger några murar för att sedan helt ändra riktning till att i princip stänga gränserna och anpassa sig till EU:s miniminivå så är det minst sagt tvära kast. När man efter detta sedan lägger ett förslag som i stor utsträckning ser ut att ge alla ensamkommande unga amnesti så är det lätt att bli förvirrad. Lägg därtill det interna käbbel vi nu bevittnar. Det tycks finnas ett behov av en samordningsminister – för regeringen är bevisligen inte samordnad. Men med tanke på det vi hittills har sett, inräknat Transportstyrelsens haveri, bör förhoppningarna om en ökad samordning på regeringskansliet hållas så låga som möjligt.

      Lämnar över stafettpinnen

      Detta är min sista krönika i Karlstadstidningen. Inte kunde jag tro då för nästan tio år sedan att det skulle bli nästan 150 krönikor.
      Jag fick erbjudandet att ”ta över stafettpinnen” som krönikör efter Ulf Karlsson och tyckte det skulle bli riktigt roligt att få ett stående skrivjobb under ett par år. Jag trodde jag skulle skriva engagerade, samhällsdebatterande krönikor – i min ungdom drömde jag om att bli ledarskribent. Men så blev det inte.
      Mina krönikor har blivit alltmer personliga. Nostalgi som också ger historisk kunskap! Mitt motto har varit ”Allt är inte snabbhet och kvantitet – långsamhet, reflexion och integritet är viktigare värden”. Mina krönikor har blivit en del av mitt memoarprojekt.
      Efterhand har det stilistiska blivit allt viktigare för mig. Det var verkligt roligt att jag som 78-åring utsågs till ”Årets debutant” av Föreningen Värmlandslitteratur för min bok ”Minnenas långrev”!

      Debutboken ”Minnenas långrev”, som kom 2015, var helt baserad på KT-krönikor. Den gav blodad tand, så i höst har jag gett ut tre böcker. ”Ny minneslångrev. Krönikor, tal, uppsatser, minnen” innehåller bl.a. en fiktiv intervju med Gustaf Fröding 2010 inför skaldens 100-årsdag och minnesvärda möten och händelser från min tid som kulturchef i Karlstad. ”Stadgenörden” är en annorlunda bok i föreningsteknik, baserad på min nästan femtioåriga verksamhet i olika funktioner inom föreningslivet. ”Författare okänd” är en samling aforismer, som har det gemensamt att författarna till visdomsorden är anonyma.
      Kontakterna med läsarna har betytt mycket. Jag vill verkligen tacka alla dem, de flesta för mig okända, som under årens lopp hejdat mig på gatan och tackat mig för den senaste krönikan. Något som glatt mig speciellt är när någon berättat att de brukar läsa mina krönikor för sina åldriga föräldrar! Sådant ger stimulans till fortsatt skrivande.
      Ett stort tack också till redaktörerna på KT – speciellt då Mats Zetterberg och Eva Dahl! Under årens lopp har journalisterna i KT:s redaktion kommit och gått – idag är väl jag den som varit verksam längst i ”KT-gänget”!

      Jag hoppas att Karlstads-Tidningen får leva vidare. Den nya redaktionsduon, Frida Jansson Högberg och Britta Staake, har verkligen rivstartat och gör en intressant tidning med en egen profil. Jag önskar dem och Karlstads-Tidningen lycka till!

      Alla läsare av mina krönikor under de gångna tio åren: tack för Er uppmuntran!

      Alla är värda en vit jul!

      Alkohol. Glögg, snaps, julöl och mumma flödar i juletid. Inte bara i juletid förresten. Visserligen har konsumtionen av alkohol minskat med någon procent de senaste åren, men ännu är alkohol den drog som kostar vårt samhälle allra mest.
      Inte bara i direkta, alkoholrelaterade, skador. Dess kostnader är ofantligt mkt större än så. Centralförbundet för Alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) rapporterade i dagarna att var femte elev i åk 9 upplevt att föräldrarna dricker för mycket och var tionde elev har velat gömma eller hälla ut föräldrarnas alkohol. Och det kanske mest alarmerande, om än föga förvånande; elever med dessa erfarenheter testar och använder i högre grad själva såväl alkohol och tobak som narkotika.

      Den i Sverige tidigare så restriktiva drogpolitiken har luckrats upp. Genom i praktiken fri införsel av alkohol från länder med en betydligt lägre beskattning än Sverige, med massiv marknadsföring och till svensk dryckeskultur adderad europeisk dito är alkoholen nu som förr en enormt kostsam för vårt samhälle. Personligen tycker jag mig märka hur även attityder mot tyngre och illegala droger också liberaliserats de senaste åren. Inte sällan använder legaliseringsförespråkarna argumentet att ”alkohol är värre”. Det bär mig emot att använda ordet liberal i det här sammanhanget. Som liberal värnar jag människors förmåga och frihet att fatta beslut över sina egna liv. Droger som i så allvarlig grad berövar människor just denna förmåga måste bekämpas och dess tillgänglighet försvåras. Det gäller alkohol såväl som andra droger. En restriktiv drogpolitik är därför helt nödvändig för att kunna skydda friheten, både för den som riskerar att börja nyttja drogen men också för att skydda deras omgivning och inte minst då barnen.

      Drogpolitiken måste hänga ihop. Vi kan inte skilja ut alkoholen från andra droger när vi utformar drogpolitik. Visst, alkoholen har nyttjats länge och är en i många stycken accepterad del i vår kultur. Alkoholen har historiskt, precis som idag, varit en del av fest och vardag. Och då som nu har den bidragit till kriminalitet, misshandel, utsatta barn, sjukdom och död. Att den drog som nyttjas mest och därmed orsakar samhället högst kostnader och mest lidande är just alkohol, det har förstås just ovanstående historiska och kulturella skäl. Men det vi mot den bakgrunden allra minst av allt behöver, det är att legalisera fler substanser med de effekterna på oss människor och vårt samhälle.
      Den restriktiva politiken är viktig men det viktigaste beslutet är ditt eget. Agera när du ser att någon far illa. Reagera när barn och ungdomar mår dåligt av sin egen eller andras konsumtion. Och framför allt – för din egen skull, dina medmänniskors skull och framför allt för alla barn som är värda en fin helg och en fin vardag – håll dig nykter!

      Med dessa rader önskar jag er alla en riktigt God Vit Jul!

      Att leva som man lär

      Den uppmärksamma eller minnesgoda läsaren kanske har ett minne av att min förra krönika handlade om vådan av att inte använda broddar, när halkan slår till.
      Kanske kommer hen också ihåg att jag uppmanade, nej faktiskt beordrade läsaren att ta på broddar och hur jag framhävde min egen förträfflighet i frågan. Det var då, det. Nu sitter jag här och skäms, för visst ska man leva som man lär? Men skammen är kanske inte det värsta; nej, det är den gipsade armen. Ja, jag har fallit omkull och brutit handleden. Hade jag broddar? Nej. Borde jag ha haft broddar? Ja, uppenbarligen.

      Det var en härlig dag, och promenadunderlaget var perfekt – torrt, hårdfruset och halkfritt. Ett vackert ljus och älven som höll på att frysa till lockade till flitigt bruk av kameran, och jag njöt av att allt isknaggel nu var borta och av att kunna ta ut stegen ordentligt på min promenad. Mina tankar rörde sig kring julförberedelser och när jag skulle göra vad, och jag kände mig väldigt nöjd med att som pensionär ha gott om tid.
      Så skulle jag gå över den nyrenoverade och nyöppnade stenbron på väg hem till Herrhagen; jag började på höger sida, men som den präktiga (?) person jag är ville jag gå på rätt sida av vägbanan, och då jag siktade en buss längre bort skyndade jag på stegen.

      Och där låg jag! Det gick så fort så att jag nog inte förstod vad som hade hänt, och lika fort reste jag mig upp och nådde andra sidan, där jag satte mig på räcket och viftade förbi bussen som hade stannat. Då. Kände. Jag. Hur. Ont. Det. Gjorde. I. Handleden. Ajajaj! Ett par anläggningsarbetare som hade bevittnat dramat kom fram till mig och hörde sig för hur det hade gått och gick sen bort och inspekterade isfläcken, den förbannade, osynliga isfläcken på den nylagda, släta (alltför släta?) asfalten, medan jag stapplade hem, där jag vände i dörren, när jag hade inspekterat min handled. Den var svullen. Och den var sned.
      Det blev akuten och röntgen som bekräftade det jag hade misstänkt, och det blev en långdragen, smärtsam – trots lokalbedövning – procedur att dra rätt armen, och så gips på det. Där var det bara att glömma hela julplaneringen. Och jag tyckte väldigt synd om mig själv.

      Men jag är av naturen en positiv människa. Det är ju bara helt fantastiskt vad jag kan göra med en hand! Duscha med höger arm inplastad, borsta tänderna (det blev en ny eltandbosrte trots att jag inte gillar sådana; de är så stora!), lösa korsord, skriva inköpslistor, laga sådan mat som kräver endast en hand och en massa annat. Något, som är mycket nyttigt för en kontrollmänniska som jag, är att jag har tvingats släppa taget och överlåta en massa sysslor till mina närmaste. Och det ser faktiskt ut som att det blir jul i år också! Utan mitt julstök!

      Årets julklapp till mig själv? Ett par nya broddar! God jul!

      Och så var de bara fyra

      När dessa rader långsamt hamras ned är jag hyfsat nyligen hemkommen efter en helg i Göteborg, tillsammans med min sambo och min närmsta familj.
      Utöver packningen hade vi med oss tre syften; att umgås med min kusin som bor där, att shoppa och att besöka julmarknaden på Liseberg.
      Det sistnämnda är något som funnits på min mammas önskelista så länge jag kan minnas, och genom åren har hon lyckats sälja in det hos mig också. Min sambo har inte heller varit på julmarknaden tidigare och blev biten av idén.
      De personer i sällskapet som varit där tidigare valde dock att avstå. Av tio personer var vi slutligen bara fyra som klev på veteranspårvagnen mot Liseberg. Det låter som prologen i någon gammal deckare av Agatha Christie. Och så var de bara fyra. Mycket olycksbådande.

      I januari är det tio år sedan jag fick uppsöka akuten för vad som visade sig vara stressrelaterad ansiktsförlamning. I sviterna av det kom panikångesten som ett julkort på posten, och ett av uttrycken har blivit en släng av trängselfobi.
      Med det i åtanke känns det ganska idiotiskt att gå på Lisebergs julmarknad. Men jag bestämde tidigt att ångesten inte ska få tillåtelse att styra mitt liv och hålla mig tillbaka. Det bästa sättet att bearbeta en fobi är ju dessutom att utsätta sig för den.
      När vi kom igenom entrén blev vi först bländade av alla ljus. Det var verkligen som att komma in i ett sagoland. Tyvärr fanns det inte mycket utrymme för att ta sig fram till de olika marknadsstånden. Vi flöt liksom bara med i strömmen av människor.
      Vassa armbågar cirkulerade som hajfenor runt oss. Svettiga föräldrar pustade och svor medan de försökte bana väg genom människomassan med sina barnvagnar. Armbågssim ingår inte som ämne på simskolan, det är en teknik man bara kan lära sig i sådana här situationer.

      När vi först kom in på området var min sambo helt inställd på att hon skulle åka skridskor på isbanan, men när vi väl nått dit hade ambitionsnivån och benstyrkan dalat rejält. I stället segnade vi ned på läktaren och kände luften gå ur oss.
      Det var vid detta tillfälle jag förstod varför de andra i sällskapet valt att avstå. Visst fick man gott om julstämning under besöket, men trängseln gör att man inte vill göra det igen nästa år.
      Man måste liksom vänta några år så att de negativa aspekterna hinner blekna lite. Efter några år, när de ljusa minnena lyser starkare, kan vi kanske göra det igen.
      Jag ångrar inte beslutet att gå dit. Det är lite som att gymma, tänker jag. Det kanske känns lite kämpigt under tiden, men efteråt tänker man ju sällan: ”Fan också, varför tränade jag? Det var väl onödigt…” Det är inte alla erfarenheter som kommer helt smärtfritt, men alla hjälper en att utvecklas.

      Ingen rättsäkerhet för asylsökande

      I privata sammandrabbningar med myndighetsbeslut förväntar sig de flesta av oss en rättvis och transparent behandling.
      Det kan gälla ett bygglov som fick bakläxa eller en alldeles för hård bedömning av Försäkringskassan. Vi vet att det finns tydliga riktlinjer hos myndigheterna. Vi kan överklaga och även komma in med kompletterande uppgifter. Det svenska myndighetsmaskineriet är solitt och åtnjuter sedan länge ett tämligen stort förtroende hos allmänheten. Men de senaste två-tre åren har rättsstatens prydliga fasad börjat krackelera och sprickorna tycks bli djupare för varje månad. Det handlar om den svenska asylprocessen.

      Asylhanteringen är nu under ett sådant tryck att bristerna borde ge upphov till anmälningar hos både EU och FN. Till att börja med riskerar du som asylsökande att tilldelas en oengagerad faktureringsadvokat som tjänar sitt uppehälle på att ta så många asylfall som möjligt till så liten arbetsinsats som möjligt. Med staten som faktureringsmottagare är det lyckligtvis ingen som värderar kvalitén på arbetsinsatsen. Om du är från exempelvis Afghanistan riskerar du att få en persisktalande tolk som inte är särskilt bra på svenska eller ens dari, det språk som talas i Afghanistan. En rad exempel visar att asylskäl och livshistorier blivit felaktigt översatta.
      På andra sidan skrivbordet kan det samtidigt sitta en ung, oprövad handläggare som rekryterades i all hast när Migrationsverket behövde expandera sin personalstyrka. Det finns även vittnesmål om ensamkommande som utsatts för påtryckningar av handläggaren, hot av tolken och tilldelats gode män som jobbat emot sin klients sak. Oddsen för en objektiv och rättvis handläggning är inte särskilt stora för en del sökande men eländet gör inte uppehåll här, tvärtom.

      Det stora antalet asylsökande har medfört att Migrationsverket har svårt att hinna med att handlägga ansökningarna i rimlig tid. Det betyder att många av de som anlände som minderåriga nu har hunnit fylla 18 år. Då bedöms man som vuxen vilket minskar chanserna till ett uppehållstillstånd, ett tillstånd man kanske skulle ha fått om staten gjort sitt jobb i tid. Att Migrationsverket skulle ta ansvar för att man bidragit negativt till en flyktings förändrade asylskälsstatus har vare sig riksdag eller regering reflekterat över.
      Migrationsverket kan tvivla på din uppgivna ålder och tvinga dig att genomföra en åldersbedömning. Det är en ifrågasatt metod som fått förödande kritik från Barnläkarföreningen och även lett till att enskilda rättsmedicinalare sagt upp sig i protest. En asylsökande ungdom kan ibland skrivas upp i ålder med några dagar för att det ska passa med datumet för myndighetens avslagsbeslut. Hur kan man avgöra om någon är över eller under 18 år med sådan precision? Det är omöjligt men i en värld där politikerna står med ett blött finger i luften inför valet 2018 spelar fakta och evidens inte någon större roll.

      Den svenska asylprocessen av idag kan närmast liknas vid ett haveri. Ett fall framåt vore att dra ner på handläggningstakten så att varje ärende får en korrekt bedömning samtidigt som regeringen tillsätter en haverikommission för att gå till botten med de orosanmälningar som nu står som spön i backen.

      Emilia är Värmlands Lucia 2017

      Värmlands Lucia 2017, Emilia Ehrencrona. Foto: Sanna Emanuelsson.

      Nu har KT:s läsare och Karlstadsborna sagt sitt. Det blir Emilia Ehrencrona som får äran att bära ljuskronan i rollen som Värmlands Lucia 2017.
      – Det känns helt otroligt, jag är så lycklig, säger hon.
      Att det skulle bli den vloggande 22-åringen som skulle bli lucia stod klart efter att de drygt 800 rösterna räknats. Och det var en mycket överraskad Emilia Ehrencrona som fick ta emot luciabuketten.
      – Det hade jag aldrig kunnat tro. Det är verkligen en ära att få föra traditionen vidare. För mig är lucia så stort. Jag har alltid sett upp till de som varit lucia, ända sedan jag var liten, och hoppas att andra kan se upp till mig också.

      På lördag väntar kröningen i Mariebergsskogen, där hon får ta emot luciasmycket av förra årets lucia Judith-Maria Schunnesson, och under tisdagskvällen är det dags för den stora konserten i Domkyrkan. På luciadagen har hon och tärnorna ett digert schema med ett tiotal framträdanden på olika företag runt om i stan.

      När det lider mot jul…

      Det har kommit en hel del snö redan, trots att det bara är mitten av december. Jag har julkänsla.
      Hoppet om en vit jul lever, även om jag vet att chansen är liten. Ljusstakar och adventsstjärnor syns i många fönster. Och jag känner; ja! Nu är den bästa tiden på året här. När värme och ljus lyser inomhus, utomhus och inom oss. Det lider mot jul.
      Jag har alltid längtat till julen, till värmen, ute på landet, tillsammans med mina föräldrar. Det är jag evigt tacksam för. Och jag ser mig själv som lyckligt lottad.
      Tyvärr finns det många som inte längtar, som inte alls ser julen som mysig och ljus. De ser fylla, bråk, oro och ångest. De flesta som känner så är kanske barn, även om det finns vuxna som också går med en klump i magen. Högtider verkar vara vigda åt att dricka mer än vanligt för oss svenskar. Dessa berusningsdrycker vi håller så kärt, som är en sådan stor del av vår kultur men som också skapar så mycket kaos och lidande.

      Det är ironiskt att vi kallar julen för barnens högtid, när det finns vuxna som aldrig ens skulle överväga en vit jul. Varken för sin egen skull eller för sina barns.
      Alkohol är inte allt vi konsumerar i överflöd. Det köps också mat och prylar i ofantliga mängder. Vi äter och dricker tills vi är så mätta och fulla att vi inte kan stå upp. Vi sliter av pappret från ännu en julklapp som vi inte kommer minnas att vi fått, kanske inte ens ha nytta av. Den är bara något i mängden. Men det är just mängder vi vill ha. Av allt. Är det vad julen handlar om? Är det vad vila, högtid och familjesammankomster måste innehålla? Är det vad barnen vill ha?
      Att inte behöva vara ensam, ha husrum, värme, tid för varandra och lyxen att faktiskt ge någon en julklapp är väl ändå det viktigaste?

      För mig handlar julen mer än allt annat om att känna trygghet. Jag kritiserar inte något av det jag nämnt ovan per definition, snarare vårt förhållningssätt till julen, alkoholen, maten och presenterna. Ju mer desto bättre är vad som gäller, då högtider för varje år blir mer och mer en tävling, något att visa upp, skryta om, stressa över, överdriva och maxa så till den grad att vi till slut inte kan njuta av den. Det kanske är därför vi dränker våra sorger i konsumtion?
      Julen är en tid för eftertanke, ett tillfälle att rannsaka sig själv. Det må låta i trist i mångas öron, men om vi inte tar den tiden och ser våra egna brister och möjligheter har vi ingen rätt att anmärka på någon annans heller.
      Får jag önska mig något?
      Då önskar jag att fler får känna trygghet den här julen.

      2017 – bra men utan momentum

      När vi nu kliver in i december kommer snart mängder med skribenter och tyckare försöka summera året, inklusive undertecknad. 2016 var ett politiskt turbulent år och utsikterna inför 2017 var pessimistiska.
      Med Donald Trump vid makten i USA och Brexit i färskt minne var det många som fruktade de stundande utfallen i de många europeiska val som hölls under supervalåret 2017. Skulle Marine Le Pen, Geert Wilders och deras likar nu en gång för alla göra slut på EU i något slags populistiskt triumftåg över västvärlden?
      I Bryssel spirar istället optimismen. Det finns mycket att göra, ekonomin har tagit fart även i de krisande länderna och, möjligtvis en Trump-effekt, Cecilia Malmströms agenda är diger efter att fler och fler länder vill teckna handelsavtal med EU. Få européer ser England som en framtida vinnare efter beslutet om skilsmässa från EU och de som eventuellt funderade på att följa deras exempel har nu kommit på andra tankar.

      De flesta indikatorer pekar åt rätt håll. Man diskuterar fördjupat samarbete inom snart sagt alla områden och synen på framtiden är överlag hoppfull. Men en fråga skjuter man fortfarande framför sig – asyl- och migrationspolitiken. Tanken är att en överenskommelse ska finnas på plats under våren 2018 men de uppkomna koalitionsproblemen i Tyskland ligger som en brandfilt över varje stort beslut. Man kan naturligtvis inte öppet erkänna att en enskild nation är så viktig så att hela unionen blir handlingsförlamad men vi kan tyvärr konstatera att så är fallet.
      Man vet när man har momentum och när det infinner sig gäller det att dra fördel av det. EU har haft ett stort momentum under större delen av 2017 och har dragit nytta av det inom flera områden. Det man inte får göra är att skjuta saker på framtiden.

      Asyl- och migrationspolitiken är ett så viktigt område där EU behöver visa både mod och handlingskraft. Utan ett handlingskraftigt Tyskland är det svårt att komma överens om någonting alls. Blir det en ny storkoalition mellan Merkel och (S) så trotsar man väljarnas dom men skickar samtidigt den enda signal EU behöver för att komma vidare; en bibehållen tysk EU-politik och stabilitet. Damned if you do, damned if you don’t.
      Vi kommer ändå att kunna blicka tillbaka på ett i huvudsak bra år. Börsen är i skrivande stund upp cirka åtta procent, arbetslösheten hos de med minst fullgjord gymnasieutbildning är nära noll och världskonjunkturen levererar. Men en minst sagt svajig regering, valtakticerande och ideologiska skygglappar hindrar oss från att ta tag i de stora frågorna. Vi saknar momentum.

      Blev aldrig landshövding

      Hösten 1955 började jag som inackorderad gymnasist i Åmål. Jag var helt inställd på att bli lärare i svenska och historia. Jag läste mycket skönlitteratur och misskötte studierna i alla ämnen utom svenska och historia.
      På vägen mot universitetet kom så femton månaders plutonchefsutbildning. Det medförde vissa komplikationer, eftersom det visade sig att jag hade ”en ovanlig strategisk begåvning” som någon uttryckte det. Jag blev utsatt för stark övertalning att välja officersbanan: ”du blir minst överste!”. Kanske var det sant – jag hade ju ungefär lika höga betyg som den sedermera riksbekante översten Pellnäs.
      Men längtan till universitetet var starkare än alternativet sex månaders kadettskola i Halmstad. Även det förhållandet att min dåvarande flickvän redan studerade i Göteborg spelade säkert in.

      Allt rullar på med studierna ända till den dagen, då någon från studentkåren rekryterar mig till talesman för de som studerade ekonomisk historia. Därmed inleds en karriär, som gör mig till landets nog mest mångsidigt kompetente så kallad ”kårknutte” sju år senare. Några akademiska betyg togs inte under dessa år.
      Efter specialprojektet 1967 att här i Karlstad starta en studentkår hamnade jag i Stockholm som så kallad handläggare på Saco och AMS. Det var lite speciellt att sitta vid Bertil Östergrens och Bertil Olssons ”lägereldar”. Många tipsade att jag skulle bli en rekordung länsarbetsdirektör, men så fick jag se annonsen att man i Karlstad sökte en kultursekreterare – en helt ny tjänst.

      Så sökte jag den tjänsten och fick den efter en turbulent anställningsintervju, där arbetsgivarna blev oense inbördes om man hade rätt att fråga om jag hade partibok. Resten är sedan historia. Jag slutade som kulturchef 2001 efter 31 år.
      Så åter till min isländske dotterson Hjalte. Han dansar balett. Båda mina döttrar har varit Gundega-elever. Mina fyra isländska barnbarn dansar balett. Mitt svensk-norska barnbarn steppade en termin – sen blev det klättring!

      I min barndom fanns ingen barnbalett. Så en personlig bekännelse: jag kan inte dansa. Ett par gånger har faktiskt denna bristande kompetens betytt att jag tackat nej till ganska viktiga ordförandeuppdrag. Visserligen anser jag mig vara hyggligt socialt kompetent, men av ordföranden i en stor organisation krävs att man som värd ska kunna ta dansgolvet i besittning som den förste.
      Dumt att inte gå på en danskurs – javisst. Hade jag gjort det, så hade jag kanske blivit det som en del skojade om, när jag var yngre – nämligen landshövding.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se